Sällan har radikala krafter och socialistiska idéer varit så tillbakaträngda som idag. ”Det är lättare att föreställa sig jordens undergång än slutet för kapitalismen”, som filosofen Slavoj Žižek i frustration uttryckt det. Pelle Dragsteds bok Nordisk Socialism – på väg mot en demokratisk ekonomi, om vad det är för socialistiskt samhälle vi strävar efter och hur vi når dit, är i det läget ett välkommet debattinlägg. Anders Karlsson har läst den.
Datumet 19 juli 1979 har för alltid etsat sig fast i mitt minne. Jag ägnade mig då åt min stora passion schack, vid Junior-SM i Borås, när nyheten kom att Sandinisterna segrat och tagit makten i Nicaragua. Somozaregimen, Latinamerikas mest långlivade diktatur, hade gått i graven. I efterhand slår det mig att den då relativt nybakade, övertygade socialistynglingen som var jag noterade det hela som något av en självklarhet, att det var historiens gång att antikapitalistiska krafter obönhörligt skulle flytta fram sina positioner på vägen mot en framtida socialistisk värld.
Min reaktion speglade den tidsanda – och faktiska utvecklingsdrag – som till stor del varit dominerande ända sedan Andra världskrigets slut. Det var under en period då vänstern besatt problemformuleringsprivilegiet, ett uttryck som myntades av författaren Lars Gustavsson i samband med Svenska Arbetsgivarföreningens kongress 1980. Att det var primärt vi inom vänstern som angav tonen i den politiska debatten, formulerade perspektiven och frågeställningarna, och självsäkert såg det som att det var vi som hade den historiska vinden i ryggen – inte minst bottnande i den utvecklingsgång som redan Marx och Engels skisserade i Kommunistiska Manifestet, där produktivkrafternas tillväxt, förfining och internationalisering under kapitalismen närmast per automatik skulle ställa socialismen på dagordningen. Betecknande är hur statsminister Erlander, under en utfrågning med partiledarna under valrörelsen 1968, som en självklarhet deklarerade att ”alla måste ju anpassa sig till ett större inflytande för samhället”.
Ynglingen jag var sommaren 1979 skulle bara vetat vad de kommande dryga 40-åren av samhällsförändring skulle bära med sig; att han idag kan blicka ut över en värld där endast två nationer – Kuba och Nordkorea – tydligt kan ses som icke-kapitalistiska (och där det i fallet med Nordkoreas järnhårda diktatur, precis som med Pol Pots Kampuchea 1975-79, omöjligt kan uppfattas som något historiskt framsteg). Och nog skulle han blivit mäkta förvånad över att stalinismens fall i Östeuropa och Kina inte följdes av någon utveckling mot socialismen utan istället innebar kapitalismens återupprättande. Och dessutom skulle han säkert ruska vilset på huvudet inför att den svenska välfärdsstaten förvandlats till en arena för privata bolags vinstmaximering. Omtumlad kanske han dristar sig att utropa – Var blev ni av ljuva drömmar om en rimligare värld? Och det var med den bakgrunden i bagaget som jag satte mig att läsa danske Pelle Dragsteds bok Nordisk Socialism – på väg mot en demokratisk ekonomi (Verbal Förlag). Dragsted själv är en mångårig aktivist och före detta ledamot av Folketinget, representerande Enhedslisten. Hans ärende är att göra upp med såväl socialdemokratins som kommunismens historiska tillkortakommanden och skissera en möjlig tredje väg mot den hägrande socialismen
Anledningen till att Dragsted gett sin bok namnet ”Nordisk socialism” handlar om att han vill betona de, som han menar, socialistiska drag som varit typiska för de nordiska länderna. Han syftar främst på de välfärdssystem som från 1930-talet växte fram inom dessa länder där områden som utbildning, vård/omsorg, energi, vatten/avlopp och bostäder helt eller till stora delar hamnade vid sidan om marknaden och kapitalets drivkrafter. Han tar därtill bland annat upp olika former av kooperativ verksamhet samt pekar på att en del av den finansiella sektorn kom att utgöras av icke-vinstdrivande konstruktioner (exempelvis de svenska Sparbankerna) Den övriga världen – förutom någon referens till Titos Jugoslavien 1950-1980 och en kortare kommentar till Mitterands Frankrike 1981-83 – lyser nästan helt med sin frånvaro i Dragsteds bok. Jag tror dock att det är väsentligt att vi bär med oss de fragment av socialism i nationella samhällsbyggen som trots allt existerat även utanför Norden under efterkrigstiden, något jag återkommer till senare.
Dragsted har bundit ihop sin framställning utifrån fem delar. I del ett, Diagnosen – Kapitalismen är oligarkisk och ohållbar, fokuserar han på att systemet, även i det tidigare relativt jämlika Norden, under de senaste dryga 40-åren medfört extremt vidgade sociala klyftor och urholkad välfärd. I takt med att kapitalet internationaliserats har de tidigare socialdemokratiska modellernas särdrag allt mer suddats ut. Dragsted framhåller här också att inom den rådande kapitalismens ramar – med tillväxt och kapitalackumulation som den basala motorn – kan vi inte lösa den akuta klimatkrisen.
Del två Reformerad kapitalism, revolution eller erosion argumenterar mer systematiskt mot de historiska socialdemokratiska och kommunistiska försöken, I kontrast till dem lyfter han fram erosion som den grundläggande förändringsmekanismen. Erosion i detta sammanhang är ett begrepp som utvecklades av den amerikanska sociologiprofessorn Erik Olin Wright (1947-2019). Det handlar om att samhället på ett grundläggande sätt måste förändras, men enligt Olin Wright bör det ske gradvis och inte genom ett fullständigt brott med den gamla strukturen utan snarare genom att det införs en mängd olika icke-kapitalistiska aktiviteter i det som Olin-Wright kallar det kapitalistiska ekosystemet. Det är aktiviteter vars utveckling måste understödjas för att på sikt få till stånd en kvalitativ förändring.
Den tredje delen Den gemensamma ekonomin – en del av vår historia tecknar en bild av de offentliga sektorernas utveckling i de nordiska länderna samt övriga icke-kapitalistiska inslag i de berörda ekonomierna – och då främst de kooperativa idéerna och dess implementering.
Nordisk demokratisk socialism, bokens fjärde del, är en mer explicit argumentation över en möjlig socialistisk konstruktion. Dragsted försvarar därvid den rådande parlamentariska demokratin i förhållande till den rådsdemokratiska modellen: ”Idéerna om till exempel rådsdemokrati, baserad på arbetarråd på företagen, ger som jag ser det inget svar på hur till exempel pensionärer, egenföretagare eller andra grupper utanför arbetsmarknaden ska säkras inflytande”. Han karaktäriserar den politiska demokratin som en i sig ofullständig demokrati, citerande LO-ekonomen Rudolf Meidner: ”Vi kan inte förändra samhället i grunden utan att också förändra ägandet”. En av bokens större behållningar är ett avsnitt under rubriken Marknadsekonomi eller demokratisk planering. Dragsted låter här skilda socialisters tankegångar komma till tals. Själv vänder han sig endast tydligt mot den modell av kommandoplanering som var förhärskande i det forna Östeuropa, utifrån den uppenbara svårigheten att i en komplex ekonomi på politiskt väg centralt sätta priser inom detaljhandeln: ”Den första femårsplanen omfattade 300 specifika produkter. 1960 hade antalet stigit till 15 000 och på 1980-talet var antalet produkter som Gosplan skulle planera produktionen av uppe i tolv miljoner” (Gosplan var den sovjetiska planmyndigheten).
Författaren betonar att det på många sätt måste till mycket mer av planering än vad vi ser idag, och då framför allt inom miljöområdet. Kanske är vi också så inkörda i det rådande marknadstänkandet att vi inte ens reflekterar över det egentligen absurda faktum att det inte finns någon central plan över den exakta utbyggnaden av de svenska förnyelsebara energikällorna utan att det ytterst överlåts till enskilda investerare? Det får mig att tänka tillbaka på Miljonprogrammet inom den svenska bostadssektorn 1965-1975. Årligen togs det då i riksdagen beslut i detalj om hur många enheter som skulle uppföras, var det skulle byggas och vilken typ av boendeform. Frågan om hur vi ska balansera den demokratiska planeringen kontra användandet av marknadsmekanismer finner knappast sitt exakta svar i skriftliga dokument här och nu, utan är snarare en sak att prova sig fram till under framtida socialistiska samhällens uppbyggnad.
Del fem ägnas åt Tio reformer på väg mot en demokratisk socialism. Det författaren föreslår är bland annat sex genomgripande förändringar (och i det mer konkreta är det Danmark han syftar på, samtidigt som det han skriver naturligtvis i det övergripande har en generell bäring, också utanför Danmark och även Norden).
Expandera den demokratiska sektorn. Det handlar om att kooperativa ägarformer ska premieras genom bland annat förköpsrätt för de anställda när icke-demokratiska företag byter ägare, bättre tillgång till kapital genom en offentlig kooperativ investeringsfond, skattelättnader och omfördelning av betydande delar av näringslivsstöden.
En modern fondsocialism. Dragsted vill se en demokratiskatt på företag med över 100 anställda, som är tänkt att betalas genom en årlig nyemission av aktier motsvarande två procent av aktiekapitalet. Det är inte frågan om någon centralt administrerad fond utan suveräna fonder på varje enskilt företag. Styrelsen väljs av de anställda inom företaget och tanken är att de anställda genom sitt kollektiva aktiekapital med tiden ska uppnå ett avsevärt inflytande.
Tillbaka till gemenskapen – nytt och demokratiskt offentligt ägande. Författaren föreslår att all ”kritisk infrastruktur” – som exempelvis telenätet, hamnar och flygfält – överförs i gemensam ägo. Han vill införa vinstförbud inom välfärden och därtill att en ny modell ska stärka medarbetarnas och medborgarnas direkta inflytande inom den offentlig sektorns institutioner. Det Dragsted främst skjuter in sig på är byråkrati och toppstyrning med New Public Management som varit den dominerande trenden under senare decennier.
Ett demokratiskt tvåkammarsystem i stora företag, Dragsted vill att den ena kammaren ska utgöras av representanter för kapitalägarna och den andra av representanter för de anställda. De beslut som fattas måste därvid godkännas av bägge kamrarna.
Demokratisering av finanssektorn och investeringarna. På statlig nivå vill författaren skapa ett offentligt bankalternativ. Dessutom förespråkar han en grundlig debatt om hur den icke-demokratiska finanssektorn på sikt ska avvecklas, medan han ser en uppdelning av de stora finansiella koncernerna som ett första viktigt steg. Därtill menar Dragsted att majoriteten av de offentliga pensionsfondernas styrelseledamöter ska utses genom allmänna val.
Full sysselsättning och en offentlig jobbgaranti. Denna jobbgaranti ska säkerställa att ingen tvingas gå arbetslös under en längre tid. Författaren anger anläggningsarbeten och extra anställningar inom välfärden som exempel på denna typ av jobb. Tanken är att de som omfattas av denna åtgärd ska återgå till sina vanliga sysselsättningar när deras arbetskraft återigen efterfrågas.
Nordisk socialism är en välskriven bok med seriösa resonemang runt en möjlig väg mot ett socialistiskt samhälle. Det är länge sedan någon tog ett sådant helhetsgrepp, därför är den ett synnerligt välkommet bidrag. Dragsted uttrycker också att han bara ser den som ”början på en diskussion”. Författaren rör sig även bortom de egna konkreta visionerna och ställer sig frågan ”Kan man föreställa sig ännu mer långtgående förändringar i riktning mot det stats- och penninglösa samhälle som de tidiga socialisterna drömde om?” och svarar att en demokratisk gemenskapsekonomi utifrån hans egna intentioner inte ska ses som något låst läge utan snarare som en plattform mot än vidare förändringar: ”Tvärtom kommer den att ge oss nya och mer omfattande erfarenheter av att driva verksamheter demokratiskt och av att flytta makt från den planlösa marknaden till en demokratisk planering”.
Självklart finns det dock en hel del att kritisera. En springande punkt är att författaren gör avkall på det som åtminstone för mig är något av socialismens grundbult: att ingen ska kunna leva på någon annans arbete. Det handlar om att han förordar att även renodlat privata företag med anställda även på lång sikt ska ges en plats i en demokratisk ekonomi – och således inte enbart statliga-, kommunala-, regionala-, kooperativa- och enpersonsföretag. Dragsteds argument är att det är en form av pluralism, som syftar till att förhindra uppkomsten av en farlig statlig maktkoncentration. Men som socialister ser vi ju självklart alla former av utsugning som något att bekämpa, oavsett om det äger rum inom ett större eller ett mindre företags regi. Kontentan blir, som jag ser det, en ofullständig ekonomisk demokrati och en parallell kan dras till att alla av oss säkerligen förordar en fullständig politisk demokrati, inte någon allmän och lika rösträtt med vissa förhinder.
Dessutom förespråkar inte Dragsted något renodlat förstatligande av stora företag utan snarare en modell av fondsocialism och/eller maktdelning enligt ett tvåkammarsystem mellan kapitalägare och anställda. Det framkommer mest mellan raderna att författaren ser det som ett möjligt sätt att undkomma en ekonomiskt förödande samhällskonflikt. Men om vi ska sträva efter att förändra egendomsförhållandena i grunden kan vi knappast räkna med något annat än en omfattande strid på kniven, minns bara kapitalets mobiliserande aktivitet mot det ändock så harmlösa svenska löntagarfondsförslaget.
Dragsteds något försiktiga socialiseringstankar upplever jag hänger ihop med hans plädering för gradvisa förändringar och inte några radikala brott. Ett visst samband ser jag också till hans mångordiga tal om ”nordisk socialism”. Visst var den välfärd som byggdes upp efter andra världskriget icke-kapitalistisk, men sorgligt nog har de anställdas inflytande och makt i den offentliga sektorn aldrig varit kvalitativt mer påtaglig än i den privata sfären – och inte heller ett uttryck för någon form av socialism.
Det finns en rad exempel under efterkrigstiden på samhällen som åtminstone uppvisar/uppvisat fragment av socialism, och där till skillnad mot i Norden också ekonomins kärna i form av det privata ägandet i näringslivet på ett avgörande sätt inbegripits. Det är försök som på olika sätt överskridit såväl socialdemokratin som stalinismen, erfarenheter som det både finns anledning att kritiskt utvärdera och hämta inspiration från. På rak arm erinrar jag mig sju exempel av betydelse, här ytterst schematiskt skisserade:
Jugoslavien 1950-1980-talet: År 1948 kom det till en brytning mellan Sovjet och Jugoslavien. Det tidigare – under sin ledare Tito – tämligen följsamma stalinistiska landet kom nu att slå in på en till viss del annan kurs. Viktigast var det så kallade självförvaltningssystemet som infördes 1950. Dess grund var att de anställda på de ekonomiska enheterna själva skulle välja ledning, bestämma hur stor del av överskottet som öronmärktes till löneökningar kontra investeringar, med mera. Det utgjorde en form av arbetarråd – den enda utvecklade nationella modell av det slag som vi någonsin sett (det existerade på papperet i Ryssland 1917-1918, men i realiteten enbart fläckvis). Det var samtidigt som enpartisystemet bibehölls medan det mesta av den centrala planeringen avskaffades. Jugoslavien kom därför att tona fram som något av ett marknadssocialistiskt experiment. Reformen med självförvaltning genomfördes emellertid helt och hållet uppifrån och det är oklart vilken faktiskt makt som de anställda egentligen fick.
Kuba 1959-: Den 1:a januari 1959 föll den kubanska Batistadiktaturen när väpnade enheter ur 26-julirörelsen kunde tåga in i Havanna. 26-julirörelsen hade vid maktövertagandet inget tydligt socialistiskt program men kom snabbt, utifrån en stegrande konflikt med USA, att radikaliseras. År 1961 utropade Fidel Castro revolutionen som socialistisk och allt privat ägande kom under 1960-talet att rensas bort. Kubas positiva särdrag – i förhållande till de stalinistiska systemen – är att de breda folklagren genom den så kallade Folkmaktsmodellen på ett helt annat sätt dras in i samhällets beslutsfattande. Basen i modellen är kommittéer i bostadsområdena, vilka kan ses som en form av deltagande demokrati. Det som liknar stalinismen är dock enpartisystemet, ett visst mått av repression mot oliktänkande och att man som anställd inte har möjlighet att utöva någon direkt makt.
Portugal 1974-1976: I april 1974 föll slutligen landets fascistdiktatur. Det kom att bli startskottet till en sällan skådad samhällseruption där fattigbönder ockuperade de vidsträckta godsen och arbetarklassen en mängd fabriker, samtidigt som det övergripande styret hamnade i händerna på en radikaliserad militär officersrörelse. Denna högladdade situation saknade dock ett tydligt politiskt ledarskap och de etablerade krafterna kunde snart slå tillbaka och upprätta en typisk borgerlig demokrati av västeuropeiskt snitt.
Nicaragua 1979-1990: 1979 störtades Somozadiktaturen. De nya makthavarna – Sandinistfronten – genomförde en jordreform. Man tog även kontroll över bankväsende och utrikeshandel, samtidigt som andra betydande delar av näringslivet förblev i privat ägo. Inget enpartisystem inrättades och massorganisationerna bar tydliga kubanska drag. USA kom att finansiera högergerillan Contras, vilken genom sin terror allvarligt skadade det fattiga landets ekonomi. Det lågintensiva kriget bidrog till att Sandinisterna vid valet 1990 förlorade makten.
Nicaragua 1979
Frankrike 1981-1983: Socialistpartiets Francois Mitterand segrade 1981 i presidentvalet. Han slog in på en kurs som innebar omfattande ingrepp i det ekonomiska livet när bankväsendets ryggrad samt en hel del storföretag förstatligades. Den ekonomiska maktens motstöt kom bland annat att innefatta investeringsstrejker och en pressande kapitalflykt. Mitterands regering, som inte alls gjorde några försök att i sin förändringsvilja mobilisera arbetarklassen, hamnade snart i ett finansiellt gungfly och slog redan 1983 till fullständig reträtt.
Venezuela 2005-2013: Den tidigare militären Hugo Chávez segrade i presidentvalet 1998 – med löften om en ”bolivariansk revolution”. Det var dock först vid sitt tal på Första maj 2005 som han lanserade sin vision om en ”socialism för det 21:a århundradet”. Basen för Chávez reformprojekt var landets fossila sektor och vid denna tid ett mycket högt oljepris. Det utgjorde grunden för en lång rad sociala förbättringar och effektiv fattigdomsbekämpning. Regimen förstatligade en del företag understödde fabriksockupationer och kastade ut den gamla styrande byråkratin från det statliga oljebolaget PDVSA, men det ägde inte rum utifrån någon medveten övergripande ekonomisk omstruktureringsplan. Regimen löpte inte linan ut, samtidigt som betydande delar av borgarklassen på en mängd sätt kastade grus i maskineriet. På sätt och vis gick Chávez för långt för kapitalismen, men inte tillräckligt långt för socialismen. Efter hans död har ”socialismen för 21:a århundradet” upplösts i intet.
Rojava 2015: De syriska kurderna riktade nådastöten mot IS-kalifatet vid slaget om Kobane under hösten 2014. Därefter har man – med det styrande partiet PYD i spetsen – inom samfälligheten Rojava i nordöstra Syrien försökt att bygga upp en alternativ samhällsmodell där inspirationskällan är den amerikanske anarkisten Murray Bookchins (1921-2006) visioner om en makt grundad på direktdemokrati.
Med kvarters- och byenheter i botten är Rojava på det sättet organiserat nedifrån och upp och där ett socioekonomiskt system med producentkooperativ som utgör den centrala enheten växer fram. Styret i Rojava säger sig förespråka en typ av blandekonomi och distanserar sig från den form av kommandoplanering som var dominant i det forna Östeuropa. Mot bakgrund av det rådande kriget, fattigdomen – och det turkiska hotet – sker dock självklart all visionär strävan under oändliga svårigheter.
Jag menar att det finns all anledning att närmare studera de här nämnda exemplen på relativt storskaliga försök till samhällsomvandling i socialistisk riktning och föra in erfarenheter därifrån i den diskussion om vägen till socialism som Dragsteds bok stimulerar till. <<
Artikelförfattare
Anders Karlsson ingår i Röda rummets redaktion och är skribent i Internationalen.