Det amerikansk-israeliska angreppskriget mot Iran har återigen ställt den antiimperialistiska vänstern inför ett dilemma: bör vi okritiskt sluta upp bakom den iranska republiken enligt devisen som gör gällande att ”min fiendes fiende är min vän”, eller bör vi organisera oss både mot kriget och för frigörelse från en reaktionär statsapparat? Inte minst det faktum att Iran har utgjort den palestinska frihetskampens mest pålitliga allierade komplicerar frågan, för vad skulle egentligen den iranska republikens fall innebära i en region där Israel redan ges fria tyglar att fortsätta sitt folkmord och förtryck? I den politiska tradition Röda rummet verkar har vi alltid strävat efter att hålla två tankar i huvudet samtidigt och vägra underordna klasskampen under geopolitikens svartvita logik.
Därför publicerar vi här två bidrag till den antiimperialistiska debatten. Jakob Sandberg kontextualiserar såväl de senaste bombningarna, som den iranska republikens våld mot interna dissidenter i en lång historia av imperialistiska angrepp och blodigt förtryck. Att kriget kommer att misslyckas med sina liberala pretentioner menar han är tveklöst. Likväl kommer den iranska republiken inte kunna två sina blodiga händer rena. En antiimperialistisk vänster värd namnet, menar Roya Hakiminia, måste därmed ge upp den så kallade ”campismen” – tankefiguren som delar upp världen i endast två block: en imperialistisk och en antiimperialistisk. Hon uppmanar kamrater i Palestinarörelsen att inte tappa bort det socialistiska perspektivet som så många vänsteriranier i diasporan har kämpat för. Deras vägran att välja mellan det iranska styret och västvärldens imperialism är inte naiv, utan den enda principiella hållningen för varje rörelse som syftar till att frigöra jordens fördömda.
