Vi förnekar inte problemen.

I förra numret recenserade Lars Henriksson boken Revo, sammanställd av två aktiva ungsyndikalister, Rikard Warlenius och Arwid Lund. Henriksson framförde kritiska synpunkter på SUF-arnas syn på statsapparaten och diskuterade hur socialister kan tackla de problem som följer efter att kapitalismen störtats så att inte samhällsförändringen ska urarta. Här svarar Warlenius och Lund.

När vi skrev och redigerade Revo! var det inte i första hand med tanke på att den skulle recenseras och diskuteras inom den övriga radikala vänstern. Det var främst en bok avsedd för studier inom SUF och som en grundläggande orientering om syndikalismen i första hand för ungdomar. Det faktum att den ändå recenserats i flera vänsterorgan – Arbetaren, Direkt Aktion, Norrskensflamman, Brand, Folkmakt och nu senast i Röda Rummet – är förstås smickrande, även om själva recensionerna inte alltid varit det. Det är nu inte så märkligt, boken har ju drag av ett "manifest" för en särskild av arbetarrörelsens riktningar, och precis som vi avgränsar oss gentemot övriga riktningar har samtliga recensenter (närstående Arbetaren och Direkt Aktion undantaget) känt sig tvungna att avgränsa sig gentemot oss och syndikalismen.

I det avseendet skiljer sig inte Lars Henrikssons recension i Röda Rummet från andra, även om Henriksson också tillåter sig att se försonade drag hos boken (till skillnad från exempelvis Jenny Lindahls utskåpning i Norrskensflamman). Trots att vi hittills haft som policy att inte polemisera mot recensioner gör vi det i detta fall, eftersom Röda Rummet bjudit in till en debatt, och eftersom möjligen omständigheter föreligger för en seriös debatt om skillnader och likheter mellan syndikalister och trotskister (eller vad man nu kallar medlemmar i Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen) .

Till att börja med avvisar vi Henrikssons självklara likhetstecken mellan syndikalism och anarkism, vilket färgar Henrikssons recension och ibland får honom att tillskriva oss åsikter vi inte har eller har gett uttryck för. Syndikalismen, brukar det heta, är snarare en rörelse än en ideologi, men om man ändå ska försöka bestämma den ideologiskt anser vi att den har en fot i marxistisk tradition, och en fot i anarkistisk. Mellan dessa ideologiska poler har syndikalister försökt bygga en arbetarrörelse och utveckla kampmedel som ofta först i efterhand har teoretiserats. Detta fundament är lösare än Marx och Engels verk, vilket borgar för rätt stora variationer i syndikalismens uttryck under det dryga århundrande den existerat (i jämförelse med den vildvuxna flora av politiska uttryck som anser sig grunda sig på Marx – från spontanistiska rådskommunister till Sendero Luminoso, från socialdemokrati till Lenins bolsjeviker – framstår dock syndikalismen som en närmast välansad rörelse).

Att syndikalister alltid strävat efter att bygga rörelser baserade på arbetarklassens flertal har oftast utgjort ett rätt starkt skydd från den typ av spontanistiska, ställföreträdande kamp som det tycks förvåna Henriksson att vi vänder oss emot. Den direkta aktionen är del i en syndikalistisk tradition, och enligt syndikalister är det en kampform som bör bygga på massaktion, även om vi är smärtsamt medvetna om att begreppet kommit att användas av förespråkare för andra aktionstyper. Vad som utmärker den direkta aktionen är inte nödvändigtvis dess militans, utan att det är de berörda själva som agerar tillsammans. Detta till skillnad från självutnämnda företrädare för andras intressen, oavsett om det tar sig uttryck i centralstyrda fackföreningar eller partier eller väpnade celler.

När Henriksson tolkar oss som att vi bryter med en syndikalistisk tradition och närmar oss en marxistisk anser vi alltså att det är fel. Däremot lyckas Henriksson möjligtvis illustrera en reell skillnad mellan marxism och syndikalism, när han skriver att "massaktioner är ofta initierade och ledda av människor med erfarenhet av politisk aktivitet". Enligt den direkta aktionens principer ska inget utomstående "proffs" "leda" en aktion, även om naturligtvis erfarna kamrater kan och bör stödja och hjälpa till.

Detta synsätt är ett arv från den anarkistiska traditionen, även om åtminstone inte vi – till skillnad från många anarkister – förnekar behovet av arbetarklassens makt, inte heller behovet av koordinering på en central nivå, oavsett om vi talar om kampmetoder här och nu eller i en framtida organisering av ett socialistiskt samhälle.

Därför känner vi oss inte särskilt träffade av Henrikssons påstående att vi förnekar alla "efterrevolutionära" problem. Den noggranne läsaren av Revo! vet att vi inte tar avstånd från alla lagar eller centrala beslut i en majoritets intresse, även om vårt ideal är en så direkt styrelseform som möjligt. Federalismen, syndikalismens organisationsprincip, är en blandning av centralism och decentralism, men med ambitionen att besluten ska tas så nära de berörda som möjligt. Den federalistiska samhällsstrukturens uppgift är att hela tiden möjliggöra ett levande och demokratiskt samtal om vad som är möjligt, hur mycket decentralisering som är möjlig och på vilken samhällsnivå olika beslut skall tas på.

Vårt anarkistiska arv innebär dock att vi ifrågasätter maktinnehav kraftigare än vad som traditionellt sett har varit fallet hos marxister. På ganska goda grunder, tycks det. Behovet av att problematisera maktinnehav har successivt spritt sig till de allra flesta socialistiska rörelser i takt med att de har tagit avstånd från utvecklingen in Sovjetunionen. Väldigt tidigt hos anarkister, något senare hos syndikalister, ytterligare senare hos trotskister, sist kanske i de gamla kommunistpartiet, och ännu inte i vissa delar av den revolutionära marxist-leninistiska vänstern.

I den meningen har förstås synen på den ryska revolutionen och den följande utvecklingen i Sovjet och de realsocialistiska staterna relevans, men vi vill apropå Henrikssons utdömande av Revos kortfattade resonemang om den ryska revolutionen påpeka att vi inte har skrivit en historiebok. I första hand ville vi med det stycket illustrera faran med centraliserad makt, att även den bäste revolutionär kan bli värre än en tsar när han ges obegränsad makt.

För övrigt tycker vi att man kan ifrågasätta behovet av att jämt och ständigt debattera den ryska revolutionen i dagens vänsterdebatt. Trots allt skiljer det över 80 år mellan oss och ryska revolutionen. Istället försöker vi i boken fokusera på det samhälle som omger oss idag och villkoren för dagens klasskamp. Och då ansåg –anser – vi det inte som nödvändigt att i detalj granska den ryska revolutionen och realsocialismen. Vi anser det mer intressant att i så fall diskutera varför det fortfarande är relevant – om det nu är det – att upprätthålla skilda organisationer för exempelvis syndikalister och trotskister. Och då finner vi vissa skiljelinjer, exempelvis i synen på organisering, kampinriktning och ideologi som fortfarande existerar. I korthet: direkt demokrati kontra demokratisk centralism, direkt aktion (i bemärkelsen ovan) kontra ställföreträdande kamp, arbetsplatsinriktning kontra arbete i politiska församlingar och en starkare emancipatorisk och demokratisk tradition kontra en mer renodlat ekonomisk inriktning.

Hur som helst; när bollen nu är kastad får vi väl ta upp den, utan att förhäva våra kunskaper om den ryska revolutionen.

Henriksson skisserar vilka slutsatser som bör dras av den ryska revolutionens och realsocialismens urartning, och tycks mena att trotskismen är den tradition som mest allvarligt funderat kring dilemmat om hur en socialistisk revolution ska bevara en demokratisk struktur.

Och vi håller gärna med om att exempelvis skriften Lenin massmördare? ställer viktiga frågor om kontrarevolution i form av byråkratisering. Men vi kan ändå inte låta bli att uppfatta trotskismen som tämligen enögd här. Å ena sidan motsätter den sig staliniseringen av en rad revolutioner i Spanien, Östeuropa och tredje världen. Å andra sidan vägrar den att se de liknande tendenser som fanns under den ryska revolutionens första år, där massakern på Kronstadts matroser, militariseringen av arbetslivet, bolsjeviseringen av sovjeterna, förföljelserna av Makhnos bondearmé etc brukar försvaras av trotskister. Möjligtvis för att det var Lenin och Trotskij, som ju ännu är trotskismens ikoner, som genomförde dessa handlingar.

Och ännu idag – rätta oss om vi har fel – bygger trotskistiska rörelser på Lenins avantgardistiska partiteorier och en syn på "massan" som inte kan uppnå "revolutionärt medvetande" utan bara "fackligt".

Enligt oss är det syndikalister och anarkister som har dragit de mest radikala slutsatserna av de misslyckade, socialistiska revolutionerna, även om det möjligen ligger en del i Henrikssons ord att anarkister valt att "'lösa' problemet genom att strunta i det".

Men inte heller här känner vi oss riktigt träffade. I princip håller vi ju med om att Pariskommunens organisationsprinciper ska följas (något vi tycker var en bristvara under den ryska revolutionen), och även om vår tradition förbjuder oss att kalla det efterrevolutionära samhället för "arbetarstat" är vi förhoppningsvis i sak inte så långt ifrån varandra. Naturligtvis måste arbetarråden, organiserade i en federalistisk struktur, även kunna försvara sig mot revolutionens fiender. Henrikssons ordval, "Utmaningen för arbetarklassen i vårt århundrade är hur den skall kunna behålla makten" skriver vi under på fullständigt – förutsatt att Henriksson inte, som en del leninistiska föregångare, med "arbetarklassen" menar "det kommunistiska partiet".

Rikard Warlenius & Arwid Lund

Kan demokrati vara en väg ur barbariet?

Diskussionen om Balkankriget och socialisters syn på kampen för nationella rättigheter går vidare. Senast presenterade Göte Kildén en replik på Maria Sundvalls inlägg som fanns i numret innan. Att stödja kosovoalbanernas kamp för nationella rättigheter innebär, hävdade Kildén , att sluta upp bakom imperialismen Här återkommer Maria Sundvall med ett svar

Göte Kildén fortsätter i Röda Rummet 1/2000 debatten om Kosovo och kampen för nationella rättigheter. En del frågor blir definitivt klarare genom det inlägget - men alltför få. Det går för långsamt. Låt oss se om detta inlägg kan bidra till att i frågeform klargöra några motsättningar. En utgångspunkt, och ett avgörande dilemma, för alla oss som kallar oss socialister är: Hur ska vi kunna bekämpa nationalismen, hejda dess uppsving och stoppa den förstörelse som orsakas av nationella krig och konflikter?

1. Kan vi aldrig stödja nationella krav?

Ett ytterlighetssvar skulle vara att säga att vårt motvapen bara är ideologiskt, rakt och oförväget. Vi är mot nationalism och bekämpar den genom att fördöma, avslöja, ta avstånd, markera internationalismens ståndpunkt i alla lägen. Vi tar aldrig ställning i en nationell motsättning eller till ett nationellt förtryck. Så tycker inte jag och säkert inte heller Göte. Dels därför att det finns nationellt förtryck som vi är överens om att ta ställning mot, till exempel (rester av) kolonialt förtryck. Så har jag till exempel inte hört någon motsätta sig Östtimors krav på självständighet. Dels därför att vi nog är överens om att det inte bara är en fråga om ideologi (hur socialister vill att världen ska vara inrättad) utan också om taktik och strategi (hur vi når dit).

2.Stödja nationella krav men aldrig avskiljande?

Ett mer vettigt svar skulle vara ungefär så här: "Det är klart att vi stödjer kampen mot nationellt förtryck men i vår tid, efter 1900-taletsförfärliga erfarenheter av blodig slakt i nationernas namn, löser det ingenting att kräva nationers rätt till avskiljande och upprättandet av nya stater. "Så resonerar den brittiske historikern E J Hobsbawm i boken Nationer och nationalism. Lenins linje om stöd till förtryckta folks nationella rättigheter, inklusive rätten till avskiljande, förverkligades i praktiken i freden efter första världskriget. Det ledde bara till nya förtryck och nya nationella motsättningar, menar Hobsbawm. Och så resonerar nog alla socialister idag i någon mån, i högre grad än våra föregångare i arbetarrörelsens barndom. Rätten till avskiljande betyder inte att avskiljande är den bästa lösningen. Socialister förespråkar det alltmer sällan. Nederlaget för nationella rörelser - som det pågående nederlaget för den kurdiska rörelsen - bidrar också till känslan av att det fordras nya svar.

3. Kan stöd till nationella krav vara ett sätt att stärka enheten?

Jag har ett problem med dem som helt tar avstånd från de gamla svaren. Det är i det sammanhanget jag hänvisar till Lenin. Kärnan i hans argumentation, som jag fortfarande finner överraskande övertygande, är att arbetarrörelsen ska stödja nationella rättigheter, inte för att det är en god idé med nationellt avskiljande utan för att det är en politisk nödvändighet för att bevara arbetarklassens enhet. Nationellt förtryck gynnar splittring mellan de arbetande. Det är för att bekämpa nationalismen och stärka internationalismen som arbetarrörelsen måste ta den nationella frågan på allvar.

Jag tycker att Lenins svar fortfarande har sin giltighet, inte därför att han eller bolsjevikerna var ofelbara. Tvärtom, när Göte citerar Lenins rigida utläggning om att den nationella frågan får sin aktualitet därför att världen är på väg in i den "andra kapitalistiska epoken", ja då är det väl det minst övertygande i hela Lenins pamflett. Det är en variant av hans stelbenta syn på hur kapitalismen i till exempel Ryssland skulle utveckla sig, den syn som gjorde att han inte förrän1917 såg möjligheterna av en socialistisk revolution. Lenin använder i sina skriverier om nationella frågan två skilda metoder - å ena sidan denna stela epokindelning med därav följande tankar om specifika uppgifter för arbetarrörelsen, å andra sidan den levande och dynamiska tanken att det är arbetarrörelsens enhet som är avgörande. Jag tror att vi kan dra mer nytta av den andra tråden i Lenins tänkande

4. Har något förändrats i vår tid vad gäller det politiska behovet att stödja nationella krav?

Jag förstår inte argumentet att vi skulle ändra vår hållning till nationella rörelser och krav på nationellt självbestämmande, därför att nationalismen visat sig än mer motbjudande under 1900-talets avslutning. Än en gång, de tidiga socialdemokraterna stödde inte nationella krav därför att de fann nationalismen aptitlig - utan för att avväpna den. Finns inte det behovet längre? Och om socialister inte längre ska ta sig an dessa strategiska problemgenom att stödja kampen mot förtrycket på de förtrycktas villkor - vilken alternativ linje ska de då inta? Tvångssamman-hållning av stater på de förtrycktas bekostnad?

Det här är för mig det verkliga dilemmat. Jag har i något års tid försökt få till stånd en debatt kring det. Göte svarar med att höja röstvolymen när det gäller att beskriva nationalismens fruktansvärda effekter eller hur imperialismen använder nationalismen som vapen mot de arbetande. Men det var vi aldrig oense om.

5. Hur förhåller sig socialister till "särintressen"?

En frågeställning som är levande för mig är förhållandet mellan vad jag valt att kalla "partikularism" och "universalism". Marxismen är universalistisk till sin natur. Den strävar efter hela mänsklighetens frigörelse, inte det ena eller andra "särintressets" tillfredsställande. Ändå hamnar marxister ständigt, mer eller mindre motvilligt, i denpositionen att de måste ta hänsyn till partikularismer, just för att gynna helheten. Göte tycks av sitt svar att döma ha blivit stött för att jag kallat honom universalist. Men bara någon spalt senare skriver han: "Baskernas kamp för en egen stat var och är inte revolutionär utan leder till splittring av den spanska statens arbetarklass!" Ett utmärkt exempel på en universalistisk ståndpunkt! Ett exempel som också visar hur problematisk universalismen kan bli.

För lika gärna kunde man säga att arbetarklassen i staten Spanien försvagas av att en del av den tillhör förtryckta nationer, och att det är bara genom att de spanska arbetarna tar klart avstånd från statens förtryck som de kan enas med de baskiska arbetarna. Syftet är inte att uppmuntra bildandet av en baskisk stat. Men det vore ett hycklande stöd - lika med inget stöd alls - att säga till ett förtryckt folk att "visst, ni får kämpa för rätten att tala ert språk, men ni får aldrig bilda en egen stat". I vissa historiska lägen måste till och med socialister inse att tilltron till möjligheten att existera i en gemensam stat gått förlorad

Ett sådant historiskt läge var Kosovo efter tio år av upphävda nationella och demokratiska rättigheter och efter inledd serbisk etnisk rensning. Jag skulle kunna ta ett annat exempel på en "partikularism" som arbetarrörelsen haft ännu svårare att förhålla sig till. För att lätt parafrasera Götes uttalande om baskerna skulle man kunna säga: "Kvinnornas kamp för lika rättigheter splittrar bara arbetarklassen!" Och visst, det har också företrädare för den manligt dominerade arbetarrörelsen sagt. Ändå är vi väl i grunden överens om att det som splittrar arbetarna är ojämlikheten, kvinnoförtrycket. Vi stöder vissa uttryck för kvinnlig separatism (som en självständig kvinnorörelse, rätten till separata kvinnomöten inom partiet), vi förespråkar inte andra (som separata kvinnliga fackföreningar) - men vi är alltid noga med att lägga ansvaret för ojämlikheten på det patriarkala systemet och de manliga ledningarna i partier och fackföreningar.

6. Hur avgör man vem som är förtryckt?

Göte har givetvis rätt i att alla nationella rörelsers kamp inte stärker helheten. Vilka nationella rörelser kan vi då tänka oss att stödja? Det traditionella svaret från socialisters sida skulle väl vara att säga: dem och endast dem som representerar förtryckta folk. Göte redovisar ironiskt nog en hållning till nationella rörelser som är nästan rakt den motsatta. Han stöder inte de baskiska nationalisterna, inte de irländska republikanerna mot den brittiska imperialismen - men uttrycker stor förståelse för den serbiska nationalismen, som han enbart tecknar som en begriplig försvarskamp.

Göte glider också in på att mäta och väga olika historiska rättigheter .Han talar om Bosniens avsaknad av "nationella eller historiska rötter" men om "den faktiska realitet" som utgjordes av ett serbiskt "starkt dokumenterat kungadöme under tidig medeltid". Bortsett från att historieskrivningen är minst sagt godtycklig kan det inte vara avgörande för ställningstagande till här-och-nu-existerande folks kamp mot förtryck. Annars hamnar socialister som något slags överdomare i den internationella rättvisans tribunal med checklistan i handen för att se vem som ska ha rätt att kalla sig nation och åtnjuta vissa rättigheter.

7. Är förtrycket av albanerna en myt?

Den oenighet mellan mig och Göte som blivit tydligast, och sorgligast, i hans senaste inlägg är utan tvivel när han påstår att albanerna i Kosovo inte är förtryckta! Nej, de är så förblindade av etnisk nationalism att de frivilligt avstår från skolgång. Visst ska vi misstro borgerliga media. Från krigen i Vietnam, Nicaragua, Persiska viken och nu senast på Balkan har vi lärt oss att alla slags fakta går att förfalska i imperialismens intresse. Men det måste finnas proportioner.

När universitetsstudenter startar omfattande protester 1981 för bättre levnadsförhållanden och för att Kosovo ska få en republikstatus inom Jugoslavien (men inte för förening med Albanien) möts de av undantagstillstånd och massivt förtryck. 1989 upphävs den autonomi som Kosovo haft under påtryckningar från stridsvagnar på Pristinas gator. Gruvarbetarna i Trepca hungerstrejkar under åtta dagar i gruvgångarna (inte med storalbanska paroller utan med Titoporträtt!) för att beslutet att upphäva autonomin skulle bli föremål för demokratisk debatt och för att albaner inte skulle behandlas som andra klassens medborgare i sitt eget land. Alla strejkande avskedas. Många grips, misshandlas och får fängelsestraff. Det talas om att 100 000 albaner avskedas av politiska och etniska skäl, många av dem sedan de vägrat skriva på en lojalitetsförsäkran mot regimen. Radio och TV ockuperas av säkerhetspolisen och de albanskspråkiga programmen upphör (eller snarare reduceras till snuttar med propagandasändningar). Albanska dagstidningar överlämnas till serbiska tidningsföretag. Polistrakasserierna är dagliga. Är allt detta inte exempel på förtryck?

8. Är massgravarna avgörande för frågan om nationella rättigheter?

Kosovoalbanerna, tycks Göte resonera, är inte förtryckta eftersom uppgifterna om antalet dödade albaner i de västliga media var kraftigt överdrivna. Själv vet jag inte om det fanns några massgravar. Men jag vet att det alldeles oavsett förföljelsernas omfattning och art fanns ett nationelltförtryck av albanerna. Det förtas inte heller av att serber nu skändligen förföljs i Kosovo. Vi stöder inte något folks nationella rättigheter därför att vi tror att de förkroppsligar någon högre grad av godhet än andra. Ondskan är säkert ungefär jämnt och tyvärr rundhänt fördelad i mänskligheten. Ondskan göds bland annat av att folk förvägras medborgerliga, demokratiska rättigheter. Som albanerna i Kosovo förvägrades den tidigare rätten till autonomi, yttrande-, organisations-, pressfriheten, demonstrationsrätten, rätten att använda sitt eget språk och så vidare.

9. Finns det en kollektiv skuld?

Att albanska nationalistiska ledare är inskränkta nationalister, som inte stöder demokratin utan bara sin egen etnicitet, tar Göte som argument för att inte stödja albanernas nationella rättigheter. För det första tror jag inte alls att det är sant att den albanska rörelsen är så homogen att man kan göra ett så svepande uttalande. Gruvarbetarna i Trepca visar vilka som kunde ha stått i spetsen för rörelsen. För det andra är det just för att vränga vapnen ur händerna på inskränkta nationalistiska ledare som de nationella kraven måste tas på allvar. Kosovos historia från 1989 och framåt visar vad som händer annars - mer reaktionära nationalister stärks och tar ledningen. Det är en reaktionär idé att döma ut folks och folkgruppers rättigheter därför att deras ledare betett sig illa genom historien. Den franska socialisten Catherine Samary har i sina skrifter upprepade gånger visat just hur denna idé om kollektiv skuld blivit ett instrument för att bryta ned Jugoslavien. Kroatiska människor har ingen kollektiv skuld för Ustasjaregimen under andra världskriget, serber ingen för cetnikernas härjningar - och, i strid med vad Göte antyder, har kosovoalbanerna ingen kollektiv skuld för att deras ledare stött fascistregimer.

10. Har en del mer rättigheter än andra?

Det finns en idé hos Göte om att vissa folk är mer framåtsträvande och andra mer efterblivna. Givetvis är olika kulturer och olika ekonomier olika utvecklade. Det som är oacceptabelt är om det på ett glidande sätt tas som intäkt för att de mer outvecklade inte har samma rättigheter. I vår tid, efter 1900-talets erfarenheter, kan ingen vänster vara trovärdig om den inte tar klar ställning för mänskliga rättigheter, det vill säga för alla människors lika rättigheter. Då är det inte trovärdigt att avfärda albanernas nationella rättigheter med att det är ett primitivt herdefolk.

Göte genmäler säkert att han bara yttrat sig om deras förmåga att bilda en nationalstat med överlevnadskraft. Givetvis finns det inget underlag för ett etniskt rent Kosova (en lösning som vi alldeles oavsett dess livskraft är bestämda motståndare till). Men sanningen är ju att det gäller alla nationalismerna i forna Jugoslavien. Det var i själva verket det främsta, och det fortfarande oslagbara argumentet för Jugoslavien: endast tillsammans kunde dessa folk utveckla sitt land och förverkliga sin frihet. Det är tragiskt att den möjligheten slagits sönder och att största ansvaret för det bärs av storserbiska nationalister.

11. Vad finns det för politiska svar?

Det tidiga 1900-talets socialister uttryckte ingen förståelse för den serbiska myten om Kosovo. På samma sätt som den radikala arbetarrörelsen i Sverige inte uttryckte något stöd åt de svenska härskarna när de åberopade historien i sina försök att dra ut i krig för att bevara Norges venskt. Inför den typen av nationalism, de härskandes instrument för att splittra de behärskade, finns det ett nödvändigt svar: att säga att det är dumheter. Fast det räcker inte. Det var därför som det tidiga 1900-talets socialister förde fram kravet om en Balkanfederation, som ett sätt att undvika att gamla förtryck ersätts med nya. Det är därför en linje i forna Jugoslavien idag också måste vända sig till den serbiska befolkningen - inte dess ledare, men befolkningen. Inte heller den ska drabbas av någon kollektiv skuld. Det finns ingen lösning för Jugoslavien som inte också garanterar deras medborgerliga rättigheter.

Vad betyder den linjen för nationalitetsfrågan i Kosovo? Någon gång vore det roligt om vi kunde ha en debatt där vi hann fram till framtidsfrågorna före sista manuslappen. Nu får jag nöja mig med att presentera några funderingar: En grund måste vara att vi är mot NATO-protektoratet i forna Kosovo. Att vi dessutom stöder kosovoalbanernas rätt till självbestämmande(inklusive rätten till avskiljande) samtidigt som serbernas minoritetsrättigheter måste garanteras. Men hur skulle några steg kunna tas i den riktningen? Genom en inriktning på kamp för demokrati, tänker jag mig. Om kosovoalbanerna ska kunna välja, då måste de först ha tidningar, TV, radio och egna organisationer som kan presentera de olika alternativen. Olika politiska krafter måste få mötas i öppen debatt. Om inte kosovoalbanernas organisationer och yttringar undertryckts, kanske inte så många hade drivits i UCK:s armar.

Att stödja demokratiska krav är inte bara en paroll vi kan svinga i den här tidskriftens spalter. Det innebär också en möjlig inriktning i vardagen: på kontakter med representanter för fackföreningar, tidningar, offentliganställda, mänskliga-rättighetsorganisationer i såväl Kosovo som Serbien. Utbyten, delegationer, konferenser. Särskilt viktigt är det stöd vi kan ge till den lilla och undertryckta icke-nationalistiska oppositionen i Serbien. Redan att berätta att den finns och ge den en röst vore en revolution.

Catherine Samary skriver (i den fortfarande utmärkta artikelserien "Fem frågor om den jugoslaviska modellen", publicerad i Fjärde Internationalen 2/1993): "Vi får ofta höra att folken på Jugoslaviens territorium bara har samexisterat när de tvingats till det av ett yttre "ok" (ett imperium, den serbiska monarkin, Titos regim). Men varför inte pröva ett inre kitt: demokratin? Det är bara om olika folkgrupper som lever på det här territoriet får ta det fulla ansvaret, det är bara på basen av deras gemensamma intressen, som samexistens åter kommer att bli möjlig, inom de statsformer de själva väljer. Gränsernas betydelse kommer då att bli omvänt proportionell till graden av individuella och kollektiva demokratiska rättigheter. Ju mer alla mäns och kvinnors, alla individers rättigheter kan garanteras, desto mindre kommer gränserna att betyda."

Är en sådan utveckling osannolik? Jo, tyvärr, barbariet är fortfarande det mest sannolika. Men en hållning som tar avstånd från nationellt förtryck och ställning för demokratiska rättigheter kan bli ettlitet bidrag för att göra gränserna mindre betydelsefulla.

Maria Sundvall

Debatten om marknaden kontra kapitalet som utbrutit med anledning av Sten Ljunggrens bok har pågått i några nummer av Röda Rummet. Senast framförde både Tomas Widén och Daniel Ankarloo svar på den replik Ljunggren innan dess hade skrivit. Nu återkommer Sten Ljunggren med svar till dem bägge.

 I min förra replik "Socialismen kräver marknader" (Röda Rummet nr 4/99) tog jag upp Göran Greiders tre punkter om en socialistisk ekonomi. Som parentes kan nämnas att jag lika gärna kunde ha hänvisat till den artikelserie om plan och marknad som jag skrev i Internationalen våren 1990 (Röda Häften nr 1). Nu valde jag Greiders tre punkter (även om de är snarlika med det jag skrev 1990): 1)En stor offentlig sektor. 2) Ett löntagarägt näringsliv. 3)En statlig planering.

Detta får Tomas Widén att skriva: "Ljunggren ansluter sig alltså till den vänstersocial-demokratiska (eller snarare traditionalistiska) kritiken av dagens högerpolitik, en kritik som kan sammanfattas i parollen ‘Tillbaka till Folkhemmet’"

Tomas använder sedan Göran Greider och Rudolf Meidner i polemik mot mig. Han skriver att de (tydligen till skillnad från mig) "går utöver den traditionella folkhemspolitiken. De reser nämligen frågan om ägandet!"

Jag öppnar mig, enligt Tomas Widén, för en tolkning som innebär "att inte all produktion för marknaden skulle vara löntagarägd". Ett grundläggande tema i min bok Marknad och kapital - ett omaka par är att en av den socialistiska rörelsens mål borde vara att befria marknaderna från kapitalet. Jag har lite svårt att se hur det jag skrivit kan missuppfattas så totalt som att jag inte reser frågan om ägandet och makten över ekonomin. Så jag får försöka reparera den bristen i vad jag skrivit genom att svara på de frågor Tomas ställer:

"Menar du att åtminstone de svenska storföretagen skall överföras till löntagarkollektivet, och att storfinansens ekonomiska makt ska brytas?"

Jag tycker att det är lite genant att behöva tydliggöra min åsikt om detta. Svaret är: Ja!. För mig handlar det inte, som Tomas antyder, om "små behjärtansvärda försök att rädda produktionen på någon krisort." Det handlar om att beröva kapitalet makten över marknaden - om att avskaffa kapitalismen, men utnyttja marknaden.

Tomas undrar också "varför inte ett omfattande statligt och kommunalt ägande skulle kunna förekomma inom den sektor" som enligt mig ska verka på marknaden. Han ställer två frågor: "Hur ska bankväsendet ägas och kontrolleras? Är statligt ägande olämpligt vad gäller till exempel storindustrin?"

Idag är bankväsendet koncentrerat på att administrera den karusell som en vansinnig spekulation kräver. Den uppgiften kommer att upphöra. För de vanliga banktransaktionerna som till 90 procent handlar om lönekonton, sparkonton, boendelån och lån till mindre och medelstora företag skulle jag helst se kommunala eller regionala sparbanker. Krediter till storindustrin bör skötas av statliga banker.

Nej, statligt ägande är inte olämpligt. Men min fråga är: när är det lämpligt? Det är naturligtvis lätt att svara på frågan om statligt ägande om man av princip tycker att statligt ägande alltid är bra när det gäller storindustrin. Ställer man frågan om när det är lämpligt blir svaret svårare. Frågan kommer därför att behöva avgöras politiskt, där några tycker si och andra så. För Sverige av idag tycker jag att statligt ägande ska begränsas till huvuddelen av kollektiva kommunikationer (SL, SJ, Telia, Posten, SVT, och så vidare), samt energi- och skogsindustrin (ungefär som oljan i dagens kapitalistiska Norge). För andra länder och andra tider kan svaret på vad som är lämpligt vara ett helt annat (och naturligtvis även när det gäller dagens Sverige, för andra än mig).

Slutligen ställer Tomas frågan: " Hur tänker sig Sten Ljunggren att ‘den övergripande statliga planeringen’ ska gripa in i det ekonomiska systemet?"

Jag tror att de medel som finns till förfogande redan i dagens ekonomi är tillräckliga. Det handlar om skattepolitik, kreditgivning, statliga företag och offentliga beställningar. Mitt bidrag För en socialistisk blandekonomi i antologin Finns det en annan väg ur krisen? (Bokförlaget Röda Rummet 1994) handlar bland annat om en övergripande statlig planering. Idag kan man ta följande exempel: Säg att vi nu satsade lika mycket på IT åt alla, som vi på 60- och 70-talen satsade på folkbildning genom bibliotek medmera. Det skulle med bred marginal räcka till billiga datorer och gratis uppkoppling på bredband för alla.

Orsaken till att dessa medel inte fungerar idag är inte marknaders sätt att fungera, utan det handlar om kapitalets klasskamp. Det finns en sanning i att jag vill "tillbaka till folkhemmet!". Men med den enkla skillnaden att kapitalets makt skulle vara avskaffad.

"Är vi överens om grunden?" är rubriken på Tomas artikel. Låt oss säga så här, skriver han: "Vi är överens om att ställa ägarfrågorna i centrum, och att storfinansens makt måste brytas; vi är överens om att en samhällelig planering med mycket vida perspektiv är nödvändig. Jag tror att om vi är överens om denna grund, så löser sig resten så småningom"

Jo, men visst! Här skulle jag kunna sluta och säga att om Tomas bara är övertygad om att jag vill avskaffa kapitalismen, så skulle resten lösa sig. Men jag tror inte att frågan om en "socialistisk planekonomi" eller en "planerad socialistisk ekonomi" är löst oss emellan. För mig är innebörden av "en socialistisk planekonomi" en strävan efter att avskaffa marknader, medan "en planerad socialistisk ekonomi" innebär ett positivt utnyttjande av marknader.

Vi kan se denna skillnad i Tomas Widéns irritation över mitt användande av citatet från Bucharin och Preobrazjenskij ur Kommunismens ABC från 1923. Jag använde inte citatet om "ett enda gemensamt företag" där "allting måste planeras minutiöst" för att bevisa planekonomins brister. Ofta är det så att tidiga beskrivningar av ett fenomen eller en idé är tydligare än senare utvikningar. Syftet med citatet var att visa på att "planekonomi" är ett distinkt begrepp - det betyder någonting särskilt. Det är någonting som är helt skild från begreppet "en planerad ekonomi". Jag kan citera Ernest Mandel från 1986 och det ger samma budskap om vad en socialistisk planekonomi är:

"Från dessa globala beslut skulle följa begränsningar som angav vilka resurser som är tillgängliga för kontinental eller nationell planering. Utifrån dessa begränsningar skulle varje kontinent eller land själv besluta om vilka behov som skall tillgodoses, och hur.

När det totala antalet ton stål som får användas i Amerika, Europa eller Asien har bestämts, skulle sedan producenterna och konsumenterna i dessa områden vara fria att fördela den tillgängliga mängden som de själva finner bäst" (New Left Review nr 159)

Det är denna tanke på en socialistisk planekonomi uppifrån och ner som jag finner dödfödd.

Vår socialism är ännu ofödd. Tomas och jag har en grundläggande gemenskap i synen på hur den kommer att skilja sig från kapitalism och stalinistisk diktatur. Däremot är vi oense om marknadens roll i en sådan socialism. Jag har försökt visa att marknader måste spela en positiv roll i en socialistisk ekonomi. Jag tycker inte att anhängarna av en demokratisk planekonomi har lyckats visa vad deras vision om framtiden innehåller.

Sten Ljunggren

I Marknad och kapital- ett omaka par hävdar jag att marknader och kapitalism är två olika fenomen och att de har ett motsägelsefullt förhållande till varandra. Därför menar jag att det är viktigt att försöka beskriva vad marknader är, särskilt som marxister tenderar att ignorera marknader. Det krävs en annan beskrivning av vad marknader är, än den neoklassiska. Rötterna till en sådan beskrivning finns hos ärkekonservativa som Mises, Hayek och Kirzner. Ur denna tradition har inom företagsekonomisk forskning vuxit fram en helt annan syn på vad marknader är, hur de fungerar, vad de gör och hur de förhåller sig till samhället.

Att marknader och kapital är två olika saker och att marknader inte är vad neoklassikerna lär oss, leder fram till att en slutsats: En socialistisk ekonomi måste på ett positivt sätt utnyttja marknader inte avskaffa dem. I vilken mån detta är riktigt, och vad det kan leda till för slutsatser har behandlats i den diskussion jag haft med Tomas Widén.

Daniel Ankarloo startar med att totalt avvisa hela diskussionen. Han utgårr från: 1) Det finns de som är positiva till marknaden - nyliberaler. 2) Det finns de som är tveksamma till marknaden - reformister. 3) Samt de som vill avskaffa marknaden - vilka i Ankarloos värld är de enda sanna marxisterna. (Röda rummet 3/1999 sid 20)

För Ankarloo är det en grundläggande premiss att marknader är en effekt av kapitalismen. Utifrån den premissen radar han i sitt första inlägg upp det ena Marx-citatet efter det andra mot mig. Men! Jag delar inte den grundläggande premissen, och för mig är alla dessa citat bara en beskrivning av kapitalismen.

Ankarloo är inte intresserad av att diskutera den grundläggande premissen. Den premiss som jag ifrågasätter. Jag är positiv till marknader alltså är jag, enligt Ankarloo, nyliberal. Hur det kan komma sig att jag som betraktar mig som socialist, faktiskt är nyliberal har Ankarloo ägnat hela 23 sidor åt att utveckla i sin tidskrift Motströms. Man kan ju känna sig hedrad för mindre.

I sin senaste replik (Röda Rummet 1/2000) skriver Ankarloo att "socialismen inte behöver marknader, utan måste avskaffa dem". Men Ankarloo har fortfarande inte några argument för nödvändigheten av att avskaffa marknader eller några synpunkter på hur samordningen i ekonomin ska ske när de är avskaffade.

Även om det saknas argument i Ankarloos replik, så finns det desto mer invektiv. Enligt Ankarloo är jag: oförmögen att argumentera eller ens förstå; beklämmande och oseriös; förespråkare för liberala ekonomiska tankar; skyldig till alla den borgerliga ekonomins kardinalfel; subjektiv, ovetenskaplig och frasradikal; undfallande och debattovillig.

Diskussionen med Tomas Widén är spännande. Jag hoppas att de frågor som rests i min bok (och tidigare publikationer) och i Tomas invändningar kan vara utgångspunkten för en fruktbar (och troligtvis rätt lång diskussion). Ankarloo finner jag uppriktigt sagt mest tröttande. Det är en trist debatteknik. Först en definition som utesluter problemet, sedan en ohejdad mängd citat och därefter en lång rad personliga invektiv.

Den fösta riktigt tjocka bok jag läte som socialist i tidigt 70-tal var Joachim Israels Alienation. Det blev fler tjocka böcker senare, men Joachim Israel satte sin prägel på mitt sät att läs bland annat Kapitalet. I sina memoarer Ett upproriskt liv beskriver Joachim Israel mottagandet av Alienation. Han citerar där sig själv ur andra upplagan av boken:

"Det fascinerande är att den del av den marxistiska vänstern (Therborn et consortes) som framträder med anspråk på att vara någon sorts ´överideologer´angrep mig för min humanistiska utgångspunkt. Det är faktiskt skrämmande att bevittna denna attityd, kombinerad med en elitistisk inriktning som implicerar ett djupt förakt för ´folket´, i vars namn de hela tiden talar. De stödjer sig dessutom på en version (eller gjorde då; förändringarna är snabba i denna krets) av marxismen som har sin upphovsman i Althusser. Den representerar en sorts fransk positivism av mera primitiv art. Marx själv uppgav aldrig sin humanistiska position. Det framgår klart om man läser ´Das Kapital´ noggrant … En socialism utan humanism blir en kall teknokratisk elitteori eller en ensidig ekonomisk determinism, vars syfte det är att fungera som ideologi för en ny härskande klass av byråkrater"

Dagens frågor är inte samma som gårdagens. Men det tycks mig som om vissa förhållningssätt upprepar sig. Min marxism är alldeles uppenbart inte densamma som Daniel Ankarloos.

Sten Ljunggren