Från vanmakt till motmakt – Ömsesidig hjälp i praktiken

Hur kan organisering för ömsesidig hjälp kring gemensamma intressen expandera till en verklig motmakt som kan rubba de förhärskande maktstrukturerna? Johan Örestig följer här upp sin artikel från Röda rummet 4/21 – Klimatrörelsen och återupprättandet av tron på kollektiv handling – och resonerar kring frågeställningen på en mer konkret nivå.

Föreningen Vän i Umeå

Sociala rörelser som vill rubba de förhärskande maktstrukturerna och inte organiserar miljardärer kan endast lyckas genom att samla många människor. Denna mobilisering måste dessutom vara ihållande och inte stanna vid plötsliga uppsving eller sporadiska demonstrationer och protestaktioner. Den måste bilda en motmakt. Sociologen Thomas Mathiesen beskriver motmakt som att bryta exploaterade och förtryckta gruppers vanmakt, det vill säga den kollektivt delade känslan av ”att befinna sig i en situation där man inte ser någon utväg, några medel eller möjligheter att förändra sin situation, [en situation som] ter sig oöverstiglig eller låst, ens blick är oklar eller helt förblindad inför vad som kan och bör göras”. Vanmaktens pessimism kan upplevas som realism, som en insikt om att det man hoppats på är hopplöst naivt. Men Mathiesen understryker att pessimismen i själva verket är en ideologisk effekt av rådande styrkeförhållanden som kan hävas genom byggandet av motmakt:

Motmakten innebär att ”komma ut ur” vanmakten och över till bildandet av medel och möjligheter till att förändra sin situation och motsätta sig den vilja som utövas gentemot en själv. Kollektivt handlande utgör, helt generellt, grundvalen och substansen i dessa medel och möjligheter.

I en text i Röda Rummet (nr 4/2021) argumenterade jag för att organisering enligt principen för ömsesidig hjälp är en strategi som möjliggör kontinuitet och bredd. I korthet handlar det om att människor genom självorganisering löser omedelbara problem de står inför i sitt lokalsamhälle. Sådan organisering skiljer inte hjälpare från hjälpta utan strävar efter att ge alla inflytande och meningsfulla roller att spela. Därmed innebär ömsesidig hjälp att organisering får ett egenvärde: i stället för att bara samlas kring abstrakta ideal eller mer eller mindre avlägsna mål så möts vi och löser sådant som vi brottas med men inte förmår lösa som enskilda individer. Det gör det möjligt för människor att samlas kring gemensamma intressen i stället för att gruppera sig på basis av ideologi eller identitet. Det kan bli till en arena där människor utvecklar sin förmåga att organisera, samarbeta, debattera och komma överens på sätt som skapar en beredskap inför situationer som kräver stora mobiliseringar och snabba beslut.

I den här artikeln ska jag konkretisera hur sådan organisering kan gå till med några exempel. Huvudbudskapet är att organisering för ömsesidig hjälp, om den ska expandera till motmakt, kräver målmedvetenhet, tålamod, självreflektion och mod att bryta invanda mönster. Vad det handlar om är att aktivt skapa en kultur som främjar målet att bli fler, starkare, effektivare och mindre ensamma. Jag gör inga som helst anspråk på att sitta inne med färdiga lösningar. Själva poängen med organisering är ju insikten om att det här med att förändra samhället inte är ett ensamarbete. Istället hoppas jag att det ska sporra fler att tänka till kring olika strategier på ett kreativt, tillåtande och systematiskt sätt och framförallt att våga prova sig fram i sina egna politiska sammanhang.

Organisering på basis av sammanfallande intressen
En grundläggande förutsättning för att bygga massrörelser är att trösklarna in i rörelserna sänks. Vilka är kriterierna för att bli en av oss? Är det att identifiera sig med en viss ideologisk etikett, vara intresserad av teori eller ha en högskoleutbildning? I sådana fall är trösklarna för höga och gruppen kommer att stanna vid att samla 10-15 aktiva. Principen om ömsesidig hjälp handlar istället om att samla människor genom att identifiera sammanfallande intressen. Hur olika vi än må vara som individer så står vi inför problem som vi har ett gemensamt intresse av att lösa. Det handlar om att skapa platser till vilka människor söker sig för att det gör livet mindre ensamt och mer intressant och utvecklande och där man tillsammans med andra löser eller mildrar problem som man inte kan lösa på egen hand.

Min poäng är inte att denna form av organisering ska ersätta andra. Det är viktigt att samlas på ideologisk basis för att rörelser inte ska stagnera och förlora förståelsen för att vardagliga problem återskapas genom samhälleliga ekonomiska och politiska strukturer. Men de bör hållas isär så att krav på ideologisk renlärighet inte stänger ute eller skrämmer bort människor som vi behöver samla. Detta var till exempel tanken bland anarkister och socialister i Spanien före och under revolutionsförsöket 1936-1939. Å ena sidan organiserade man sig i massrörelser som samlade breda grupper med sammanfallande intressen som arbetare, bönder, grannar eller antifascister. Å andra sidan kunde man samlas i affinitetsgrupper där ideologiska likar bildade sig, diskuterade, formulerade pamfletter och annat. En sådan organiseringsform har stor potential också idag. Istället för att drömma om att massorna till slut ska ta sitt förnuft till fånga och omfamna vår egen organisation, behöver vi bli organiska delar av bredare nätverk. I Sverige finns det flera exempel på hur denna strategi tillämpas. Men sådan organisering behöver skalas upp och bli regel istället för undantag.

Men det är en sak att skapa nätverk som samlar ett tiotal personer som samarbetar och att samordna en rörelse som samlar hundratals eller tusentals personer. Är det överhuvudtaget möjligt? Det korta svaret på den frågan är ja. Det finns redan nu sådana exempel som dessutom gjort politiskt avtryck. Ett av de absolut intressantaste exemplen i Sverige är ockupationen av Sollefteå BB. Den samlade människor kring det gemensamma intresset av att försvara rätten till sjukvård i lokalsamhället i en ockupation som pågick i flera år.
Den engagerade tusentals människor och var en viktig orsak till att Socialdemokraterna 2018 backade med 30 procentenheter i Region Västernorrland. Den väckte också engagemang och solidaritet på andra platser i landet, antagligen för att deras kamp gällde något så allmänt och skört som barnafödande. Ett annat, men mindre känt, exempel är föreningen Vän i Umeå. Den startades 2011 som ett samarbete mellan Svenska Kyrkan, Röda Korset, Rädda Barnen och KFUM. De såg alla ett behov av mötesplatser mellan nyanlända och etablerade svenskar. Det började i liten skala genom matchningar där enskilda kunde få kontakt med potentiellt nya vänner men också genom anordnandet av språkkaféer och andra sociala aktiviteter. Med tiden har föreningens verksamhet vuxit till ett nätverk som omfattar tusentals personer som möts i hundratals olika aktiviteter varje år. Det kan handla om läxhjälp, beachvolleyboll, cyklingskurser eller grupplöpning. Föreningen hålls samman av eldsjälar och har sedan ett par år tillbaka också några anställda samordnare. Men det som gör den så framgångsrik är ett system där eldsjälarna startar upp initiativ som sedan successivt lämnas över till någon eller några av deltagarna. Detta är helt i linje med principen om ömsesidig hjälp eftersom det utmanar uppdelningen mellan hjälpta och hjälpande. Systemet för att skola in nya aktiva i verksamheterna visar också hur nätverk för ömsesidig hjälp kan fungera som platser där människor växer in i meningsfulla roller och utvecklar sin förmåga till självorganisering och samarbete. Det är också ett exempel på hur ett sådant nätverk kan spela en vidare roll i samhället. Föreningens Facebook-sida, som i skrivande stund har cirka 2 500 följare, används inte bara för att sprida information om aktiviteter. Den är också en plattform för att få tips om lägenheter, CV-skrivande och jobbkontakter eller möbler, leksaker och annat. Den är också en arena för att sprida kunskaper om situationen för nyanlända, inte minst den mycket utsatta position som ensamkommande befann sig i när den nya gymnasielagen trädde i kraft.

Naturligtvis är föreningens arbete inte fritt från problem. Poängen är att Vän i Umeå är ett undantag, inte på grund av slumpen, utan på grund av ett tålmodigt och målmedvetet arbete som hjälpt föreningen överleva dessa problem. Jag ska nu, med utgångspunkt i aktivisten Dean Spades bok Mutual Aid, lyfta fram några idéer på hur ett sådant systematiskt arbete kan gå till.

Ta kontroll över den egna kulturen
En av de mest grundläggande förutsättningarna för en rörelse som vill växa är att lära känna och ta kontroll över den egna kulturen. Kultur i denna mening är en etablerad uppsättning normer, regler och beteendemönster kring hur vi bemöter varandra, hanterar konflikter och känsliga frågor eller fattar beslut. Alldeles för ofta växer den fram oreflekterat och motverkar på olika sätt det vi vill uppnå. Det kan exempelvis handla om en tyst överenskommelse om att undvika konflikter eller om en acceptans för en otydlig, pratig och exkluderande möteskultur som kräver självförtroende, förkunskaper eller information som många saknar. Tillsammans bildar dessa normer, regler och beteendemönster en gruppkultur som påverkar vilka som känner sig välkomna och hemma i miljön och vilka som känner sig obekväma eller överflödiga i den.

Varje grupp som vill samla och engagera fler måste därför förstå vad i den nuvarande kulturen som skrämmer bort andra och formulera hur en mer välkomnande, inkluderande och engagerande kultur ser ut. I Dean Spades bok Mutual Aid. Building Solidarity in
this Crisis (and the Next) ges förslag på hur en kartläggning av gruppkulturen kan gå till utifrån en lista på hjälpsamma och potentiellt skadliga egenskaper. Om klimatet under en sådan översyn är öppet och tillåtande kan gruppen lära känna och reflektera kritiskt över den rådande kulturen och samtidigt formulera vilken man vill odla.

Egenskaper hos gruppkulturer

Hjälpsamma egenskaper

Potentiellt skadliga egenskaper

Pålitlig, ansvarstagande, punktlig, slutföra uppgifter

Undvikande, sen, avslutar inte uppgifter

Välkomnande mot nya människor

Ovälkomnande

Flexibel, öppen, prövande

Rigid, byråkratisk, låst

Samarbetsinriktad

Individualistisk, konkurrensinriktad

Realistisk arbetsbörda, hållbara processer, välbefinnande och omsorg

Överarbetande, perfektionistisk, martyrskap

Direkt återkoppling och stöttning

Tystnad, skvaller och skitsnack

Efterlever värden och principer

Godtycklighet, eftergivenhet, opportunism

Ödmjukhet

Självtillräcklighet (att ta åt sig äran för andras arbete, vägran att hörsamma kritik)

Balanserad delning av ansvar

Ett fåtal ansvarar över det mesta

Roligt, uppmuntrande, uppskattande

Press, bitterhet, ångest och stress

Förlåtande

Långsinthet (inom gruppen och/eller mellan grupper)

Förmåga att ta konflikter

Undvikande av konflikter eller låta dem explodera utan lösning

Tydliga procedurer

Otydlighet kring vad som ska göras och hur

Transparens

Undanhållande

Generositet

Småsinthet

Fördelen med att regelbundet gå igenom dessa frågor tillsammans är att det gör gruppkulturen till en medveten process och en gemensam angelägenhet. En risk är dock att de som kartlägger kulturen är en alldeles för homogen grupp. Det finns ju skäl till att de är kvar medan många andra har kommit och gått. Därför är det viktigt att också fånga upp erfarenheter och synpunkter från de som av olika anledningar dragit sig undan, blivit passiva medlemmar eller rentav lämnat organisationen. Ett sätt att lösa detta är att planera och genomföra intervjuer med personer som deltagit vid ett enstaka möte men sedan dragit sig undan. Vad var det som gjorde att de bestämde sig för att gå på ett möte? Vad hade de hoppats på? Vad var anledningen till att de drog sig undan? Här gäller det att skaffa en så rik bild som möjligt om glappet mellan vad medlemmar förväntar sig och vad de i praktiken möter. Intervjuer är att föredra framför enkäter då upplevelser och idéer ju ofta blir konkretare och utförligare formulerade i en samtalssituation. Dessutom sänder man ut signaler om att den enskildas uppgifter är intressanta nog för att faktiskt ta sig tid att mötas. En viktig sak att tänka på här är att vara selektiv med vem eller vilka som genomför intervjuerna. Det bör vara personer med en god social förmåga som kan skapa en avslappnad atmosfär.

Mottagandet av nya medlemmar
Ett viktigt steg efter att den önskade gruppkulturen är formulerad är att utveckla en strategi för att ta emot och skola in nya medlemmar. Det är, i alla fall enligt min erfarenhet, vanligt att de uppgifter och uppdrag som erbjuds är förformulerade, utan hänsyn till vad de nya medlemmarna kan eller är intresserade av. Kanske är det så att en ny medlem i ett parti, som framför allt är intresserad av aktivism, istället föreslås att sitta som ersättare i en nämnd. Det finns två problem med detta. Det ena är att nya medlemmar inte känner sig sedda eller behövda om de skuffas in i uppdrag som av en slump råkade vara lediga när de blev medlemmar. Det andra är att rörelsen inte expanderar till nya områden utan fastnar i en given struktur.

Räkna inte med att det räcker med ett välkomstmöte. Se det istället som en process där nya medlemmar gradvis får växa in i ett engagemang. Allt handlar naturligtvis om resurser och möjligheter men det ideala är att välkomna nya både i grupp och enskilt. I gruppen får de lära känna andra i samma situation som de själva är i. Kanske ställer andra bra frågor som man själv aldrig kommit på att fråga. I det enskilda mötet blir det mer personligt vilket gör det lättare att hitta fram till uppgifter där den nya kommer till sin rätt. Det att under ett möte slänga ut en öppen fråga om någon är intresserad av att ta ansvar över det ena eller det andra är ofta avskräckande eftersom det för en ny är oklart vad det rent konkret innebär. Då är det bättre att en erfaren person tar på sig ansvaret och sedan frågar om någon ny kan tänka sig att hjälpa till.

Estelle, Ship to Gaza

Det är också viktigt att kontinuerligt skapa situationer där den statusordning som präglar de flesta grupper skakas om. Många rörelsesammanhang upphöjer förmågor kopplat till läsande, skrivande och pratande. De som har en läggning för sådant känner sig självklara medan många andra har svårt att se vad de kan bidra med. För att bryta detta krävs att man aktivt skapar situationer som utmanar statusordningen. Detta skedde spontant när jag och andra Umeåbor deltog i att rusta upp fartyget Estelle som köpts av Ship to Gaza 2012. När vi samlades på däck istället för på en diskussionskväll var det vi pratkvarnar med tummen mitt i handen som fick öva upp vår ödmjukhet. Nyckeln är att fånga upp kunskaper som nya tar med sig in i rörelsen och hitta sätt att släppa fram dem så att alla kommer till sin rätt.

En bra princip för en rörelse är att det att komma med i den ska innebära att man växer som politisk varelse. Med det menar jag att rörelsen aktivt ska skola in nya medlemmar inte bara genom att förklara formalia utan att också ge träning i att sätta sig in i sakfrågor, att argumentera och hitta fram till gemensamma lösningar. Det förutsätter ofta att rörelsen i sin helhet också formaliserar mötesformer så att beslutsmöten inte är pratiga, inte låter ett fåtal dominera eller präglas av en oreflekterad konsensuskultur där alla röstar med ledarna utan på aktiva sätt inkluderar och aktiverar mötesdeltagare i utvecklandet av förslag, i debatter och i beslutsfattande.

Jag har inga illusioner om att de förslag på arbetssätt som tagits upp i den här texten är heltäckande eller enkla att genomföra. Det jag vill få fram är att vi som vill se bestående sociala rörelser som inte bara blossar upp och falnar i cykler aktivt och tålmodigt måste skapa en kultur som främjar att en rörelse växer och engagerar människor med olika förutsättningar och egenskaper. För detta kan jag inte nog rekommendera Spades bok.

Motmaktens ekologi
Om enskilda rörelser vill bilda en motmakt krävs också att det inte bara är det egna nätverket som växer. De måste höja blicken och inta vad filosofen Rodrigo Nunes kallar ett ekologiskt perspektiv. Vad det gäller är att överge tanken på att organiseringsfrågan handlar om att, i konkurrens med andra, hitta det mest effektiva sättet att organisera sig. Istället handlar det om att se den egna rörelsen som en del i ett komplext ekosystem av ömsesidigt beroende rörelser. En verklig motmakt samlar rörelser som, trots att de inte delar uppfattning i alla frågor, systematiskt delar resurser, utbyter lärdomar och erfarenheter, skapar gemensamma mediekanaler och bildar allianser i enskilda kampanjer. En motmakt bygger alternativa offentligheter där rörelserna och inte politiska och ekonomiska eliter sätter agendan. Tillsammans bildar de en motståndsekologi som skapar förutsättningar för att vinna offensiva och beständiga segrar.

Nätverk för ömsesidig hjälp kan spela en central roll i en sådan ekologi. De för samman människor och grupper som i många avseenden står främmande inför varandra genom att identifiera sammanfallande intressen; de skapar öar där solidariska och jämlika relationer kan utvecklas i kontrast mot ett samhälle som domineras av hierarkier, individualism och konkurrensmentalitet; de blir till en arena där de som engagerar sig utvecklar ett medvetande om det system som ger upphov till sociala problem; de ger människor erfarenheter som ger dem reella skäl att känna tillit till sig själva och andra och tro på demokratins potential.

Artikelförfattare:
Johan Örestig är universitetslektor och doktor i sociologi. Ingår i Röda Rummets redaktion

Vidare läsning
Bäckström, H. & Örestig, J. (2021). ”På gränsen till vänskap. Ojämlikhetens betydelse i mötet mellan nyanlända och etablerade svenskar”. I Fronesis, nr 70-71, s. 167-180.
Enlund, D. (2020). Contentious countrysides: social movements reworking and resisting public healthcare restructuring in rural Sweden. Doctoral dissertation, Umeå universitet.
Mathiesen, T. (1982). Makt och motmakt. Bokförlaget Korpen.
Nunes, R. (2021). Neither Vertical nor Horizontal. A Theory of Political Organization. Verso Books.
Spade, D. (2020). Mutual Aid. Building Solidarity in this Crisis (and the Next). Verso Books.

Länkar
Dean Spades personliga webbsida:
http://www.deanspade.net/mutual-aid-building-solidarity-during-this-crisis-and-the-next/¨
Dokumentärfilm om Nätverket Mutual Aid Disaster Relief:
https://mutualaiddisasterrelief.org/audio-films-and-video/
Föreningen Krakels grupp för social och politisk prepping i Malmö:
https://www.krakelkrakel.com/publicerat/social-och-politisk-prepping-vad-vill-vi-gora

Det här inlägget postades i Övrigt och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.