I boken Förbannelsen (2025) tecknar Karin Pettersson, kulturchef på Aftonbladet, en personlig berättelse som vävs samman med en politisk undersökning av de omdaningar som följde i spåren av 1990-talets ekonomiska kris. Med utgångspunkt i egna erfarenheter från arbetet i regeringskansliet skildras hur finanspolitisk åtstramning, privatiseringar och en omprövning av välfärdsstatens principer kom att begränsa det politiska handlingsutrymmet, vars konsekvenser alltjämt präglar vår samtid. Här publicerar vi fyra inlägg om boken som lyfter fram dess styrkor och svagheter samt Petterssons eget svar.
I boken Förbannelsen (2025) tecknar Karin Pettersson, kulturchef på Aftonbladet, en personlig berättelse som vävs samman med en politisk undersökning av de omdaningar som följde i spåren av 1990-talets ekonomiska kris. Med utgångspunkt i egna erfarenheter från arbetet i regeringskansliet skildras hur finanspolitisk åtstramning, privatiseringar och en omprövning av välfärdsstatens principer kom att begränsa det politiska handlingsutrymmet, vars konsekvenser alltjämt präglar vår samtid. Här publicerar vi fyra inlägg om boken som lyfter fram dess styrkor och svagheter samt Petterssons eget svar.
Funktionssocialistisk regleringsideologi
Daniel Ankarloo
”Min generations sätt att förstå världen formades i brytningstiden mellan kalla kriget och det som kom efter. Men vad var det vi inte såg? På ytan var 90-talet ett opolitiskt och optimistiskt decennium /…/. Jag blev vuxen på 90-talet och trodde själv på den tidens löften. Idag tänker jag på dem som en förbannelse som sträcker sig in i nuet”.
Citatet är från inledningen av boken Förbannelsen av Karin Pettersson, som behandlar hur hanteringen av 90-talets kriser – inte minst finanskrisen och dess efterspel – gjorde att ”Sverige fastnade i 90-talet och förlorade framtiden”.
Petterson beskriver 90-talet som den tid, då inte bara en hel ungdomsgeneration, som hon själv tillhörde, utan också avgörande delar av socialdemokratins maktapparat, växte upp med ”drömmen om marknaden”. Marknaden skulle beredas plats på bekostnad av det som då begreps som en alltför kostsam och ineffektiv offentlig sektor. Politiken skulle underordnas det privata näringslivets marknadslogik. Avregleringar, konkurrensutsättning och effektivisering (i praktiken nedskärningar) i den offentliga sektorn var tidens melodi. En teori och politisk praktik som fick ytterligare bränsle i och med den omedelbara krishantering som av makthavarna beskrevs som nödvändig för att rädda Sverige – statens finanser – från ruin.
I boken beskriver Pettersson sig själv genomgående som en som trodde på det budskapet. Då. Men bokens huvudbudskap är, så här en trettio år senare, att det gör hon inte längre. Petterson redovisar inte bara vad hon nu gör upp med, den ”överideologi” som kan sammanfattas i mantrat om ”ansvar” och ”att slå vakt om det finanspolitiska ramverket”, utan vem hon gör upp med som huvudansvarig för denna överideologi i Sverige: Göran Persson. ”Under åren med Persson ökade ojämlikheterna kraftigt och oåterkalleligt. /…/ Persson lät som en socialdemokrat, men det var ett borgerligt land han byggde”, skriver Pettersson (s. 172).
Om huvudbudskapet i boken sammanfattas således, är det alltigenom sympatiskt, även om jag har avgörande både teoretiska och historiska invändningar, som jag återkommer till.
Men jag måste innan jag fortsätter ändå påpeka att själva bokens struktur gör att huvudbudskapet drunknar i en hel del onödigt brus. Det saknas en sammanhållen teoretisk argumentation. Texten är en blandning av mycket privata, i sammanhanget ganska ovidkommande, beskrivningar av resor, pojkvänners utseende, vilken Petterssons första emailadress var och rätt så vidlyftiga resonemang över vitt spridda fenomen, vars enda sammanhang tycks vara tid (de hände runt 90-talet) och inte logik. Det som skulle vara analys består i stället av Petterssons olika intryck, spridda betraktelser och påståenden, som man kan vara enig eller oenig med – ackompanjerat av en bekännelse till de trossatser som odlades i de nätverk på Handelshögskolan och Finansdepartementet som Pettersson vid den tidpunkten rörde sig i. Den bekännelse som hon nu i efterhand ser som en förbannelse. Men det finns inga sammanhängande teoretiska begrepp som samlar de olika intrycken, observationerna och påståendena. Man får knappt ens syn på vad ”förbannelsen” skulle bestå av.
Jag tolkar ändå bokens huvudbudskap som en kritik av det finanspolitiska ramverket. Men vad är förbindelsen mellan den institutionen och den gryende vitmaktmiljön, Centerpartiet i Sjöbo, krigen och bombningarna på Balkan och i Irak, folkmordet i Rwanda, kravallerna i Göteborg och IT-kraschen som boken i övrigt i huvudsak behandlar? Är de också del av ”förbannelsen”, där vi förlorade framtiden? Alla är de förfärliga fenomen från tiden runt 90-talet. Men vad är den teoretiska länken mellan dessa förskräckligheter och den ”förbannelse” som kan härledas till Göran Perssons tid vid makten? Han är väl trots allt inte ansvarig för allt detta?
Jag ser ett antal avgörande problem med den övergripande tesen som Pettersson ändå driver i sin bok. Det första gäller den historiska premissen för den förda nedskärningspolitiken. ”Det fanns inga avvikande åsikter om det som skedde som hade verklig tyngd”, påstår Pettersson (s. 137). ”Bara ett stålbad kan rädda Sverige, löd budskapet [under 90-talet]. Men var det sant? Det märkliga är, när man tittar på skeendet i efterhand, att den frågan på allvar aldrig ställts”, fortsätter hon (s. 138). Men i den faktiska historiens ljus, också för mig som någorlunda tillhör samma generation som Pettersson, är sådana påståenden rätt märkliga.
Redan i mitten av 1980-talet talade den socialdemokratiske ekonomen Sven Grassman om ”det plundrade folkhemmet”, som protest mot dåtidens åtstramningspolitik. En plundring som senare fullbordades, vilket nu också Pettersson erkänner. Så här i efterhand. Men det fanns faktiskt i realtid, redan då, ett antal viktiga debattörer – både inom och utanför det socialdemokratiska partiet – som såg och argumenterade emot grundpremisserna för 90-talets välfärdsslakt. Sten Ljunggren avslöjade envetet alla de påståenden om krisens orsaker och nödvändiga lösningar som Pettersson då trodde på. Liksom Walter Korpi, Joachim Israel, Sören Wibe, Stefan Carlén, Torsten Sverenius, bara för att nämna några andra. Dessa huvudargument finns också samlade i en antologi utgiven på Röda Rummet 1994: Finns det en annan väg ut ur krisen? Många skrev, och en del av oss läste, den för tiden allmänt tillgängliga litteratur som visade att talet om att ”vi levt över våra tillgångar” byggde på bristfällig argumentation och saknade grund i statistiska fakta.
Sedan år 2005, i och med publiceringen av Kris i välfärdsfrågan och i ett antal publikationer därefter, har jag själv gått från att bara vara läsare till att bli författare av det slags bevisföring. Det är tjugo år sedan nu. Att den överideologi som Niklas Altermark och Åsa Plesner i en skrift från 2023 så fyndigt sammanfattar med ”vi skär ner i välfärden för att rädda välfärden” fortfarande dominerar inom socialdemokratins översta maktskikt kan inte historiskt förklaras med påståenden om att frågan aldrig på allvar ställts.
Petterssons historieskrivning om sig själv, som en person som på 90-talet trodde på budskapet, utan att på allvar då ställa frågor, men som nu i efterhand har vaknat ur denna ”förbannelse”, är sympatisk som personlig väckelsehistoria. Men det blir, naturligtvis helt ofrivilligt, onödigt självupptaget och närmast oförskämt när hon, både i inledningen av sin bok och då och då i resten av sin framställning, tar alla i en hel generation som intäkt för samma okritiska förhållningssätt. Vi var alltså många som redan då ifrågasatte grundpremisserna för den politik som fördes. Och fortsätter att göra det än i dag – då stålbad, enligt samma logik, fortfarande framställs som den enda möjliga framtiden.
Men det är inte bara grundpremissen i Förbannelsen om att ingen ”på allvar” ställde frågor som skaver. Själva innehållet i appellen om att överge det finanspolitiska ramverket bygger också på en problematisk premiss. Kort uttryckt består ”förbannelsen” i Petterssons optik, och hos den del av vänstern som kritiserar den nu förda politiken utifrån samma utgångspunkt, i att socialdemokratin på 90-talet övergav det tidigare välfärdsstatsprojektet under efterkrigstiden. ”Förbannelsen” i den meningen består i att socialdemokratin trodde att detta övergivande av ”folkhemmet” var ”nödvändigt”. Men, visar det sig nu, det var det inte.
Därför kan politiken läggas om. Idén att politiken nödvändigtvis måste underkastas marknaden kan överges för en där politiken styr marknaden. Avregleringar kan bli återregleringar. Sådana perspektiv syns inte minst i den politiska slogan som tycks vara samlingspunkt för denna kritiska vänster: ”Förbjud vinster i välfärden!” Vinster i välfärden är naturligtvis ett oskick. Men de uppstår inte därför att ingen lag har förbjudit dem, och kan heller inte försvinna med en lag som förbjuder dem. Vinster uppstår som imperativ i en logik, där utbildning och välfärd produceras som varor på en marknad.
Och här ligger den verkliga ”förbannelsen”, inte bara i 90-talets politik, som trodde att avregleringar var svaret, utan i den som tror att rättsliga regleringar är svaret. I den socialdemokratiska idétradition som kallas ”funktionssocialism”. Dess teoretiska kärna består i tanken att de ojämlikheter och den sociala otrygghet som kapitalismen som produktionssätt skapar, kan motverkas genom förändringar av juridisk art, som lagstiftning. Dess politiska praktik kan sammanfattas i mottot: ”de kan äga Volvo, vi har den offentliga sektorn”. Eller i Walter Korpis påpekande från 1978 att socialismen i Sverige kommer att införas ”genom remiss till berörda parter”.
Så länge socialdemokratin och arbetarrörelsen i Sverige – liksom internationellt – utformar sin politik utifrån villfarelsen att lagen producerar sin egen ekonomi, kommer problemen att bestå. Denna föreställning leder till tron att en ny lag kan skapa en ny ekonomi. I verkligheten är det tvärtom: ekonomin producerar sina egna lagar. Därför kräver nya lagar en ny ekonomi. Så länge detta förhållande förnekas kommer varje politiskt projekt som syftar till jämlikhet och social trygghet att vara dömt att misslyckas.
Detta är förvisso en helt annan ”förbannelse” än den som Pettersson tar upp i sin bok. Men en reell historisk förståelse av socialdemokratins politiska utveckling från efterkrigstiden fram till våra dagar finns i insikten att partiet sedan länge har reducerat huvudfrågan i kapitalismen till ett val mellan (av)regleringar eller ej. Och att man över tid har pendlat mellan åsikter och praktiker längs den skalan. Att överhuvudtaget försöka begripa det avgörande politiska vägvalet inför framtiden utifrån det snäva perspektivet – det är den ”förbannelse” som måste brytas.
Förbannelsen inskränker fortfarande handlingsutrymmet
Jenny Andersson
Karin Petterssons Förbannelsen är en bok som befinner sig inom en intressant men svår genre – en kombination av politisk och personlig biografi, i det här fallet med fokus på 90-talet. En uppenbar inspirationskälla är Lea Ypis Fri – en uppväxt vid historiens slut, och Ypi har också skrivit ett kort förord till Förbannelsen. Ypis bok Fri sålde liksom Förbannelsen mycket bra i Sverige, antagligen på grund av att den appellerade till den nostalgiska känslan av att vi förlorat något, oprecist vad, och oprecist hur, och att den tid som varit på något sätt också utgjorde en slags blåsning, att vi blev lurade. För Pettersson är det detta som beskrivs med ordet Förbannelsen, med stort F. Det beskriver en slags 90-talets tankestruktur som vi inte kan komma ur.
Det finns på något sätt en viktig skillnad mellan Ypi och Pettersson. Lea Ypi var ett barn av 1989 och såg historiens slut genom blicken hos en ung person i Albanien som blev fascinerad av en Coca-Cola-burk och av framtidslöftet i en ny och global konsumtionskultur. Först som vuxen, och professor i politisk teori vid London School of Economics, kunde Ypi blicka tillbaka och tänka kring de alternativ som förlorades med marknadsrevolutionen 1989: kanske en mer demokratiskt sinnad socialdemokratisk revolution, en verklig socialism med ett mänskligt ansikte, en utveckling av de demokratiska och reformistiska krafter som faktiskt växte i Östeuropa. Istället blev Albanien ett av de första länder där ett radikalt marknadsexperiment genomfördes, vilket ledde till inbördeskrig.
I Sverige blev det förvisso inte inbördeskrig, men nog har tre decennier av oavbruten marknadisering tärt på människor och samhällsstrukturer. Det är här som det blir lite svårt att fullt ut acceptera Petterssons argument, eftersom hon till skillnad från Ypi inte var ett barn under 1990-talet utan en av de socialdemokratiska rådgivarna på finansdepartementet. Hon var exempelvis själv med och fattade det ödesdigra beslutet om avskaffandet av arvsskatten. Några av bokens finaste skildringarna är de av en makthungrig ung ambitiös ekonom: en person som på Handels fått lära sig hur man ska tänka, och som sedan applicerar dessa lärdomar på dem som i budgetförhandlingar och medelsbegäran kommer och ber om mer, mer alltid mer. Petterssons framställning av dessa scener är ärlig och viktig och plågsam.
Svårare är i min mening att Pettersson sätter likhetstecken mellan sig själv och en generation unga människor som blev vuxna på 90-talet, samt mellan sig själv och andra strömningar och yttringar inom vänstern. Jag själv växte upp under samma tid och såg de diskussioner, beslut och idéer som Pettersson skildrar, men från ett annat håll. Som ung vuxen efter 1992 var jag ofta jättearg, inte minst på just Göran Persson och hans finansdepartement, på ungdomsarbetslösheten och på rasismen. Jag disputerade i ekonomisk historia, läste bara en enda kurs på Handels (för den nyliberale men intellektuellt generöse Lars Jonung), men intervjuade svenska socialdemokrater och brittiska labourteoretiker om den så kallade tredje vägens ideologi. Denna var häpnadsväckande dum. Den intellektuella nivån på argument som att humankapitalets allt viktigare roll betydde att konflikten mellan arbete och kapital upphört, eller att den finansiella revolutionen skulle skapa nya möjligheter till alla och därmed gjorde jämlikhetsmålet mindre relevant, den var låg. Det var inte heller så att det på något sätt rådde konsensus om dessa idéer ens inom nationalekonomin. På Handels, på Harvard, på LSE – i alla dessa miljöer som både jag och Pettersson på olika sätt befann oss i – fanns vid denna tid en växande kritik mot den så kallade ortodoxin.
Mitt 90-tal var fullt av politiska debatter inom såväl det socialdemokratiska studentförbundet som inom akademin, där idéer om hur viktigt det var att inte tappa bort frågorna om jämlikhet, om kapitalismens koncentrationstendenser, om högerextremismen och fascismen inte alls var marginella.
Poängen är att i den generation som blev politisk på 90-talet fanns det en rad kritiska frågor och en rad alternativ, i världar som inte ryms i Petterssons verklighetsbeskrivning av å ena sidan ett krympande rum för politiken, och å andra sidan ett växande motstånd som hon förlägger utanför politiken. Bland många i dessa världar fanns så småningom också en stor uppgivenhet över den i allt högre grad professionaliserade partiapparaten som inte lyssnade. Denna känslostämning kulminerade i mångt och mycket med demonstrationerna mot Irakkriget – då var det redan 2000-tal. Dessa och de sociala forumen såg början på en ny social rörelse som på många sätt format dagens vänster, långt utanför det socialdemokratiska partiet – den som satte identitetspolitiken, den internationella rättvisan, mångkulturalismen och miljö/klimatfrågan i fokus. Om detta var ett slut eller en början beror på vårt perspektiv, för historien är inte slut – jag vill snarare tro att detta var en utveckling som fortsätter och som på många sätt är vänsterns framtid, bland annat därför att den faktiskt hade rätt i sin analys.
Det kräver beundransvärd intellektuell integritet för att kunna betrakta sin egen roll i ett djupt destruktivt samhällsskeende och Förbannelsen är viktig samtidshistorisk läsning. Men för mig är det inte 1990-talet som är förbannelsen, utan tiden därefter, när människor med intellektuellt inflytande inom vänstern inte tydligare drev hem att 90-talets idéer visade sig vara fel och inte passade längre. Pettersson är ju en av de i den socialdemokratiska maktapparaten som faktiskt ändrat sig – men under den tid som socialdemokratiska ledarsidor och programgrupper behöll politiken och höll sig kvar på den inslagna vägen, ja, till och med skärpte den, förlorade vi kanske en hel generation av unga som växer upp nu. Det är svårt att läsa Förbannelsen utan att en röst envist ropar: ja, men vi sa ju det, inte nu utan då. I Förbannelsen menar jag därför att det saknas en mer ödmjuk redogörelse för just hur destruktiv 90-talets enögdhet var för vänstern och hur den maktapparat som Pettersson beskriver också bidrog till att tysta argument som fanns, redan då, och kunde hjälpt oss att se alternativen. Det här är en lärdom som inte minst socialdemokratin fortsatt behöver ta till sig men de makthavare Pettersson beskriver är ju nu pensionärer. Problemet med 90-talets förbannelse är ju att den fortsatt inskränkt både det politiska handlingsutrymmet och sänkt taket för vad vi som ser oss som socialdemokratins större sfär får säga eller ens tänka och ingen hade varit bättre placerad än Aftonbladets kulturredaktör att hårdare dra de politiska slutsatserna för vår samtid nu, i kanske den mest polariserade tid som Sverige sett sedan mellankrigstiden.
Vart tar motståndet vägen?
Kjell Östberg
I boken Förbannelsen gör Karin Pettersson, kulturchef på Aftonbladet, en ilsken, initierad och välskriven uppgörelse med socialdemokratins ekonomiska politik sedan 1990-talet. Det är en politik hon själv var med och implementerade under några år som tjänsteman på finansdepartementet.
Partiledningens uppslutning bakom det nyliberala tänkandet hade börjat tidigare, men det var först i kölvattnet av den djupa 90-tals-krisen som följderna blev verkligt tydliga: nedskärningarna i de sociala skyddsnäten, privatiseringarnas konsekvenser, de fördjupade klassklyftorna och framför allt den galopperande arbetslösheten.
Och finansdepartementet var navet. Vårt uppdrag var att Sverige aldrig skulle återfalla i ekonomiskt kaos, skriver Pettersson. Då gällde det att avvisa ”kortsiktiga krav” om att bekämpa arbetslöshet och återställa reallöner eller ”naiva drömmar” om en återgång till en traditionell socialdemokratisk välfärdspolitik. Hon var själv med och sa nej.
Pettersson illustrerar med diskussionerna om den ökande sjukskrivningen. Man talade om en svensk sjuka, en epidemi av bidragsfusk. Egentligen beskrev kurvorna en verklighet där 90-talskrisens stora nedskärningar hade satt sig i ryggar, axlar och magar på kvinnor som jobbade i vården och äldreomsorgen. Men på finansdepartementet framstod det som ett personligt, individuellt val. Kvinnorna framställdes som fuskare och snyltare. Det krävdes tuffare regler. Den mänskliga smärtan reducerades till stapeldiagram och grafer som pekade åt fel håll. Jag anmälde ingen avvikande mening, och jag hade heller ingen sammanhängande kritik av besluten som fattades, skriver Pettersson.
Utan omskrivningar skildras hur makt korrumperar. Ingenting jag upplevt kan jämföras med den förhöjning som uppstår nära maktens centrum, förutom kanske en stark förälskelse, skriver hon. Det är som att tro sig vara i kontakt med nuet och nära den kraft som formar framtiden.
För en samtidshistoriker som studerat den socialdemokratiska byråkratins utveckling från sociala ingenjörer och välfärdsbyråkrater till dagens professionella kommunikatörer är Petterssons inside information guld värd.
När Socialdemokraterna under 1970-talets brände sina broar till de radikala strömningar som traditionellt utgjort basen för att rekrytera medarbetare till departement och ämbetsverk och istället fyllde luckorna med ekonomer skolade i Handelshögskolans nyliberala credo var det början på något helt nytt.
Denna förändring av rekryteringsbasen var avgörande för hur partiet kom att sluta upp bakom en politik som i sin tur omvandlade partiet från ett reformistiskt arbetarparti till ett ideologiskt utarmat catch-allparti.
Tidigare finansministrar hade varit trädgårdsarbetare, filologer och skomakare och dom hade omgett sig med medarbetare med en bred palett av erfarenheter från rörelse och samhälle utanför ministerierna. De hade ofta börjat med att dra stenciler i SSU eller någon studentklubb. Man skulle med influenser från Gramsci kunna kalla dem rörelseintellektuella. De som inte blev politiker på heltid gjorde ofta fortsatt karriär inom departement eller statlig förvaltning. Att gå vidare som lobbyister åt kapitalet eller bli styrelseproffs fanns inte på dagordningen.
Av boken att döma verkar det ha varit raka rör mellan Handels och Finansen. Men hur var det med förankringen i rörelsen, innan anställningen och efter? Pettersson skriver ju ingen sociologisk avhandling, men det hade varit intressant att veta mer om detta. I vilken utsträckning hade de som rekryterades till dessa centrala positioner någon rörelseerfarenhet (förutom sosseklubben på Handels, förstås). Hade de, liksom Karin, kommit dit genom personliga kontakter, snarare än politiskt basarbete? Och hur såg deras framtida karriärvägar ut? Hur många blev över huvud taget politiskt aktiva socialdemokrater, som Karin och hennes arbetskamrat Magdalena Andersson? Hur många hamnade istället inom verksamheter som traditionellt varit främmande för tidigare generationers socialdemokratiska välfärdsbyggare? Jag tror att svar på dessa frågor skulle validera att en viktig förklaring till socialdemokratins intellektuella implodering är följande: Intellektuella som fortfarande ser sig som radikala och kritiskt tänkande socialdemokrater väljer och hänvisas idag till att söka sig till vänsterns tankesmedjor eller till en eller annan tidningsredaktion. Samtidigt bygger partiet sin framtid inte längre på sociala ingenjörer med samhällsomvandlande ambitioner, utan på kommunikatörer och politiker som förespråkar nynationalism och batongpolitik.
Idag är Karin Pettersson skoningslös mot konsekvenserna av den politik hon försvarade. Mot Magdalena Anderssons tal om fulla lador – en politik som undvikit investeringar och som gjort vårt land fattigare, svagare, mer ojämlikt, heter det.
Framtiden hänger istället på att vi lyckas bryta 90-talets förbannelse och hitta svaren på dagens stora frågor, är hennes credo. Här vänder hon sig till en lång rad spännande forskare och samhällsdebattörer för vägledning. Till Petterssons stora förtjänster som kulturchef hör att hon introducerat många av dem på sina sidor. Men några snabba lösningar levereras inte. Och slutorden andas snarare resignation än hopp: ”Inte alltid, men ibland känner jag att en annan framtid finns nästan inom räckhåll.”
Kanske avspeglar de ett drag av oundviklighet i hennes text.
En förklaring är att samtidigt som boken ofta målar med breda penseldrag saknas ett perspektiv utanför departement och tidningsredaktioner, diskussioner om alternativen och om motståndet.
Fanns det egentligen någon annan lösning än marknadens? Pettersson verkar tveka. De modeller som socialdemokratin förlitat sig på slutade fungera, menar hon. De som trodde att de visste hur man byggde samhället förlorade fotfästet. De centrala löftena om jämlikhet och full sysselsättning gick inte längre att hålla. Kanske hade Sverige kunnat bli ett annorlunda land om de största misstagen undvikits, om inte avregleringarna blivit så extrema, om inte kreditmarknaden avreglerats så vårdslöst, undrar hon. Men någon alternativ väg för socialdemokratin skisseras inte. Fanns det någon sådan?
Olof Palme, som utåt kraftfullt försvarade kanslihusekonomernas politik, menade att det var en nödvändig taktisk reträtt, men när ljuset i tunneln skymtade kunde man gå tillbaka till en klassisk socialdemokratisk välfärdspolitik. Var det en rimlig ståndpunkt för en radikal socialdemokrat?
Var en mer aktiv statlig politik omöjlig? Kunde inte, som statsvetaren Jonas Pontusson menar, en aktiv statlig investeringspolitik ha kunnat vara ett alternativ till att låta den privata industrin vara den enda drivkraften. Var verkligen välfärden tärande, som idéhistorikern Jenny Andersson diskuterar? Mitterrands korta radikala utspel visade att reformismen inte kan byggas i ett land. Vad hade hänt om flera, som Sverige hängt på?
Har över huvud taget något av den socialdemokratiska reformismen någon bäring för Pettersson, igår, idag, imorgon?
I samma riktning pekar en tendens att generalisera de egna erfarenheterna och göra dem allmängiltiga när det gäller att se motståndet. Min generation – den som började komma ut i vuxenlivet i slutet av 1990-talet – lärde sig tidigt att politik var spel, skriver hon. Mycket handlade om att röka hasch i Barcelona, ha pengar till nya sneakers och leva utan tyngd. På så sätt var det en opolitisk generation. Att söka till handelshögskolan var ett naturligt steg.
Det stämmer naturligtvis inte, inte ens i ett snävt Stockholmsperspektiv. Jag vet andra unga kvinnor, jämnåriga med Pettersson, liksom hon uppvuxna i medelklassmiljö i söderförort med politiskt aktiva föräldrar på vänsterkanten. En av dem använde sina höga betyg till att söka in på socialhögskolan. Den andra valde att engagerade sig i flyktingsolidaritet och queerrörelser.
Ja, var tar motståndet vägen? Visst tar hon kraftfullt avstånd från Lars Trägårdhs nationalistiska historieskrivning om Sverige som ett land av fria bönder som löser problem i konsensus. Berättelsen om Sverige handlar om konflikt. Men nu doldes den under en yta av samförstånd, menar hon.
Inte alls! I själva verket väckte den nyliberala vändningen stark kritik inom partiet och LO från första dagen. Det liknade SAF-propaganda, tyckte Gunnar Sträng när han fick ta del av den framtida kanslihushögerns ekonomiska tankar. Anna Lindh och Margot Wallström uttryckte tidigt sin besvikelse. Snart rasade Rosornas krig. Partimedlemmarna förstår inte partiets politik, jag vet inte något tillfälle när situationen varit lika knepig som den är nu, suckade partiveteranen Thage G. Petersson när Dalauppropet skakade partiet och samlade fackföreningar över hela landet i protester mot konsekvenserna av den nya politiken. Under 1990-talet fortsatte kritiken. Pettersson noterar att partikongressen 1993 kritiserade överenskommelsen med Bildt om nedskärningar men inte hur LO år efter år kritiserade den ”dogmatiska avregleringsfilosofin” och framför allt den politik som ledde till den skyhöga arbetslösheten. Ja, man reste till och med frågan om ett nytt arbetarparti och organiserade på sina håll egna förstamajtåg. Trots flera försök lyckades partiledningen inte få partiet att ställa sig bakom det nya pensionssystemet innan det genomfördes ovanför medlemmarnas huvud. En majoritet socialdemokrater röstade mot EU-anslutning och fällde Euron, två av partiledningens tydligaste initiativ för att kodifiera den nyliberala politiken.
Nej, den nya politiken genomfördes inte under en yta av samförstånd.
Också andra proteströrelser tenderar att försvinna. Pettersson noterar feministisk litteratur av Susan Faludi, Judith Butler och Nina Björk men inte stödstrumpor eller arbetslösa kvinnors uppror mot krispolitiken. Hon beskriver utförligt skinheads, rasism och Ny Demokrati, viktigt för att förstå tiden, men antirasismen reduceras till en halv mening.
Visst finns det undantag. Hon diskuterar inkännande den alternativa globaliseringsrörelsen. Med sorg konstaterar hon hur partiet stötte bort en ny ung vänster som hade kunnat förnya den gamla maktapparaten. Men hon ser inte de ilskna kommunalarbetare som samtidigt går ut i en stor strejk med massivt folkligt stöd i protest mot konsekvenserna av finansens nedskärningar. Ja, hennes kultursida ansåg inte ens Kristin Linderoths viktiga bok om strejken, Kampen om välfärdsarbetets värde, värd att recensera när den kom ut 2020, vilket är anmärkningsvärt för en gammal LO-tidning.
Märkligt nog är också de nya typer av politiska partier som vuxit fram under 2010-talet frånvarande, som Podemos och Syriza som hon kunde följa under sin tid som politisk chefredaktör för Aftonbladet.
Hon utelämnar helt enkelt de flesta av de krafter, såväl inom som utangör socialdemokratin, som kunnat utgöra basen för en alternativ politik.
Karin Pettersson har skrivit en viktig bok med många insiktsfulla reflexioner. Med sin nuvarande utsiktspunkt, med en förhoppningsvis växande bred folklig mobilisering mot Tidöpolitiken, en nytänd klimatrörelse och en fortsatt stark Palestinarörelse kan förhoppningsvis nästa bok få ett mer positivt slutackord.
Gudagiven politik
Nora Wurtzel
Svenska kultursidor är ständigt upptagna med kriser, och förra hösten gällde det frågan om facklitteraturen. När Karin Pettersson vid årsskiftet skulle summera sakprosaåret i Ord&Bild var det i förhållande till denna påstådda kvalitetskris. Hennes slutsats var då att det inte är fullt så illa som vissa ville hävda. Hon listade flera reportageböcker som bevisade motsatsen, men menade att det var tydligt att den välskrivna sakprosan kräver tid som inte alltid finns.
Där är jag helt enig: initierat och engagerande skrivande kräver tid. Men något som Pettersson och andra förbisåg var att debutboken i varje oetablerad svensk kulturjournalists karriär är en milstolpe. Man behöver helt enkelt bokdebutera för att överleva ekonomiskt. Karriären kräver en debut och så småningom en hel samling ISBN-nummer för att man ska etablera sig som ett namn i offentligheten, och för att ha chans att tilldelas stipendier måste man ha ett antal utgivna böcker i bagaget.
Detta har tyvärr inte alltid god inverkan på utgivningen av sakprosa. Vissa essäsamlingar och reportageböcker ges ut i bokform trots att de i en annan uppmärksamhetsekonomi hade gjort sig bättre som en serie reportage i en dags- eller kvällstidning, eller kanske ett längre reportage i en tidskrift.
Även om Karin Pettersson inte hör till denna skara av oetablerade unga kulturjournalister – hon är trots allt kulturredaktör på en av landets största tidningar och nominerades till Augustpriset 2018 för sin bok om Silicon Valley tillsammans med Martin Gelin – så är det bara att konstatera att hon nu är tillbaka med en bok som verkligen behöver vara just en bok. Det finns helt enkelt ett behov av den berättelse hon skriver fram i Förbannelsen, och det i bokform.
I Förbannelsen försöker Pettersson sätta fingret på det årtionde när Sverige genomgår en rad omvälvande förändringar vars konsekvenser vi lever med varje dag: ökad ojämlikhet, postpolitisk förlamning och en fossillobby som effektivt sätter käppar i hjulet för klimatomställningen. Men för att vara en bok med underrubriken Hur Sverige fastnade i 90-talet och förlorade framtiden så är det inte mycket av Sverige som ryms på de nästan 300 sidorna. Det är maktens korridorer, Regeringskansliet, Handels och Stockholms innerstad. Det är lika mycket en redogörelse för amerikansk politik som svensk. Pettersson skriver om hur hon, född 1975, och hennes generation vände sig västerut, mot den enda där och då levande supermakten. Det är i sig en intressant skildring, av hur det amerikanska inflytandet ökade och blev den enda sanna influensen, men någon berättelse om Sverige utanför Stockholm är det faktiskt inte.
Resorna – bildliga och bokstavliga – över Atlanten är många, men de tillfällen vi närmar oss platser i Sverige utanför Stockholm är få. Ett undantag är när det kommer till avsnittet om motståndet och därmed Göteborg. Rörande händelserna kring EU-toppmötet 2001 tecknar Pettersson en fin bild av det naiva Attac och polisens övervåld. Om hur ungdomarna stämplades som huliganer och om hur det kom att skada förtroendet, inte bara för polisen utan för makten, politikerna och även journalistkåren.
Att motståndet till stor del saknas i Petterssons redogörelse är kanske inte så konstigt, för som hon själv skriver så trodde hon aldrig på det. Men att i berättelsen om 90-talets nynazism och skinnskallar inte förhålla sig till den antifascistiska rörelsen som tog form under samma tid är ändå anmärkningsvärt. Det är ett Sverige där antirasister och icke-vita mördas. Ändå: Inte ett ord om exempelvis Björn Söderberg, som mördas 1999 efter att ha avslöjat att en förtroendevald i fackförbundet Handels var aktiv nazist.
Det handlar inte bara om att en historisk händelse utesluts från narrativet om det våldsamma 90-talet. Pettersson missar även ett tillfälle att bidra till en mer dynamisk bild av denna tid, vilken hade tjänat just denna bok väl. Om motståndet fått mer utrymme, hade också en större del av Sverige kunnat täckas in. Det jag saknar är en blick som har plats för mer än de opersonliga marknadskrafterna och dess agenter, genom vilken exempelvis ett Umeå under 90-talet kan få plats, där veganer attackerar Scan och där straight edge-och vegankulturen frodas. Det rör sig om subkulturer, absolut, men det måste även nyliberalerna på Handels i någon mån anses vara?
Det är dock inte bara 90-talets subkulturer utanför tullarna jag saknar. Det är på många sätt tydligt att det är den före detta politiska chefredaktören Karin Pettersson som skrivit den här boken, inte den nuvarande kulturredaktören. Visst, vi berör helt kort The West Wing och The Beach, Pet Sounds flimrar förbi och Nirvana nämns i förbifarten. Men med referenser till både Walter Benjamin och Fredric Jameson får jag under läsningens gång bitvis upp hoppet om att vi nu kommer vända oss till kulturen. Att Pettersson ska nyansera bilden av maktens korridorer och utbytet mellan Handels, högersossar, Svenskt Näringsliv och amerikanska nyliberala tankesmedjor med en vändning till musik, litteratur eller film. Hade det skett hade Förbannelsen mer givit intryck av att vara ett försök att ta oss an detta – i alla fall för mig – helt ofattbara skifte tillsammans. Men den gemensamma ansträngningen kommer aldrig. Fokus ligger kvar på ekonomin, makten, stadsministrar och globala sammanslutningar.
Det är som sagt något som skaver i hur Pettersson skriver om näringslivets makt över politiken, eftersom den nästan tycks vara gudagiven. Det är en naturlag, något som sker av bara farten. Som läsare får vi följa med in i maktens bokstavliga korridorer, i de underjordiska kulvertarna under finansdepartementet, till det kontor där Pettersson själv sitter 2004 och skriver om varför arvsskatten måste avskaffas:
”I texten jag skrev argumenterade jag logiskt och strukturerat om varför beslutet att avskaffa skatten var viktigt. Det handlade, skrev jag, om förutsättningarna för företagande som i sin tur påverkade tillväxten, som var en förutsättning för välfärden. Det var nästan så att jag övertygade mig själv.”
Dessa formuleringar väcker frågor kring vad det är för typ av bok vi läser. Ett reportage, en memoar, en bekännelse, en essä eller en fackbok? Förlaget kallar det en personlig berättelse och en politisk undersökning, men texten är i sin helhet inte så enkel att placera. Det handlar dock inte om ett bristande utförande; Karin Pettersson skriver en ledig sakprosa som är lätt att ta till sig och med säker hand guidar läsaren genom resonemangen.
Men genrespekulationerna väcker frågor som delvis rör Förbannelsens syfte: Varför skrivs den just här och nu? Det övergripande intrycket är att det till stor del handlar om ett behov hos författaren av att göra upp med den egna socialdemokratin, med tanke på att det – för att uttrycka sig milt – ju inte blev så bra. Att det i botten finns en skam över att ha deltagit i nedmonteringen av välfärden, att ha suttit på regeringskansliet och författat skrivelser om varför arvskatten behövde avskaffas, att ha jagat makten bara för att vara med i de processer som flyttat den längre bort från folket. Kanske är Förbannelsen snarare att betrakta som ett försök till en ursäkt?
Här finns också en intressant aspekt som rör graden av uppriktighet. För jag har i grund och botten svårt att fullt ut köpa grundpremissen: Att 90-talets sossar till fullo trodde att marknaden bara skulle föra gott med sig. Att man trodde på att nyliberalismen var vägen framåt och att den därpå följande ojämlikheten i det svenska samhället inte skulle leda till en brun och taktfast eftersmak i både riksdagen och på gatorna. Att man genom ett slags kollektiv masspsykos verkligen var så naiva.
Samtidigt finns det något blottande och ärligt i tonen när Pettersson försöker göra upp med sin socialdemokrati. Hon står fast vid att hon trodde på den tidens löften, och att hon jagade makten: ”Ingenting jag upplevt i livet kan jämföras med den känsla av förhöjning som uppstår nära maktens centrum, förutom kanske en stark förälskelse.” Det som ändå känns ärligt, nästan sårbart, i Petterssons framställning är just denna självrannsakan. Hur hon skriver om hur det på 90-talet ändå fanns en vänster ”som var engagerad i att forma och påverka globaliseringen”. En vänster som hon aldrig riktigt trodde på, men som hon nu ser som vägen framåt.
Man kan också fundera kring vad Förbannelsen gör med innebörden i begreppet ”vänster”. Om vad ordet måste innehålla för att det över huvud taget ska bära på någon mening. För hur mycket vänstertjej är man, om man som Pettersson, inte vill vara en del av kollektivet? Om man ”ville lyckas av egen kraft, ta mig dit pengarna och makten fanns”? Vad blir kvar av en socialdemokrati som vinner borgerlighetens respekt med brutala nedskärningar i välfärden till förmån för goda vinster för näringslivet?
För mig som är född under sent 90-tal är det både främmande och provocerande: att personer som då satt i maktens bokstavliga korridorer och hjälpte till att nedmontera allt, bidra till den allmänna förpissningen, nu klagar på att vänstern inte längre drömmer eller har visioner.
En av Förbannelsens stora förtjänster är hur den beskriver maktförskjutningen, skiftet av maktens centrum, från politiken i Sverige till den globala marknaden. Detta lyckas Pettersson gestalta på ett både intressant och begripligt sätt. Men samtidigt framstår detta skifte nästan som en oundviklighet. En naturlag. Som att ingen kunde ha gjort något åt det.
Kanske handlar det om en missad möjlighet till att göra en historiematerialistisk analys, eller om en felaktig användning av värdebegreppet. Det har mina kollegor i detta boksymposium bättre koll på. Men jag själv landar i en ganska enkel slutsats: Det som fattas i denna skildring av 90-talet är helt enkelt människan. Kanske framför allt de människor som populister har kallat ”vanligt folk”. I stället spelas huvudrollen av marknaden och dess utvalda krigare, vilket Pettersson pedagogiskt förklarar med att det var dit makten förflyttades. Kvar sitter jag med ett frågetecken i skuldfrågan.
Politiskt schizofrent. En punkt av klarhet.
Karin Pettersson
Det var med stor glädje jag tackade ja till att delta i detta symposium där fyra framstående skribenter och vänsterintellektuella tog sig an min bok Förbannelsen. Att över huvud taget bli läst är en ynnest i sig, och att skarpa hjärnor dessutom tar sig tid att resonera kring det jag skrivit är en stor lyx. För detta vill jag uttrycka mitt varmaste tack till de medverkande i detta symposium; Nora Wurtzel, Kjell Östberg, Daniel Ankarloo och Jenny Andersson.
Att skriva en bok som rör sig i gränslandet mellan memoar, reportage och politisk analys är att blotta sig för just den typ av kritik som framförs – om perspektivval, om vad som utelämnats. Samtidigt är det varje skribents dröm att faktiskt få ge svar på tal, och jag ska nedan försöka förklara en del av de val jag gjort.
Både Jenny Andersson och Daniel Ankarloo, samt till viss del Kjell Östberg, har liknande invändningar: att det faktiskt fanns motstånd, alternativ och kritiker på 90-talet. Ankarloo nämner ekonomer som Sven Grassman och Sten Ljunggren, och Östberg lyfter fram protesterna inom LO och ”Dalauppropet”. Skribenterna tycker genomgående att jag förminskar eller osynliggör det motstånd som faktiskt fanns mot det nyliberala segertåget. Jag förstår kritiken, för det är sant att det fanns många röster både inom socialdemokratin, arbetarrörelsen och längre till vänster som kritiserade de vägval som gjordes. Mitt svar är att min bok inte är eller utger sig för att vara en heltäckande historiebok om 90-talet. Den är en skildring av hur det kändes att befinna sig i maktens centrum, och varför vi som var där inte såg – eller valde att inte se – dessa alternativ. När jag skriver att ”det fanns inga avvikande åsikter om det som skedde som hade verklig tyngd”, menar jag att dessa åsikter de facto inte hade tyngd i de rum där besluten fattades. På finansdepartementet, där jag arbetade, avfärdades kritik från fackförbund och vänsterdebattörer som kortsiktiga krav eller naiva drömmar. Det är just detta som är bokens kärna och det jag kallar förbannelsen: hur en specifik tolkning av verkligheten hårdnade till en sanning så stark att den gjorde politikens centrum blind och döv för alternativ.
Ankarloo kallar min berättelse för en ”personlig väckelsehistoria”. Det ligger något i det. Jag försöker vara ärlig med hur förförisk denna ideologi var. Vi som var unga och kom från Handelshögskolan in i departementen kände oss utvalda. Vi trodde att vi besatt en högre rationalitet, att vi förstod ekonomins lagar bättre än de som drabbades av nedskärningarna. Att jag inte klarade av att vara mer kritisk då, är en del av det misslyckande jag försöker skildra. Det var en tid då politiken låstes in i ett teknokratiskt regelverk som gjorde nästan allting annat omöjligt.
Jenny Andersson menar att jag sätter likhetstecken mellan min egen berättelse och en hel generation, och Kjell Östberg är inne på ett liknande resonemang. Är min berättelse egentligen representativ, och i så fall för vad? Jag förstår frågan, men vill ändå invända. Det personliga anslaget är i den här boken ett verktyg för att beskriva en sanning, en specifik miljö, en av alla möjliga stigar genom 90-talets väldiga skog. Jag är inte historiker, och har heller inte några sådana anspråk, vilket jag hoppas att jag varit tydlig med.
Nora Wurtzel ställer frågan om vad Förbannelsen egentligen är för typ av bok – en memoar, ett reportage eller en ursäkt? Jag förstår frågan. Boken är en hybrid just för att jag vill beskriva hur tiden kändes, inifrån, så gott jag minns det. Mitt sätt att förstå världen formades i glappet mellan Kalla kriget och det som kom efter, av 90-talskrisen och Lasermannen. Vi var inte bara cyniska teknokrater; vi var också unga människor som sökte identitet och mening i en tid då de gamla berättelserna hade kollapsat och ersatts av drömmen om marknaden. Jag formades i en tid då makten i globaliseringens tid var på väg att flytta någon annanstans, bortom nationalstaten, och jag försökte jaga rätt på den så gott jag kunde. Att skildra denna resa med dess naivitet och maktberusning krävde, ansåg jag, det personliga tilltalet.
Både Wurtzel och Östberg saknar ”Sverige utanför tullarna”, subkulturerna och gräsrötterna. Det är sant att Förbannelsen till stor del utspelar sig i Stockholms innerstad, på Regeringskansliet och med blicken vänd mot väster. Men det är också en poäng i sig: detta var en tid när makten försköts ännu starkare än tidigare från folkrörelserna och det lokala Sverige till den globala marknaden och teknokraterna i Stockholm.
Att jag inte skriver mer om den antifascistiska rörelsen, eller om strejkande kommunalarbetare, beror inte på att jag anser dessa oviktiga. Det beror på att min berättelse handlar om hur den socialdemokratiska eliten, som jag tillhörde, isolerade sig från dessa rörelser. Vi vände blicken mot USA och ”The West Wing”, snarare än mot Folkets Hus i Umeå eller Sjöbo. Att skriva in motståndet i efterhand hade varit att försköna min egen blick så som den var då. På Handelshögskolan och Finansdepartementet hördes helt enkelt inte mycket från vänsteraktivismen i Umeå, den antirasistiska rörelsen eller den alternativa globaliseringsrörelsen. Dessa rum var stängda och dess väggar svåra att genomtränga. Boken behandlar frågan om makt, vem som har den och hur den formas. Och faktum är – vilket jag försöker beskriva – att maktens horisont vid denna tidpunkt var mycket snäv.
Östberg sätter fingret på det faktum att politikens och socialdemokratins förvandling inte bara handlade om sakpolitik, utan om en fundamental förändring av vilka människor som tilläts forma den. Han beskriver en process där partiet under 1970-talet gick från att ledas av ”rörelseintellektuella” – människor med arbetarbakgrund – till att styras av en klass professionella kommunikatörer och akademiker. Hans kritik är att denna nya elit saknade förankring i den rörelse de var satta att företräda, och att detta ledde till att visionerna och rättvisekraven urholkades.
Jag kan inte annat än hålla med. Det han beskriver är en av förutsättningarna för den förbannelse jag försöker skildra. Min egen berättelse är ett bevis för hans tes och i boken beskriver jag hur denna process såg ut inifrån. Jag skriver om ”teknokraternas övertagande” och hur masspartierna, som var 1900-talets stora demokratiska innovation för att koppla ihop medborgarna med makten, slutade fungera. När krispolitiken och nedskärningarna fick medlemmarna att lämna partiet i protest, eller när den nya generationen helt enkelt aldrig gick med, uppstod ett vakuum. Det var i detta tomrum vi klev in – experterna, tjänstemännen, de som Östberg kallar för den nya eliten. Jag skriver att jag och mina kollegor var ”kopior av mig själv”; välutbildad medelklass, ambitiösa och idealistiska, men ”lydiga och oförankrade i något utanför oss själva”. Vi var inte sociala ingenjörer med en plan för att bygga landet, vi var förvaltare av ett regelverk. Min bok är ett vittnesmål om hur det gick till och hur jag, i tron att jag var med och tog ansvar, i själva verket administrerade ett systemskifte som jag saknade verktyg att ifrågasätta.
Andersson menar att problemet inte var 90-talet i sig, utan att vi aldrig ändrade kurs efteråt, att vi lät krispolitiken bli permanent. Jag håller med. Det är därför jag kallar den tankens bur som byggdes då en förbannelse som sträcker sig in i nuet. De ”sanningar” om nödvändighetspolitik och marknadsanpassning som etablerades då blev en zombie-ideologi som fortfarande blockerar nya tankar.
Östberg efterlyser en tydligare väg framåt i boken och menar att slutet andas resignation, och kanske är det så. Jag har inga enkla recept. Jag konstaterar att socialdemokratin har fastnat i att slå vakt om ansvar som en överideologi, vilket i sin tur gjort oss oförmögna att möta dagens utmaningar med klimatkris och växande klyftor. Mitt syfte har varit att göra upp med den historia och de tankemönster som bundit oss. Genom att försöka förklara hur jag tänkte och såg världen då, hoppas jag att det blir lättare att börja formulera något nytt.
Varför skrev jag Förbannelsen just nu, undrar Nora Wurtzel. Handlar det bara om mitt behov av att göra upp med socialdemokratin? Jag menar att svaret framför allt finns i samtiden. Hur ska man förstå Brexit, Trump och den våldsamma reaktion som högerpopulismen är? Mitt svar är att jag är övertygad om att trådarna behöver dras tillbaka till det 90-tal jag skriver om om vi ska kunna förstå samtiden. 30 år efter 90-talskrisen pratar ledande socialdemokrater fortfarande om att det centrala politiska målet är att ”slå vakt om det finanspolitiska ramverket”. Detta samtidigt som Sverige lider av decennier av underinvesteringar i infrastruktur, jämlikhet, välfärd – för att inte tala om en oförmåga att tänka kreativt och uppfinningsrikt om nya politiska lösningar.
Wurtzel skriver att balansen mellan individen och kollektivet måste luta mot det gemensamma om man vill räknas som vänster. Men stämmer det verkligen? Eller är det en del av vänsterns problem att vi saknar ett tydligt svar på hur vi förenar löftet om individuellt självförverkligande – som ju ligger i hjärtat av frigörelsen och upplysningen, och som jag ser som centralt för all vänsterpolitik – med det gemensamma? Här finns en av utmaningarna framåt, tror jag. Detta är också en del av min bok och mitt sökande: Längtan efter de gamla sätten, brottet inför det nya, euforin, uppvaknandet och besvikelsen. Frågan är hur vi formar ett nytt politiskt projekt ur en känsla av både tillhörighet och autonomi, en gemenskap som bygger vidare på den gamla vänsterns traditioner men samtidigt överskrider dem.
Mitt politiska tillstånd är idag kluvet, närmast schizofrent. Jag känner rädsla inför de historiska omvälvningar vi står inför. Samtidigt finns det en lättnad i att vi äntligen nått en punkt av klarhet. Den gamla tiden är borta, förbannelsen är på väg att släppa.
Den vecka jag skriver detta svar hålls eliternas toppmöte i Davos, där den kanadensiske premiärministern Mark Carney beskriver Trumps USA som en fiende. ”Tillgångar har koncentrerats till ett fåtal händer, vilket skapat ekonomisk och politisk maktkoncentration i sådan utsträckning att den hotar samhällsutvecklingen”, skrev strax därpå den svenske finansmannen Robert Weil i en skarp uppgörelse med den ekonomiska och politiska utvecklingen. Kanske börjar insikten om riskerna med den världsordning som det långa 90-talet byggde äntligen att sjunka in, även i de slutna rum där makten idag befinner sig. <<
Karin Pettersson är kulturchef på Aftonbladet. Hon har även arbetat som tidningens politiska chefredaktör och var en av grundarna av tidningen Fokus. År 2018 nominerades
hon, tillsammans med Martin Gelin, till Augustpriset för fackboken Internet är trasigt
Nora Wurtzel är skribent och kritiker bosatt i
Göteborg.
Kjell Östberg är pensionerad professor, verksam vid Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola. Hans forskning har rört gamla och nya sociala rörelser. I vår utkommer hans bok Mellan makten och rörelsen. Svensk socialdemokrati från Palm till Andersson.
Jenny Andersson är professor i idé- och lärdomshistoria. Hennes forskning kretsar kring frågor om socialdemokratins idéutveckling, föreställningar om postindustrialism, välfärdskapitalism och nyliberalism.
Daniel Ankarloo är fil dr. i ekonomisk historia samt lektor i socialt arbete och socialpolitik,
Malmö Universitet
