Under skjortan på Marx
- familjen, privategendomen och eländets ursprung

I samband med millenieskiftet segrade Karl Marx i en av brittiska BBC utlyst omröstning om årtusendets mest betydelsefulla person, ett bevis om något för att hans ideér minst av allt fallit i glömska. Hans analyser av kapitalismens struktur, funktionssätt och drivkrafter är i själva verket för oss socialister i dagens globala tidevarv mer aktuella än någonsin. Men vem var mannen bakom alla dessa djuplodande analyser? Per-Olof Mattsson har läst en bok som lättar på förlåten.


När Francis Wheen förra året publicerade sin bok om Karl Marx liv hos förlaget Fourth Estate i London fick den snabbt en del entusiastiska recensioner i vänsterpressen. Även i borgerliga tidningar kunde man läsa häpna rapporter om bokens framgångar, vilka inte – med tanke på den engelska pocketupplaga som följt – tycks ha upphört. I en intervju med Francis Wheen i Dagens nyheter den 4 november 2000 uppges dessutom att översättning är på gång till arton olika språk.

Det finns en hel del litteratur på svenska – både original och i översättning – om marxismen, men ytterst lite om Marx som människa och kämpe. Bland de biografier som översatts till svenska kan framför allt nämnas Isaiah Berlins Karl Marx (1965) och Franz Mehrings Karl Marx (i två band 1921–22, ny uppl. 1971 och 1983). Per Månsons lilla introduktionsbok Karl Marx En introduktion (1993) innehåller ett kapitel om Marx liv, men ägnas i övrigt åt teorierna och deras framväxt och utveckling. Det är en bok med många förtjänster, men den har en alltför akademisk inriktning för att kunna nå en bredare publik. Den mest tillgängliga framställningen på svenska – åtminstone före Francis Wheens bok – är nog den engelske litteraturprofessorn Arnold Kettles lilla ungdomsbok Upp till kamp! Karl Marx 1818–1883 (sv. övers. 1976).

Det finns alltså ett stort behov av en nyskriven biografi, som med vår tids språk skildrar Marx liv. Wheens inställning – en märklig blandning av glimten i ögat och uppriktig beundran – är mycket välkommen. Hans utgångspunkt är "att detta odjur och helgon var en människa", förvisso inte en alldeles vanlig människa men ändå en människa av kött och blod.

Om Isaiah Berlins bok kan sägas vara en typisk representant för en illvillig borgares framställning av Marx liv, kan Mehrings stora biografi, som färdigställdes strax innan hans död, och på tröskeln till den misslyckade tyska revolutionen efter första världskriget, knappast sägas vara någon helgonlegend.

I inledningen till nyutgåvan från 1971 påpekar den härom året bortgångne stalinisten, sedermera socialdemokraten, Bo Gustafsson, att Mehring dristat sig att korrigera den bild av Marx och hans verksamhet som härrör från det han kallar "Marx-påvarna", dvs Karl Kautsky och andra "officiella" uttolkare. Framför allt gäller detta skildringen av Marx förhållande till den socialdemokratiske pionjären Ferdinande Lassalle, dennes efterföljare Schweitzer och en av anarkismens tidiga profeter, ryssen Michail Bakunin.

Efter att i sin tur ha "rättat tillbaka" Mehring på en del punkter, avslutar Gustafsson ändå med omdömet: "Den är och förblir ett stort historiskt och vetenskapligt verk av en lysande marxist." I samband med Wheens nya biografi är det speciellt intressant att konstatera att redan Mehring opponerade sig mot framställningar av Marx som "tråkigt dygdemönster".

En man med nio liv

Vad representerar det plötsligt uppblossande intresset för Marx? Vilken typ av intresse handlar det om?

Det är verkligen många och mäktiga krafter som försökt "utrota marxismen", allt ifrån tsarens Ryssland och Bismarcks preussifierade Tyskland och fram till Hitler, Pinochet och otaliga andra regimer. Låt oss inte heller glömma stalinismen som, visserligen med andra medel, uppnådde liknande resultat. I en rad länder där den kom till makten lyckades den – innan sin skamliga sorti – om än inte fullständigt utrota marxismen så i hög grad marginalisera den.

En följd av stalinismens fall i Europa och sedan världen över är att många partier och organisationer nu även officiellt avsvurit sig alla band med Marx och marxismen. Antalet organisationer, partier och individer som åberopar sig på Marx livsverk har minskat drastiskt. Mot den bakgrunden är det häpnadsväckande att Marx när 1900-talet gick mot sitt slut ändå tillhörde det fåtal personer som överallt hamnade bland de främsta i omröstningarna om "årtusendets" mest betydande personer.

Det vore svårt att tänka sig att ens de akademiska samhällsvetenskaperna skulle klara sig utan Marx banbrytande insatser. Däri finns ett dilemma för alla de som helt och hållet skulle vilja göra sig av med Marx. Om akademierna helt "dumpade" Marx skulle det uppstå en uppenbar risk för att många vetenskaper, särskilt inom humaniora och samhällsvetenskaperna, tog flera steg bakåt och hamnade på en för länge sedan passerad nivå. Därför har Marx, trots frenetiska angrepp från postmodernister och andra, i viss utsträckning bevarat sin ställning på det akademiska planet.

Borgerliga akademiker och kanske särskilt ekonomer tvingas ibland erkänna det originella och korrekta i Marx beskrivning av kapitalismen. När 150-årsminnet av Kommunistiska manifestet firades för tre år sedan publicerades borgerliga lovsånger till ekonomen Marx. Politikern och kämpen Marx lyste dock med sin frånvaro.

Wheen är noga med att inte bli sammanblandad med det märkliga följe av charlataner som med hjälp av en överstimulerad fantasi försökt utmåla Marx som något av en djävulsgestalt. "Inte sedan Jesus har en obskyr fattiglapp dyrkats så vida omkring – eller blivit så katastrofalt vantolkad", noterar Wheen. Han tillägger att enbart "en dåre kan ställa Marx till svars för Gulag", men tillägger för säkerhets skull att "det finns förstås en stadig tillgång på dårar".

En av dessa dårar är den amerikanske väckelsepredikanten Richard Wurmbrand, som i sin Was Karl Marx a satanist? (1976) hävdar att Marx redan som ung "initierades" i en "ytterst hemlig satanistisk sekt" vilken han under resten av sitt liv troget tjänade. En annan form av dårskap representeras av den franska" feministen" Fran┴oise Giroud med boken om Jenny Marx - Marxismens första offer (sv. övers. 1993).

Men var står Wheen själv i förhållande till föremålet för sin biografi? Det tycks inte ha varit hans huvudsyfte att själv ta ställning till Marx eller marxismen, kanske i enlighet med den försiktiga form av reformism som representeras av den tidning där Wheen arbetar, den brittiska The Guardian.

På ett något vagt sätt förefaller han vilja påtala aktualiteten i en del av Marx idéer, även om huvuddelen av dessa tycks gå honom förbi. Exempelvis rekommenderar han Marx kritiker – med Storbritanniens premiärminister Tony Blair i spetsen – att läsa de så kallade Parismanuskripten från 1844 – "författade av en ständigt undersökande, skarpsinnig och odogmatisk ande."

Kanske är Nils Granbergs motivering (Aftonbladet 16/12 2000) till att ge bort boken i julklapp ett tidens tecken. För Granberg har Wheen "skurit bort det ortodoxa dödköttet" – och menar därmed säkert inte samma sak som marxister. Boken är för honom fräck, rolig och medryckande. Var tid skapar sin egen Marx, skulle man kunna säga.

Kapitalet som skräckhistoria

Wheens bok är inte en biografi där Marx politiska idéer, eller över huvud taget Marx teoretiska grundstenar för en vetenskaplig förståelse av kapitalismen, står i centrum. Ska sanningen fram så spelar Marx idéer i jämförelse med andra biografier en ovanligt liten roll. Redan på ett tidigt stadium försöker Wheen förklara vad dialektik är, och misslyckas kapitalt.

Likaså är hans försök att förklara Kapitalet närmast utan motstycke vad gäller förvirring. Han hävdar att Kapitalet bör behandlas som ett skönlitterärt verk. Wheen beskriver på sitt underhållande och vitsiga sätt Marx stora verk om kapitalets rörelselagar som ett fiktivt verk:

"Kapitalet får alltså ett högre bruksvärde och ger större avkastning om boken läses som ett vittert verk: som en viktoriansk melodram eller som en väldig skräckhistoria vars hjältar förslavas och förtärs av det monster de har skapat […], eller kanske som en satirisk utopi i stil med houyhnhnmernas land hos Swift, där alla utsikter är behagliga och blott människan är tarvlig."

En annan parallell – uppenbar åtminstone för Wheen – är Mary Shelleys klassiska roman Frankenstein. Det finns också en likhet mellan de två böckerna. På samma sätt som Frankenstein skapar ett monster som glider honom ur händerna, så beskrev Marx och Engels redan i Kommunistiska manifestet kapitalismen som ett system som skapar krafter som den inte kan kontrollera. ("…det moderna borgerliga samhället, som har framtrollat så väldiga produktions- och kommunikationsmedel, liknar häxmästaren som inte längre förmår behärska de underjordiska makter som han frambesvärjt.") Men denna ytliga likhet kan givetvis inte på långt när uttömma innehållet i Kapitalet.

För att komma ur dilemmat att dels beundra Marx, dels betrakta dennes främsta teoretiska verk som en absurditet, tvingas Wheen skilja de två åt. Han hävdar därför att verket "avspeglar ämnets och inte författarens vansinne". Inför Wheens enträgna försök att tränga in i Kapitalet har verket uppenbarligen ändå förblivit en stängd bok. Hans uppfinningsrikedom vet inga gränser när det gäller att hitta på vitsiga beskrivningar av det verk som han uppenbart känner sig lurad av. Han menar att det är "en pikaresk odyssé genom det avancerade nonsens rike" och förmodligen kände han en stark identifikation med den mest pikareske hjälten av alla – Don Quijote – under sina vedermödor.

Ett annat försök till litterär jämförelse hittar Wheen i en roman – Middlemarch – av den brittiska 1800-talsförfattarinnan George Eliot. Likheten mellan Marx och Kapitalet och George Eliots urbota tråkmåns Casaubon och dennes nyckel till alla världens mytologier är självklar för Wheen, men knappast för den som på allvar försökt sätta sig in i Marx ekonomiska teorier. Det är uppenbart att han delar den förvåning som en del av Marx anhängare drabbades av när första volymen slutligen trycktes.

Wheen har inget som helst grepp om syftet med Kapitalet: att fastställa de lagar som styr kapitalismens funktionssätt och dess reproduktion. Det finns inte heller någon anledning att läsa Wheens bok för att ta reda på vad marxismen är. Då är det bättre att läsa Marx själv eller någon av de bra introduktioner som existerar, exempelvis Ernest Mandels bok Marxismens plats i historien (sv. övers. 1995) eller Alex Callinicos The revolutionary ideas of Karl Marx (ny uppl. London 1996). Bland framställningar på svenska om de ekonomiska teorierna kan nämnas Ernest Mandels Marx ekonomiska tänkande (sv. övers. 1973) eller Roman Rosdolskys "Kapitalets" tillkomsthistoria (sv. övers. i två band 1977).

Blottställt herrskapsfolk

En biografi bör ju ägna en hel del utrymme åt huvudpersonens personliga liv och den nyfikne kan här få sitt lystmäte. En del uppgifter och episoder berörs som kan vara smärtsamma för den som tror att Marx var ett helgon. Här förekommer exempelvis ymniga fakta om hur Marx gjorde hushållerskan med barn, hur hopplös både Marx själv och hustrun Jenny var när det gällde att hantera pengar, eller hur Marx tvingades skriva tiggarbrev till rika släktingar och hur Jenny noga bevakade sina möjligheter till arv.

Marx lyckades aldrig helt – vem gör det? – slita sig loss från sitt förflutna, sin släkt och sin familj. Hustrun Jenny var ännu mindre benägen att släppa väsentliga inslag i sin adliga uppfostran. Wheen beskriver exempelvis, på sitt karaktäristiska sätt, Jennys reaktion inför Engels förhållande med den irländska fabriksarbeterskan Mary Burns:

"Trots att hon var en kvinna som inte utan vidare lät sig chockera och glatt föreställde sig en våldsam revolution och bourgeoisiens störtande var hon så pryd eller så ingjuten i medelklassens uppfattning om anständighet att hon tyckte det var skandalöst att en man och en kvinna sammanlevde utanför det äkta ståndet, i synnerhet när kvinnan ifråga var en illiterat ’fabriksflicka’."

Det är allom bekant att Marx visste mycket om kapitalets rörelser och penningens funktion, men att därav dra slutsatsen att han var en god förvaltare av egna tillgångar vore fel. Det var faktiskt precis tvärtom. Marx förhållande till pengar sammanfattas av Wheen på ett skoningslöst men sanningsenligt sätt:

"Hur tomma hans fickor än var vägrade han acceptera ett ’subproletärt’ levnadssätt, som han kallade det. Det som för andra landsflyktingar kanske framstod som lyx blev därför ’absoluta nödvändigheter’, medan mer tvingande livsnödvändigheter, som att betala specerihandlaren, behandlades som valfria extrautgifter."

Marx förblev i mycket "den fattige förlorade sonen, som slängde iväg tiggarbrev till rika farbröder eller ställde in sig hos avlägsna anförvanter som kanske snart skulle skriva sina testamenten." Wheen har räknat ut att han från och med 1852 – vilket till stor del var Engels förtjänst – hade en årsinkomst på 200 pund. Den lägenhet familjen hyrde i London (Dean Street) kostade bara 22 pund om året.

Den uppenbara slutsatsen är att Marx och hustrun Jenny hade kunnat leva hyggligt på sina inkomster och de pengar som Engels regelbundet skickade. Det fanns bara ett men, de båda makarna satt fast i sin klass föreställningar om hur man måste leva. Wheen menar att "han tillhörde i själva verket klassen av blottställt herrskapsfolk som desperat försöker hålla skenet uppe och är ovilligt att avstå från sina borgerliga vanor."

Under sina 34 år i London gjorde Marx två seriösa försök att själv skaffa sig en stadigvarande inkomst. Det första bestod av hopplösa försök att snabbt bli rik på en nyuppfunnen lackfernissa. Det andra när Marx, fullständigt utblottad, sökte anställning som kanslist vid järnvägen, men blev avvisad på grund av sin oläsliga handstil. Wheens slutkommentar om detta kapitel i Marx liv är obönhörlig: "Marx var obotligt olämplig för fast anställning av vilket slag det vara månde."

Det är lätt för oss i efterhand att tycka att han var extravagant och otillåtet slösaktig vad gäller livsstil – fina skolor och bjudningar för döttrarna bland mycket annat, och att han med sinne för proportioner skulle ha kunnat leva ett mycket drägligare liv. Då skulle han ha kunnat undvika pinsamma episoder som när han arresterades efter att ha försökt pantsätta hustruns ärvda familjeklenoder av silver, eftersom det verkade osannolikt att en utfattig tysk jude på lagligt sätt skulle ha kommit över dyrgriparna.

Kuriosa saknas inte i Wheens bok. Det mest kuriösa är kanske det appendix till boken som innehåller protokollet över det schackparti som Marx spelade mot Gustav R. L. Neumann 1867. Bland övriga kuriosa kan nämnas Wheens omfattande redogörelser för Marx som viktoriansk fader, svartsjukt övervakande döttrarnas respektabilitet. Här återges Marx långa tirader över de i hans ögon odugliga män som döttrarna fastnade för. I det fallet kan Marx knappast klandras; ingen av svärsönerna visade sig vara något vidare val.

Marx familj var inte särskilt lyckosam. Fyra av barnen dog före Marx själv, de övriga två tog själva sina liv. Den ende som överlevde var den utomäktenskaplige sonen med hushållerskan Helene Demuth (kallad Lenchen). Freddy Demuth – den aldrig erkände sonen – dog vid 72 års ålder 1929 i östra London. Trots den anmärkningsvärda likheten med fadern misstänkte varken Freddy själv eller andra att han var Marx son. Freddy var skicklig svarvare på olika fabriker i Hackney i London och facklig aktivist; han deltog också i bildandet av det lokala labourpartiet.

Den vildsinte elefanten

Det finns en hel del fördelar med Wheens biografi. Vi slipper exempelvis de tårar som vanligen brukar fällas för den stackars Bakunin och myterna om den auktoritäre statssocialisten Marx behandling av honom. Istället framträder den ryske anarkisten som den osympatiske antisemit han i själva verket var.

Under rubriken "den vildsinta elefanten" ger Wheen en bild av Bakunin med följande ord: "Han flackade omkring i världen och påstod sig vara ledaren för väldiga broderskap eller förbund, vilka vanligen visade sig bestå av högst ett dussin kumpaner på en ölstuga. Han hade en pojkaktig förkärlek för allt som hör till när man smider ränker: chiffer, lösenord, osynligt bläck."

En av Marx stora insatser var att föra bort arbetarrörelsen från den typen av konspiratoriska skojare och ut på den offentliga politiska scenen.

På den här punkten kritiserar Wheen bland annat den mycket uppburne brittiske historikern Isaiah Berlin och dennes biografi: "under 1900-talet fick han en legion av beundrare – många av dem inte ett dugg revolutionära eller anarkistiska – som hyllade honom som den ende som förutsåg att Marx idéer bara kunde leda till Gulag. De båda männen jämförs ständigt, alltid till Marx nackdel."

Wheens egen jämförelse blir annorlunda: "Där Marx hade hävdat att mänsklighetens frigörelse skulle befria judarna från judaismens tyranni, ville Bakunin bara förinta dem." Exempelvis i ett cirkulärbrev till Internationalens sektion i Bologna började Bakunin agitera mot judarna på ett sätt som bara pogrommakare brukar tillgripa.

Med all rätt finner inte heller Wilhelm Weitling, en av den kommunistiska rörelsens ledare vid den tid när Marx inträdde i den, någon nåd inför Wheens kritik: "Hans övertygelse var en hemmagjord blandning av Uppenbarelseboken och Bergspredikan, i vilken söndagsskolans sliskiga sötma kryddades med en knivsudd eld och svavel."

Förbundet med Engels

På samma sätt som många före honom, beskriver Wheen den ovanliga vänskapen mellan Marx och Friedrich Engels. Han talar om deras möte i Paris sommaren 1844, när det intellektuella förbundet ingicks, med John Reeds ord om ryska revolutionen som "tio dagar som skakade världen".

Den omfattande korrespondensen mellan de två omnämner han som "en fullmatad soppa på historia och skvaller, politisk ekonomi och puerila oanständigheter, höga ideal och låga intimiteter." Hans sympati för Engels är mycket stark och han menar att denne var "ett slags surrogatmamma för Marx: han skickade pengar till honom, oroade sig för hans hälsa och påminde honom ständigt om att inte försumma sina studier." Den närmast fullständiga överensstämmelsen mellan Marx och Engels på teorins område hade dock ingen motsvarighet vad gäller deras vanor och deras stil. I det avseendet menar Wheen att de nästan var Tes och Antites och gör en omfattande uppräkning av olikheter.

"Marx skrev krampaktiga kråkfötter, med oräkneliga ändringar och rättelser som ett vittnesbörd i bläckplumpar om vilka ansträngningar det hade kostat honom; Engels handstil var vårdad, affärsmässig, elegant. Marx var satt och svartmuskig, en jude plågad av självförakt; Engels var lång och blond, med mer än bara en anstrykning av självsäker arier. Marx levde i kaos och fattigdom; Engels var en effektiv arbetsmyra som skötte ett heltidsarbete vid familjeföretaget samtidigt som han skrev en imponerande mängd böcker, brev och tidningsartiklar – och dessutom ofta fungerade som spökskrivare åt Marx. Men han lyckades ändå alltid ta sig tid att njuta av det högborgerliga livets behag; hästar i stallet, massor av vin i källaren och älskarinnor i sovrummet. Under de långa år Marx nästan drunknade i elände, försvarade sig mot fordringsägare och kämpade för att hålla sin familj vid liv, njöt den barnfrie Engels av en välbärgad ungkarls bekymmerslösa nöjen."

Det enda tillfälle som vi känner till när Engels närmast oändliga tålamod med Marx brast, var när hans älskade Mary Burns dog i början av 1863. När han i brev ger utlopp för sin stora sorg, och Marx svarar med självupptagen känslokyla, då tappar Friedrich Engels tålamodet och inleder ett "frostigt" och mycket kort brev med tilltalet Marx, inte det sedvanliga Moren.

Mannen bakom verket

Vad är det för slags människa som Wheen skildrar? Ett slags blandning av analytiskt geni och en i den praktiska och ekonomiska livskampen föga framgångsrik neurotiker, kanske man kan sammanfatta det.

Den marxistiska rörelsen har alltid bedrivit polemik, både mot sina fiender och inom rörelsen. Även i det avseendet har Marx varit en förebild, och i likhet med många efterföljare blev han beskylld för att vara "en intellektuell översittare, i synnerhet av dem som drabbades av den fulla kraften i hans invektiv." Utan tvivel, skriver Wheen, "njöt" Marx av "sin begåvning för verbalt våld."

Men Wheen menar att anklagelsen för översitteri ändå inte håller. Marx var inte en feg polemiker som bara gav sig på personer som inte kunde försvara sig. Valet av offer ledde ju som bekant bland annat till många års liv i exil. Dessutom tycks Marx polemiska stil – att döma av Wheens egen stil – vara smittsam.

I sin doktorsavhandling pekade Marx ut Prometheus som "det främsta helgonet och den främste martyren i den filosofiska kalendern." Prometheus ådömdes som bekant ett ohyggligt straff av gudarna för att ha fört kunskapens eld till jorden. Det är kanske den främsta anledningen till att Prometheus som gudarnas trotsare dyker upp överallt i den tidiga romantiska rörelsen (Goethe, Shelley), med dess dragning till det radikala.

Jenny Marx, eller von Westphalen som hennes flicknamn löd, uppfattade den unge friaren som en blandning av Prometheus och Rochester i Charlotte Bront╬s roman Jane Eyre. Det var inget lätt val för Jenny, som kom från en aristokratisk familj med kontakter i de högsta kretsarna: "Att gifta sig med en jude var chockerande nog, men att gifta sig med en arbetslös, luspank jude som redan var beryktad i hela riket var helt oacceptabelt." Var Marx, vilket hävdats på senare år, antisemit? Om man nu kan tänka sig en judisk antisemit, så kan det sägas att Marx i sin korrespondens med Engels aldrig drog sig för att använda antisemitiska förolämpningar (främst mot Lassalle), eller andra rasistiska tillmälen. Inte heller förnekade han någonsin sin judiska härkomst, men han påtalade den heller aldrig.

Däremot får Marx klart godkänt vad gäller uppträdandet mot kvinnor. Han var något av en gentleman och till skillnad från många män på den tiden behandlade han flickor som "intelligenta blivande vuxna."

I likhet med många andra var Marx en inkonsekvent människa. I många fall var han inte nådig mot de som hade en annan mening, men när det gäller diktaren Heinrich Heine berättar dottern Eleanor följande:

"Han älskade diktaren lika mycket som hans verk och var så överseende som möjligt rörande hans politiska tillkortakommanden. Diktare, förklarade, han, är egendomliga figurer och de måste få gå sina egna vägar. De får inte bedömas efter samma måttstock som ordinära eller ens extraordinära människor."

Enligt de tre döttrarnas utfrågning av fadern vid mitten av 1860-talet var Marx favoritmaxim Nihil humani a me alienum puto (Intet mänskligt är mig främmande). Tillsammans med favoritmottot De omnibus dubitandum (Allt bör betvivlas) ger det en fingervisning om den både kritiska och vidsynta grunden för Marx idéer.

När Marx dog 1883 och begravdes på kyrkogården i Highgate i London var det hans gamle kumpan Friedrich Engels som höll talet. Ingen annan skulle ha kunnat ersätta honom i den rollen. I den tidigare nämnda intervjun liknar Wheen kompanjonskapet mellan Marx och Engels med John Lennons och Paul McCartneys samarbete, där Lennon motsvarar Marx. Till liknelsen måste nog ändå tillfogas att Engels höll en bra mycket högre nivå på egen hand än McCartney.

Engels gav i sitt tal en väl avvägd bild av Marx och vad är lämpligare än att låta Engels få sista ordet:

"Marx var framför allt revolutionär. Hans verkliga uppgift i livet var att på ett eller annat sätt bidra till störtandet av det kapitalistiska systemet och de styrelseformer som det skapat, att bidra till frigörelsen av det nuvarande proletariatet, vilket han var den förste att medvetandegöra om dess egen ställning och dess behov, om de villkor under vilka det kan vinna sin frihet."

Per-Olof Mattson

Francis Wheen
Karl Marx En biografi
Översättning Joachim Retzlaff
Norstedts 2000

Artikelförfattaren är litteraturvetare vid Stocholms universitet och har bland annat översatt Bokförlaget Röda rummets nyutgåva av Kommunistiska Manifestet.