Medelklassens femton år i rampljuset

Dagordning för en klassanalys (del 2)

I andra delen av Göran Therborns föreläsning till Erik Olin Wrights minne ligger fokus på förståelsen av medelklassens karaktär. Att dess ställning i det kapitalistiska systemet är historiskt villkorad och präglas av globaliseringens skilda verkningar i nord och syd är av betydelse för formandet av en vänsterpolitik för jämlikhet och klimatomställning.

I den marxistiska klassteorin och historieteorin var medelklassen till största delen en icke-klass, även om gränsen mot arbetarklassen var en oklarhet, och Wrights begrepp motsägelsefulla positioner och fördelning av tillgångar i tre dimensioner brottades med frågan. Marx själv betraktade den som ett övergående fenomen under början till mitten av 1800-talet. I liberalernas förhärskande beskrivning var medelklassen den ständiga bäraren av liberalismen. I det globala nord var 1900-talet arbetarklassens århundrade, en samhällelig referenspunkt inte bara för den klassmedvetna arbetarrörelsen utan också för dess kritiker och fiender; påven, konservativa författare som Ernst Jünger, fascisterna och nazisterna. Om 2000-talet beskrivs i klasstermer så är det som medelklassens århundrade. Men medelklassen visar sig inte som ett teoretiskt problem utan som ett politiskt spörsmål. Kring det senaste sekelskiftet förkunnades medelklassens era i det globala syd, allra viktigast i Kina och Indien, där det motsvarade en viktig förändring av den politiska ekonomin.

I det anonyma förordet till ett viktigt vetenskapligt bidrag från den kinesiska samhälls­veten­skapliga akademin, presenterades boken The Rising Classes in China [De framväxande klasserna i Kina] på följande sätt: ”Kinas snabba ekonomiska tillväxt har lett till en snabbt växande medelklass. Speciellt under kapitalismens århundrade har den kinesiska medel­klassens storlek och omfattning tydligt ökat…. På det samhällspolitiska området gör medel­klassen ständigt sin röst hörd, och dess ståndpunkter kommer att avgöra det kinesiska samhällets inriktning.” I efterdyningarna till 1989 tvingades också de sociologer som var intresserade av den nya klassbildningen försvara dess politiska värde mot angrepp. Ett medelklassamhälle var något helt annat än det maoistiska ”arbetar-bondesamhället”, som en ansedd sociolog från den tiden gjorde uttryckte det: ”Det socialistiska Kina kan inte tillåta att det uppstår en medelklass…. Teorin om medelklassen existerar i väst för att dölja frågan om klasskonflikter.”ⁱ Det mest övertygande försvarsargumentet var att ”medelklassen i alla samhällen är den viktigaste kraften för att vidmakthålla den sociala stabiliteten.”ⁱⁱ 2001 var den teoretiska striden över. Mitt under en period av kraftigt ökande ojämlikhet i Kina blev medelklassen omgående en central beståndsdel i en jämlik vision av ”’en olivformad struktur’ där medelklassen är den viktigaste samhällsgruppen” (ibid).

I Indien proklamerade Gurcharan Das, en affärsman som pensionerat sig tidigt och blivit storsäljande, inflytelserik författare, år 2000: ”Det mest slående draget i dagens Indien är framväxten av en självsäker ny medelklass…. Om Indien ska lyckas beror till stor del på den.” Detta citat av Das återfinns i inledningen till Leela Fernandes klarsynta analys av diskussionerna kring den nya medelklassen i Indien. Hennes centrala argument ”är att framväxten av den nya indiska medelklassen utgör en, med politiska medel skapad, samhällsgrupp som verkar som förespråkare av ekonomisk liberalisering”,ⁱⁱⁱ och den fick ett politiskt genombrott i Indien 1991, efter en formeringsperiod på 1980-talet.

I andra delar av det globala syd uppfattades den framväxande medelklassen främst i konsumtionstermer, som uppkomsten av konsumenter med närmast oinskränkt köpkraft, och som sådana också som alstrande nya affärsområden. År 2011 publicerade Afrikanska utvecklingsbanken, Asiatiska utvecklingsbanken och FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika viktiga rapporter om sina respektive kontinenters medelklasser.

Forskningslitteraturen i syd skrevs till stor del mot bakgrund av den allt snabbare ekonomiska tillväxten på 1990-talet eller 2000-talets första decennium. De dystra klagovisorna i norr har huvudsakligen författats i skuggan av finanskraschen 2008 och dess varaktiga effekter – tillbakagång för medelklassen och ökande ojämlikhet.

OECD har publicerat en kärv översikt av läget för medelklassen i det globala nord.^iv4 Den belyser att den sociala rörligheten uppåt har avstannat, att de med inkomster mellan 75 och 200% av medianinkomsten har blivit en allt mindre andel befolkningen, att klyftan mellan medianinkomsten och de 10 procenten i toppen har ökat, och att mer än ett av fem hushåll med medelinkomst gör av med mer än de tjänar.

Flera europeiska författare fokuserar på medelklassamhällets försvinnande som en sociologisk realitet och som en kulturnorm eller modell, betraktad både som ett resultat av de ökande ekonomiska ojämlikheterna och framförallt som tendenser till kulturell upplösning.^v ”Den västerländska medelklassen” har förlorat sin ställning som ”kulturell referenspunkt” och som ”förkroppsligande av den amerikanska eller europeiska livsstilen”, i synnerhet genom att dess ”folkliga bas [socle populaire]” har förstörts ekonomiskt och kulturellt.^vi Även om Daniel Goffart, i sin bok Das Ende der Mittelschicht, precis som andra analytiker också pekar på den ökande ekonomiska ojämlikheten, så lägger han till en annan dimension som kort samman­fattas på bokens omslag: ”Övervakningskapitalismen ändrar på spelreglerna inom staten och ekonomin. En handfull internetföretag ockuperar det offentliga rummet och tränger ner den arbetande mitten i digital livegenskap.”^vii

I Kapitalets första band, redogör Marx för sina tyska läsare om sin analys av den engelska kapitalismen, De te fabula narratur, den här historien handlar om er [och er framtid]. Författare i syd som skriver om den framväxande medelklassen borde läsa skildringarna om medelklassen i norr. Under den rådande politiska ekonomin visar de att historien om medelklassen inte leder till ”olivformade” samhällen utan till allt brantare pyramider. Mellan 1980 och 2014 fick de 40 procenten i mitten av inkomstskikten i Indien se sina inkomster öka med hälften så mycket som landets genomsnitt. Den översta procentens andel av inkomsterna är tillbaka på kolonialtidens nivåer strax innan andra världskriget.^viii Konsultföretaget McKinsey rapporterade nyligen apropå Kina, att ”inom den spirande medelklassen är står den övre medelklassen i begrepp att bli den viktigaste motorn för konsumtion under det kommande decenniet”.^ix De observanta kinesiska sociologerna i Shanghai har just påbörjat sitt första projekt efter analysen av medelklassen; om Kinas superrika. De förhoppningsfulla bedömarna i norr, som OECD:s sekretariat, eller de i syd, som förväntar sig att medelklassens strävanden ska leda till ett gott samhälle, med ”intolerans mot korruption” och ”tillit till andra”, borde läsa Snigdha Poonams nyutkomna, häpnadsväckande bok om Indiens ”Dreamers”, unga uppåtsträvande från medelklassen som utför avancerade svindlerier via internet eller callcenters; från att sälja falska utbildningar eller arbeten, till att pressa pengar från äldre amerikaner med hjälp av hotelser från skattemyndigheten.^x

Den överdrivna optimismen kring medelklassen, i nord och syd, bör ses som ett symptom, ett uttryck för pågående utvecklingsprocesser. Vad gäller nord är det viktigaste att inse att den förhärskande litteraturen om medelklassen är en kritik av den pågående ökande ojämlikheten. Det är inte en diskurs om en medelklass som hotas underifrån, av arbetarnas fackföreningar och statliga bidrag till de fattiga. Det handlar om en klass som blir övergiven, lämnas på efterkälken av ett ekonomiskt ledarskap man tidigare sett upp till och vars livsstil man beundrat. Med andra ord är det en objektivt progressiv diskussion, trots att den ibland har en ton av apokalyptisk självömkan. Den pekar på en stor möjlig bas för progressiv beskattning av de rika.

Arbetslivet är en annan mötesplats mellan vänstern, arbetarrörelsen och den lönearbetande medelklassen. Det finns en växande motsättning mellan en yrkesutbildad medelklass av lärare, sjukvårdspersonal, offentliganställda, statstjänstemän å ena sidan, och de kapitalistiska styrformernas inriktning på arbete för profit vilket tränger allt djupare in i de offentliga verksamheterna. Det sistnämnda är, och bör vara, en förolämpning mot varje yrkesutbildad – mot hennes stolthet över förvärvad sakkunskap, mot hennes yrkes- och objektivitetsetik, och mot hennes glädje över att arbetet har ett inneboende värde och är roligt. Arbetsmarknadens begynnande digitalisering kommer sannolikt att drabba både yrkesinnehållet och den stora massan tjänstemän hårt.

Vidare, så krockar redan den utbredda miljömedvetandet inom medelklassen med profitintresset bland fastighetsutvecklare, skoningslösa företag inom råvaruutvinning och med producenter av alla sorters miljöföroreningar.

Men medelklassens förhållande till arbetarklassen, prekariatet och de fattiga är fortfarande en känslig och viktig fråga för vänstern. Utvecklingen i Frankrike sedan 1980-talet visar farorna. Med den högergir som François Mitterands socialistiska-kommunistiska regering gjorde 1983, blev socialisterna ett parti för den utbildade medelklassen, och kommunisterna, som svalde högersvängen, blev ointressanta för arbetarklassen och föll samman. Den främlings­fientliga Nationella fronten blev de franska arbetarnas främsta parti – det enda parti som (de franska) arbetarna upplevde stod upp för dem – och en kortsynt miljörörelse inom medel­klassen skapade den massiva, ideologiskt förvirrade men verkligt folkliga rörelsen Gula västarna.

I ledande media i USA och Storbritannien har ”arbetarklassen” åter hamnat i förgrunden, men som en fågelskrämma; som Trumpanhängare och Brexitförespråkare. Så varje vänsterrörelse som gör halt vid den lägre medelklassen är dömd, inte bara moraliskt utan också politiskt.

De senaste åren har vi fått en del lärdomar om att hantera medelklassen ur ett jämlikhets­perspektiv. En kommer från Brasilien: gör inte som Lula-Dilmas regering gjorde, det vill säga att bara omfördela inkomsterna bland befolkningens nedre 90 procent. Bolsa Familia var på många sätt en väldigt effektiv social politik, den lyckades lyfta upp fattiga till en mycket låg kostnad, och detsamma gällde för höjningen av minimilönen och utvidgandet av högre utbildning till tidigare exkluderade klasser. Men när råvaruboomen tog slut upplevde den skuldsatta konsumerande medelklassen att de hade betalat för de fattiga. Och det stämmer att den minskade ojämlikheten inte hade betalats av de enormt rika tio procenten utan av de som kan kallas medelklassen,^xi vilka därmed till och med kunde mobiliseras politiskt för en skurk som Bolsonaro. Beskatta de rika, inte medelklassen.

I USA, men också i delar av Europa, exempelvis Frankrike, riktar medelklassen nu även sina klagomål mot det som beskrivs som arbetarklass. Även om det är tveksamt för en samhälls­historiker, så ska nutida jämlikhetssträvande politiker och aktivister inte ge sig in i sådana gräl, och inte heller bör kroppsarbetarnas typiska irritation över tjänstemännens löneförmåner bli för framträdande. Uppgiften är att utveckla en gemensam kultur för lönearbetares rättig­heter och för ett värdigt arbete.

Under hanteringen av klimat- och miljöfrågor måste man alltid ha ekologisk ojämlikhet och en klassanalys av ansvaret för, och sårbarheten inför, klimatförändringarna i åtanke. Det är skillnaden mellan en bankirernas president som Emmanuel Macron och folk med vänster­ståndpunkter.

Samhällsansvar är en del av medelklassideologin. Precis som för alla storslagna själv­bekräf­tande ideologier har den predikats mer än praktiserats. Å andra sidan är det uppenbart att samhällsansvar måste innebära att bry sig om folk nedanför medelklassens livsvillkor, prekariatet, de arbetslösa, de fattiga och förtryckta minoriteter och invandrare. Anständiga förhållanden och öppna vägar för social rörlighet åt de sistnämnda är också central för att förverkliga ett annat av medelklassens kärnvärden, trygghet.

Kort sagt, tjugoförsta århundradets vänsterpolitik kommer att fordra en proaktiv medelklass­politik.

Klassernas framtidsutsikter

Så i världsskala har vi arbetare i syd som sitter fast i förindustriellt arbete och förindustriella arbetsförhållanden, eller i kvasiindustriell ”informalitet” utan rättigheter, och arbetare i norr som är uppsplittrade, polariserade och övervakade. I andra ändan har vi kapitalet som är rikare och globalt mäktigare än någonsin, och dessutom dynamiskt i nya digitala teknikföretag och spektakulära fastighetsförvalt­ningsprojekt. Medelklasserna i syd fick sina 15 år i ramp­ljuset i början av tjugo­hundratalet, ungefär som medelklas­serna i Europa efter Napoleontiden för tvåhundra år sedan. Men den nutida forskningen om medelklassen i norr tyder på att deras framtid inte är så lysande, en medelklass som har övergi­vits av en allt rikare överklass.

Vi lever förvisso i bistra tider med ökande ojämlikhet och utsugning och en drastisk för­svagning av arbetarrö­relsen, som utgjorde själva kärnan för mycket av tjugonde århundradets so­ciala framsteg. Om ovanstående analys är mer eller mindre korrekt, så är det osannolikt att starka arbetarrörelser någonsin kommer att uppstå i det glo­bala syd.

Men vore det förnuftigt och veten­skapligt korrekt att betrakta denna situation som stabil eller som en stadig trend in i framtiden, (förutom att det också vore uttryck för en moralisk upp­givenhet)? Jag tror inte det.

Låt oss först av allt inte glömma att dagens missgynnade grupper på det hela taget äger mycket mer kreativa resurser än de för ett sekel sedan, lever under mycket mindre uttalad misär, är mycket friskare, kunnigare om världen, mycket mindre nedtryckta av rasism, sexism och andra ideologier om inne­boende underlägsenhet och oduglighet, och ofta har tillgång till kommunika­tionsmedel och massmedia.^xii

Som den mest intelligenta delen av den internationella kapitalistklassen inser, åtminstone sedan Davos 2015, är denna allt snabbare koncentration av rikedom och makt hos de 1 procenten mycket riskabel, och kommer troligen att ge upphov till motstånd och upp­ror från stora delar av de utelämnade 99 procenten. Hittills har få politiker lyssnat på den upplysta borgarklassen, men de kommer troligen att tvingas skörda det de har sått.

Kapitalets nuvarande makt kommer troligen också att störas av två andra globala processer med oförutsägbara konsekvenser. Den ena är globalise­ringens nya geopolitiska dynamik, som har följt på det korta mellanspelet mellan 1980 och 2008 med mark­nadsdriven (politiskt underlättad) globalisering, som följde på 1900-talets politiska globalisering – från den ryska revolutionen till slutet av kalla kriget. USA kommer uppenbarligen inte att acceptera Kinas uppgång, och det kom­mer att störa världsekonomin på oför­utsägbara sätt.

Den andra förändringen av de globala parametrarna är utmaningen från klimatföränd­ringarna. Den drivs nu av en generationsrörelse av tidigare aldrig skådad internationell omfattning. Lösningen av klimatförändringarna måste hantera en mängd motstridiga intressen på en enda gemensam planet, nationella och internationella intres­sen, industri-, klass- och regionala intressen. Alla dessa konflikter kom­mer att handla om och ifrågasätta de 1 procentens privilegier.

I det tjugoförsta århundradet måste ar­betarklassen hitta nya sätt att uttrycka sig och ställa krav, utöver fackförening­arna och arbetarpartierna. Både pre- och postindustriella mobiliseringar och organisationer kommer att väcka de förtryckta. ”Jordens fördömda” i detta sekel kanske inte blir revolutio­nära i 1900-talsmening. Men de kom­mer troligen att bli mer upproriska, mer medvetna om att ”en annan värld behövs” och kanske är möjlig. Inför de kommande upproriska kraven kom­mer delar av den övre kapitalistklassen kanske att med viss nostalgi titta till­baka på industrikapitalismen och dess klasskompromisser, med bindande kollektivavtal och respektfulla refor­mistiska arbetarpartier. I jämförelse med det förra seklets centrala områden där klassaspekter kom till uttryck så kommer det kort sagt att bli mindre fackligt arbete, mindre arbetarpartire­formism och fler sociala kravaller, mer arbetarmotstånd utan klassidentitet och mer politisk populism av olika sort. Men oavsett hur det ramas in, så kom­mer högst sannolikt sambandet mellan kapital och arbete att fortsätta att vara kärnan i samhällskonflikterna – och därmed är klassanalyser fortfarande i högsta grad relevanta.

När detta skrivs, i slutet av 2019, präg­lar social oro stora delar av världen. Om vi inte räknar med utpräglat poli­tiskt nationella konflikter som i Hong­kong och Katalonien, eller de över- och medelklassbaserade protesterna i Bolivia, så finns det stora samhällseko­nomiska protest­rörelser i Pakistan, Irak, Libanon, Algeriet, Haiti, Ecuador, Chile – samtliga jämlikhetssträ­vande men med mycket varierande socio­kulturell och ideologisk färg. Tydligt islamistisk i Pakistan, klart sekulär i Irak och Libanon, mindre uttalat så i Algeriet, fattigpopulistisk i Haiti, ett starkt ledarskap och organisering rotad i ursprungsbefolkningen i Ecuador, en allmän­kyrk­lig, klassiskt socialis­tisk och feministisk vänsterkultur i Chile. Överallt utom i Ecuador, där CONAIE, ursprungsfolkens nationella samordning, varit utslagsgivande, har organisa­tionerna varit underordnade rörelsen, vilken mobiliserats genom sociala medier. Gymnasie­elever och universitetsstudenter, arbetslösa ung­domar och fattiga i städerna utgjorde för­trupperna, men det deltog också viktiga fackföreningar, både lokala, som hamnarbetarnas fackförening i Valparaiso, och nationella förbund, om än små, som FUT i Ecuador och CUT i Chile, och där fanns yrkesorganisatio­ner för lärare och universitetsprofes­sorer, advokater och läkare. Detta kan mycket väl ha varit en generalrepeti­tion för kommande tider. Hittills, i början av novem­ber, har resultaten varit lovande, en tydlig men begränsad reträtt av regimen i Ecuador, tydliga ef­tergifter och möjligen en stor omställ­ning av hela det nyliberala systemet av ojämlikhet och privatiseringar i Chile. De andra sammandrabbningarna pågår fortfarande utan något resultat i sikte, men rörelserna har redan visat mot­ståndskraft, framförallt i Algeriet.

Tillägnan

I sin sista, postumt utgivna bok, How to Be an Anticapitalist in the Twenty-First Century,^xiii gav Erik Olin Wright oss en värdefull riktningsangivelse mot en an­nan framtid, en mångskif­tande erosion av kapitalismen, en parallell till kapita­lismens eget framträdande ur feodalis­mens långsamma sekulära sönderfall. Han var en pacifistisk präglad rationa­list, världen är ingendera. Kapitalis­men kommer sannolikt inte att ”vittra” fredligt och prydligt, dess eventuella försvinnande kommer mer sannolikt att likna dess uppsving till makten, i ett virrvarr av krig och komplicerade poli­tiska och sociala konflikter. Efter slutet på den revolutionära cykelns från 1789 till 1949, kommer utmaningarna från jordens upphettning att bli det första testet på kapitalismens överlevnads­förmåga.

Göran Therborn är professor i sociologi. Från hans digra produktion kan nämnas, Klasstrukturen i Sverige 1930-1980 och Kapitalet överheten och alla vi andra (2018).

Ur Catalyst, vol 3, nr 3, hösten 2019. Artikeln grundar sig på en föreläsning vid en minnes­konferens för Eric Olin Wright, som hölls i Madison, Wisconsin, 2 novem­ber 2019. Del 1 publicerades i Röda rummet 1/2020.

Översättning från engelska: Göran Källqvist

Noter