Kapitalismen förbrukar inte bara naturresurser och omsorgsarbete. Den tär också på människors livskraft. Denna text återvänder till en delvis bortglömd tradition inom feministisk marxism och objektrelationspsykoanalys för att utveckla en teori om de känslomässiga och relationella villkor som krävs för mänskligt välbefinnande, kreativitet och autonomi. Mot bakgrund av samtidens omsorgs- och meningskriser argumenterar texten för att kritiken av kapitalismen också måste bli en kritik av dess utarmning av människans inre liv.
Kapitalismens strukturella
motsättningar: Profitmaximering och social reproduktion
Under de senaste åren har vi sett ett förnyat, och högst välkommet, intresse för social reproduktionsteori (t.ex. Bhattacharya 2017; Ferguson 2020; Federici 2020). Teorin har varit central för en feministisk-marxistisk kritik av den kapitalistiska samhällsordningen och dess flerfaldiga kriser, för omsorgen, för ekologin och för demokratin. En person som varit central för det förnyade intresset för den historisk-materialistiska teorin om social reproduktion är den amerikanska filosofen Nancy Fraser (2014a; 2014b; 2022). Hos henne finner vi en djup kritik av kapitalismen, ett samhällssystem som vilar på – men samtidigt undergräver – sina egna förutsättningar.
Till skillnad från många andra teorier om social reproduktion lägger Fraser inte fokus på exploatering – det vill säga osynliggörandet och underbetalningen av kvinnors produktiva och reproduktiva arbete – utan på expropriering, vilket är ett begrepp som fångar den strukturella motsättningen mellan profitmaximering och de aktiviteter som producerar och upprätthåller människors liv, kroppar, relationer och normer. Fraser visar hur kapitalismen livnär sig på en systematisk utarmning och kannibalisering av produktionens bakomliggande sfärer: reproduktion, natur, politik och periferi. Hon påpekar att var och en av dessa sfärer har en ”ontologisk grammatik”, som inte bara är en återspegling av marknadens logik, även om de behandlas som om de vore det. Samtidigt avvisar Fraser en romantisering av de icke-kommodifierade sfärerna – enligt henne finns de inte ”utanför” kapitalismen, utan utvecklas i symbios och konflikt med den.
Frasers fokus på expropriering har bland annat inspirerats av ekologiskt tänkande och Marx idé om den ”metaboliska revan” – brottet i metabolismen mellan människa och natur (Foster 1999; Fraser & Jaeggi 2018). När naturens förmåga till återbildning undergrävs uppstår en ekologisk kris. Viktiga bidrag till historiematerialistiskt tänkande har fördjupat Marx poäng att kapitalismen, utöver att producera en metabolisk reva, också producerar en ”kroppslig reva” (t.ex. Fracchia 2005; Clark & Foster 2018) – det vill säga en utarmning och utmattning av människokroppen – som berövar människan friheten att forma historiens gång. Utifrån detta kan man säga att naturen och människans kropp utgör en helt grundläggande utgångspunkt för en materialistisk förståelse av historien; det vill säga en förståelse av de materiella villkoren för förändring och social reproduktion i historien och samhällsutvecklingen. De är enligt Joseph Fracchia ”de första fakta” i en historiematerialistisk analys (Fracchia 2008).
Fraser överför delvis denna logik till social reproduktion: när omsorg, relationer och människors livsvillkor exproprieras uppstår en ”omsorgskris”, det vill säga en situation där upprätthållandet av mänskliga behov och relationer hotas (Fraser 2014a). Fraser menar att det finns en ”yttre” natur (av ekologiskt slag) som sätter gränser för kapitalets logik, men hon utvecklar inte på motsvarande sätt en materialistisk föreställning om en ”inre” mänsklig natur – alltså om de psykologiska och emotionella villkoren för att människor ska kunna bli subjekt. I stället tar hon sin utgångspunkt i teorier med fokus på erkännande och människans relationella karaktär (som vi finner hos bland annat Hegel, Foucault och Bourdieu) (Fraser 2014a,s. 61; Fraser & Jaeggi 2018, s. 32–33). Det vill säga, subjektets formering förstås genom att få sin identitet bekräftad i sociala relationer med andra, eller i relation till normer och diskurser (kamp om erkännande och symboliskt kapital), snarare än som en varelse med inre drifter och behov av emotionell mediering i förhållande till världen.
Vi menar att detta undvikande att formulera en ”inre natur” är ett uttryck för en generell tendens inom stora delar av den kritiska samhällsteorin efter att poststrukturalistisk teori blev tongivande. Samtidigt tror vi att det finns ett behov av att återerövra och utveckla en feministisk-materialistisk förståelse av människans subjektivitet, som ett fysiologiskt och sinnligt väsen med kroppsliga och känslomässiga behov. En sådan förståelse, i linje med teorin om den metaboliska och kroppsliga revan, skulle kunna bidra till att belysa den känslomässiga reva som uppstår hos människor under kapitalismen. Att urskilja samhällsstrukturer och praktiker som främjar eller undergräver människans ”livskraft” och hennes frihet att forma historiens gång är en förutsättning för att kunna förstå den inre motsättningen mellan profitmaximering och social reproduktion. En sådan teori är en förutsättning för att kunna förklara varför en människa inte kan varufieras helt (Fraser 2014b), och hur kapitalismens expropriation av omsorg och känsloliv producerar utbrändhet, depression, polarisering och en kultur av ”icke-omsorg” (Weintrobe 2023).
Vi hittar frön till en sådan teori i 1970- och 1980-talens i mångt och mycket bortglömda objektrelations-inspirerade materialistiska feminism (t.ex. Nancy Chodorow, Dorothy Dinnerstein, Ulrike Prokop och Nancy Hartsock). Vi menar att detta psykoanalytiska perspektiv kan utvecklas för en mer sammanhängande förståelse av kapitalismens inre motsättningar och de kriser den skapat genom expropriering av natur, social reproduktion och subjektivitet. Ett materialistiskt begrepp som ”livskraft” – förstått som förmågan att förena inre längtan och yttre verklighet på ett kreativt och livsbejakande sätt – är en förutsättning för att kunna bedöma vilka former av arbete och omsorg som faktiskt främjar eller hämmar människans möjlighet att forma historiens gång på mer eller mindre destruktiva eller livsbejakande sätt. Om denna livskraft reduceras till varuproduktion kommer den att ”bita tillbaka”, som Adorno och Horkheimer (1947) uttryckte det i Upplysningens dialektik, inte bara som ekologisk kris utan också som psykologisk och social kris.
Objektrelationsfeminism: Social reproduktion som livsproduktion
1970- och 1980-talens materialistiska feminister kombinerade Marx och postfreudiansk psykoanalys i objektrelationsteorin (Winnicott m.fl. 1953). Utgångspunkten är att spädbarnet inte föds som en autonom individ, men successivt blir det genom relationen till
primära omsorgspersoner. Barnet är totalt beroende av att andra ”översätter”, ger beskaffenhet till dem, och tillmötesgår dess kroppsliga och känslomässiga behov. Denna process är fylld av intensiv affekt, frustration och smärta. För att kunna utvecklas måste barnet mötas av uppmärksam, tillmötesgående och kärleksfull omsorg som hjälper barnet att hantera ångest och separation och att skapa en sammanhängande inre värld.
Tidiga materialistiska feminister fokuserade på denna primära socialisation för att förklara hur könade subjektiviteter formas: pojkar som lär sig att ha hårda gränser och ”kall” autonomi; flickor som får svårt att dra gränser mellan egna och andras behov (t.ex. Dinnerstein 1976). Men de visade samtidigt på något mer grundläggande: formen för det arbete och den uppmärksamhet som gör psykologisk utveckling och subjektivitet möjlig.
Den tyske tänkaren Ulrike Prokop utvecklade i sin bok Weiblicher Lebenszusammenhang detta till en generell idé om ett ”behovsorienterat och kommunikativt produktionssätt” (Prokop 1981, s. 71). Detta produktionssätt handlar om icke-instrumentell uppmärksamhet på andras behov, känslor och subtila uttryck; om att ge form åt det diffusa och oklara, så att inre impulser kan finna uttryck i världen. Det skiljer sig därmed radikalt från det instrumentella, målstyrda produktionssätt som dominerar den kapitalistiska ekonomin, där man arbetar mot på förhand definierade och mätbara resultat.
Prokops idé kan utvecklas genom att frigöras från den specifika historiska karaktärstypen ”kvinnor i hemmet” (Weiblicher Lebenszusammenhang) och i stället förstås som ett generellt begrepp av livsbejakande praktiker – alltså de former av arbete, omsorg och uppmärksamhet som alla människor, i alla sfärer, är beroende av för att utveckla och upprätthålla sin livskraft; det arbete som producerar mänsklig autonomi och subjektivitet (Battistoni 2025). I dagens kapitalism är motsättningen mellan livsbejakande och profitmaximerande praktiker inte längre bunden till privat/feminint kontra offentligt/maskulint, utan genomsyrar alla institutioner. Vi tar dock detta ett steg vidare genom Hans Loewalds (1980, 1988) vidareutveckling av Donald Winnicott (1953/2018), och i synnerhet genom Loewalds historiematerialistiska omläsning av Freuds begrepp Eros som livsdrift.
Loewald och Eros: ett materialistiskt begrepp om livskraft
Loewalds utgångspunkt är att människor har en grundläggande drivkraft mot psykologisk tillväxt och mer komplexa relationer till världen. Denna drivkraft kan inte förstås som en rent ”inre” biologisk kraft; snarare blir den till och formas i samspelet mellan inre impulser och yttre miljö. Loewald omtolkar Erosbegreppet som en icke-klimaktisk, icke-uttömmande längtan efter att skapa ”högre, mer differentierade enheter” (Loewald 1988, s. 29) – alltså förbindelser mellan inre längtan och yttre värld, där spänningen inte elimineras utan ”binds” och sublimeras. Loewalds begrepp om livskraft eller eros handlar inte om ett ohistoriskt eller naturligt jag, utan om en historiskt formad kraft i kärnan av den mänskliga existensen. Denna kraft kan näras och stärkas genom vissa former av omsorgsarbete och samhälleliga ramar; eller så kan den utarmas eller perverteras, om den instrumentaliseras och pressas för hårt in i profitlogiker.
När livskraften inte närs utan i stället exploateras, förvrängs eller förnekas uppstår försvarsmekanismer: splittring, dominans, projektion och polarisering. Det skapar inte bara stressade och optimerande subjekt, utan också sköra, utbrända och aggressiva subjekt. Därmed kan vi från en materialistisk utgångspunkt besvara frågan: vad är det i människors liv och inre natur som ”biter tillbaka” när social reproduktion underordnas profitlogiken?
Konsekvenser för kritiken av den samtida kapitalismen
Vi menar att en utvidgad materialistisk förståelse av social reproduktion och livskraft har flera teoretiska och politiska konsekvenser:
1) Vi kan få en djupare förståelse av omsorgskrisen
Det är sant att subjektet är genomträngt av marknadslogiker: föräldraskap, kärlek, utbildning, självutveckling formas av konkurrens och kamp om erkännande. Å ena sidan besitter människan förmågan att överskrida sin natur. Å andra sidan, i likhet med all annan natur, kännetecknas människan av begränsningar. Det finns vissa villkor för mänskligt välbefinnande och livskraft som inte är förhandlingsbara (t.ex. Soper 1995; Gunnarsson 2013). Det är i spänningen mellan naturen som begränsning och något som kan överskridas, som vi normativt måste bedöma när och hur subjektivering urholkar människors förmåga att förbinda sig med världen på livsbejakande sätt.
Här bidrar en den objektrelations-inspirerade materialismen med en idé om vad livsbefrämjande praktiker består i (uppmärksamhet, icke-instrumentell omsorg, förmåga att tåla och bearbeta ambivalens, stöd till kreativ reglering mellan inre och yttre), och en förståelse om vad som sker när dessa systematiskt undergrävs (ångest, utbrändhet, depression, förlust av ”resonans”, polarisering, ”icke-omsorg”). Det gör det möjligt att förstå symptom som stress, utmattning, misstro och polarisering som uttryck för en ”känslomässig reva” i människans relation till världen – i linje med Marx ”metaboliska reva” mellan människa och natur.
2) Social reproduktion kan inte kommodifieras helt och hållet
Genom begreppet livskraft ges en mer solid grund för varför social reproduktion inte kan kommodifieras helt och hållet. Omsorg och produktion av liv är inte bara en tjänst; det handlar om att understödja den mänskliga förmågan att reglera mellan inre drifter och yttre verklighet. Den kan ”inspireras” av och delvis infångas av profitlogiker (“emotional management”, ”emotional intelligence” och terapeutisk kultur), men om den reduceras till instrumentell måluppfyllelse faller dess egen logik.
I dessa fall uppstår abnorma former av omsorg (maniskt intensiva moderskapsideal, självoptimeringskulturer, terapeutiska marknader). Dessa uttrycker en verklig längtan till livsbejakande relationer, men är samtidigt frikopplade från de kollektiva och materiella förutsättningar som krävs för att nära livskraft (tid, stabilitet, gemenskaper, icke-instrumentell uppmärksamhet). I stället för att göra sig löjlig över, eller kritisera sådana fenomen, bör de betraktas som förvridna uttryck för legitima behov och längtan som, med Ulrike Prokops ord, bör ”hjälpas att komma till tals” på mer frigörande sätt (Prokop 1981, s. 69).
3) Dialektiken mellan kapital och livskraft
Slutligen är det viktigt att nyansera relationen mellan kapitalism och livskraft. Kapitalismen är inte bara destruktiv. För vissa sociala grupper och klasser har den också frigjort energi, gett tid och möjligheter till kreativ utveckling och individualisering. Den ger också incitament till vissa former av reglering och komplexitet. Men i dess nuvarande historiska fas – ”den kannibaliska kapitalismen” (Fraser 2022) – överskrids gränsen där kapitalackumulationen endast gör bruk av livskraften, till en punkt där den i stället urholkar den. När naturens återbildande förmåga undergrävs blir resultatet ekologisk kris och en kris för den sociala reproduktionen, vilket leder till en omsorgskris; den inre mänskliga naturen utarmas vilket leder till en kris för psykiskt välbefinnande, demokrati och social sammanhållning. Det är den tredubbla ”naturen” som ”biter tillbaka”.
Avslutning: Att återfinna Eros i feministisk kapitalismkritik
Genom att återerövra och utveckla en materialistisk förståelse av mänsklig livskraft (Eros) och de praktiker som producerar och bistår den kan man ge ett mer djupgående svar på vad som står på spel i konflikten mellan kapital och omsorg.
Social reproduktion handlar inte bara om arbetsdelning mellan könen och synliggörande av kvinnors arbete, utan om de livsbejakande processer som producerar det mänskliga subjektet och dess sätt att förhålla sig till sig självt och till världen (Battistoni 2025). På så sätt görs det möjligt att vara ett ”subjekt i välbefinnande”, som inte enbart lever genom maximering av fördefinierade värden, utan som i stället kan ingå i rika och komplexa relationer till sig självt, andra och världen.
Kritiken av kapitalismen behöver därför också vara en kritik av hur systemet koloniserar och tär på människors livskraft – och innefatta en kamp för att skapa zoner och institutioner där livsbejakande praktiker inte bara skyddas från varufiering, utan kan växa och förgrena sig. I detta finns en grund till människans frihet att forma historiens gång. Därmed blir den feministiska kritiken av kapitalismen också en kamp om platsen för Eros: att skapa samhällsformer där människors och naturens förmåga att återbilda och växa inte reduceras till medel för profit, utan erkänns som mål i sig själva. <<
Referenser.
Adorno, T. W., &, M. Horkheimer (1947/1997). Dialectic of Enlightenment. Verso.
Battistoni, A. (2025). Free Gifts: Capitalism and the Politics of Nature. Princeton University Press.
Bhattacharya, T. (red.) (2017). Social Reproduction Theory: Remapping Class, Recentering Oppression. Pluto Books.
Chodorow, N. J. (1978). The Reproduction of Mothering: Psychoanalysis and the Sociology of Gender. University of California Press.
Chodorow, N. (2011). Individualizing Gender and Sexuality: Theory and Practice. Routledge.
Foster, J. B. &, B. Clark (2018). TheRobbery of Nature: Capitalism and the Metabolic Rift.
Monthly Review: An independent socialist magazine and press 70(3).
Dinnerstein, D. (1976). The Mermaid and the Minotaur: Sexual Arrangements and Human Malaise. Harper and Row.
Federici, S. (2020). Beyond the Periphery of the Skin: Rethinking, Remaking, and Reclaiming the Body in Contemporary Capitalism. PM Press.
Fracchia, J. (2005). Beyond the Human-Nature Debate: Human Corporeal Organisation at the ‘First Fact’ of Historical Materialism. Historical Materialism 13(1), 33–61.
Fracchia, J. (2008). The Capitalist Labour Process and the Body in Pain: The Corporeal Depths of Marx’s Concept of Immiseration. Historical Materialism 16, 35-66.
Fraser, N. (2014a). Behind Marx’s Hidden Abode: for an Expanded Conception of Capitalism. New Left Review 86, 55–71.
Fraser, N. (2014b). Can Society be Commodities all the Way Down? Post-Polanyian Reflections on Capitalist Crisis. Economy and Society 43(4), 541–558.
Fraser, N. (2022). Cannibal Capitalism: How Our System Is Devouring Democracy, Care, and the Planet and What We Can Do A bout It. Verso Books.
Fraser, N., & Jaeggi, R. (2018). Capitalism: a Conversation in Critical Theory. John Wiley & Sons.
Gunnarson, L. (2013). The Naturalistic Turn in Feminist Theory: A Marxist-Realist Contribution. Feminist Theory 14(1), 3–19.
Hartsock, N. (1983). Money, Sex and Power. Towards a Historical Materialist Feminism. Longman.
Loewald, H. (1980). Papers on Psychoanalysis. Yale University Press.
Loewald, H. (1988). Sublimation: Inquiries Into Theoretical Psychoanalysis. Yale University Press.
Prokop, U. (1981). Kvinnors Livssammanhang: Begränsade Strategier och Omåttliga Önskningar. Rabén & Sjögren.
Soper, K. (1995). What is Nature? Blackwell Publishers.
Weintrobe, S. (2021).
Psychological Roots of the Climate Crisis: Neoliberal Exceptionalism and the Culture of Uncare. Bloomsbury.
Winnicott, D. W. (1953/2018). Transitional Objects and Transitional Phenomena. I Influential Papers From the 1950s. Routledge.
Artikelförfattare:
Helene Arseth är sociolog och genusforskare vid Senter for tverrfaglig kjønnsforskning,
Universitetet i Oslo. Hennes forskning behandlar social reproduktion, klass, familj,
kön och subjektivitet i samtida kapitalism, med särskilt fokus på relationen mellan arbete,
omsorg och känsloliv.
Rebecca Lund är genusforskare och docent vid Senter for tverrfaglig kjønnsforskning,
Universitetet i Oslo. Hennes forskning kretsar kring feministisk epistemologi, kritisk samhällsteori samt akademiskt arbete, styrning och kunskapsproduktion.
