När motstånd skildras i samtida populärkultur antar det ofta formen av den ensamma hjälten, alltså en exceptionell gestalt som bär och driver motståndet på egen hand. Mod framstår då som någonting djupt personligt – det görs till en fråga om karaktär, integritet och överlevnad. Men vad händer med motståndet när det endast kan föreställas i individuell form? I en tid där auktoritär populism återigen vinner mark och demokratiska strukturer utmanas blir frågan om politiskt mod angelägen. I en omläsning av Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta som en berättelse om mod snarare än om hjältemod undersöker författaren Maria Broberg motståndets infrastruktur, och hur handlingskraft kan uppstå när människor upplever sig själva som en del av ett vi.
Jag vet inte hur gammal jag var när jag läste Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta första gången. Den gavs ut på Rabén & Sjögren hösten 1973. Jag är lika gammal som Olle Hellboms filmatisering från 1977. Sex, sju år vore tänkbart. Jag läste boken innan jag såg filmen, som sändes i SVT som miniserie för första gången 1985. Det känns rimligt att gå igenom kronologin. Bröderna Lejonhjärta utgör en sådan grundläggande och formativ läsupplevelse för mig. Framför allt minns jag hur djupt det tog när Skorpan avslöjade förrädaren, Guldtuppen Jossi – redan då förstod jag hur viktigt vi:et i Bröderna Lejonhjärta var.
Bröderna Lejonhjärta var Astrid Lindgrens tredje sista roman, och i likhet med Mio, min Mio (1952) eller Ronja Rövardotter (1981) skulle den kunna kallas high fantasy även om den inleds i det mest diskbänksrealistiska av realismer: Karl ”Skorpan” Lejon, son till en ensamstående sömmerska, är lungsjuk och tillbringar sina sista dagar i kökssoffan i en lägenhet i en gammal träkåk. För att trösta Karl berättar hans storebror, 13-årige Jonatan, om landet Nangijala. Platsen bortom stjärnorna där det ännu är lägereldarnas tid, därifrån alla sagor kommer. Dit Skorpan kommer när hans kropp bara är ett skal. Men, ska det visa sig, det är Jonatan som tar sig till Nangijala först, efter att ha räddat sin lillebror från en eldsvåda. Och det är här berättelsen tar sin början: i Körsbärsdalen, där Jonatan – nu Lejonhjärta – tillsammans med andra är en del av en motståndsrörelse mot den enväldige härskaren Tengil, som ockuperat och murat in Törnrosdalen, den andra av Nangijalas gröna dalar.
Död, sjukdom, rädsla och förtryck. Så sammanfattar Googles AI-sammanfattning den bärande tematiken i Bröderna Lejonhjärta. Jag skulle säga att det är en berättelse om mod. Den börjar med att Skorpan är liten och rädd. Feg, kallar han sig själv. Och den slutar i Karl Lejonhjärtas mod. Men mer om det senare.
I dagens mått mätt går det att beskriva Bröderna Lejonhjärta som politisk utan att någon skulle protestera. Tengil förtrycker Törnrosdalens folk genom våld och hot om våld.
De hålls i schack genom att svältas och utarmas ekonomiskt och socialt. De får inte träffas, undantagstillstånd gäller. Men Bröderna Lejonhjärta var inte en röst i sin politiska samtid i början av sjuttiotalet. Tvärtom. I Arbetet beskrev Kerstin Stjärne romanen som en ”förolämpning mot befrielserörelser i världen”. I DN beskrivs ondskan som schematisk och förenklad, ställd mot ”diktaturers komplicerade mönster”.
I en artikel i tidskriften Barnboken från 2011 beskriver Ulrika Ramstrand detta kritikermottagande mer ingående. Även om Lindgren generellt hyllades som en rasande skicklig författare är utgångspunkten för kritikerna – de kritikerröster som hördes – att Bröderna Lejonhjärta presenterar ondskan som absolut, given och oförklarad i stället för förankrad i samtida politiska strukturer och insikter. Somliga kritiker menade att Lindgrens beskrivning av ondskan luktade lite väl mycket av otidsenlig religiositet, andra uppfattade den som ideologiskt farlig, då den inte tränar det läsande barnet i förståelse av verkliga samhällskonflikter. Detta, menar Ramstrand, måste förstås utifrån det tidiga 1970-talets förväntningar på barnlitteratur: den skulle vara politisk, pedagogisk och medveten.
Jag blev förvånad när jag först läste recensionscitaten. Det är ju en väldigt materiell verklighet som Astrid Lindgren beskriver: rädslan, hotet, våldet, förtrycket. Det är inte något Sauron-öga som tronar längst upp i ett torn det handlar om, utan snarare en Vladimir Putin utrustad med en drake och ett stridshorn. I vår politiska verklighet anno 2026, och med den auktoritära populism som breder ut sig med allt större kliv, är det inte heller särskilt svårt att föreställa sig hur demokrati stegvis, men ändå snabbt, förvandlas till diktatur. Men absolut. Även om Jonatan gång på gång avvisar beskrivningen av honom själv som en hjälte eller motståndsledare, så går det att läsa Bröderna Lejonhjärta som en hjälteberättelse. Möjligen var det den väldigt idealiserande blick som Skorpan har på sin bror som recensenterna såg: ett mytskapande om en enda exceptionell individ – vacker, beskyddande, stark och snillrik – som ersätter kollektiva strukturer och organisering och reproducerar ett messianskt sätt att tänka politik.
I min egen omläsning upplever jag att bilderna från filmatiseringen stör. Staffan Götestam var 25 år gammal när han spelade Jonatan, en vuxen man som snarare har en föräldraroll gentemot Skorpan än en storebrorsroll, på samma vuxennivå som Jossi, Sofia eller Mattias. En trettonåring kan vara heroisk, men passar inte lika självklart in i en hjältetrop som en tjugofemåring gör.
Men är Jonatan verkligen en hjälte i den bemärkelsen? Som en enda, exceptionell individ som ersätter kollektiva strukturer? Jag tycker inte att svaret är självklart, och särskilt inte om man jämför Bröderna Lejonhjärta med mer moderna äventyrsberättelser. Den mest kända, och den som på pappret kanske är mest lik Bröderna Lejonhjärta, är Suzanne Collins trilogi om Katniss Everdeen, Hungerspelen. Jag tänker att den inte behöver någon närmare presentation: Katniss är den skickliga båg-
skytten och ensamvargen som erbjuder sig att ta sin systers plats i hungerspelen, den årliga tävlingen på liv och död som ska påminna om regimens övermakt. Ytligt sett har Katniss och Jonatan stora likheter. Båda värnar de djupt om ett yngre syskon och verkar i en förtryckande regim där rädsla och våldsamma konflikter är förhärskande. Både Jonatan och Katniss görs till symboler för motstånd och hopp, och det förekommer vänskaper som bär de unga hjältarna. Men, menar jag, de skiljer sig åt på ett fundamentalt sätt, och på ett sätt som 70-talets recensenter missade i sin läsning av Jonatan.
Katniss drivs i huvudsak av viljan att skydda de individer hon älskar, och inte någon övertygelse om det gemensamma bästa. Hennes lojalitet sträcker sig aldrig längre än till hennes familj i en vid bemärkelse: systern, modern och hennes vänner, och de som hon av någon anledning fattar tycke för. Men Katniss relationer översätts inte till en kollektiv handling eller ett gemensamt ansvar, till skillnad från vad det gör hos Jonatan. Det är helt sant att hon lever i en värld där gemenskap och politisk handling är omöjliggjord. Men Katniss Everdeens individualism är inte enbart ett svar på den dystopiska, postapokalyptiska och auktoritära staten Panems brutalitet utan berättelsens själva grundvillkor. Hennes funktion som berättelsens hjälte – inte den symboliska hjälten, den som lyfts fram av motståndsrörelsen, utan den handlande protagonisten – förutsätter hennes avståndstagande från organiserad kollektivism och allianser.
”And, you know, there is no such thing as society”, sade en gång Margaret Thatcher. “There are individual men and women, and there are families, and no government can do anything except through people, and people must look to themselves first.” Citatet skulle kunna illustrera Katniss plats i världen, både självvald och dittvingad. Men det är också själva förutsättningen för hennes hjälteskap. Det är Katniss individualism som gör att hon blir intressant för President Snow. Det är hennes egenart som gör henne till en publikfavorit, och den envisa självständigheten som väcker upproret.
Katniss görs alltså till en symbol, både i President Snows regim och för motståndsrörelsen i Distrikt 13. Det är ingenting hon frivilligt ställer upp på. Tvärtom upplever hon det som förljuget. Hon vill inte vara någon symbol, vilket också spelar in i hennes roll som den riktiga motståndshjälten. Här finns en klar parallell till slutstriden i Bröderna Lejonhjärta, där också Jonatan fungerar som en symbol. Jonatan är pacifist och vill inte döda, men Orvar säger åt honom att han måste rida på slagfältet, även om han inte vill döda: ”för att ge andra människor mod att göra det som han själv inte kunde eller ville göra”. Det gör han också, för att han ser nödvändigheten i det.
Här skulle jag kort vilja avbryta resonemanget. När jag blev tillfrågad om att skriva den här essän och jag föreslog att jag skulle skriva om Bröderna Lejonhjärta tänkte jag på kriskommunikation, som jag jobbar med till vardags och som är kopplat till det ”vi” som jag kunde identifiera redan som barn. Forskning visar nämligen att människors förmåga att agera i kriser ökar när man upplever sig själv som en del av ett vi. Ömsesidigheten är viktig, att det man gör skyddar andra och att det andra gör skyddar mig. Ingen kan göra allt, men insikten att alla kan göra någonting förstärker handlingskraften. Jag tycker att det här är en perfekt illustration av tillsammans-heten i Bröderna Lejonhjärta. Att mod, och handling, är relationellt. Det är just denna ömsesidighet, möjligheten att föreställa sig ett vi, som utgör motståndets infrastruktur i Bröderna Lejonhjärta. Det är inte Jonatans glans eller heroism som fäller Tengil, utan det faktum att ingen i Körsbärsdalen och Törnrosdalen agerar i ensamhet, utan i tillsammans-het. Ingen kan göra allt, men alla kan göra någonting.
I Bröderna Lejonhjärta finns ett meningsutbyte, när Jonatan ska ge sig av för att befria Orvar, motståndets man i Törnrosdalen som sitter fängslad i Katlagrottan. Skorpan ifrågasätter varför han inte får följa med. ”Skorpan”, säger Jonatan, ”jag har en enda bror som jag vill skydda för allt ont. Hur kan du då begära att jag ska ta dej med, när jag behöver all min kraft till någonting annat?”, frågar Jonatan. När Skorpan insisterar på att Jonatan lika gärna kunde sitta hemma vid elden i Ryttargården och ha det bra, ger Astrid Lindgren oss ett av hennes mest kända citat: ”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då?’ undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.”
Det här meningsutbytet pekar på hur Jonatan fungerar som hjälte. Hans mod skapas genom ansvaret han känner inför Skorpan, i likhet med Katniss gentemot sin lillasyster. Men det är också socialt i det att det skapas i hans lojalitet mot byn, Körsbärsdalen, och i solidaritet mot de förtryckta i Törnrosdalen. Jonatans drivkrafter uppstår i hans nära relationer och i tron på någonting större än sig själv och sina närmaste. Jonatan agerar dessutom aldrig i ensamhet. Han avvisar beskrivningen av sig själv som en hjälte eller en ledare, och han pekar konsekvent ut hur viktiga alla de andra i motståndsrörelsen är. Det är de som är ledare – inte han. Han gör det Sofia ber honom att göra. Han har utrymmet att handla för att han är obetydlig och inte har Tengils ögon på sig.
Jag har, parallellt med min omläsning av Bröderna Lejonhjärta, också läst Hannah Arendts Människans villkor. Jag tror att det går att förstå varför Bröderna Lejonhjärta visar en annan typ av heroism än den individuella som vi ser i Hunger Games om vi använder oss av Arendts synsätt där mod är något som uppstår relationellt och socialt.
Arendt skriver:
Mod, en egenskap som vi idag anser vara oundgänglig för en hjälte, hör till handlande och tal som sådana, inte i meningen av vad vi brukar kalla heroiskt mod men väl i meningen av att vi måste gripa initiativet för att på något sätt infoga oss i världen och inleda vår egen historia. Detta mod framspringer ingalunda med nödvändighet eller primärt ur beredskapen att ta ansvaret för konsekvenserna av begångna handlingar – det behövs mod eller dristighet redan för att passera tröskeln till sitt hem för att gå ut och visa vem man är och alltså exponera sig själv.
Det är ett särskilt slags mod Arendt beskriver. Individen måste lämna det privata livets trygghet för att blotta sin unika identitet inför andra. Hon menar att även om alla människor är fundamentalt lika, är varje enskild person också unik och oersättlig. Att jämlika, enskilda individer kan förstå varandra och visa sig för varandra, skapar en gemensam verklighet. För Arendt är grunden för all politisk organisering att verka i denna pluralitet. Man frånträder det privata och framträder i det offentliga för att tala och handla tillsammans.
Tengils välde, i en arendtsk beskrivning, är just en sådan som motsäger det essentiellt mänskliga i form av pluralitet. Jonatan ger handlingsutrymme, om än ett litet, till de förtryckta i Törnrosdalen genom att hoppa med sin häst över Tengils mur. Det är inte Jonatans gärningar i sig som mobiliserar, utan berättelsen om hans mod som cirkulerar i Törnrosdalen. Och hans handlingar hade inte kunnat ske utan det sköra nät som utgörs av alla de andra, som Sofia och Mattias.
Hos Arendt är mod inte hjältemod i en klassisk bemärkelse, utan att träda fram i världen och handla offentligt trots de risker som det innebär. Den som bäst illustrerar detta är kanske Skorpan. Han förminskar sig själv från bokens inledning till dess slut. Han beskriver sig själv som feg och rädd. Hos honom blir modet och handlingskraften som allra mest radikal, för han gör det han gör trots sin rädsla. När han och Jonatan har räddat Orvar och de jagas av Tengils män konstaterar Skorpan att det är en ritt som avgör Törnrosdalens öde, men att de inte kan rädda dem båda. Han säger åt Jonatan att slänga av honom så att de hinner iväg. ”Vågar du verkligen det”, frågar Jonatan. ”Nej, men jag vill det ändå”, svarar Skorpan. Än tydligare blir det när Skorpan senare stöter ihop med Körsbärsdalens Sofia och Hubert, i sällskap med förrädaren Jossi och han inser att duvan med meddelandet om förrädaren aldrig nått dem: ”Men någon måste ju hindra honom tänkte jag. Och sen förstod jag: Hjälp, det är jag som måste göra det! Och det kunde inte vänta. Det måste ske just nu. Hur illa jag än tyckte om det, så måste jag göra det nu.”
Skorpan kliver här definitivt ut ur rollen som lillebror och blir ett politiskt subjekt i arendtsk mening. Jossi, förrädaren, är farlig inte bara för att han är en spion, utan för att han är en förrädare mot den tillit som hela motståndsrörelsen mot Tengil vilar på. Han förstör hela tillsammans-heten genom sitt svek. Skorpans handlande kommer ur insikten att om han inte gör det, så faller de andra. Då faller allt.
Till skillnad från i Hungerspelen skapar Astrid Lindgren ett känslolandskap i Bröderna Lejonhjärta där mod föds ur kärlek och solidaritet, och där kampen mot Tengil är en kamp för livets kvalitet i stället för abstrakta principer. I Hungerspelen finns inget försonande i det kollektiva, bara i de allra närmaste. Astrid Lindgren skapade en värld där allt motstånd vilar på och förutsätter relationer som går utöver de allra närmaste, där människor upplever sig själva som en del av ett vi, där det du gör skyddar andra. Ingen kan göra allt, men alla kan göra någonting.
Går Jonatans ”Annars är man ingen människa utan bara en liten lort” att läsa arendtskt? Det beror nog på om man tolkar hans utsaga som en kantiansk pliktetik eller inte. I en pliktetisk läsning skulle Jonatans utsaga förstås som lydnad inför en universell moralisk lag, en allmängiltig norm. Jag läser det dock som om Jonatan uttrycker själva förutsättningen för sin mänsklighet. Det är inte en lag han följer, eller en moralisk dom som han fäller över andra. Det är vad han behöver göra för att känna sig som människa, ungefär som Arendt förstår handlingens nödvändighet för mänsklig tillblivelse.
Kanske är det också därför han vill dö, där i slutet på Bröderna Lejonhjärta, när han har blivit bränd av Katla så att någonting där inuti blir förstört. Och jodå, berättartekniskt är det elegant, det där slutet. Vi är tillbaka där boken en gång började, men med rollerna omvända: det är Skorpan som tar Jonatan på ryggen och hoppar med honom, inte det motsatta. Personligen har jag aldrig tyckt om slutet. Det är som att det inte finns något framtidslöfte kvar i berättelsens värld, i Nangijala, inte för bröderna i alla fall. Inte för Jonatan som inte klarar av att se sin plats i världen efter Katlaelden, och inte för Skorpan som inte vill vara utan sin bror. Framtidslöftet finns bara i Nangilima där det inte finns någon ondska. På sätt och vis tycker jag att det är ett utköp från hela den värld som Lindgren byggde upp, även om Jonatan säger att Orvar och Sofia inte längre behöver honom. Boken slutar alltså med att bröderna lämnar det mänskliga tillståndet, både i en bokstavlig och i en arendtsk mening.
Jag har ingen fin tolkning på slutet av Bröderna Lejonhjärta. Jag tycker inte att det finns någon meningsfullhet i det. Inte mer än att Karl Lejonhjärta inte längre är rädd. Men nog står det kvar ändå, själva budskapet, det som sjuttiotalets recensenter kanske inte förstod: ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Och låter man bli, fastän man borde, så är man bara en liten lort. <<
Maria Broberg är författare, utbildad kulturjournalist och yrkesverksam som kommunikatör inom offentlig sektor. Hon är även kommunfullmäktiges ordförande i Sorsele kommun, med särskilt fokus på glesbygds- och demokratifrågor. I sitt skönlitterära skrivande utforskar hon frågor om identitet, tillhörighet, makt och begär, senast i romanen Nattljus (2024).
