Glödkulor i byxbenet I förra numret skrev Thomas Holmgren om Göran Greiders bok Arbetarklassens återkomst i artikeln Goddag klass adjö rörelse! Utifrån en positiv värdering av boken och en gemensam grundsyn på klassamhället menade Holmgren att Greider i sin analys inte tillräckligt tar hänsyn till följderna av globaliseringen och förändringarna av klasstrukturen, och därmed inte drar de nödvändiga politiska slutsaterna. Mitt intryck är att han hoppas på en nystart för den traditionella, socialdemokratiska arbetarrörelsen. Själv tror jag att en pånyttfödd klassrörelse måste spränga igenom gamla ramar, skrev Thomas Holmgren. Här följer ett svar från Göran Greider. Nyligen var jag uppe i Smedjebacken och gjorde ett reportage från denna gamla bruksort. Järnbruket däruppe har djupa rötter och Smedjebackens Valsverk startades redan 1856. Järnet, som först hämtades ur myrar och sjöar och sedan ur gruvhål, var en av hävstängerna för den våldsamt snabba svenska industrialiseringen. Men förra seklets stora genidrag var ändå inte någon teknisk nyhet, utan en social: bruksorten. Idag, efter den utdragna bruksdöden, förknippas ordet med kris och föråldrade strukturer. Men en gång stod bruksorten för det moderna: den var dåtidens Silicon Valley eller IT-center. Ny teknik. Ny social organisation. Och här fick arbetarrörelsen sina starkaste fästen. När bruken hade funnits ett tag blev de på något sätt eviga; här finns alltid jobb, sa man i hundra år i Smedjebacken, i Hallstahammar, i Fagersta, i Vikmanshyttan. På femtiotalet flyttade min kusin, då en ung grabb, till Smedjebacken och tyckte sig komma till en rätt häftig stad en framgångsstad. Svenskt stål erövrade världsmarknaden. På småorter som Grängesberg fattades beslut som präglade nationens liv. Idag har Bergslagen blivit ett rostbälte. Industriturism är säkert en framtidsbransch: vi har alltid turistat i den närmast föregående epoken och nyss var det jordbrukssamhället. Numera heter Valsverket Fundia, ägt av en stor finsk koncern som verkar över hela Europa. Antalet anställda där ska nu skäras ner ytterligare. Den arbetsplats som en gång var hjärtat i Smedjebacken har krympt. Ändå dominerar den fortfarande orten, som står och faller med företaget. Troligen kommer också verket att överleva länge än och produktiviteten säkert att öka lika svindlande snabbt som tidigare. När jag gick omkring inne i hallarna kände jag ändå hur ödsligheten bemäktigade sig mig. Datorpaneler blinkade i halvt nedsläckta hytter. Det var liksom inget av det där kommandet och gåendet av folk som jag mindes från när jag själv arbetat på industri. Det kändes som om villkoren för solidaritet försämrats bara av det. Springande tjänstemän I början av åttiotalet arbetade jag på SKF i Katrineholm, på smältverket där. Jag körde skrot till smältugnar, lyfte skänklar med flytande järn i traversen. Och det är något med tung industri som lätt fyller en nästan med vördnad, eller känslan av att här är det allvar. Det tog ett bra tag innan jag kände mig avspänd när jag hanterade järnmassorna. Jag gladde mig åt att se tjänstemännen från kontoret, när de kom ner på golvet, stirra skräckslagna och fascinerade på det gnistrande skådespelet när en skänkel tömdes. Jag satt i travershytten. Smältaren därnere skrattade och ruskade på ena byxbenet för att få ut glödkulorna. När jag efter ett halvår blivit varm i kläderna deltog jag i tävlingar om vem som kunde tömma en skänkel snabbast: livsfarliga pojklekar. Men folk som länge står mitt i de där väldiga processerna blir ganska coola. De stora arbetsplatserna i den tunga industrin liknade en sorts egna offentligheter. De var sociala världar. Man valde fackklubbsordförande som man valde kommunalråd. Jag är inte ute efter någon som helst romantik här, men det är fullt möjligt att den där typen av arbetsplatser var särskilt gynnsam för kollektivt handlande. En särskild sorts makt fanns också - den psykologiska makten över de springande tjänstemännen från kontoret. De som hanterade sådana processer fick råg i ryggen också i politiken. Nu försvinner de där riktigt stora arbetsplatserna bort i Sverige. Den arbetsstyrka som kommer att gå där på Fundia kommer att rymma allt fler tjänstemän och de arbetare som blir kvar lär väl till sist (organisationen slimmas) att utgöra ett slags elitskikt, som inte längre speglar den sociala sammansättningen på orten i övrigt. Därmed lyfter Valsverket ur sin lokala miljö. Verket präglar alltjämt orten men orten kommer att prägla verket allt mindre. Frågan är vad allt detta får för betydelse för arbetarrörelsen, ja för klasskampen? Med stort intresse läste jag Thomas Holmgrens långa artikel om arbetarklassen och industrisamhället i förra numret av Röda Rummet. Den rymde en av de få vitala replikerna på den bok, Arbetarklassens återkomst , som jag gav ut förra hösten och som på de flesta håll bemöttes med närapå fullständig oförståelse. På sätt och vis kan man betrakta boken som ett sorts språkuppror. När man i olika sammanhang, både i vardagslivet och i politiska debatter, nämner begreppet arbetarklass får man alltid en massa motfrågor jaså, vilka räknar du dit då?. Man avkrävs de mest exakta sociologiska distinktioner. Använder man istället ordet medelklass får man inte alls dom där motfrågorna termen har blivit en självklarhet. Det där har retat mig något oerhört under alla år. Holmgren och jag är överens om ganska mycket; det är på några få punkter som vi drar olika slutsatser av vad som egentligen skett globalt och i våra samhällen de senaste tjugo, trettio åren. Hans grundtes är att avgörande förändringar faktiskt har skett i riktning bort från det klassiska industrisamhället och att det fått avgörande politiska och kulturella konsekvenser för klassolidariskt handlande. Det gäller dels arbetslivets karaktär men också kapitalets nya globala organisering. Fastnar i bilderna Själva huvudtesen i min bok är dock att vad man producerar inte är det avgörande. Så länge under- och överordning råder i arbetslivet består klassamhället, ja består arbetarklassen. Man måste alltså se till de reella maktfrågorna när man definierar fram en bred arbetarklass, inte till vad man tillverkar. Jag har också med tiden fått allt svårare för de här övergripande epokbeteckningarna som styr så mycket av vårt seende, som är så litterärt tacksamma, men som ofta är så vilseledande. Jordbrukssamhälle? Men man gjorde ju fantastiskt mycket annat på bondgårdarna också! Industrisamhälle? På industrierna fanns till exempel en hel del städ- och kökspersonal som numera räknas till tjänstesektorn! Tjänstesamhället? Många tjänster är direkta avknoppningar av eller led i industriell verksamhet! Även termen globalisering är ett sådant där allomfattande epokord (mer om det nedan) som ofta döljer mer än det visar. Frågan är om inte Holmgren kanske alltför mycket sitter fast i de där djupt liggande epokbilderna som vi har i våra huvuden av i synnerhet industrisamhället. En liten tes jag driver i min bok är just att de tidiga kulturella och litterära bilderna av industriarbetarklassen så starkt lever kvar att de ställer sig i vägen för att se arbetarklassen idag. Man tittar på en kassörska och tycker inte att hon har så mycket att göra med Amelins heroiska eller Johan Ahlbäcks brutala bilder (som skildrade Valsverket i Smedjebacken) av arbetarklassen tunga arbete i sot och svett. Holmgren håller till exempel med om att jordbruksproduktionen numera är större än någonsin men gör det tankfulla tillägget: Men inte talar vi om jordbrukssamhällen för det.... Nej, vi talar inte om det. Lik förbannat förblir det ett objektivt faktum att jordbruks- och livsmedelsproduktion idag är en jättebransch. Jagø raljerar nu inte. Det kan ju verkligen vara så att de där vaga metaforiska beskrivningarna av våra samhällen har en oerhörd betydelse för vår subjektiva orientering och i slutändan därmed för den politiska mobiliseringen. I min bok använder jag skvaderuttrycket industribaserat tjänstesamhälle som karaktäristik på vår egen tid. Holmgrens personligt hållna och mycket levande artikel liknar närapå ett slags sorgearbete över en svunnen tid. Hur mycket handlar det om förlusten av en trygg bild av samhället och hur mycket om reala förändringar? Jag tror i och för sig att det handlar om bägge. I min bok ville jag hursomhelst så mycket som möjligt sätta de kulturella aspekterna på klassfrågan inom parentes. Det var medvetet, för att verkligen betona mer påtagliga maktaspekter. Ohelig allians När det gäller den så kallade globaliseringen hävdar jag dock inte riktigt att ingenting har hänt. Jag tror att en gradvis förändring ständigt sker i det kapitalistiska systemet. Ordet globalisering börjar jag dock bli lite allergisk mot. På sista tiden har det faktiskt använts lite mindre; numera börjar man så smått rycka till när man ser det. Mitt tips och jag brukar ha rätt när det gäller modetrender - är att ordet om några år knappast kommer att höras i debatten. Men under nittiotalet har vi haft en rätt fantastisk situation där undergångsprofeterna på vänsterkanten jublat ikapp med de värsta nyliberalerna på högerkanten. En ohelig allians har uppstått mellan den vänster som tycker sig se Karl Marx alla profetior om globaliserad kapitalism äntligen slå in och de nyliberaler som inget hellre önskar än att ta farväl av välfärdsstaten. I själva verket är det ju så att det slags ekonomiska system vi har, det vill säga kapitalismen, alltid har varit ett globalt system - det är på sätt och vis själva definitionen av kapitalism. I samma ögonblick som handel och utbyte lämnar de rent lokala marknaderna så har vi en sorts globalisering, som i våg efter våg utvidgats tills den idag omfattar i stort sett hela planeten. De italienska stadsstaterna på tretton- och fjortonhundratalet verkade i en ekonomi som rörde sig över hav och gränser. Genom den ekonomiska historien kan man förmodligen se ett cykliskt återkommande mönster. Först expanderar realekonomin ända till den punkt där vinsterna som går att hämta där sjunker och då drar sig kapitalismen tillbaka till sin egentliga kärna: det vill säga handhavandet av finansiella medel. Man börjar låna och spekulera. Så gjorde de italienska stadsstaterna när realekonomin stagnerade då började man låna utpengar till Spanska kungens stormaktsbygge. Så gjorde de holländska bankirerna på sjuttonhundratalet när britterna gav sig ut på haven. Och så gjorde i sin tur engelsmännen mot slutet av artonhundratalet. Och så vidare. Det finns ett mönster. Kapitalismen upprepar sig men så att säga på allt högre nivåer där allt större områden dras in. Och det här är viktigt: de långa perspektiven är nödvändiga för att inte hamna i panikanalyser. Den hårda globaliseringstesen säger till exempel att ju mer beroende av export och utrikeshandel en nation är desto mer måste den anpassa sina välfärdssystem så att de blir konkurrenskraftiga, det vill säga krympa de offentliga åtagandena. Men statistik visar ju klart att de länder som är mest beroende av världshandeln oftast har den största offentliga sektorn. Det gäller de europeiska länderna, till exempel Sverige. USA som har en mer självtillräcklig hemmamarknad har istället en mindre offentlig sektor. Sambandet borde vara det omvända om globaliseringstesen vore sann. I själva verket tror jag tiden kommer att utvisa att kärnan i mycket - men definitivt inte allt - av globaliseringsdebatten visar sig vara följande: Globalisering är namnet på den nyliberala ekonomiska politik som USA började föra under Reaganåren och som man sedan försökt pracka på resten av världen och där man lyckats med det har det för övrigt ofta gått käpprätt åt helvete, såsom i Ryssland eller Mexiko. Globaliseringsdebatten har sedan åttiotalets början innehållit ett påbud: avreglera, slimma organisationerna, minska lönekostnaderna, försämra för löntagarna, inrikta sig på aktieägarna. Det där ideologiska påbudet har av vänstern ibland tagits alltför snabbt som ett empiriskt faktum. Holmgren menar exempelvis att störtfloden av nya management-ider dels är en förklädd klasskamp uppifrån men att det också speglar reella förändringar i arbetslivet. Exakt vilka förändringar? Det är ganska litet som tyder på att de grundläggande och klassrelaterade skillnaderna vad gäller till exempel friheten i arbetet förändrats så värst mycket. Istället för att drabbas av panik inför en eller annan företagsflytt bör man nog hålla fast vid att mycket av det som sker är naturligt. Om ett stort svenskt exportföretag växer blir det i många fall naturligt för det att direktinvestera utomlands för att komma nära marknader. I sådana fall är det ju helt meningslöst om en regering får panik och vill sänka företagsskatterna på grund av globaliseringen. Det är heller inte bra om vänstern i onödan bidrar till en globaliseringsdebatt där man glömmer det lokalas eller nationellas betydelse. Företagsledningar och kapitalägare verkar idag inte riktigt fatta i vilken oerhörd grad som lokala eller nationella tillgångar är det som gör ett företag framgångsrikt; man sitter fast i det abstrakta globaliseringstänkandet. Och man gör alltså därmed direkta misstag: vågen av fusioner, som skulle vara ett svar på globaliseringens hårdnande konkurrens, har mycket ofta visat sig rymma misslyckanden. Ericsson skulle inte vara vad det är om inte den hälsosamma konkurrensen med Nokia fanns, om inte Telia funnits, om inte krävande svenska kunder funnits och så vidare. Vi vet inte. Om tio år tror jag vi har ungefär den här situationen: realkapitalet har succesivt globaliserats ytterligare lite till när det gäller produktionskedjor etcetera. Men inte så till den grad att nationalstaten eller de nationellt grundade arbetarrörelserna blivit alldeles vanmäktiga. (Inom parentes sagt är jag numera också en anhängare av EU; på den europeiska nivån kan en del måste! göras för att balansera friheterna för kapitalet på den gemensamma narknaden). Holmgren skriver, influerad av Göran Therborn, att den svenska arbetarrörelsens utveckling inte kommer att kopieras i de länder i världen som nu industrialiseras på allvar. Det har han antagligen rätt i. Historien upprepar sig inte. Han har inga invändningar heller mot den bild jag ger av hur klassamhället har förändrats etniskt, köns- och familjemässigt. Vilka slutsatser som återstår att dra av dessa förändringar vet emellertid varken Holmgren eller jag. Som synes är jag själv osäker på vad det exempelvis innebär att de riktigt stora industriarbetsplatserna nu minskar i antal. Hur pass mycket svårare är det att få till stånd klassolidariskt handlande i den långt mer uppsplittrade arbetarklass som finns bland Handelsanställda? Jag vet inte. Holmgrens huvudinvändning är att jag sammanblandar arbetarrörelse och arbetarklass. Det kanske jag faktiskt gör emellanåt. Men jag har dock svårt att tro annat än att den arbetarklass som också i framtiden vill agera kollektivt skulle avstå från de mödosamt uppbyggda organisationer som den svenska arbetarrörelsen utgör. Göran Greider Artikelförfattaren är poet, författare och debattör samt chefredaktör för Dalademokraten |