”En historisk seger”. Under de dagar vi arbetar med pressläggningen av detta tidskriftsnummer tvingas vi, liksom resten av världen, ta del av nyheten om Bush:s valseger i USA. Och visst; när staben i Vita Huset – efter en mandatperiod där de genomfört och trappat upp det koloniala erövringskriget mot Irak med massmord som metod – ökar sitt röstetal jämfört förra valet, så är det ju i en mening historiskt.
För när till och med moderatledaren Reinfeldt dagen efter Bush´ seger oroligt uttrycker farhågor för ”hur republikanerna ska förvalta sitt maktinnehav ” så är det ett isande tecken i tiden. Kanske har den imperialistiska världsordningens herremän nu ett slagläge som saknar motstycke i modern tid.
Bäva månde världen, men framförallt månde den revoltera. För vi måste fortsätta orka – trots den övermakt som kan få vem som helst att lägga sig ner – bära vidare insikten att det som i sista änden blir historiskt bestämt av den verkliga utvecklingen i krocken mellan sociala klassintressen; och därmed av vad vi gör själva.
Det gamla uttrycket att det är segrarna som skriver historien är ordentligt slitet och närmast trivialt, men fortfarande giltigt. När det gäller den officiella historieskrivningen, alltså. Vi – den globala folkmajoritet som tvingas leva under de härskandes diktat (oavsett om styresmännen sen heter Bush, Lukasjenko eller Ramqvist) men inte delar dess klassintressen eller dess människofientliga politik – måste själva både skapa och skriva en annan historia. Vår egen historia.
Motståndets, de folkliga rörelsernas och de radikala idéernas historia. Upprorets historia.
Rolf Bergkvist ger oss i detta nummer av Röda rummet ett mycket hoppingivande och spännande bidrag till den historieskrivningen, när han analyserar de senaste årens folkliga revolter i Latinamerika och den uppfinningsrika självorganisering som ständigt återföds när människor väljer att göra motstånd. Tusentals liknande erfarenhetskanaler måste muddras upp för att de undertrycktas rännilar av egna erfarenheter ska kunna nå varandra och mynna i ett gemensamt, om än virvlande och ibland motstridigt, flöde.
Målet är inte att uppnå någon historisk sanning, för någon sådan finns inte. Meningen med vår egen historieskrivning ligger i att den kan hjälpa oss att lära av varandra och av dem som slitit och kämpat i
tidigare generationer. Och då måste vi vara både noggranna, och ständigt kritiskt granska alla fakta , även ideologiskt ”obekväma” eller besvärliga sådana. Historikern Samuel Edquist hjälper oss, i en annan artikel i detta nummer, att bli varse de fallgropar som man annars riskerar att falla i.
Måhända är själva det kritiska sanningssökandet – mer än ett utopiskt mål om en absolut sanning – den viktigaste drivkraften i det arbetet. I ett sådant kritiskt grävande vill vi gärna ha en plats med denna tidskrift, som ett av alla de forum som behövs för att diskutera historien – och med den framtiden . Och då måste ständigt ett växelbruk pågå mellan ett journalistiskt grävande och vardagspåtandet i den sociala och politiska verkligheten. Dag för dag, steg för steg. Vårbruket på en ockuperad lantgård i södra Brasilien är en historisk seger.
/Redaktionen
Innehåll:
”Liken i Medelhavet” – om stängda gränser och öppna frågor. Av Kajsa Johansson
”Demokratin som kan ta makten” – om upprorisk organisering som brygga till en ny värld. Av Rolf Bergkvist
”Mandom, Mod och Jan Guillou” – om historieturism, vikingafeminism och konungahistoriens återkomst. Av Samuel Edquist
”Carlyle-syndromet och James Bakers dubbelliv” – Naomi Klein om imperialismens dubbla ansikten
Människan och friheten – en svårfångad dröm. Av Per-Olof Mattsson
Debatt:
Replik om imperialismen: ”Marxismen är ingen kyrka” Av Andreas Malm
Nytt inlägg i integrationsdebatten: ”Gör godheten möjlig!” Av Ahmad Berger
Böcker:
Daniel Brandell recenserar ”När kapitalet tar till vapen” av Andreas Malm
Jesper Grip recenserar ”Ockupera, gör motstånd, producera!” av Esteban Magnani
Hela numret som pdf: Röda rummet 3-4 / 2005: Underifrånmakt