Olympe de Gouges – en bortglömd revolutionär

Många kvinnor har utfört stordåd under mänsklighetens utveckling, men av den patriarkala historieskrivningen bara tilldelats andraplansroller eller helt förtigits. En sådan är 1700-talets Olympe de Gouges som Christina Schmidt porträtterar

Olympe de Gouges fördes upp till schavotten på Place de la Révolution i Paris den 3 november 1793, för att möta samma öde som bland andra Marquis de Condorcet och Marie Antoinette tidigare mött. Genom att halshugga de Gouges, och förstöra eller förpassa hennes böcker, teaterpjäser, memoarer, politiska manifest och romaner till bibliotekens skrymslen, avsåg Robespierres terrorregim att förtiga hennes feministiska idéer och profetiska utopier.

Hon var 45 år när hon giljotinerades. Utan att vackla förutspådde hon före dekapiteringen, med stoiskt lugn, att hennes röst skulle göra sig hörd från djupet av hennes grav.

Ungefär 200 år senare infriades hennes profetia. 1981 publicerades den första biografin över hennes liv. Därefter följde flera biografier, och i Frankrike i dag bär ”skolor, gator och offentliga institutioner hennes namn där man framhåller henne både som den första verkliga franska feministen och som den första franska dramatiker som på allvar vågat utmana den lukrativa slavhandelns profitörer”, skriver idéhistorikern Michael Azar i porträtt 2018 (Göteborgs Posten 4/11)

Enligt Benoît Groult, som skrivit en introduktion till Olympe de Gouges verk, bör hon i synnerhet bli ihågkommen som den första kvinnan i Frankrike att avfatta en Deklaration om Kvinnans och Medborgarinnans Rättigheter (1791) som berör principen om jämställdhet mellan könen. Hon var dessutom den första feminist (innan termen fanns) som förstod att sexism var en variant av rasism, varför hon gjorde uppror såväl mot kvinnoförtrycket som mot slaveriet av de svarta. Hon försvarade alla frihetliga rättigheter såsom rätten till fritt val av äktenskapspartner och till skilsmässa. Hon värnade om unga mödrar och oäkta barn, vars svåra belägenhet hon skyllde på den patriarkala ordningen. Hon gav sitt liv för det hon trodde på.

Inledningen till Deklarationen om Kvinnans och Medborgarinnans Rättigheter ger en bra bild av de Gouges mod och rättframhet. Deklarationens första paragraf lyder: ”Kvinnan föds fri och förblir jämställd mannen i fråga om rättigheter…” Den riktar sig direkt till mannen. Och är ett svar på, eller komplement till 1789 års Deklaration om de Mänskliga Rättigheterna. De Gouges frågar mannen om han är kapabel att vara rättvis. ”Det är en kvinna som ställer frågan till dig”, säger hon och tillägger ”du kommer åtminstone inte att frånta henne den rättigheten”.

”Säg mig vem har givit dig den oinskränkta makten att förtrycka mitt kön? Din styrka? Dina talanger? Betrakta skaparen i sin visdom; skärskåda naturen, som du tycks vilja närma dig, i hela dess storhet, och ge mig, om du vågar, exemplet på denna tyranniska makt. Vänd dig till djuren, rådfråga naturkrafterna, studera växtriket, kasta en hastig blick på den organiserade materiens alla modifikationer, och ge efter för beviset när jag erbjuder dig möjligheten; sök, genomforska, och urskilj, om du kan, könen i naturens ordning. Överallt kommer du att finna dem sammanflätade. Överallt samarbetar de i en harmonisk helhet för detta odödliga konstverk.
Endast människan har fantiserat fram en princip som rör detta undantag. Nyckfull, blind, upplåst av vetenskaperna och nedsänkt i upplysningens och skarpsinnets århundrade till den krassaste okunnighet, vill hon befalla som en despot över ett kön som har begåvats med alla intellektuella förmågor; som gör anspråk på att ta del av revolutionen, och kräva sina rättigheter till jämlikhet, minst sagt.”

Samtidigt är den en uppmaning till kvinnan: ”Kvinna, vakna, förnuftets klocka hörs över hela universum; tänk på dina rättigheter … Åh kvinnor! Kvinnor, när kommer ni upphöra att vara blinda? Vilka är fördelarna som ni skördat från revolutionen?”

Vem var då denna skarpsinniga och stridbara kvinna? Civilrättsligt var hon dotter till slaktaren Pierre Gouze och hans fru, Anne-Olympe Mouisset, dotter till en klädeshandlare. Enligt Olympe de Gouges själv var hon oäkta dotter till den boklärde markisen Le Franc de Pompignan.

Marie Gouze, som var det namn hon en gång blivit döpt till, blev vid 16-års ålder bortgift mot sin vilja, och fick en son ett år senare. När hon några månader efter hans födsel blev änka vägrade hon att trygga sin tillvaro genom det val som vid den här tiden stod kvinnor till buds – ett nytt äktenskap. I stället flyttade hon till Paris där hon umgicks i de litterära salongerna och blev hänförd av de gryende revolutionära tankegångarna. Hennes horisont försköts radikalt. Samtidigt som hon protesterade mot Ludvig XVI:es giljotinering försvarade hon 1789 års revolutionära deklaration om de mänskliga rättigheterna och ansåg till och med att den inte sträckte sig tillräckligt långt. Den avsåg endast mannen och bortsåg från kvinnans medborgerliga och mänskliga rättigheter, vilket föranledde de Gouzes ovan nämnda deklaration.

De Gouze var emellertid inte ensam kvinna att delta i det offentliga politiska livet i Frankrike på 1700-talet. Välutbildade kvinnor, och även blomster- och fiskförsäljerskor reste radikala sociala, politiska och ekonomiska krav. De ville ha juridiskt lika rättigheter inom äktenskapet, rätten till skilsmässa och utökade rättigheter för änkor över egendom och sina barn. De krävde utbildningsmöjligheter för flickor och engagerade sig i kvinnors hälsa. De organiserade sig bland annat i Förbundet för Revolutionära Republikanska Kvinnor. De demonstrerade framgångsrikt för tillgång till bröd och för förflyttningen av regeringen från Versailles till Paris.

Kvinnans delaktighet i revolutionen och etablering av den franska republiken kanske speglas i att en kvinna, Marianne, blev nationalsymbol. Eugène Delacroix’  målning La liberté guidant le peuple, på svenska Friheten på barrikaderna, där en barbröstad kvinna med en flagga i högsta hugg leder massorna, är en bra illustration på detta.

De Gouzes politiska engagemang ledde till att hon från att ha varit kurtisan blev intellektuell, trots att hon, som de flesta kvinnor i sin samtid, var analfabet. Hon fick diktera sina texter. Men hon var van vid att framföra sina åsikter i den ena eller andra frågan offentligt – på affischer, i flygblad eller från en talarstol. Hon tog sig rätten att använda sitt intellekt och att åldras utan skam. Den främsta drivkraften bakom hennes trots mot den konvenans som förpassade kvinnan till hemmet, bort från det offentliga blickfånget, var hennes sociala patos. Hon argumenterade såväl för införandet av socialbidrag som för inrättandet av boenden för äldre, barn och arbetslösa. Hon var emot slaveriet i de franska kolonierna. Hon uppmärksammade de undermåliga sanitära förhållandena på sjukhus och barnbördshus. Hon var för rätten såväl till fritt val av äktenskapspartner som till skilsmässa.

Hon nöjde sig inte med att enbart uttala sig i en rad sociala rättvisefrågor, hon kom även med uppslag på hur hennes förslag till reformer skulle finansieras. Lyxskatt var en av hennes lösningar.

De Gouges var med andra ord inte en naiv dagdrömmare. Hon deltog aktivt i det offentliga politiska livet – vilket hade sitt pris. Som kvinna skulle hon veta sin plats. Följaktligen utsattes även hon för den offentliga agan och det fängelsestraff som inte sällan användes för att återföra kvinnan till hemmet.

En samtida till de Gouges, en medsyster kunde man säga, Madame Théroigne de Méricourt, som under åskådarnas jubel och applåder utsattes för sådan publik bestraffning, for så illa av upptuktelsen att hon tappade förståndet och dog i fängelse tio år efter misshandeln. De Gouges hade tydligen starkare nerver. Då hennes advokat vägrade att ta sig an hennes fall höll hon själv försvarstalet inför sin avrättning, den 3 november 1793.

Motståndare till intriger, främmande för system, partier, som delat Frankrike har jag endast dragit slutsatser av det jag sett med mina egna ögon … Jag har häcklat de onda och jag har offrat hela min förmögenhet till Revolutionen.
Robespierre har alltid framstått för mig som en ärelysten man utan begåvning, utan själ. Jag har alltid sett honom redo att offra hela nationen för att uppnå diktaturen. Jag har inte kunnat uthärda denna galna och blodiga ambition och jag har förföljt den på samma sätt som jag förföljt tyrannerna.
Sedan en månad tillbaka befinner jag mig i bojor. Jag var redan dömd av Robespierres stora råd – som hade bestämt att jag skulle giljotineras inom åtta timmar – innan jag ställdes inför den Revolutionära Domstolen. Min oskuld, min energi och min fasansväckande arrestering fick säkert denna blodskonventikel på andra tankar. Den kände att det inte var enkelt att anklaga någon som mig och att det skulle vara svårt att rentvå sig från dylikt angrepp. Det ansågs vara mer naturligt att framställa mig som en galning.
Galen eller klok har jag aldrig upphört att tjäna mitt lands goda.”

Galenskap var ett sätt att osynliggöra henne. Ett annat var att förminska hennes verk genom att påstå att hon väckt uppmärksamhet enbart på grund av sin skönhet, som var omtalad och om vilken ett porträtt av henne i Musée Carnavalet vittnar.

Snarare var hon en klarsynt kvinna som mitt i stridens hetta förmådde ifrågasätta sin medrevolutionär Robespierres trovärdighet.

Christina Schmidt är idéhistoriker. Hon har bland annat skrivit en avhandling om antropologen och filosofen Claude Levi-Strauss.

Det här inlägget postades i Historia, Politik och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.