En intervju om aktivism i en tid av folkmord och klimatkatastrof
I vår kristäta samtid träder en ny generation aktivister fram. De reser tält på universitetsområden för att protestera mot tystnaden kring folkmordet i Gaza, de blockerar maskiner för att stoppa rovdrift av naturen. Röda rummets Johan Örestig Kling har träffat studenten och aktivisten Alva Danielsson och intervjuat henne om vilka lärdomar hon gjort under sina år i Palestina- och klimaträttviserörelsen.
Första gången jag träffade Alva Danielsson var på Umeå universitets campusområde i maj 2024. Där, i gräset vid dammen utanför Samhällsvetarhuset, hade hon tillsammans med andra studenter upprättat ett protestläger för att uppmärksamma Israels pågående folkmord i Gaza. I likhet med studenter över hela världen riktade de också krav mot ledningen för det egna universitetet. De ville se samma självklara stöd för palestinierna som universitetet visat för ukrainare i samband med Rysslands invasion. Då hissades den ukrainska flaggan, det gjordes kraftfulla uttalanden och det organiserades insamlingar till stöd för ukrainska studenter, forskare och lärare. Palestinierna, och de som stod upp i solidaritet med dem, möttes med tystnad och passivitet.
Det var inspirerande att se en ny generation studenter väcka liv i det universitet som varit min arbetsplats i två decennier. När jag själv var student under åren kring millennieskiftet var det politiska livet på universitetet vitalt. Den globaliseringsrörelse som mobiliserade protester mot internationella politiska toppmöten och samlades kring de enorma arrangemangen World Social Forum var fortfarande på uppgång. Tidskrifter som Ordfront och bokförlag som Atlas tillgängliggjorde internationella debatter om världshandel, skuldkris och imperialism för alla oss som såg det som hände i världen som vår angelägenhet. Därefter följde en allmän nedgång. Universitet blev en tystare, tråkigare och inåtvänd plats. Men när jag såg studenterna som samlades där nere vid dammen tyckte jag mig se att något nytt var på gång. Det kom sig säkert av att det de protesterade emot, det som kallats det första livesända folkmordet, var så omskakande och akut.
Men det kom sig också av ett allvar och en beslutsamhet i deras engagemang som gjorde starkt intryck på mig och säkert många andra. De var inte bara vältaliga och kunniga utan verkade taktiskt smarta. De verkade inte bara inriktade på att synas och höras för stunden. Dessutom såg de ut att verkligen vilja nå ut till fler än de redan frälsta och bygga upp en kapacitet som gjorde det möjligt att uppnå konkreta saker. Jag såg samma sak i det bredare nätverket Umeå för Palestina, där många av studenterna också var aktiva. De kallade till demonstrationer och manifestationer, men de hade också en bredare repertoar som säkert sänkte trösklarna för att närma sig och komma med i rörelsen. Ett exempel är de basarer de bjöd in till, där det såldes mat, fika och kläder och bjöds på musik och dans. Jag blev nyfiken på var dessa unga aktivister kom ifrån. Vilka var deras vägar in i politisk aktivism? Vad driver dem och hur gör de för att utveckla sina förmågor att organisera aktioner och kampanjer?
Ett eget rum för unga aktivister
Så här drygt två år senare sitter jag med Alva Danielsson på mitt arbetsrum på universitetet och intervjuar henne kring de här frågorna. Hon är nu 23 år gammal, studerar tredje året på en kandidatutbildning i biologi och är fortsatt väldigt engagerad, även om aktivismen på senare tid skett mer i skogen än på campus. Förutom Palestinaaktivismen så har Alva åter gått upp i den miljö- och klimatkamp som var hennes väg in i politiskt engagemang. Jag börjar med att fråga henne var hon är uppväxt och om det var självklart för henne att bli aktivist. Alva berättar att hon är uppvuxen i en by utanför Sundsvall. Familjen var inte särskilt politisk. Men de delade en nära relation till naturen och landskapet som säkert varit viktigt för det engagemang hon gick in i som tonåring. Som många andra i hennes generation hängde klimatkrisen som ett tungt orosmoln över henne. Men det väckte också en vilja att göra någonting: ”Jag var nog den där jobbiga ungen som ropade ’Hallå, så här kan vi inte ha det! Nu måste vi tänka nytt kring hur vi ska leva”. Men det var inte förrän första året på gymnasiet som Alva blev organiserad i någon egentlig mening. Året var 2018 och Greta Thunbergs skolstrejk för klimatet hade börjat sprida sig över landet och världen, så även till Sundsvall där Alva gick i gymnasiet. En tid efter att hon gått på sin första skolstrejk uppmanade en vän henne att komma med på ett möte: ”Jag svarade att jag ju bara är en tonåring som är orolig, jag har ingenting att bidra med. Min tanke var att man måste ha läst alla IPCC-rapporter för att engagera sig”. Alva skrattar när hon minns tillbaka på hur vännen svarade att det inte gör något, det som behövs är att det kommer in fler unga: ”OK, jag var ju ändå ung, så det kunde jag väl bidra med”.
Här kommer Alva in på frågan om hur demografin bland aktivister i Sverige förändrats över tid. När jag själv började engagera mig politiskt som tonåring under 1990-talet så var de allra flesta som gick på möten, studiecirklar och demonstrationer tonåringar precis som jag. Idag är det, i synnerhet i klimatrörelsen, ofta tvärtom. En stor andel av de som engagerar sig är pensionärer. Jag blir nyfiken på hur dagens unga aktivister upplever detta. Är det bra eller dåligt att komma in i ett sammanhang dominerat av personer i en helt annan åldersgrupp än den egna?
”I en lokal kontext skulle jag säga att det var både och. De hade resurser och kunskaper, bara sådant som att de kunde fixa en lokal till ett möte eller betala polistillstånd för demonstrationer. Men efter ett tag kände vi unga också att de kunde köra över oss lite när vi ville gå i en viss riktning. I Sundsvall ledde det till att det startades en förening med en övre åldersgräns för medlemmar. Det var ett nödvändigt sätt att få självständighet och makt över vilken rörelse vi ville vara.”
Delningen var dock inte särskilt dramatisk. Det blev en del diskussioner och det fanns meningsskiljaktigheter, men de olika grupperna kunde ändå fortsätta samarbeta och stötta varandra. Men Alva understryker ändå att det var viktigt att de bildade en grupp bara för unga:
”Jag hade nog sedan jag gick i högstadiet känt ett behov av ett sammanhang med andra som delar samma oro och en vilja att förändra. Jag hittade helt enkelt det jag behövde i Fridays for Future och det blev en viktig bas för att gå vidare till att engagera mig i annat också. Det var nog viktigt att jag kände mig trygg, att jag var tillsammans med andra ungdomar som inte heller kunde eller visste allting. Vi lärde oss tillsammans från det lilla konkreta till de stora politiska frågorna. Det handlade inte bara om hur man faciliterar möten och hur man skriver mötesanteckningar. Det handlade också om att formulera svar på vad klimaträttvisa är eller hur vi kan lyssna på och samarbeta med marginaliserade grupper utan att lägga ett alldeles för tungt ansvar på dem att lära oss”.
Kunskap genom aktivism
När jag lyssnar på Alva fastnar jag särskilt för det hon säger om aktivism som ett gemensamt lärande. Det finns ju många som tvekar inför att organisera sig politiskt, ofta med hänvisning till att de ännu inte vet tillräckligt mycket för att kunna stå för en åsikt. Men här är det tvärtom. Aktivismen börjar i en vag känsla av att det inte står rätt till i världen och aktivismen blir ett sammanhang för att skaffa sig kunskap, formulera sina ståndpunkter och utveckla systemkritiska perspektiv på världen. För det krävs en tolerans för olikhet:
”Det är avgörande för att en rörelse ska bli stark. Folkmakten kommer av att vi är olika och vi måste kunna engagera oss i viktiga saker samtidigt som vi får fortsätta vara människor. Det ska finnas en plats för dig i rörelsen även om det finns saker i ditt liv som hindrar dig att engagera dig fullt ut. En av bästa grejerna med aktivism är att det är ett ständigt lärande på ett rent personligt plan”.
När jag ber Alva om ett exempel på ett sådant lärande så kommer vi in på det att prata inför stora grupper av människor. I de sammanhang jag sett Alva leda möten, intervjuas av media eller tala på demonstrationer så verkar hon göra det med en sådan självklarhet. Jag frågar henne om det alltid varit lätt eller om det är ett exempel på en sådan sak hon lärt sig genom aktivismen:
”Under många år var jag en person som var väldigt blyg och tyst. Det tog jättelång tid innan jag vågade hålla i ett möte för första gången, även om det var en liten grupp med folk jag kände. Jag höll mitt första tal på en klimatstrejk kanske tre år efter min första strejk. Att hålla tal är fortfarande jättejobbigt, men det blir lättare och lättare för varje gång jag utsätter mig”.
Här kommer Alva tillbaka till vikten av att unga aktivister har ett eget rum där de inte känner sig övervakade och recenserade av andra.
En frustration som jag själv brottats med genom åren är hur vi kan bli bättre på att hantera de slitningar som alltid uppstår i grupper. Det är lätt att bli cynisk när man gång efter annan sett hur grupper bildas och frodas, för att sedan krympa ihop och upplösas av interna konflikter och utmattning. Det är ofta svårt att avgöra vad som beror på personkonflikter och politiska skiljelinjer. Jag frågar Alva om hon känner igen sig i det och, i så fall, vilka hennes lärdomar är kring det problemet. En kanske särskilt svår slitning uppstod i den interna debatten om klimatrörelsens ansvar att ta ställning för Palestina. Som många andra unga klimataktivister kom Alva att engagera sig i Palestinarörelsen, när det blev alltmer uppenbart att Israel svarade på terrorattackerna den 7 oktober med ett folkmord i Gaza. Hon beskriver det som en del av en ”kollektiv förflyttning” i klimatrörelsen:
”Jag hade nog engagerat mig mot folkmordet oavsett, men jag var del av en diskussion bland klimataktivister kring om och hur vi skulle kunna stötta Palestinarörelsen. Bland annat var jag med och tog fram ett nationellt uttalande från Fridays for Future. För oss var det självklart att folkmordet var kopplat till klimaträttvisa. I Umeå, som jag nu flyttat till, var jag en av dem som föreslog att våra fredagsstrejker skulle kunna tillägnas Gaza. Det blev mycket upprörda och långa diskussioner på mejltrådar och fysiska möten för att vi hade så otroligt olika åsikter om det här. För mig var det här en deal-breaker, personligen kan jag inte engagera mig i en organisation som inte kan säga att den är mot folkmord”.
Framför mig ser jag två läger bildas, där det ena var för ett Palestinaengagemang medan det andra var emot, eftersom det antogs splittra klimatrörelsen. Men så enkelt var det inte:
”Det var egentligen ingen annan sida, utan många enskilda åsikter och positioner. I en del fall handlade det nog om rädsla och okunskap. Jag hade långa pratstunder med en kvinna som var väldigt skeptisk mot att lyfta paroller för Palestina. Där och då kom vi inte överens. Men två år senare såg jag hur hon började dyka upp på våra demonstrationer. Hon behövde väl tid att själv bestämma sig var hon stod”.
Det är ytterligare ett exempel på kunskap som växer fram genom aktivism, att förstå vikten av att inte dra förhastade slutsatser om huruvida någon står på rätt eller fel sida. Det finns förstås de som vi aldrig kommer att komma överens med och som vi inte kan stå sida vid sida med. Men i fall som dessa handlar det mer om skillnader i personlighet, och då måste det finnas utrymme och tid att växa in i ett ställningstagande.
En inblick i folkmordets vardag
En sak som slår mig när vi sitter och pratar är att en del som står utanför aktivistiska sammanhang verkar förutsätta att aktivister är självgoda, att de tror så mycket om sig själva och det de gör. Min bild är snarare den motsatta. De jag känner som är mest aktiva är också de som tydligast brottas med känslan av futtighet. Vad spelar det för roll vad vår lilla grupp gör här, i en perifer del av världen? Vad många kanske inte känner till är att den svenska Palestinarörelsen, förutom att anordna demonstrationer och protestaktioner, aktivt utvecklat mer direkta former av stöd till och kontakter med palestinier. På universiteten kan det handla om lärare och studenter som arrangerar seminarier tillsammans med palestinska forskare och studenter vars arbets- och studieplatser bombats sönder. Andra engagerar sig som volontärer för att stötta ”Campus in camps”, ett projekt för att möjliggöra universitetsstudier i palestinska flyktingläger. Ett annat vanligt sätt att engagera sig är att samordna insamlingar till palestinska studenter för att göra det möjligt för dem att slutföra sina utbildningar. Ibland leder sådana initiativ till att varaktiga vänskapsband uppstår. Sedan ungefär ett halvår tillbaka har Alva haft kontakt med en ung kvinna som bor i ett tältläger i Khan Yunis, en stad som ligger i södra delen av Gazaremsan. Förutom att hjälpa kvinnan att samla pengar till en fungerande telefon som hjälpte henne att slutföra sin utbildning så har de haft återkommande kontakt som vänner. Jag frågar Alva vad den kontakten betytt för henne och hennes aktivism:
”Jag tror att det är jätteviktigt. Man kan läsa nyheter, titta på klipp på sociala medier och prata med palestinier i Sverige och få en viss bild av hur det ligger till. Med en sådan här kontakt blir det mer direkt på något sätt. Vi har haft videosamtal, där hon visar mig runt där hon bor. När vi pratar upptäcker vi att vi inte bara är födda samma år, det skiljer sig bara en dag mellan våra födelsedagar. Vi hade kunnat vara tvillingar, skillnaden är geografi”.
Det är hisnande att tänka på vad Alva precis berättat om. Hennes vän bor i ett tält under ett pågående folkmord och har slutfört en universitetsutbildning! Sådana inblickar i folkmordets vardag måste väcka så många starka känslor som är svåra att bära själv. Jag frågar Alva om hon och hennes kamrater har hittat några sätt att bära och hantera de känslorna tillsammans. Hon svarar att stödet finns där, men att ilskan också kan vara den viktigaste drivkraften bakom att fortsätta kämpa:
”För mig är en av de anledningarna att jag engagerar mig just den hjälp man får av andra att ta hand om sina känslor, det är det som gör att man orkar fortsätta. Vi inleder till exempel möten med ”check-ins”, där alla får chansen att berätta hur de har det och vad de känner. Sedan reagerar inte alla med samma känslor och det är också viktigt att prata om. Jag var nyligen med på ett pass arrangerat av Klimatpsykologerna som handlade om känslor kopplade till klimatkrisen. När vi sitter där i en av smågrupperna så inser vi att vi är tre helt olika personer som upplever och påverkas av de här känslorna på olika sätt. Jag drivs av ilska och har alltid gjort det. Det är det som driver mitt engagemang. För andra kan ilskan ha en motsatt effekt”.
Alva betonar att aktivistsammanhang på många sätt är mänskligare än många andra sammanhang. Genom ritualer som ”check-ins” sätts en norm om att våra känslor har en självklar plats i rörelsen och det kan bli en befriande kontrast i jämförelse med andra sammanhang vi befinner oss i, såsom skolan eller jobbet.
Slump, tålamod och breda nätverk
Vi avslutar intervjun med att prata om Skogsupproret, den rörelse som Alva ägnat mest tid åt under det senaste året. Skogsupproret bildades 2020 och beskriver sig som en gräsrotsrörelse som växte fram ur samarbetet mellan Extinction Rebellion och samiska aktivister. Vi stannar särskilt upp vid en framgångsrik aktion som genomfördes under hösten 2025. Bakgrunden är komplicerad, men i grunden handlade det om en konflikt om privatägd mark utanför Arjeplog i Norrbotten, som skogsbolaget SCA hade avverkningsrätt för. Maskaure sameby motsatte sig avverkningsplanerna med hänvisning till att skogen var viktig för renbetet. Sveriges ornitologiska förening Birdlife hade lämnat in en överklagan till mark- och miljödomstolen för att stoppa avverkningen med hänvisning till höga naturvärden. Men trots detta så började SCAs maskiner att röra sig mot platsen. Alva berättar hur hon och hennes kamrater var i färd att bege sig till ett annat skogsområde, men när de blev kontaktade om den brådskande situationen så skyndade de sig istället till Arjeplog. De hindrade tillfälligt avverkningen genom att sätta sig framför maskinen, men visste att det inte skulle räcka:
”När vi var på plats visste vi att vi inte kan blockera maskinen för evigt. Det enda sättet att få dem att backa är att hitta någon av de arter som tidigare lett till domstolsbeslut om ett tillfälligt avverkningsstopp. Enkelt förklarat så är det egentligen fynd av två arter som kan ge tillfälligt avverkningsstopp och det är en orkidé som heter knärot och en fågel som heter tretåig hackspett. Om det inte finns någon tydlig tidigare dom så tillåts avverkning trots att det finns hotade arter i området”.
Under en rundringning till alla möjliga kontakter som kunde ge råd till hur aktivisterna kunde gå vidare blev Alva uppmuntrad av en ideell inventerare att själv gå ut och söka spår av tretåig hackspett:
”Vi gick runt och letade `ringhack´ alltså de typiska hack som tretåig hackspett gör på träden, och till sist hittade vi dem! Jag rapporterade in dem och ringde Birdlife och sa att ni måste komplettera er överklagan. Dagen därefter ringer de mig och berättar att de har fått igenom avverkningsstoppet”.
Jag frågar vad som gjorde den här aktionen framgångsrik.
”Till stor del var det bara tur i timing. Vi var ju redan mobiliserade. Men det var också kombinationen av folk som kunde sätta sig med sina kroppar framför maskinen och möta poliser, folk med inventeringskunskap, folk med juridisk kunskap… Eller de här människorna på Birdlife som inte har någonting med civil olydnad att göra, men som ändå var beredda att göra det här tillsammans med oss och som ringde domstolen igen och igen. Det var den väven av olika människor på olika platser i Sverige som gjorde att det till slut blev ett stopp. I tid”.
Mer än så hinner jag inte fråga, för tiden har rusat i väg och jag måste bege mig ut i mörkret för att hämta på förskolan. Men jag känner mig upplyft, inspirerad och hoppfull. Jag tar särskilt med mig den där avslutande formuleringen om ”väven av människor”. Vi kan inte kontrollera de omständigheter och förutsättningar som omger oss. Då och då öppnas ett fönster för att vinna segrar och uppnå förändring. Men om vi målmedvetet och tålmodigt jobbar på den där väven av människor med erfarenhet och kunskap så är chanserna större att vi är beredda att handla när tillfället, hur slumpmässigt det än kan uppstå, plötsligt ges. <<
Alva Danielsson är student och aktivist inom bland annat Palestinarörelsen och rörelsen för
klimaträttvisa.
Johan Örestig Kling är sociolog och medlem i redaktionen för Röda rummet.
