Om historien tog slut, när började den igen?
Sociologen Hartmut Rosa beskriver det samtida tillståndet som ett rasande stillestånd och frågan är om det finns någon bättre bild för att fånga det politiska läget för oss som just nu är satta att leva i det. Vi översköljs av en reaktionär våg som radikaliserar hela det politiska klimatet samtidigt som den främst av allt verkar syfta till att bevara den nyliberala ordningen, vilket gör att utrymmet att förändra känns ständigt krympande, samtidigt som allt tycks vara i förändring. Det gamla vägrar dö, det nya är ännu i fosterstadiet och vad det är som ska födas vet absolut ingen.
Ett annat begrepp för den innevarande konjunkturen är slutet på historiens slut. Historiens slut kom att bli det hegelianskt färgade begrepp som fångade in nittiotalets systemförändring, när nyliberalismen uppnådde total hegemoni över alla konkurrerande system och ideologier. Så pass rätt hade ändå Fukuyama att det för ett ögonblick, ett litet fönster mellan att två monument – en mur och två tvillingtorn – störtades i gruset, tycktes som om vi befann oss i ett slags sluttillstånd. Men historien upphör aldrig, ruinhögen växer ständigt mot horisonten.
Hur det är att leva i ett sådant samhällstillstånd vet av allt att döma alla vi som gör det. Vi som inte vet om vi klamrar oss fast vid ett redan förlorat förflutet eller en verklig framtidsmöjlighet.
Vid makten sitter människor och berättar att de stora politiska skeendena är alldeles för komplicerade för allmänheten att begripa samtidigt som de själva konsekvent tar ödesdigra beslut utifrån felaktiga antaganden. Experter som ska förklara en verklighet de inte begriper. Konspirationsteoretiker som famlar efter säkra svar som ingen kan ge.
I detta kaos står vänstern på många sätt sämre rustad än någonsin. Klimatrörelsen tycktes för ett tag ha lyckats med att sätta klimatkrisen högst upp på dagordningen, för att sedan abrupt avmobiliseras av en pandemi och överröstas av eskalerande militarisering. Palestinarörelsen har mobiliserat breda demonstrationer mot krigsbrott och folkmord, men ropar för döva öron i en krackelerande regelbaserad världsordning och svartmålas eller terroriststämplas av sina egna regeringar. Allt detta sker mot bakgrund av en alltmer fragmentiserad arbetarklass, vars revolutionära potential framstår som en verklighetsfrånvänd fantasi.
Hur förstår egentligen dagens svenska vänsterrörelser den rådande situationen, och vad innebär den för deras strategiska vägval? Medan detta är frågor som ofta diskuteras inom organisationer, vill vi på Röda rummet skapa en plats för strategidiskussion rörelser emellan. Vi har därför ställt dessa frågor till personer aktiva inom Ta tillbaka framtiden, Palestinarörelsen och Allt åt alla. I följande texter presenterar de vad vårt tillstånd innebär för dem, och vilka strategier de trots allt tror kan föra rörelserna framåt.
Med gemenskap som strategi
Veronika Österberg
En majoritet i Sverige är oroliga för klimatkrisen och vill se förändring. Ändå är få organiserade, och även bland aktivister finns en utbredd känsla av maktlöshet. Hur kan det komma sig att även relativt privilegierade människor lägger sig platta när världen är hotad? I denna text argumenterar Veronika Österberg för att kraften vi letar efter finns i gemenskap och reflekterar över hur grupper som Ta tillbaka framtiden och Rebellmammorna på olika sätt försökt bygga just gemenskap.
Sverige är en demokrati, men enligt World Value Survey är det samtidigt ett av världens mest individualistiska land. Jag tror att individualismen hänger ihop med den makt- och hjälplöshet även relativt privilegierade människor känner inför klimatkrisen. Men upplevelsen av ensamhet och maktlöshet i det moderna samhället är inget nytt. En person vars teorier har format klimatrörelsen är statsvetaren Gene Sharp. I sin bok Social Power and Political Freedom från 1980 skriver han om statens makt och hur den måste balanseras av andra grupper i samhället (familjer, föreningar, församlingar, företag) för att demokratin ska hålla. Anledningen menar han, är att isolerade individer till skillnad från grupper — eller gemenskaper — inte kan diskutera sina tankar om samhällsutvecklingen, skapa omfattande protester, strejka eller ingripa när staten inkräktar på fri- och rättigheter. Teorin har fått kritik för att vara nyliberal1, men de psykologiska aspekterna är intressanta. Sharp skriver att utan grupper, och dess psykologiska effekter, så kan människor knappt ens föreställa sig motstånd, även när de ser katastrofen rusa mot dem. Utan grupper kan till och med själva viljan att göra motstånd ta stryk, eller aldrig ens ta form.
Gemenskap som drivkraft
Min egen vilja att göra motstånd tog form hösten 2019, när jag hängde med Extinction Rebellion till Berlin. Jag fick uppleva en tio dagar lång aktionsvåg, där tusentals människor med sömnbrist fattade gemensamma beslut, blockerade en rondell och byggde upp ett eget litet samhälle på gatan. Vi höll en blockad i flera dygn och när polisen skulle plocka bort den satt vi kvar. Vi höll hand, sjöng i stämmor och sköt upp polisens ingripande med flera timmar. Något hände där för mig. Driften att återskapa det ögonblicket blev så stark att jag senare hoppade av plugget och blev heltidsaktivist. Visst fanns det en rädsla inför framtiden bakom det beslutet, men det som omvandlade det till motivation var den där stunden i Berlin när vi tog en gemensam risk för vår gemensamma framtid. Minnet och den fysiska sensationen av rösterna, stämmorna, händerna som alla vill samma sak, fanns i mig och gjorde att jag inte kände mig som en — utan som hundratals — i flera år.
Föreläsningarnas misslyckande, upplevelsens nödvändighet
Under dessa år har jag och andra i Extinction Rebellion och senare Ta tillbaka framtiden hållit workshops och föreläsningar där vi försökt lära ut kollektivt agerande. Det slår mig gång på gång vilket oerhört svårförmedlat budskap det är. En gång pratade jag i en timme om systemomställning och organisering, bara för att sedan höra fraser som “man får göra sin lilla del, åka mindre bil och återvinna” från eleverna. Även Klimatpsykologerna har i sina stödgrupper sett ungdomar med klimatångest som har svårt att sätta fingret på vad kollektivt agerande är. 2
Det har blivit tydligt för mig att förmågan att tänka som kollektiv och känna som kollektiv inte går att lära ut teoretiskt. Gemenskap måste upplevas för att förstås. Men om gemenskapen behövs för organisering, och organisering behövs för gemenskap, hur börjar man då cykeln?
Gemenskaps-strategi i motgång
Efter katastrofvalet 2022 samlades gruppen som skulle komma att bli Ta tillbaka framtiden för att besvara frågan: Vad är egentligen problemet med samhället? Svaret blev, (förutom det uppenbara – Fossilkapitalismen:): Hyperindividualismen. Som svar bestämde vi oss för att skapa en hoppfull radikal gemenskap, en gemenskap där vi tog hand om varandra för att kunna fortsätta göra motstånd. Vi arbetade fram ett manifest för samhället och rörelsen, där vi bland annat lovade varandra att bryta oss loss ur individualismen och ensamheten. Vissa av oss som jobbade väldigt hårt med att få igång organisationen läste en punkt ur detta manifest per dag i nästan ett års tid. Vi var individualister som ville lära om. Vi blockerade hundratals tankbilar och hade parallellt fester, känslodelning och gemensamma middagar. Tyvärr skedde gemenskapen ofta bakom stängda dörrar. Det är svårt att skapa en öppen motkultur i en tid då fossilindustrin gör allt för att samhället ska kriminalisera oss. 3
Samtidigt växte det fram en ny gren ur Extinction Rebellion, Rebellmammorna, som gjorde precis tvärtom. De tog den känsligaste gemenskapen, den delade sorgen över sina barns ovissa framtid, rakt ut på gatan till allmän beskådan. De började med ett återkommande koncept, rebellmammacirkeln, där de satte sig i ringar på gågator, berättade om hur det är att vara mamma i klimatkrisens tid, höll upp skyltar och spelade en låt. Rebellmammorna har växt lavinartat. Facebookgruppen har nästan 10 000 medlemmar och dagliga aktiviteter. De fick hjulen att börja snurra igen, från nästan ingenting, och nu har deras gemenskap gett upphov till andra typer av motstånd i och utanför systemet.
Sociala medier som ett hot mot gemenskap
Det sista jag vill säga om strategisk gemenskap är att sociala medier är ett mycket större hot mot den än vad jag tror vi vågat erkänna hittills. En annan av Extinction Rebellions inspirationskällor, Erica Chenoweth, har skrivit om hur civilt motstånd har tappat i effektivitet de senaste 15 åren. I ett tal från 2025 beskriver Chenoweth tre händelser som enligt hen lett fram till detta: Splittringen mellan kärnmedlemmarna i FN:s säkerhetsråd, finanskrisen 2008 och framväxten av Big tech och sociala medier. Organisering via sociala medier leder till att människor missar något viktigt: den djupare gemenskapen. Samtidigt ger vi bort enorma mängder data, som ger techbolagen och auktoritära stater möjligheten att med stor precision övervaka, censurera och manipulera individer, grupper och hela nationer.4 Dessutom får unga tjejer lägre självkänsla av sitt användande.5 Vi bryts ner. För att uttrycka mig milt: Detta är inte förutsättningarna som kommer leda oss till en revolution.
Chenoweth tar som motvikt upp ett historiskt exempel som jag tror vi behöver lära av, nämligen James Lawson, en strateg i medborgarrättsrörelsen som bland annat ledde lunch-counter sit-ins i Nashville. I en planeringsfas som pågick under flera månader gick han hem till människor och lyssnade på dem innan det var dags att skrida till verket. Den trygghet och förankring det skapade i aktionerna lönade sig. Människor höll ut och samarbetade, även under de mest obehagliga förhållandena. Att vara villig till ett så djupt och disciplinerat samarbete med andra människor, är enligt Chenoweth precis det vi behöver just nu. Och det är precis det som sociala medier och vår nyliberala kultur för oss så otroligt långt bort ifrån.
En vision om gemenskap
En stor majoritet längtar efter en klimatomställning. Men utan de demonstrationer som brukade samla och stärka oss som rörelse blir vi små och isolerade. Den styrka vi känner på gatan kan inte skapas genom sociala medier eller föreläsningar. Vi som minns känslan av tusentals människor som tillsammans agerar för klimatet måste hitta sätt att föra den vidare, även i motgång. I Sverige finns det speciellt en klimatgrupp som lyckats med detta sedan 2022, och det är Rebellmammorna. Vi behöver ta deras öppna, sårbara och fysiska organisering och se hur den kan få finnas även för andra grupper. Parallellt behöver vi göra något åt vårt beroende av techjättarnas plattformar.
Jag känner mig inte längre som hundratals. Men om jag gjorde det, hade jag raderat Instagram och skaffat en stor lokal i min stad och bjudit in alla klimatgrupper jag känner till. Sedan hade jag gjort det till en mysig plats, dit både nya och utbrända klimataktivister kan komma för att vila, träffas, äta mat och med tiden vaggas in i organiseringen. Alla grupper hade fått ha sin egen verksamhet, men med gemensamma strategimöten och fester lite då och då. Vi hade såklart inte stannat där i huset. Bara hämtat lite trygghet och förankring. Vi hade knackat på hos våra grannar, varit på torg och gator och ställt till med ett jävla väsen. Vi hade sett varandra i ögonen, varje dag. Jag tror vi hade vågat det. <<
Noter
1 Marcie Smith: “Getting Gene Sharp Wrong”. Jacobin, 2019-12-02.
2 Britta Eklöf & Christian A. Klöckner.“Helping young people cope with eco-anxiety: a qualitative intervention study”. Environmental Education Research, 2025.
3 Amy Westervelt & Geoff Dembicki. ) “Meet the Shadowy Network Vilifying Climate Protestors”. DeSmog, 2023-09-12 .
4 Erica Chenoweth. “Thinking (about peace science) in time”. Conflict Management and Peace Science, 43(1), pp. 3–13, 2025.
5 Karolinska Institutet.”Sociala medier kan öka flickors ångest genom försämrad självkänsla”. Karolinska Institutet Nyheter, 2025-05-16
6 Lydialyle Gibson. “The Harvard Professor Who Quantified Democracy. Erica Chenoweth’s data shows how—and when—authoritarians fall”. Harvard Magazine, 2025-07.
En strategi för arbetarklassens formering
Edvard Lakso Tesak
Den utomparlamentariska vänstern är starkt förknippad med aktivism. Det sker ofta i mindre grupper som samlar likasinnade till mer eller mindre spektakulära aktioner. En sådan aktivistisk strategi gör att vänsterrörelser fjärmar sig från arbetarklassen och klassens vardagliga verklighet. I denna text skriver Edvard Lakso Tesak om Förbundet Allt åt alla som en rörelse som växt fram ur en kritik mot en sådan inåtvänd aktivism och om hur förbundets nya strategi för strukturbaserad organisering kan återintegrera vänstern som en aktiv del i arbetarklassens kamper.
På releaseevenemanget för boken Samtida marxistisk teori som hölls Göteborg i november 2025 kunde man höra Andreas Malm tala om behovet av ”strategisk agnosticism”. Malm menar att vänsterrörelser är hopplöst optimistiska samtidigt som deras projekt nästan alltid misslyckas. Denna hopplösa optimism tar sig bland annat uttryck genom att nya teorier om samhällsförändring blir trendiga i korta perioder, okritiskt anammas och sen okritiskt byts ut. Malm menar att vi måste sluta med detta hoppande mellan strategier. Han ger dock inget konkret alternativ till strategibuffén. Jag håller med Malm om att vi inte kan vara optimister som ständigt antar nya strategier för att motivera vårt meningslösa symboliska deltagande i vänsterrörelsen. Å andra sidan är den strategiska agnosticismen allt jag själv upplever att vänstern sysslar med. Det går helt i linje med optimismen Malm kritiserar att hålla dessa frågor öppna. Vänstern, som Malm menar hela tiden hoppar på nya teorier om förändring, verkar inte ta sina strategier på något större allvar. Annars skulle den inte entusiastiskt utropa nya sätt att arbeta på vartannat år utan någon självkritisk reflektion, och dess ständiga problem är, som en tjeckisk kamrat sagt till mig, ”att göra något”.
Det är mot bakgrund av detta som Allt åt alla såg behovet av att arbeta fram och anta en ny strategi under 2025. Vår nya strategi centreras kring begreppen klassformering och strukturbaserad organisering. Innan jag förklarar vad vi menar med dessa begrepp kommer jag ge en bakgrund till varför de behövs just nu, genom en kritik av å ena sidan aktivistisk organisering och å andra sidan vänsterns fjärmande från arbetarklassen.
Kritiken mot aktivismen
Förbundet Allt åt alla växte fram som en del av den så kallade vändningen mot vardagen, och den kritik av aktivistisk organisering som formulerats i den europeiska utomparlamentariska vänstern sedan tidigt 1990-tal. Denna strömning ville göra upp med den abstrakt motiverade, idealistiska och aktivistiska organiseringen och förankra sig i det, som ur en marxistisk förståelse, är grunden för kommunismen, alltså klassens vardagliga verklighet. I texter som “Vi är inga kampanjnissar” och “Ge upp aktivismen” skildras hur dåtidens utomparlamentariska vänster gång på gång “gjorde motstånd” mot olika uttryck för den globala kapitalismen, utan någon tanke kring hur man verkligen skulle flytta fram positionerna:
Så fortsätter denna väntan på yttre händelser – på stora projekt, politiska motståndares möten, fascistangrepp eller vräkningshot mot ockuperade hus… När alla blir lättade över en anledning att få demonstrera men samtidigt klagar över det utåt, blir det schizofrent. Men aktiviteter som terapi är tyvärr inte politik.1
Grupperna isolerade sig dessutom alltmer från det omgivande samhället. De blev själva bärare av den politiska agensen och de enda som förstod vad som krävdes: “Den självuppoffrande martyren är förolämpad och rasande när hon ser andra som inte offrar sig själva.”2 För dem som inte rört sig i den utomparlamentariska vänstern kan denna kritik kännas helt ny. Jag tror dock inte att innehållet känns främmande. Sedan omkring 2018 har denna slags aktivism fått en stark återväxt. Detta ser vi inte minst i klimatrörelsen, som genom spektakulära aktioner ofta väljer att försätta sig själv i en offerposition. Dessa aktioner är tänkta att väcka sympati, men att iscensätta offerskap och centrera sitt eget lidande riskerar snarare att väcka avsmak.
Poängen man kan ta med sig från både 1990-talets aktivismkritik och min korta reflektion över aktivismens nytändning är att “rätt” agerande inte alls behöver ge rätt resultat. Vill man väcka rörelse bland människor måste man väcka varje enskild människas agens. Det sker genom att generera situationer där människor kan vara deltagare i förändringen av sina egna villkor. De människor som är relevanta för att den avgörande förändringen av samhället ska ske är samhällets majoritet, arbetarklassen.
Vänsterns relation till arbetarklassen
Vänstern har fjärmat sig från arbetarklassen, även om det inte råder brist på organisationer som talar om klasskamp. Men att tala om klasskamp och att tala med arbetande människor är inte detsamma som att delta i klassens organisering eller att utveckla den. Oftast handlar det om utveckling och expansion av sin egen organisation. Politiska organisationer behövs, men kommunismens grundförutsättning är att det finns en organiserad klass – en klass som är organiserad i direkt motsättning till kapitalet. Det innebär att klassen måste organiseras utifrån sina direkta villkor.
Det avgörande här är alltså att vänsterorganisationer själva inte kan frambringa en bättre framtid. Den marxistiska hypotesen hävdar att endast arbetarklassen kan bryta kapitalets offensiv. Detta har gång på gång bekräftats i tider av utbredd arbetarorganisering och hög konfliktnivå. En vänster som organiserar sig externt i förhållande till arbetarklassen, riskerar inte bara att förbise klassen, den riskerar att sätta sig i direkt fiendskap till den och att göra sig till måltavla för skicklig högerpropaganda.
Klassformering
1800-talets arbetarrörelse födde politiska partier vars inflytande kom att överskrida den klassmässiga organiseringen. Organisationerna, som i början av 1900-talet fortfarande var starkt drivande i klasskonflikter, blev allt mer reformistiska. Från en rörelse riktad mot klassens organisering utvecklades en rörelse inriktad på samhällets förvaltning, och fokus flyttades från klassen till partier och organisationer. Här har vi mycket att lära av den italienska operaismens arv som växte fram ur precis denna spricka mellan klass och organisation. Denna rörelse valde att fokusera på klassen utan att fastna i givna traditioner för organisering. I stället för att förstå relationen mellan kapitalet och organisationen, bör vi fokusera på relationen mellan kapitalet och arbetarklassen: Dess nuvarande position i relation till kapitalet, vad den har för strategiska förutsättningar och potentiella maktverktyg gentemot det. Vi behöver förstå klassens sammansättning, inte i huvudsak ur ett makroperspektiv utan genom att direkt ge oss in i konflikter. Genom att vi förstår och stärker klassens organisering deltar vi också i klassens formering.
Målet med Allt åt allas nya strategi är att bidra till klassformering, genom strukturbaserad organisering. Den strukturbaserade organiseringen är en modell som introducerades av den amerikanska fackföreningskvinnan Jane McAlevey. Kortfattat handlar den om att mobilisera människor utifrån deras plats i de sociala sammanhang de befinner sig i (till exempel arbetsplatser eller bostadsområden), i stället för att mobilisera utifrån åsikter. Det är alltså ett steg bort från den självväljande aktivismen. Desto mer av ett steg bort blir modellen eftersom den kräver ett arbete för att nå en absolut majoritet i sammanhanget man organiserar, och söker sig bortom de där givna vänstermänniskorna som redan är övertygade. Tanken är alltså att göra den politiska organisationen till en integrerad del av människors liv i stället för att göra det till ett alternativt sammanhang vid sidan av människors liv.
Ett exempel på detta är utvecklingen av Allt åt allas kampanj för att frysa hyrorna. För att få stöd för ett sådant förslag har vi upptäckt att det inte räcker att formulera argument, sätta upp affischer och samla in namnunderskrifter. För att få legitimitet och tryck bakom ett sådant förslag behöver det backas upp av en verklig sammanslutning av hyresgäster med upplevelser av att vinna segrar genom kollektivt agerande. Som ett steg mot att skapa detta har till exempel Allt åt alla Malmö börjat arbeta med att samla hyresgäster i Rosengård runt gemensamma massfelanmälningar för att genom kollektiv handling pressa fram åtgärder från sina hyresvärdar.
Här är det jag ser som kärnan i Allt åt allas politik. Det som skiljer oss från andra rörelser är att vi gör vår levda verklighet till politikens mittpunkt. Att vi arbetar, handlar och bor är centrala delar av klasskonflikten. Det är till och med grunden för att vi säger oss kunna förändra samhället. Idéer och sociala rörelser kan väcka medvetande, men det är först i och med klassorganisering som något sätts i rullning. Till det ska även tilläggas att den historiska grunden för anslutning till socialismen har legat i denna relation. Arbetarklassen anslöt sig till organisationer i konflikt med kapitalet och ur detta växte det fram en kultur av lojalitet till sin klass. Det sistnämnda är viktigt att ha i åtanke när en estetiserande vänster slänger sig med fraser som att ”kämpa för sin klass” eller ”klassförräderi”. För en stor del av arbetarklassen har de begreppen blivit helt främmande, inte för att de inte har en grund i verkligheten utan för att människor inte uppfattar sig själva som en del av en klass.
Allt åt alla har byggt vidare på den autonoma rörelsens starkaste poäng: att dagsläget kräver en utveckling av kampmetoder, inte av organisationer. För de som vill förverkliga kommunismen är detta lika aktuellt som för 30 år sedan. Det innebär inte att framgångar för parlamentariska projekt som kan göras användbara för klassen skulle vara ointressanta. De är en oundviklig del av utvecklingen. Men klassen kommer inte att störta kapitalismen utan sin organisering på rent klassmässig grund. Här rör det sig om en marxistisk utgångspunkt. Arbetarklassen kan störta kapitalismen på grund av vad den är, inte på grund av vad den vill. Marxismen är inte en önskan som förnekar verkligheten utan en revolutionär värdering av verklighetens villkor. <<
Noter
1 Heinz Schenk, ”Vi är inga kampanjnissar”, TES IV (1992)
2 Andrew X, ”Ge upp aktivismen” (1999).
Den palestinska befrielsen är bara början
Shora Esmailian
Högern har ett knep för att misskreditera solidaritetsaktioner med palestinierna: varför bryr ni er inte om kurderna? Eller om Kongo? Varför samlas ni bara när palestinierna blir attackerade? Varför svartmålar ni bara Israel?
Denna whataboutism har som syfte att tysta kritik mot staten Israel, dess ockupationspolitik, apartheid och orkestrerandet av ett livesänt folkmord mot palestinier. Men det tål att tänkas på: varför är Palestina så viktigt och har kampen om ett fritt Palestina något att göra med oss här? Vi som står inför växande fascism, urholkad välfärdsstat och inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter. Varför ska vi lägga tid och energi på att kämpa för ett annat folks frihet?
En som kan hjälpa oss att finna svaret på denna fråga är den antikoloniala tänkaren Frantz Fanon. Den världsordning denne marxistiske filosof beskriver i alla sina skrifter – den om det koloniala våldet och kampen mot den koloniala hegemonin – är lika aktuell i dag som när han skrev dem. Fanon hjälper oss att förstå att avhumanisering och rasism mot svarta och bruna människor – både i det globala syd och det globala nord – är en konstant som ännu inväntar den avgörande upplösningen.
Den dröm som Fanon, frihetskämparna och miljoner förtryckta människor i det globala syd bar på under avkoloniseringseran – den om att leva i en postkolonial, postimperialistisk och postrasistisk värld – infriades aldrig. Västvärldens järngrepp om de gamla kolonierna har bara fortsatt: även om den omedelbara koloniala kontrollen störtades gjorde inte den koloniala ordningen det. Genom ekonomisk makt, makt över gränser, klimatkatastrofer skapade av de rika nationernas utsläpp och konflikter rotade i koloniala strukturer fortsätter det koloniala förtrycket in i vår tid.
Och det finns ett nav i detta pågående tyranni: Palestina.
Om Frankrikes bosättarkoloniala projekt i Algeriet en gång i tiden var modellen för kolonisatörers enorma våldsutövning – under mitten av 1800-talet dödades en tredjedel av Algeriets befolkning antingen av franska kulor eller genom svält och sjukdomar skapade av fransk kolonialism – är Palestina det i dag. Det förtryck palestinierna levt under det senaste seklet – först under brittiskt kolonialt styre och sedan under israeliskt – samt Israels pågående folkmord sticker hål på myten om att vi lever i en postkolonial värld.
I Palestina sammanstrålar världens alla förtryckande mekanismer: imperialism, kapitalism, kolonialism, klimatkris. På denna lilla plats är befolkningen utsatta för alla förtryck som finns, dessutom i dess mest brutala former.
Svarta och bruna människor i allmänhet ses inte som lika mycket värda. Palestinierna i synnerhet har inget värde i västerlandets ögon. De har ett, och endast ett syfte: att svartmålas för att sedan utplånas.
Frantz Fanon kontextualiserar kolonialmaktens rasistiska diskurs såhär i boken Jordens fördömda:
Kolonialisten gör den koloniserade människan till det onda självt. Det underkuvade samhället beskrivs inte bara som ett samhälle utan etiska värden. Kolonialisten nöjer sig heller inte med att hävda att det inte finns eller – ännu hellre – att det aldrig funnits sådana värden i den koloniserade världen. Han förklarar att den infödde är oemottaglig för etik överhuvudtaget. Han är inte bara utan moral – han är direkt antimoralisk. […] I denna mening är han det absolut onda.
För Fanon var kolonialismen en perversitet. Kolonisatören och den koloniserade var sammanbundna – och konstruerade – av en ödesdiger dialektik. Det kunde inte finnas någon ömsesidighet, bara krig mellan de två, till dess att den senare uppnådde frihet.
Men Fanon gick längre än att bara beskriva hur kolonisatören ser på den koloniserade. Han ansåg också att det fanns ett genealogiskt samband mellan kolonisering och erövring av andra samhällen och nazismens framväxt. Dessa två krafter var för honom tätt sammankopplade. Precis som förstörelsen av Palestina är tätt sammankopplad med den tilltagande fascismen i västvärlden.
Israel är en spegel av väst just för att den sionistiska entiteten upprätthåller den rika världens våta dröm om världsherravälde. Som den palestinske marxisten Abdaljawad Omar så klockrent beskriver: Israel uppfyller och upprätthåller västvärldens dröm om kolonial makt och koloniala gränser.
Om imperiet under de senaste decennierna tonat ner sin retorik om denna dröm (minns alla ursäkter inför invasionen av Irak 2003) så är den mycket tydligare uttryckt i dag. Den amerikanske presidenten Donald Trump talar öppet och tydligt om att USA ska kontrollera Venezuelas olja nu när han har kidnappat dess president Nicolás Maduro. Samtidigt talar den amerikanske utrikesministern Marco Rubio drömskt och nostalgiskt om tiden mellan Christofer Columbus dagar och den antikoloniala eran – när några få nationer koloniserade stora delar av världen – och vill med hjälp av europeiska länder nu återuppliva västs dominans. Hur mottogs hans tal, som hölls under en säkerhetskonferens i München i början av februari, av de europeiska ledare som satt i salen? Med stående ovationer.
Det är i denna globala maktordning vi måste förstå fascismens framfart i vår del av världen. Under de senaste två åren har det blivit allt tydligare att det går en rak linje mellan Israels repression mot palestinier och fascistisk politik och repression i avancerade kapitalistiska länder. De så kallade liberala demokratierna trampar hellre på de egna medborgarnas rättigheter såsom yttrandefrihet, mötesfrihet och arbetares rättigheter än att stoppa Israels pågående folkmord på palestinier. Det är därför de politiska ledarna i västvärlden kallar dem som uttrycker solidaritet med det palestinska folket för ”odjur” och ”gaphalsar”. Det är därför de hotar att frånta människor jobb, medborgarskap och uppehållstillstånd. Inte bara i Sverige, utan över hela västvärlden.
Fascismen är kontrarevolutionär till sin natur. Om den en gång i tiden uppkom som ett sätt att slå ned på italienska kommunister, socialister och revolutionärer har den börjat växa sig stark igen, från USA till Indien. Bland annat som ett svar på alla de resningar som ägt rum under de två senaste decennierna – från Occupy Wall Street till den arabiska våren, klimaträttviserörelsen och Palestinasolidaritetsrörelsen – och som varit protester mot den pågående kris inom kapitalismen som berikat några få och fråntagit en majoritet av världens befolkning både välfärd och framtid. Det slår den kanadensiska aktivisten och författaren Harsha Walia och den italienske filosofen Alberto Toscano fast i ett djupgående samtal om fascismens framfart i essäsamlingen Fascism – State of Power 2026.
Men det behövs inte en Trump, Meloni eller Åkesson vid makten för att de demokratiska fri- och rättigheterna i de så kallade liberala demokratierna ska rullas tillbaka. Enligt organisationen Civil Liberties Union of Europe har demokratiska fri- och rättigheter under de senaste åren inskränkts i flera av EU:s medlemsländer. Som ett illustrativt exempel för de fram de allt hårdare lagar som Italien klubbat igenom som kriminaliserar allt från husockupationer till väg- och järnvägsblockader. Sedan flera år har även länder som Storbritannien och Tyskland kraftigt begränsat yttrandefriheten, rätten till organisering och mötesfriheten. De tydligaste exemplen är kanske förbjudna slagord och massiv polisbrutalitet vid Palestinademonstrationer i Tyskland och terrorstämplingen av solidaritetsgruppen Palestine Action i Storbritannien.
När demonstranter ropar ”From the river to the sea – Palestine will be free” i Tyskland, när aktivister från Palestine Action gör aktioner mot vapenindustrin i Storbritannien, när klimataktivister påtalar att ett folkmord inte är förenligt med klimaträttvisa och när hamnarbetare från Göteborg till Genua blockerar vapenleveranser till Israel för de flera olika kamper parallellt. De kämpar lika mycket för yttrandefrihet, mötesfrihet och fackliga rättigheter i sina egna länder som för palestiniernas rätt till frihet.
Fanon riktade sig inte bara till de koloniserade, han skrev också för människor som levde i frihet och insisterade på att ”närhelst mänsklig värdighet och frihet står på spel, involverar det oss”. Den palestinske författaren och marxisten Ghassan Kanafani, som 1972 dödades av Israel i Beirut, utvecklade Fanons tanke: ”den palestinska saken är inte en kamp endast för palestinier, utan en fråga för varje revolutionär, var de än befinner sig, som handlar om de exploaterade och förtryckta massorna i vår tid”.
Stora delar av vänstern i väst har genom årtiondena insett att kampen för ett bättre liv och ett jämlikare samhälle inte går att skilja från kampen för ett fritt Palestina. Förtryck här som där – allt hänger ihop. Vi lever inte i isolerade enklaver. När den globala kapitalismen flyttar fram sina positioner alltmer och suger ut arbetare i Sverige ser den till att tillhandahålla de vapen som Israel behöver för att underkuva palestinierna. När fascismen river sönder globala klimatavtal pekar den ut migranter och transpersoner som roten till problemen i väst. När militärindustrin bygger ut hamnar i det globala syd för att ackumulera välstånd och kapital åt världens rikaste bygger den murar och stängsel vid västs gränser för att förhindra människor på flykt att ta sig hit.
Den växande solidaritetsrörelsen med den palestinska kampen handlar, i motsats till det hegemoniska narrativet om att palestinier är terrorister, om att de flesta av oss vill leva i en värld utan förtryck och rasism. Att protestera mot Israels folkmordspolitik och apartheidregim är att bekräfta vår innersta och mest grundläggande känsla om rättvisa och alla människors lika värde.
Palestiniernas frihet är sammanflätad med allas vår frihet – från USA till Australien, från Iran till Kongo, från Colombia till Pakistan. Ett fritt Palestina betyder nämligen en annan värld, fri från kolonialism, imperialism och fascism. När högerregeringar i väst anklagar Palestinarörelsen för att stå i vägen för fred när den kräver mer än vapenvila är det enkla svaret: utan rättvisa och frihet är ingen fred möjlig.
Den palestinska befrielsen är bara början.
Shora Esmailian är kulturjournalist och författare. Hon har skrivit flera böcker
om arbetarrörelsen i Iran samt om klimatflyktingar. Hennes senaste bok, Gaza: Att spränga ett getto, utkom på Verbal förlag i oktober 2024.
Edvard Lakso Tesak bor i Göteborg och har varit medlem i Förbundet Allt åt alla sedan 2022. Han ingår även i redaktionen för tidskriften Manifest.
Veronika Österberg är medgrundare till Ta tillbaka framtiden och var tidigare aktiv i Extinction Rebellion. Åren 2021-2025 jobbade hon heltid med klimatkampen. Nu håller hon workshops, föreläser och skriver om strategi och organisering för klimatrörelsen.
