Jakob Sandberg
I södra Teheran ligger den gigantiska begravningsplatsen Behesht-e Zahrâ – Zahras paradis – med över en och en halv miljon gravar. Den sträcker sig öve r fem kvadratkilometer, varav en stor del är tillägnad nästan trehundratusen stupade från det tio år långa kriget mellan Iran och Irak. Många av dessa gravar är märkta med ett kort shahid-e gomnâm – okänd soldat, eller mer ordagrant: namnlös martyr. De shiitiska svarta chadorerna på sörjande kvinnor som vandrar bland de döda ger denna majestätiska plats en ryslig anstrykning av obearbetad sorg, som naturligtvis är politisk: vid sidan av nöd, sjukdomar och en alltför dödlig trafik skördade kriget med Irak å ena sidan minst en halv miljon liv, medan den islamska republikens repressiva apparat å andra sidan är ansvarig för tusentals dödsoffer sedan revolutionen 1979.
Men repressionens gravar är inte märkta, och den kyrkogård som bär deras kainsmärke är inte främst Behesht-e Zahrâ, utan en övervuxen tomt i Teherans västra distrikt Khâvarân. Det är en tidigare begravningsplats främst för kristna armenier och bahaiter, som på senare år blivit känd som en omärkt massgrav för tusentals politiska fångar, avrättade på Khomeinis order sommaren 1988, en plats som går under namnet La’natâbâd – de fördömdas mark, och kâfarestân – avfällingarnas land, eftersom de döda anses ha avvikit från den rätta tron.
Denna gigantiska slaktvåg som svepte genom Irans fängelser beordrades av Ayatollah Khomeini, och motiverades möjligtvis av att den iranska motståndsgruppen Folkets Mujaheddin tillsammans med den irakiska armén koordinerade ett angrepp mot Iran i slutet av kriget med Irak, men avrättningarna svepte långt in i vänsteroppositionen, och tog sig formen av en inkvisition, där fånge efter fånge utfrågades om sina religiösa förehavanden, och där varje person som inte svarade rätt avrättades på stället. Siffrorna är osäkra, men mellan tre och fem tusen människor tros ha dödats, andra talar om uppemot trettio tusen dödsoffer. Historikern Ervand Abrahamian skriver i böckerna Tortured Confessions (1999) och A History of Modern Iran (2008) att skälet till massakern var att Khomeini ville försegla sin religiösa republik med blod: genom att tvinga sina anhängare att besudla händerna med blod kom enbart personer radikalt lojala med Khomeini att uppehålla sig vid makten, medan hans mer liberalt sinnade allierade tog avstånd från dödandet, och därmed diskvalificerades från att leda landet. Effekten blev så stark att Khomeinis tilltänkte efterträdare Ayatollah Montazeri i ett antal brev ställda till den åldrande härskaren tog avstånd ifrån blodsutgjutelsen. Montazeri, som förmodligen var den främste rättslärde i den nykläckta regimen, avsattes, och hans följare förlorade sitt inflytande.
Blodbadet i januari
Detta blodröda rekord från 1988 överträffades troligen i samband med massakrerna i början av 2026. Iran har med jämna mellanrum skakats av stora protester, från demonstrationerna efter valet 2009, till blodiga november 2019 när uppemot 2000 människor satte livet till. Men allt var en västanfläkt mot vad som skedde i år. Det massiva ekonomiska trycket från sanktionerna fick de i övrigt relativt regimlojala handelsmännen i basarerna att protestera, och när fler anslöt sig och såg sin chans att en gång för alla störta regimen möttes tillräckligt många sociala förkastningslinjer för att regimen skulle känna sig hotad på riktigt. I kombination med en lika mycket välgrundad rädsla för utländsk inblandning som inbillad paranoia, som enbart stärktes när Israels säkerhetstjänst Mossad deklarerade att ”vi är med er på plats i Iran”, släckte man ner internet och inledde slakten av demonstranter. Antalet döda är långt ifrån fastställt, och vi är troligen år ifrån att få ens en ungefärlig uppfattning av hur många som skjutits ihjäl. Regimens egna källor talar om över 3,000 döda, medan oppositionen runt den avsatte Shahens son nämner 40,000. Människorättsorganisationen HRANA, som kunnat få fram pålitliga dödssiffror under tidigare protester, skriver att 7,000 döda är bekräftade, och 11,000 är under utredning, vilket är en av få verkligt verifierade uppskattningar bortom rena spekulationer.
Bilderna av tusentals svarta liksäckar, och strömmar av blod som bokstavligen spolades bort från gatorna i Irans städer förlamade det iranska samhället, och försatte miljoner iranier i och utanför landet i ett tillstånd av sorg och apati. Blodbadets följder är än så länge oöverblickbara, men iranierna i exil har förändrats för alltid. En konsekvens var att många iranier i diasporan som dessförinnan inte aktivt intresserat sig för politik nu började delta i stora demonstrationer, men det har aldrig funnits någon självklar enande opposition mot styret i Teheran, då exiliranierna söndrande har samlats i små grupper som kommit längre och längre bort från situationen i hemlandet. Men i ett nödläge tager man vad man haver, och allt fler oppositionella i utlandet började lyfta fram Reza Pahlavi, den störtade Shahens son. Skälet till att man lyckats blåsa liv i den avsatte konungens åldrade kronprins är lika dystert som enkelt: det finns ingen annan. Någon prominent figur likt Aleksej Navalnyj i Ryssland existerar inte, och de övriga som finns samlar för få anhängare.
Shahens följare skanderar att motståndet mot den islamska republiken är mer enat än någonsin, vilket givetvis inte är sant; Pahlavis motståndare tycker lika illa om honom som tidigare, men de har försvagats. Denna vänsteropposition pressas nu från två håll, dels från själva regimen, men också från rojalisterna som har låg tolerans för att deras ledare ifrågasätts. Herr Pahlavi själv föredrar att tala om att återupprätta förbindelserna med USA och Israel när han får makten, och han beklagar sig över hur utländska journalister inte ställer relevanta frågor om massakern i januari, utan istället är fräcka nog att konfrontera honom om hans dynastis egen blodiga historia. Att fundamentet för hans popularitet och Pahlavi-erans nostalgiska skimmer främst bygger på avskyn för den islamska republiken är det få som nämner.
Vägen till krig
Under demonstrationerna utomlands efter massakrerna började man mer och mer öppet skandera om en militär intervention för att en gång för alla bli av med den islamska republiken, och omvandla Iran till det samhälle den landsfördrivna medel- och överklassen drömt om sedan Shahen störtades. Inom Iran hade också desperationen nått så höga nivåer att övervintrade krigshökar i USA som senatorn Lindsey Graham vädrade morgonluft. Ett anfall mot Iran har alltid varit de nykonservativas önskedröm i enlighet med sloganen ”pojkar vill till Baghdad, män till Teheran”, och nu såg drömmen slutligen ut att uppfyllas. Donald Trump, som gått till val på att avsluta evighetskrigen i Mellanöstern, var av allt att döma hög på de militära framgångarna i Venezuela i januari. Han förstod inte vilken motståndare USA stod inför, och skrev i ett antal inlägg på Truth Social att ”Hjälp är på väg”. Främst i krigståget gick givetvis Benjamin Netanyahu, som ända sedan Bush den yngres dagar har uppvaktat varje amerikansk administration för att förmå dem att bomba Iran.
Sex veckor efter den största enskilda massakern i Mellanöstern sedan slakten i syriska Hama 1982 fick slutligen denna blandning av desorienterade iranier, monarkister, krigsivrande israeler och nykonservativa sina böner hörsammade när Israel och USA på förmiddagen den 28 februari öppnade krigsskådespelet med en spektakulär precisionsbombning av Beyt-e Rahbar – Högste ledarens ämbete – i centrala Teheran, och hade ihjäl Ayatollah Ali Khamenei tillsammans med nästan hela hans familj och 40 högt uppsatta militärer. Dådet gav en enorm sockerinjektion till många iranier i hemlandet och i förskingringen, som gick ut och firade med tackplakat till Trump och Netanyahu. Med tanke på den rådande brutala repressionen i Iran är det svårt att inte förstå deras glädje. Lika svårt är det att inte bli rasande över den tanklöshet som denna önskan innebär.
När sockerchocken försvann märkte man att revolutionsgardets grepp hårdnade, och inom kort valde väktarrådet sonen Mojtaba Khamenei till ledare – förmodat mot faderns vilja. Oavsett unge herr Khameneis medicinska tillstånd är utnämningen en fingervisning mot hårdare tider och mer förtryck. När undertecknad bodde i Teheran 2012 viskades det om att Mojtaba Khamenei hade gått i bräschen för att krossa protesterna 2009, och ska ha varit ideologiskt inspirerad av den ultrakonservative ayatollan Mesbah-Yazdi, som ville avskaffa det lilla spår av folkstyre som finns i den islamska republiken. Men även om utfallet av en intervention av det slag vi nu ser hade varit att Iran som genom ett trollslag förvandlades till en socialliberal etnisk lustgård med ett sprudlande näringsliv och en välfärdsstat för de svaga hade resultatet visat att internationell rätt inte är vatten värd, och att varje land som motsätter sig Trumpadministrationens stålsteroida interventionsdoktrin självt riskerar att bli invaderat. Det var nämligen exakt vad som hände när USA och Storbritannien lyckades avsätta den demokratiskt valde Mossadegh i Iran 1953, och applicerade sin framgångsmetod många gånger efteråt.
Lika förutsägbart är det resultat vi nu ser. Ur askan från de amerikansk-israeliska luftbombningarna reser sig det redan mäktiga Revolutionsgardet – Sepâh-e pâsdârân – som idag har full kontroll över den iranska staten, och har genom kriget och Ali Khameneis död växt sig mäktiga gentemot prästerskapet. Redan innan kriget kontrollerade revolutionsgardet, som är mycket mer välbeväpnad än den reguljära armén, både smuggelrutter och över hälften av ekonomin. Utvecklingen följer det krig Mario Vargas Llosa skildrar i romanen Kriget vid världens ände från 1981, där en postrevolutionär brasiliansk armé försöker kuva den uppstickande stadsstaten Canudos, som för varje anfall blir mer och mer motståndskraftig, innan den krossas i ett monstruöst blodbad. Ett sådant blodbad för att underkuva Iran har troligtvis bara stöd på en enda plats idag – Israel, det enda land på jorden där opinionen är för kriget. För Israel och för vissa av de nykonservativa är en kollapsad iransk stat och tiotusentals döda inte heller ett problem.
Israels krigsföring följer den logik som kommer av att landet i utrikespolitisk bemärkelse har förvandlats till ett gigantiskt gated community i relation till sina grannstater, ett grindsamhälle som tar sig friheten att döda vemhelst de önskar, och är på vägen att lägga hela landsändar i grus och aska. Excesserna må ha tagit fart efter Hamas angrepp den 7 oktober, men har djupare rötter. Doktrinen kokar ner till den legendariske befälhavaren Moshe Dayans ord att ”Israel måste vara som en galen hund, som ingen vågar röra”. Genom att applicera denna terrorlogik på omgivningen slipper man från israeliskt håll konfronteras med frågan om en palestinsk stat och den arabiska befolkningens frihet.
Motståndet
I övrigt är motståndet mot Irankriget på samma gång mer massivt och mycket svagare än motståndet mot Irakkriget. Ingen av USAs allierade har slutit upp bakom bombningarna, till Trumps stora förtret, men det har inte heller varit några större protester. Det omedelbara skälet torde vara den islamiska republikens exempellösa brutalitet, men på ett fundamentalt plan blottar kriget en postpolitisk cynism som har smugit sig in bland de härskande skikten i Väst, men som tidigare låg dold under sympatin för Ukraina. Bland opinionsbildare talas det ibland om ”pragmatism”, vilket givetvis bara ska förstås som en förskönande omskrivning för opportunism: följa reglerna när det passar, bryta mot dem när det passar. Och onekligen är opportunism tidens melodi. Lismandet i Europa stinker illa, men i svår konkurrens från bland annat vår egen statsminister får man ändå säga att ruttnast är Mark Rutte, Natos generalsekreterare, som öppet hyllar Trumps folkrättsbrott.
Vanligtvis brukar interventionisters argument lyda att man oavsett vem som är angripare stöder den stat man betraktar som demokratisk. Problemet med detta synsätt är att det i utrikespolitisk bemärkelse inte existerar några demokratier. Det är en logisk omöjlighet, eftersom medborgarna i ett givet land inte har någon möjlighet att genom val påverka hur ett annat land förhåller sig till dem. Därtill hör också utrikespolitik till de frågor som i väldigt liten utsträckning kan knytas till folkrörelser, utan som istället allt som oftast – särskilt i USA – styrs genom små inflytelserika grupper.
Efter en dryg månads krig tog striderna slut med ett hastigt tillyxat eldupphör undertecknat i Pakistan efter att Iran helt sonika stängt av världens viktigaste oljerutt och Trump hotat Iran med total utplåning. Hormuzsundets stängning har i många avseenden inlett en ny geopolitisk era i Mellanöstern där revolutionsgardet kommit ut stärkta, och många iranier som önskade interventionen har uttryckt ånger. Den islamiska republiken har helt enkelt visat sig vara alltför motståndskraftig, och den enda stat som önskar att kriget fortsätter är Israel, vars försvarsminister på sedvanligt folkmordsmanér sade att man med fingret på avtryckaren är redo att skicka Iran in i ”den mörka medeltiden”. I skrivandets stund i maj 2026 pendlar läget mellan tal om stabil fredsuppgörelse och förnyat krig, då Trump fortsatt blockerar Irans hamnar och har försökt att med den militära kofoten bryta upp Hormuzsundet utan att lyckas.
Oviss framtid
Vad som kommer att hända i det långa loppet är svårt att sia om. Hormuzsundets långa stängning har medfört oöverblickbara konsekvenser för försörjningen av allt från olja till helium och konstgödsel. Krigsivrarna har haft fel om det mesta, men en sak ser ut att stämma – dödstalen från massakrerna är fortfarande mycket högre än antalet offren från kriget, och när krigsdammet lagt sig kommer dessa döda att hemsöka den regim som fortfarande sitter vid makten. Dessa döda ökar för varje dag, med en allt större mängd avrättningar inne i Iran. Regimen överlever kriget, men frågan är hur länge den kan överleva sig själv. Och även om regimen inte ser ut att spricka, syns skiljelinjer redan nu framträda, inte minst när president Massoud Pezeshkian offentligt ber om ursäkt till de anhöriga för dödsoffren efter januarimassakern. Västs ledare kommer att hemsökas av något annat – sin egen principlöshet i relation till folkrätten, vilket kommer att slå tillbaka mot dem själva. Förståelsen av folkrättens betydelse slogs uppenbarligen ut i amerikanska precisionsbombningar, om den någonsin har funnits. Lärdomen, som är enkel i teorin men svår att implementera i praktiken när man sitter på en enorm militärapparat, är att denna sorts angrepp är dömda att misslyckas, och leder antingen till en stärkt regim, eller till en pyrrhusseger med en kollapsad stat. Det finns inga genvägar runt diplomatins tålmodiga plockepinn, och den typen av massakrer vi såg i januari kan endast förhindras genom långsiktigt, diplomatiskt arbete med osäkert resultat. Att ett misslyckande följer på ett krig är däremot bombsäkert.
Jakob Sandberg arbetar som kontakttolk i engelska och ryska, översätter facktexter från
ryska och persiska samt ingår i Röda rummets redaktion.
