Debatt om Förintelsen

I nummer 1/98 publicerade Röda Rummet artikeln ”Tyskarna och judehatet” av Per-Olof Mattsson. Efter att ha läst Daniel Jonah Goldhagens ”Hitler´s Willing Executioners” hävdade Mattson att författarens uppfattning att tyskarnas antisemitism var Förintelsens centrala orsak går att förena med en marxistisk analys av nazismen.

Håkan Blomqvist gick i förra numret i svaromål mot Mattssons artikel och kritiserade honom för att ge en ohistorisk bild av förintelsen. Den judiska förintelsen var varken unik eller irrationell, utan kan jämföras med andra folkmord. Antisemitismen var i själva verket sällsynt rationell för nazisternas syften, skrev Blomqvist.

Här fortsätter nu debatten. Per-Olof Mattsson återkommer med en replik till Håkan Blomqvist för att reda ut vilka ståndpunkter som skiljer dem. Och Per-Erik Wentus anser i ett inlägg att Blomqvist blandar ihop hur det är med hur det borde vara.

Gamla svar på nya frågor - Replik till Håkan Blomqvist

Min artikel i nr 1/98 om Daniel Jonah Goldhagens omdiskuterade bok Hitler's Willing Executioners angrips på bred front av Håkan Blomqvist i nr 2/98. Håkan hävdar att jag ansluter mig till "den nu helt dominerande antinazistiska uppfattningen att nazismens ideologi, med den 'demonologiska antisemitismen' som främsta kännemärke, måste betraktas som en faktor helt för sig". Håkan Blomqvist spetsar dessutom till min argumentation för att skapa intrycket att jag – i det närmaste okritiskt – ansluter mig till de argument som idag förs fram på bred front av liberaler och sionister. Naturligtvis har jag ingenting till övers för dessa ideologiska propagandister för imperialismen. Min artikel var inte tänkt som ett oreserverat försvar av allt som Goldhagen hävdar i sin bok. Mitt syfte var istället att lyfta fram vissa centrala tankegångar i hans argumentation, tankegångar som pekar utöver traditionella förklaringar av både borgerligt och socialistiskt slag.

I viss mån instämmer jag i Henrik Berggrens uppfattning, i recensionen av Christopher Brownings Helt vanliga män, att Goldhagens bok, genom "att emfatiskt och kompromisslöst driva sin tes så långt det över huvud taget går", "gjort historieforskningen en stor tjänst" (DN 9/7 -98). Det finns ett område i diskussionen om Förintelsen som många socialister och marxister undvikit, nämligen nazismens och antisemitismens breda förankring i den tyska befolkningen. Vi har under många år koncentrerat oss på nazisternas terror mot arbetarrörelsen, mot socialister och även oppositionella inom borgerligheten. Med få undantag har marxister dock gått förbi frågan om huruvida nazisterna, efter att ha besegrat den tyska arbetarrörelsen, förmådde vinna stöd även inom arbetarklassen för sin politik. Det finns mycket som Blomqvist och jag är överens om, men jag ska inte ta upp utrymme med det. Istället ska jag koncentrera mig på de punkter där det föreligger en verklig oenighet: hade Förintelsen samband med något slags "tyskhet"? var Förintelsen "rationell"? samt frågan om antisemitismens karaktär och – i förbifarten – den tyska vänsterns uppfattningar.

Endast i Tyskland?

Kunde Förintelsen enbart äga rum i Tyskland? Viktig och i enskilda delar säkert korrekt kritik har riktats mot Goldhagen av bland andra Norman A. Finkelstein (New Left Review nr 224, 1997), liksom av Christopher Browning. Finkelstein har i sin kritik pekat på ett antal ställen där Goldhagen motsäger sig själv. I min artikel tog jag, måhända alltför okritiskt, fasta på det positiva i Goldhagens analys, men jag vidhåller att det finns viktiga element i boken som är värdefulla i varje försök att vetenskapligt förklara Förintelsen. Exempelvis påstår inte Goldhagen – och givetvis inte jag heller – att Förintelsen enbart kunde äga rum i Tyskland. Därför är det obegripligt när Håkan på ett demagogiskt sätt avslutar sin kritik med att varna för att betrakta Förintelsen som "ett unikt utslag av tyskhet". Den uppfattningen är givetvis förödande och bör med rätta förses med varningar.

Problemet är bara det att varken jag eller Goldhagen använder "tyskhet" – vad det nu kan vara – som ett relevant begrepp. Min artikel citerar ett längre stycke ur Goldhagens bok där det just polemiseras mot en sådan uppfattning. Goldhagen hävdar att Förintelsen hade sitt "ursprung" i Tyskland och därför "huvudsakligen" var "ett tyskt fenomen". En analys av Förintelsen måste utgå ifrån att den var en beståndsdel i "den tyska historien", men Goldhagen förnekar att den var ett "oundvikligt" resultat av den tyska historien. Om nazisterna aldrig kommit till makten, hade Förintelsen inte ägt rum; om den ekonomiska depressionen inte inträffat, hade sannolikt inte nazisterna kommit till makten. Vi kan konstatera att exakt samma konstellation av faktorer skulla ha kunnat uppträda i andra länder, men det befriar oss inte från konstaterandet att det var just i Tyskland som de sammanföll. Hänvisningar till liknande faktorer på andra håll kan inte ersätta en förklaring av varför Förintelsen organiserades av just den tyska regimen. Förintelsen var inte specifikt tysk i någon annan mening än att den ägde rum under den tyska imperialismens överhöghet: den planerades och genomfördes av den nazistiska regimen i Tyskland.

Därmed faller huvudansvaret för Förintelsen på den härskande klassen i Tyskland, vars politiska representanter släppte fram Hitler till makten och lät nazisterna utöva sin diktatur över hela det tyska samhället, inklusive borgarna själva. Den sista punkten är inte minst viktig. Den tyska borgarklassen lät sig politiskt exproprieras av nazisterna. Den nazistiska regimen var därför inte i alla avseenden det omedelbara politiska uttrycket för det tyska monopolkapitalets intressen. De tyska borgarna fick så att säga en del med på köpet när de använde sig av nazisterna för att krossa arbetarrörelsen. Leo Trotskij beskrev redan i slutet av 1933 nazismens speciella kännetecken i sin artikel "Vad är nationalsocialismen?" Han pekar exempelvis på att den tyska bourgeoisin, och knappast ens de som stödde Hitler med pengar, aldrig betraktade nazistpartiet som sitt parti. "Den nationella 'pånyttfödelsen' förlitade sig helt och hållet på mellanklasserna, nationens mest efterblivna del, historiens tunga ballast," skriver Trotskij. Dessa mellanklasser – den gamla och nya småbourgeoisin – beräknas av Trotskij till "något mindre än hälften av den tyska nationen".

Var Förintelsen rationell?

I sin artikel beskriver Trotskij nazismens ideologi i termer som knappast hör hemma i ett sammanhang som kan betecknas som rationellt ur storkapitalets synvinkel. Hitler "översatte fascismens metodologi till den tyska mystikens språk". Den nation Hitler talade om betecknar Trotskij som "småbourgeoisins egen mytologiska skugga", dess "patetiska feberfantasier om ett tusenårsrike". I nazismens form berusade "sig den utarmade småbourgeoisin med sagor om sin ras speciella överlägsenhet." Nazisterna abstraherade "ockrar– och bankkapitalet från det moderna ekonomiska systemet".

I nazismens form försökte småborgarna utföra det omöjliga – operera bort profiten och ockret ur kapitalismen: "När han böjer sig för kapitalismen i dess helhet, förklarar småborgaren krig mot vinningens onda ande förklädd till en polsk jude i långskörtad kaftan och vanligen utan ett öre på fickan." I nazismen har "allt avfall från internationellt politiskt tänkande "gått åt till att fylla den nya germanska messianismens andliga skattkammare" Allt som borde ha eliminerats från den nationella organismen i form av kulturella exkrement under samhällets normala utveckling har nu kommit framvällande ur strupen; det kapitalistiska samhället spyr upp det osmälta barbariet." Även om "den tyska kapitalismens inre dynamik" var "helt igenom aggressiv", enligt Trotskij, fanns det knappast något rationellt i borgerlig mening i att utrota Tysklands, Europas eller hela världens judar. Under sina tillväxtperioder integrerar och assimilerar kapitalismen folk och nationer – i det avseendet är den civiliserande, som Kommunistiska manifestet påpekar.

När den inträder i en kris som i Tyskland under mellankrigstiden tvingas den förlita sig på reformismen inom arbetarrörelsen eller småborgerlighetens politiska virrhjärnor. Men det kan vara riskfyllt för borgarna att låta den politiska makten innehas av representanter för andra klasser. Borgarna släpper inte fram regeringar som uppenbart kan hota deras grundläggande intressen – profiten – men även regimer som i det avseendet är lojala, kan bjuda på överraskningar. Aggressiv krigspolitik, plundring och konfiskering av judisk eller annan egendom, eller olika former av apartheidpolitik, faller inom ramarna för "rationell borgerlig", eller rättare sagt imperialistisk politik.

Detsamma kan knappast sägas om den fysiska utrotningen av judarna. Förintelsen representerar utan tvivel ett irrationellt element i den borgerliga politik som nazisterna verkställde. Många judar och andra räknade uppenbarligen med att det tyska storkapitalet skulle tygla sina blodhundar, vilket kan förklara varför många inte trodde på allvaret i nazisternas judehat. Den tidens marxister förstod dock mycket väl vad som stod på spel. De nordamerikanska trotskisterna i SWP bemötte Kristallnatten 1938 med en kampanj för att öppna USA:s gränser för offren för naziterrorn. För dem var nazisternas avsikter klara: "De brunskjortade monstren bryr sig inte ens om att dölja sitt mål: det fysiska utrotandet av varje jude i Stortyskland." (Socialist Appeal 19 nov 1938)

Förintelsen var unik

Givetvis växte den "moderna västerländska civilisationen", dvs den europeiska och nordamerikanska kapitalismen och imperialismen, fram genom "förintandet av kuvade folk". Det finns otaliga exempel att hänvisa till, vilket Blomqvist också gör. "Föreställningen om den judiska förintelsen som unik just i sin irrationalitet är mycket farlig och kortsynt", hävdar Håkan vidare. Det är möjligt att jag uttryckte mig oklart i artikeln, men skam den som ger sig. Vad jag menade var följande: Förintelsen är i flera avseenden unik. För det första representerar den ett slags industrialisering av folkmordets tekniker, utan egentligt motstycke. För det andra mördades inte ett "kuvat folk" utan en religiös och etnisk minoritet som under den aktuella tiden var ovanligt integrerad och assimilerad i det omgivande samhället.

De tyska judarna hade i många fall kämpat för den tyska imperialismen under första världskriget, många av dem var framgångsrika inom affärsvärlden eller som företagsledare, bankirer, akademiker eller intellektuella. Många tyska (inklusive judiska) borgare trodde säkert – i likhet med borgare i andra länder – att nazisterna lätt kunde manipuleras som ett slagträ mot arbetarrörelsen och Sovjetunionen. Men så enkelt var det inte. Hatet mot japaner i USA eller tyskar i Frankrike var ofta av samma intensitet som den tyske småborgarens hat mot judarna. Skillnaden mellan dessa exempel är att den tyska regimen, och det tyska etablissemanget, omfattade samma uppfattning – samma falska medvetande – som småborgarna. Nazismens hallucinatoriska antisemitism var även ur den tyska borgerlighetens synvinkel ett falskt medvetande. Håkan skriver att: "Sammantaget var alltså den nazistiska antisemitismen högst rationell och funktionell – för nazisternas syften!" Men var nazisternas politik i det här avseendet ett rationellt uttryck för de tyska borgarnas intressen?

Det finns all anledning att fundera över om inte den tyska imperialismen, när den satsade allt på naziregimen, spelade ett oerhört våghalsigt spel som uteslöt alternativ till Hitlers politik. Nazismens politik var rationell enbart om man accepterar dess "analys" av den tyska imperialismens nederlag i första världskriget och dess fortsatta underläge (dolkstötslegenden). Men den analysen – som skyllde allt på en judisk–bolsjevikisk konspiration – var ett irrationellt uttryck för att arbetarrörelsen och andra imperialistiska länders kapital utgjorde den tyska imperialismens fiender. Inslagen av irrationalitet tilltog med åren och fick den tyska statsledningen att driva en politik som omöjliggjorde en seger för den tyska imperialismen. I den slutgiltiga analysen blev väsentliga inslag i nazisternas politik – såsom Förintelsen – mer till skada än till nytta för de tyska borgarna.

Visserligen drev stora bolag fabriker med slavarbetare, men de satte hela sin existens på spel och riskerade att själva utplånas. De tyska storkapitalisterna räddades efter kriget av sina klassbröder i USA och Storbritannien efter ett nederlag utan motstycke i de imperialistiska ländernas historia. Med en mer rationell borgerlig ledning är det inte otänkbart att den tyska imperialismen hade kunnat uppnå ett annat slut på kriget än den totala kapitulationen.

Antisemitismen

Generationer av socialister har fått lära sig att antisemitismen, med den tyske socialisten August Bebels ord, är "dårarnas socialism". Det är dock en mycket tvivelaktig slutsats. Även "dårarnas socialism" är en slags socialism och Bebels ord leder tankarna åt fel håll. Om antisemitismen på något som helst sätt är besläktad med socialismen, så hade KPD–ledarna på 20- och 30-talet rätt. Nazisternas konfiskering av judiskt kapital var då en fråga om kamp inom borgerligheten, en kamp som arbetarklassen borde ställa sig neutral till. I Ruth Fischers förvridna värld representerade det uppenbarligen en embryonal eller potentiell antikapitalism ("Vem som än kämpar mot judiskt kapital är redan en klasskämpe"). Frågan är inte bara historisk. Nazisternas försök till demonstration mot familjen Bonniers makt inom media förra året ställer frågan på sin spets.

Är det ett uttryck för antikapitalism, förvisso förvrängt eller perverterat men ändå riktat mot kapitalismen? Bör socialister motsätta sig och bekämpa nazisternas försök att leka antikapitalister, eller ska vi haka på? Vi måste naturligtvis motsätta oss familjen Bonniers maktställning inom media – inte för att familjen identifierar sig som "judisk" utan därför att Bonniers utgör en del av det svenska storkapitalet och därför måste exproprieras för att bryta privatkapitalets makt. Men bör vi aktivt försvara Bonniers mot en sådan demonstration därför att den är antisemitisk och därför antisocialistisk, eller ska vi rycka på axlarna och låta de två borgerliga grupperingarna slåss? Det är faktiskt den lösningen som Håkan lämnar öppet för.

En liknande fråga ställdes under bosnienserbernas försök till folkmord i Bosnien. Var det rätt – som min egen organisation och andra förespråkade – att kräva upphävandet av vapenembargot mot den bosniska regeringen? Eller var det, som många andra inom vänstern höll fast vid, två nationalistiska grupperingar och regimer som stod mot varandra? Och att socialister inte alls behöver ta ställning. Därför är det obegripligt varför Håkan påstår att min uppfattning "riskerar att fungera som en ideologisk bumerang" när "chauvinism, etnisk rensning och massmord plötsligt faller ner över oförberedda huvuden – som i Srebrenica och Rwanda."

”Passiva patrioter”

Håkan är också upprörd över att jag, som han uppfattar det, mästrar de som "hukade under den nazistiska blodsdiktaturen". Det är möjligt att det kan uppfattas som ett mästrande, men min avsikt var en helt annan. Det som intresserade mig var just det som Håkan formulerade som "the 'willing executioners' förmåga att bjuda motstånd och till sist förhindra de villiga att fortsätta sitt värv." Antingen är Håkan en dålig läsare av min artikel eller också uttrycker jag mig oklart. Någon annan slutsats kan jag inte dra av hans påstående att "skulden i första hand placeras hos den tyska befolkningens kulturella karaktärsdrag". Varken jag eller Goldhagen påstår att alla då levande tyskar bosatta i Tyskland aktivt stödde judeutrotningen. Diskussionen handlar inte om det. Hur många stödde nazisternas strävan att utplåna judarna och allt judiskt i Tyskland och senare i övriga Europa?

Det är naturligtvis omöjligt att beräkna med någon precision, men de som var medvetna motståndare till Förintelsen kan inte ha varit fler än att de bedömde det som närmast omöjligt att försöka organisera motstånd och rädda de som hotades av utplåning. Goldhagen frågar varför Tysklands arbetare aldrig omvandlade någon av regimens manifestationer till en gatustrid. Frågan är inte oväsentlig. I många europeiska länder ledde arbetarnas kamp och motstånd mot fascismen till revolutionära situationer under åren 1943-45, men inte i Tyskland. Tim Masons resonemang låter rimligt i mina öron: "Där det är svårt och farligt att ge utryck för negativa omdömen, måste frestelsen att finna ett starkt positivt element i systemet vara mycket stark". Han menar att de flesta tyska arbetare var "passiva patrioter", något som givetvis förstärktes av de allierades dödsbombningar – som många gånger riktades just mot arbetarområdena. Nazismen framställde sin antijudiska utrotningspolitik som en patriotisk plikt. Judarna var Tysklands fiender, inte bara nazismens fiender.

Ett av de märkligaste inslagen i många skildringar av Förintelsens enstaka episoder – som i Brownings bok – är den motvilja och vämjelse som många tyska soldater och poliser inledningsvis kände inför dödandet. Även en del av nazibossarna själva påpekade att det var ett smutsigt hantverk, men att det var nödvändigt för Tysklands skull. När det gäller den tyska vänstern och arbetarrörelsen vill jag bara tillfoga en sak, nämligen den diskussion bland de tyska trotskisterna i samband med Nürnberglagarna som Traverso refererar till i sin bok (The Marxists and the Jewish Question). En viss Josef Weber hävdade i en artikel i Unser Wort 1935 att proletariatets kamp för sin egen befrielse innebar både judarnas frigörelse och samhällets befrielse från judendomen, representerad av "den judiske ockraren". Weber drog slutsatsen att "var och en av de olika lagarna har sitt ursprung i judarnas borgerliga karaktär, faktiskt i det borgerliga samhällets judiska karaktär".

Antisemitismen tillät följaktligen nazisterna att rädda kapitalet samtidigt som de låtsades att de undertryckte det. Weber fick svar av pseudonymen "Alex", som påpekade det som för varje marxist borde varit uppenbart – att ocker inte var någon judisk specialitet utan även förekom i länder där det inte ens fanns några judar. Diskussionen visar att det även bland trotskisterna fanns en stor osäkerhet när det gäller "den judiska frågan". Inte ens för alla trotskister var det självklart att markera distans till påståenden om att det borgerliga samhället egentligen är judiskt eftersom det bygger på ocker. Det finns inte utrymme att närmare gå in på den analys som företräddes av mellankrigstidens olika socialistiska riktningar. Men det är dags att erkänna att åtminstone en del marxister idag har en mer utvecklad uppfattning om etniskt förtryck och nationella grupper. Grundproblemet med Håkans uppfattning är att den använder gamla förklaringar som inte räcker för den diskussion om Förintelsen som förs idag. Håkan svarar på gamla frågor och det räcker inte när det ställs nya som baserar sig på nytt material.

Per-Olof Mattsson

Från judeförintelse till tyskhat eller...?

När Daniel J. Goldhagens bok Hitler’s Willing Executioners: Ordinary Germans and the Holocaust kom ut blev en slutsats i hans undersökning utgångspunkt för den debatt som pågått, ja på den europeiska kontinenten ibland rasat, om Tyskland och tyskarna. Slutsatsen var; det fanns förvånansvärt få tyskar som protesterade eller gjorde motstånd mot judeförföljelsen och Förintelsen.

Per-Olof Matsson rescenserade Goldhagen i Röda Rummet 1/1998 i sin artikel “Tyskarna och judehatet” och han anmärkte inledningsvis att vänstern med orätt har låtit Goldhagens undersökning gå sig förbi. Håkan Blomqvist svarade. Det är om dennes inlägg jag vill göra några kommentarer.

Håkan Blomqvist hävdar i sin artikel att Mattsson slår följe med Goldhagen och gör judeförintelsen till en irrationell engångsföreteelse, med tyngdpunkt på engångsföreteelse. Han drar slutsatsen att Mattsson likt Goldhagen följaktligen tenderar ”...att föreställa sig Förintelsen som ett unikt utslag av tyskhet”, och han sammanfattar att det ”...är nog den största otjänst vi kan göra mot dem som uppmanar oss att aldrig glömma och mot oss själva”. Har Blomqvist rätt i vad han säger?

Håkan Blomqvist tar sig an Goldhagen och Mattsson genom att utgå från idag, då rasism och nazism åter gjort sig påminda. Han säger att Goldhagens och Mattsons tankegångar är ett exempel på en nymornad rannsakan av det förgångna, just i ljuset av den senaste tidens utveckling. Blomqvist själv manar istället – om än i tanken – fram en historiens domstol; där judeförintelsen inte enbart ska dömas utifrån vad som skett, utan domslutet måste också innehålla garantier för att brottet inte ska upprepas. Det är således inget att förvånas över när han säger att Goldhagen och Mattsson inte bidrar till en antinazistisk medvetenhet utan tvärtom avväpnar folk mentalt.

Vad Håkan Blomqvist i sin kritik gör är att han blandar ihop två värden: är-värdet; hur det är och bör-värdet; som det borde vara. Historikern Goldhagen däremot skriver inte hur det borde vara utan han har undersökt hur det var. Han har lagt fram fakta som är bestyrkta i källor. Resultatet är entydigt; tyskarna var långt mer antisemitiska än vad vi kan finna hos andra folk. Att detta faktum inte stämmer med Blomqvists etiska och politiska bör-värden är ju inget som underkänner Goldhagens vetenskaplighet eller Mattssons recension av Goldhagen. Blomqvist får nog liksom vi övriga godta Goldhagens resultat tills någon visat att de inte håller. Att söka kullkasta dem av moraliska skäl såsom han önskar har inget med vetenskap att göra. För hur tilltalande moraliska ställningstaganden än må vara så tillför de ingen ny kunskap.

Goldhagens bok bör välkomnas av antinazister, som Håkan Blomqvist. För nu borde det var klarlagt att tyskarna var villiga att låta judeförintelsen ske. Med den frågan ur vägen bör det bli så mycket lättare att ställa nya frågor om vad för samhälle det var, som gödde den viljan. (Att som Blomqvist påpeka att liknande folkmord skett mot andra folk förändrar inget. Det var ju i Tyskland det skedde. Det är det som ska förklaras). Exempelvis frågan om vilken betydelse den protestantiska tron och kyrkan hade? Vad betydde det att den tyska arbetarrörelsen inte hade något inflytande bland bönderna? Goldhagen själv antyder ett av forskningsmålen när han säger “Antisemitismen var alltså ett resultat av den föregående utvecklingen, den växte i radikaliserad form fram ur den tyska utvecklingens speciella kombination av feodalt arv och snabb framväxande industrikapitalism”. Ett exempel på, utan att Goldhagen måhända känner till det, lagen om samhällens sammansatta och ojämna utveckling, såsom Leo Trotskij uttryckte det.

Mer precist sagt, vilken betydelse hade faktumet att det aldrig skedde någon borgerlig revolution i Tyskland? Vi kan se denna frånvaro av borgerliga grundvärden och närvaron av de feodala i den tyska ‘medborgarskapslagen’. Eller rättare sagt i frånvaron av en sådan lag och i avsaknaden av en rätt till medborgarskap. Det existerar ju som bekant inget medborgarskapsbegrepp i den tyska juridiken utan man talar om statstillhörighet. Den regleras i lagen om Reich- und Staatsanhörigkeitsgesetz av år 1913. Dess kärna, som fortfarande gäller, är föreställningen om “egenskapen att vara tysk”. Det är härstamningen – ius sanguinis – som gäller. Man föds alltid till tysk, oberoende av var det sker.

I Tyskland erkänns inte den borgerliga revolutionens territorialprincip – ius soli – som i till exempel USA ger den individ amerikanskt medborgerskap som föds där, oberoende av varifrån föräldrarna kommer eller vad de är. Denna legitimering av ett rastänkande – detta rättsmedvetande – är naturligtvis ingen tillfällighet utan uttrycker samhällsideologin i koncentrerad form. De demokratiska krafterna, för att inte tala om socialistisk opinion, är och har varit svaga i Tyskland. Vill man som Håkan Blomqvist motverka ‘tyskhatet’ då är det de primitiva statstillhörighetslagarna som ska lyftas fram och ställas till debatt – även utanför Tyskland. Det vore ett av de bästa stöd man kan ge strävanden till enhet i en europeisk arbetarrörelse.

Per-Erik Wentus

Möt nazisterna på gatan!

Det närmaste året lär bli avgörande för den organiserade rasismens framtid i Sverige, hävdar Mats Deland i detta debattinlägg. Utifrån bland annat ett par nyutkomna böcker om den rasistiska ungdomskulturen diskuterar han olika sätt att se på nynazistiska gruppers framfart och hur motståndet mot dessa ska bedrivas. Deland tar ställning för den konfrontationstaktik som använts av bland annat AFA, Antifascistisk Aktion.

Det utkommer för närvarande en stor mängd litteratur om nazistiska och fascistiska rörelser i Sverige. Under hösten väntas ett tvåbandsverk av historikern Heléne Lööw, som behandlar den svenska nazismen med föregångare och avläggare från punchnationalismen till våra dagar. I våras utkom även andra delen av Karl N Alvar Nilssons verk om den svenska överklassnazismen.

Medan Lööw och Nilsson försöker spåra rötterna till nazismen i antisemitism, storsvenskhet och ovilja att göra upp med ämbetsstatens tyskvänlighet, finns det andra som istället fokuserar olika aspekter av dagens samhälle och inte minst det omfattande internationella utbytet mellan extremnationalister både inom Europa och över Atlanten till USA och Kanada.

Båda de dominerande tendenserna bland dagens unga nazister ingår i omfattande internationella nätverk. De något äldre av dessa nazister, fostrade i Södertäljes, Stockholms, Göteborgs och Linköpings skinheadsmiljöer, inte minst i den av Stockholms stad betalda skinheadbaracken vid Fryshuset på Söder i Stockholm, ägnar sig numer i första hand åt musik – och tidningsproduktion.

Inom det här nätverket, som brukar benämnas efter den svenska musiktidningen Nordland och dess US-amerikanska förebild Resistance, men vars politiska organisation Föreningen Sveriges framtid/Riksfronten/Folksocialistisk samling numer är upplöst, hittar vi åtskilliga av de som deltog den sanslöst klantiga brottsvåg som i början av nittiotalet gick under namnen VAM eller Stormnätverket.

När 20 av dem, gripna under de mest tragikomiska omständigheter, 1993 satt fängslade för allvarliga brott uppmanades de, som norske statsvetaren Tore Björgo visar i sin avhandling Racist and Rightwing violence in Scandinavia, Patterns, perpetrators and responses (Tano Aschehoug, Oslo 1997), direkt från fängelsecellen av ideologen Davis Lane att övergå till fredligare metoder. Lane, som deltog i terrorgruppen The Order/Bruders Schweigens härjningar i USA i mitten av 80-talet, sitter av ett par hundra år för att kallblodigt ha skjutit ihjäl en radiopratare.

Efter amerikansk förebild

Det var de amerikanska förebilderna, och deras hämningslösa symbolik, självuppoffrande aktivism och hänsynslösa terrorvälde, som förmedlades via den brittiske sångaren och musikproducenten Ian Stuart Donaldson som nådde Sverige i början av nittiotalet, samtidigt som vänsterns kollaps och den socialdemokratiska skärpningen av flyktingpolitiken drastiskt underlättade villkoren för rasistiska krafter i Sverige.

Sedan terrorismen visat sig vara en ohållbar strategi kunde ungefär samma människor, i skydd av vår internationellt sett mycket liberala tryckfrihetslagstiftning, och med hjälp av en polismakt som hellre skyddade nazister mot antirasister än tvärtom, på några år bygga upp ett musikimperium med som mest ett tiotal olika distributionsbolag som kunde arrangera en konsert i månaden, avlyssnad av hundratals anhängare.

Intäkterna hamnade säkert till stor del i privata fickor, men investerades även i ett brett musiksortiment och till att 1995 göra Nordland till ett påkostat magasin i fyrfärg och Sveriges mest spridda musiktidning alla kategorier, med som mest 15 000 exemplar! De senaste åren har den vita maktkulturen befunnit sig i utförsbacke, sedan antirasister stängt alla butik er utom i Göteborg och Linköping, och nyhetens behag försvunnit. Säkert började grabbarna också tröttna på att springa på konserter med en till 90 procent manlig publik. De huvudsakligen misslyckade åtalen mot skivdistributörerna och polisens hårdare attityd mot rasistisk symbolik vid konserterna har bara påskyndat sönderfallet.

Vit-makt-kulturen har sett sina bästa dagar, men kommer av allt att döma även i fortsättningen att existera som en subkultur bland andra och fortsätta att rekrytera anhängare till de nazistiska rörelserna. Alla dessa är för den skull inte lojala med Nordland.

En yngre generation, baserad i Karlskronas, Helsingborgs och Trelleborgs NS-grupper, och Stockholms stads nya skinheadprojekt "Stolta skins",·har med högst blandat resultat försökt att ta upp VAM-gruppernas terrormetoder. Detta lösa nätverk omfattar i runda slängar hälften av de "ns", "uns", "storm -"och liknande grupper som idag finns i de flesta större svenska städer. Sitt första framträdande hade de som värdar för den så kallade "Hess-marschen" i Trollhättan i augusti 1996. Denna marsch är mötespunkt för det internationella nätverket NSDAP-AO, baserat i USA och direkt efterföljare till det gamla tyska nazistpartiet, om än idag dominerat av USA-amerikansk separatism och religiösa konstigheter.

De arrangerade vidare Sveriges första antijudiska demonstration i Stockholm 8 november fjol, som visserligen tack vare ett par hundra antirasister hindrades från att gå mot Bonnier-skrapan men istället poliseskorterades genom hela staden. Likaså var det, som Katarina Larsson och Petter Karlsson visade i Aftonbladet 12 augusti, detta nätverk som låg bakom de hot mot kändisar som Aftonbladet på ett mer korkat än illasinnat sätt publicerade i vintras. NS-rörelsens danska och brittiska grenar har tidigare legat bakom liknande hot mot bland annat kända brittiska antirasister och även, med hjälp av brevbomber, försökt sätta dem i verket. NS-rörelsen, som är nära knuten till skivbolaget Ragnarock records i Helsingborg och dess brittiska samarbetspartner ISD records vars politska gren är terrorgruppen Combat 18-C18, har de senaste åren varit invecklade i en våldsam strid med Nordland/Resistance-gruppen, en strid som inkluderat både brevbomber, mordbrand och ett flertal misshandelsfall.

Revolution eller propaganda

Även om konflikten uppvisar ideologiska drag – med våld eller propaganda, ska en "rasrevolutionär" situation framkallas eller inväntas? – liksom drag av generationskonflikt mellan 20-och 30-åringar, gäller den också makten över intäkterna från kanske 30 000 sålda skivor inom Sverige och 100 000 inkluderat bulvan/utlandsförsäljningen – årligen! I skydd av passiva myndigheter ställer de svenska vit makt-bolagen till problem i åtskilliga länder. Samtidigt måste det betonas att konflikten berör ett ganska litet antal ledande personer.

De allra flesta nazister i Sverige har lösa förbindelser med båda nätverken och väljer och vrakar av vad som bjuds av politiska aktioner och nöjesliv. Runt dessa båda fraktioner uppstår i väldig fart organisationer, tidningar, rockband, symboler och så vidare, liksom kopplingar till satanism, odinism, motorcykelgäng och liknande företeelser.

I takt med att staten börjat inta en aktivare attityd gentemot den organiserade rasismen har ett behov uppstått av att skapa ordning i symbolfloran, så att poliser och rättsväsen ska veta vad de har att göra med. Ett sådant försök är Anna-Lena Lodenius och Per Wikströms Nazist, rasist eller bara patriot? En bok om den rasistiska ungdomskulturen och främlingsfientligt orienterad brottslighet, som gavs ut av Rikspolisstyrelsen hösten 1997.

Den distribuerades tidigare gratis till intresserade, men kostar numer vad jag förstår 70 kronor, och det är den värd (förutsatt att man vill ta risken att ens adress vidarebefordras till någon som intresserar sig för att kartlägga även antirasistiska nätverk). Däremot är det tveksamt om det är vettigt att lägga ut de 400 kronor som den kommersiella upplagan Vit makt och blågula drömmar, Rasism och nazism i dagens Sverige (Natur och kultur 1998) kostar. För så mycket mer än ytterligare några "katalogsidor", och en omfångsrik men rätt trivial handledning i lokalt antirasistiskt arbete modell SSU, innehåller den inte.

Däremot har Lodenius/Wikström ur den kommersiella upplagan uteslutit ett märkligt hatiskt kapitel om den anarkististiska rörelsen Antifascistisk aktion, idag den starkaste rikstäckande antirasistiska rörelsen. Gruppen porträtteras som våldsälskande fanatiker, utan kontakter med det övriga samhället eller med invandrare, förslagna i att utnyttja det samhälle som bekämpas, maskerade och i Lodenius/Wikströms ögon märkliga på många sätt: "Bland de tjejer som ser sig som militanta feminister är det populärt att se så okvinnlig ut som möjligt."

Vad dessa omdömen är värda avslöjades i den debatt i fackförbundstidningen Journalisten som jag deltog januari-februari, efter att Lodenius/ Wikström i Svenska Dagbladet pekat ut mig som en av AFAs ledare och ungdomsförförare i allmänhet. Dessa uppgifter hade Lodenius/ Wikström i själva verket fått från den rasistiska och smått antisemitiska tidskriften Fri information, utgiven i Kolbäck utanför Västerås. Under debatten framkom även i hur hög grad Lodenius/Wikströms kunskaper om nazi-miljön bygger på uppgifter som utan ersättning lämnats av AFA-aktivister under ett flertal år av nära samarbete, vilket dock avbröts för något år sedan i samband med att de båda journalisternas arbete i allt högre grad underordnades polisens regi.

Nazistiska kamrater

Det är skrämmande att veta, att den skildring av AFA som Lodenius/Wikström består med, används som läroboksmaterial för polisaspiranter. Icke desto mindre är deras bok fortfarande, ett år efter den ursprungliga publiceringen, en användbar hjälpreda i djungeln av nazistiska åtbörder. Som framgår av Björgos bok, när man väl tagit sig igenom den avancerade sociologiska teoriapparaten, finns det emellertid goda skäl bakom den konfrontationsstrategi AFA har valt.

De nazistiska grupperna är i allt väsentligt tätt sammaväxta kamratgäng, ledda av karismatiska men i de flesta fall rätt taskigt vaggade centralfigurer. Mindre än av ideologisk övertygelse och rationalistisk målmedvetenhet – de faktorer som förhoppningsvis är de flesta vänsteraktivisters grund – drivs de nazistiska aktivisterna av en önskan att provocera och utföra symboliskt lyckade aktioner.

Det är därför felaktigt att utmåla dem som marginalfenomen. Som Björgo visar med både norska och svenska exempel kunde nazismen växa först då dess aktioner började möta viss förståelse i form av en alltmer tolererad vag främlingsfientlighet, både i lokalsamhällen och centralt på statlig och organisatorisk nivå. Våldsvågen mot flyktingförläggningar 1990-1994 – vars närmaste historiska motsvarighet naturligtvis är den behandling som brukade bestås zigenarläger runt om i landet gott och väl genom hela sextiotalet – gjorde åtskilliga ur det lokala buset till hjältar, åtminstone inom begränsade kretsar på hemmaplan ("man får ju förstå dem, trots allt"), vilket var mer än de var så länge de bara ägnade sig åt att hinka öl och hembränt, avvisas av kvinnor och meka med sina bilar.

Ultima Thules och den vita maktmusikens genombrott betydde sedan betydligt mer för subkulturens utveckling än de olika mer eller mindre misslyckade organisationsprojekt som följde på varandra.

Den rasistiska-nazistiska kulturen – någon renodlad ungdomskultur är den inte längre – har, som nämnts, troligen haft sin höjdpunkt men den är här för att stanna och vi måste alltså kontinuerligt bekämpa den. Idag kan vem som helst gå in på sitt närmaste bibliotek och via lite klickande på internetterminalen där få tillgång till alla nazistiska och rasistiska ideologier som finns, åtminstone i Sverige och i den rika världen.

Vi får räkna med att alla ungdomar i framtiden i praktiken kommer att få möjlighet att läsa och själva ta ställning till rasistiskt material av relativt hög kvalitet. Detta är en fullständigt ny situation. Och i någon mån är det väl bra, som socialister kan vi knappast vara anhängare av censur (åtminstone inte i större omfattning än vad som faller under en rätt tillämpad lag om hets mot folkgrupp.

AFA:s konfrontationstaktik

Att döma av en artikel av Lars Ilshammar och Ola Larsmo i tidskriften Arena nyligen är polisen också på väg att skapa förutsättningar för att beivra tryckfrihetsbrott på internet. Tidigt i somras väcktes ett pilotåtal mot göteborgstidningen Framtid. Ilshammar och Larsmo visar dock också att Internetnassarna bekämpas ännu effektivare på hemmaplan, av hackare och folk som skriver till distributörerna, och ger även en del anvisningar om hur man kan bära sig åt).

Istället gäller det att agera mot alla nazistiska försök till organisering och mot deras manifestationer. Här har bland annat AFA:s konfrontationstaktik visat sig lyckosam. Det bästa sättet att underminera de nazistiska gruppernas auktoritära strukturer är nämligen att hindra dem från att genomföra sina aktioner, helst på ett sätt som förödmjukar ledarskapet så mycket som möjligt. Ingen av de figurer som gjort anspråk på att bli den svenske ledaren har klarat sig genom särskilt många misslyckade aktioner, ännu mindre efter att ha jagats och förödmjukats i samband med dessa misslyckanden (fängelsevistelser, däremot, ökar naturligtvis auktoriteten).

Det är i det ljuset den våldsnivå en del antirasister använder måste ses. Onödigt våld mot personer måste naturligtvis alltid fördömas, men vi får heller inte låta nazisterna ostört genomföra sina aktioner. Då har vi snart en ledargestalt på halsen, som inte saknar potentiella anhängare. Ett större politiskt problem innebär de ytligt sett mindre våldssinnade organisationer som nu förbereder sig för att delta i valet. Som Björgo visar i ett av sina mest lysande kapitel är den ideologi som lobbyorganisationer som Norge mot innvandring och svenska Fri information torgför i själva verket snarlika de fantasier om en sionistisk ockupationsregim i färd med att använda invandring som vapen mot den "vita rasen", som florerar i ns-kretsar.

Även invandrarätarna lanserar de mest fantastiska konspirationsteorier om mediaväldets och de politiskt korrektas förtryck av en förment "nationell" majoritet. Sedan ett tag tillbaka förekommer även hätska angrepp mot judar både i Fri information och hos den före detta SSU-aren och miljöpartisten Jan Millds Blå-Gula frågor. Medan dessa lobbygrupper inför förra valet i första hand inriktade sig på att påverka etablerade partier (inklusive ny demokrati), är de idag intimt lierade med sverigedemokraterna (genom ordföranden för Folkviljan och massinvandringen Kenneth Sandberg) och Wachtmeisters det nya partiet (genom debattörerna Ingrid Björkman och Jan Elfverson).

Via de olika nätverk som utmynnade i Folkviljan och massinvandringen, och genom den delvisa avnassefiering av sverigedemokraterna, som skedde genom att en del mer traditionellt inriktade övergav dem och bildade hembygdspartiet/konservativa partiet 1995, blev partiet ett alternativ utanför skinheadkretsarna. Vi kan se att en tydlig radikalisering ägt rum i de allmänt främlingsfientliga kretsarna. Skånepartiet och Sverigedemokraterna kommer möjligen inför Europaparlamentsvalet i vår att gå samman till ett främlingsfientligt populistparti av dansk eller norsk modell.

Wachtmeisters EU-förespråkande parti lär dock knappast ha något att hämta då – lika lite som i riksdagsvalet i september. Hur som helst lär det närmaste året bli avgörande för den organiserade rasismens framtid i Sverige.

Mats Deland

Artikelförfattaren, är debattör, frilansjournalist och doktorand i ekonomisk historia.