I sin analys av Pariskommunen 1871 pekade Karl Marx på tre utmärkande drag som har kommit att betraktas som bestämmande för arbetarklassens uppror och revolutioner under det långa 1900-talet:(1) att dess delegater är valda direkt av de som genomdriver upproret, är direkt avsättbara av de samma om de inte längre har massans förtroende, och att de erhåller en ersättning motsvarande en vanlig arbetarlön; (2) att som en första åtgärd upphäva den stående armén och ersätta denna med det beväpnade folket;
samt (3) att de inte kan ta den existerande staten i besittning och omforma den efter egna syften utan måste upphäva även denna och att kommunen själv blir formen för genomförandet av de gemensamma åtgärderna. Kommunen var enligt Marx den äntligen funna politiska formen för proletariatets revolution. Dessa drag skulle kunna sägas vara allmänna kännetecken som vare sig ändrats över tid eller rum. Om det stämmer blir nästa fråga vad som har tillkommit? För den amerikanske författaren och läraren Jasper Bernes (f. 1974) är det arbetarrådet och sovjeten, det vill säga de former som uppstod ur masstrejkerna i Ryssland 1905 och 1917 och i Tyskland 1917–1923, som är kvalitativt nya i förhållande till kommunformen. Det var där som organiseringen fick en mer renodlat proletär form.
I boken The Future of Revolution. Communist Prospects from the Paris Commune to the George Floyd Uprising (2025) undersöker Bernes kommun- och rådstanken från Paris 1871 fram till George Floyd-upproret i USA 2020. Han menar sig inte komma med mycket nytt rent historiskt, mycket har skrivits om det mesta i boken – om än inte allt. Det han hoppas erbjuda är en ny tolkning av både det som skett och det som sagts, vilket han lyckas väl med. Boken är mycket intressant, viktig och inte minst välskriven och förtjänar många läsare. Jag vill framhålla att den gör sig väl att läsas och diskuteras i grupp.
Boken är på strax under 200 sidor och består av tre kapitel. Det första kapitlet ger en historisk översikt över kommun- och rådsformen tillsammans med olika kommunistiska perspektiv. Andra kapitlet behandlar ”kommunismens test” i förhållande till Marx värdeteori, medan det tredje diskuterar organisering, undersökning och ”det långa 1968”. Bernes förespråkade metod är att analysera och presentera de kommunistiska perspektivens historia och teori utifrån vad en framtid av kommunistiska relationer måste utgöras av.
Han uppehåller sig särskilt vid den tyske rådskommunisten Jan Appell och de grundprinciper för kommunistisk produktion som han skrev under 1920-talet tillsammans med de holländska kommunisterna i Groep van internationale communisten. En annan personlighet från den kommunistiska rörelsens utkanter är italienaren Amadeo Bordiga. I ett rikt galleri av relevanta och intressanta personer i boken kan Bordiga tillsammans med Appel sägas skapa det spänningsfält som driver Bernes resonemang framåt och som gör det så intressant – inte främst idéhistoriskt utan för kommunistisk teori och praxis idag. Bernes begrepp för denna spänning är värdets och kommunismens test. Appels ”grundprinciper” utgör ett slags värdets test och Bordigas doktrin som betonar program och de kommunistiska principernas oföränderlighet ett slags kommunismens test.
Med hjälp av dessa begrepp kan vi titta på revolutionära rörelser i historien och på kamperna idag från två synvinklar som förutsätter varandra. Ett avskaffande av värdet, och med det dess framträdelseformer som kapital, pengar, lönearbete och så vidare är enligt Bernes en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för kommunismen. Det har som vi vet funnits klassamhällen i historien som inte har dominerats av värde och pengar, och det kan även tänkas finnas i en framtid när det borgerliga samhället fallit samman om inte kommunistiska relationer etablerats. För att ta hänsyn till denna möjlighet fordras ett kommunistiskt perspektiv – så att säga från framtiden – för att kunna bedöma kamper som ser ut att förmå upphäva kapitalismens värdeförhållanden. Den tempusform som Bernes använder är ”vad som måste ha skett” och med hjälp av den kan vi logiskt härleda kriterierna för skapandet av kommunism.
Mot bokens slut diskuterar Bernes det så kallade George Floydupproret under den första corona-våren 2020. Det anförs som ett skeende i historien som kan betecknas ett ”revolutionärt exempel”. När det rasade, och i dess omedelbara efterdyningar, var det dock förhållandevis lite omskrivet och analyserat, i synnerhet av vänstern. Detta trots att det kom att bli en av de största sociala rörelserna i USA:s historia. Upproret spred sig som en löpeld till 2000 städer bara i USA, med utegångsförbud i åtminstone 200 av dem. Stora delar av vänstern, inte bara i USA, var då mer upptagna av Donald Trumps första presidentperiod och av Bernie Sanders kampanj. Det var, konstaterar Bernes, framför allt i några mindre kända sammanhang som det, ofta i realtid, reflekterades över kampen, som exempelvis i tidskriften Ill Will. Liknelsen vid en löpeld är för Bernes mer än bara en metafor – det är på samma gång ett stridsrop och saken själv. Inte minst lyfter han fram de polisstationer som sattes i brand och åtminstone temporärt tvingade polisen att rikta sitt fokus åt ett annat håll och således tillfälligtvis suspenderade statens våldsmonopol. Även som metafor är elden intensiv, något som redan Rosa Luxemburg poängterade, påpekar han: den är okontrollerbar och slukar sitt material, samtidigt som den därmed förbränner sina egna förutsättningar och måste spridas för att inte dö ut.
Vad finns då att göra idag, utöver att delta i de kamper som sker där man lever sitt liv? Utifrån CLR James devis från 1948, ”det finns inget mer att organisera” – organiseringen sker spontant i arbetarklassen själv – lyfter Bernes fram korrespondensen mellan radikaler och radikala grupper för att sprida information om och analyser av de kamper som sker – och inte sker. Det är något som sedan mitten av 1900-talet har lyfts fram av dissidenter från den traditionella arbetarrörelsen och vänstern, från rådskommunister till trotskistiska avfällingar. I en revolutionär situation kan dylika kontaktnät fungera som katalysatorer i en kamprörelse utan att för den sakens skull fungera som ledare eller ställföreträdare. I frånvaro av en sådan rörelse handlar det främst om att lyfta fram och försöka förstå de kamper som sker, och som man själv deltar i, och att förstå dess begränsningar. Det må låta futtigt för den traditionella vänsterns organisationsbyggare, men pekar på en praxis som redan sker och som naturligtvis behöver spridas, och som förmår peka utöver en borgerlig horisont. Bernes The future of revolution är ett välkommet bidrag till en sådan diskussion. <<
Artikelförfattare:
Per Henriksson ingick i redaktionskollektivet bakom tidskriften Riff-Raff – Kommunism och klasskampsteori åren 2002-2022.
