”Om man hade tillämpat Nürnbergprinciperna skulle samtliga amerikanska presidenter efter andra världskriget hängts.”
Noam Chomsky
År 1967 träffade den amerikanske UD-tjänstemannen William Blum ett val. Upprörd över USA:s krigföring i Vietnam började han se ett underliggande mönster av utsugning och förtryck i amerikansk utrikespolitik. Han slog alla karriärambitioner ur hågen och bestämde sig för att viga sitt liv till att forska, skriva och berätta om USA:s ”verkliga utrikespolitik”.
Drygt 30 år senare har resultatet av denna strävan även nått Sverige.
Blums bok CIA och USA:s verkliga utrikespolitik har nu kommit ut på svenska. Det är ingen slump att det sker på Epsilon Press, det förlag som även översatt och publicerat en rad böcker av Noam Chomsky, en av de allra mest vederhäftiga och initierade kritikerna av amerikansk utrikespolitik – Makt och ideologi,Terrorismens kultur och Man kan inte mörda historien – för att nu nämna några av förlagets tidigare utgåvor av Chomsky.
Att Chomsky ger Blums arbete vitsorden ”den överlägset bästa boken i ämnet” borgar så att säga för kvalitè.
Blums bok är en oerhört noggrann och diger studie över CIA och den amerikanska politiken efter 1945. I 55 kapitel – med allt från de manipulerade valen i Italien 1947-48 till mordet på Kongos president Patrice Lumumba 1961 eller Gulfkriget 1991 – frilägger Blum historien. Och visst blir man som gammal antiimperialist och vänsteraktivist synnerligen tillfreds av att få denna bok i sin hand. Det är oerhört glädjande att en författare i dessa dagar, under den gällt proklamerade ”pax americana”, när hundratusentals irakiska barns svältdöd på sin höjd bara blir en anteckning i marginalen, på ett så målmedvetet sätt gräver under ytan och försöker ”se vad det är som sker i det som synes ske”.
”Lär känna sanningen, sanningen ska göra er fria”. Så står det vid ingången till CIA:s högkvarter i Langley, Virginia. Med tanke på denna organisations framfart – med mord, tortyr och stöd till militärkupper världen över – får denna högstämda devis en i det närmaste orwellsk klang, ett ”nyspråk” där krig blir fred och frihet synonymt med slaveri.
År 1997 uppbar detta gigantiska underrättelsemaskineri en budget på hela 26 miljarder dollar. Så gott som hela vår jord täcks upp med agenter, stationer och teknisk övervakning. CIA har ett vakande öga som finns med nästan alltid och överallt. Att läsa dess historia är som att bläddra i en katalog av aktioner till stöd för despotiska USA-vänliga makteliter och mot social förändring. Vissa årtal och händelser under efterkrigstiden – exempelvis störtandet av den nationalistiska regeringen Mossadeq och tillsättandet av shahen i Iran 1953, kuppen mot den folkvalda vänsternationalistiska regeringen Arbenz i Guatemala 1954 som ledde till att de nationaliserade plantagerna återgick i United Fruits ägo, de blodiga militärkupperna i Indonesien 1965 och Chile 1973, contras lågintensiva terrorkrig mot sandinisterna i Nicaragua på 1980-talet, etc. – är intimt förknippade med CIA.
William Blums bok är inte det första försöket att kasta ljus över spionorganisationen. Men innan de amerikanska skribenterna Tomas Ross och David Wise 1965 gav ut sitt portalverk The invisible government fanns det inte mycket skrivet om CIA. Under det kalla krigets mest frysta tid var det i USA mer eller mindre synonymt med landsförräderi att blicka in bakom underrättelseorganets förlåten. Under 1970-talet – i Vietnamkrigets och Watergateskandalens svallvågor – öppnades så dammluckorna. En hel rad arbeten om amerikansk utrikespolitik i allmänhet och CIA i synnerhet hamnade på bokhandelsdiskarna.
Det mest omtalade var nog den avhoppade agenten Philip Agees CIA inifrån. Dagbok 1956-74. Agee hade varit stationschef i flera latinamerikanska länder och kunde med stor detaljrikedom avslöja händelseförlopp i det fördolda.
Mycket annat kom upp i offentlighetens ljus i samband med kongressförhören i mitten av 1970-talet. Här tvingades höga CIA-tjänstemän att under ed redogöra för hemliga operationer, mordförsök på utländska statschefer och liknande. Det framkom att CIA i många fall inte gett de folkvalda politikerna tillbörlig information, brutit mot lagen och agerat som en stat i staten. Den tidigare CIA-chefen Richard Helms dömdes till villkorligt
fängelse för att han vägrade att avslöja detaljer om de operationer mot Chiles president Salvador Allende som ledde fram till general Pinochets militärkupp 1973.
Nämnas bör också Bob Woodwards gedigna arbete CIA:s hemliga krig 1981-87. I fokus står här USA:s ihärdiga försök att störta Nicaraguas sandinistregering, med Iran-Contrasaffären som kulmen. Boken ger överhuvudtaget en tydlig bild av amerikansk utrikespolitik under Reaganåren, hur man på ett hänsynslöst och målmedvetet sätt försökte att ta tillbaka förlorad terräng efter Vietnamkriget.
En del av vad Blum skriver är också, åtminstone för mig, historiska nyheter. Som exempelvis att CIA ända fram till mitten av 1960-talet skickade in sabotagegrupper i Östeuropa, grupper vars uppgift var att orsaka tågurspårningar, spränga broar och kraftverk, förstöra vapenfabriker, etc. – med det slutliga målet att få till stånd inhemska väpnade resningar. Inte undra på att det kalla kriget faktiskt så länge var så kallt som det var.
Det är förstås inte heller någon munter läsning som Blum bjuder oss. Ibland känns det som att likt en Dante företaga sig en resa ner i underjorden. Många kapitel dryper av blod och terror, här bara ett exempel: ”En före detta amerikansk underrättelsetjänstofficer i Vietnam, K Barton Osborn, vittnade inför en av representantshusets kommittéer, att misstänkta som fångades under Phoenix-programmet förhördes i helikoptrar och ibland knuffades ut. Han berättade också om användning av elchocker och om att hamra in en femton centimeter lång träplugg genom örat in i hjärnan tills offret dog”.
En bock i kanten satte jag dock vid läsningen av boken. Blum har bitvis en tendens att bli något överpolemisk. Exempelvis hävdar han att förnekandet av USA:s övergrepp är värre än förnekandet av den nazistiska förintelsen. Varför räcker det inte med att säga att förnekandet av dessa båda illdåd är lika allvarliga, att terror är terror oavsett om det utövas i Auschwitz eller i Vietnams djungler? Risken är att Blum genom att intaga ett sådant polemiskt högläge stöter bort vissa läsare, att han kan uppfattas som en enkel propagandist.
För det är han ju verkligen inte.Tvärtom får man leta efter ett mer väldokumenterat vittnesbörd. Boken borde ha en given plats i varje radikal människas bokhylla, lite som funktionen av ett uppslagsverk för oss som strävar efter att förändra tillståndet i vår värld.
Anders Karlsson