Roya Hakimnia
Ett nytt begrepp har dykt upp, i alla fall på Instagram: enhörningsvänster. Det är alla vi som motsätter oss såväl den iranska statens repression, som den amerikanska imperialismen och sionismen. En grupp av antiimperialister menar att det är naivt.
Denna text vänder sig emot denna form av bristfälliga antiimperialism, som också kan kallas ”campism”. Detta synsätt delar upp världen i två olika läger där det ena är antiimperialistiskt och det andra imperialistiskt. Definierande för synsättet är tanken att min fiendes fiende är min vän. I fallet Iran blir regimen en vän då den motsätter sig USA och Israel. Denna form av antiimperialism är i otakt med iranska arbetare, minoriteter, politiska fångar och feminister, som under alla år har kämpat mot såväl imperialism som den iranska republikens förtryck. Så tycker även den övervägande majoriteten av vänsteriranierna i diasporan, som hamnat i skuggan av de resursstarka fascistiska anhängarna av Shahen.
Man kan argumentera för att jag borde fokusera min kritik på Shahens anhängare, inte små campistiska grupper. Men eftersom de förra bara kan bemötas av en stark vänsteropposition är det viktigt att den så kallade campistiska inriktningen bemöts. Samtidigt får vi inte göra avståndet för stort mellan oss. Vi är eniga i kritiken mot sanktioner och krig. Vi måste inkludera Iran i en generell antimperialistisk organisering där Palestinarörelsen varit, och bör fortsätta vara, navet. Antiimperialismen leder dock bara till reell frihet om den samtidigt driver klasskampen, feminismen, antirasismen och kampen för hbtq-gruppers rättigheter.
Mot kriget, mot iranska regimen1
Palestinarörelsen har varit otroligt viktig för svensk demokrati. Efter år av postcovid-apati botade den vår politiska passivitet. Denna organisering måste vi bygga vidare på. Man kan påstå att Palestinarörelsen har haft en relativt enkel fiende, om än en väldigt stark sådan: Israel, USA, Väst. Palestinierna, inklusive Hamas och Islamiska Jihad, har utfört sin lagstadgade rätt till motstånd. Det är, enligt de flesta av oss, solklart vilken sida man ska stå på, även om vissa svenska vänsterföreträdare har haft svårt med sin antiimperialism. Palestinarörelsen har gett såväl vänstern som antiimperialismen en välbehövlig dos av förnyad energi.
Men vi är många som har bävat för om den stärkta antiimperialismen kan klara av detta lackmustest den dagen Iran nås av ny
protestvåg. Rädslan som palestinier kan känna inför att se en västerländsk lydstat förverkligas i Iran är reell. Det är en rädsla alla antiimperialister bör dela. Men med det sagt sviker vi de iranska arbetarna ifall vi håller tyst om den inhemska repressionen. En antiimperialistisk rörelse i Väst som inte lyckas säga sanningen om den iranska repressionen är dödfödd. Det reducerar vänstern till en akademisk studiecirkel.
De som tydligast stakat ut den så kallade campistiska linjen i Sverige tillhör också Palestinarörelsens viktiga röster: Tesfaye Woubshet Ayele och föreningen Antiimperialistisk aktion. De har vid upprepade tillfällen gjort klart att vi ska avhålla oss från att kritisera den iranska republiken (IR), och istället avgränsa oss till kritik av imperialismen. Ayele skriver i Parabol (4/2026):
Iran har varit ett av de främsta målen för västerländsk kolonial aggression i modern tid. Landet bombades i juni 2025 av USA och Israel, en händelse som kommit att kallas Tolvdagarskriget. Nu står landet mot ett oprovocerat militärt angrepp lett av samma imperialistiska krafter.
Det här är helt riktigt. Ayele kritiserar vidare riksdagspartiernas linje som, från höger till vänster, är att verka för regimskifte till varje pris, och som stödjer sanktionerna. Jag delar denna analys. I nuläget är bomberna största problemet. Men Iran uppstod ju inte den 28 februari 2026, den dagen bomberna började falla.
Ayele drar intressanta paralleller till Etiopiens frigörelse och kamp mot italiensk fascistisk invasion, men de ståndpunkter han framför där hade han gärna fått applicera på Iran. Genomgående visar han på hur många vänsterintellektuella hade invändningar mot Haile Selaiasses diktatoriska styre, men att de ändå stod bakom Etiopien mot Italien. Varför ska Iran behandlas annorlunda?
Det är iranierna som ska bestämma, säger Ayele. Fint så. Men varför då inte referera till en enda vänsterprogressiv iranier? Han utser Amineh Kakabaveh som vår representant, en galjonsfigur för islamofobin och knappast den vassaste pennan. Kitimbwa Sabuni bortser också från vänsterprogressiva antiimperialistiska iraniers ståndpunkt när han resonerar sig fram till liknande slutsats som Ayele (Parabol 5/2026). I podden Fredshetsarna drar även Nadja Al- Malki liknande slutsatser. Antiimperialistiska iraniers röster ignoreras i princip helt.2
Iranierna har i upprepade protestvågor uttryckt just sin vilja. Vi talar om ett land där vänstern i decennier förhindrats att organisera sig, där vänsterintellektuella med jämna mellanrum fängslas, och där dissidenter drivits i landsflykt till en diaspora som många inte kunnat lämna på 40 år. Sedan hävdar svenska antiimperialister att det inte finns någon iransk vänster eller fackföreningar så vi vet inte vad de egentligen tycker. Det är en dubbel bestraffning. Inte minst när man ignorerar de få självständiga röster som lyckas göra sig hörda. I den förra rundan av bomber mot Iran, sommaren 2025, fastslog självständiga syndikat av bussförare och pensionärer, i ett gemensamt uttalande, att de säger nej till krig och nej till IR:s repression.3 Om det är några vi ska vända oss till för att få reda på var vår solidaritet ska ligga är det förstås till dessa.
I senaste numret av Brand (2/2026), klargör Antiimperialistisk aktion återigen sin ståndpunkt att vi bör stå med Iran ”helhjärtat utan fördömanden”. Där framgår även att klasskamp inte anses vara viktigt. De skriver att antiimperialism möjligen också kan “hjälpa till att göra socialistiska framsteg” i Väst. Detta är den extrema campismens felslut i ett nötskal. Inte ens reformistiska krafter i Iran, eller relativt regimtrogna Ayatollor, är så okritiska mot den iranska regimen som Antiimperialistisk aktion.
Denna typ av antiimperialism måste ställas mot en socialistisk hållning. I samma nummer av Brand fastslår Athena Farrokhzad att vänsterns uppgift inte stannar vid antiimperialism utan avskaffandet av kapitalismen. Det är i denna tradition – Lenins, Luxemburgs och Marxs – vi ska verka.
Islamiska republiken har underminerat folklig antiimperialism, som Arash Gelichkhan skriver i ett tydligt svar till Ayele (Parabol 5/2026). Precis som Gelichkan skriver, inser de flesta socialistiska iranier att ett regimskifte just nu skulle kunna innebära väststyrd diktatur. Det skulle vara en katastrof för palestinier och libaneser och en dröm för Israel. Men betyder detta att man ska ignorera de små oppositionella vänsterkretsarna och arbetaraktivisterna som kämpar för social rättvisa och en folkligt förankrad antiimperialism? Det är just dessa motkrafter vi måste stärka.
Vi vänsteriranier har gått sida vid sida med palestinasrörelsen de senaste åren. Vi är internationalister och Palestina ligger oss lika varmt om hjärtat som Iran. Palestinarörelsen har stärkt antiimperialismen bland oss socialister. Men nu bör inte antiimperialisterna förlora socialismen. Med risk för att låta histrionisk, men blodet har inte ens torkat på iranska gator efter den senaste protestvågen. I detta läge är det svårt att acceptera att IR inte bör kritiseras.
Klass, kön, etnicitet – Irans krutdurk
Som antiimperialister måste vi givetvis analysera människornas livsvillkor i de länder vi vill befria från Västs klor. Iran är inget undantag. Iran har kämpat mot såväl inhemsk som utländsk repression sedan åtminstone 1953, då CIA:s kuppade den folkvalda iranska ledaren Mossadegh och Shahen återinsattes. Vi vet att det är avgörande att kunna hålla två tankar i huvudet och hålla två kamper vid liv samtidigt. Vi har betalat ett högt pris när vi tvingats välja: antingen Shahen och imperialism eller islamisk repression.
År 1979 lyckades folket kasta ut de imperialistiska makterna och Shahen i en av världshistoriens största folkliga revolutioner. Idag är vi i ett läge där regimen styrt i snart 50 år. Detta är en stor skillnad från palestiniernas situation, som fortfarande kämpar för sin självständighet. I lika många år har IR haft möjligheter att tillåta fackföreningar, lätta kvinnofientliga lagar om klädsel, vårdnad, arv, tillåta homosexualitet, minska diskriminering av kurder, balucher och araber samt avskaffa dödsstraffet. Utan sanktioner och Israels återkommande aggressioner hade det säkert gått lättare. Men det är också ett faktum att regimen har instrumentaliserat sanktionerna för att behålla makt och kapital hos några få. Iran måste förstås inte vara ickedemokratisk för att vara i vår tjänst. Tvärtom. Ett folkligt styrt land kan förstås mycket bättre utgöra ett uthålligt motstånd mot Israel och Västimperialismen.
Siffrorna är inte helt tydliga, vilket är förväntat i auktoritära stater som Iran. Shahvänlig media som Iran International och Saudiägda Manoto, samt USA och Israel, har förstås blåst upp siffrorna till absurda nivåer. Enligt regimen har cirka 3 700 dött, enligt Amnesty många fler. Det kommer ta tid att få fram de rätta siffrorna. Oavsett var januari 2026 den dödligaste månaden sedan 1980-talet, då tusentals vänsterdissidenter mördades. Därtill har cirka 3 500 mördats av bomberna, inte minst cirka 160 skolflickor i Minab i februari. Och i samma stund som bomberna slog ner, dog protesterna – som precis hade nått universiteten – ut. Iranska regimen kunde inte vara lyckligare.
Protesterna som började i slutet av 2025, spred sig till alla landets 31 provinser enligt FN. Vid sidan om Bazaris, köpmännen i basarerna, en traditionellt regimallierad grupp, hade protesterna en stark arbetarbas. Tusentals oljearbetare gick ut i strejk i Asaluyeh i december 2025. Den 7 januari anslöt sig oljearbetare i South Pars till protesterna, innan regimen slog ner dem. Den 8 och 9 januari ägde en massaker rum. Den 10 januari bevittnade världen hundratals människor som kring bårhuset i Khazirak letade efter sina nära och kära som låg i liksäckar. Många letar fortfarande. I diasporan växer depressionen och skräcken när iranier inte får tag på sina släktingar.
För arbetarna är det tydligt att regimen inte bara tar frukterna av deras arbete utan även dödar deras barn och kamrater, som The Organizing Council of Contract Oil Workers skrev i ett uttalande. Iran må vara medlem av ILO, den internationella arbetarorganisationen, men har inte ratificerat konventioner om rätt till organisering. Arbetarorganisationer som är trogna regimen är tillåtna, men dessa styrs till stor del av arbetsgivare och statliga myndigheter. Trots detta finns det några självständiga fackföreningar, de verkar förstås under hård repression. Många medlemmar är fängslade och utstår tortyr och riskerar dödsstraff. Särskilt afghanerna lever under prekära villkor och har senaste året också drabbats av ökade deportationer.
Protesterna har skakat Iran med jämna mellanrum sedan 2009 och ökat i takt efter 2017.
Vid sidan om oljearbetarna har transport- och stålarbetare protesterat regelbundet. Lärarstrejker har ägt rum 2018 och 2021. Pensionärer har protesterat sedan 2020. I december 2017 till januari 2018 handlade det om stigande matpriser, inflation och låga pensioner. I november 2019 var det bränslekostnaderna som blev gnistan för nya protester. År 2022 var det mördandet av Jina Mahsa Amini och kvinnors rättigheter som stod i centrum, där protesterna började i kurdiska och baluchiska regioner för att sedan spridas till resten av landet.
Dessa arbetarprotester har tonats ned av den iranska staten och dess media för att dölja hur IR alltmer förlorat sin folkliga bas, vilket inte minst valdeltagandet, som ständigt har sjunkit, bevisar. 2024 när den så kallad reformisten Masoud Pezeshkian valdes, låg valdeltagandet på under 40–50 procent. Det är det lägsta valdeltagandet sedan revolutionen 1979. Under reformismens glansperiod, när Mohammad Khatami valdes som president 1997, låg valdeltagandet på hela 80 procent. Det visar att även reformismen nått sin vägs ände i Iran. Iranierna vill ha reell förändring.
För en socialistisk antiimperialist är det självklart att vara intresserad av ett lands klassmässiga, könsmässiga och etniska motsättningar. Självklart kan inte allt skyllas på sanktioner och bomber. Motståndet har funnits i decennier, även om Israel och USA:s bomber nu är det mest akuta. Men när de slutar falla finns allt annat kvar.
Den iranska republiken är nyliberal, auktoritär och patriarkal. Utöver diskriminerande misogyna lagar så pågår det en kris i den sociala reproduktionens sfär som främst drabbar kvinnor. Regimen försöker bland annat rädda sin sanktionstyngda ekonomi genom att överföra arbete från det offentliga till det privata: det vill säga tvinga kvinnor att utföra obetalt arbete, allt för att rädda profiten hos de få4.
Därtill är Iran drabbad av en ekologisk kris kantad av vattenbrist, torka och föroreningar, som också slår ojämnt mot kvinnor. Här byggs rasism mot minoriteter in, i en form av intern kolonialism baserad på en ojämn utveckling där ekonomiska resurser, infrastruktur och politisk makt koncentreras i centrum medan de naturtillgångarna som rikedomen baseras på, extraheras från perifera regioner som hålls kvar i fattigdom.5 I Khuzestan, ett område med en majoritet arabisk befolkning, finns till exempel 80 procent av Irans oljetillgångar. Trots detta är provinsen bland de fattigaste i landet.
Iranska Kurdistan, Rojhelat, står också för en stor mängd naturtillgångar. Kurderna ser dock inte mycket av rikedomarna, istället ”betalas” de med hög arbetslöshet och fattigdom även bland akademiker som tvingas till tunga farliga arbeten, till exempel att bära gods över gränsen, så kallade kolberiarbeten. Liknande fattigdom och livsfarliga arbeten finns hos balucherna. Cirka 30 procent av iranier lever under fattigdomsgränsen.
Det är viktigt att vara medveten om hur den iranska republiken länge använt sig av detta hot om splittring i etniska enklaver för att slå ner kraven på demokrati. Som forskaren Aghil Dagheghele skriver: hotet om etnisk splittring beror framförallt på hur regimen väljer att agera. Så länge denna ojämna utveckling, som följer etniska linjer, finns i Iran kommer separatistiska mål och risken för splittring kvarstå. I detta har IR störst ansvar, något vi inte får glömma.6
Kriget på sociala medier, denna gång utan hijab
Med humoristiska legogubbar, memes och en sjungande Trump, har Iran överläge i kriget på sociala medier. Antiimperialister jublar, förståeligt, när Syd pekar fingret mot USA och Israel. Det kyler ens kokande blod, särskilt när ingen annan rättvisa tycks stå att finna för jordens fördömda. Då orkar man förstås inte tänka på Irans inhemska förtryck.
Den iranska regimen har inte varit dummare än att utnyttja denna känsla hos oss. Ett återkommande tema på sociala medier är klipp med moderna kvinnor utan hijab. På så sätt försöker den iranska republiken nå en ung generation som förförs av Irans antiimperialistiska hållning gentemot USA och Israel. I ett läge med internetrestriktioner ser de till att vi nås av kvinnor som protesterar mot det imperialistiska kriget: de sitter på motorcyklar och hyllar regimen (för två månader sedan fick kvinnor inte ens ta motorcykelkörkort), de är utan hijab, de röker på caféer. För bara några månader sedan skulle caféet ha utsatts för en razzia direkt. Men inte nu. Folk kan till och med erkänna att de varit på demonstrationer mot regimen, en del säger att de ångrar sig, andra lindar in kritiken. Regimen vill förstås visa att det finns frihet på gatorna, kvinnor med slöja, utan slöja, alla är bakom regimen.
Den största av dessa konton drivs av Hossein Shamaghdari, son till en före detta rådgivare åt den iranska presidenten Mahmoud Ahmedinejads regering (2005-2013). Sidan Factnameh går igenom hur kvinnors klädsel utnyttjats för den iranska statens politiska strategier under åren. Under Iran-Irakkriget lyftes de beslöjade kvinnorna fram och nu finns det förstås ett intresse att lyfta fram kvinnor utan hijab.7
Av detta kan man dra två slutsatser som inte på något sätt utesluter varandra. Den första är att kvinnor i Iran, och framför allt i storstäder som Tehran, sedan protesterna 2022 har kunnat vara relativt fria från kravet på hijab. Det är ett utrymme som tycks temporärt ha ökat nu under kriget. Den andra slutsatsen är att detta utrymme amplifieras och utnyttjas av regimtrogna för att locka vänstern och feminister i Väst till sin sida.
Vi får inte för en sekund ignorera att detta utrymme att ibland ta av sin hijab (absolut inte på statliga arbetsplatser, i kontakt med myndigheter och så vidare) kommit efter en blodig kamp. År 2024 försökte regimen, som ett svar på protesterna efter Jina Mahsa Aminis död 2022, förstärka det kritiserade hijabtvånget med dödstraff och piskstraff. Kritik eller förlöjligande av hijab skulle ge fängelse. Säkerhetstjänsten, islamiska revolutionsgardet, de paramiilitära Basijiagenterna, skulle få utökade resurser att genomdriva detta. Denna lag pausades tack vare trycket från modiga kvinnor och män, men hijabtvånget kvarstår i sin ursprungliga repressiva form. Att utmana lagar med risk för sitt liv är modigt, men förstås inte frihet. Och vem vet vad som händer efter kriget. De flesta är överens om att kriget mot Iran kommer till sitt slut, kommer det med all sannolikhet leda till att repressionen inom landet kommer att öka.
Oavsett regimpropagandan, verkar motståndet mot krig vara stort i många läger, såväl så kallade traditionella och moderna iranier. Men detta kan inte översättas som stöd för den iranska regimen. Den tidigare fången på det ökända Evin-fängelset, marxisten och forskaren, Behrooz Ghamari Tabrizi slår fast i Al Jazeera att en av hans viktigaste lärdomar från Iran-Irakkriget var att krig tydliggör separationen mellan nationen och staten. Få människor accepterar att man straffar nationen för statens politik. Ett krig är ett slag mot suveräniteten av nationen. Hamid Dabashi, en annan vänsterintellektuell, sammanfattar också denna känsla. Jag saknar en jota av respekt för regimen, men liksom miljoner iranier försvarar jag mitt hemlands historia och suveränitet, den civilisation som Israel och USA vill förstöra, skriver han i Middle East Eye.
Om vi kontrafaktiskt skulle se bomber falla över oss i Sverige, skulle inte många av oss gå ut och protestera mot förstörelsen av Sverige och mördandet av oskyldiga? Även om regeringen skulle styras av fascister?
Iran är motsägelsefullt, det är inte en total diktatur. Det finns små andrum som en del privilegierade tillskansar sig temporärt, men de kan dras undan nästa ögonblick och kanske till och med kosta dig livet. Att känna till dessa andrum är en sak, men att tro att de representerar en reell frihet är naivt.
Vad bör göras?
Vi befinner oss i ett akut läge av intensifierade imperialistiska attacker mot Iran och Libanon och inte minst pågår folkmordet än i Palestina. Vi vänsteriranier pressas från två håll. Förutom av campister av de Shahanahängare och imperialister som till och med Dagens ETC och Flamman uttrycker förståelse för.8
Jag vägrar acceptera att den socialistiska antiimperialismen som iranier visat prov på i decennier ska begravas av dessa okunniga krafter. Som antiimperialister är vi enade mot sanktioner, mot bomber, mot sionismens folkmord. Det enda vi begär är att antiimperialister inte ignorerar den iranska regimens repression. Gå under neutrala iranska flaggor. I Berlin och Paris har man lyckats demonstrera under alla dessa paroller samtidigt. I Sverige har nätverket SHORA gjort mindre men väldigt viktiga manifestationer. Låt oss lyfta dessa initiativ och bygga vidare på dem.
En antiimperialistisk rörelse som inte bryr sig om decennier av blodigt förtryck, oavsett avsändare, är dödfödd. En enhörning är mer realistisk. <<
Roya Hakimnia är skribent och jobbar till vardags som allmänläkare
Noter
1 I texten kommer jag att omväxlande använda iranska republiken och iranska regimen. Jag är medveten att Väst hycklande använder begreppet regim för länder de ogillar. Samtidigt tydliggör begreppet att man syftar på det politiska styret och inte hela landet.
2 Självklart finns undantag. Till exempel Yasra Delpishe i Fredshetsarna (avsnittet där hon kallar andra iranier enhörningar) https://www.youtube.com/watch?v=dZn9pYzBseQ
3 Joint Statement by Independent Organizations in Iran Opposing War and Warmongering Policies. 16 Juni, 2025.
4 Abdi Asma. “Gender, Crises of Social Reproduction, and Iran’s Neoliberal Policy Regime”. Jadaliyya (24 februari 2026).
5 Nikou Ida, “The Politics of Non-Negotiability: Labor and the Making of Recurrent Uprisings in Iran”, Jadaliyya (24 februari, 2026).
6 Läs gärna nättidningen Jadaliyyas sju utomordentliga essäer för djupare förståelse om klass, kön och ekologi i Iran: https://www.jadaliyya.com/Details/47192
7 factnameh.com/fa/reports/2026-04-20-iran-women-in-state-propaganda
8 Se till exempel Leonidas Aretakis, ”Klämda mellan mullor och Shah” Flamman (3 mars 2026) eller Andreas Gustavsson, ”Vänsterns duktiga domare delar ut rött kort till iranier som dör för sin frihet”, Dagens ETC (15 januari 2026).
