Med avsättandet av Håkan Juholt tog den socialdemokratiska högern en gruvlig revansch. Partiets medlemsantal och basaktivitet sjunker sedan årtionden samman. Men – trots allt – har de interna motsättningarna i partiet inte varit så skarpa sedan förra seklets början, menar Kjell Östberg: Vi inom den övriga vänstern bör försöka att utvidga kontaktytorna och intensifiera samtalen med den socialdemokratiska vänstern.
Första maj 2013. Arbetarrörelsens högtidsdag, i mer än hundra år uppmarsch för världens starkaste socialdemokrati. Ett utmärkt tillfälle att ta tempen på det parti som efter åtta års borgerligt vanstyre snart äntligen ska ta över, bjuda högern motstånd och bryta med en politik som lett till ökade samhällsklyftor, rekordhög arbetslöshet och en förskingring av gemensam egendom; eller…?
Är det inte något som skaver? Uppmarschen sker i allt glesare led.
I den klassiska arbetarstaden Norrköping ställde arbetarkommunen in demonstrationerna och bjöd istället in till möte med förra barnstjärnan Amy Diamond, vars politiska hemvist är okänd men vars mest kända hit tidstypiskt nog heter ”What’s in it for Me”. Det kan nog också sägas ha varit temat för det tal som partiets ekonomiska talesperson Magdalena Andersson höll efteråt med tanke på hennes ohöljda flört med medelklassen och solidaritetens allt mer undanskymda plats i partiets retorik.
Den politiska linjen förtydligades av partiledaren Stefan Löfven i hans tal i Malmö.
Temat var det klassiska på arbetarklassens internationella högtidsdag, internationell solidaritet, men inte riktigt i den traditionella formen ”Proletärer i alla länder, förena er”.
Nej. ”Jag vill att Sverige ska vara en ledande kraft för ett globalt handslag mellan arbete och kapital”, var Löfvens budskap.
Denna ögonblicksbild kan med fördel tas som utgångspunkt för en betraktelse över den svenska socialdemokratins nuvarande läge. Den pekar på två grundläggande processer som i grunden påverkat partiets politik och dess förutsättningar.
Dels att folkrörelsepartiet genomgått en gradvis erodering och i stora stycken ersatts av professionella partistrukturer, allt mer oberoende av sina medlemmar. Dels att partiets politik de senaste decennierna genomgått en kraftig förskjutning där en reformistisk politik med klara egalitära samhällsomvandlande inslag ersatts av en politik allt mer begränsad av de villkor den internationella ”marknaden”, läs; det nyliberala hegemoniska tänkandet, ställer. Samtidigt har politiken allt mer inriktats på att vinna storstädernas medelklass, alltså de sociala skikt partiledningen just nu representerar och lever bland.
FÖRLORADE ILLUSIONER
Att socialdemokratin förespråkar ett handslag mellan arbete och kapital är naturligtvis inget nyhet. Det har varit en ledstjärna i hundra år. Ett av fundamenten under socialdemokratins gyllene år, årtiondena efter andra världskriget, var den korporativa modellen, det nära samarbetet mellan det svenska kapitalet, fackföreningsrörelsen och den allt mer socialdemokratiskt dominerade staten.
Men att det blev en framgång då berodde på en historiskt unik kombination av tre faktorer.
För det första den trettio år långa imperialistiska högkonjunkturen efter andra världskriget, den längsta ekonomiska boomen någonsin i kapitalismens historia, som skapade de materiella förutsättningarna för omfattande sociala reformer.
För det andra ett gemensamt intresse från arbete och kapital att genom en aktiv stat stimulera ekonomisk tillväxt och skapa förutsättningar för massproduktion och masskonsumtion. Ett socialt trygghetssystem och utbyggt utbildningsväsende var några fundamentala grundstenar i det välfärdssamhälle som växte fram. Och för det tredje en organisatoriskt stark arbetarrörelse som kunde bidra till att ge den svenska välfärdsstaten sina speciella kännetecken: stor, skattefinansierad, offentligt driven och med en uttalad målsättning att minska de ekonomiska och sociala klyftorna.
Ingen av dessa faktorer existerar längre. Den ekonomiska högkonjunkturen klingade av i mitten av 1970-talet. Sedan dess har febriga spekulationstoppar ständigt avbrutits av återkommande ekonomiska kriser: 70-talskrisen, 90-talskrisen, IT-bubblan strax efter sekelskiftet och den senaste finanskrisen. Detta är en av orsakerna till att kapitalet inte längre är intresserat av att bygga välfärdssamhällen. Vägen att motverka profitkvotens fallande tendens går istället över att förstärka marknadsekonomins inflytande, riva upp statliga regleringar och öppna även välfärdssektorn för ekonomisk exploatering.
Här var en reformistisk arbetarrörelse inte längre någon central allierad. Redan under 1970-talet uppstod tvivel om hållbarheten i alliansen. 1970-talet omfattande starka sociala rörelser som pressande fram omfattande reformer, och inte minst de vilda strejkerna som drev på arbetsrättslagstiftningen och till och med fick LO att lägga fram ett förslag om konfiskation av delar av företagens vinster genom löntagarfonder. Detta övertygade framsynta företrädare för näringslivet om att man måste gå på offensiven på egen hand. Alltifrån storkonflikten 1980, som SAF-chefen 
såg som ”en investering i framtiden” till regeringen Reinfeldts försök att komma åt fackföreningarna genom den höjda a-kasseavgiften, har strategin att försvaga arbetarrörelsen varit en huvudlinje i borgerlig politik.
Men försvagandet har också sin grund i arbetarrörelsens och socialdemokratins förändrade ställning. Den svenska arbetarrörelsen, som för ett par decennier sedan tillhörde den starkaste i världen har till stora delar eroderat. Partiet, som under kollektivanslutningens dagar hade över en miljon medlemmar och för 20 år sedan en kvarts miljon har idag färre än hundratusen, och det med en förfärande hög medelålder.
SSU har tappat 90 procent av sina medlemmar sedan 70-talet, kvinnoförbundet har förlorat tre-fjärdedelar och LO en halv miljon på tio år. Minst lika allvarligt är den eroderade klassbasen. Partiet leds idag av ett skikt professionella politiker, vilka i allt mindre utsträckning är hämtade från arbetarklassen; färre än tio procent av partiets nuvarande riksdagsledamöter har industribakgrund. Lokalt har de flesta av LO:s socialdemokratiska fackklubbar upphört med sin verksamhet eller reducerat den till ett årligt årsmöte. Arbetarkommunerna träffas några gånger per halvår under allt mer glesnande skaror. Och klassbasen har snabbt eroderat. Bara hälften av LO:s medlemmar röstade i förra valet på partiet – det brukade vara 80 procent!
VAD FINNS KVAR?
Men ändå är det kanske för tidigt att dödförklara hela rörelsen. Den rör sig allt lite ändå. Det är fortfarande Sveriges största parti – och trots allt det i särklass största arbetarpartiet. Ett par miljoner är fortfarande beredda att rösta på det. I varje kommun finns minst en arbetarkommun, kanske ett par kvinnoklubbar, åtminstone till och från någon SSU-klubb. ABF, hyresgästföreningen och PRO – den enda delen av rörelsen som säkert växer. Och Folkets hus, om det inte lagts ner eller tagits över av kommunen. Åtminstone ett hundratal kommunala uppdrag ska tillsättas. De lokala LO-facken har fortfarande nära band med den lokala rörelsen.
Visst kan man säga att det rör sig om förstelnade strukturer som riskerar att rasa i nästa motvind. Men intressant nog har samtidigt den ideologiska debatten inom socialdemokratin inte varit så livlig och polariserad sedan början av förra seklet. Och kritiken mot den politik som fört partiet mot rekordlåga valresultat kommer entydigt från vänster.
Varför är det nu så viktigt att uppmärksamma vänstern inom socialdemokratin? Det rör sig ju om strömningar inom ett parti som redan för hundra år sedan bestämde sig för att reformera kapitalismen inom ramen för de gränser som den parlamentariska demokratin sätter och därmed i praktiken gav upp kravet på en fundamental samhällsförändring bortom kapitalismen
Den socialdemokratiska vänsterns ideal är det samhälle som byggdes under partiets glansdagar på 1960- och 70-talet. Det var naturligtvis inget socialistiskt drömsamhälle – men samtidigt byggdes det viktiga stödjepunkter för en fördjupad solidarisk samhällsutveckling. En lång serie reformer avsedda att avskaffa fattigdom och trångboddhet och skapa ett jämlikare samhälle kulminerade. Systemen ägdes och drevs nästan uteslutande av staten, landstingen eller kommunerna, och var i allt väsentligt skattefinansierade. Skolan sorterade direkt under staten. De vårdcentraler som byggdes upp var landstingsägda och därvidlag även så gott som alla sjukhus. Apoteken förstatligades, liksom stora delar av läkemedelsindustrin. Syftet var att uppnå en slagkraftig offentlig sjukvård inom ramen för ett nationellt vårdmonopol. Äldrevården, servicehem och hemtjänst var kommunala. Bostäderna byggdes av ”Allmännyttan”. Arbetsmarknadspolitiken var en offentlig angelägenhet, dagis blev barnens första kontakt med den offentliga välfärden.
Det var uttryck för en medveten strävan med djup förankring i den tidens folkliga rörelser, både den traditionella arbetarrörelsen och de nya sociala rörelserna – som kvinnorörelsen – att skapa en gemensam offentlig sektor, undandragen exploatering och profit och ställd under politisk kontroll.
Trettio år av nyliberal politik, avregleringar, utförsäljningar och införandet av vinster i välfärden har kraftigt försvagat denna motkraft.
Det är vikten av att slå vakt om dessa steg mot ett annat samhälle den interna debatten handlar om, en debatt som har bäring långt utanför socialdemokratin. Kritiken mot högervridningen har länge varit kraftfull också inom socialdemokratin. Rosornas krig på 1980-talet var bara början.
Men det krävdes två kraftiga valnederlag där partiet förlorade en fjärdedel av sitt röstunderlag för att motsättningarna skulle bli på allvar.
DRAMATISKA ÅR
Åren efter 2006 har varit mer dramatiska än någonsin tidigare för det socialdemokratiska partiet. Ett tecken är tre snabba partiledarskiften i ett parti där ingen tidigare ledare suttit kortare tid än tio år.
Valnederlaget 2006 var möjligt att förklara utifrån ett missnöje med ett parti som blivit allt mer självbelåtet efter tolv år i regeringsställning och en partiledare, Göran Persson, som kommit att framstå som sinnebilden för den socialdemokratiska pampen.
Valnederlaget 2010, det sämsta resultatet sedan före första världskriget, var tydligare politiskt. Under den nya partiledaren Mona Sahlin hade partiet drivit tydligare, ytterligare åt mitten och mot medelklassväljarna. Sahlin använde sin första, och enda, partikongress som partiordförande till att kodifiera partiets högervridning. Beslut togs om att en gång för alla slå fast att socialdemokratin: bejakar vinster inom välfärden, ger fritt fram åt friskolor, att inflationsbekämpningen skall överordnas kampen mot arbetslösheten, att man inte ämnar återinföra 90 procents ersättning vid arbetslöshet och att karensdagarna bibehållas. Dessutom skulle Sverige fortsätta sitt krig under NATO:s ledning i Afghanistan. Det är uppenbart att detta inte stod i samklang med den debatt som förts ute i arbetarkommuner och fackföreningar.
Detta lönades inte av väljarna. Det var inte bara arbetarklassen som svek. Det är uppenbart att de som Sahlin lade hela sitt krut på att försöka vinna, den nya individualistiska medelklassen, föredrog det reinfeldtska originalet framför Sahlins försök att kopiera.
Mona Sahlin tvingades mot sin vilja att avgå som partiledare. Detta var något unikt. Socialdemokratiska partiledare har, i den mån de inte stupat på sin post, avgått när de själva velat, även om de förlorat val. Men än mer unikt var att anledningen var så tydligt politisk. För första gången någonsin utvecklades en politisk strid om ledningen för partiet. Och till råga på allt: partihögern, som i princip haft partiet i sin hand sedan splittringen 1917, hade inte kraft att presentera en trovärdig kandidat.
SJÄLVKRITIK
Kritiken mot partiledningens politik framgår med ovanlig tydlighet och rättframt i den socialdemokratiska kriskommissionens rapport Omstart för socialdemokratin från 2011. Rapporten är en av de mest genomarbetade analyser som socialdemokratin överhuvudtaget gjort av egna misslyckanden.
Där konstateras att den nyliberala offensiven från 1980-taletoch framåt har varit mycket kraftfull. Utvecklingen ges tre ”ansikten”: det ekonomiska, där penningvärdet ges företräde framför arbetslöshetsbekämpningen; det förvaltningspolitiska, där den offentliga förvaltningen styrs av utbud och efterfrågan och inte politiska överväganden och slutligen begränsning av demokratins räckvidd, där de demokratiskt valda politiska representanterna delegerar bestämmanderätten över viktiga delar av statsmakten. Riksbankens självständighet gentemot politiken nämns särskilt.
Att, som kommissionen, säga att partiet ”saknat svar på hur de negativa konsekvenserna ska kunna motverkas” är ett understatement som snarare understryker partiets ansvar för utvecklingen. Och man fördjupar sin självkritik: trots att jämlikheten är något av det mest centrala i det socialdemokratiska budskapet, så har klyftorna i samhället ökat konstant i trettio års tid, så även under socialdemokratiska regeringar. ”Socialdemokratin har retoriskt lovat något som den konkreta politiken inte förmått åstadkomma. Detta glapp har varit uppenbart för människor, och bidragit till socialdemokratins sjunkande trovärdighet.”
Men det räckte inte med denna skoningslösa kritik mot högervridningens konsekvenser. Dessutom valdes Håkan Juholt till partiledare. Socialdemokratiska ledare har i regel fostrats länge för sina uppdrag och funnits redo även när maktskiftena varit abrupta: Tage Erlander under Gustav Möllers vingar, Palme under Erlanders, Ingvar Carlsson under Palmes, och så vidare. Även om Göran Persson gärna framställde sig som en outsider som skolats i Katrineholm, och inte av den socialdemokratiska stockholmsaristokratin, hade han likfullt tillbringat sju år i maktens absoluta centrum, som minister och ekonomisk talesperson. Partiledarvalet 2007 stod mellan Mona Sahlin och Per Nuder, som kommit att framstå som arketyperna för den nya tidens politiska broilers, sedan barnsben uppvuxna i den politiska adeln.
Men Håkan Juholts bakgrund var en annan. Han hade gjort en klassisk folkrörelsekarriär som blivit allt mer ovanlig i de ledande skikten. Som ung SSU-are skrev och stencilerade han medlemstidningen Kretsens lilla röda, sålde lotter och for som ett jehu runt Kalmar län för att organisera valkampanjer. Under 1980-talet, när det ännu pågick en vital ideologisk debatt inom SSU satt han i förbundsstyrelsen och han protesterade högljutt mot partiets stöd åt regeringen Bildts krispaket. Som riksdagsledamot från 1994 socialiserades han snabbt in i sin nya miljö. Men en yvig lantis från Småland kunde aldrig accepteras i de fina Stockholmssalongerna. Med Mona Sahlin som partiledare fick han kicken som partisekretare. Sin tid i frysboxen använde Juholt till att resa runt i partilandet och lyssna. Och vad hörde han? Det som dominerat samtalen ute i arbetarkommunerna de senaste åren; missnöjet med partiets högervridning.
Att Juholt kunde bli vald till partiledare kan bara förstås som att man uppfattade att han företrädde denna riktning. Partihögern var så misskrediterad av valförlusten att partiets mitt- och vänsterflygel för första gången kunde avgöra utgången av partiledarvalet
Och man ville så gärna göra Juholt till en vänsterman. Det är lätt att förstå. Hans installationstal var fullt av sådan retorik: Vi måste få vara medborgare, inte kunder. Den offentliga sektorn måste uppgraderas – men inte subventioneras av låga kvinnolöner. Det är orimligt att slumpa bort gemensam egendom. Pensionssystemet, där många inte kommer att få hälften av sin lön, måste ses över. Avregleringar som lett till orimliga konsekvenser måste ”om- eller påregleras”.
Partikongressen jublade – men inte bara den. Vad många idag glömt bort är att partiets opinionssiffror steg med en femtedel direkt efter valet av Juholt och under våren 2011 låg på nivåer som Löfven ännu inte kommit i närheten av. Tvärt emot den bild man i efterhand velat skapa – en partiledare med vänsterretorik skrämde inte bort väljarna.
Många av de radikala tongångar som kunde höras i samband Juholts installationstal klingade snart bort och Göran Greider talade besviket om världshistoriens kortaste vänstervåg. Det hindrade inte att såväl det gamla ledarskapet som borgerligheten kände djup olust inför en partiledare som inför trycket från vänster faktiskt kunde säga att pensionsöverenskommelsen borde omförhandlas, att Sverige borde lämna Afghanistan eller att vinster i vården var orättfärdiga; må vara att han sa tvärt om dan därpå. Det interna krypskyttet och det välorkestrerade borgerliga mediedrevet satte snart in. Det fanns en betydande oro att socialdemokratin var på väg att lämna det stora samförstånd som rått om huvudinriktningen av svensk politik under de senaste decennierna.
I de fina salongernas möttes han bara av förakt – klassförakt. En medial narr, skrev DN:s kulturchef, och liknade honom vid en maktberusad Jeppe på Berget som iklädd falska fjädrar vaknar i baronens säng. Och i det egna partiet såg den sidsteppade partihögern snart möjligheten att få sin revansch. Mot en helig allians mellan sina egna vedersakare, borgarpressen samt radio- och TV:s ”opolitiska” kommentatorer hade han inget att sätta emot, särskilt som hans personliga tillkortakommanden inte heller var obetydliga.
HÖGERNS ÅTERKOMST
Fallet blev inte bara Juholts personligen. Partihögern fick sin revansch. Men vad hände med vänstern? Utfallet av partikongressen 2013 kan tolkas på flera sätt. I centrum stod frågan om försvaret av den solidariska välfärden, fri från privata vinster. I förlängningen handlade debatten om partiet fortfarande trodde på den reformistiska strategins samhällsomvandlande kraft.
Förväntningarna om ett avgörande ställningstagande mot vinster i välfärden var stora, och långt ifrån ogrundade. LO hade redan uttalat sig för non-profitprincipen. Till kongressen hade 450 yrkanden i frågan inkommit från hela landet – så gott som samtliga kritiska inte bara till vinster i välfärden utan också till pågående privatiseringar och utförsäljningar. Var partimajoriteten stod rådde ingen tvekan.
Den nya partiledningens linje inför kongressen gick kristallklart i en annan riktning. Beslutet från partikongressen 2009 att inte motsätta sig vinster i välfärden skulle kvarstå. I grunden förklarade man sig positiv till vad man kallar mångfald i vården och att andelen privata utförare ökar.
Trots den massiva opinionen från partileden beslöt kongressen, med några mindre förändringar, enhälligt i enlighet med partistyrelsens förslag. I en medvetet vag formulering som inte begränsar partiledningens fortsatta agerande heter det att möjligheterna för riskkapitalister och andra aktörer att plocka ut privata vinster, och göra andra former av värdeöverföringar från välfärdssektorn, bör avsevärt begränsas.
Hur var detta möjligt? Det är här viktigt att förstå vad det socialdemokratiska partiet är. Att det varit möjligt att mobilisera en så stark opinion mot vinster i vården visar, och det är ju ett huvudtema i denna artikel, att partiet fortfarande har kvar vissa grundläggande drag av folkrörelseparti. Men partiet har samtidigt i hundra år varit en integrerad del av det parlamentariska systemet som konsekvent prioriterat valsegrar och regeringsinnehav framför systemförändringar. Ända sedan partiledningen före första världskriget körde över partimajoriteten i synen på försvaret har den aldrig tvekat att driva sin linje mot medlemmarna om det varit nödvändigt för att behålla sina parlamentariska positioner på olika nivåer. Pensionsreformen och EU-inträdet på 1990-talet är några sentida symbolfrågor.
På samma sätt är bejakande av vinster i välfärden, avregleringar och privatiseringar sedan decennier en integrerad del av socialdemokratins nyliberala politik En orientering bort från den skulle – som vi såg av Juholts blygsamma försök – öppna för hårda angrepp från borgerligheten och dess uppbackare i media och äventyra partiets orientering mot mitten där partiledningen tror att den enda vägen åter till regeringstaburetterna går.
Detta är också förklaringen till den andra paradoxen i partiets utveckling de senaste åren: partihögerns revansch på alla ledande poster. De personer som för några år sedan var diskvalificerade inte bara som partiledarkandidater utan också som framträdande språkrör på grund av allt för nära kopplingar till partiets högervridning – en Mikael Damberg, en Ylva Johansson – får nu oemotsagda företräda partiet. Och till partikanslierna återvänder delar av det gamla garde som tjänat storkovan genom att sälja sina kunskaper till konsult- och finanskapitalet , men nu anar nya poster i regeringskanslierna – exempelvis en Jan Larsson från McKinsey och Nordea. Snart kommer väl Nuder från Wallenbergsfären och Östros från bankkapitalet också…
De har genom årtionden i maktens skugga och korridorer skaffat sig erfarenheter av det realpolitiska hantverket som vänsterns utestängda företrädare saknar.
VILKEN VÄG FÖR VÄNSTERN?
För ett par år sedan skrev några unga SSU:are en uppmärksammad bok med titeln Snart går vi utan er. Den hotfulla titeln till trots skall man ha klart för sig att det är utomordentligt ovanligt med partisplittringar inom socialdemokratin. Istället har många av de kritiska skaffat sig positioner inom rörelsen för att kunna fortsätta vänsterdebatten. Tankesmedjan Katalys, finansierad av ett antal fackförbund, är kanske det främsta exemplet. Deras analyser har redan fått stort genomslag i det politiska samtalet. Samtidigt är det uppenbart att många av den socialdemokratiska vänsterns konkreta politiska program – uttryckt i försvaret för den solidariska välfärdsstaten – delas av än större grupper utanför partiet. Även för oss som är oense om den reformistiska vägens hållbarhet ända fram till målet borde ett fördjupat samarbete och idéutbyte framstå som en självklarhet. I vägen för detta har – förutom en traditionell sekterism från den övriga vänstern – länge stått partiets krav på obrottslig lojalitet med den egna rörelsen, annars hotar uteslutningar. Men kanske håller detta på att luckras upp?
En av de många intressanta slutsatserna från socialdemokraternas kriskommission 20111 var att det är nödvändigt för socialdemokraterna att öka samarbetet med strömningar utanför partiet. Det pågår en massa intressanta samtal runt omkring oss där vi inom vänstern bör vara med. Partiet ska öppnas mot progressiva krafter och rörelser, forskare, författare och andra som vill delta, var det entydiga budskapet. Det är en öppning som måste utnyttjas maximalt._★
En artikel av Kjell Östberg. Artikelförfattaren är professor i Samtidshistoria vid Södertörns högskola och forskare med fokus på arbetarrörelsen.