Musik och politik i rörelse

Wow! Wow! Wow! – sätt tre emojis i inledningen så är recensionen klar! Så känns det när jag slår ihop den vackra boken om Kenny Håkansson och den progressiva musikens framväxt i Sverige. Håkan Thörn (text) och Katarina Despotovic (foto) har gjort en enastående insats i svensk musikhistoria när de följt gitarristen Kenny Håkanssons musikaliska resa, för genom den lär vi känna en mycket stor del av svensk pop-, rock- och fusionhistoria från 60-talet och framåt.

Kenny Håkansson har – enligt Thörn – ”med sitt unika gitarrspel satt ett betydande avtryck i svensk musik inte bara som tongivande medlem i Kebnekajse, Mecki Mark Men, Baby Grandmothers och Dag Vag utan också genom personligt präglade och uppmärksammade insatser på skivor med artister som t ex Cornelis Vreeswijk, Bo Hansson, Turid, Pugh Rogefeldt, John Holm, Jan Hammarlund, Bernt Staf, Lisa Ekdahl och punkbandet Dia Psalma.”

Och det är alldeles sant att Kenny Håkansson blivit alldeles för lite uppmärksammad. Nu kan vi säga: Äntligen!

För mig är Kenny allra mest förknippad med Kebnekaise, det mäktiga gitarrbaserade bandet som gjorde sin debut med Resa mot okänt mål 1971. I Thörns bok får vi vänta till sida 162 innan denna skogsprogg presenteras närmare. Mer än halva boken ägnas dess förhistoria, i synnerhet som den såg ut i grupperna T-Boones, Baby Grandmothers och Mecki Mark Men. Och det är en fängslande resa att följa för den som är det minsta intresserad av svensk pop- och rockhistoria, Thörn har verkligen vänt på imponerande många stenar. Förutom alla samtal han haft med Håkansson och hans medmusikanter har han också haft god hjälp av trummisen Pelle Ekmans noggranna anteckningar om spelningar samt av hans fina fotoalbum.

Bland Håkanssons 60-talsinfluenser finns Hendrix och Cream, de tunga riffen och de fritt svävande gitarrsolona, men också jazzig fusionmusik som den lät hos Hansson & Karlsson eller lite senare i Made in Sweden.

Mecki Mark Men, i vars andra upplaga Kenny Håkansson ingick, presenterades 1967 som ”progressiv pop”, det var förmodligen första gången det ordet användes om en svensk grupp i bemärkelsen att musiken var mer experimentell än det gängse popformatet. Så som ”progressive pop/rock” används på engelska.

Thörn påpekar att gruppen tog ställning mot Vietnamkriget – något de var ensamma om bland popband vid den här tiden – och att de organiserade antikommersiella spelningar, och därmed blev ”en slags brygga mellan den tidiga popvågen och musikrörelsen”.

I Sverige blev ju betydelsen av ”progressiv musik”, proggen, något som omfattade också en del av en rörelse där sammanhanget var lika viktigt som musiken: var den spelades, hur och varför den framfördes, var man spelade in och distribuerade och vad texterna handlade om. Det var ständiga diskussioner mellan de flummiga och de politiserade, mellan amatörism och elitism, och om inställningen till droger, hasch i synnerhet; diskussioner som Thörn tar upp i sin bok.

Kenny Håkanssons musik böljade som en naturkraft mitt i debatterna, ur Kebnekaises turnébuss vällde det en ström av musiker som spelade så att håren reste sig och fick lokalens fönsterrutor att skallra. Håkansson hade hittat fram till svensk folkmusik, något som kom att bli Kebnekaises signum: Hendrix, Zappa, psykedeliskt tunggung och – gånglåtar! Och när Kenny lämnade gruppen 1977 gjorde han en soloplatta med just Springlekar och gånglåtar.

När svenska progg-eran övergår i punken i slutet av 70-talet är Kenny Håkansson Beno Zeno, gitarrist i gruppen Dag Vag, som inte var punk annat än i attityd. Om debutplattan skrev jag i boken 99 Proggplattor att ”om musikrörelsen var den ordningsamma pantern Bagheera i Djungelboken, var Dag Vag björnen Baloo som sorglöst vickar på rumpan på sin väg genom djungeln.”

Under 80-talet spelade Håkansson med Bill Öhrström i Bills Boogie Band där en annan av Nordens supergitarrister, Jukka Tolonen, ingick. På 90-talet turnerade han med Lisa Ekdahl och medverkade på hennes andra skiva. I slutet på 90-talet var det plötsligt ont om jobb och Kenny försörjde sig ett kort tag som busschaufför, men sen ringde Stig Vig (från Dag Vag) och det blev musikalen Cabaret och återföreningar av både Kebnekaise, Boogie-bandet och Dag Vag under 2000-talet.

Att läsa denna genomgång av en musikers liv är hisnande, för upp från bokens sidor flyger ju all fantastisk musik som har varit och fortfarande är en sån viktig del inte bara av ens egen historia och utveckling, utan hela samhällets. Thörns sociologiska perspektiv på växelspelet mellan musik och samhällsklimat gör boken till något mycket mer än ett porträtt av en enskild musiker. Självklart vimlar det av händelser och anekdoter, om pajade bussar och illa planerade USA-turnéer och besöket i London med T-Boones 1967 där man inte kunde gå någonstans utan att höra ”A Whiter Shade of Pale”.

Själv uppskattar jag särskilt den utförliga och efterlängtade berättelsen om Mecki Mark Men. Jag hade till exempel dålig koll på att MMM var bandet som spelade på Scala i Stockholm när musikalen Hair sattes upp där 1968 – första uppsättningen utanför USA – och att en av upphovsmännen Gerome Ragni på efterfesten försökte svinga sig i kristallkronan på Operakällaren men stoppades av bland andra Bill Öhrström. Visst känner vi igen scenen? Den finns ju i Milos Formans filmatisering av Hair, men där lyckas ju Treat Williams verkligen svinga loss i kristallkronan.

Det finns många andra helt oförglömliga bilder i denna synnerligen rika bok där förstås Kennys gitarrer – de verkliga huvudpersonerna – avbildas och presenteras på ett par uppslag. Dessutom tidningsurklipp, affischer, foton från barn- och ungdom och den trevande, blyga starten med tidiga band som kompletteras med Katarina Despotovics ömsinta bilder, 50-60 år senare, av Kenny och hans medmusikanter som bara fortsatt spela i en Horgalåt som aldrig tar slut.

Artikelförfattare:
Mia Gerdin har arbetat som kritiker och kulturjournalist i både Dagens Nyheter och
Musikens Makt men allra mest och längst på Sveriges Radio. Första recensionen var i
skoltidningen 1967: Jimi Hendrix på Lisebergs konserthall (som brann ner inte så långt efter).
Sen har det rullat på.