Högerpopulismens jordmån

”Högerpopulismen måste mötas med politisk kamp och polemik. Men det räcker inte…”
Citatet är hämtat ur Örjan Nyströms och Anders Nilssons politiska essä ”Högerpopulismen och jämlikheten”, utgiven av LO februari 2018. Essän är en del av Jämlikhetsutredningen, ett projekt beslutat på LO:s kongress 2016*. Det uttalade syftet med projektet är att beskriva ojämlikhetens framväxt och konsekvenser, förstå vad det är som driver den och att ta fram förslag på hur jämlikheten kan öka. Författarnas förord är undertecknat i oktober 2017. Sedan dess har Anders Nilsson, en av de viktigaste intellektuella rösterna inom den socialdemokratiska fåran, beklagligt nog gått bort.

Samma dag som jag börjar skriva den här texten presenteras i Svenska Dagbladet en ny opinionsundersökning (SvD/Sifo 180518). Aldrig har Socialdemokraterna legat så lågt i opinionen så nära ett riksdagsval. Opinionsmätningen visar att om det skulle varit riksdagsval idag så hade endast 25,2 procent av väljarnas röster hamnat hos Socialdemokraterna.
Få har väl missat de högergirar som Socialdemokraterna har gjort i stora och viktiga frågor under den senaste tiden: asyl- och flyktingfrågan och den så kallade strejkrättsutredningen är de två tydligaste exemplen – ideologiska svängar som bidrar till att väljarna lämnar. Så var har väljarna tagit vägen? Enligt samma opinionsundersökning så är det inte till regeringspartnern Miljöpartiet eller till mandatperiodens samarbetspartner Vänsterpartiet, som ändå ökar i mätning efter mätning, om än i små steg.
I SvD-artikeln refereras till en annan undersökning från företaget Novus som forskare vid Institutet för framtidsstudier har beställt. Av de drygt 2200 väljare som tidigare röstat på Socialdemokraterna men nu röstar på Sverigedemokraterna, anser sig ha funnit ”ett parti där de passar väl in” och socialdemokratin är inte heller längre dessa väljares andrahandsval, det är moderaterna. Det är alltså Sverigedemokraterna som är partiet som lyfter. Undersökningen refererad till ovan visar en statistiskt säkerställd ökning för partiet med 3,9 procentenheter.
Det är de bakomliggande orsakerna till denna utveckling som Örjan Nyström och Anders Nilsson analyserar i ”Högerpopulismen och jämlikheten” och som man enligt dem måste förstå för att effektivt kunna vända denna utveckling. Essän tar sin utgångspunkt i den moderna högerpopulismens uppkomst. Man förbigår högerpopulismens nazistiska rötter och har istället ”velat rikta sökljuset mot företeelser i dagens samhälle som ger näring åt högerpopulismen, inte dess historiska rötter”. Det ter sig som en mycket god utgångspunkt, inte minst därför att historiska företeelser bara kan få en återkomst i samtiden om förhållandena är sådana att en liknande jordmån existerar. Och så är fallet i dagens Sverige. Jordmånen är god för högerpopulismens tillväxt. Skälet till detta tillskrivs i essän i stor utsträckning den ökande ojämlikheten.
Författarna gör en rad nedslag i olika faktorer bakom den högerpopulistiska framryckningen: globaliseringens konsekvenser för arbetare, nedmonteringen av välfärdsstaten och förflyttandet av dess innehåll ut på marknaden. Man ringar in hur högerpopulismen rider på den legitimitetskris som följer av det ökande avståndet mellan förtroendevalda och invånare, inte minst på kommunnivå där det mesta tillkommer på ”tjänstemannaapparatens initiativ”.

Sociokulturella förändringar
Som en del i förklaringen till högerpopulismens framryckning bland väljare, och för att beskriva socialpsykologiska reaktioner på de faktiska framsteg som gjorts för ökad jämlikhet de senaste decennierna, använder sig författarna av en jämlikhetsmodell med två dimensioner. På den vertikala axeln finner man de klassiska jämlikhetsparametrarna, inkomst och förmögenhet, på den horisontella återfinns människors lika rätt och värde i icke-ekonomistiska aspekter (könsroller, etnicitet, sexuell läggning och livsstilsval, till exempel).

Nilsson och Nyström menar att ”högerpopulismen kan tolkas som en reaktion mot ökad

ojämlikhet i den vertikala dimensionen i globaliseringens och kunskapssamhällets spår. Men den är också en reaktion mot ökad jämlikhet i den horisontella dimensionen”.

Att högerpopulistiska partier ofta är överrepresenterade i gruppen arbetare och lågutbildade är belagt. Men även bland de högre samhällsskikten tenderar ett parti som Sverigedemokraterna att växa. Här tycker jag att en diskussion kring vilka dörrar det öppnar är viktig; vad händer när den välbeställda, samhällsetablerade, maktägande och härskande klassen kommer in och legitimerar ett parti som Sverigedemokraterna? Det är en fråga som hade varit intressant om den hade diskuterats mer i essän.

Arbetarkonservatism
Ett spännande resonemangen förs kring begreppet ”arbetarkonservatism”. Det kan bland annat förstås som en ”kulturell och moralisk reaktion”, betraktad utifrån parametrar såsom heterogenisering av arbetarklassen, social identitet(-skris), arbetarklassens förändrade struktur och sammansättning samt hur den relaterar till det meritokratiska medelklassamhället.
I det här avsnittet beskrivs hur den borgerliga identiteten och definitionen av arbetarklassen som anomali krackelerade under det tidiga 1900-talet då arbetarklassens positiva särdrag istället stärkte klassgemenskapen på många sätt. Författarna lyfter till exempel upp begrepp som arbetarlitteratur, arbetarbildning och arbetarregering. ”Att tala om ”klass” blev … nästan synonymt med att tala om arbetarklassen (eller om andra samhällsskikts förhållande till den, skikt som genomgående gavs en mer diffus klasstillhörighet).” Genom ett borgerligt omtag senare, i efterkrigsperioden under välfärdsstatens etablering och expansion, uppstod en dominerande bild av klassamhällets död – ”ingen arbetarklass – inget klassamhälle – inget socialistiskt hot”. En dogm så stark som någonsin, idag.
Författarnas resonemang kring isärslitandet av arbetarklassens identitet, både utåt och inåt, och spänningarna mellan klasstillhörighet, klassmedvetenhet och klasskänsla är en intressant del av analysen. Vänstern bör uppmärksamma dessa då de visar på en rad förändringar som minskar tendensen till spontant klassmedvetande, vilket i grunden förändrar den politiska spelplanen för arbetarrörelsen.

Hyperrealitet
Ett avsnitt ägnas åt hur synen på samhället har kommit att präglas av hyperrealitet. Begreppsparet realitet/hyperrealitet visar hur fakta och den verkliga upplevelsen bryts mot den dominerande, konstruerade världsbilden; en nivå där någon slags ”sanning” skapas. Ett bra exempel för att beskriva detta är när författarna gör jämförelsen att ”man ’vet’ att sjukvården är dålig” (…) ”men vi hade tur när vår dotter blev sjuk och fick en läkare som var bra”. Hyperrealitet handlar om ett ”universum”, där fake news och myter får leva och frodas. En slags överbyggnad till överbyggnaden i informations- och kommunikationsteknikens eget sanningsrum, där man rör sig med sina likar. Detta innebär att en ny dimension av politiska kamper har uppstått som måste utkämpas i det digitala rummet.

Hur gärna man än vill finna det enkla svaret på högerpopulismens landvinningar så kan ingen enskild förklaring ge ett sådant, så skulle man kunna sammanfatta essäns budskap i en mening. Sammantaget får man en mycket god redogörelse för den mångfald av komplexa företeelser och krafter som verkar för att flytta fram positionerna för högerpopulismen hos arbetarväljarna.
Essäformens något vindlande struktur gör texten stimulerande men gör den också inte helt lätt att överblicka och att rättvisande summera utan att överförenkla. Många olika teman utvecklas och det är inte alltid uppenbart hur de hänger ihop i helheten. Jag har här nöjt mig med att belysa några enligt mig särskilt intressanta delområden Texten är bara 112 sidor men är fylld av intressanta referenser som lockar till vidare läsning.

Vad bör göras?
När författarna i slutet mer konkret kommer in på vad som kan göras för att mota tillbaka högerpopulismen blir jag däremot tveksam. De inleder avsnittet med att beskriva en tankeriktning som kallas Capability Approach (CA), som är nära förbundet med den indisk-amerikanske ekonomen och samhällsfilosofen, Amartya Sen. CA beskriver en uppsättning tankar om människan som ska vidga synen på jämlikhet bortom inkomst och omfördelning. Teorin är inte helt enkel att förstå, vilket försvåras av att den saknar svensk terminologi. Hur ska den ska konkretiseras för politisk organisering och mobilisering? Det får läsaren inte veta.

Avslutningsvis pekar man ut fem samhällsområden där arbetarrörelsen har möjlighet att förändra högerpopulismen jordmån. Det är inget fel på dessa i och för sig, men vilka krafter ska driva på förändringen? Man får snarast intrycket av att författarna sätter sitt hopp till Socialdemokratiska partikollegor i fackföreningar och politiska församlingar att åstadkomma det. En mer utförlig diskussion om vikten av politisk organisering som nödvändig pådrivande kraft hade kunnat fördjupa essän ytterligare.

*Essän kan laddas ned på www.lo.se

Artikelförfattare
Pia Jacobsen är distriktsordförande i Vänsterpartiet Väst och arbetar som administratör på Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Det här inlägget postades i Övrigt och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.