| Axplock
Lindgren om Lenin Efter avslutad läsning av Stefan Lindgrens Lenin, undrar jag varför han skrivit den som han gjort. Det är klart att det i dessa dagar behövs en gedigen bok om Lenin, som inte okritiskt hyllar sitt föremål, eller kritiskt gör ner allt som luktar revolution och 1917. Tyvärr är inte Lindgrens studie önskeboken. Visserligen slipper läsaren både hyllningsorden och de anti-kommunistiska harangerna, men något saknas likväl: problematiseringar och diskussioner kring Lenins politiska och ideologiska tänkande. Lenin är en biografi, och som sådan är den på tok för tunn, speciellt med tanke på att vi har en mängd Lenin-biografier på svenska. Boken rymmer dock ett par avsnitt som gör den läsvärd, även för den som redan vet lite om oktoberrevolutionen. Jag tänker bl.a. på avsnittet om inbördeskriget. Trots att biografi-formen inte tillåter större utvikningar ger Lindgren en bra skildring av dennna fruktansvärda period i Sovjetstatens historia. Att bolsjevikerna överlevde 14 intervenerande stater och de vita generalernas attacker är märkligt. Bokens största förtjänst är kritiken av Leninätarna Richard Pipes, Harvardprofessor och före detta rådgivare åt Reagan, och Dmitrij Volkogonov, rysk general och historiker (dog 1995). Synar man Pipes och Volkogonov i sömmarna, ser man att de liksom kejsaren saknar kläder. De är hovhistoriker, som uttrycker det makten vill höra. Volkogonov var stalinist under Brezjnev och när Jeltsin tagit över skutan sadlade han om och blev rysk nationalist och anti-kommunist. Volkogonov blev den man som ensam fick privilegiet att gå igenom de sedan 1991 frisläppta dokumenten. Richard Pipes var näste man på plats - och första utlänning - som fick granska Lenindokumenten. I The Unknown Lenin lägger han fram 122 dokument som skall visa att Lenin minsann var lika grym som Stalin. Pipes kan dock inte konsten att tolka dokument. Lenins hårda jargång och hans blodiga dekret om att hänga si och så många präster, kulaker eller godsägare, måste granska utifrån den specifika historiska situationen som de skrevs i. Gör man detta framstår Lenin visserligen inte som mindre grym, men grymheten görs begriplig, eftersom den är ett svar på en annan grymhet och ett annat, ofta värre, våld. De rödas straffexpeditioner genomfördes för att kuva de vitas övervåld, för att kväsa antisemitismen och judepogromer. Bolsjevikernas terror - att det var fråga om terror var självklart, bolsjevikerna hymlade aldrig om detta - blir obegriplig och demonisk endast om man är enögd och bortser från de vitas slaktande. Stefan Lindgren kunde ha utvidgat och fördjupat kritiken av duon Pipes/Volkogonov, och det hade varit ett nöje att få ta del av en undersökning av våra svenska volkogonovar - trojkan Skott/Ahlmark/Leijonborg. Men Lindgren har måhända fruktat upprepningar? Han har ju behandlat den propagandistiska borgerligheten i debattskriften Utan heder. Vill man läsa en introduktion till oktoberrevolutionen och Lenin så kan jag rekommendera Lindgrens Lenin. Den är enkel, kunnig och välskriven. Som motbild till den eländiga borgerliga demoniseringen fungerar den bra. Lenin-bilden som utmejslas sympatiserar jag med, men inte till hundra procent. Något som är störande är de ständiga resonemangen om att den och den handlingen och det och det beslutet, var "nödvändigt". Man kan rättfärdiga vad som helst genom att kalla det "nödvändigt". Det vilar något amoraliskt och ohederligt över själva begreppet, eftersom det utesluter handlingsalternativ och därmed likriktar historien. Som sagt, läs gärna Lenin - med de kritiska glasögonen på. David Brolin Stefan Lindgren, Lenin Blair fortsätter Thatchers politik En av de första åtgärder som regeringen Blair vidtog efter valsegern i maj 1997 var att flytta räntebesluten från regeringen till Bank of Englands valutautskott, där bland andra den tidigare CIA-agenten Anne Julius arbetar. Tony Blair och det nya Labour ville därmed göra klart att de önskade ett annat förhållande till det internationella valuta- och finansväsendet än vad det gamla Labour hade haft. Denna episod är ett av de många exempel som finns i Cruel Britannia, en bok som skärskådar det nya Labour. Författaren Nick Cohen är kolumnist på dagstidningen Observer, där han varje vecka skriver om det nya Labour. Boken är snarast en samling intelligenta observationer än en heltäckande analys. Nick Cohen har av ett flertal labourföreträdare fått öknamnet "Public enemy 1 of Downing 10". Men han har också fått lovord från Labour. Bland annat från Roy Hattersley, vilket är betecknande för det politiska tillståndet i Storbritannien. Hattersley är sen gammalt en av politikerna i Labour som står längst till höger - men idag är han förbisprungen och befinner sig till vänster om Tony Blair. Blair & co har aldrig gjort någon hemlighet av sin målsättning att radikalt förändra Labourpartiet. Labour är för dem ett parti som ska tillvarata brittiska affärsintressen. Och i regeringsställning visar man att det inte bara var tomma ord. Nya Labour har släppt in flera uttalade fiender till arbetarrörelsen i den innersta kretsen. Mediamagnaten Rupert Murdoch är regelbunden gäst på Downing Street 10. Och under kriget mot Jugoslavien var Margaret Thatcher daglig rådgivare åt utrikesminister Cook. Det är denna urartning som Cohen beskriver. Till exempel var partikongressen i september 1998 inget politiskt möte i sedvanlig ordning. Kongressen var snarare ett jippo för storföretagen som också sponsrade arrangemanget. En av sponsorerna var den amerikanska energijätten Enron, som sen av en ren tillfällighet kunde förvärva Wessex Water Company, när det privatiserades. Med sitt stöd från storföretagen är det nya Labour allt mindre avhängigt fackförbunden, LO och arbetarrörelsen som sådan. Vad det betyder i verkligheten har blivit allt tydligare. Sjukvården och undervisningen har trots retoriken fått allt mindre pengar. Det var också det nya Labour som avskaffade den fria universitetsundervisningen och påbörjade en privatisering av de kommunala skolorna, något som de konservativa aldrig tordes göra när de satt i regering trots att det står i deras handlingsprogram. En annan ökänd åtgärd som nya Labour genomfört var att dra in på socialbidragen till ensamstående mödrar. Inrikesministern Jack Straw, som nyligen blivit ett internationellt namn i och med frisläppandet av den för massmord anklagade före detta Chile-diktatorn Pinochet, är mindre känd för sina åsikter i övrigt. 1997 anslöt han sig till den konservativa ståndpunkten att fängelserna ska privatiseras. Labourministern anser att privata firmor sköter fängelserna med mindre och billigare personal... Den "etiska hållning" som det nya Labour pratar så mycket om har således en betydelse. Till den etiken kan uppenbarligen också räknas att Storbritannien har ökat sina ansträngningar att exportera vapen. Utrikesministern Cook hade inga betänkligheter att låta sig fotograferas med den indonesiske diktatorn Suharto strax innan han störtades. Lord Blake, som är de konservativas egen historiker, säger att Margaret Thatchers stora bedrift låg i att hon krossade den brittiska socialismen genom att göra Labour till det andra konservativa partiet. Freddy De Pauw Nick Cohen ,
|