Vad skiljer oss egentligen åt?

I förra Röda Rummet skrev Rickard Warlenius och Arwid Lund ett svar till Lars Henriksson i den debatt som började med att han recenserade deras bok Revo! i numret innan. Henriksson fortsätter här diskussionen.

Det intressantaste i Rikard Warlenius och Arwid Lunds (W&L) artikel tycker jag dock är när de skriver att det är "…mer intressant att diskutera varför det fortfarande är relevant – om det nu är det – att upprätthålla skilda organisationer för exempelvis syndikalister och trotskister." Jag delar den uppfattningen och ger mig därför in i den diskussionen.

W&L säger i artikeln att de kommer fram till fyra skiljelinjer som, om jag fattar dem rätt, gör skilda organisationer nödvändiga. Jag skulle vilja göra några invändningar och dessutom komplicera frågan en aning. Men först de fyra skiljelinjerna:

1. "Direkt demokrati kontra demokratisk centralism."

Om man å ena sidan, som vissa anarkister, hävdar att demokrati måste vara just "direkt", det vill säga att alla som berörs av ett beslut alltid måste få rösta om det och å andra sidan med "demokratisk centralism" menar det styrelsesätt som de flesta kommunistpartier tillämpat och som i själva verket inneburit att ett litet fåtal i toppen dikterat politiken, ja då är det naturligtvis en avgrund mellan ståndpunkterna.

I den tradition Socialistiska Partiet tillhör har "demokratisk centralism" dock betytt något annat. Kärnan i den betydelsen brukar beskrivas som "frihet i diskussion, enhet i handling". Det vill säga en organisation som har en öppen debatt i till dess beslut fattats och som därefter enhetligt genomför beslutet. Egentligen den organisationsteori som idag omfattas av de flesta organisationer! Undantagen är dels sådana som omfattar konsensusprincipen, det vill säga att alla måste vara eniga innan man kan agera tillsammans och dels sådana som inte säger sig bygga på demokratiska principer. Exempel på det senare är nazistgrupper och företag.

Sedan är det en annan, och viktigare, sak hur denna princip tillämpas. Bolsjevikerna var till exempel alls inte så stålhårda i sin enighet som teorin – eller framför allt senare efterapare – säger. Till och med efter konkreta beslut om väpnade aktioner 1917 gick ledande bolsjeviker offentligt mot dessa beslut. Och omvänt; demokratin i vår riksdags "demokratiska" partier är inte djupare än att det till exempel uppfattas som en skandal om det finns mer än en kandidat till ordförandeposten på en kongress.

Om jag tolkar W&L:s inställning till demokrati rätt, såsom den framstår i boken Revo!, är de inte motståndare till majoritetsprincipen, som ju definitionsmässigt tvingar majoritetens vilja på minoriteten eller att demokrati kan vara förenligt med indirekta förfaranden såsom beslut i styrelser eller genom representanter. Och beslut som inte leder till handling för organisationen är inte mycket värda. Det borde alltså inte finnas några principiella skillnader i denna fråga.

2. "Direkt aktion (i bemärkelsen ovan) kontra ställföreträdande kamp."

Inte heller här tror jag inte att vi är oense. I Revo! markerar W&L avstånd från dem som just använder begreppet "direkt aktion" som smågruppsaktioner utan stöd från breda skikt och definierar det som att de berörda agerar tillsammans. Detta lyfte jag fram som positivt i min recension. Tyvärr missuppfattar de min synpunkt att massaktioner ofta leds av människor med politisk erfarenhet som att det var min uppfattning att "utomstående proffs" skall leda dem. Självfallet är det inget sådant jag menar. Bara det faktum att det, även i vårt samhälle och i vår tid, finns så många människor som på ett eller annat sätt kommit i kontakt med politisk verksamhet och idéer att detta kommer att påverka också de mest "spontana" strider och att de som har sådan erfarenhet har en tendens att hamna i täten.

3. "Arbetsplatsinriktning kontra arbete i politiska församlingar"

Här döljer sig måhända såväl missuppfattningar som verkliga åsiktsskillnader. När det gäller tonvikt mellan arbetet i politiska församlingar och politisk verksamhet på arbetsplatserna har väl vi i Socialistiska Partiet oftare blivit beskyllda för en alltför ensidig inriktning på fackligt arbete än motsatsen. Eftersom vårt parti, med några få undantag, inte är representerat i några politiska församlingar är det också konstigt att se detta som en skiljelinje, om det nu är så W&L menar.

Däremot kanske det finns en reell skillnad i om man tycker att det över huvud taget är väsentligt att arbeta i, eller kandidera till, politiska församlingar.

Frågan om deltagande i val har livligt och ofta (möjligen lite för ofta…) debatterats inom SP. Min uppfattning är att socialister inte på förhand skall avhända sig några arbetsmetoder så länge de ligger inom ramen för den överordnade målsättningen: att stärka arbetsklassens självförtroende och medvetande. För oss som revolutionära socialister är det en självklarhet att massarbete, där den politiska verksamheten på arbetsplatserna har en särställning, är viktigare än deltagande i val. Kapitalisterna och den borgerliga staten kommer aldrig att kunna röstas bort. Åtminstone inte utan en mycket handfast uppbackning i form av en mobiliserad och självständigt organiserad arbetarklass…

Om man däremot – vilket syndikalister ibland gör – anser att arbetsplatserna är den enda arenan för politik, då finns det en viktig skillnad. Arbetsplatsen är utan tvekan den plats där arbetarklassens styrka finns koncentrerad och den har därmed en särställning för alla som ser arbetarklassen som den viktigaste politiska kraften. De många olika motståndsrörelser som uppstått i det moderna samhället, miljörörelsen, kvinnorörelsen, solidaritetsrörelser, den anti-rasistiska rörelsen och så vidare, har inte sina rötter, eller sin främsta verksamhet på arbetsplatserna. Visserligen tror jag att dessa rörelser måste länkas till arbetarklassens dagliga strider för att de skall kunna bli verksamma bidrag i den anti-kapitalistiska kampen. Och vice versa: när kampen på arbetsplatserna befruktas av de rörelser som ifrågasätter olika sidor av det kapitalistiska samhället kan vi få se den starka samverkan av folkrörelser som krävs för att skapa ett alternativ till dagens samhälle. Den bild av politiskt arbete i som finns i Revo! stämmer snarare överens med detta sätt att se det än en ensidig inriktning på arbetsplatser.

4. "En starkare emancipatorisk och demokratisk tradition kontra en mer renodlat ekonomiskt inriktad."

Detta är svårbegripligt, inte minst i ljuset av den ovan påstådda skiljelinjen om inriktning på arbetsplats kontra allmänpolitik. Vår tradition handlar ju bland annat just om att det inte räcker med ekonomiska krav för att arbetarklassen skall nå sin frigörelse. Det var just detta, att de spontana strider om fördelningen av produktionsresultatet eller arbetsvillkoren i fabrikerna inte är tillräckligt, som var huvudpoängen i Lenins så förkättrade "Vad bör göras?".

Arbetarklassen formas och sammansluts i produktionen och i dragkampen om produktionsresultatet, det vill säga i den fackliga kampen. Men denna fackliga kamp är i grunden en inomkapitalistisk kamp som gäller priset på varan arbetskraft. Den leder inte i sig till att man går utöver ramarna för det kapitalistiska samhället. Kärnan i Lenins partiteori är att det socialistiska medvetandet – insikten om behovet för arbetarklassen att ta makten genom att krossa den borgerliga staten och upprätta sin egen makt – inte automatiskt följer av den dagliga klasskampen. Den socialistiska revolutionen är en medveten handling eller kanske snarare en lång rad av medvetna handlingar, där arbetarklassen tar det historiskt unika steget att börja avskaffa inte bara det gamla samhället utan även sig själv som klass. Behovet att föra in frågan om frigörelse från kapitalismen –"emancipation"– i den pågående klasskampen är kanske den mest grundläggande anledningen till att vår tradition anser oss ha ett existensberättigande! När det gäller den demokratiska traditionen kontra den ekonomiska är det litet kryptiskt vad W&L avser. Under mina dryga två decennier av fackliga strider har de fackligt-demokratiska frågorna varit den tydligaste röda tråden och när det gäller intern föreningsdemokrati tror jag att SUF har minst lika mycket att lära av SP som tvärtom.

Jag kan alltså inte se att de fyra skiljelinjer W&L drar upp i sig skulle utgöra en tillräcklig grund för att vi måste tillhöra olika organisationer. Men räcker detta? Är vi då egentligen så ense, SUF-are och SP-are, om att vi skulle rymmas i en och samma organisation? Frågan är öppen. Låt mig bara komplicera den en aning.

För att människor skall kunna fungera i en och samma politiska organisation krävs det mer än att vi inte hittar några djupa principer som skiljer oss åt, eller att vi hamnar på samma ståndpunkter i de mest aktuella dagsfrågorna. Åsiktsskillnader i stora som små frågor finns i varje organisation. Ju större, djupare förankrat och bredare partiet är desto större spännvidd i såväl taktiska som strategiska frågor är möjliga. Det är mycket lättare att splittra en liten organisation än en stor. I den stora organisationen känner fler ansvar för det många byggt upp med mycket möda och storleken i sig är en styrka. Är man några hundra är antalet inte särskilt viktigt. Då kan det kännas lika bra att vara femtio, eller tio som tycker sig ha hittat den "exakt rätta linjen" i politiken, en sjuka som ofta grasserat inom vänstern.

Ibland är det därför rimligt att låta skillnader, som i och för sig inte skulle behöva vara avgrundsdjupa eller principiella, leda till skilda organisationer som samarbetar där de är ense och debatterar kamratligt om annat, istället för att låsa sig i förlamande strider inom ramen för en gemensam organisation. Inom vår världsorganisation, Fjärde Internationalen, har vi exempel på sådant och har alltmer börjat acceptera att det i samma land kan finnas medlemsorganisationer som parallellt prövar olika taktiska linjer istället för att ständigt försöka förmå dem att bli en organisation.

Om det gäller att kunna samsas i en organisation är det, å andra sidan, inte heller tillräckligt att man har "samma böcker i bokhyllan", det vill säga att man hänvisar till samma teoretiska arv. Jag vet organisationer som kallar sig "trotskistiska" som åtminstone undertecknad inte skulle kunna sätta sin fot i. Och motsatt: inom SP finns drivande medlemmar som uppfattar "leninist" som ett skällsord.

Däremot måste man alltid se upp så att inte behovet av att upprätthålla den egna organisationen blir ett så viktigt självändamål att man förblindas och den blir ett hinder för verkliga politiska framsteg.

När det gäller SUF och SP tror jag att vi har en hel del gemensamt. Såväl i dagsfrågor – vi är nog i princip ense i såväl alla de dagsfrågor som tas upp i Revo!, från motståndet mot sociala nedskärningar till nödvändigheten att bekämpa såväl sexism som rasism – som när det gäller grundläggande spörsmål: analysen av klassamhället och den borgerliga staten, behovet av enighet på klasskampens grund, egenvärdet av demokratiska organisationsformer, med mera.

Säkert finns det viktiga principiella frågor där vi skiljer oss åt. En sådan är synen på staten, den traditionella vattendelaren mellan marxister och anarkister, som jag diskuterade i mitt förra inlägg. (Även om W&L i sitt svar uttrycker en syn på en efterrevolutionär stat som åtminstone jag till stora stycken är beredd att skriva under på.) Sådana skillnader borde man kunna leva med i en revolutionär organisation.

Ändå tror jag att det idag skulle vara felaktigt att sätt upp en gemensam organisation som en målsättning och jag tror heller inte att det är vad W&L har i åtanke. Utan att närmare veta hur det ideologiska landskapet ser ut inom SUF tror jag att vi just skulle fastna i en rad taktiska debatter med rötter i olika grundsyn.

En viktig sådan är synen på det fackliga arbetet som i grunden handlar om synen på massrörelser över huvud taget. En fackförening är en sammanslutning av arbetare bildad för att framtvinga bättre arbets- och lönevillkor genom att uppträda gemensamt gentemot arbetsgivaren. Den svenska syndikalismen är knuten till SAC, som nyss firade sitt 90-årsjubileum. På de allra flesta arbetsplatser där SAC finns representerat, i sig ett mycket litet antal, är det en ytterst liten minoritet. Med några få undantag är SAC därför inte en facklig organisation som företräder medlemmar gentemot arbetsgivaren och sluter avtal. Istället för att ge sig i kast med att bekämpa byråkrati och toppstyre i LO och TCO-fackföreningarna som – oavsett vad man tycker om dem – organiserar den överväldigande marparten av landets löntagare, väljer man en fackförening som bättre motsvarar ens personliga ideologiska ställningstaganden. Tyvärr gör man då bara de byråkratiska fackföreningsledningarna en tjänst. Kritiska och stridbara människor lämnar fackföreningen och går till en för såväl fackbyråkratin som arbetsgivarna ofarlig tillvaro i något som i praktiken inte är en fack-förening. Bokslutet av 90 års verksamhet måste vara att detta är en felaktig linje.

I SP har vi en annan syn som handlar om att försöka vara där arbetarklassen finns och tillsammans med våra arbetskamrater försöka ta tillbaka facket – den reellt existerande fackföreningen – från byråkratin, samtidigt som vi gemensamt slåss mot arbetsgivaren. Lokalt kan vi visa att det är en möjlig linje.

Det finns säkert en hel del andra frågor där många SUF-are och SP-are står långt ifrån varandra när det gäller organisationssyn, syn på massarbete kontra individuella aktioner och så vidare.

Men säkerligen har SP och SUF ändå så mycket gemensamt och säkerligen har vi, från olika håll, kommit till så många likartade slutsatser att båda parter skulle ha behållning av att föra förutsättningslösa diskussioner om såväl taktiska frågor som djupare teoretiska. Den debatt vi just för här är ett exempel.

Lars Henriksson

- Vad synd, Ljunggren!

Debatten om slutsatserna i Sten Ljunggrens bok Marknad och kapital -ett omaka par har pågått i Röda Rummet sedan nr 1/99. I förra numret skrev Ljunggren ett svar till Daniel Ankarloo, som här återkommer med sin slutreplik

"Jag är en man med brister men jag söker sanningen", sjöng en gång Björn Afzelius. Och visst gör jag mig ibland skyldig till misstag, överdrifter, feltolkningar, precis som alla andra. Men jag är hur som helst inte skyldig till alla de saker Sten Ljunggren (SL) i sitt inlägg anklagar mig för.

SL hävdar att jag inte vill diskutera hans premiss. Jag förstår inte, jag har ju ägnat all min kraft till att kritisera just hans premiss. Jag accepterar inte riktigheten i premissen, men det är ju inte samma sak som att vägra diskutera den! SL verkar dessutom ha missförstått debattens förutsättningar. Han skriver: "För Ankarloo är den grundläggande premissen att marknader är en effekt av kapitalismen" Ja, men inte bara (eller ens främst) för Ankarloo, utan framför allt för Smith, Marx, Weber, Polanyi. etcetera. Ja, till och med von Mises, som SL tror sig stödja sig på, skriver att "marknaden är det sociala systemet av arbetsdelning på basis av privat ägande av produktionsmedlen." SL tycks tro att han står på ena sidan och jag på den andra. Men i denna frågan står tvärtom SL ensam mot alla andra. Jag har heller inte utgått från "min" premiss utan från Marx (därav den "ohejdade" mängden citat). Som socialist hade jag önskat att SL gjort detsamma.

SL hävdar att jag inte gett något argument mot marknaden och han envisas med påståendet att "...marxister tenderar att ignorera marknader". Sanningen är att SL ignorerar den stora skara marxister som, liksom Marx, visat att marknaden är en konsekvens av privat egendom, av klasser, och att den därför står i motsättning till socialismens avskaffande av den privata egendomen och klassamhället. Det är huvudargumentet mot marknaden, men det är inte endast "mitt" argument. Vi kommer inte varandra närmare i sakfrågan, så debatten mig och SL emellan torde vara avslutad.

Men SL ägnar huvuddelen av sin replik åt att beklaga sig över min debatteknik och mina invektiv. Det är synd, eftersom det dels inte tillför debatten något i sak, men också för att SL tyvärr för fram direkt falska påståenden om det jag skrivit, och är inte så lite insinuant om min person och mina motiv. Därför måste jag få bemöta dessa anklagelser, genom att delge Röda Rummets läsare en del av vad jag skrivit om SL i tidskriften Motströms.

För det första, jag har aldrig sagt att SL är nyliberal. Om SL skriver jag faktiskt följande: "Låt mig från början slå fast att jag med glädje noterar att Ljunggren inte löser sitt dilemma med att omedelbart överge sin marxistiska och socialistiska politiska övertygelse." Längre ner beskriver jag SL som "en ärligt menande person med humanistiska utgångspunkter" och vidare att: "ingen ifrågasätter att Ljunggren är medlem av det Socialistiska partiet". Mot slutet sammanfattar jag: "Inte alla förmår, orkar med, eller är i position att vara socialismens teoretiker. Och Ljunggren hade naturligtvis kunnat öppet erkänna att han tillhör någon av dessa kategorier. Ingen skugga hade fallit över honom för ett sådant erkännande... Det länder som sagt Ljunggren en viss heder att han inte överger socialismen även om han övergett dess teorier." Hur SL kan påstå att jag försökt bevisa denna absurditet att han "faktiskt är nyliberal", kan jag för mitt liv inte begripa.

Som citaten ovan visar handlar alla mina hårda ord inte om SL som person, eller misstänkliggör hans motiv, utan rör det faktum att hans teori är dålig – och att han numer är ovillig att diskutera detta. Det jag har påpekat är att han, som han själv erkänner, bygger sin teori på nyliberala ekonomer – och att jag inte tycker att det är en bra utgångspunkt för socialistisk teori. Vidare har jag inte gett SL personliga invektiv. Jag har kritiserat hans bok för att den misstolkar Marx; för att den är ovetenskaplig då den inte tar hänsyn till den forskning som bedrivits om ämnet marknad och kapital de senaste 200 åren, och för att den inte berikar socialistisk teori eftersom den inte tar utgångspunkt i den socialistiska arbetarrörelsen utan i SL:s "personliga dilemma" vilket leder till idealism. Alla mina påståenden kan debatteras och bestridas, men bara genom välgrundade argument om att jag har fel, inte genom att deklarera att min debatteknik är "tröttande".

SL menar att vi skiljer oss åt. Jodå, vi skiljer oss åt därför att SL har "sin egen" marxism, men jag har ingen egen. Jag ser nämligen inte marxismen som något man har ett personlig förhållande till (eller dilemma till) utan som arbetarrörelsens drygt 150-åriga teori och praxis mot kapitalismen; en tradition som jag tillhör. Vi skiljer oss åt i det att när jag tolkar Marx så ser jag det som självklart att citera honom först något SL kallar "en ohejdad mängd citat", eftersom han själv fritt (van)tolkar utan minsta hänvisning till källor. Och vi skiljer oss åt i det att jag aldrig skulle ifrågasätta ärligheten i SL:s personliga motiv att skriva sin bok eller hans förhållningssätt. I Motströms skriver jag: "Domslutet mot Ljunggren och hans bok har blivit hårt. Så jag påminner läsaren om att jag inte är ute efter Ljunggren som person eller bedöma hans eventuella personliga brister eller förtjänster; utan endast inriktar mig på frågan om vad man bör förvänta sig av en socialistisk intellektuell."

Därför måste jag till slut också kommentera det citat SL avslutar sin replik med, och säger med klar adress till min person "Det tycks mig som om vissa förhållningssätt upprepar sig". Jag upprepar delar av citatet från Joachim Israel för att läsaren ska få klart för sig vad SL anklagar min person för: "Det fascinerande är att den del av den marxistiska vänstern... som framträder som ‘överideologer’ angrep mig för min humanistiska utgångspunkt. Det är faktiskt skrämmande att bevittna denna attityd, kombinerad med en elitistisk inriktning som implicerar ett djupt förakt för ‘folket’, i vars namn de hela tiden talar... En socialism utan humanism blir en kall teknokratisk elitteori, eller en ensidig ekonomisk determinism, vars syfte det är att fungera som ideologi för en ny och härskande klass av byråkrater"

Det är sant att jag tagit mig viss frihet att vetenskapligt kritisera SL:s teser. Frågan är dock med vilken rätt SL antyder att jag skulle vara en antihumanistisk överideolog och elitist som föraktar folket, vill tala i dess namn, i syfte att fungera som ideologi för en ny härskande klass av byråkrater?

Visst är det synd att en debatt om en så viktig sak som marknaden och dess förhållande till socialismen slutligen ska fördunklas genom en sådant omotiverat påhopp från Sten Ljunggrens sida.

Daniel Ankarloo