Intervju med Michael A. McCarthy
Under de senaste 40 åren har finanssektorns stärkt sitt grepp över både den globala ekonomin och den nationella politiken. Dagens finanskapitalism framstår inte bara som alltmer ojämlik och instabil, utan även djupt odemokratisk då våra makthavare allt oftare återfinns på Caymanöarna och Wall Street snarare än i kommunhus och riksdag. Detta ger upphov till historiska utmaningar, men i den nya institutionella infrastrukturen och investeringskapacitet återfinns även förutsättningarna för en mer demokratisk ekonomi. Vänstern måste försöka förstå denna situation. Därför presenterar vi här en intervju med Michael A. McCarthy, sociolog vid University of California, Santa Cruz, som är aktuell med boken The Master’s Tools: How Finance Wrecked Democracy (and a Radical Plan to Rebuild It)
Mikael Omstedt (MO): Titeln på din bok är en parafras på feministen Audre Lordes berömda påstående att ”Herrens verktyg aldrig kommer att riva ner herrens hus”. Du menar att vi i själva verket kan använda finansmarknadens verktyg för att riva ner kapitalets hus. Kan du berätta varför du drar denna slutsats?
Michel A. McCarthy (MM): Låt mig börja genom att ge en kontext till amerikansk politik när det gäller arbetarklassen och finanssektorn. Min första bok heter Dismantling Solidarity (2017). Den handlar om utvecklingen av pensionssystemet i USA, från New Deal-tiden på 1930-talet ända fram till 1990-talet. Den centrala frågan i den boken är: ”Varför utvecklades det amerikanska pensionssystemet på ett sätt som gjorde det till en underordnad del av den amerikanska finanskapitalismen, istället för att bli en styrka för arbetarklassen och för arbetarrörelsens organisationer?” Svaret har sitt ursprung under 1930- och 40-talen. Under den perioden uppstod en enorm våg av facklig organisering och strejker, precis som i andra delar av världen. Den amerikanska arbetarrörelsen pressade på för att få massiva allmänna och statligt förankrade omfördelningsprogram, genom en rad reformer kopplade till New Deal. En av dessa reformer var Social Security Act från 1935, som etablerade vår version av ett allmänt pensionssystem. Men i stället för allmänna pensioner har vi idag ett lapptäcke av vinstdrivna fonder som är starkt beroende av Wall Street. Varför utvecklades pensionssystemet så?
Under perioden efter att Social Security Act antogs 1935 kämpade den amerikanska fackföreningsrörelsen hårt för pensioner och sjukvårdsplaner. Vid den tiden trodde många fackförbund att om de ställde hårda krav på arbetsgivarna att bidra med stora pensions- och sjukvårdsplaner skulle arbetsgivarna bli positivt inställda till välfärdsstaten. Antagandet var att kapitalisterna skulle föredra en större pensionsfond som drevs av staten än att själva betala för privata pensioner för sina anställda. Men så blev det inte. Amerikanska arbetsgivare valde att själva stå för kostnaderna för pensioner och sjukvård snarare än att stödja ett större statligt pensionssystem.
Perioden efter andra världskriget lyckades de amerikanska facken kämpa till sig pensioner och sjukvårdsplaner. Detta skapade en omedelbar kris för den amerikanska företags- och politiska eliten. Även om fonderna i början var små, växte de snart till sig enormt. För att ge dig en känsla av denna tillväxt: I mitten av 1970-talet ägde amerikanska pensionsfonder 25 procent av allt amerikanskt företagskapital. Och många inom den amerikanska makteliten insåg att dessa fonder, om de kontrollerades av arbetarrörelsen, skulle kunna bli en krigskassa för facken och en källa till enorm makt för den amerikanska arbetarklassen. Som svar på detta hot, som den amerikanska eliten identifierade, antogs 1947 den så kallade Taft-Hartley Act. Den innebar bland annat att amerikanska fackförbund endast kunde kontrollera 49 procent av platserna i styrelserna för sina egna pensionsfonder. Majoriteten måste kontrolleras av arbetsgivarna. I detta ögonblick förstod den amerikanska eliten att den amerikansk finanssektorn skulle kunna bli en enorm maktresurs för arbetarna, om den kontrollerades av arbetarrörelsen.
Det är just därför jag är intresserad av möjligheten att kontrollera hur investeringar görs. Det vi har sett under den långa perioden från New Deal fram till idag är en enorm tillväxt av olika typer av fonder – pensionsfonder men också andra stora, passivt förvaltade fonder som kontrolleras av kapitalförvaltare. Dessa fonder har blivit herrarnas verktyg, men jag tror inte att de bör eller ens kan försakas. De utgör inte bara arbetarnas samlade pensionskapital, utan visar även på att arbetarklassen själva har en betydande del av sin förmögenhet uppbunden i finanssektorn.
Det är därför det är så viktigt att arbetarklassen och dess organisationer får inflytande över hur deras finansresurser förvaltas och investeras. Omvandlingen av den globala kapitalismen och framväxten av dessa enorma fonder är en avgörande möjlighet för dagens rörelser att börja ställa krav på en demokratisering av investeringar. Hemligheten ligger i att demokratiskt kontrollera investeringar, inte på sätt som bara efterliknar Wall Streets investeringspraxis. Detta är avgörande eftersom vi befinner oss mitt i en enorm underinvesteringskris i bostäder, i samhällsägda tillgångar samt i grön teknologi och energieffektivisering. Det underinvesteras i dessa områden just för att de inte är lönsamma. Om vi istället börjar se på dessa finansresurser som politiska institutioner kan vi också börja föreställa oss nya sätt att fördela dem – inte bara i arbetarnas intresse, utan också för ekologisk hållbarhet.
MO: Dina idéer har utvecklats i samarbete med politiska organisatörer och lokala aktivister. Du har till exempel samarbetat med Public Bank LA, en politisk koalition som driver frågan om att etablera en offentlig bank i Los Angeles, Kalifornien. Skulle du kunna berätta lite om dessa rörelser?
MM: Det som fick mig att intressera mig för pensioner var att jag deltog i Occupy Wall Street 2011. I den rörelsen var den centrala stridsfrågan ojämlikhet och den rikaste procentens makt. Occupy Wall Street handlade om hur finansiella institutioner hade avreglerats och investerade på ett vis som inte gynnade det allmänna intresset. Rörelsen försökte lyfta fram detta problemen, men den formulerade inte ett verkligt alternativ. Rörelsen tog inte upp frågan om vilka institutioner vi skulle kunna skapa för att ersätta de finansinstitutioner som fortsätter att dominera Wall Street och världen.
Idag ser vi precis den typen av rörelser i USA. Även om det på senare tid har varit svårt att se det positiva i amerikansk politik, finns det viktiga sätt på vilka vänstern och folkliga rörelser nu driver på för konkreta emancipatoriska institutioner. Dit hör exempelvis de som är en del av California Public Banking Coalition, som organiserar för demokratiska offentliga banker. De starkaste grupperna finns i San Francisco och Los Angeles, men de är även aktiva i andra städer. Dessa koalitioner av fackföreningar och lokala aktivistorganisationer försöker etablera offentliga banker som styrs demokratiskt. Om vi tar Public Bank LA som exempel, består dess koalition både av servicefacket SEIU Local 271 och en antirasistisk organisation som heter ACCE Action. Dessa organisationer förstår att kontrollen över investeringar är avgörande för att kunna hantera de frågor som är viktiga för dem. Det har skapat ett politiskt program som binder samman olika delar av arbetarklassen i Los Angeles.
MO: Du argumenterar tydligt genom hela boken för att vi, för att kunna utforma en politisk strategi, måste förstå kapitalismen konjunkturellt – det räcker helt enkelt inte att betrakta kapitalismen som en statisk, ahistorisk begränsning, utan vi måste förstå hur kapitalismen förändras över tid och mellan olika platser. Hur skulle du beskriva den innevarande kapitalistiska konjunkturen, med fokus på samspelet mellan finanssektorn, statsmakt och demokrati?
MM: Detta är en nyckelfråga för vänstern. Vänstern har en tendens att tänka på kapitalismen i allmänhet och att därför anta att våra strategier helt enkelt kan överföras från ett sammanhang till ett annat. Om allt är kapitalism, resonerar man, borde våra vinnande strategier fungera i alla kapitalistiska sammanhang. Jag tror att detta är ett resultat av att vi stannar på en för hög abstraktionsnivå när vi funderar över hur världen fungerar och vad som bör göras. Faktum är att när det gäller strategi måste man tänka på det historiska och geografiska sammanhang man befinner sig i, vilket är svårare än att ha samma strategi för varje tid och plats. Sättet man gör en konjunkturanalys på är att undersöka hur makten är organiserad. Vi gör detta genom att först identifiera de centrala sektorerna inom näringslivet och de sätt på vilka staten organiserar den makten, samt genom att förstå hur arbetarklassen är organiserad och oorganiserad.
När man använder ett konjunkturellt perspektiv för att förstå starkt finansialiserade länder som USA, ser vi att vi befinner oss i en annan situation än till exempel på 1930-talet, eller ens på 1960- och 1980-talen. Vår kontext är en där allt fler arbetarklasspersoner har sin egen förmögenhet knuten till finansmarknaden. Och även om det rör sig om en liten summa, om en person har en aktiesapp på sin telefon och regelbundet kollar hur det går för deras aktier, skapar denna dagliga erfarenhet en normativ omvandling där personens liv uppfattas som sammanlänkat med finansmarknaden.
Vi har sett tre grundläggande omvandlingar. För det första har arbetarklassens andel av sin egen förmögenhet i finansmarknaderna i USA ökat sedan 1980-talet. För det andra investerar unga arbetarklasspersoner alltmer i finansmarknader, inklusive i kryptovalutor och så kallade “meme-stocks”.* Eftersom välfärdsstaten har försvagats och kapitalismen i sig inte kan garantera ett stabilt liv för arbetarklassen, spelar många unga på aktiemarknaden med sin framtid som insatts. För det tredje förändrar detta inte bara var människors intressen ligger utan det har också förändrat den breda politiska ekonomin i de rika kapitalistiska demokratierna. USA är en allt mer finansialiserad ekonomi, där finans-, försäkrings- och fastighetssektorns spekulationer utgör en växande andel av BNP.
Den institutionella formen som finanskapitalet tar är dessa gigantiska finansiella tillgångar som förvaltas av tredje parter, alltså kapitalförvaltarna. Dessa fonder – allt från pensionsfonder till stora passiva investerare som Vanguard – spelar en oproportionerligt stor roll i den amerikanska ekonomin. Detta ger upphov till världshistoriska utmaningar, men i den nya institutionella infrastrukturen och investeringskapacitet som har byggts upp finns det också möjligheter. Det är vänsterns ansvar att försöka förstå denna situation. Den grundläggande utmaningen för den amerikanska arbetarklassen idag är inte bara brist på arbetsplatsorganisering, utan även brist på organisering när det gäller hur dess finansiella tillgångar investeras. Investeringarnas politik är en huvudfråga för vår tid.
Sociala rörelser förstår detta. När man betraktar den senaste tidens sociala rörelser ser man att organisering av finanssektorn är ett centralt område för konflikter. Ta till exempel studentrörelsen. I USA organiserar många av dessa kring hur universitetsfonder investeras. Det var exakt vad de senaste två årens solidaritetsläger för Palestina fokuserade på. De handlade om att avinvestera universitetsfonder i företag som direkt tjänar på Israels folkmord. Man kan titta ännu lite längre tillbaka, till efter orkanen Maria som drabbade Puerto Rico 2017. En hedgefond som heter Baupost Group, ledd av Seth Klarman, hade stora lån i Puerto Rico och skickade representanter till ön för att tvinga den puertoricanska regeringen att sälja offentliga tillgångar som skolor och det offentliga energibolaget för att få skulden återbetald. Vem höll dessa lån? Amerikanska universitet vars tillgångar förvaltades av Baupost Group! Dessa tillgångar är inga abstraktioner, de påverkar direkt arbetande människors liv och utgör en nyckelutmaning för politiken just nu.
MO: I din analys av den nuvarande konjunkturen skriver du att formen och graden av kapitalistisk makt bestäms av vilken typ av produktiva tillgångar som står i centrum för en viss ekonomisk modell. Du kallar detta för kapitalets “tillgångsmakt” och menar att den föränderliga graden av rörlighet och likviditet hos kapitalistiska tillgångar är avgörande för att bestämma vilka politiska strategier kapitalister har tillgång till för att påverka samhället i stort. Finanskapitalismen kännetecknas av en dominans av mycket rörliga och likvida tillgångar, framför de fasta och illikvida tillgångar som dominerar jordbruks- eller industribaserade ekonomier. Vad är konsekvenserna av detta för hur kapitalistisk makt fungerar idag? Vilka former av finansiell makt står kapitalister till buds i denna konjunktur?
MM: I boken diskuterar jag tre olika former av makt som finansiella aktörer har i amerikansk politik. Den första kallar jag engagemang. Det handlar om lobbying, kampanjutgifter, att ge pengar till politiker och liknande. Den finansiella sektorn spenderar långt mycket mer pengar än någon annan sektor i amerikansk politik.
Men detta är inte det enda sättet som finansiella aktörer är involverade i amerikansk politik. De är också logistiskt sammanflätade med den amerikanska statens institutioner samt med icke-finansiella företag. I boken kallar jag detta för sammanflätning. Statliga aktörer, som centralbanker, är beroende av finansmarknader på ett sätt som gör det möjligt för finansiella aktörer att faktiskt styra statlig politik i avgörande frågor. Detsamma gäller icke-finansiella företag, som själva blir alltmer sammanflätade med finansmarknader. Jag flög hit, så låt oss ta United Airlines som exempel. United Airlines är inte främst ett finansiellt företag, men medan jag flög över Atlanten frågade flygvärdinnan: “Vill någon köpa United Airlines kreditkort? Ni får 40 000 bonuspoäng om ni registrerar er.”.
Icke-finansiella företag är alltså i allt större utsträckning beroende av finansmarknaden, både när det gäller att tillhandahålla finansiella tjänster, som kreditkortet, och när det gäller beroendet av avkastningen från sina egna portföljer investerade i finansmarknaderna. Och även om de inte är investerade i finansmarknaderna, är mindre eller medelstora företag starkt beroende av finansiering genom lån. Det är på alla dessa sätt som finanssektorn är sammanflätad med icke-finansiella aktörer.
Det finns ytterligare en intressant poäng här. Statsvetare i USA har genomfört studier av lobbying som analyserar de lagförslag som läggs fram i kongressen och vilka sektorer som antingen lobbar emot, förblir tysta eller stödjer de olika förslagen. Det visar sig att de lagförslag som syftar till att reglera finanssektorn också är de som stöter på mest motstånd från icke-finansiella företag. Jordbruket lobbar mot finansiell reglering, industrin lobbar mot finansiell reglering, detaljhandeln lobbar mot finansiell reglering, och så vidare. För mig är detta ett tydligt tecken på att finanskapitalet har en hegemonisk position i USA. Det är den drivande sektorn inom näringslivet, just på grund av hur finanssektorn och icke-finansiella sektorer är sammanflätade.
Slutligen kallar jag den tredje formen av finansiell makt för prominens, vilket helt enkelt syftar på den finansiella sektorns enorma storlek. Eftersom så många institutioner och vanliga amerikaner är beroende av den har politiker själva ett incitament att inte reglera sektorn, eftersom de tror att det skulle få negativa effekter på väljare och därmed på deras egen möjlighet att bli omvalda.
Bakom allt detta finner vi det jag kallar tillgångsmakt, det faktum att finanskapital är rörligt och likvit. Kort sagt, finanskapital kan enkelt flyttas och omvandlas till kontanter. När finanssektorn använder sina pengar för att påverka staten är det genom att hota med avinvesteringar. När den uppmanar människor att stödja lobbyingkampanjer mot finansiella regleringar, säger den: “Ni kommer att få färre lån eller lån med högre räntor om regleringarna genomförs, eftersom vi då investerar våra medel någon annanstans”. Faktum är att alla tre former av makt – engagemang, sammanflätning och prominens – blir mer framträdande och betydelsefulla på grund av denna rörlighet och likviditet. Det är på dessa sätt som finanssektorn är helt sammanflätad med amerikansk politik på ett sätt som gör det svårt att avgöra var det finansiella systemet slutar och det politiska systemet börjar.
MO: Kompletterande till den finansiella makten är statens makt. Kärnan i bokens resonemang är en analys av kapitalistiska staters natur, som du menar är mycket mer motsägelsefull än den förenklade marxistiska bilden som enbart ser stater som instrument för den rådande makten. Du kallar detta för “Frankensteinproblemet”, med hänvisning till Mary Shelleys roman från 1818. Vad är Frankensteinproblemet, och på vilka sätt öppnar det upp den kapitalistiska staten för radikala utmaningar?
MM: Frankensteinproblemet handlar om hur kapitalismen skapar institutioner – eller “monster” i liknelsen – som den inte fullt ut kan kontrollera. Jag tar detta begrepp från en mycket intressant artikel som heter “The Crisis of Crisis Management” av den tyske politiska sociologen Claus Offe, publicerad 1976. Offes argument är att man ser ett mönster i hur stater hanterar kriser. En kris uppstår, och stater reagerar genom att skapa det Offe kallar “flankerande delsystem” – ett fint sätt att säga nya statliga institutioner för att hantera krisen. Ett exempel är centralbankernas styrning av ekonomin.
Men när dessa nya institutioner skapas uppstår omedelbara motsättningar. För det första försöker olika intressegrupper kontrollera dem, vilket gör dem till nya arenor för konflikter. För det andra, om de blir för stora och staten överutnyttjar dem, kan dessa flankerande delsystem leda till budgetkriser för staten. För det tredje kan skapandet av dem ha normativa effekter, eftersom det öppnar upp nya möjligheter för vanliga människor och visar att marknader alltid är politiska skapelser sammanflätade med staten.
Frankensteinproblemet handlar i grunden om att skapandet av statliga institutioner alltid innebär en risk att dessa institutioner kan vända sig mot sin skapare, precis som Frankensteins monster gjorde i Shelleys roman. För vänstern innebär detta att uppgiften i princip är att tänka på hur man kan skapa nya statliga institutioner inom det finansiella systemet som kan vändas mot kapitalet. Vi har redan “bail out-stater” som i stor utsträckning styrs av eliten, men det skulle kunna vara annorlunda. Ibland skapas statliga institutioner för kapitalets bästa, men kan ändå komma att gynna arbetarklassen när arbetarrörelsen lyckas kontrollera dem. Även inom den amerikanska staten, hur fruktansvärd den än är, finns det fickor av arbetarklassinflytande. Ibland skapas statliga institutioner för arbetarnas intressen – som när National Labor Relations Board bildades 1935 under New Deal – men kommer senare att domineras av kapitalet. Idén med att lyfta fram Frankensteinproblemet är att argumentera för att vi kan skapa institutioner med en antikapitalistisk karaktär inom den nuvarande kapitalistiska staten, som fungerar som arenor för motstånd mot kapitalets makt.
MO: Vi går vidare till att prata om din politiska vision. Många vänsterböcker består av sida efter sida av dyster analys, med några underutvecklade radikala lösningar i slutet för att skapa en gnutta hopp mitt i allt elände. Men din bok är annorlunda. Den drivs framåt av en positiv vision om hur vi kan organisera våra ekonomiska och politiska liv på ett annat sätt. Du föreslår ett system där investeringar inte görs av profitjagande individer, utan av demokratiska församlingar som överlägger om vilka investeringar som är samhälleligt önskvärda. Du föreslår också ett särskilt sätt att konstituera dessa församlingar, genom slumpmässigt urval i stället för mer konventionella metoder så som representativ demokrati eller direktdemokrati. Hur fattas investeringsbeslut i din vision, och varför har du utformat systemet på detta sätt?
MM: Kärnan i mitt förslag att demokratisera finanssektorn handlar om idén om slumpmässigt urval som ett sätt att välja personer som ska delta i beslutsfattande om investeringar i olika typer av samhälleligt nyttiga tillgångar. Vanligtvis har vi två demokratiska modeller i åtanke: representativ demokrati och direktdemokrati. För mig är båda modellerna misslyckanden. Representativ demokrati är inte demokrati i egentlig mening, utan snarare en form av aristokrati. Människor väljer någon som de tror står över alla andra på ett meningsfullt sätt, vilket strider mot demokratins anda, som är folkstyre.
Dessutom, som Bernard Manin beskriver i The Principles of Representative Government (1995), genererar representativ demokrati ett systematiskt elitstyre. Det var till och med avsett att göra just detta av de amerikanska grundarna. Historien visar att representativ demokrati i praktiken bara har reproducerat olika former av oligarki – styre av olika elitgrupper. Sektorerna från vilka eliten rekryteras har förändrats, men elitstyret har bestått. Och i de fall där representativ demokrati faktiskt har genererat positiva resultat har det berott på arbetarklassens organisatoriska kraft.
Direkt demokrati har å andra sidan också problem. Stora öppna möten med konsensusbeslut kan verka lockande för många i vänstern, men de leder också till odemokratiska utfall. Ett problem är självselektion. Jag vet inte hur du känner, men jag vill inte delta i oändliga möten. De flesta människor vill inte delta på alla möten. De som regelbundet dyker upp, särskilt när det gäller att styra budgetar eller andra vardagliga uppgifter, har en stark motivation som andra saknar. På grund av denna självselektionsbias representerar direkt demokrati inte en grupp människor som verkligen är representativa för befolkningen som helhet.
För mig finns det något väldigt speciellt och demokratiskt i att styras av människor som egentligen inte vill styra. Där tror jag att slumpmässigt urval kan spela en roll. Slumpmässigt urval innebär att vi kan välja en grupp människor att fatta beslut genom lotteri. Du får ett sms, e-post eller brev som säger: “Du har blivit utvald att delta i investeringsstyrelsen för Los Angeles County Public Bank. Var vänlig att delta datum X för att hjälpa till att besluta hur bankens portfölj ska investeras”.
Det har skett en enorm explosion av experiment med slumpmässigt utvalda medborgarförsamlingar. I Frankrike har flera organiserats kring frågor om dödshjälp och miljöfrågor. I Irland användes de för frågor om abort och samkönade äktenskap, vilket ledde till att konstitutionella förbud upphävdes. Det har genomförts många fler experiment runt om i världen.
Det kan verka kontraintuitivt, men studier av dessa nya demokratiska experiment visar att om man tar en grupp slumpmässigt utvalda människor som är olika – kognitivt och demografiskt – tenderar de att fatta bättre beslut än en grupp människor som är likartade men kanske exceptionellt smarta. Om man till exempel tar en grupp Harvard-ekonomer och ber dem fatta investeringsbeslut, och sedan tar en slumpmässig grupp, har jag större förtroende för att den slumpmässigt utvalda gruppen, med rätt information, kommer att ge bättre rekommendationer. Faktum är att de beslut som genereras ofta är mycket bra. Slumpmässigt utvalda grupper har en viss epistemisk rationalitet, vilket gör dem till goda beslutsfattare.
En annan viktig poäng är legitimitet. Ingen anser att amerikansk politik är legitim – vi tror alla att politiker ljuger, fuskar och endast söker makt. Sociala experiment har visat att om man skickar ett meddelande om exempelvis miljöfrågor till en grupp amerikaner och säger att det kommer från en näringslivsorganisation, en miljöaktivistgrupp, en politiker eller en grupp slumpmässigt utvalda människor, så upplevs den slumpmässigt utvalda gruppen som mest legitim. Människor litar helt enkelt mer på vanliga människor än på makthavare.
Frågan är alltså: Vad händer om vi skapar finansiella institutioner där investeringsbeslut fattas av slumpmässigt utvalda grupper? Det är precis vad Public Bank LA vill göra. Det är också vad Public Banking Act of 2023, som lagts fram av kongressledamöterna Rashida Tlaib och Alexandria Ocasio-Cortez, syftar till att göra. Lagen, som jag var med att formade och som fortfarande ligger i kongressen, föreslår att banker med tillgångar över 500 miljoner dollar ska ha en slumpmässigt vald styrelse som godkänner bankens tjänster samt investeringar av dess tillgångar. Verkligt folkstyrda finansiella fonder är det demokratiska förslag som min bok bygger på.
MO: Vi går vidare från detaljerna kring hur vi kan utforma ett mer demokratiskt finansiellt system till hur vi når dit rent politiskt. Det är förstås fint att föreställa sig ett alternativ till den nuvarande ordningen, men vi vet att kapitalister inte kommer att ge upp sin makt frivilligt. Vi måste därför organisera arbetarklassen för att tvinga fram ett alternativt samhälle, och för att kunna göra detta behöver vi först förstå hur klasspolitik fungerar. Du har i flera interventioner varit kritisk till något du kallar “klassabstraktionism” bland delar av den amerikanska vänstern. Vad är klassabstraktionism, och varför missförstår den klasspolitikens natur?
MM: Jag ska försöka relatera svaret till finanssektorn, även om det kan verka långsökt. Det finns två centrala begrepp som marxister lägger mycket fokus på. Å ena sidan frågan om klasstruktur och å andra sidan frågan om klassformering. Klasstruktur handlar om hur vi förstår vad klass är och hur vi kan kartlägga den inom ett produktionssätt eller en social formation. Här hamnar vi förstås i alla möjliga debatter om vem som ingår i varje klass, var man drar gränsen mellan klasser och så vidare. Klassformering, å andra sidan, handlar om hur klasser kommer att organiseras politiskt och kämpa. Det handlar om hur klasser går från en klass i sig till en klass för sig.
I USA finns det många inom vänstern som baserar sin analys av klassformering på en mycket abstrakt förståelse av klasstrukturen. Den mest abstrakta förståelsen av klasstruktur är att det finns en arbetarklass och en kapitalistklass, och dessa klasser har helt enkelt motsatta materiella intressen. Problemet med klassabstraktionism uppstår när vi tar dessa grundläggande kategorier (som arbetare och kapitalist) och sedan uteslutande förlitar oss på dem för att förstå och förutsäga hur klassformering faktiskt fungerar. Klassabstraktionism är här helt enkelt idén att man kan förstå arbetarklassrörelser uttryckligen genom en abstrakt förståelse av arbetarklassens intressen.
Men detta är inte hur någon historisk arbetarklassrörelse faktiskt har uppstått. Arbetarklassrörelser artikuleras alltid utifrån olika delar av arbetarklassen, som har olika identiteter och specifika frågor de bryr sig om. Rörelser är alltid ett lapptäcke av segment; de är inte bara en kollektiv handling av tidigare atomiserade arbetare med mer eller mindre utbytbara intressen.
Det är här en demokratisk finanssektor kommer in. Det jag argumenterar för är institutioner som är dialogiska, som samlar människor som delar en liknande klassposition men som annars har olika identiteter eller erfarenheter och därför olika behov och önskemål. Det är precis vad arbetarklassen är: Ett differentierat demos, inte en homogen grupp. Det är endast genom dessa slags dialoger och överläggningar som man kan formulera politiska förslag som bemöter olika behov via ett gemensamt projekt.
Så kritiken mot klassabstraktionism är att den behandlar arbetarklassen som en homogen, enhetlig aktör, när arbetarklassen i själva verket inte är, och aldrig har varit, enhetlig. Arbetarklassen är en starkt differentierad grupp av människor som ser olika ut, arbetar i olika sektorer och inte har samma omedelbara behov och önskemål. Det är utmaningen som vänstern står inför: Hur formar man en politisk rörelse ur en sådan mångfacetterad grupp?
MO: Vi avslutar med en sista fråga som ytterligare konkretiserar ditt resonemang. Efter Donald Trump blev vald som president för andra gången har vissa röster inom den amerikanska vänstern mer eller mindre accepterat högerns tes att Trumps seger, åtminstone delvis, kan tillskrivas “vanliga arbetares” missnöje med radikal identitetspolitik eller så kallad “wokeness”. Hur förstår du framväxten av det vi, i avsaknad av bättre begrepp, kan kalla en “anti-woke” vänster, och varför anser du att den går vilse?
MM: Jag är inte woke. Jag vet knappt längre vad ordet egentligen betyder i dagens politiska diskurs. Det verkar enbart fungera som en nedlåtande förolämpning, avsedd att ogiltigförklara en persons politik. Men jag är anti-anti-woke då jag finner anti-woke-trenden inom vänstern djupt destruktiv. Genom att upprepa konservativa talepunkter mot amerikansk liberalism, och använda dem som utgångspunkt för en vänsteranalys, blir politiken endast reaktiv.
Visst bör vi kritisera sättet på vilket Demokrater och liberaler har använt identitetspolitik för egna syften, men det är ett faktum att anti-woke-diskursen först uppstod på högerkanten som ett sätt att misskreditera Black Lives Matter-protesterna och legitima arbetarklassfrågor. De delar av den amerikanska vänstern som tagit denna talepunkt till sig menar att vänstern inte bör fokusera på identitetsfrågor, eller åtminstone inte leda med dem i politiken. I stället bör vänstern fokusera på universella frågor som ligger i hela arbetarklassens intresse.
För mig är denna utgångspunkt djupt felaktig och inte baserad på arbetande människors verklighet. Det har aldrig funnits en enad arbetarklass bestående av människor med utbytbara intressen. Det har aldrig funnits en klasspolitik som enbart representerar arbetarklassens universella intressen. De är alltid undergrupper inom arbetarklassen som organiserar sig och kämpar. De flesta strejker består exempelvis av enskilda grupper arbetare som kämpar för specifika krav, inte arbetarklassens intresse som sådant. Detsamma gäller i sammanhanget av ett partipolitiskt program eller en kandidat i ett val. I båda fallen lämnas vissa arbetare utanför. Det finns ingen enskild sak som är arbetarklassens intresse som sådant, bortsett från socialism, och ingen driver en kampanj för omedelbar socialism.
I stället bygger man en koalition genom att sy ihop olika segment av arbetarklassen. Det kräver varken ekonomisk populism eller identitetspolitik i strikt mening, utan ett politiskt program som tjänar både särskilda intressen, exempelvis olika identitetsgrupper, och det gemensamma intresset. Det är den svåra delen av faktisk klasspolitik, som de som tror att rätt slagord räcker ofta missar. Det kräver en sammansättning av olika krav, en artikulering av olika grupper inom arbetarklassen till en gemensam politisk kraft. Det är önsketänkande att tro att man kan göra detta genom att avfärda migranters, transpersoners, homosexuellas, eller kvinnors behov. Om man avfärdar dessa människors bekymmer kommer de att avvisa den koalition du försöker bygga. Och om man utesluter marginaliserade grupper för att tilltala någon mytologisk arbetarklassmajoritet kommer de man drar till sig förgifta solidariteten som är nödvändig för att vinna. Sättet att vinna vissa människor över till sin koalition är att tala till deras specifika behov, inte att avfärda deras intressen som otillräckligt förankrade i klassfrågan. Den amerikanska vänstern kommer att förlora om den tror att den kan bortse från detta. <<
*Meme-stocks är aktier som populariserats bland små investerare genom sociala medier.
