|
Notiser |
"Kanske har miljoner människor dött som följd av att folk har
intresserat sig för mycket för historien, men jag undrar om någon
någonsin avlidit på grund av ’historielöshet’ ".
Så låter det när historikern Samuel Edquist fullföljer det
enmanskorståg mot svensk nationalism som han inledde i förra numret av
tidskriften Röda Rummet. Då gjorde han upp med den förföriska idén om
att det skulle finnas en "godartad" nationalism.
-----
Röda Rummet, som är knuten till socialistiska partiet, placerar sig
någonstans mitt emellan nyhetsinriktade vänsterveckotidningar som
Arbetaren och Norrskensflamman och teoretiskt mer avancerade
tidskrifter som Fronesis, Ord&Bild eller Res Publica, i samma fält
som till exempel Arena, men utan Arenas ibland lite ängsliga blickar på
vad som är inne.
Petter Larsson på Tidskrift.nu : Smart och aktuell vänsterdebatt
|
|
*** RADIKAL MARXISTISK KVARTALSTIDSKRIFT
|
Socialismens Jesus lever om |
|
|
|
2007-10-09 |
På allt från Swatch-klockor till skidmärken blickar idag Che Guevaras ansikte mot oss. Dem legendariske revolutionshjälten i skäggg och basker har blivit ett kommersiellt framgångsrikt varumärke. Samtidigt har hans ideal fått något av en renässans bland dagens radikala ungdomar. Som en symbol för rätten att göra uppror och den ultimativa rättvisan tronar han med sitt martyrskap fram som en socialismens Jesus. Men vad stod egentligen denne mytomspunne man för politiskt? Vad har han att säga och lära oss idag?
(Anders Karlsson, Röda Rummet 2/1997)
OM CHE GUEVARA haft möjlighet att följa vår tids makabra skådespel runt legenden om hans person skulle han nog blivit mäkta förvånad. Han som under sin levnad avskydde och bekämpade allt vad kommersialism och marknad heter, har av nutidens krafter själv i nog grad förvandlats till en vara och försäljningsobjekt.
I Kubas huvudstad Havanna saluförs hans Dild för dollar på allt från T-shirts, kaffekoppar och affischer till nyckelringar och askkoppar. För 500 dollar får intresserade uppleva en rund-mr på 13 dagar där man följer Che i spåren som edde fram till den revolutionära segern och maktövertagandet i januari 1959.
I västvärlden är bilden på den allvarlige mannen med skägg och militärbasker en av vår tids mest välexponerade. Och nu syns den också allt oftare på unga radikala människors T-shirts. Men vilken människa döljer sig bakom mytbilden? Odh vilka lärdomar kan vi dra av Ches kamp och politiska strategi?
ERNESTO "CHE" GUEYARA föddes 1918 i Argentinas näst största stad Rosario. Han växte upp som ett av fyra syskon i ett ganska välsituerat medelklasshem. Redan som liten drabbades han av den svåra astma som kom att plåga honom hela livet. Hans föräldrar hyste starka liberala sympatier. Flyktingar som varit aktiva på den republikanska sidan i det spanska inbördeskriget mot Francos fasciststyrkor var välkomna gäster hos familjen.
Det finns inga vittnesbörd om tydliga ideologiska ställningstaganden och organiserad politisk aktivitet från hans sida under uppväxt- och tonårsiden. Enligt Ches barndomsvänner inriktades hans intresse mest på schackspel och läsning av litterära klassiker. Che kom att studera medicin och var redan vid 22 års ålder färdig läkare.
Under sin läkarutbildning varvade han studier med resor över hela Latinamerika. Nyfiken och med stigande upprördhet registrerade han den skriande fattigdom, orättvisa och förtryck som präglade kontinenten. I hans dagböcker från denna tid framträder bilden av en yngling som håller på att radikaliseras och dra politiska slutsatser. Det är vid denna tid som han stiftar sin första ingående bekantskap med Marx, Engels och Lenins skrifter.
l DECEMBER 1953 begav sig Che till Guatemala för att på nära håll uppleva vänsterregeringen Jacobo Arbenz reformpolitik. Här hade han kommit fram till ett avgörande vägval i sitt liv. På vägen till Guatemala skrev han så här i ett brev till sina föräldrar:
"Under min resa har jag färdats genom United Fruits vidsträckta ägor. Återigen fick jag svart på vitt i min övertygelse om hur fruktansvärda dessa kapitalistiska bläckfiskar är. Jag har svurit framför en bild av den sörjde gamle kamraten Stalin att aldrig slå mig till ro innan dessa kapitalistiska bläckfiskar förintats. I Guatemala strävar jag efter att utveckla mig själv till att bli vad jag menar med en äkta revolutionär."(1)
Detta citat fångar paradoxen i Ches framtida politiska gärning i ett nötskal. Resten av hans liv kom helt att domineras av självuppoffrande revolutionär kamp mot den amerikanska imperialismen och dess härskande bundsförvanter i Latinamerika, samtidigt som han i sin inställning till den socialistiska demokratin vare sig i teorin eller praktiken lyckades utveckla ett verkligt alternativ till stalinismen.
I Guatemala kunde han på nära håll se hur en reformistisk vänsterregering som försökte genomföra en moderat jordreform krossades av en USA-stödd militärkupp sommaren 1954. Han upprördes framför allt över att regimen inte, för att kunna motstå det militära angreppet, försökte bygga upp en beväpnad arbetarmilis. Hans slutsats blev att det bara fanns en väg till förändring: väpnad kamp och revolution.
Sedan kuppmännen segrat tvingades Che att söka skydd på den argentinska ambassaden i Guatemala City, varefter han tillsammans med ett stort antal andra internationalistiskt sinnade ungdomar evakuerades till Mexiko. Där blev en grupp kubaner som han lärt känna i Guatemala en viktig del av hans umgänge.
l JULI 1955 presenterades Che för en nyanländ kuban som kom att utöva stort inflytande Över hans framtid, Fidel Castro. Castro hade den 16 juli 1953 gått i spetsen för en misslyckad aktion mot Moncada, en militär förläggning på Kuba. Sedan han frigivits inför valet 1955 i en av diktatorn Batista allmänt utfärdad amnesti, hade Castro tillsammans med en grupp förtrogna begivit sig till Mexiko. Deras mål var att starta en ny gerillarörelse, landstiga på Kuba och återuppta den väpnade kampen. De erbjöd Che att ingå i gerillan som dess läkare. Fidel Castro hade gjort ett imponerande intryck på Che, han accepterade på fläcken. Från denna dag och fram till sin död i Bolivia tolv år senare kom Che att tjäna den kubanska revolution med järnhård självdisciplin.
GERILLASTRATEGIN Traditionell arbetarkamp i städerna spelade inte huvudrollen i kampen mot Batistadiktaturen. Ett försök till generalstrejk i april 1958 slutade i ett misslyckande Arbetarna lyckades aldrig upprätta några egna självständiga demokratiska maktorgan i form av arbetarråd. Det var de väpnade gerillagrupperna på landsbygden, varav Castro och Che Guevaras 26 juli-rörelse var den viktigaste, som kom att fälla avgörandet.
I november 1956, efter 18 månader av militär träning och andra förberedelser i Mexiko, äntrade Castro och Che tillsammans med 80 andra kamrater båten Granma och satte kurs mot Kuba. Landstigningen på den kubanska kusten blev en katastrof. Gruppen fångades av militären i ett bakhåll. Många blev mördade och gruppen skingrades. Endast 18 överlevde och kunde rädda sig upp i Sierra Maestra-bergen.
Che Guevara avancerade snabbt från ordinär läkare till en av 26 juli-rörelsens absoluta förgrundsfigurer. Snart utnämndes han till kommendant och fick föra befälet över en egen gerillakolonn. Gerillan var effektiv i sina nålsticks-och bakhållsmanövrer mot Batistas militär och flyttade successivt fram sina positioner på landsbygden. I de områden som erövrades genomfördes på gerillarörelsens initiativ jordreformer och hälsovårdskliniker sattes upp. Många fattiga bönder och lantarbetare anslöt sig till rörelsen.
Viktigare än de militära framgångarna var dock att Batistas regim totalt sönderföll inifrån. Diktatorn förfogade över en armé som i hög grad saknade stridsmotivation, att soldater gav sig utan kamp var ett allmänt förekommande fenomen. Den genomkorrumperade regimen fick inte endast de breda folklagren utan även största delen av den inhemska borgarklassen emot sig.
26 juli-rörelsen var vid denna tid fortfarande en ytterst heterogen rörelse som innefattade mei eller mindre hela spektrat på den politiska ska lan, och man betonade behovet av marknad ekonomi och ett "fritt näringsliv". Borgarklassen såg denna rörelse som en bättre garant för "nationell stabilitet" och "fair play" i det ekonomiska livet än den i praktiken förbrukade Batista. När sedan även USA alltmer tog sin id från honom var hans öde beseglat. På nyåret 1959 kunde 26 juli-rörelsen - med Che Guevara och Camillo Cienfuegos(2) i spetsen göra sitt intåg i Havanna. Castro själv, som befann sig på ett militärt frontavsnitt längre bort från huvudstaden, mottogs i Havanna med väldiga ovationer 8 januari.
DN KUBANSKA REVOLUTIONENS seger vilade således i hög grad på ett fundament av små pnade grupper som opererade på landsbygden. Redan 1960 gav Che Guevara ut en bok La Guerra de Guerillas (Gerillakriget), där han utifrån de kubanska erfarenheterna sökte sammanfatta sin syn på hur det väpnade gerillakriget borde föras i hela Latinamerika. De tankegångar som Che där gav uttryck för kom senare att gå under benämningen foco-teorin (efter foco = fokus). Det så kallade fokuset liknas vid en brännpunkt. Från brännpunkten utgår en strålning som påverkar samhällets fattiga och förtryckta i revolutionär riktning. Foco-teorin in sammanfattas i ett antal punkter:
En gerillakärna kan ersätta partiet som revolutionens förtrupp.
Den väpnade kampen bör utgå från landsbygden
Med sin handling skapar gerillakärnan ett exempel som får till effekt att samhällets förtryckta radikaliseras och inspireras till kamp. Gerillakampen behöver inte förberedas med tålmodigt organisationsarbete och det är inte nödvändigt att ha någon förankring i det område där kampen inleds.
Det är frågan om en liten grupp som utför aktioner. Enligt Che bör den inte bestå av mer än 150 man.
Gerillakampen föregriper och är viktigare än arbetarklassens kamp i städerna.
Det kubanska exemplet är allmängiltigt i hela Latinamerika.
OMEDELBART EFTER REVOLUTIONENS seger inrättades på Kuba - med Che som främste anabsvarig träningsläger för gerillagrupper från andra latinamerikanska länder. Redan under 1959 skickades de första små enheterna iväg till Nicaragua och Dominikanska republiken. Under 1960-talet fördes det gerillakamp av något slag i merparten av kontinentens länder - FAR i Guatemala, ELN i Peru, ELN i Colombia, FALN i Venezuela, FSLN (sandinisterna) i Nicaragua med flera.
Erfarenheterna var dessvärre nästintill entydigt negativa. I de flesta fall blev de små gerillagrupperna ett lätt byte för ländernas arméer, understödda och finansierade av USA. Gerillagruppernas förmåga att med sina exempel initiera kamp i smahällenas övriga delar var också synnerligen begränsad I sin bok Gryning ger författaren och journalisten Lars Palmgren en bild av sandinistemas misslyckade gerillauppror i Nicaragua 1963, en bild som troligtvis i hög grad är illustrativ för fokusförsöken i Latinamerika över huvud taget:
"Gerillagruppen bestod av 51 man som efter att ha tränat tillsammans på en undanskymd plats i Honduras i juli 1963 gick över gränsen till Nicaragua [...] Detta första försök slutade i totalt fiasko. Gruppen splittrades upp. En stor del av vapnen förlorades. En del av gruppen ringades in av Nationalgardet och dödades. En annan del gick vilse och höll efter femton dagar utan annan mat än ormar och småkryp på att svälta ihjäl." {Gryning sid 33).
Efter ett flertal fokusfiaskon omprövade dock sandinisterna sin kurs under senare delen av 1960-talet. Traditionell arbetarkamp i städerna och långsiktig organisering och förankring på landsbygden ("det förlängda folkkrigets strategi") betonades starkare. Sandinisterna var ju också den enda av alla gerillagrupper som uppstod i Latinamerika under 1960-talet som lyckades segra när de störtade Somozadiktaturen 1979.
Det finns dock ingenting som tyder på att Che Guevara drog lärdom av de misslyckade gerilla försöken i början av sextiotalet och omprövade foco-inriktningen, trots att han i vissa sammanhang betonade vikten av att bygga upp gerillan i samarbete med bredare folklig kamp. Tvärtom var hans eget försök att bygga upp en gerillarörelse i Bolivia en misslyckande i linje med de andra i foco-teorins spår.
CHE LÄMNADE KUBA 1965 under hemlighetsfulla former. Efter en period då han stred tillsammans med Laurent Kabilas (nuvarande Demokratiska republiken Kongos ledare) gerilla i dåvarande Belgiska Kongo, begav han sig i slutet av 1966 till Bolivia där han tillsammans med 14 män - kubaner och bolivianer - startade uppbygget av en gerilla.
Drivkraften bakom Ches avresa från Kuba var hans internationalistiska syn på kampen. Han var bland annat mycket påverkad av det vietnamesiska folkets kamp mot imperialismen. 1967 skrev han från Bolivias djungler ett brev till den så kallade Trikontinentalkonferensen, som samlade befrielserörelser från tre kontinenter: Afrika, Asien och Latinamerika. I brevet beskriver han imperialismen som ett världsomspännande system för förtryck av de fattiga länderna. Uppgiften var därför att, med hans egna ord, "skapa två, tre, många Vietnam" för att splittra och undergräva imperialismens krafter.
Detta citat har blivit vida spritt och påverkat många revolutionärer inte minst i Latinamerika. Det uttrycker ett viktigt brott med den tradition av fredlig samexistens med imperialismen som präglade de stalinistiska organisationerna, vilka lydde under Moskva. (Che hade bland annat själv på nära håll upplevt hur Kuba under robotkrisen 1962 endast var en spelbricka i förhandlingarna mellan Sovjet och USA.)
Men eftersom Ches internationalism var - och i ännu högre utsträckning kom att tolkas som - helt inriktad på väpnad gerillakamp hade den mycket allvarliga negativa konsekvenser. Ches eget slutliga öde i Bolvia är en målande illustration till detta. I Bolivia, där visserligen en förkrossande majoritet av befolkningen är bönder har gruvarbetarna alltid haft en avgörande politisk tyngd. Och under det år som Ches gerilla kämpade i djungeln i sydöstra delen av landet stred samtidigt gruvarbetarna i norr mot general Barrientos regim. På midsommardagen 1967 gick militären in i gruvsamhällena Catavi och Siglo XX och massakrerade 700 „ Men den striden var Ches gerilla helt isolerad ifrån. Och Ches gerilla i djunglerna blev ett ganska lättfångat byte för armén.
En förklaring till att Che så dogmatiskt fast vid foco-teorins giltighet i alla lägen kan nog spåras i hans syn på den väpnade kamper över huvud taget. Många gånger tog sig Ches retoriska urladdningar mot USA i det närmaste religiösa toner:
"Allt vårt handlande är ett enda stridsrop mot imperialismen, och en lovsång till de folk som står eniga mot mänsklighetens största fiende: Nordamerikas Förenta stater. Varhelst döden tar oss med överraskning, välkomna honom, förutsatt att vårt stridsrop förts vidare och en annan hand sträckts fram för att gripa vårt vapen och andra män är beredda att stämma in i sorgesången med maskingevärens taktfasta smatter och nya stridsrop om krig och seger."
Man får här en känsla av att martyrskapet i sig skulle få den amerikanska imperialismen att skaka i sina grundvalar och leda framåt mot den "oundvikliga" segern.
Förståelsen för den avgörande betydelsen av att arbetare och fattigbönder själva organiserar sig för att kämpa om makten, med Marx ord "arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk", fanns inte i Che Guevaras politiska tänkande.
Sammanfattningsvis var foco-teorin och dess generella tillämpning i hela Latinamerika en stor tragedi. En betydande del av den tidens revolutionära ungdomar kom att på detta sätt gå förlorad - i de militära striderna, i bödlarnas tortyrkamrar eller genom att de helt enkelt på grund av sina svåra och negativa upplevelser tappade tilltron till den revolutionära kampen och socialismen överhuvudtaget. I nederlagens fotspår följde maktens konsolidering i form av1970-talets ruskiga militärdiktaturer.
EKONOMI OCH DEMOKRATI. I Ches brev till Trikontinentalkonferensen 1967 finns en annan -berömd formulering: ”Antingen en socialistisk revolution eller en karikatyr på revolution - det finns inga andra alternativ.” Citatet är en del ett resonemang om vilken strategi revolutionärer måste inta gentemot de borgerliga krafterna i ett land i kampen mot imperialismen: "De nationella borgarklasserna är inte alls längre förmögna att motsätta sig imperialismen - om de någonsin varit det - och de utgör numera dess svans."
För den tid då Che formulerade detta var det för många revolutionärer något banbrytande nytt, ett brott med det förkalkade synsätt som funnits i de stalinistiska kommunistpartierna i Latinamerika, som hävdade att det först krävs ett stadium med borgerligt styre då den inhemska borgarklassen kan utveckla ekonomin innan socialismen står på dagordningen.
Efter segern för den kubanska revolutionen 1959 ställdes Che och de andra i ledningen för z6 juli-rörelsen själva omedelbart inför dessa frågeställningar, 26 juli-rörelsen hade när den tog makten inget uttalat socialistiskt perspektiv. men revolutionen och dess ledning radikaliserades snabbt, bland annat på grund av att USA:s ekonomiska sabotageaktioner tidigt förde upp frågan om nationaliseringar av industrin på dagordningen. Hösten 1960 införde USA den ännu rådande handelsblockaden mot Kuba. Den kubanska staten övertog nu all amerikansk egendom med sockerbruken som viktigaste ekonomiska enheter. Dessutom hade alla stora inhemska företag och banker förstatligats tidigare under året. 1961 deklarerade Fidel Castro officiellt den kubanska revolutionens socialistiska karaktär.
Som industriminister (1961-65) var Che Guevara den främste ansvarige för det nya ekonomiska uppbygget på Kuba. I hans utvecklingsstrategiska synsätt var det tre element som kombinerades och var avgörande: snabb industrialisering, centralplanering och skapandet av "den nya människan".
Att styra bort Kuba från dess oerhörda beroende av sockerexporten var för Che fundamentalt. Sovjets första femårsplan, med dess starkt centraliserade ekonomi och satsning på den tunga industrin, var en inspirationskälla för honom. Skapandet av en ny självuppoffrande människotyp och en utveckling av produktivkrafterna med rasande fart skulle möjliggöra för Kuba att snabbt gå mot upprättandet av ett genuint kommunistiskt samhälle. I sina vildaste planer strävade Che till och med efter att anlägga jättelika stålverk på den lilla ön, planer som dock avstyrdes av Chrustjov och ryssarna.
När det gällde frågan om centralplanering kritiserade Che skarpt de nya tankegångar, som gjorde sig alltmer hörda i Östeuropa, om decentralisering och att företagen skulle ha eget budgetansvar. Han menade att det kapitalistiska vinsttänkandet och konkurrensen på det viset skulle återinföras bakvägen. Företagsledarna skulle snart utkristallisera sig som ett nytt samhällsskikt och förmågan att se till den ekonomiska helheten skulle gå om intet. Che liknade samhällsekonomin vid en urverk, där det behövdes ett centralkommando som kontrollerade delarna för att det inte skulle bli grus och anarki i maskineriet.
De centralistiska tongångarna gjorde sig gällande inom alla delar av den kubanska ekonomin. Inom jordbruket var det inte privata småbruk eller kooperativ utan statsfarmer som dominerade. Lokala marknader för försäljning av böndernas överskottsprodukter avskaffades. I slutet av 1960-talet var nästan hela ekonomin – från storföretag och banker till minsta restaurang eller tidningsstånd - i statlig ägo.
CHES AMBITIÖSA industrialiseringssträvanden hade tusen och ett hinder att besegra. Kuba hade inga egna tillgångar av grundläggande råvaror som järnmalm, olja och kol, ekonomin hade under hela 1900-talet varit nästan helt fokuserad på sockerproduktionen. Och den egna staben av tekniker var liten och otillräcklig Därtill kom nu den amerikanska handelsblockaden och en massflykt av utbildad personal.
Den sovjetiska teknologi som skulle gå in och ersätta var oftast sämre än den amerikanska och dåligt anpassad till kubanska förhållanden. Försöken att diversifiera jordbruksproduktionen slog inte väl ut och ekonomin hamnade i en svår kris. Ett avtal med Sovjet 1964, där ryssarna förband sig att köpa upp merparten av den '^a kubanska sockerproduktionen, blev i praktiken en signal om att gå tillbaka till den gamla monokulturekonomin.
Allra mest centralt för Ches utvecklingssträvanden och för hans vision om det goda samhället överhuvudtaget var dock hans tankar om skapandet av ”den nya människan”. Det kapitalistiska "vargsamhället" skapade en "vargmänniska", men Che menade att det skulle gå att skapa en mer solidarisk människa, en människa som styrdes av moraliska snarare än av materiella drivkrafter.
Vid sin resa till Bolivia formulerade han sig så här i avskedsbrevet till sina barn:
"Bli goda revolutionärer. Studera flitigt så att ni förmår behärska de vetenskaper som möjliggör människans herravälde över naturen. Kom ihåg att det är revolutionen som är det viktiga och att var och en av oss isolerad är värdelös. Framför allt försök alltid att känna djupt för varje människa som varhelst det sker blir utsatt för orättvisa. Det är en revolutionärs allra finaste egenskap."
För att skapa denna solidariska människotyp gällde det att bygga kanaler mellan ledarna och folket så att hela nationen sammansvetsades. På Kuba fick massorganisationerna, och då främst CDR (Revolutionens försvarskommittéer), denna uppgift. Dessa kommittéer, som organiseras utifrån kvartersnivå, har som funktion att mobilisera de breda folklagren i skötseln av samhället (alfabetisering, basal hälsovård, renhållning, reparationer etc). Dessutom är kvartersorganiseringen basen för folkbeväpningen (arbetarmilisen), att såväl män som kvinnor lär sig hantera vapen så att Kuba i praktiken kan ställa upp en mångmiljonhövdad armé.
DET GÄLLDE OCKSÅ att ledarna föregick som goda exempel. Che själv avsade sig alla sina byråkratiska privilegier. Han var också med sin enorma arbetskapacitet och järnhårda självdisciplin något av ett unikum. Det berättas att hans arbetsdag kunde sträcka sig upp till 18-10 timmar sex dagar i veckan, varefter han ägnade halva söndagen till frivilligt arbete inom jordbruket eller industrin.
Che avvisade materiella drivkrafter som exempelvis ackord och vidgade löneklyftor som ett medel för produktionsökningar. Han menade att det skulle splittra arbetarna och motarbeta skapandet av den nya solidariska människan. I stället skulle kubanerna mobiliseras till frivilligt, obetalt arbete för revolutionen. Viktigast i det sammanhanget var sockerskörden, då brigader av frivilliga organiserades genom kvarterskommittéernas försorg.
Tanken på självuppoffrande gratisarbete för ett högre syfte är vacker, men den föder också vissa invändningar och funderingar. Den kubanska arbetarklassen har aldrig haft den direkta makten i samhället. Någon struktur av arbetarråd som exempelvis fanns i Ryssland 1917-18 har aldrig funnits på Kuba. Makten är monopoliserad av kommunistpartiet i ett enpartisystem. Arbetarklassen har aldrig tillerkänts rätten till självständig organisering. Den enda tillåtna fackföreningen CTC, är i praktiken sammanlänkad med staten och kommunistpartiet.
Samma sak gäller också de övriga massorganisationerna.
Kommunistpartiet skapade genom att bygga upp massorganisationer kanaler ner i samhället, men det skapades inga demokratiska kanaler upp till makten. Kampanjerna om frivilligarbete initierades uppifrån. Kvarterskommittéerna var inte enbart organ för nyttig samhällsverksamhet som basal hälsovård och renhållning. De hade – och har – också en funktion som maktens kontrollorgan, de styrandes ögon och öron.
De enskilda kubanernas "uppförande' och hållning till revolutionen rapporterades till högre organ. Många kubaner drevs säkert, med tanke på de sociala framstegen och det yttre hotet från USA, av en naturlig entusiasm när de drog ut i frivilligt arbete. Av andra har det sannolikt upplevts som något de tvingas till för att inte riskera framtida obehag, och som därför snarast ökat deras motstånd mot revolutionen.
CHE GUEVARA KRITISERADE Sovjet och de andra regimerna i Östeuropa för de härskande skiktens materiella privilegier. De stora sociala skillnaderna i Östeuropa gick stick i stäv med Ches egen livsföring och hans tankegångar om den nya människan. Vid besök i Moskva hade han chockats över ledargarnityrets liv i lyx och social avskildhet.
Däremot hade han inte mycket att invända mot grundkonstruktionen i det stalinistiska politiska styret - enpartisystemet, inskränkningarna i de demokratiska rättigheterna eller att människor kan fängslas för sina åsikters skull. Som en del av den innersta ledningen efter revolutionens seger deltog han i uppbygget av den kubanska enpartistaten.
Det går inte att spåra några idéer om arbetarmakt och socialistisk demokrati i Ches tänkande. Om vi ser kampen för rätten till brödet och ordet för alla som något av socialismens grundbult, blir minnet av hans gärning motsägelsefullt. Ekvationens första led uppfyllde han givetvis med råge, eftersom han fullständig vigde och offrade sitt liv i kamp mot alla formar av social orättvisa.
Däremot, eftersom vi ser socialismen inte minst som en gigantisk utvidgning av de demokratiska rättigheterna, så har Che Guevara inget att lära oss i frågan om rätten till ordet. Den allvarlige mannen med militärbasker ser på oss med en kluven blick.
Anders Karlsson
1. Citatet år hämtat ur den amerikanske journalisten John Lee Andersons biografi över Ernesto Che Guevara: Che Guevara - A Revolutionary Life, London 1997 sid. 126.
2. En annan av revolutionens legendariska befälhavare och hjältegestalter. Omkom under mystiska omständigheter i en flygolycka 26 oktober 1959.
3. Även detta citat är hämtat ur brevet till Tricontinentalkonferensen
4. Det gamla Moskvatrogna kommunistpartiet hade karaktäriserat 26 julirörelsens väpnade kamp som äventyrspolitik. Partiet hade till och med under en period på 1950-talet suttit i diktator Batistas regering.
|
|
|
|
|
Artiklar 
