SUF, syndikalistiska ungdomsförbundet, har de senaste åren fått en hel del anhängare i den anarkistiskt influerade miljö där många politiskt radikala ungdomar deltar. Boken Revo, sammanställd av två aktiva SUF-are, diskuterar vad förbundet egentigen står för. Med vilka medel ska kampen mot kapitalismen föras, och vad är målet? Lasse Henriksson har läst boken och tecknar en sammansatt bild. Han välkomnar en begynnande omorientering från individualism i riktning mot demokratiska folkrörelseideal, men pekar också på stora luckor. Vad tänker till exempel SUF-arna om statsapparaten?

Under senare år har en anarkistisk "miljö" uppstått, åtminstone i några av landets städer. Bland antirasister, miljö-, djurrätts-, och solidaritetsaktivister har svartklädda, "A-märkta" ungdomar varit en vanlig syn. Denna miljö har varit grogrund för Syndikalistiska Ungdomsförbundet, SUF.

I den lilla boken Revo med undertiteln tankar om den frihetliga socialismen och revolutionen, försöker av två medlemmar i SUF, Rickard Warlenius och Arwid Lund (W&L) sammanfatta de svenska ungsyndikalisternas ståndpunkter och, misstänker jag, försöka förändra en del av dem.

Till största delen är boken en, för en bredare vänster, ganska okontroversiell kritik av kapitalism, rasism och sexism, i mångt och mycket framförd med marxistiska termer och begrepp.

Den anarkistiska rörelsen har av tradition betonat individens handlingsfrihet och konsensusbeslut. I sin beskrivning av SUF:s korta historia skissar – och förespråkar – W&L en utveckling som går i riktning mot mer traditionell folkrörelsedemokrati med omröstningar, majoritetsbeslut och motionsbehandling. Jag ser detta som Iintressanta tecken på att ungsyndikalisterna börjar ta sig själv på allvar och håller på att förändras.

Ett av anarkismens honnörsord är "direkt aktion". Begreppet har ofta använts för att beskriva ett slags "ställföreträdande kamp", aktioner där en självutnämnd förtrupp genomför mer eller mindre spektakulära eller olagliga aktioner. Exempel är när djurrättsaktivisters angripit djurindustrin genom att bränna Scan-bilar eller när vissa miljöaktivisters saboterat vägmaskiner för att protestera mot motorvägsbyggen. För att inte tala om den klassiska karikatyren av den bombkastande, anarkisten i slokhatt och slängkappaº

Detta individualistiska sätt att förhålla sig till politiken, vare sig det gäller terrorism eller civil olydnad, står i motsättning till arbetarrörelsens främsta vapen: massaktionen. Inte för att dessa alltid är fredliga eller respekterar lagen, utan för just för att de anarkistiska "direkta aktionerna" ofta varit individuella. Även massaktioner är ofta initierade och ledda av människor med erfarenhet av politisk aktivitet av en eller annan sort. Skillnaden är att man inte drar igång en aktion som inte har förankring bland dem man säger sig företräda. Också medlen måste avpassas efter vad de folk man vänder sig till tycker är rimligt i förhållande till vad som skall uppnås. Risken är annars mycket stor att resultatet av striden blir demoralisering istället för erfarenheter av den egna styrkan. Det viktigaste i aktionen är inte att den är så "militant" som möjligt utan att den drar med så många människor som möjligt kring de krav som dessa upplever som värda att slåss för.

W&L för ett resonemang som, åtminstone delvis, går emot den anarkistiska individualismen. Författarna varnar för det "demokratiska underskott" som kan uppstå när en majoritet inte deltar i eller ens är med och beslutar om en aktion och påpekar att sådant "bör användas med viss försiktighet" och att "det är av största vikt att den stora majoriteten av de berörda sympatiserar med handlingen". De varnar även (på förekommen anledning?) för "aktioner som är mer militanta än de flesta tycker sig kunna motivera" som gör att folk "förvandlas till passiva åskådare". Jag menar att d Detta sätt att resonera är ett viktigt steg framåt jämfört med den spontanism anarkister ofta koketterar med. Att tänka i taktiska termer, och även kritisera dem som inte gör det, är början till uppbrott från denna hållning.

Arrogant historieskrivning

På en punkt håller sig W&L dock fast i en klassisk anarkistisk syn, nämligen i frågan om staten. Det är också bokens svagaste del. W&L säger att de frihetliga socialisterna, som de kallar sig själva, i motsats till andra socialister, vill "få bort indelningen i underordnade och överordnade – de med makt och de utan". De menar att "ett av de värsta exemplen på detta gav Lenin och bolsjevikpartiet prov på under ryska revolutionen. Lenins problem var att arbetarna själva hade tagit kontroll över företagen, järnvägarna gruvorna och många industrier, samt valt sina egna företagskommittéer, och därmed visat att de klarade av att sköta sina industrier själva. Men eftersom bolsjevikregeringen inte ville låta verkligheten krocka med sina ideal, så förbjöd den företagskommittéerna.". En historieskrivning som är så slarvig att den passerar gränsen till det arroganta.

Det stora problemet sovjetregeringen stod inför var inte att "folk tog över fabrikerna själva" Problemen var att försvara revolutionen mot kontrarevolutionära arméer och att över huvud taget få igång produktionen för att hindra svält och befolkningens undergång. Att diskutera bolsjevikernas agerande utan att utgå från denna situation från ombonad och trygg svensk horisont 80 år senare är enkelt. Men inte särskilt seriöst.

Staten är klassmakt

När det gäller den teoretiska synen på staten framhåller författarna de "frihetliga socialisternas" överlägsenhet gentemot "de auktoritära kommunisterna som ville ta över staten för att krossa borgarna". Här övergår bokens allmänt slängiga stil i okunskap eller medveten förvrängning.

Den marxistiska synen på staten är att den är en apparat för klassmakt. Behovet av en stat – en väpnad organisation som inte står under hela samhällets kontroll – kommer sig av att en minoritet alltid måste kunna backa upp sitt välde med våld. Även i vårt fredliga land måste till exempel strejkförbudet i sista hand garanteras med våld. Vem skulle frivilligt betala böter för en "vild" strejk som man tvingats till för att arbetsgivaren inte lyssnat på andra argument? För det krävs hot om kronofogde och utmätning – och en organisation som förmår sätta hoten i verket.

Socialismens mål är det klasslösa samhället, ett samhälle utan utsugning, förtryck och oförsonliga klasskonflikter. Alltså ett samhälle där det inte behövs någon ovanför samhället stående våldsmakt – ett samhälle utan stat.

Det som skiljer anarkister och marxister åt är inte uppfattningen att en sådan värld är både önskvärd och möjlig. Skillnaden ligger i hur vi ser på vägen från dagens samhälle till mänsklighetens frigörelse, över alla de hinder och problem som ligger i vägen. Och kanske framför allt i erkännandet av att det finns hinder.

Problemet med staten för samhällsförändrare kommer ur de verkliga problem som varje djupgående förändring av samhället ställs inför. En sådan Varje djupgående förändring av ett samhälle kommer självklart att komma i motsättning till dem som förlorar, eller tror sig förlora, sina privilegier. Det första en segerrik revolution måste göra kommer alltid vara att försvara segern. I motsats till tidigare klasser som tagit makten kommer arbetarklassen att utgöra samhällets överväldigande majoritet och kommer inte att ha samma behov av att backa upp sin makt med våld som de härskande i tidigare samhällen. Dock får vi aldrig glömma hur alla tidigare revolutioner mötts: med ursinnigt våld från de gamla härskarna. De som inte förmått försvara sig mot detta våld har blivit utplånade. Betydligt svårare kommer det vara att handskas med våra egna tillkortakommanden.

Tag bara en sådan fråga som kvinnoförtrycket. Ett samhälle som inte förbjuder våldtäkt i alla dess former skulle vara barbariskt. Ändå tvivlar jag på att ens den mest principfaste anarkist skulle våga hävda att kvinnoförtrycket, och i dess smutsiga kölvatten de sexuella övergreppen, skulle försvinna om bara företagen lades i de arbetandes händer. Följaktligen behöver vi en lag mot våldtäkt och ett system som beivrar brottet. Liknande resonemang kan vi föra kring en rad frågor.

Vi som lever idag är alla frukten av århundraden, ja, årtusenden, av klassförtryck, exploatering och omänsklighet. Och ovanpå detta: generation efter generation av inskolning i överhetens ideologi och syn på oss själva. Klassamhället, och framförallt alla de vanor, traditioner, uppfattningar, fördomar, ja hela den världsbild som skapats och cementerats av årtusenden av klassamhällen, försvinner inte över en natt. En ny och fri människa uppstår inte bara för att vi tar makten från kapitalisterna och avskaffar den borgerliga staten. Det krävs att mänskligheten tillåts leva fri från utsugning och förtryck, få sina grundläggande behov tillfredsställda och dessutom få tid över för att delta i styret av samhället, tillräckligt länge för att denna nya frihet skall kunna sätta lika djupa spår i medvetandet på en ny mänsklighet som de föregående epokernas förtryck gjort på den nuvarande.

Förnekar problemen

Arbetarstaten är inte detsamma som dagens stat, varken teoretiskt eller praktiskt. Arbetarstaten är en stat i borttynande i ett samhälle där klasserna är på väg att försvinna. I takt med att klassamhället försvinner, försvinner också grunden för staten. Men just eftersom man inte kan avskaffa världssvälten, kvinnoförtrycket eller mängder av annan bråte vi ärvt av klassamhället över en natt, kan vi inte heller avskaffa staten från en dag till en annan. Staten måste tyna bort i takt med att behovet av den upphör och därför redan från början byggas upp på ett sätt som pekar i denna riktning.

Den anarkistiska synen, som W&L företräder, väljer att "lösa" problemet genom att strunta i det. De skriver i sin kritik av staten om hur "mycket av det som kallas brott kommer inte att finnas i ett klasslöst, statslöst, ickesexistiskt, ickerasistiskt samhälle". Problemen med att försvara revolutionen, att organisera produktionen, att upprätthålla de regler man kommit överens om i samhället och så vidare, det behovet kommer helt enkelt inte att uppstå eftersom alla dessa saker kommer att lösa sig av sig själva. På vad grundar W&L då denna optimistiska slutsats? Vilka historiska erfarenheter säger att tillvaron kommer att bli så idyllisk att behovet av centraliserad makt, eller för den delen tvångsåtgärder, kommer att upphöra av sig själva? Här lämnas läsaren till slut bara med en idealistisk förhoppning om människans inneboende godhet – bara staten avskaffas kommer den "vilja till inbördes hjälp" som staten idag förhindrar, att blomma ut fullt. Som enda medel att "avskaffa staten" framhåller W&L federalismen, en decentralisering av alla funktioner i samhället, som en garant mot byråkratisering och statsmakt.

Men samhället består inte av isolerade öar. Vad som produceras i en viss fabrik, och hur det produceras, påverkar, och är beroende av, samhället runtom kring. Självfallet av produktionen i andra fabriker, men också av skolundervisningen, vilka energi- och transportsystem som utvecklas, byggs upp och underhålls. Och så vidare och så vidareº Mängder av beslut om fördelning av resurser mellan sektorer, befolkningsgrupper, regioner och intressen måste fattas. Beslut som i handlar om att lösa motsättningar, göra kompromisser och ibland – om allas röst skall vara lika mycket värd – påtvinga minoriteter majoritetens vilja. I ett socialistiskt samhälle kan dessa motsättningar lösas på ett demokratiskt sätt, utifrån vad som är bäst för samhället som helhet och inte för att skapa maximal avkastning på kapitalet. Dock krävs det i många viktiga frågor centralisering av beslut om demokratin skall ha någon mening.

Att störta kapitalismen är uppenbarligen möjligt – det är kanske den viktigaste lärdomen av förra århundradets revolutioner, oavsett hur tragiskt de slutat. Utmaningen för arbetarklassen i vårt århundrade är hur den skall kunna behålla makten. Eller med andra ord: hur den makt skall se ut som å ena sidan inte låter revolutionens motståndare i kraft av sina gamla maktpositioner rulla tillbaka landvinningarna och å andra sidan inte får ett eget liv ovanför arbetarklassen? Detta är den verkliga uppgift varje revolution kommer att ställas inför. Att önska bort den är att ge upp revolutionen och stå maktlös inför såväl borgarnas revanschlusta som den byråkratisering som alltid hotar.

Vår uppgift är att dra lärdomar av alla de försök till frigörelse som gjorts – även de misslyckade. I grunden håller de lärdomar Marx drog av Pariskommunen 1871 och som utvecklades av Lenin under den revolutionära utvecklingen i Ryssland 1917. Staten, inklusive dess kärna, våldsapparaten måste stå under arbetarklassens kontroll. Ämbetsmän som avlönas med arbetarlön och är val- och avsättbara. Ett system av råd i bostadsområden och på arbetsplatser vars representanter är direkt valda och avsättbara. Och så vidare.

Till detta måste vi lägga erfarenheterna av allt som hänt efter 1917 som kan sammanfattas i behovet för arbetarklassen att försvara sig mot byråkratin i den egna staten och de egna organisationerna. Här är allt som ökar den politiska friheten väsentlig, inklusive rätten att bilda oppositionella partier. Även De diskussioner som idag förs på klasskampens olika fält världen över, alltifrån fackliga demokratirörelser till debatten i det brasilianska Arbetarpartiet, PT, om "deltagande demokrati", kan lämna värdefulla bidrag. Den anarkistiska syn som W&L står för kan ställa en del viktiga och svåra frågor i denna diskussion. Någon hjälp att hitta svaren kan vi tyvärr inte vänta oss från detta håll så länge de väljer att förneka problemen.

Lasse Henriksson

Artikelförfattaren är metallarbetare på Volvo Personvagnar i Göteborg. Fackligt förtroendevald. Verksam inom Facklig Opposition. Ingår i Socialistiska Partiets styrelse.