Under 1980-talet föll många av de latinamerikanska länderna ner i en djup skuldkris. Mest utsatt var Argentina, som framför allt under militärdiktaturen 1976-83 drog på sig en enorm betalningsbörda. Men en kraftfull folklig rörelse tvingades de härskande att i slutet av 2001 inställa betalningarna till kapitalets internationella långivare. 
Åderlåtningen upphörde och med tiden repade sig ekonomin. I den europeiska finanskrisens kölvatten befinner sig Grekland i en situation som delvis liknar det som hände i Argentina. Även här möts de påtvingade ekonomiska hästkurerna av rasande folkliga protester, även här sitter de ansvariga allt lösare på sina poster. På vilket sätt kan det grekiska motståndet – och dagens kamp i Europa överhuvudtaget – inspireras och dra lärdomar av det argentinska exemplet? Rolf Bergkvist tar ett grepp på frågeställningen.
De folkliga protesterna i Grekland är av en omfattning och ett djup som sällan tidigare skådats i landet. Under den gångna hösten har demonstrationer, strejker och ockupationer avlöst varandra. Arbetare från offentliga och privata företag, arbetslösa ungdomar, småföretagare, pensionärer, företagsledare – alla har de deltagit i de massiva protesterna. Vid sidan av landsomfattande generalstrejker har offentliga byggnader ockuperats, parlamentet blockerats och kända politiker jagats bort från offentliga tillställningar av uppretade folkmassor.
De finns fog för vreden och ursinnet. På direkt order från ”trojkan” EU, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden, IMF, har det grekiska folket under de senaste två åren utsatts för den brutalaste åtstramningspolitik som praktiserats i Europa efter andra världskriget.
Protesterna mot hela det politiska etablissemanget börjar likna det uppror som för tio år sedan – i december 2001 – störtade fem presidenter inom loppet av en vecka i Argentina. Upproret ledde till att alla betalningar på statsskulden omedelbart stoppades. Landet bröt i praktiken med det internationella finanssystemet och – efter ett par år – uppnåddes en rekordhög ekonomisk tillväxt, som kommit att gynna landets fattiga befolkning och lyft miljoner människor ur den extrema fattigdom man pressats ned i.
Nu finns det naturligtvis skillnader mellan dagens Grekland och Argentina för tio år sedan. En skillnad är att de nedskärningar som för närvarande pådyvlas det grekiska folket, enligt beräkningar som gjorts av oberoende ekonomer, är 16 gånger större än de som Argentinas borgerliga politiker – pressade av IMF och Världsbanken – försökte genomföra i slutet av 1990-talet.
SKULDENS HISTORIA
Men skillnaderna till trots kan det vara värt att blicka tillbaka på det argentinska exemplet. Vilka positiva och negativa lärdomar går det att dra av den argentinska utvecklingen?
Ett omedelbart resultat av upproret i december 2001 var att alla betalningar på statsskulden ställdes in. Mellan december 2001 och mars 2005 betalade Argentina inte en dollar till de banker och privatpersoner som investerat i argentinska obligationer. När landet sedan återupptog betalningarna var det efter att långivarna i förhandlingar tvingats acceptera en nedskrivning av det ursprungliga beloppet med omkring 60 procent.
Liksom i dagens Grekland var upproret i Argentina en bred social protest mot en extrem åtstramningspolitik. Arbetslösheten låg på rekordnivåer, fattigdomen var större än under 1940-talet och i vissa områden rapporterade tidningarna om ren svält. Arbetslösa, ”piqueteros”, blockerade motorvägarna för att förhindra godstransporter (och därmed stoppa produktionen), medelklassen stormade banker för att få ut sina besparingar, kastrulldemonstrationer drog dagligen fram på gatorna i Buenos Aires. 
De borgerliga presidenter som alternerade vid makten – från det liberala UCR och peronistpartiet – motiverade åtstramningspolitiken med att avbetalningar på den stora statsskulden måste prioriteras om inte landet skulle hamna i en total isolering från den internationella finansmarknaden.
Men hur hade skulden uppkommit?
Från 1975 till år 2000 växte skulden tjugofalt. Vid militärkuppen den 24 mars 1976 var skulden mindre än åtta miljarder dollar. I slutet av 2000 var den över 147 miljarder dollar. Under samma period betalade Argentina över 212 miljarder dollar i räntor och amorteringar till privata banker i Nordamerika och Västeuropa. Betalningarna var alltså betydligt större än den ackumulerade skulden år 2000.
Den mest omfattande ökningen av skulden ägde rum under militärdiktaturen 1976-1983. Skuldsättningen därefter handlade mest om att ersätta gamla lån med nya, dyrare lån. Militärregimen lånade pengar från banker i USA och Västeuropa till inköp av dyra vapensystem, direkt ekonomiskt stöd åt utlandsägda dotterbolag och ren korruption. När det gäller inköp av vapen finns det för övrigt en viss likhet med Greklands skuldsättning. Grekiska lån från franska banker har under de senaste tio åren finansierat en ovanligt stor vapenimport. Under åren 2005 till 2009 köpte landet exempelvis 25 franska Mirage-2000 plan och 26 F-16 attackplan från USA. De inköpen svarade för 40 procent av Greklands totala import. 2005-2009 var landet världens femte största vapenimportör. Landet har under de snaste 20 åren lagt dubbelt så stor andel av BNP på militärutgifter som resten av eurozonens länder.
Mot slutet av militärdiktaturen beslöt den argentinska regimen att förstatliga de privata företagens utlandsskulder, vilka vid denna tid uppgick till 14 miljarder dollar. Bland dessa privata företag fanns exempelvis Mercedes Benz-Argentina, IBM-Argentina, Chase Manhattan Bank och Deutsche Bank, således dotterbolag eller rena filialer till koncerner med huvudkontor i USA och Europa. Den argentinska staten tog på sig och betalade dessa dotterbolag/filialers skuld till koncernernas huvudkontor och för att klara av det tog den argentinska staten nya lån i utländska banker.
Och även om betalningen av de utländska dotterbolagens skuld till huvudkontoren kan verka lite exceptionell så var det ingen isolerad händelse. Höga statstjänstemän deltog själva aktivt i plundringen av statskassan. Ett känt exempel är statssekreteraren för ”Samordning och ekonomiska program”, Guillermo Walter Klein. Vid sidan av sitt jobb ägde han också ett privat företag, som tillvaratog de ekonomiska intressena åt utländska banker vilka lånade pengar till den argentinska staten. Då han startade sin firma hade han först bara den svenska Skandinaviska Enskilda Banken som uppdragsgivare, men efter några månader representerade hans privata företag 22 utländska banker. Efter att ha lämnat sin post som statlig topptjänsteman blev han 7 april 1982, fem dagar efter att kriget mellan Argentina och England om ögruppen Malvinas brutit ut, ombud för det brittiska aktiebolaget Barclays Bank Limited, som var en av de viktigare utländska långivarna till militärdiktaturen.
Också här går det att peka på likheter med Grekland. Det är idag välkänt att den ekonomiska statistiken över landets utlandsskuld tidigare inte varit helt korrekt. Ansvariga för siffertrixandet, som gjorde anslutningen till eurozonen möjlig 2001, var den dåvarande socialdemokratiska (PASOK) premiärministern Costas Simitis och den nuvarande premiärministern Lucas Papademos – i realiteten tillsatt av EU 10 november 2011. Papademos var år 2001 chef för landets centralbank. För att fixa till siffrorna tog de båda herrarna hjälp av storbanken Goldman Sachs, som villigt gav rådgivning – till ett pris av 300 miljoner dollar. Fakturan betalades naturligtvis av den grekiska staten.
För att låna pengar i de utländska bankerna tvingades Argentinas militärregim de offentligt ägda företagen att stå som låntagare – trots att pengarna aldrig nådde fram till dessa företag, och trots att de statliga företagen inte behövde pengarna för sin verksamhet eller sina investeringar. De lån som togs sattes aldrig in på några konton som de statliga företagen hade tillgång till – de användes i stället på det sätt som beskrivits ovan. När militärregimen 1983 tvingades lämna över till en civil regering kom den här skuldsättningen att användas som argument för en privatisering. De statliga företagen hade så stor skuldsättning, försäkrade politiker från UCR och peronistpartiet, att de måste säljas till privata ägare. Fast då de sedan såldes till utländska storföretag (ibland för en enda dollar) ingick aldrig skulden i företaget – den behöll den argentinska staten.
Vän av ordning frågar sig naturligtvis om detta verkligen var lagligt. Får man göra på detta sätt? Även om det rådde militärdiktatur – en av de blodigaste i Sydamerika – fanns det väl lagar att följa? Åtminstone på pappret? Självklart var det inte lagligt. Redan i oktober 1982 inledde den argentinska journalisten Alejandro Olmos en rättslig process för att ställa de ansvariga inför rätta. Processen pågick under hela 1980- och 90-talen. 13 juli 2000 kom domen. Ingen enskild person dömdes till straff – preskriptionstiden hade gått ut – men domslutets 195 sidor innehåller ändå värdefull information om hur IMF och utländska banker stödde militärdiktaturen och de illegala transfereringar som var en del av den jättelika skuldbördan. Bland annat konstateras att det statliga övertagandet av de privata företagens (bland annat 26 finansföretag) skulder var totalt olaglig. De pengarna skulle alltså vara möjliga att kräva tillbaka.
KASTRULLPROTESTER
Låt oss se om det finns några lärdomar att dra av det argentinska exemplet. En första sådan är den folkliga kampens centrala betydelse för att uppnå förändring. Det var upproret i december 2001 – under parollen ”Alla (makthavare) måste bort!” (Que se vayan todos!) – och de massiva mobiliseringarna som följde under hela 2002 med vägblockader, företagsockupationer, kastrullprotester och direkta angrepp på privatägda banker, som satte de sociala ramarna för vad som sedan blev politiskt möjligt. Den nya regering som så småningom tog över – med makarna Kirchner i spetsen – tillhörde det borgerliga peronistpartiet, men var tvunget att genomföra en rad förändringar till fördel för den arbetande befolkningen. Arbetslösa fick nödhjälp, lönerna höjdes (den tidigare lönesänkningen med tolv procent för de offentliganställda togs exempelvis bort). Två miljoner äldre medborgare fick möjlighet att gå i pension, de privatiserade bolagens pristariffer subventionerades med statliga medel och åtminstone en del av de rättigheter för de arbetande som i hög grad annullerats under det nyliberala 1990-talet återinfördes. Även på det demokratiska planet kom förändringar. De båda lagar, som borgerliga regeringar i slutet av 1980-talet instiftade för att för all framtid förhindra att mördarna och torterarna från diktaturåren skulle kunna ställas inför rätta, revs upp. Domstolsprocesserna mot militärerna, polischeferna och prästerna för mord, kidnappningar av barn, tortyr och ”försvinnanden” kunde nu inledas och brottslingarna dömas. På det internationella planet betalade man – med delar av valutareserven och lån från Venezuela – av sin skuld till Internationella valutafonden (IMF) och vägrade därefter att gå med på några IMF-inspektioner av landets ekonomi eller att följa IMF-ekonomernas ”rådgivning”.
En andra lärdom är att en betalningsinställelse inte nödvändigtvis innebär ekonomisk katastrof. I Argentinas fall bidrog den till att aktivera den inhemska ekonomin och en snabb ekonomisk tillväxt. Från 2003 vände kurvorna uppåt och under de följande fem åren växte ekonomin med runt åtta procent per år. Fem miljoner arbetslösa fick jobb under de här åren. Och även om den viktigaste orsaken till den snabba återhämtningen var en kraftigt ökad export av jordbruksprodukter (soja, kött, vete etc) till Kina och andra asiatiska länder så innebar betalningsvägran att skattepengar, som före upproret skulle gått till amorteringar och räntebetalningar av utlandsskulden, kunde användas till de sociala satsningar som nämndes ovan. De företag som producerade varor och tjänster för den inhemska marknaden fick en växande avsättning. Den 38 månader långa betalningsstrejken underlättade samtidigt förhandlingarna med de utländska långivarna. Lånetiderna omförhandlades och lånen skrevs ned med omkring 60 procent – den största skuldnedskrivningen någonsin. Argentina klarade sig också undan den internationella finanskris som bröt ut hösten 2008 just genom att vara helt bortkopplad från den internationella finansmarknaden. Ingen internationell bank har beviljat några nya lån till Argentina sedan betalningarna ställdes in.
En tredje erfarenhet handlar om begränsningarna i det argentinska exemplet. När skuldbetalningarna ställdes in i december 2001, efter fyra år av allt djupare ekonomisk kris, följde ett år av ekonomisk kollaps och en förödande inflation. Detta var ett resultat av de borgerliga partiernas vägran att upprätta en demokratisk kontroll över finanssystemet och valutahandeln genom att överföra hela banksektorn i samhällets ägo. Det sociala pris, som miljoner fattiga och arbetslösa fick betala under de första åren hade varit möjligt att undvika. Men regeringen vägrade att dra fördel av det nya läge, som följde med den folkliga klasskampen, för att utreda och avskriva de delar av skulden som var helt illegitima. Och detta trots att det rent juridiskt – vilket domslutet från juli 2000 visar – var fullt möjligt. Den väg som valdes handlade istället om att ersätta gamla statsskuldpapper med nya, till lägre ränta, längre löptider och nedskrivet värde. Skulden minskade, men fortfarande var betalningarna av räntor och amorteringar större än den del av statsbudgeten som gick till att finansiera skola, vård och omsorg. Brytningen med IMF gjordes genom att betala hela skulden till fonden, men den nuvarande regeringen med president Cristina Fernandez-Kirchner strävar efter att åter bli medlem i organisationen. Inte heller på ett övergripande ekonomiskt och politiskt plan har förändringarna varit speciellt omfattande. Den modell som valts gynnar främst exporterande jordbruks- och inhemska industrikapitalister. Merparten av de ekonomiska makthavare och korrupta politiker, mot vilka parollen ”alla måste bort!” riktades för tio år sedan, sitter fortfarande kvar vid makten.
Den argentinska betalningsinställelsen blev möjlig tack vara det folkliga upproret. Men upproret stoppades upp på halva vägen. Samma kapitalistiska makthavare, som var vinnare under 1990-talets nyliberala era, har kunnat fortsätta med att håva in sina vinster, trots att upproret tvingade fram en omfördelning av den nationella inkomsten som gynnat de fattigaste i samhället.
JÄMFÖRELSER
Går vi till dagens Grekland finns det flera skillnader som inverkar menligt på den fortsatta kampen. Det mest uppenbara är vad som faktiskt står på spel för Europas kapitalister. Argentina och dess valuta hade för tio år sedan en relativt begränsad betydelse för det internationella kapitalistiska systemet. Grekland däremot – trots att det är en liten ekonomi – är integrerad i EU med euron som valuta. Om Grekland ställer in betalningarna, lämnar EU och euron kan det riskera hela det EU-projekt, som den europeiska borgarklassen drivit fram de senaste 20 åren. I kombination med det rådande osäkra globala ekonomiska läget och de hårda åtstramningspaket som annonseras i land efter land kan det bli början på ett sönderfall för hela projektet. Också andra länder kan komma att följa Greklands exempel: Portugal, Irland, Spanien, Italien…
En annan skillnad är att de argentinska statsobligationerna var relativt väl utspridda på flera banker och länder. För de banker som drabbades var det inga större problem att – om än motvilligt – ta den kreditförlusten. I Greklands fall handlar det istället om ett relativt litet antal banker i främst Frankrike och Tyskland. Till skillnad från Argentina är inte heller Grekland i första hand ett jordbruksexporterande land, som skulle kunna få ekonomin att vända uppåt med hjälp av ökad export till exempelvis Kina. Den grekiska kapitalismen är mer inriktad mot turism, finanssektor och sjöfart. I ett läge av internationell finanskris, en nedgång i den internationella konjunkturen (en trolig följd av den minskade efterfrågan som åtstramningsprogrammen i Europa och USA medför) kommer en ekonomisk återhämtning inom ramarna för den reellt existerande kapitalismen inte att vara helt enkel.
Det sista påpekandet reser mer övergripande frågor av samma natur som den kamp som fördes i Argentina gav upphov till. Ett förslag som diskuterades var att bilda en speciell klubb i Latinamerika för de skuldsatta länderna. Tanken var att genom gemensamma förhandlingar med de internationella bankerna – istället för var för sig – skulle det vara möjligt att sätta mer press för av- och nedskrivningar av skulderna. Någon skuldklubb uppkom aldrig, men däremot har idén om en ökad samverkan vid sidan av IMF, Världsbanken och det kapitalistiska finanssystemet tagit sig andra konkreta uttryck. Bildandet av Sydbanken (Banco del sur) av Argentina, Brasilien, Ecuador, Paraguay, Bolivia, Venezuela och Uruguay i december 2007 är ett sådant exempel. Syftet med den är att finansiera gemensamma projekt, som länderna är överens om att genomföra. Banken ska även kunna fungera som en källa för stabilisering vid naturkatastrofer och andra krissituationer och utan de vinstkrav de privata bankerna ställer. Ett annat exempel är den Bolivarianska alliansen för folken i latinamerika (ALBA) som – med Kuba och Venezuela som initiativtagare – vilken är en samarbetspakt mellan de ingående länderna för att främja handelsutbyte.Inom ramen för ALBA sker utbyten av varor och tjänster som möjligör till exempel alfabetiseringsprojekt, utbyggnad av sjuk- och hälsovård samt energiförsörjning. Men till skillnad från det rådande, orättvisa, handelsmönstret handlar det om att utgå från de behov som folken i länderna har – inte de krav på vinst som de privatägda internationella bankerna och industrikoncernerna ställer.
LÖSNINGAR
Inom den grekiska vänstern och arbetarrörelsen har tre olika förslag förts fram sedan skuldkrisen tog sin början:
att omstrukturera skulden
att genomföra en offentlig revision av skulden
att helt annullera skulden.
Förslaget att ”omstrukturera” skulden förs fram av den reformistiska delen av arbetarrörelsen och delar av det borgerliga politiska etablissemanget. Det handlar om att förhandla fram en viss nedskrivning av statsskulden och ersätta nuvarande statsobligationer med nya som har längre löptid och lägre ränta. Det är denna lösning som för närvarande håller på att drivas igenom. Bakom den ”lösningen” ligger att alla inblandade vet att den nuvarande skulden är omöjlig att betala. Också för alla icke-ekonomer är siffrorna enkla att förstå. I år beräknas värdet av Greklands BNP – alla varor och tjänster som produceras – uppgå till 212 miljarder euro. Av detta skulle 87 miljarder gå till att betala banker och andra långivare.Det motsvarar mer än 40 procent av värdet på allt som produceras i landet. Skatteintäkterna – för att ta en annan jämförelsesiffra – beräknas uppgå till 53 miljarder euro. Och av dessa skatter ska enligt budgeten 5,7 miljarder euro gå till utbildning, 4,8 miljarder till sjukvård och sex miljarder till pensioner. De privata bankerna och rika privatpersoner är således beredda att ta en mindre förlust, men behåller fortfarande sina fordringar och kraven på en brutal åtstramningspolitik. Det handlar om en lösning helt på finanskapitalets villkor.
Förslaget att genomföra en offentlig revision av statsskulden är inte helt oproblematisk. Att öppna den borgerliga statens räkenskapsböcker kan naturligtvis avslöja en hel del korruption och ekonomiskt stöd – legalt eller illegalt – till olika kapitalistiska företag eller finansgrupper. Den rättsliga processen i Argentina, som jag nämner ovan, är ett exempel på detta. På det sättet kan det bidra till att förstärka en bred mobilisering mot fortsatt skuldbetalning och ”omstrukturering”, men det argentinska exemplet visar samtidigt på begränsningarna. Trots den mångåriga juridiska processen och det domslut som följde har den argentinska borgerliga regeringen aldrig använt sig av detta för att helt avskriva ens den olagliga delen av statskulden. Betalningsinställelsen var ett direkt resultat av det folkliga upproret – inte av en juridisk process. När kampen ebbade ut vägde inte längre den juridiska domen så tungt.
I grunden är kampen för att vägra betala den grekiska statsskulden inte en juridisk eller teknisk fråga om ingångna avtal är lagliga eller olagliga. I grunden handlar den pågående kampen om vem – vilka sociala klasser – som ska tvingas betala följderna av den kapitalistiska krisen. Om arbetarklassen genom sin offensiva kamp kan tvinga fram en kontroll av statens finanser så pekar det fram mot att upprätta en demokratisk kontroll underifrån av de arbetare, arbetslösa, pensionärer, ungdomar som nu ska tvingas betala. Kravet på en offentlig revision av statsskulden blir på så sätt ett övergångskrav i en social och politisk kamp för ett helt annat samhälle där den arbetande befolkningens behov styr – inte den kapitalistiska jakten på företagsekonomisk vinst.
Det är svårt att se någon lösning på den nuvarande krisen som kan tillgodose behoven för det grekiska folket inom ramarna för det kapitalistiska systemet. En varaktig lösning som gynnar folken i Grekland, Portugal, Spanien etc handlar snarare om att ta fasta på de – fortfarande små och svaga – exempel som blivit ett resultat av den folkliga kampen i Latinamerika; att ersätta IMF, ECB, Världsbanken och liknande imperialistiska institutioner med nya, nationella och internationella finansorgan som står under demokratisk kontroll, ett europeiskt ”ALBA” och ersätta de nuvarande politiska och ekonomiska makthavarna med nya demokratiska strukturer.
Hur långt det är möjligt att komma är sist och slutligen helt beroende av hur väl arbetarklassen i samarbete med andra sociala skikt kan organisera sin kamp, inte bara i Grekland utan på europeisk nivå. Den internationella solidariteten kommer att vara helt avgörande för utgången av de pågående klasstriderna. Att kräva att skulden avskrivs, att de privata bankerna får ta kreditförlusten och att åtstramningskraven avvisas är bara en del i den klasskampen.
En artikel av Rolf Bergkvist
Arikelskribenten är latinamerikakännare. Han är sedan många år tillbaka flitig medarbetare i Röda rummet.
KÄLLOR:
Crisis financiera en Argentina: El origen de la deuda, av Eric Toussaint publicerad i Liberación 18/1 2002.
The Greek Cauldron, av Stathis Kouvelakis, publicerad i New Left Review nov/dec 2011.
Reflexiones desde la experiencia argentina para el debate sobre la deuda en Portugal, Grecia, Irlanda, España,… av Eduardo Lucita, http://www.cadtm.org/IMG/article_PDF/article_a6915.pdf.
Lecciones de Argentina para Grecia, av Claudio Katz, http://www.cadtm.org/Lecciones-de-Argentina-para-Grecia.
Grecia 2010, Argentina 2001, av Claudio Katz, http://www.cadtm.org/Grecia-2010-Argentina-2001
Generellt rekommenderas hemsidan: Kommittén för avskrivning av tredje världens skuld: http://www.cadtm.org för den som vill orientera sig i skuldkrisens labyrint.