Ett nytt klasslandskap

I de två senaste numren av Röda Rummet har ett samtal inletts om förändringen av industrisamhället och arbetarklassens politiska roll, med utgångspunkt från Göran Greiders bok "Arbetarklassens återkomst". I sin recension av boken menade Thomas Holmgren att Greider politiskt undervärderar förändringarna av klassamhället och därför fortfarande men förgäves hoppas på en nystart för den traditionella socialdemokratiska arbetarrörelsen. I sitt svar hade Göran Greider svårt att tro annat än att den arbetarklass som också i framtiden vill agera kollektivt skulle avstå från de mödosamt uppbyggda organisationer som den svenska arbetarrörelsen utgör.Här återkommer Thomas Holmgren med ett nytt bidrag.

I slutet av augusti var jag tillbaka till det förändrade Norrköping jag beskrev i min recension av Göran Greiders bok Arbetarklassens återkomst i Röda Rummet nr 1/99. Jag guidade en folkhögskolekurs bland stenpalatsen i innerstaden och runt industrilandskapet. Ett smörjobb, det var bara att tystna och låta staden göra jobbet. Hela det gamla industriområdet runt strömmen, där det förr var skitigt, rökigt och stängt för allmänheten, är nu öppet för alla, rent och betagande vackert restaurerat. När jag var barn rådde badförbud i strömmen och långt ut i Bråviken. Idag kan man hoppa i mitt inne i centrum och laxfiskarna står tätt runt kajerna.Runt sekelskiftet anlades promenaderna i ring runt Norrköping, med inspiration från Hausmans boulevarder i Paris. Mäktiga stenpalats i kvarteren runt Tyska torget vittnade om den rikedom som producerades i Sveriges ledande industristad. Samtidigt bredde slummen ut sig bakom fabrikerna, på norr och i det ökända Saltängen. Norrköping hade till långt in på 1940-talet de sämsta bostads- förhållandena i ett Sverige som hade bland de sämsta bostäderna i Europa. Det var inte bara rikedom som dunkade fram ur vävstolarna, orättvisorna och klassmotsättningarna var djupa och övertydliga med stenpalats och slum nära nog sida vid sida.

Idag är slummen borta, den försvann i rivningsvågorna som sköljde över Sverige under 1950-, 60- och 70-talen. Arbetarklassen har flyttat ut till förorterna. Stenpalatsen däremot står kvar, pietetsfullt putsade och byggnadsminnes- förklarade. Vittnesbörden om det dåtida klassamhället suddas ut, kanhända en spegel av att dagens klassklyftor är mindre direkt påtagliga. I en replik i Röda Rummet nr 2/99, med en resonerande ton som jag uppskattar, skrev Göran Greider att min artikel liknar ett sorgearbete över en svunnen tid. Nja, det är nog en svunnen ungdom, snarare än en svunnen epok, som spökar i artikeln. Jag tycker i själva verket att i stort sett alla förändringar i Norrköpings stadsbild under de senaste decennierna varit till det bättre. Inte minst uppskattar jag det uppblomstande kulturlivet som i omfattning, folklighet, liv och allvar slår grannstaden med hästlängder. Nåväl, den nya stadsbilden är det mest synliga uttrycket för mer djupgående förändringar i klassamhället. Det är om dessa som diskussionen handlar. Vilken karaktär och vilket djup har de? Vilka följder får de för klassolidariskt handlande?

Greider och jag är överens om att klassamhället består men vi mäter och värderar förändringarna och följderna olika. Epokerna och förändringen Greider menar att jag överdriver förändringarna och att det felslutet beror av ett alltför ivrigt användande av epok-orden: postindustrialism, globalisering, tjänstesamhälle och så vidare. Det är fiendens språk jag anammat, menar han, bakom vilket profitintressen och klasskamp döljer sig, snarare en reella förändringar. Och jag medger att jag har en svaghet för epoker och epok-ord. Men måste man inte dela in och namnge historia och samhälle för att alls kunna se och tala om dem? Greider själv gör ju ett friskt försök i sin replik då han följer Arrighis djärva teori, vilken ser epoker och mönster i kapitalismens historia från 1300-talet till idag. Jag vill nog mena att mina försök att ordna historien, med begreppen långa vågor och jordbruks-, industri- respektive tjänstesamhälle, inte är mer våghalsiga. Om man inte vågar beteckna dagens förändringar riskerar man att underskatta dem eller i värsta fall inte se dem alls.

Och jag är mycket medveten om att det är grova och långt ifrån uttömmande beteckningar. Men jag vidhåller ändå att ord som jordbrukssamhälle, industrisamhälle och tjänstesamhälle faktiskt säger något betydelsefullt, både om historien och om de förändringar vi genomlever idag. Greider skriver själv att det inte är vad som produceras som är det viktiga för klassamhällets karaktär, utan snarare hur det produceras och distribueras. Det vill säga det är maktrelationerna i produktionen och i samhället som präglar epoken. Ja just det! I jordbruks samhället präglades klassrelationerna av livet på landet, i industrisamhället av livet i staden och slitet på fabrikerna. Idag av livet i förändrade städer, slitet i förändrade fabriker och för en majoritet av arbetarklassen, av slitet i tjänsteproduktionen. Det, menar jag, är en förändring stor nog att kläs i epok-ord.Om vilka följder detta får för klassolidariskt handlande och klasskamp står vi lika rådvilla bägge två.

Men medan Greider menar att han har svårt att tro att den arbetarklass som också i framtiden vill agera kollektivt skulle avstå från de mödosamt uppbyggda organisationer somden svenska arbetarrörelsen utgör, skrev jag att en ny klassrörelse måste spränga gamla ramar. Det var kanske lite flaxigt uttryckt, så jag vill tillåta mig en utvikning om detta.Jag tror att den svenska socialdemokratiska arbetarrörelsen ända in i svenska modellen var en levande rörelse med radikala socialistiska tankar, visioner och förhoppningar både hos enskilda medlemmar och i kollektivet. Där fanns en levande radikal gräsrotsreformism, vilket var en av förutsättningarna för att folkhemsbygget skulle komma igång. Och den hade sina djupaste rötter just på de stora industriarbetsplatser som Greider så målande beskrev i sin replik och som nu är på väg att försvinna.Ideologi för sammanhållningMen, ända långt in på 1980-talet gick jag fackliga kurser inom Metall som präglades av samma radikalitet. Och det socialdemokratiska partiprogrammet är fortfarande till denna dag förfärande radikalt. Självklart var det mer levande och genomgripande i rörelsen då, men jag tror faktiskt att då liksom nu spelar den här radikala ideologin främst en avgörande roll för den interna sammanhållningen, för den socialdemokratiska gräsrotskaderns självsyn.

Idag är det ju uppenbart att den inte spelar någon som helst roll för partiledningens politik. På 1930- och 40-talen däremot var den här socialdemokratiska ideologin, som sagt, en av krafterna bakom folkhemmet och välfärdsbygget. Under 1950- och 60-talen tror jag att den här ideologin slutade vara en politisk drivkraft och blev ett internt rörelsebehov enbart.Den radikala ideologin var starkt närvarande inom rörelsen från starten, över världskrigen och med rester ända in i nutiden. ändå har (s) som politisk rörelse varit ideologilöst och famlande före och efter folkhemmet, under 1920-talet och under 1980- och 90-tal. Jag skulle vilja beskriva det så här: (s) var till en början antikapitalistiskt, med stora spänningar förstås mellan höger och vänster ända fram till partisprängningarna efter första världskriget. Men antikapitalismen blev mer och mer en läpparnas bekännelse och allt mindre en grund för den konkreta politiken.

Villy Bergström beskriver i Socialdemokratins samhälle 1889 - 1989 socialdemokratins ekonomiska politik under 1900-talet och dess förhållande till partiprogrammen. Samtidigt som (s) 1920 för första gången kom i regeringsställning antogs ett nytt partiprogram. Det var entydigt ett program för socialisering av det svenska näringslivet. Det talar om klasskamp och utsugning på traditionellt marxistiskt vis, inspirerat av de tyska socialdemokraternas Erfurt-program. Brantings regering gick från ord till handling. Man tillsatte en socialisationsutredning och i direktiven skrev man om det allmännas bristande inflytande över produktionen och om att ägarna bestämmer utan att ta tillräcklig hänsyn till samhället, konsumenterna och de anställda.... Det gällde att söka förena fördelar för det allmänna med nödigt spelrum för det fria initiativet.Nu var det alltså en annan ton i källan. Socialiseringsfrågan begravdes i den här utredningen i 16 år. Den ekonomiska politik som fördes av (s) i regeringställning och opposition var traditionellt borgerlig. Marxismen var gömd i partiprogrammet, socialiseringen i en utredning och istället följde man John efter de ekonomiska klokskaperna hos de borgerliga ekonomerna. Det vill säga man hade ingen egen ekonomisk politik och heller ingen konkret politisk vision om ett folkhem förrän mot slutet av 1920-talet.

Per Albin myntade folkhemmet 1927 och (s)-ekonomerna i Stockholmsskolan utmanade den traditionelle laissez faire-politiken i början av 1930-talet. Då som först hade (s) något eget och då blev också den interna ideologin en verkande kraft. Men märk väl, politiken var pro-, inte antikapitalistisk. Det nya var keynesianismen och välfärdsbygget. Och det var i och för sig inte så lite det.Nu famlar åter (s). Luften har gått ur både Keyenes och välfärdsbygge. Saltsjöbadsandan har begravts av arbetsgivarna samtidigt som grundpelaren i arbetarrörelsen och i den svenska modellen, de fackliga organisationerna på de stora industriarbetsplatserna vittrar och krymper i takt med ett minskande antal industriarbetare. De mödosamt uppbyggda organisationerna består ännu, så att säga som gamla överbyggnader över ett nytt klasslandskap. Ska de förändras, anpassa sig eller (på lång sikt) försvinna? Ja, det är frågan.

Thomas Holmgren