ADHD-medicinering ökar bland unga och vuxna. Redan för två år sedan uttalade FN:s kommitté för barnens rättigheter allvarlig oro över studier som påvisar snabbt ökande utskrivning av psyko­stimulantia som  Ritalin och Concerta till barn med ADHD-diagnos.
Inom psykiatrin i Sverige anses det idag föredömligt att ge dessa preparat till mer än sex procent av pojkar mellan 10 och 14 år. Dessa anses lida av en ärftlig hjärndefekt. Lars Lundström redovisar utvecklingen och ifrågasätter det rådande psykiatriska paradigmets grunder och varnar för dess samhälleliga konsekvenser

Andelen svenskar med ADHD-diagnos har på några år mångdubblats. Dussintals nya privata företag erbjuder dyra snabbdiagnoser. Förutsättningarna för kriminalvårdspolitiken förändras när man vill medicinera nära hälften av alla dömda och bygger upp ADHD-avdelningar på ett stort antal anstalter.
I Sverige erhöll år 2011 över 60 000 barn och vuxna ADHD-preparat. Det handlar framförallt om narkotikaklassade Concerta och Ritalin (metylfenidat) samt Strattera (atomoxetin). Trots att inget av preparaten är godkänt för vuxenbruk har Sverige europarekord med över 30 000 medicinerade vuxna.

Vi står inför en globalt skenande förskrivning av narkotikaklassade medel till allt från treåringar till åldringar. Ett kemiskt experiment utan motstycke, med följder vi ännu knappt kan ana.

Ökningen av medicineringen med ADHD-preparat

I Sverige närmar vi oss en amerikansk situation1 där snart var fjärde person är försedd med en neuropsykiatrisk diagnos. Autism (avskurenhet) har femdubblats från 1993 till 2004. Bipolär sjukdom (tidigare manodepressivitet) har under samma period ökat fyrtio gånger bland barn och tonåringar. Detta särskilt sedan några inflytelserika psykiatrer påstått att barn med ADHD egentligen har bipolär sjukdom. Det har nu konstaterats att dessa symptom direkt kan orsakas av medicineringen mot ADHD.

VAD ÄR ADHD?
Följande definition är den vanliga bland förespråkare för livslång medicinering:
ADHD (Attention Deficit, Hyperactivity Disorder) är en nedärvd biologisk störning som oftast är bestående. Den medför kognitiva, emotionella och funktionella försämringar. Nästan alla som diagnostiseras har samtidigt minst en annan störning, särskilt ångesttillstånd, känslomässiga störningar, missbruk och asocial personlighet. Cirka fem procent av befolkningen är drabbad.2 ”Tillstånden är antingen ärftligt betingade eller uppstår till följd av skador i nervsystemet…”3. Enligt Socialstyrelsen är det tre till fyra gånger vanligare hos pojkar än hos flickor. Kriminalvårdsstyrelsen hävdar att 45 procent av fängelseinternerna har ADHD.4
Egentligen är det fråga om tre diagnoser: AD, koncentrationssvårigheter, HD, rastlöshet och impulsivitet samt kombinationen ADHD. När man insett att det inte går att avgränsa dessa så kallade neuropsykiatriska funktionshinder har begreppet spektrum införts, som till exempel autismspektrum. Autism anses ha samband med ett antal olika syndrom som visar sig tidigt i barndomen. Nyligen har påvisats att autism har starkt samband med stress i samband med graviditeten.
Det förment vetenskapliga sättet att konstruera en diagnos inom det neuropsykiatriska fältet blir alltmer obegripligt. Christopher Gillberg – som väckte uppmärksamhet då han lät förstöra sina ifrågasatta forskningsdata rörande DAMP (en diagnos som i Sverige föregick ADHD) – lanserar nu begreppet ESSENCE (Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neuropsychiatric Clinical Examinations). Med det menar han en rad störningar och syndrom som ofta överlappar varandra.5
– Det handlar om barn med bland annat autism och Aspergers syndrom, om ADHD, som ofta är förenat med trotsighet, negativism och svårigheter att kontrollera känslor. Många med ADHD får också diagnosen ODD/CD – uppförandestörning och trotssyndrom, förklarar Gillberg
Han framhåller också en annan grupp – barn med specifika språkstörningar som nästan alltid har någon mer störning. Många får så småningom en diagnos inom autismspektrat, ADHD eller andra ESSENCE-problem. Symptom som visar sig vara ADHD liknar i hög grad de som senare leder till en autismdiagnos. Det kan enligt Gillberg visa sig vara autism och ADHD, eller ADHD med autistiska drag.

LÄKEMEDELSINDUSTRI MOT MYNDIGHETER
I september 2010 hävdar en europeisk 27-mannagrupp med Ylva Ginsburg och tre andra svenska deltagare (The European Network Adult ADHD, finansierad av Janssen-Cilag som framställer Concerta) följande:
Behandlingen av ADHD hos vuxna måste öka med metylfenidat (Concerta) som första behandlingsalternativ. Det förbättrar inte bara symtomen och de handikappande beteendena som hör ihop med ADHD, utan förbättrar också problem som har samband med dessa, som lågt självförtroende, aggressionsutbrott, humörsvängningar, kognitiva problem, social funktion och familjefunktion. Biverkningarna är vanligtvis milda och övergående.
Det är viktigt att känna till att både kliniska studier och klinisk erfarenhet stöder synsättet att metylfenidat inte leder till beroende av centralstimulantia eller andra droger. Tvärtom så har det visats att den har en neutral eller reducerande inverkan på missbruk och risken för återfall.6
De europeiska läkemedelsmyndigheter som samtidigt behandlar Janssen-Cilags ansökan om godkännande av Concerta för vuxenanvändning gör istället följande bedömning:
Det finns inga signifikanta positiva effekter för vuxna av metylfenidat (Concerta). Preparatet gav flera allvarliga skadeverkningar. Concerta har ”negativ nytta/risk-balans” för vuxna. Studierna ger klara bevis för att Concerta kan orsaka ångest, depression, tics, aggressivt/fientligt beteende och agiterade (starkt oroliga) tillstånd.
Man kan inte ens påvisa någon kortsiktigt positiv effekt (efter 7 eller 13 veckor). Risken att drabbas av maniska/psykotiska tillstånd, abnorma tankar och beteende samt villfarelser ökar trefalt. De försvinner när medicineringen upphör.
Man gör bedömningen att det i normala doser finns en euforisk effekt med avsevärd missbruks- och spridningsrisk. Vuxna kan försöka skaffa sig diagnosen ADHD för att komma åt metylfenidat på ett legalt sätt 7.
Detta omdöme ledde till avslag för Janssen-Cilags ansökan om godkännande av Concerta för vuxenbruk i Europa (26 maj 2011) och producenten drog tillbaka sin ansökan i förhoppningen om att de negativa resultaten inte skulle spridas. Enbart de som medicinerats som barn utan skadeverkningar, och där man provat att avbryta medicineringen, får fortsätta med metylfenidat som vuxna.
I Janssen-Cilags reklam framställs detta som att Concerta är det enda metylfenidatpreparat som är godkänt för vuxna. Ett svårslaget rekord i vilseledande marknadsföring.
Hur ska Socialstyrelsen och Läkemedelsverket hantera den uppkomna situationen med konstaterat negativ nytta/risk-balans? Vad ska man göra med alla som blivit beroende av psykostimulantia? Metylfenidat verkar på samma sätt som kokain i hjärnan.

DEN NYA KUNSKAPSÖVERSIKTEN
För tio år sedan utkom Socialstyrelsen förra kunskapsöversikt om ADHD.
I början av 2012 kom den nya kunskapsöversikten med syftet ”att systematiskt sammanställa kunskapsunderlaget när det gäller metoder för diagnostik och behandling av patienter med ADHD och autismspektrumstörningar.”8
Rapporten konstaterar sammanfattningsvis att det inte finns tillförlitlig diagnostik. Detta är dock inte något problem hävdar gruppens ordförande, psykiatriprofessor Jacobsson, i Aktuellt. Det är bara att fortsätta som vanligt. Man kan nämligen lita på läkarna.
Jacobsson beklagar sorgset att det inte finns några långtidsundersökningar. Han lyckas då glömma den mycket omfattande amerikanska MTA-studien (Multimodal Treatment Study of Children With ADHD) som i kunskapsredovisningen 2002 höjdes till skyarna som en ”milstolpe i barnpsykiatrins utveckling”. En gång för alla skulle den bevisa hur bra det var med metylfenidat.
MTA-studien försvann helt ur sikte när den visade motsatsen – det finns ingen positiv långtidseffekt9. De medicinerade barnen blev några centimeter kortare och fick allvarliga biverkningar. Även den stora australiensiska Rainestudien har förpassats till den stora glömskan. Den visade att medicinering varken förbättrar barnens sociala och emotionella välbefinnande eller skolframgång. Blodtrycket påverkades negativt och medicinerade barn löpte tio gånger så stor risk att bedömas fungera under sin åldersnivå jämfört med icke-medicinerande barn.10
När Jacobssons beklagar att det inte finns långtidsundersökningar skorrar det även illa eftersom han måste vara medveten om att läkemedelsbolagen aktivt förhindrar nya långtidsundersökningar. Resultaten har helt enkelt varit alltför nedslående.
När Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) av undertecknad (i tidningen Dagens Medicin) påminns om MTA-studien måste man ändå försöka hitta på några argument för att den försvunnit så fullständigt. Låt oss syna dem i tur och ordning.

Argument 1: Det fanns ingen placebobehandlad kontrollgrupp i MTA-studien, skriver SBU. Man inser säkert att detta inte är ett relevant kriterium när det gäller undersökning av euforiframkallande medel. (Tänk er att man undersöker effekten av alkohol med vatten som placebo). Ironiskt nog är det svårigheterna att utföra placebostudier som oftast dras fram för att motivera varför det är omöjligt att göra långtidsundersökningar. Så kan samma argument återanvändas i skilda syften.
Den så kallade Norrtäljeundersökningen med metylfenidat mot ADHD hos fängelseinterner11 stupade på att försökspersonerna direkt visste om de fått sockerpiller eller metylfenidat. Läkemedelsverkets expert, professor Lars Gunne, har påpekat att detta gör studien värdelös. Norrtäljestudien kännetecknas av systematiska bortsorteringar som gör det omöjligt att få några generella resultat. Man sållade till och med bort deltagare som visat sig okänsliga för behandling med det preparat som skulle studeras.
I sammanhanget kan noteras att Norrtäljestudien inte har kunnat prestera den planerade obligatoriska ettårsuppföljningen av deltagarna. Ändå läggs den enligt Kriminalvårdsstyrelsen till grund för upprättandet av ADHD-avdelningar på fängelser där man  installerar utrustning för så kallade QB-test. Den avgångna generaldirektören Lars Nylén hyllar QB-testet i ett brev till justitiedepartementet: ”Det är ett sätt att objektivera en undersökning” där man efter att ha fått sin objektiva ADHD-diagnos också kan sköta inställningen av mängden amfetamin som fångarna får.
Närmare hälften av alla interner anses alltså lida av en ärftlig och kronisk hjärnskada som kräver livslång medicinering med metylfenidat – som bland annat kan orsaka aggressivitet och har hög missbrukspotential. Denna kriminalpolitiska innovation har helt förbigått SBU och redovisas inte  i rapporten. (Rimligen borde detta lett till en bred politisk  diskussion om dessa helt förändrade grunder för kriminalpolitiken eftersom vi redan för hundra år sedan övergav föreställningen om kriminalitet som medfödd). Det amerikanska diagnossystem som tillämpas i Sverige utesluter dessutom ADHD-diagnos om det föreligger traumatiserande uppväxtförhållanden.

Argument 2: Ett annat av SBU:s argument är att MTA-studien innebar att ett fåtal deltagare, färre än tio procent, för att få effekt även medicinerades med dexamfetamin. Inte heller detta är relevant – tvärtom. I Sverige pågår regelmässigt exakt samma typ av kompletterande medicinering med detta väsentligen likartade amfetaminpreparat. MTA-studiens negativa resultat gällande psykostimulantia kan alltså inte avfärdas. Trots en i vissa fall förstärkt medicinering erhålls ingen långsiktig effekt.

Argument 3: SBU utlovar att den förvunna MTA-studien kommer att behandlas i en framtida rapport där den ”sorteras under ett kapitel om kombinationsbehandlingar, där läkemedelsbehandling ingår som en del av behandlingen”. Men SBU måste veta att detta inte är en korrekt beskrivning av MTA-studien som innehöll fyra distinkta undergrupper:
1.Enbart psykostimulantia (metylfenidat, typ Ritalin, Concerta)
2. Enbart beteendeterapi
3. Kombinationsbehandling (1 och 2)
4. Normalomsorg

Utan denna utformning hade det inte varit möjligt för en av studiens huvudforskare att efter treårsuppföljningen sammanfatta vad det finns för bevis för att barnen blivit hjälpta av medicinering: ”
I den tidiga studien överskattade vi de positiva effekterna av medicinering. Vi trodde att om barnen medicinerades längre så skulle resultatet bli bättre – men det stämde inte. Det finns inga positiva effekter. Det finns inga bevis för att medicinering är bättre än ingenting – inga bevis alls.” (professor William Pelham)

ADHD-EPIDEMINS HUVUDAKTÖRER
Läkemedelsindustrin vars framgång mäts i aktieutdelning, inte i patientnytta. Här handlar det om mångmiljardvinster som motiverar gigantiska reklamkampanjer/sponsringsinsatser, bjudresor och betalda forskare.
”Vi måste visa omdömet att benämna farmakaföretagens alla gåvor vid sina rätta namn – som mutor och korruption.” säger Steven Sharfstein, ordförande för APA, American Psychological Association.
Nu befinner sig den förväntade vuxenmarknaden i kris eftersom metylfenidat inte har godkänts för vuxenbruk, vilket förstås är mycket allvarligt för tillverkaren Janssen-Cilags affärer. Moderbolaget Johnson & Johnson har nyligen tvingats betala en miljard kronor för olaglig marknadsföring och bestickning i USA, ett faktum som är pinsamt för alla tjänstemän och psykiater som byggt sina karriärer på att marknadsföra drogen i Sverige.
Metylfenidat gör att hjärtat ansträngs tio procent mer. Det kommer redan oroande rapporter om hjärtsvikt och även om utvecklandet av Parkinssons sjukdom hos tidigare amfetaminmedicinerade. Läkemedelsverket har dessutom varnat för allvarliga problem med blodtryck och hjärtfrekvens vad gäller ADHD-preparatet Strattera; ett misslyckat antidepressivt medel (atomoxetin) med aggressivitet som ofta belagd biverkan. Europeiska läkemedelsmyndigheten har tidigare konstaterat att det kan ge allvarliga leverskador och skapa fientlighet och emotionell instabilitet.

Läkare och psykiater vill förstås svara mot förväntningar från stressade barn och vuxna. Eftersom läkarna är biologiskt inskolade och ofta saknar utbildning för sociala/psykologiska/pedagogiska behandlingsalternativ blir de lätt offer för läkemedelsreklamen.
Då man inte insett att enstaka som positivt bedömda medicineringseffekter snabbt avtar och försvinner ökar de successivt doserna. Man begärde under 2010, enligt Läkemedelsverket, tillstånd att skriva ut de allra starkaste amfetaminpreparaten, dexamfetamin (Metamina), och amfetamin till tusentals individer som erhållit dålig effekt eller skadeverkningar av Ritalin, Concerta och Strattera.
Det kanske mest osympatiska med läkemedelsbolags och psykiatrers agerande när de ifrågasätts är att de väljer att huka bakom anekdotisk bevisföring och sponsrade anhörigföreningar som avvisar alla kritiska synpunkter som djupt kränkande. I The Anatomy of an Epidemic omtalar Robert Whitaker att enligt psykiatrilobbyn i USA skulle all kritik bemötas genom att härledas till scientologin.
Den enskilda individen ska uppfatta sig som drabbad av en kronisk hjärndefekt, vilken måste behandlas med dyra kemiska preparat. Fördelen kan vara att dessa även kan användas som partydroger. Det effektivaste sättet att bli hög diskuteras flitigt på nätet. Varför är det egentligen så lockande med en diagnos? Något som förklarar allas vår upplevda otillräcklighet?
Enligt en av de få undersökningar (Moline & Frankenberger) som intresserat sig för ADHD-medicinerade ungdomars egna upplevelser framkom att sex av tio antingen vill avbryta medicinsk behandling eller var osäkra om de ville fortsätta. Bara en av tio ansåg att de var i behov av medicin för att kunna koncentrera sig.
Den viktigaste positiva effekten av behandlingen med centralstimulantia var enligt barnen att deras lärare och föräldrar gillade dem mer när de tog sin medicin. Över hälften uppger biverkningar som aptitlöshet, sömnsvårigheter och mag- eller huvudvärk. Fyra av tio rapporterar tics (ofrivilliga ryckningar). Försäljning av ADHD-preparat till skolkamrater var vanligt förekommande.
Oroliga och uttröttade föräldrar, arbetslösa eller människor pressade av krav på höjd produktivitet intalas att deras barn har en kronisk problematik som måste medicineras. Paradoxalt kan diagnos och medicinering användas för att ursäkta destruktiva beteenden och därmed motverka normala uppfostringsinsatser. Närpolisen på Gotland omvittnar att föräldrar och ungdom ofta hänvisar till diagnoser som ursäkt för aggressiva/asociala beteenden.
Örebroforskaren Terese Glatz har undersökt hur föräldrar till tonåringar reagerar när de stöter på svårigheter. Medan föräldrar backar undan och blir mer tillåtande vad gäller alkohol, visar hennes forskning att ADHD-beteenden hos ungdomar som utvecklas i tidig ålder är påfrestande för föräldrar och kan leda till att föräldrar upplever maktlöshet. Detta i sin tur kan innebära att de beter sig negativt gentemot barnen. Samtidigt, som de negativa reaktionerna blir starkare, minskar det positiva beteendet – föräldrarna tenderar att ignorera barnen och visa mindre värme. Föräldrar behöver strategier för att bryta mönstren och i stället få energi och möjlighet att hantera problemen. Mycket framgångsrikt familjearbete bedrivs till exempel i Ystad av barnpsykiater Ulf Korman.

Media. Eftersom läkemedelsindustrin i Sverige inte får göra reklam för narkotikaklassade medel sprider man i stället med hjälp av kändisar en bild av ADHD. Läkemedelsindustrin har faktiskt i stor utsträckning övergått från att göra reklam för mediciner till att göra reklam för sjukdomar. Och det med stor framgång vad gäller exempelvis ADHD och bipolaritet. Man utnyttjar journalister med bristfälliga kunskaper om ämnet för att föra fram budskapet om amfetaminliknande preparat som en mänsklig rättighet. Upprört beskriver man exempelvis hur orättvis det är att flickor inte medicineras i lika hög grad som pojkar eller kräver att fängelseinterner måste få rätt till dessa preparat – som har hög missbrukspotential och kan framkalla aggressivitet.
Det långvariga närmast totala informationsmonopolet för läkemedelsindustrin i riksmedia bröts dock hösten 2011 genom en artikelserie i Aftonbladet som avslöjade korrupta, massdiagnosticerande läkare och köpta experter.

Socialstyrelsen och Läkemedelsverket. Vi återfinner här många så kallade experter på två stolar och starkt lierade med industrin. Läkemedelsverket finansieras till stor del av den industri som den är satt att kontrollera. Aftonbladet granskade Läkemedelsverkets 16 statligt avlönade ADHD-experter. Hälften har redovisat samarbete med läkemedelsbolag. De har varit rådgivare eller fått betalt för föreläsningar och studier. Har de övriga bara struntat i att redovisa jävsförhållanden? Som professor Johan Franck på Karolinska institutet, vilken dolt att han har arbetat för åtta olika läkemedelsbolag och erhållit 100 000 kronor från Janssen-Cilag. Henrik Pelling som ligger bakom den höga förskrivningen på Gotland och i Uppsala arbetar för Eli Lilly och Ylva Ginsberg, ansvarig för Norrtäljeundersökningen, är knuten till Janssen.Cilag. För att nämna några få.

FARMAKOLOGINS MOTOFFENSIV
På 50-talet hälsades psykofarmakan med optimism inom mentalvården. Biverkningarna blev dock med tiden alltmer uppenbara. Det växande motståndet illustreras av den enorma framgången för filmen Gökboet (1975) med Jack Nicholson i huvudrollen. Alla psykiatrer accepterade inte heller den biologiska modell som krävde kemiska ingrepp i hjärnans funktionssätt. En del höll fast vid den freudianska uppfattningen att individens livshistoria är betydelsefull, andra hävdade att psykisk sjukdom kunde vara en frisk reaktion på en galen värld.
Först på senare tid har det blivit uppenbart hur miljö och terapi direkt kan påverka hjärnkemin. Även placebo (sockerpiller) ger faktiska förändringar och bevisat effektiva preparat ger sämre resultat om de misstros (noceboeffekten).
Kring 1980 kom den väl förberedda farmakologiska motoffensiven. Den utgick från det faktum att psykiaterna var läkare och kunde skriva ut de preparat som den biologiska modellen krävde. Psykologer och socialarbetare kom i underläge och psykiaterna blev läkemedelsindustrins gunstlingar och guldkalvar. De sponsrades nu med mycket mer pengar än andra läkare, trots psykiatrins allmänt låga status inom medicinen.
Antalet diagnoser ökade snabbt i diagnosbibeln (DSM, Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders som utges av det amerikanska psykiatriska sällskapet). Från 265 diagnoser 1980 till 365 diagnoser år 2000. Ordföranden för den senaste versionen (Allen Frances) har dock fått kalla fötter och varnar för kommande DSM, ”som blir en guldgruva för läkemedelsindustrin men kommer att förorsaka alla nya felbedömda patienter enorma kostnader, när de fångas in i det alltför vida diagnosnätet”. 13
För många är det förvånande att inse att dessa diagnoser med åtföljande kemiska preparat är helt konstruerade och saknar referenser till vetenskapliga undersökningar. Sjukdomsavgränsningarna grundas enligt psykiatriprofessorn George Vaillant på gissningar, fördomar och förhoppningar. Marcia Angell (före detta chefredaktör för New England Journal of Medicin) talar om diagnoserna som uppenbarelser och ger ett exempel: Om alla läkare vore överens om att fräknar är ett tecken på cancer så skulle den diagnosen enligt DSM:s definition vara tillförlitlig – trots att den helt saknar vetenskapligt stöd.14
Sanningen är att det inte finns några objektiva tecken eller test för till exempel ADHD. Gränserna mellan normalitet och avvikelse är ofta oklara och i hög grad kulturbundna. Vilken vuxen kan koncentrera sig om man stillasittande måste lyssna på något man inte förstår och som är tråkigt och opedagogiskt framfört? Det intressanta testet kanske vore att undersöka koncentrationsförmåga vid uppgifter som intresserar individen. Borde vi hellre tala om motivationsbrist än om koncentrationssvårigheter?

FRÅN ATT FÖRSTÅ TILL ATT BENÄMNA
Om man till exempel har minst fem av nio symptom i DSM får man diagnosen ”svårt depressiv” inom kategorin ”affektiva störningar”. För ADHD finns nio frågor rörande koncentrationsförmåga och nio frågor rörande rastlöshet, av typen ”är ofta lättdistraherad”, ”är ofta glömsk” och ”går ofta på högvarv” etc. Minst sex av frågorna ska besvaras med ja och beteendet ska återfinnas i två olika miljöer till exempel skola och hem. Man kan då ha AD eller HD eller ADHD.
Vi skapar, säger psykiatern Daniel Carat ”illusionen att vi förstår våra patienter när allt vi egentligen gör är att ge dem beteckningar”. Detta är den biologisk/medicinska psykiatrins omänskliga slutstation.
”Psykiatrin har nästan helt köpts upp av farmakaföretagen.” ”Vi försöker inte längre förstå individer som helheter i sina sociala sammanhang − snarare förväntas vi korrigera patienternas neurotransmittorer.” (Loren Mosher i sitt avskedsbrev till det amerikanska psykiatriska sällskapet)

VAD ÄR DET MAN ”HAR”?
Låt oss återvända till definitionen av ADHD. Ärftlighetstänkandet inom psykiatrin har lett till märkliga slutsatser som att den svenska arbetarklassen (socialgrupp 3) skulle vara genetiskt problematisk eftersom man i större utsträckning har ADHD.
Tomas Ljungberg, professor i psykiatri, har mot bakgrund av senare forskning påvisat att ärftligheten för ADHD genom metodfel har överdrivits och troligen enbart motsvarar ärftligheten för andra personlighetsdrag. Ljungberg menar i sin bok ADHD i nytt ljus att det inte heller finns vetenskaplig grund för att hävda att behandling med centralstimulerande medel leder till ökad aktivitet i dopaminsystemet som i sin tur leder till minskade ADHD-symtom.
Enligt Ljungberg finns det samband mellan ADHD och:
låg ekonomisk standard (låg socialklass), lägre inkomster, sämre ekonomiskt ansvarstagande fäder
mer föräldrakonflikter, sämre sammanhållning inom familjen, sämre emotionellt klimat inom familjen, ökad negativism mot och kritik av barnet, mer vanligt med skilsmässor och ensamstående föräldrar
mer vanligt med psykisk sjuklighet (ångest/depression) hos modern och  ökad förekomst av missbruk och kriminalitet hos fadern
ökad förekomst av otrygg och desorganiserad anknytning

Troligen handlar ADHD enligt Ljungberg väsentligen om känsliga individer som drabbas av socio-psykologisk stress.
Valet av förklaring av ADHD – som en biologiskt orsakad förändring av hjärnans funktionssätt eller som en stress-sårbarhetsreaktion – har betydelse för vilka behandlingsmetoder som tillämpas. Ljungberg exemplifierar med två mottagningar för barn i invandrade familjer med traumatiserade vuxna:
Mottagning A talar om sekundär traumatisering, ställer inte diagnosen ADHD och behandlar psykologiskt/psykopedagogiskt.
Mottagning B talar om neuropsykiatriskt funktionshinder, ställer diagnosen ADHD och behandlar med läkemedel.15

MÅNGA SAMVERKANDE ORSAKER
Frånvaro av socialiserande fri lek är enligt en amerikansk undersökning en viktig orsak till ADHD-beteende. En annan undersökning av 12 000 barn visar att det är dubbelt så vanligt att barn som fötts sent på året får diagnosen ADHD och medicineras med centralstimulantia i jämförelse med barn som är födda tidigt på året. Samma riskfaktor gäller enligt en mycket stor svensk undersökning även för barn med ensamstående och lågutbildade föräldrar.
En holländsk studie som nyligen redovisats i The Lancet visar att det för två av tre diagnosticerade är fråga om födoallergier. Andra undersökningar antyder samband med allt från sömnbrist till bekämpningsmedel och passiv rökning. Omfattande TV-tittande ger diagnosrisk och man har varnat för att ensidig, opersonlig och datorfokuserad ”interaktion” kan försvåra bildandet av de spegelneuroner i centrala nervsystemet vilka gör det möjligt för oss att identifiera oss med andra individer. Järnbrist vid för tidig födsel är en annan påvisad riskfaktor, liksom miljögifter som bisfenol-A och ftalater (mjukgörare i plast, etc). Nyligen har stress i samband med graviditet påvisats ha samband med autism hos barnet
Yttersta-orsak-tänkandet när det gäller ADHD-beteende kommer säkerligen att visa sig lika ofruktbart som det har visat sig vara när gäller miljön. Det är alla samverkande faktorer som slutligen blir för mycket för ett system – om det är ett träd, ett hav eller en människa.
Den uppenbara bristen på vetenskaplig underbyggnad förklarar varför psykiatrin så desperat söker ”objektivt” stöd för sina påhittade diagnoser. Triumferande kunde Gillberg nyligen förklara att man påvisat den ärftligt-biologiska orsaken till ADHD. Tittar man närmare på den aktuella engelska studien så har man funnit en liten genetisk avvikelse hos knappt var femte med ADHD-diagnos (16 procent), särskilt hos de svagbegåvade. Denna avvikelse återfinns även bland annat vid schizofreni och hos nästan var tionde individ i befolkningen. Vad undersökningen lika gärna kan anses bevisa är att fyra av fem ADHD-diagnoser är felaktiga.

ADHD-BETEENDE OCH JÄMLIKHET
I USA kallas det ekonomiska stödet för psykiska handikapp av ekonomen David Autor för ”det nya socialbidraget”. För att komma ifråga krävs i princip att de sökande tar psykofarmaka. Allt fler vinstdrivna företag hjälper fattiga familjer att ansöka för att kunna överleva ekonomiskt.
Den norska studien ”Barn i Bergen” omfattade 9000 barn och landade i att 1.7 procent uppvisade ADHD-beteende. För att förklara den låga förekomsten försökte man hänvisa till genetiska säregenheter, men faktiskt även till att befolkningen i de nordiska länderna inte är så fattig och klyftorna inte så stora.
En av den amerikanska psykiatrins förgrundsfigurer, Gabrielle Carlson, undersökte på 1990-talet 600 barn i 10 – 12 årsåldern i ukrainska Kiev. Resultatet: 19,8 procent av barnen hade ADHD, bland pojkarna var det 28,3  procent. I ett ögonblick av klarsyn skrev Carlson och hennes medförfattare: ”Det är möjligt att hyperaktivt-impulsivt beteende är tydligare (och mer problematiskt) i överfulla ukrainska lägenheter.”
Lägenhetsstorlek kan alltså ha en avgörande betydelse för om barn blir hyperaktiva. Barn som lever under goda sociala förhållanden, som barnen i Bergen uppvisar ett beteende som i mycket liten grad överensstämmer med de psykiatriska diagnoschecklistorna för ADHD. Och barn som lever under dåliga sociala förhållanden som barnen i Kiev uppvisar ett beteende som i mycket hög grad stämmer överens med checklistorna.
Denna insikt leder till olika politiska krav: lika lön, sextimmars arbetsdag, bra och billiga bostäder, mindre barngrupper på dagis, bra näraliggande skola för alla.
Blir vi i allt större utsträckning psykiskt handikappade och offer för ärftliga hjärndefekter? Eller är ”sjukförklarandet” av individen ett sätt att avleda kritik mot miljöförstöring och ökande klassklyftor. tio procent av Sveriges vuxna befolkning tar antidepressiva medel. Drygt en halv miljon kvinnor och en kvarts miljon män.
Diagnosfixeringen innebär att man knappast längre diskuterar hur man har det i sitt liv, i sin familj och kanske framför allt − i det samhälle och i den politiska miljö där vi lever.
Så kan man försöka trolla bort traumatiska uppväxterfarenheter, diskriminering, fattigdom, kvinnoförtryck och den ekande tomhet som uppstår när allting förvandlas till varor och individens enda värde är som konsument. Ett kemiskt marinerat diagnossamhälle istället för jämlikhet, demokrati och medmänsklighet.

En artikel av  Lars Lundström
Artikelförfattaren är legitimerad psykolog och har arbetat som skolpsykolog. I sindoktorsavhandling undersökte han dyslexi; Reading difficulties and the twofold character of language : how to understand dyslexia (Uppsala universitet, 2004). Han har gett ut en populärvetenskaplig bok i samma ämne; Läsning – från bild till bokstav (Bild och Bokstav förlag, 2009)

FAKTA OM QB-TEST

Ett QB-test tar cirka 15 minuter och innebär att individen förses med en markör på huvudet och sätts inför dataspelsliknande uppgifter. Huvudrörelserna fotograferas och resultatet skickas för ”analys”. Inom någon minut kommer diagnosen. Inga besvärliga utredningar. QB-testet introducerades inom neuropsykiatrin i Sverige i början av 2000-talet med förförisk reklam: ”Systemet tillhandahåller inte bara ovärderliga objektiva mätningar, det kan också minska din undersökningstid och öka din inkomst rejält.” Ett stort antal privatföretag erbjuder idag QB-undersökningar för tiotusentals kronor. Metoden påminner om 1800-talets frenologi (skallmätning) och är lika ovetenskaplig. Ingen mätfunktion finns belagd.

”KRITERIERNA FUNKAR INTE, MEN SJUKDOMEN FINNS DÄR…”

Ett typiskt exempel på den tidiga överoptimism som MTA-studiens William Pelham beskriver är överläkare Henrik Pelling vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Han sitter i styrgruppen för läkemedelsfabriken Eli Lillys kursverksamhet och är inblandat i företagets försök att lanseras Strattera som ADHD-preparat.
I Attention nr 2 (2005) säger Pelling att vi kan överge allt tal om att vi vet för lite om medicinens effekter. Han betonar att det inte kan uppstå något missbruk och hävdar att biverkningarna inte är särskilt allvarliga. USA med sina då två eller tre procent medicinerade är inte någon förebild men i Sverige med 0.1 – 0.6 procent är vi för återhållsamma. Minst en procent av alla barn och ungdomar borde ha medicin.
År 2011 har medicineringen i Uppsala tredubblats sedan 2006 och fem procent av pojkarna mellan 10 och 14 år medicineras. Pelling säger till Uppsala Nya Tidning (14/9 2011) att han är övertygad om att Uppsalas nivå kommer att gälla i hela landet. Som anställd även på Gotland är han arkitekten bakom de 6.4 procent i samma åldersgrupp som medicineras på ön.
I en föreläsning för läkare i februari år12 påstår Pelling: ”Vi kan titta in i hjärnan idag. Vi kan se att det finns problem med dopamin och så vidare. Men det kostar ju miljoner. Vi kan inte göra det med några procent av Sveriges befolkning och det vore dumt och opraktiskt. Så att diagnosen är lite luddig och så men den är bra för att vi kan fånga upp på ett bra sätt dom som behöver få hjälp.”
Tror Pelling verkligen själv på att det går att  konstatera ADHD genom att ”titta in i hjärnan”. Det finns inga sådana metoder.
Pelling vill enligt amerikanskt mönster göra reklam för bipolär sjukdom hos barn: ”Det kan ju se väldigt olika ut det här. Det är ju ett problem. Och det är också ett problem att det kan gå så snabbt i förhållande till vuxna. Man kan vara manisk på förmiddan och deprimerad på eftermiddan, eller tvärtom. Och det stämmer ju inte med läroböckerna. Då ska man vara deprimerad en vecka och man ska vara hypoman i fyra dar. Kriterierna funkar inte, men sjukdomen finns där. Så då gäller det att börja kunna misstänka och se hur vi ska kunna hjälpa till.”
Följande passus uppfattar jag som det centrala elementet i Pellings diagnostiska metod: ”vi har upptäckt ju mer vi har hittat ADHD ju mer har vi sett att i andra grupper också finns ADHD, i autismspektrumgruppen, i utvecklingsstörningsgruppen, som kan ha nytta utav att vi har på oss ADHD-glasögon” . Det är detta förutbestämda seende han lärt ut i Uppsala och på Gotland. Man ska alltid misstänka ADHD och/eller bipolaritet. ”Kriterierna funkar inte men sjukdomen finns där ”
Följaktligen får vi diagnoser som till exempel ”atypisk ADHD” och flickor som anses ha ADHD utan att uppfylla kriterierna. Detta är i sanning en märklig rundgång: ADHD är en beteendediagnos utan belagd orsak, men denna icke belagda orsak kan ändå ta sig uttryck på helt andra sätt än i det beteende som utgör den  enda definitionen av ADHD.
Pelling ägnar sig även åt omvänd diagnostik. Man prövar Concerta och ser om det fungerar. Men många högskolestuderande använder psykostimulantia vid tentamensläsning. Har de ADHD?
Pelling tillhör den sammansvetsade grupp Gillberganhängare som ligger bakom det senaste decenniets medicineringsexplosion i Sverige. Problemet är att de erhållit sådana privilegier från läkemedelsbolagen och investerat så mycken personlig prestige att det knappast går att hoppas på någon självreformering. Den aktuella diagnosen kan vara RMS (Right Man Syndrome).

Medicineringen länsvis. Ovan; barn och unga. Nedtill; vuxna

EN ANNAN BILD…

En lärare på skoldaghem berättar:”Det känns inte som om vi pratar samma språk som barnpsykiatrin, eftersom det alltid återkopplas till diagnosen, inte personen som sitter framför mig. Samtidigt måste ju alla vi inblandade veta samma sak; att barnen är en produkt av en massa olika saker, inte bara en bokstavskombination”.”Ett barn som det inte förväntas något av, stannar i växten. Rimliga krav och trygghet sätter fart på utveckling, det vet vi ju, men när inte föräldrarna får sina barn att gå ur sängen eller gå ut ur huset på grund av sin diagnos, avstannar allt”.
På det nämnda skoldaghemmet uppmärksammar man den starka kreativiteten hos ADHD-diagnosticerade men är allvarligt oroade eftersom man tycker sig se hur medicineringen gör att de stannar upp i utvecklingen och senare ofta hamnar i missbruk. Inte blir de heller lugnare av sömnbrist och aptitlöshet som följer av medicinering. De barn som slutar tycker man att det går bättre för. Men då kan psykiatrin hota med att dra sig ur.
Idéhistorikern Karin Johannisson talar (SR, Godmorgon världen) om den nya diagnosshoppingen där bokstäverna blir ett chict tillbehör i identitetsbygget och fungerar som självuppfyllande profetior. Det blir betydligt allvarligare när man inser att även barn ska övertygas om att de har ett fel som för all framtid måste medicineras – trots att de känner sig friska.

GABOR MATÉ

Spädbarnets skrik tystnar inte. Den oroliga modern kontaktar barnläkaren som talar om för henne att alla judiska spädbarn nu skriker. Detta var i mars 1944. Hitler hade invaderat Ungern eftersom han tröttnat på att Ungern inte tillät nazisterna att deportera judar. Eichman sändes till Budapest för att sköta den saken. Raul Wallenberg var verksam.
Hur kunde barnen veta? Det kunde de förstås inte. De reagerade på de vuxnas stress och panik. Den ungerskfödde kanadensiske läkaren Gabor Maté var ett av dessa skrikande spädbarn. Hans far var satt i tvångsarbete och hans mors föräldrar skulle snart skickas till Auschwitz och mördas.
En extrem situation, men vad gör ett barn under hög stress? Barnet stänger av säger doktor Maté. Och därmed programmeras stressen in i hjärnan. Själv utvecklade han koncentrationssvårigheter och missbruksbeteende. Men det var förstås inte föräldrarnas fel.
Hur drabbas barn idag av ökande klyftor, arbetslöshet och miljökatastrofer. Hur och för vem får de gestalta sin stress och var får de möjlighet att uppleva mening och tillhörighet?

Noter
1. Bruce E. Levine: A conversation with Robert Whitaker. The
Astonishing Rise of Mental Illness in America. http://www.
counterpunch.org/2010/04/28/the-astonishing-rise-ofmental-
illness-in-america/
2. European consensus statement on diagnosis and treatment of
adult ADHD: The European Network Adult ADHD http://www.
ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2942810/?tool=pubmed
3. Gillberg, Ch., Ekman, S. Debattartikel DN 970920
4. Bättre sent än aldrig. Utvärdering av ADHD-projektet på
Norrtäljeanstalten (Kriminalvården)
5. Tidningen Specialpedagogik sept. 2010.
6. European consensus statement on diagnosis and treatment of
adult ADHD: The European Network Adult ADHD http://www.
ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2942810/?tool=pubmed.
7. De europeiska läkemedelsmyndigheternas bedömning av
Concerta (metylfenidat) maj 2011
8. SBU:s kunskapssammanfattning rörande bl a diagnos och
behandling av ADHD http://www.sbu.se/upload/psykiatrirapport_
regeringen120111/Psykiatri_slutredovisning.pdf
9. MTA-studien. Sammanfattning (2009) http://www.ncbi.nlmnih.gov/pmc/articles/PMC3063150/
10. Raine-studien http://www.health.wa.gov.au/publications/
documents/MICADHD_Raine_ADHD_Study_report_022010.
pdf
11. Norrtäljestudien http://clinicaltrials.gov/ct2/show/
NCT00482313 Ginsberg Y, Lindefors N. Methylphenidate
treatment of adult male prison inmates with attention-deficit
hyperactivity disorder: randomised double-blind placebocontrolled
trial with open-label extension. Br J Psychiatry.
2012 Jan;200(1):68-73. Epub 2011 Nov 10
12. Henrik Pelling föreläser i februari 2012 http://www.youtube.
com/watch?v=urKEgAGTi5
13. Allen Frances, den senaste amerikanska diagnosmanualens
(DSM4) ordförande om utvecklingen http://www.
huffingtonpost.com/allen-frances/america-is-overdiagnosed_
b_1157898.html
14. Marcia Angell. Sammanfattande artikel i the New York Rewiev
of Books http://www.nybooks.com/articles/archives/2011/
jul/14/illusions-of-psychiatry/
15. Ljungberg, T. (2008) ADHD i nytt ljus (Exiris).
Ljungberg, T. ADHD – dags att också uppmärksamma psykosociala
förhållanden. Socialmedicinsk Tidskrift 6/2011

Fredagen den 27 januari 2012, på gräset utanför moskén vid Gizas torg. Rader av män böjer sina ryggar, viker sig mot de enkla bönemattorna – en pappkartong, en tidning, en egyptisk flagga – och reser sig igen i mumlande koncentration. Runt den bedjande massan står klungor av aktivister och väntar otåligt.

I samma sekund som bönen är över – knappt har den sista strofen uttalats – ropar någon högt: ”yaskot yaskot hokm el-askar”, ner ner med militärrådet! Nyss försjunken i djup meditation flammar massan upp och svarar med en mun. De bedjande leden ordnar snabbt upp sig till en demonstration, flera shabab – den allmänna termen för aktiva ungdomar – sprider ut sig för att leda slagorden, och så bär den långa marschen iväg, än en gång, in mot Kairos centrum: världens just nu kanske mest berömda torg, 2010-talets mittpunkt: Tahrir.
Det är ett år sedan revolutionen började. Den 25 januari 2011 hölls de första demonstrationerna, fortsatte de kommande dagarna med hårda bataljer och flera dödsoffer i hamnstaden Suez och spred sig sedan vidare in mot Egyptens nationella nerv. Fredagen den 28 januari 2012 döptes till ”vredens fredag”.1 I Kairo avgick dussintals marscher efter bönen, från moskéerna i centrum av megastadens stadsdelar – var och en lika stor som en skandinavisk huvudstad – med sikte på Tahrir. De stötte emot Mubarakregimens säkerhetsstyrkor, vattenkanoner och skarpa kulor men övermannade dem i episka gatustrider, bröt igenom polisvallarna, erövrade Tahrir, brände ned Nationaldemokratiska Partiet NDP:s högkvarter och knäckte ryggen på (delar av) regimen. Samma kväll rullade arméns stridsvagnar ut på gatorna. Den gången hälsade demonstranterna dem som hjältar – ”el geish, el sha’ab, eid wahda!”, armén och folket är en hand! – i hopp om att de skulle ge skydd mot Mubaraks hatade, korrupta, mordiska, torterande, kontrollerande polisenheter.
Denna fredag, den 27 januari 2012, är det armén själv som är måltavlan. Dagen har döpts till ”den andra vredens fredag”.

MILITÄRRÅDETS DUBBLA  ROLL
SCAF, The Supreme Council of the Armed Forces, högsta militärrådet eller helt enkelt ”hokm el-askar”, tvingade Mubarak att avgå efter 18 dagars folkresning, den 11 februari 2011. Generalerna lovade att styra landet i sex månader, för att sedan lämna över till civilt styre. Ett år senare regerar de fortfarande Egypten och planerar att göra det i minst ett halvår till. Under året som gått har SCAF anammat valda delar av revolutionens retorik och legitimerat sin makt med hjälp av den ursprungliga tankefiguren: armén och folket är en hand, armén skyddar folkets intressen och säkrar revolutionens seger. Således önskade sig SCAF att revolutionens första jubileum skulle bli ett nationellt firande; det fanns planer på att, i en talande vertikal gest, släppa ner karameller från militärflygplan på det jublande folket därnere. De skrotades i all tysthet när det stod klart att ännu en massmobilisering satts i rullning. I stället för en hyllning till förgånget hjältemod blev så demonstrationerna den 25 januari 2012 de kanske största hittills under hela revolutionsprocessen, men det är omöjligt att veta: var det två, tre eller fyra miljoner människor på Kairos gator? Minst lika många människor som ett år tidigare vällde ut, nu för att kräva SCAF:s omedelbara avgång, med ny beslutsamhet för att föra den ofullbordade revolutionen till seger.

Det är i denna stämning fredagsdemonstrationen från Giza rör sig, genom bostadsområden och affärsstråk, på väg in mot Tahrir. Aktivisterna är närmast euforiskt optimistiska efter uppslutningen den 25 januari. De har bestämt sig för att smida medan järnet är varmt: målet är att på nytt kanalisera massorna till Tahrir och tvinga SCAF att kasta in handduken. Och för varje kvarter som passeras växer mycket riktigt demonstrationen. Marschvägen kantas av Kairos enformigt grå eller på sin höjd sandfärgade betongbunkrar, från vars innandömen familjer i mjukiskläder dyker upp på balkonger och hälsar tåget med hurrarop, vinkningar, flaggviftning och segertecken. Gatans svar: ”enzil, enzil, enzil!”, kom ner! En strömkraft som inte låter sig fångas i ord pulserar genom tåget: här går människor som fötts under diktatur, fostrats till underkastelse och sedan rest sig, störtat diktatorn och – så känns det – öppnat alla dörrar till framtiden. Självförtroendet står skrivet i tusentals ansikten; känslan av makt att förändra framstår som ett kollektivt rus som kan ta människor var som helst.
I Giza ligger Kairos universitet. Där har den trotskistiska gruppen Revolutionära Socialister (RS) ett av sina fästen, och således leds talkörerna av flera RS-aktivister som hissas upp på axlar och händer. Medelåldern är påtagligt låg, blandningen av män och kvinnor god. Blocket med aktivister från al-Ahly ultras – klacken till fotbollslaget al-Ahly – antänder tåget med sina fyrverkerier och rytmiska sånger. Liksom i så många andra demonstrationer världen över bär många vendetta-masker – Muslimska Brödraskapet har varnat för att anarkister i vendetta-masker har planer på att skapa kaos i Kairo denna dag, med resultatet att fler än vanligt tagit på sig dem. Men lika mycket är det en familjekarneval, med flaggmålade, storögda barn på sina fäders ryggar. Det är, kort sagt, revolutionens fotfolk som än en gång är i rörelse.
Efter närmare fem timmars vandring i vårsolen når demonstrationen Qasr el-Nil-bron, skådeplatsen för en av de mest legendariska sammandrabbningarna för ett år sedan, då rullade säkerhetsstyrkornas bepansrade vattenkanonbilar in i folkmassan, avlossade sina strålar rakt mot grupper av bedjande, körde över demonstranter men tvingades till slut, när trycket bara steg, att vända om. Den här gången ligger vägen in mot Tahrir fri. Torget ser vid första anblick ut att vara sig likt, en ofattbar trängsel som påminner om ett festivalområde där alla säkerhetsföreskrifter nonchaleras, med mängder av popcornstånd och flaggförsäljare, öar av tält och jättelika publiker som lyssnar på tal och musik från scenerna. Men när tåget tränger sig in mot Tahrirs centrum står det klart att revolutionen inte längre är densamma.
Den största scenen ägs av Muslimska Brödraskapet. Där pågår firande. Koransång dånar ur högtalarna. När massorna, som trycker på från Giza och andra stadsdelar, kommer fram till scenen fortsätter de att skandera slagord mot SCAF – varpå Brödraskapet skruvar upp volymen. Då exploderar ilskan, flaskor och stenar haglar mot scenen, fler och fler höjer sina skosulor i den klassiska gesten av förakt – den som användes mot Mubarak när han höll sina tre berömda tal under de 18 dagarna – och vrålar ”förrädare!”, ”gå ner!”, ”ni har sålt revolutionen!”.  Brödraskapets män försöker parera projektilerna och kallar upp såväl imamer som aktivistrepresentanter för att lugna massan – ingenting hjälper. Till och med när eftermiddagsbönen inleds och imamerna manar om respekt för islam fortsätter föraktet att flöda med flaskor och fuck you-signaler. Några shabab försöker sabotera högtalarsystemet, medan massan häver sig mot Brödraskapets allt mer panikslagna försök till ordning.
Något liknande har aldrig tidigare hänt. För ett år sedan var Brödraskapet en del av Tahrir och revolutionen: nu ser det plötsligt ut som en måltavla, jämte SCAF. Det är de två krafterna som har makten, ingendera kapitulerar denna fredag. Brödraskapet evakuerar visserligen sin scen på kvällen och lämnar torget åt revolutionärerna, men ett stenkast bort har de parlamentet i sin hand. SCAF tycks inte ta något större intryck av jättemanifestationen med folkliga avgångskrav. Denna andra vredens dag blir ingen kopia av den första; ingen regim får sin ryggrad knäckt i dag.
I stället iscensätts de nya styrkeförhållandena: på den ena sidan revolutionen, på den andra – snett uppåt – islamisterna och armén. Trots sina enorma numerärer står därmed revolutionen inför en mäktigare fiende än någonsin.

REVOLUTIONENS VÅGMÖNSTER
Efter ett år är det inte svårt att skönja ett mönster: den egyptiska revolutionen går i vågor. Långa perioder av stiltje och skenbart lugn bryts av plötsliga uppsving när motsättningarna koncentreras i massakrer och kravaller, strejkvågor och massdemonstrationer. Dynamiken har fortfarande inte stelnat till ett nytt status quo, men inte heller går revolutionen från klarhet till klarhet. Tvärtom: Egypten förblir upphängt i ett mellanläge, mellan revolution och kontrarevolution, i en instabil icke-jämvikt där det mesta av den gamla regimen ännu håller sig vid liv.
Avgörande för utvecklingen är, naturligtvis, det nya parlamentets sammansättning. Visserligen styrs Egypten fortfarande av en premiärminister (Kamal el-Ganzouri, en gammal Mubarak-politruk) och en regering som tillsatts av SCAF, utan något som helst demokratiskt mandat; parlamentets reella makt förblir begränsad. Men det råder föga tvekan om att en god del av den statliga makten i fortsättningen kommer att utgå från denna församling. Enligt SCAF:s egen plan träder generalerna tillbaka i juni, när parlamentet fått sällskap av en vald president. Redan nu är det institutionellt centrum för egyptisk politik.
Det utdragna val som påbörjades i slutet av november 2011 slutade som bekant med absolut islamistisk dominans: Muslimska Brödraskapets ”Frihets- och Rättviseparti” vann 47 procent av mandaten, salafisterna 25 procent. De krafter som från första stund drivit revolutionen – vänstern och liberalerna – fick dela på en ynklig fjärdedel av mandaten; den mest utpräglat socialistiska koalitionen, vid namn ”Revolutionen fortsätter”, baxade in sju ledamöter, färre än resterna av Mubaraks gamla parti, NDP. Bland de aktivister som bor i det permanenta tältlägret på Tahrir eller kretsar runt torget kan man stöta på en stenhård övertygelse om att valet var riggat; vi är ju alltid fler än Brödraskapet och salafisterna! Det är otänkbart att de vann ett fritt val! Men det är med största sannolikhet ett inverterat önsketänkande. Parlamentsvalet var det friaste som någonsin hållits i Egypten, och därtill föremål för avsevärd folklig eufori; ett verkligt parlament var ett av huvudkraven under de 18 dagarna – valet hösten 2010 hade slagit alla rekord i bedrägeri – och miljoner egyptier röstade nu för första gången, med oförnekligt utbredd stolthet. Utgången kan inte skyllas på att militären i någon direkt mening manipulerade rösterna.
I stället hopar sig andra faktorer. Muslimska Brödraskapet och salafisterna är helt enkelt de enda aktörer som massor av egyptiska väljare, långt bort från Tahrir, i ett land där var tredje invånare är analfabet, överhuvudtaget känner till. De har funnits där i decennier; i synnerhet det mer än 80 år gamla Brödraskapet, som hela tiden verkat som det mest välorganiserade och välkända alternativet till regimdynastin Nasser-Sadat-Mubarak. Brödraskapet har tolererats som en halvlegal opposition, liksom salafisterna har de sänkt ankar i folklagren genom moskéer och predikanter (för att inte tala om den berömda sociala servicen) – båda  strömningarna badar i pengar. Vänstern, däremot, slogs sönder av repressionen från Nasser och framåt, klev ut ur mörkret rakt in i det bländande ljuset på Tahrir, utan disciplinerade massorganisationer eller traditionell folklig förankring. Den har inte lyckats göra sig känd, den har inga pengar. I sedvanlig ordning är den dessutom splittrad. Delar av vänstern – däribland RS – motsatte sig till yttermera visso parlamentsvalet, eftersom det ägde rum under SCAF:s överinseende. Vissa revolutionära strömningar har varit så berusade av gatupolitikens makt att de satsat all sin kraft på barrikader och brandbomber, andra har fastnat i misslyckade partiprojekt. Samtidigt har armén med mjuk hand lotsat fram islamisterna till makten, i utbyte mot att de godtagit SCAF:s makt tills vidare. Inget aktivt valfusk krävs då för att förklara resultatet.
Revolutionen har så fött fram en borgerligt-demokratisk statsapparat i vardande, utan att säkra betydande egen representation i parlamentet. Valet blev därför ingen naturlig avslutning på processen. I stället cementerades en klyfta som under våren kunde upplevas som – och ofta också var – djupt absurd: å ena sidan revolutionära aktivister och miljontals vanliga egyptier beredda att tåga i deras led, å andra sidan en parlamentarisk församling vars majoritet seglade i väg i allt större främlingskap inför ”gatan”. Hittills har klyftan garanterat att striderna blossat upp igen, men den har också försvårat för kampen mot SCAF. De revolutionära krafterna har sedan valet hamnat i en synnerligen säregen situation. De har krävt att militärjuntan överlämnar makten till civilt styre – läs: parlamentet – medan de två partier som faktiskt kontrollerar detta parlament varit helt ointresserade av att mobilisera för en accelererad övergång, eftersom de sitter i generalernas knä.
Paradoxen dramatiserades utanför parlamentsbyggnaden den 31 januari. I ännu en demonstration i årsdagens kölvatten tågade tusentals med kravet att parlamentet skulle ta över makten från SCAF. Ett kvarter från byggnaden blockerades deras väg av ultradisciplinerade unga män från – Muslimska Brödraskapet. Scenerna från Tahrir upprepades nu, i form av en flera timmar lång kraftmätning där demonstrationen försökte bryta igenom Brödraskapets linjer. På den trånga gatan pressade de tusentals kropparna från de två lägren mot varandra, handgemäng utbröt, hundratals avsvimmade och sårade aktivister bars bort över massan medan ropen skallade om att Brödraskapet sålt ut revolutionen. När mörkret lagt sig retirerade till slut Brödraskapet, så att demonstrationen kunde nå fram till parlamentsbyggnaden – för att kräva vad som i praktiken skulle vara ett överförande av den exekutiva makten till just detta Brödraskap. Så förvirrat hade läget blivit i en revolution som inte förmått växla in sin gatukraft i reell politisk makt.

ISLAMISTERNAS FRAMMARSCH
Klyftan blottlades ännu mer dramatiskt de följande dagarna, när det värsta blodbadet sedan Mubaraks avgång inträffade, massakern på fotbollsstadion i Port Said den 1 februari. 79 fans, de allra flesta medlemmar av al-Ahly ultras, misshandlades, knuffades, höggs och ströps till döds. Ingen seriös bedömare fäste någon tilltro till SCAF:s försäkran om att ”sådana här incidenter inträffar i alla länder”, som en naturlig konsekvens av rivaliteten mellan fotbollslag och deras klackar. Alla indicier – de okända huliganer som bussats fram, de uteblivna säkerhetskontrollerna, de många tillhyggena och knivarna, de låsta utgångarna, den nedsläckta stadion, militärpolisens passivitet eller rentav uppmaningar till al-Masrys fans att invadera planen – tydde på någon form av planering från, troligast, delar av inrikesministeriet. Trots att det var Mubaraks mest famösa departement för brutal tyranni har inte inrikesministeriet och dess polisstyrkor genomgått någon reformering sedan hans fall. Al-Ahly ultras har varit deras särskilda hatobjekt i många år, i synnerhet sedan de gett ett avgörande bidrag till segern i gatustriderna på ”vredens fredag” 2011. I november och december flammade våldsamma anti-SCAF-kravaller upp runt Dakhliyya, inrikesministeriets komplex av högkvarter i närheten av Tahrir – återigen var det fotbollskidsen som, tillsammans med den radikala vänstern, stod i första ledet. Det är en allmänt godtagen sanning i Egypten att massakern var statens hämnd på al-Ahly ultras för deras roll i revolutionen.
Dagen efter utbröt en ny serie massupplopp runt Dakhliyya. Demonstranterna rev en mur som polisen byggde under förra kravallomgången, bara för att stoppas av kanonader av tårgas, fågelhagel och skarpa skott. Beskjutningen var regelmässigt urskillningslös, också fältsjukhus och volontärer attackerades. Inom loppet av fem dagar hade mer än ett dussin unga män skjutits ihjäl i Kairo och Suez. Så hur reagerade det nyöppnade parlamentet? Brödraskapet skyllde till en början fotbollsmassakern på inrikesministeriet, men svängde snabbt till att fördöma demonstranterna på Kairos och Suez gator. Talmannen, den redan mäktiga brödraskaparen Saad el-Katatni, bedyrade att inga fågelhagel eller annan ammunition använts utanför Dakhliyya, det hade inrikesministern personligen informerat honom om. När den liberala parlamentsledamoten Mohamed Abu Hamed kontrade med att visa upp en hylsa han plockat upp från slagfältet, fördömde polisens uppenbara bruk av skarp ammunition och anklagade SCAF för fotbollsmassakern tystades han ner av el-Katatni, medan andra islamister försökte slita hylsan ur hans händer. Under de allt mer urartade debattsessionerna förklarade en ledamot från Frihets- och Rättvisepartiet att kravallerna runt Dakhliyya var ett verk av CIA och hänvisade till en ny bok om organisationens roll i arabisk historia som bevis.
Men rekorden i kontrarevolutionär hets togs hem av salafisterna. En ledamot från deras Hizb el-Nour – ”ljuspartiet” – dundrade att ”inrikesministeriets fall skulle leda till hela samhällets sammanbrott”. En annan krävde mediecensur för att stoppa uppvigling mot ministeriet. En tredje anhöll om att tevesändningarna från parlamentet skulle stoppas – ”det är irreligiöst att låta folk se representanter för staten förödmjukas [av liberaler och socialister]” – medan en fjärde slog fast att demonstranterna utanför Dakhliyya ”inte är revolutionärerna från 25 januari [2011], de är ett gäng ligister som får 200 pund och två gratis mål mat om dagen”. På gatan, där ”folkets ambulanser” – mopeder och motorcyklar – körde skytteltrafik för att frakta bort shabab som träffats av polisens kulor eller svimmat av tårgasen, där revolutionens ansikten försökte skydda sig mot den giftiga luften, där flaggorna och slagorden och aktivistklungorna var desamma som på varje demonstration, lät naturligtvis sådana påståenden som fantasier från en annan galax. De uttalades från ett folkvalt parlament några kvarter bort.
Salafistledaren Abdel Moneim al-Shahat gick ett steg längre. Han hade tidigare gjort sig känd för brännmärkningen av Naguib Mahfouz som prostitutionsanhängare och kravet att Egyptens faraoniska monument måste ”täckas över”; nu proklamerade han att fotboll är förbjudet enligt islam. Religionen tillåter endast tre idrotter – simning, bågskytte och ridning (samtliga med enbart manliga deltagare, naturligtvis) – varför de döda i Port Said mötte sin Herre i skam. De pengar som hälls in i egyptiska fotbollsligor borde i stället satsas på skolor där man memorerar Koranen. Dagen efter al-Shahats uttalande, medan polisen gick till en sista offensiv och dödade ytterligare två demonstranter utanför Dakhliyya, orsakade en salafistisk parlamentsledamot nationell sensation när han begärde ordet – bara för att sätta igång ett fullskaligt böneutrop, mitt i debatten. Också han avbröts av talmannen el-Katatni, som hänvisade honom till bönesalen utanför. Ett nytt mönster etablerades under dessa parlamentets första veckor. På gator och torg bedrevs intelligent, progressiv, revolutionär politik; inne i parlamentet regerade clowner, rättshaverister och ultrareaktionärer i en salig cirkusröra.
När detta skrivs har ännu en salafistskandal just briserat. En av parlamentsledamöterna från Hizb el-Nour, Anwar el-Bakimy, har hittills utmärkt sig för en osedvanligt stor näsa. Så plötsligt en dag dök han upp på en sjukhusbädd med stora bandage över ansiktet. Han berättade för församlade reportrar om hur han attackerats av maskerade män som slagit honom sönder och samman, dumpat honom vid en vägkant och stulit 100 000 pund. Den förvånade sjukhuspersonalen gav senare en helt annan version; el-Bakimy hade i själva verket sökt upp kliniken för en ren skönhetsoperation av sin näsa. Men enligt salafistisk islamtolkning är även plastikkirurgi haram, synd. El-Bakimy hade alltså hittat på hela historien för att dölja sitt fåfängda snedsprång, och Hizb el-Nour såg sig till sist tvunget att sparka ut honom från partiet som en ”lögnare”.
Incidenter av det slaget accentuerar bara de absurda, tragikomiska dragen i den egyptiska utvecklingen. En ung, experimentell, spirande, smart, demokratisk revolution som inspirerat människor världen över speglar sig i bilden av en hysteriskt predikande man i långt skägg (men utan mustasch). Den känner inte igen sig. Lika imponerad som man blir av att röra sig i den egyptiska revolutionens rum, lika mycket tappar man andan inför den islamistiska dårskapen.
Under tiden konsoliderar armén – och inrikesministeriet – sin djupa makt över statsapparaten. Februarikravallerna slutade med att polisenheter reste ytterligare fyra jättelika betongmurar på de gator som leder mot Dakhliyya. Komplexet är i skrivande stund inmurat bakom totalt åtta murar och sju taggtrådsspärrar, mitt i centrala Kairo. Så liknar den egyptiska staten en ockupationsmakt, som umgås med sina fortsatta revolutionära folklager genom förödmjukelser och övervåld. Kan det vara ett recept för lugn och ro?

GENERALSTREJKENS FIASKO
Det revolutionära uppsvinget i samband med jubiléet har ett tydligt slutdatum: den 11 februari 2012. Till årsdagen av Mubaraks avgång manade aktivistgrupper till civil olydnad, främst i form av generalstrejk. Efter massdemonstrationerna och Dakhliyya-kravallerna ville man – enligt modell från de 18 dagarna – eskalera det folkliga trycket genom att släcka ned produktion, transport och service. Kraven var desamma som under de gångna veckorna: el-Ganzouris avgång till förmån för en parlamentariskt tillsatt regering, omedelbara presidentval, rensning av inrikesministeriet, fällande dom mot Mubarak och alla som dödat demonstranter, minimilön och maximilön.
SCAF svarade med en sällan skådad hetskampanj. Den egyptiska staten skulle fullständigt falla sönder och ekonomin gå upp i rök om människor strejkade. Extra stridsvagnar och arméenheter beordrades ut på gatorna. Såväl al-Azhar – högsätet för egyptisk och arabisk sunniislam – som den koptiske påven deklarerade att civil olydnad och strejk stred mot Guds vilja. Statsmedia toppade med rubriker som ”folket säger nej till civil olydnad”; Brödraskapet och salafisterna tävlade i att fördöma strejkappellen i de mest upphetsade ordalagen och suggerera fram de mest apokalyptiska scenarierna. Ledande RS-aktivister arresterades i förebyggande syfte, däribland Kamal el-Fayoumi, arbetarledare vid Mellanösterns största textilfabrik i deltastaden Mahalla. I skrivande stund sitter han fortfarande fängslad, anklagad för att ha ”betalat” människor att lägga ned arbetet.
Generalstrejken blev ett pip. De enda som deltog i någon omfattning var studenter. Trots signaler om att vissa arbetargrupper skulle ansluta sig gick tunnelbanan som vanligt, Suezkanalen höll öppet, textilfabrikerna producerade: SCAF och islamisterna gratulerade varandra och det sansade egyptiska folket. Det var ett svidande nederlag för revolutionen. För närvarande finns inga indicier på att SCAF kommer att överlämna makten till en civil regim tidigare än generalerna själva vill. Presidentval står på schemat i maj.
Militären, som hela tiden utgjorde en bas för Mubarakregimen, slår framgångsrikt vakt om sitt ekonomiska imperium: mellan 15 och 40 procent av Egyptens BNP uppskattas stå under arméns kontroll. I de halvt hemliga företagskonglomeraten produceras allt från makaroner till bilar, till stor del med värnpliktiga soldater – i praktiken tvångsrekryterad, oavlönad arbetskraft. En teori om militärens agerande under de 18 dagarna säger att den låg i konflikt med NDP:s nyliberala ledning, under presidentsonen Gamal Mubarak. Han och hans gelikar av globaliserade företagsmän var på väg att genomföra en fullständig privatisering av den egyptiska ekonomin, på kollissionskurs med militären. Det skulle förklara varför generalerna – som representanter för en ”nationell bourgeoisie” – inte fällde några tårar över Mubaraks fall, utan tvärtom såg till att implementera det.
Det skulle också förklara varför SCAF har haft så lätt för att komma överens med islamisterna. Deras ledningar representerar i allmänhet lägre segment av den egyptiska borgarklassen: småföretagare, utbildade mellanskikt, en och annan miljonär. Men hur ”nationell” denna koalition av borgerliga intressen är kan ifrågasättas. SCAF:s regeringar sade inledningsvis nej till nya lån från IMF och Världsbanken – möjligen för att förhindra att företagsimperiet sätts under ljus – men på senare tid har förhandlingarna återupptagits, nya lån accepterats, och samtal om ännu mer långtgående frihandel inletts med EU. En detaljerad analys av de egyptiska klassernas sammansättning återstår att göra. Men det står klart att den egyptiska staten skiftat konfiguration sedan februari 2011, borta är det översta skiktet av hyperkorrupta storföretagare och NDP-politiker runt familjen Mubarak. Militären har klivit upp i högsätet, och med sig har den numera Brödraskapet och salafisterna. Revolutionen står kvar framför statsapparatens murar och stampar.

FRAMTIDSPERSPEKTIV
Förutom den enorma arsenalen av gatupolitiska metoder har de revolutionära krafterna ett yttersta vapen: strejk. I februari 2011 var det strejkerna som fällde avgörandet mot Mubarak, i februari 2012 var det deras frånvaro som förde SCAF segerrikt ur striden. Under hela året däremellan har strejkvågor rullat genom Egypten, som högst i september, när läkare och lärare, bussförare och brevbärare, sockerarbetare och hamnarbetare, böneutropare och studenter gick ut i den ena aktionen efter den andra.2 Landets ar­­bets­platser har inte slutat sjuda sedan dess. En vanlig dag i februari 2012 kunde dagstidningen Al-Masry al-Youm rapportera följande incidenter: 25 avskedade arbetare vid en sockerfabrik i Minya spärrade ingången till företagets huvudkontor, hundratals invånare i byn Sedfa blockerade motorvägen till Kairo med brinnande däck för att kräva asfaltering av byns vägar, mängder av tillfälligt anställda inom utbildningssektorn försökte storma ett kontor tillhörande utbildningsministeriet i Qalyubiya, 200 tillfälligt anställda vid ett oljeraffineringsföretag i Alexandria fortsatte sin sit-in inne på företagets högkvarter medan 400 arbetare från andra företag i staden organiserade en sit-in för högre löner, i Suez demonstrerade bagare utanför guvernörens kontor med krav på högre löner och godkännande av ny fackförening – och så vidare. SCAF har upprepade gånger klassificerat strejker som brott. Ingenting tyder på att de är på väg att sina.
Det är naturligtvis denna kraft som har potentialen att konstituera ett alternativ till islamisterna och, i sista hand, föra revolutionen till makten. Den Egyptiska Federationen av Oberoende Fackföreningar har sedan Mubaraks fall organiserat ett par miljoner arbetare i 70 förbund – främst inom sektorerna transport, offentlig service, olja och gas, tillverkningsindustri, hantverk och mat – vilket i sig måste räknas som en av revolutionens största framgångar. Men det är långt till en enad, självständig, landsomfattande arbetarrörelse. Inga ansatser finns till ett proletärt massparti – tänk brasilianska Partido dos Trabalhadores (PT) under och efter militärdiktaturen på 1980-talet – trots objektiva förutsättningar. Den revolutionära vänstern förblir liten och fragmenterad. RS försök att bygga ett lätt ultravänsteristiskt Demokratiskt Arbetarparti tillsammans med fackliga kadrer ser ut att gå i stå – men i gengäld har SCAF:s och islamisternas hets mot partiet orsakat ett enastående medlemsinflöde till den trotskistiska rörelsen.
Kan en revolutionär ledning på proletär grund utkristalliseras ur denna massa? Det återstår att se. Tills vidare har Egypten försett revolutionärer över hela världen med ett färskt förråd av lärdomar. Den första är uppenbar: om inte revolutionen säkrar den politiska makten är den förlorad. Anarkistiskt inspirerade strategier av typen ”förändra världen utan att ta makten” – så omhuldade av aktivister sedan 1989 och 1999, så tilltalande i de sociala mediernas tidevarv  – har vederlagts i praktiken. Om inte revolutionärerna tar makten gör kontrarevolutionärerna det, sådana människor som Saad el-Katatni och Abdel Moneim al-Shahat. Det svindlar vid tanken på att salafisterna nu kontrollerar parlamentets utbildningsutskott  med makt att utforma undervisningen i Egypten. Om revolutionscykeln från 1917 till 1989 gav oräkneliga lärdomar i riskerna med alltför centraliserad maktutövning har den cykel som började tidigt 2011 redan gett gott om erfarenheter från det motsatta diket där vissa aktivistgrupper rentav sätter en ära i att inte befatta sig med makt.3 Sökandet efter ett sätt att ta ledningen och makten, att krossa den gamla statsapparaten och upprätta en ny, sant demokratisk – utan att sätta igång totalitära mekanismer – fortsätter. Det är den svåraste tänkbara uppgift, och den mest nödvändiga.
Har tillfället redan försuttits i Egypten? Kan den revolutionära processen fortgå länge till utan att segra? I revolutionernas annaler kan åtminstone fyra typer av slut urskiljas. För det första kan en kraftig ekonomisk expansion undanröja jäsningsämnet och tillgodose vissa grundläggande behov, så var exempelvis fallet i Europa efter 1848. För det andra kan den revolutionära ledningen urarta vid makten, så dödades glöden i Ryssland efter 1917. För det tredje kan ett krig kväva alla emancipatoriska tendenser, något sådant inträffade i Iran efter 1979. För det fjärde kan, naturligtvis, revolutionära krafter begravas under den skoningslösa repressionens berg av lik, och här finns utan tvekan flest exempel, från Pariskommunen till den andra intifadan. Vilket slut är troligast i Egypten? Allting talar för att den ekonomiska krisen fördjupas under överskådlig framtid, globalt och i Egypten, där en potentiellt katastrofal valutakris står inför dörren sedan utlandsinvesteringar och turistinkomster uteblivit (pundet faller, priserna stiger, inflationen riskerar knuffa ännu fler miljoner ut i extrem fattigdom). Ingen revolutionär ledning kan ännu urarta vid makten, därför att ingen sådan finns. Det lär inte ändras av presidentvalet. Ingenting tyder heller på att Egypten är på väg att dras in i ett krig, även om någon form av inblandning i ett krig mellan Iran och Israel inte kan uteslutas. I stället är det fjärde scenariot som vanligt det mest sannolika, och det som 2012 års Egypten ligger närmast.
Men vissa faktorer talar emot att kontrarevolutionen kommer att krossa de revolutionära krafterna fysiskt. Efter Mubaraks fall vilar all politisk legitimitet på någon form av association till demokratiska fri- och rättigheter. Det år som gått visar vilket högt pris de får betala som dödar aktivister; samma armé som hälsades som folkets hjältar är i dag allmänt avskydd och, enligt många bedömare, politiskt svagare än någon gång i modern tid. Angreppen växer i styrka, men kanske skulle – säg – massarresteringar eller massmord på RS-aktivister alltför uppenbart svära mot legitimitetens källa för att vara politiskt möjligt. Måhända är inte heller det fjärde scenariot troligt. Om inget av sluten infinner sig är då risken – eller chansen – stor för nya revolutionära uppsving, i ett Egypten där parlamentet inte kan lösa de fundamentala sociala motsättningarna, där de ekonomiska problemen bara fördjupas, där ledande politiker gör bort sig medan massorna samlar erfarenheter av självorganisering och kadrerna smider om sina strategier.
Andra slut är förstås möjliga. Revolutioner kan falla sönder i splittring. De kan nötas ut av trötthet och utmattning. De kan tappa lusten. Hittills, en bit in på den egyptiska revolutionens andra år, finns dock inga tecken på något sådant.    

En artikel av Andreas Malm
Artikelförfattaren är doktorand i humanekologi, författare och Mellanösternkännare. Han har bland annat givit ut böckerna Bulldozers mot ett folk och När kapitalet tar till vapen (båda på Agora 2002 och 2004) och Hatet mot muslimer (Atlas 2009)

NOTER
1. En fullständigt briljant skildring av SCAF:s roll under händelseutvecklingen 2011 återfinns i Ahdaf Soueif: Cairo – My City, Our Revolution, Bloomsbury, 2012.
2. Se Anne Alexanders lysande essä ”The Egyptian workers’ movement and the 25 January revolution” i International Socialism, nr. 133, 2012 (www.isj.org.uk).
3. För en oupphörligt intressant analys av 2011 års revolter och revolutioner, se Paul Mason: Why It’s Kicking Off Everywhere, Verso, 2012.

De folkliga protesterna i Grekland är av en omfattning och ett djup som sällan tidigare skådats i landet. Under den gångna hösten har demonstrationer, strejker och ockupationer avlöst varandra. Arbetare från offentliga och privata företag, arbetslösa ungdomar, småföretagare, pensionärer, företagsledare – alla har de deltagit i de massiva protesterna. Vid sidan av landsomfattande generalstrejker har offentliga byggnader ockuperats, parlamentet blockerats och kända politiker jagats bort från offentliga tillställningar av uppretade folkmassor.
De finns fog för vreden och ursinnet. På direkt order från ”trojkan” EU, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden, IMF, har det grekiska folket under de senaste två åren utsatts för den brutalaste åtstramningspolitik som praktiserats i Europa efter andra världskriget.
Protesterna mot hela det politiska etablissemanget börjar likna det uppror som för tio år sedan – i december 2001 – störtade fem presidenter inom loppet av en vecka i Argentina. Upproret ledde till att alla betalningar på statsskulden omedelbart stoppades. Landet bröt i praktiken med det internationella finanssystemet och – efter ett par år – uppnåddes en rekordhög ekonomisk tillväxt, som kommit att gynna landets fattiga befolkning och lyft miljoner människor ur den extrema fattigdom man pressats ned i.
Nu finns det naturligtvis skillnader mellan dagens Grekland och Argentina för tio år sedan. En skillnad är att de nedskärningar som för närvarande pådyvlas det grekiska folket, enligt beräkningar som gjorts av oberoende ekonomer, är 16 gånger större än de som Argentinas borgerliga politiker – pressade av IMF och Världsbanken – försökte genomföra i slutet av 1990-talet.

SKULDENS HISTORIA
Men skillnaderna till trots kan det vara värt att blicka tillbaka på det argentinska exemplet. Vilka positiva och negativa lärdomar går det att dra av den argentinska utvecklingen?
Ett omedelbart resultat av upproret i december 2001 var att alla betalningar på statsskulden ställdes in. Mellan december 2001 och mars 2005 betalade Argentina inte en dollar till de banker och privatpersoner som investerat i argentinska obligationer. När landet sedan återupptog betalningarna var det efter att långivarna i förhandlingar tvingats acceptera en nedskrivning av det ursprungliga beloppet med omkring 60 procent.
Liksom i dagens Grekland var upproret i Argentina en bred social protest mot en extrem åtstramningspolitik. Arbetslösheten låg på rekordnivåer, fattigdomen var större än under 1940-talet och i vissa områden rapporterade tidningarna om ren svält. Arbetslösa, ”piqueteros”, blockerade motorvägarna för att förhindra godstransporter (och därmed stoppa produktionen), medelklassen stormade banker för att få ut sina besparingar, kastrulldemonstrationer drog dagligen fram på gatorna i Buenos Aires.
De borgerliga presidenter som alternerade vid makten – från det liberala UCR och peronistpartiet – motiverade åtstramningspolitiken med att avbetalningar på den stora statsskulden måste prioriteras om inte landet skulle hamna i en total isolering från den internationella finansmarknaden.
Men hur hade skulden uppkommit?

Från 1975 till år 2000 växte skulden tjugofalt. Vid militärkuppen den 24 mars 1976 var skulden mindre än åtta miljarder dollar. I slutet av 2000 var den över 147 miljarder dollar. Under samma period betalade Argentina över 212 miljarder dollar i räntor och amorteringar till privata banker i Nordamerika och Västeuropa. Betalningarna var alltså betydligt större än den ackumulerade skulden år 2000.
Den mest omfattande ökningen av skulden ägde rum under militärdiktaturen 1976-1983. Skuldsättningen därefter handlade mest om att ersätta gamla lån med nya, dyrare lån. Militärregimen lånade pengar från banker i USA och Västeuropa till inköp av dyra vapensystem, direkt ekonomiskt stöd åt utlandsägda dotterbolag och ren korruption. När det gäller inköp av vapen finns det för övrigt en viss likhet med Greklands skuldsättning. Grekiska lån från franska banker har under de senaste tio åren finansierat en ovanligt stor vapenimport. Under åren 2005 till 2009 köpte landet exempelvis 25 franska Mirage-2000 plan och 26 F-16 attackplan från USA. De inköpen svarade för 40 procent av Greklands totala import. 2005-2009 var landet världens femte största vapenimportör. Landet har under de snaste 20 åren lagt dubbelt så stor andel av BNP på militärutgifter som resten av eurozonens länder.
Mot slutet av militärdiktaturen beslöt den argentinska regimen att förstatliga de privata företagens utlandsskulder, vilka vid denna tid uppgick till 14 miljarder dollar. Bland dessa privata företag fanns exempelvis Mercedes Benz-Argentina,  IBM-Argentina,  Chase Manhattan Bank och Deutsche Bank, således dotterbolag eller rena filialer till koncerner med huvudkontor i USA och Europa. Den argentinska staten tog på sig och betalade dessa dotterbolag/filialers skuld till koncernernas huvudkontor och för att klara av det tog den argentinska staten nya lån i utländska banker.
Och även om betalningen av de utländska dotterbolagens skuld till huvudkontoren kan verka lite exceptionell så var det ingen isolerad händelse. Höga statstjänstemän deltog själva aktivt i plundringen av statskassan. Ett känt exempel är statssekreteraren för ”Samordning och ekonomiska program”, Guillermo Walter Klein. Vid sidan av sitt jobb ägde han också ett privat företag, som tillvaratog de ekonomiska intressena åt utländska banker vilka lånade pengar till den argentinska staten. Då han startade sin firma hade han först bara den svenska Skandinaviska Enskilda Banken som uppdragsgivare, men efter några månader representerade hans privata företag 22 utländska banker. Efter att ha lämnat sin post som statlig topptjänsteman blev han 7 april 1982, fem dagar efter att kriget mellan Argentina och England om ögruppen Malvinas brutit ut, ombud för det brittiska aktiebolaget Barclays Bank Limited, som var en av de viktigare utländska långivarna till militärdiktaturen.
Också här går det att peka på likheter med Grekland. Det är idag välkänt att den ekonomiska statistiken över landets utlandsskuld tidigare inte varit helt korrekt. Ansvariga för siffertrixandet, som gjorde anslutningen till eurozonen möjlig 2001, var den dåvarande socialdemokratiska (PASOK) premiärministern Costas Simitis och den nuvarande premiärministern Lucas Papademos – i realiteten tillsatt av EU 10 november 2011. Papademos var år 2001 chef för landets centralbank. För att fixa till siffrorna tog de båda herrarna hjälp av storbanken Goldman Sachs, som villigt gav rådgivning – till ett pris av 300 miljoner dollar. Fakturan betalades naturligtvis av den grekiska staten.
För att låna pengar i de utländska bankerna tvingades Argentinas militärregim de offentligt ägda företagen att stå som låntagare – trots att pengarna aldrig nådde fram till dessa företag, och trots att de statliga företagen inte behövde pengarna för sin verksamhet eller sina investeringar. De lån som togs sattes aldrig in på några konton som de statliga företagen hade tillgång till – de användes i stället på det sätt som beskrivits ovan. När militärregimen 1983 tvingades lämna över till en civil regering kom den här skuldsättningen att användas som argument för en privatisering. De statliga företagen hade så stor skuldsättning, försäkrade politiker från UCR och peronistpartiet, att de måste säljas till privata ägare. Fast då de sedan såldes till utländska storföretag (ibland för en enda dollar) ingick aldrig skulden i företaget – den behöll den argentinska staten.
Vän av ordning frågar sig naturligtvis om detta verkligen var lagligt. Får man göra på detta sätt? Även om det rådde militärdiktatur – en av de blodigaste i Sydamerika – fanns det väl lagar att följa? Åtminstone på pappret? Självklart var det inte lagligt. Redan i oktober 1982 inledde den argentinska journalisten Alejandro Olmos en rättslig process för att ställa de ansvariga inför rätta. Processen pågick under hela 1980- och 90-talen. 13 juli 2000 kom domen. Ingen enskild person dömdes till straff – preskriptionstiden hade gått ut – men domslutets 195 sidor innehåller ändå värdefull information om hur IMF och utländska banker stödde militärdiktaturen och de illegala transfereringar som var en del av den jättelika skuldbördan. Bland annat konstateras att det statliga övertagandet av de privata företagens (bland annat 26 finansföretag) skulder var totalt olaglig. De pengarna skulle alltså vara möjliga att kräva tillbaka.

KASTRULLPROTESTER
Låt oss se om det finns några lärdomar att dra av det argentinska exemplet. En första sådan är den folkliga kampens centrala betydelse för att uppnå förändring. Det var upproret i december 2001 – under parollen ”Alla (makthavare) måste bort!” (Que se vayan todos!) – och de massiva mobiliseringarna som följde under hela 2002 med vägblockader, företagsockupationer, kastrullprotester och direkta angrepp på privatägda banker, som satte de sociala ramarna för vad som sedan blev politiskt möjligt. Den nya regering som så småningom tog över – med makarna Kirchner i spetsen – tillhörde det borgerliga peronistpartiet, men var tvunget att genomföra en rad förändringar till fördel för den arbetande befolkningen. Arbetslösa fick nödhjälp, lönerna höjdes (den tidigare lönesänkningen med tolv procent för de offentliganställda togs exempelvis bort). Två miljoner äldre medborgare fick möjlighet att gå i pension, de privatiserade bolagens pristariffer subventionerades med statliga medel och åtminstone en del av de rättigheter för de arbetande som i hög grad annullerats under det nyliberala 1990-talet återinfördes. Även på det demokratiska planet kom förändringar. De båda lagar, som borgerliga regeringar i slutet av 1980-talet instiftade för att för all framtid förhindra att mördarna och torterarna från diktaturåren skulle kunna ställas inför rätta, revs upp. Domstolsprocesserna mot militärerna, polischeferna och prästerna för mord, kidnappningar av barn, tortyr och ”försvinnanden” kunde nu inledas och brottslingarna dömas. På det internationella planet betalade man – med delar av valutareserven och lån från Venezuela – av sin skuld till Internationella valutafonden (IMF) och vägrade därefter att gå med på några IMF-inspektioner av landets ekonomi eller att följa IMF-ekonomernas ”rådgivning”.
En andra lärdom är att en betalningsinställelse inte nödvändigtvis innebär ekonomisk katastrof. I Argentinas fall bidrog den till att aktivera den inhemska ekonomin och en snabb ekonomisk tillväxt. Från 2003 vände kurvorna uppåt och under de följande fem åren växte ekonomin med runt åtta procent per år. Fem miljoner arbetslösa fick jobb under de här åren. Och även om den viktigaste orsaken till den snabba återhämtningen var en kraftigt ökad export av jordbruksprodukter (soja, kött, vete etc) till Kina och andra asiatiska länder så innebar betalningsvägran att skattepengar, som före upproret skulle gått till amorteringar och räntebetalningar av utlandsskulden, kunde användas till de sociala satsningar som nämndes ovan. De företag som producerade varor och tjänster för den inhemska marknaden fick en växande avsättning. Den 38 månader långa betalningsstrejken underlättade samtidigt förhandlingarna med de utländska långivarna. Lånetiderna omförhandlades och lånen skrevs ned med omkring 60 procent – den största skuldnedskrivningen någonsin. Argentina klarade sig också undan den internationella finanskris som bröt ut hösten 2008 just genom att vara helt bortkopplad från den internationella finansmarknaden. Ingen internationell bank har beviljat några nya lån till Argentina sedan betalningarna ställdes in.
En tredje erfarenhet handlar om begränsningarna i det argentinska exemplet. När skuldbetalningarna ställdes in i december 2001, efter fyra år av allt djupare ekonomisk kris, följde ett år av ekonomisk kollaps och en förödande inflation. Detta var ett resultat av de borgerliga partiernas vägran att upprätta en demokratisk kontroll över finanssystemet och valutahandeln genom att överföra hela banksektorn i samhällets ägo. Det sociala pris, som miljoner fattiga och arbetslösa fick betala under de första åren hade varit möjligt att undvika.                                                                                                                                         Men regeringen vägrade att dra fördel av det nya läge, som följde med den folkliga klasskampen, för att utreda och avskriva de delar av skulden som var helt illegitima. Och detta trots att det rent juridiskt – vilket domslutet från juli 2000 visar – var fullt möjligt. Den väg som valdes handlade istället om att ersätta gamla statsskuldpapper med nya, till lägre ränta, längre löptider och nedskrivet värde. Skulden minskade, men fortfarande var betalningarna av räntor och amorteringar större än den del av statsbudgeten som gick till att  finansiera skola, vård och omsorg. Brytningen med IMF gjordes genom att betala hela skulden till fonden, men den nuvarande regeringen med president Cristina Fernandez-Kirchner strävar efter att åter bli medlem i organisationen. Inte heller på ett övergripande ekonomiskt och politiskt plan har förändringarna varit  speciellt omfattande. Den modell som valts gynnar främst exporterande jordbruks- och inhemska industrikapitalister. Merparten av de ekonomiska makthavare och korrupta politiker, mot vilka parollen ”alla måste bort!” riktades för tio år sedan, sitter fortfarande kvar vid makten.
Den argentinska betalningsinställelsen blev möjlig tack vara det folkliga upproret. Men upproret stoppades upp på halva vägen. Samma kapitalistiska makthavare, som var vinnare under 1990-talets nyliberala era, har kunnat fortsätta med att håva in sina vinster, trots att upproret tvingade fram en omfördelning av den nationella inkomsten som gynnat de fattigaste i samhället.

JÄMFÖRELSER
Går vi till dagens Grekland finns det flera skillnader som inverkar menligt på den fortsatta kampen. Det mest uppenbara är vad som faktiskt står på spel för Europas kapitalister. Argentina och dess valuta hade för tio år sedan en relativt begränsad betydelse för det internationella kapitalistiska systemet. Grekland däremot – trots att det är en liten ekonomi – är integrerad i EU med euron som valuta. Om Grekland ställer in betalningarna, lämnar EU och euron kan det riskera hela det EU-projekt, som den europeiska borgarklassen drivit fram de senaste 20 åren. I kombination med det rådande osäkra globala ekonomiska läget och de hårda åtstramningspaket som annonseras i land efter land kan det bli början på ett sönderfall för hela projektet. Också andra länder kan komma att följa Greklands exempel: Portugal, Irland, Spanien, Italien…
En annan skillnad är att de argentinska statsobligationerna var relativt väl utspridda på flera banker och  länder. För de banker som drabbades var det inga större problem att – om än motvilligt – ta den kreditförlusten. I Greklands fall handlar det istället om ett relativt litet antal banker i främst Frankrike och Tyskland. Till skillnad från Argentina är inte heller Grekland  i första hand ett jordbruksexporterande land, som skulle kunna få ekonomin att vända uppåt med hjälp av ökad export till exempelvis Kina. Den grekiska kapitalismen är mer inriktad mot turism, finanssektor och sjöfart. I ett läge av internationell finanskris, en  nedgång i den internationella konjunkturen (en trolig följd av den minskade efterfrågan som åtstramningsprogrammen i Europa och USA medför) kommer en ekonomisk återhämtning inom ramarna för den reellt existerande kapitalismen inte att vara helt enkel.
Det sista påpekandet reser mer övergripande frågor av samma natur som den kamp som fördes i Argentina gav upphov till. Ett förslag som diskuterades var att bilda en speciell klubb i Latinamerika för de skuldsatta länderna. Tanken var att genom gemensamma förhandlingar med de internationella bankerna – istället för var för sig – skulle det vara möjligt att sätta mer press för av- och nedskrivningar av skulderna. Någon skuldklubb uppkom aldrig, men däremot har idén om en ökad samverkan vid sidan av IMF, Världsbanken och det kapitalistiska finanssystemet tagit sig andra konkreta uttryck. Bildandet av Sydbanken (Banco del sur) av Argentina, Brasilien, Ecuador, Paraguay, Bolivia, Venezuela och Uruguay i december 2007 är ett sådant exempel. Syftet med den är att finansiera gemensamma projekt, som länderna är överens om att genomföra. Banken ska även kunna fungera som en källa för stabilisering vid naturkatastrofer och andra krissituationer och utan de vinstkrav de privata bankerna ställer. Ett annat exempel är den Bolivarianska alliansen för folken i latinamerika (ALBA) som – med Kuba och Venezuela som initiativtagare – vilken är en samarbetspakt mellan de ingående länderna för att främja handelsutbyte.Inom ramen för ALBA sker utbyten av varor och tjänster som möjligör till exempel alfabetiseringsprojekt, utbyggnad av sjuk- och hälsovård samt energiförsörjning. Men till skillnad från det rådande, orättvisa, handelsmönstret handlar det om att utgå från de behov som folken i länderna har – inte de krav på vinst som de privatägda internationella bankerna och industrikoncernerna ställer.

LÖSNINGAR
Inom den grekiska vänstern och arbetarrörelsen har tre olika förslag förts fram sedan skuldkrisen tog sin början:
att omstrukturera skulden
att genomföra en offentlig revision av skulden
att helt annullera skulden.

Förslaget att ”omstrukturera” skulden förs fram av den reformistiska delen av arbetarrörelsen och delar av det borgerliga politiska etablissemanget. Det handlar om att förhandla fram en viss nedskrivning av statsskulden och ersätta nuvarande statsobligationer med nya som har längre löptid och lägre ränta. Det är denna lösning som för närvarande håller på att drivas igenom. Bakom den ”lösningen” ligger att alla inblandade vet att den nuvarande skulden är omöjlig att betala. Också för alla icke-ekonomer är siffrorna enkla att förstå. I år beräknas värdet av Greklands BNP – alla varor och tjänster som produceras – uppgå till 212 miljarder euro. Av detta skulle 87 miljarder gå till att betala banker och andra långivare.Det motsvarar mer än 40 procent av värdet på allt som produceras i landet. Skatteintäkterna – för att ta en annan jämförelsesiffra – beräknas uppgå till 53 miljarder euro. Och av dessa skatter ska enligt budgeten 5,7 miljarder euro gå till utbildning, 4,8 miljarder till sjukvård och sex miljarder till pensioner. De privata bankerna och rika privatpersoner är således beredda att ta en mindre förlust, men behåller fortfarande sina fordringar och kraven på en brutal åtstramningspolitik. Det handlar om en lösning helt på finanskapitalets villkor.
Förslaget att genomföra en offentlig revision av statsskulden är inte helt oproblematisk. Att öppna den borgerliga statens räkenskapsböcker kan naturligtvis avslöja en hel del korruption och ekonomiskt stöd – legalt eller illegalt – till olika kapitalistiska företag eller finansgrupper. Den rättsliga processen i Argentina, som jag nämner ovan, är ett exempel på detta. På det sättet kan det bidra till att förstärka en bred mobilisering mot fortsatt skuldbetalning och ”omstrukturering”, men det argentinska exemplet visar samtidigt på begränsningarna. Trots den mångåriga juridiska processen och det domslut som följde har den argentinska borgerliga regeringen aldrig använt sig av detta för att helt avskriva ens den olagliga delen av statskulden. Betalningsinställelsen var ett direkt resultat av det folkliga upproret – inte av en juridisk process. När kampen ebbade ut vägde inte längre den juridiska domen så tungt.
I grunden är kampen för att vägra betala den grekiska statsskulden inte en juridisk eller teknisk fråga om ingångna avtal är lagliga eller olagliga. I grunden handlar den pågående kampen om vem – vilka sociala klasser – som ska tvingas betala följderna av den kapitalistiska krisen. Om arbetarklassen genom sin offensiva kamp kan tvinga fram en kontroll av statens finanser så pekar det fram mot att upprätta en demokratisk kontroll underifrån av de arbetare, arbetslösa, pensionärer, ungdomar som nu ska tvingas betala. Kravet på en offentlig revision av statsskulden blir på så sätt ett övergångskrav i en social och politisk kamp för ett helt annat samhälle där den arbetande befolkningens behov styr – inte den kapitalistiska jakten på företagsekonomisk vinst.
Det är svårt att se någon lösning på den nuvarande krisen som kan tillgodose behoven för det grekiska folket inom ramarna för det kapitalistiska systemet. En varaktig lösning som gynnar folken i Grekland, Portugal, Spanien etc handlar snarare om att ta fasta på de – fortfarande små och svaga – exempel som blivit ett resultat av den folkliga kampen i Latinamerika; att ersätta IMF, ECB, Världsbanken och liknande imperialistiska institutioner med nya, nationella och internationella finansorgan som står under demokratisk kontroll, ett europeiskt ”ALBA” och ersätta de nuvarande politiska och ekonomiska makthavarna med nya demokratiska strukturer.
Hur långt det är möjligt att komma är sist och slutligen helt beroende av hur väl arbetarklassen i samarbete med andra sociala skikt kan organisera sin kamp, inte bara i Grekland utan på europeisk nivå. Den internationella solidariteten kommer att vara helt avgörande för utgången av de pågående klasstriderna. Att kräva att skulden avskrivs, att de privata bankerna får ta kreditförlusten och att åtstramningskraven avvisas är bara en del i den klasskampen.     

En artikel av Rolf Bergkvist
Arikelskribenten är latinamerikakännare. Han är sedan många år tillbaka flitig medarbetare i Röda rummet.

KÄLLOR:
Crisis financiera en Argentina: El origen de la deuda, av Eric Toussaint publicerad i Liberación 18/1 2002.
The Greek Cauldron, av Stathis Kouvelakis, publicerad i New Left Review nov/dec 2011.
Reflexiones desde la experiencia argentina para el debate sobre la deuda en Portugal, Grecia, Irlanda, España,… av Eduardo Lucita, http://www.cadtm.org/IMG/article_PDF/article_a6915.pdf.
Lecciones de Argentina para Grecia, av Claudio Katz, http://www.cadtm.org/Lecciones-de-Argentina-para-Grecia.
Grecia 2010, Argentina 2001, av Claudio Katz, http://www.cadtm.org/Grecia-2010-Argentina-2001
Generellt rekommenderas hemsidan: Kommittén för avskrivning av tredje världens skuld: http://www.cadtm.org för den som vill orientera sig i skuldkrisens labyrint.

Omkring 100 av världens länder (tyvärr enbart i Syd) och många miljöorganisationer menar att det så kallade tvågradersmålet – att begränsa jordens genomsnittstemperatur till två grader över den förindustriella – är ett allt för farligt mål, och kräver istället högst 1.5 graders global uppvärmning. En liten seger under det annars dystra toppmötet i Köpenhamn var att det skrevs in i överenskommelsen att en översyn skulle göras 2015 för att se om tvågradersmålet behöver skärpas till ett 1.5-gradersmål. Nyligen framförde även Vänsterpartiet kravet på att Sverige ansluter sig till 1.5-gradersmålet.
Vetenskapligt finns ett stort stöd för det kravet. Tvågradersmålet formulerades på 1990-talet, och även om det är ett uttalat politiskt mål hade det ett vetenskapligt stöd som en ungefärlig gränslinje mellan besvärlig men ändå acceptabel klimatförändring och farlig klimatförändring. Men forskningen som har publicerats sedan dess pekar dessvärre entydigt på värre klimatförändring inträder redan vid lägre temperaturhöjning. Så när FN:s klimatpanel IPCC gjorde en utvärdering av tvågradersmålet år 2009 kom de fram till att med samma logik som användes för att bestämma tvågradersmålet, borde nuvarande kunskaper leda till att man i stället satte ett engradersmål. En grad är det nya två grader; två grader utgör nu snarare gränslinjen mellan farlig klimatförändring och extremt farlig klimatförändring.
Så att det finns stöd för 1.5-gradersmålet är tveklöst – om något borde det skärpas ytterligare. Men det är inte bara forskningen som har gått framåt sedan 1990-talet – utsläppen har dessutom fortsatt att öka, och ökat snabbare än någonsin. Det gör att tvågradersmålet – för att inte tala om mer ambitiösa målsättningar – har blivit allt svårare att nå.
Till råga på allt har inte klimatforskningen riktigt hängt med. Det finns en massa klimatmodelleringar gjorda för koldioxidhalter på 450 och 550 ppm (miljondelar i atmosfären), vilket förmodligen leder till mellan tre och sex graders uppvärmning, men nästan inga modeller för vilka utsläppsbanor som krävs för att nå 1.5 graders uppvärmning.
Men efter de politiska kraven på mer ambitiösa målsättningar har forskningen börjat studera saken. Alldeles nyligen publicerades en artikel i den vetenskapliga tidskriften Climatic Change som har gått igenom tidigare forskning och även redovisar ny forskning inriktad på 1.5-gradersmålet. Författarna ställer helt enkelt frågan: ”Is it possible to limit global warming to 1.5°C?”
Jo, det tycks det vara. Men forskarna bedömer det som nästan ouppnåeligt att hålla uppvärmningen under 1.5 grader utan en period av ”overshoot”, det vill säga då temperaturen är upp och vänder över målet. Men om vi tänker oss en sådan period på högst 50 år, och att den tillfälliga överskjutningen är mindre än 0.5 grader, och vi accepterar att möjligheten att nå målet inte är mer än 50 procent  krona eller klave – så kan vi klara det. Det tyder flera modelleringar på. Men det ställer höga krav på oss.
De utsläppsbanor som tycks förenliga med målet – definierat som ovan – delar nämligen tre egenskaper:
Tidiga åtgärder. De globala utsläppen måste kulminera omkring 2015 och ha sjunkit tillbaka till ungefär 45 (44-48) GtCO2e  år 2020 (ungefär liktydigt med 2005 års globala utsläpp).1
En snabb utsläppsminskning efter 2020 på mellan tre och fem procent per år
Väldigt låga utsläpp 2100, mellan högst två till fyra GtCO2e per år (vilket ungefärligen innebär en 95 procentig minskning jämfört med 2005) och fortsatt sjunkande utsläpp under 2100-talet ner till noll eller under noll.

”We find that each of these criteria must be met for our 1.5°C goal to be feasible”, skriver forskarna. Dessvärre stämmer dessa kriterier väldigt illa med vad som beslutades på FN:s senaste toppmöte i Durban, där man bland annat bestämde att det avtal som ska ersätta Kyotoprotokollet inte ska vara plats förrän efter 2020.
Lakoniskt konstaterar forskarna att den beslutade översynen av tvågradersmålet år 2015 kan ligga för sent för att kunna vidta de nödvändiga åtgärderna för att nå ett skarpare mål.

NOTER

1.   GtCO2e står för gigaton (= miljarder ton) koldioxidekvivalenter

EN ARTIKEL AV Rikard Warlenius
Artikelskribenten är doktorand i humanekologi och frilansjournalist. Har bland annat skrivit Utsläpp och rättvisa (Cogito 2008).

Tidigare publicerad på http://warlenius.wordpress.com/  7 Mars, 2012

Innehåll:
* Egypten – vad blev det av den politiska våren? Andreas Malm

* Opium åt folket – läkemedelsindustrin exploaterar samhällskrisens effekter på individen. Lars Lundström

* Är 1,5-gradersmålet möjligt att nå? Rikard Warlenius

* Nya vindar över Burma. Danielle Sabai

* Betala inte skulden! -Vad kan det grekiska motståndet lära av det argentinska exemplet? Rolf Bergkvist

Inom kort kommer de enskilda artiklarna att läggas upp som separata inlägg. Då med en del extramaterial.

Vad händer i Burma? En presidentamnesti den 12 januari innebar att ungefär 300 politiska fångar frigavs, en kraftfull gest som verkar vilja ge folket och det internationella samfundet ett budskap att Burma slår in på en demokratisk väg. Detta tillkännagivande kommer i ett politiskt sammanhang där avsevärda förändringar sker på åtminstone tre nivåer:
den politiska scenen och förhållandet till oppositionen
frågan om de beväpnade etniska grupper som är i krig med den burmesiska staten
de internationella relationerna.

Förändringarna illustrerar en omsvängning av situationen i landet, som mellan 1962 och mars 2011 bara upplevt militärdiktaturer. Men, med tanke på att det bara är ett år sedan Burma styrdes av en rovgirig militärjunta och var ett av de mest slutna länderna i världen, är det svårt att tänka sig att den burmesiska militären har konverterat till demokrati. Så vilka motiv driver dem att inleda reformer som de har vägrat genomföra under decennier? Vilka är de verkliga framtidsutsikterna för demokratisering och förbättrade levnadsförhållanden för det burmesiska folket?

POLITISKA FÖRÄNDRINGAR
Den första större politiska förändringen ägde rum med valen den 7 november 2010, som beskrevs som resultatet av en ”vägkarta till demokrati” som hade inletts av militärjuntan 1993 och startats om på nytt 2003. Långt från att vara en demokratisk process var valen noga kontrollerade. Det viktigaste oppositionspartiet, Nationella förbundet för demokrati (NLD – National League for Democracy) och flera partier som företrädde etniska grupper hade upplösts eller förhindrats att ställa upp med kandidater.
Efter valen bildades en halvt civil regering i mars 2011. Den består av ett stort antal före detta militärer. Den nya presidenten, Thein Sein, var själv general och juntans sista premiärminister innan han beklädde sina nya funktioner.
Den nya regeringen har brutit med de metoder som militärjuntan använde när den satt vid makten, och har försökt upprätta relationer till oppositionen och i synnerhet till Aung San Suu Kyi. Det har ägt rum officiella möten på högsta statlig nivå, de första förra sommaren mellan Aung San Suu Kyi och ministern Aung Kyi. Diskussionerna mellan de två parterna har inte avslöjats i detalj, men det verkar som om Aung San Suu Kyi och Aung Kyi diskuterade behovet att få ytterligare humanitär hjälp för att förbättra situationen för detta ytterst fattiga land. Mer konfliktladdade frågor, som situationen för de politiska fångarna eller 2008 års konstitution, ska också ha diskuterats. Det andra mötet följdes av en gemensam deklaration som slog fast de två parternas beredskap ”att samarbeta för att försöka uppnå stabilitet och nationell utveckling”, ”att undvika motstridiga ståndpunkter och samarbeta på ömsesidig basis”.1  Ytterligare en tröskel passerades den 19 augusti 2011, då Aung San Suu Kyi inbjöds att träffa president Thein Sein själv. Mötet hade en ytterst symbolisk karaktär och de två deltagarna fotograferades under ett porträtt av Aung San, Suu Kyis far och nationell hjälte från den burmesiska självständighetskampen.
Efter detta möte deklarerade Suu Kyi att hon trodde att president Thein Sein verkligen ville demokratisera landet och att hon var beredd att ta plats i regeringen efter fyllnadsvalen som ska äga rum 1 april 2012. Nyligen registrerades NLD officiellt på nytt efter att ha varit upplöst sedan 2010, och Aung San Suu Kyi tillkännagav att hon skulle vara kandidat i nästa val.
Revolterna 1988 och 2007 ledde till blodbad och ett mycket hårt förtryck.
I ett läge där den burmesiska oppositionen är ytterst försvagad verkar Suu Kyi chansa på att det är möjligt med en verklig utveckling genom att stödja de nuvarande förändringarna, trots att de ännu är väldigt begränsade.
Parallellt med avspänningen med oppositionen har regeringen tagit initiativ i fråga om mänskliga rättigheter och demokratiska friheter. Politiska partier och fackföreningar är nu tillåtna, liksom rätten att strejka, även om det inte riktigt har förverkligats i praktiken. Regeringen har också inrättat en kommission för mänskliga rättigheter och på så sätt medgivit att det finns den sortens problem i Burma. Det är ett första steg.
Regeringen har också hävt förbudet mot vissa Internetsidor och oppositionens radiostationer, som The Irrawaddy, BBC, Democratic Voice of Burma och Radio Free Asia. De finns nu tillgängliga i Burma även om det fortfarande bara sker sporadiskt. Efter 23 års censur tilläts Suu Kyi publicera en artikel i tidningen Pyithu Khit News, och tidningen The Messenger publicerade en intervju med Nobelpristagaren på första sidan.
Och så slutligen frigivningen av 651 fångar, som fick uppmärksamhet på internationell nivå. Det är ett av de villkor som västmakterna har ställt för att upphäva de ekonomiska sanktionerna. Viktiga personer inom oppositionen, såsom ledaren för Generation 88, Min Ko Naing, den etniska ledaren Shan U Khun Tun Oo och en av munkarnas ledare, U Gambira, var bland dem som frigavs.
Men enligt Förbundet för hjälp till burmesiska politiska fångar (AAPPB –  Association for Assistance to Burmese Political Prisoners) är bara 272 av de 651 frigivna fångarna samvetsfångar. Deras frigivning kom till stånd ”i enlighet med brottsbalkens artikel 401, som betyder att frigivningarna är villkorliga. Enligt denna artikel upphävs domarna tills vidare men de annulleras inte. Så de kan närsomhelst arresteras på nytt och tvingas att avtjäna resten av sina ursprungliga straff.”2 De politiska fångarna har inte fått någon ursäkt från den nya regeringen för de orättvisor de utsatts för – vissa av dem har varit fängslade i mer än 20 år. Uppenbarligen finns det fortfarande omkring 1 000 politiska fångar i Burma, som inte erkänns som sådana av de burmesiska myndigheterna.

DE ETNISKA KONFLIKTERNA?
Men den politiska situationen i Burma är mycket mer invecklad än en motsättning mellan regeringen och armén å ena sidan och den burmesiska demokratiska oppositionen å den andra. Praktiskt taget sedan självständigheten 1948 har Burma hemsökts av väpnade sammandrabbningar mellan etniska minoriteter och staten, som styrs av burmeser. De etniska grupperna krävde rätt till självstyre och var mot de burmesiska nationalisterna, vars mål var att upprätta en centraliserad enhetlig stat. Det har pågått någon konflikt mellan etniska grupper och Tatmadaw (den burmesiska armén) oavbrutet i mer än 60 år, vilket lett till oerhörda förluster i människoliv och förhindrat den ekonomiska utvecklingen av hela regioner.
I början av 1990-talet skrev juntan under en rad överenskommelser om vapenvila med 17 av de viktigaste etniska grupperna och flera fraktioner. Situationen förbättrades i vissa områden men vapenvilan följdes aldrig av samtal som kunde ha lett fram till en varaktig fred. Kraven från de etniska minoriteterna som låg bakom konflikterna diskuterades aldrig.
2009 försämrades återigen förhållandet med de väpnade etniska grupperna avsevärt. Medan juntan förberedde sig för att omvandla sig till en civil regering, ville armén tvinga de väpnade grupperna att bli en del av de nya gränstrupperna, vilket skulle ställa dem under den reguljära arméns kommando. Majoriteten av de väpnade grupperna vägrade och som vedergällning förklarade juntan alla tidigare överenskommelser om vapenvila för ogiltiga.
Under de följande månaderna bröt striderna ut på nytt, inklusive i zoner där vapenvilan hade respekterats under många år. Situationen på fältet har inte alls förbättrats sedan den civila regeringen inrättades. Antalet människor som tvångsförflyttats på grund av angrepp eller övergrepp i konfliktområdena har fördubblats, från ett årligt genomsnitt på 70 000 till nästan 150 000.
I september 2011 tog situationen en ny vändning. Presidenten erkände den etniska frågans betydelse och erbjöd sig att inleda en dialog med alla väpnade grupper, i synnerhet övergav han kravet att grupperna skulle införlivas i gränstrupperna som villkor för alla överenskommelser.3 Tre av de viktigaste etniska grupperna har sedan dess skrivit under en överenskommelse om eldupphör och kontakter har upprättats med majoriteten av de väpnade etniska grupperna. Men på fältet är situationen fortfarande konfliktladdad. De väpnade grupperna är mycket vaksamma och skeptiska mot regeringens verkliga avsikter. Det är inte första gången som det ingåtts överenskommelser om vapenvila och ingen av dem har hittills lett till någon varaktig fred.
Det kommer aldrig att kunna uppstå någon demokratisk stat i Burma utan att hänsyn tas till de olika folkgruppernas speciella krav, ty de utgör omkring en tredjedel av landets befolkning. Minoriteterna består av etniska och religiösa grupper men också av invånare av indiskt eller kinesiskt ursprung, vilka är utsatta för diskriminering av den burmesiska majoriteten. Det går knappast att skapa någon varaktig fred utan att ta hänsyn till deras krav, som handlar om lika rättigheter, självstyre och ekonomisk utveckling och frågan om en federal burmesisk stat.

INTERNATIONELLA RELATIONER
Reformerna fick också konsekvenser för Burmas relationer till sina grannar och då i första hand Kina. Militärjuntan har alltid haft mycket starka band till Beijing. Kina investerade flera miljarder dollar i landet – i infrastruktur och kontrakt för upphandlingar av råvaror utan att den burmesiska befolkningen fick någon nytta av det. Bland de stora projekt som Beijing genomförde 2009 fanns bygget av den gigantiska Myitsonedammen i Irrawaddyfloden i Kachinregionen. 90 procent av dammens produktion skulle transfereras till Yunnan i södra Kina. I samband med undertecknandet av kontraktet 2006 möttes projektet av mycket starkt motstånd, speciellt bland Kachinfolket. I och med den pågående liberaliseringen fick kritiken genklang på nationell nivå. Ställd inför detta hårda motstånd föredrog presidenten att skjuta upp bygget av dammen på obestämd tid, utan att ens förhandsinformera Beijing. Beslutet verkar också tyda på en villighet hos regeringen att bredda sitt stöd på det internationella planet och inte förbli alltför beroende av Beijing.
Burmas relationer med ASEAN (Association of South-East Asian Nations) har också utvecklats betydligt. Regeringen lyckades få det roterande presidentskapet för ASEAN 2014, två år innan det var dess tur. Denna internationella position bör göra det möjligt för regimen att skaffa sig legitimitet i Burma innan de allmänna val som måste hållas 2015.

EFTERTRAKTAD  MARKNAD
Amnestin för samvetsfångar, de upptinade relationerna till politiska motståndare och utvecklingen av de demokratiska friheterna har hyllats som ”viktiga framsteg” både av motståndare i landet och av det internationella samfundet. Men regeringens reformer, som var otänkbara för ett år sedan, är inte resultatet av någon omvändelse till demokrati. President Thein Seins främsta prioritering är att försöka häva de ekonomiska sanktionerna som på nytt skulle tillåta investeringar från väst i landet. Den enda vision den styrande juntan har för landet är att personligen berika sina medlemmar, att plundra och leda bort detta lands naturtillgångar. Efter 50 års militärdiktatur har landet åderlåtits och är nu enligt FN ett av ”världens minst utvecklade länder” Den ekonomiska underutvecklingen är så uttalad att det utan tvekan nu är omöjligt att fortsätta att berika sig utan att inleda verkliga ekonomiska reformer.
Från sitt håll betraktar de stora västmakterna varenda ny åtgärd, oavsett hur begränsad den är, som ett steg mot demokrati, för att rättfärdiga att de återvänder till landet. Exploateringen av Burma är en ofantlig potentiell marknad som retar de multinationella företagens aptit. Burma är rikt på naturresurser – byggnadstimmer, ädelstenar, gas och olja. Det ligger strategiskt placerat vid korsvägen mellan Indien och Kina och har tillträde till Indiska oceanen. Det är inte svårt att inse varför skaror av representanter från västmakterna (USA, Australien, EU, Storbritannien, Frankrike, Norge…) nu dimper ned i Burma.
Militären verkar vilja säkerställa en politisk övergång som gör det möjligt för dem att behålla makten över ekonomin och affärerna, och på samma gång visa en fasad som åtminstone är godtagbar för de västmakter som kan tänkas investera i landet. Men det är inte lätt att gå från militärdiktatur till demokrati – eller till en demokratisk fasad. President Thein Sein har slutit en överenskommelse med Suu Kyi för att kunna genomföra reformerna utan uppror på gatorna. Han ger löften till västmakterna som bara väntar på att få motiv för att häva sanktionerna mot att få investera i landet ska. Men den sociala rörelse som utvecklades kring Myitsonedammen verkar tyda på att saker och ting kanske inte blir så enkla. 

Ur International Viewpoint nr 445 februari 2011
Översättning: Göran Källqvist

NOTER
International Crisis Group, Briefing nr 127 – ”Major reform underway”, s 3.
”Update: Amnesties of January 12, 2012”, Info Birmanie.
International Crisis Group. Report 214, ”Myanmar – a New Peace Initiative”.

Just globaliseringsrörelsens uppgång och fall är värd att skärskåda närmare och det behöver givetvis göras mer fullödigt än i det begränsade format som en samling korta inlägg från tiden när det begav sig utgör. Detta är kanske det mest betydande vänsteruppsvinget i västvärlden sedan 1968; ändå ebbade det ut mycket snabbt med extremt få reella landvinningar. Den avancerade systemkritiken och samordningen med radikala rörelsers uppgång i Syd som präglade perioden 1999-2001 gled senare över i ett allmänt krigsmotstånd och kritik mot USA:s hegemoni. I sin tur ledde detta till att när Bush-regeringens militära aggressivitet blev mindre iögonfallande, så minskade motståndet. De segrar som kunde inräknas – framgångarna i Latinamerika, de uteblivna militära segrarna för imperialismen i Mellanöstern – var också i förlängningen föga entusiasmerande. Med facit i hand är det snarare en sorglig läsning att återigen förnimma det hopp som Larsson och i stort sett all övrig vänster knöt till ett så löst sammanhållet projekt som globaliseringsrörelsen var när den stod i zenit. Det borde ha varit uppenbart att det var mycket snack och lite verkstad: en rörelse dominerad av akademiker och svagt sammanhållna aktivistgrupper, utan någon egentlig resonans i folkdjup eller massorganisationer. Och att det egentligen var få som byggde rörelser. Att ogilla Irakkriget var svårt att omsätta i reell aktivism på hemmaplan, i vardagen. Rörelsen fann aldrig sitt enande projekt annat än i motståndet mot den imperialistiska maktlogiken. De krav som organisationer som Attac bildades kring – som Tobinskatten – var dömda att generera kortlivade rörelser, främst för de redan frälsta.

Globaliseringsrörelsens historia om uppgång och fall skär också in i vad som varit 00-talets förbannelse för den socialistiska rörelsen, och som går som en röd tråd genom Larssons texter: medialiseringen. Det allt snabbare och mer högljudda mediebruset har lett till ytliga budskap och snuttifiering, på systemanalysens och den ideologiska förståelsens bekostnad. Det har lett till att fokus satts på det spektakulära; tvånget att hitta på något nytt för att överhuvudtaget synas. Och om man inte syns, så finns man inte. Kanske detta kan förklara entusiasmen för nya former av kamp och organisering, då de traditionella – men väl fungerande och demokratiska – formerna inte erbjöd någon medialt attraktiv ”story”? Men eldar dör ut lika hastigt som de flammar upp. Trots att rörelsen organiserade massdemonstrationer, osynliggjordes dessa på de kortsiktiga aktionernas bekostnad, inte minst de som inte var så strategiskt smarta utan främst syftade till konfrontation med polisen eller materiell skadegörelse. I sin förlängning har detta bidragit att föra in även den breda politiska vänstern – både revolutionär och reformistisk – i ett ”postpolitiskt tillstånd”, där politikens yta snarare än dess innehåll blir det väsentliga. Det leder till ett ständigt fokuserande på utspel, och hur dessa skall lanseras för att uppfattas på ett gynnsamt sätt. Detta gynnar knappast vänstern, som har allt att vinna på att klassfrågorna – som ofta är politikens realiteter – hamnar i fokus. Samtidigt har vänstern inte kunnat ta upp striden med borgerligheten på det mediala området. 2000-talet och Larssons textsamling inleds med att socialdemokratins flaggskepp Arbetet går i graven, och därefter följer tio år med slapphänt journalistik som lojalt och lydigt följer högerns think-tanks, även inom public service. Uppsvinget för Ordfront, Arena och vissa vänsterförlag blev sorgligt kortlivat.

Ytterligare en röd tråd genom Larssons texter är att liberalismen (åtminstone socialliberalismen) som ideologi verkar kunna förpassas till 1800- och 1900-talets idéhistoria. De tidigare liberalerna har antagit en benhårt auktoritär hållning, gärna fiskande i det grumliga vatten som islamskräcken utgör. De individualistiskt medborgerliga och frihetliga värderingarna har fått stå tillbaka för kontrollivrande och ett klasshat nedåt manifesterat i en ekonomisk och social press på samhällets svaga. Larsson radar som exempel upp stödet till USA:s anfallskrig, massövervakningen, fackföreningshatet, besattheten att disciplinera i skola och arbetsliv – långt ifrån de klassiska definitionerna av liberalism.

Petter Larssons texter är snärtiga och genomarbetade, och ofta mycket träffsäkra. Två kritiska reflektioner mot boken som helhet infinner sig dock. Den första gäller titeln Till frihetens försvar. Slaget om frihetsbegreppet har inte adresserats tillräckligt i offentlig debatt under den aktuella perioden, även om Larsson genomgående i texterna envist hävdat vänsterns rätt att använda sin sociala och demokratiska definition av frihet. Trots ett tiotal år av ökad övervakning, inskränkta medborgerliga rättigheter i terroristjaktens namn, hårdare asyllagstiftning och ökad främlingsfientlighet står högern fortfarande som segrare i kampen om att få försvara frihet med stort F. Det är inte heller kring frihetsfrågorna som de stora striderna stått under 00-talet: friheten har förvisso attackerats, men inte i samma utsträckning som den ekonomiska jämlikheten eller våra förutsättningar för en ekologiskt hållbar livsmiljö. Om 00-talet från vänsterns ståndpunkt skall betraktas som ett decennium av främst förluster – vilket jag nog menar att det tyvärr finns fog för att påstå – så är det inte främst bland frihetsfrågorna som de tyngsta nederlagen manifesterat sig.
En andra invändning är att Larsson inte tar upp de många frågor om hållbar utveckling – inte minst de alarmerande och accelererande klimatförändringarna – som under det gångna decenniets sista år seglade upp som en dominerande utmaning inom hela det politiska spektrat, och som samtidigt varit ett av borgerlighetens svagaste kort politiskt (och som kanske just därför hamnat i medieskugga det senaste året). Trots att dessa frågor, och den därtill hörande kritiken av tillväxtparadigmet, förmodligen allt mer kommer att kräva större utrymme i den politiska diskussionen hamnar de tyvärr bortom Petter Larssons radar.

Daniel Brandell

.

Leif Pagrotsky lär nyligen ha kommenterat skuldkrisen med orden: ”Dagens läge är omöjligt, alla alternativ tycks också omöjliga och det finns ingen väg framåt.” Men vilka är de verkliga mekanismerna bakom den alltmer akuta skuldkrisen i den Europeiska unionen och vart bär vägen som Pagrotsky inte ser?

I denna intervju förklarar Eric Toussaint – sedan över tjugo år engagerad i kampen mot skuldsättningens verkningar i tredje världen – spelet bakom finansmarknadens kulisser och anger en väg ut ur skuldfällan.  

Stämmer det att Grekland måste förbinda sig att betala omkring 15 procents ränta för att få teckna tioåriga lån?

– Ja, det gör det. Marknaden är bara beredd att köpa de tioåriga obligationer som Grekland vill sälja på villkor att de binder sig för att betala så orimliga räntor.

Kommer Grekland att skriva under tioåriga lån på sådana villkor?

– Nej, Grekland har inte råd att betala så höga räntor. Det skulle kosta landet alldeles för mycket. Ändå kan vi nästan dagligen läsa både i mainstream- och alternativa media (där de sistnämnda är avgörande för att kunna utveckla en kritisk uppfattning) att Grekland måste låna till 15 procent eller mer.

Ända sedan krisen bröt ut på våren 2010 har Grekland i själva verket tagit korta lån med tre, sex eller tolv månaders löptid på marknaden, inte längre, till en ränta på mellan fyra och fem procent.1 Märk väl att innan spekulationerna mot Grekland inleddes kunde landet låna till mycket låg ränta, eftersom banker och investeringsinstitutioner (pensionsfonder, försäkringsbolag) var mycket ivriga att låna ut.

Den 13 oktober 2009 utfärdade man till exempel tre månaders statsobligationer, så kallade T-Bills, till mycket låg ränta på 0,35 procent. Samma dag utfärdade de sex månaders obligationer till 0,59 procent ränta. Sju dagar senare, 20 oktober 2009, gav de ut ettåriga obligationer till 0,94 procent.2  Det var mindre än sex månader innan krisen bröt ut. Värd­eringsinstituten hade givit Grekland och bankerna som beviljade det ena lånet efter det andra mycket höga värderingssiffror. Tio månader senare var Grekland tvunget att utfärda sex månaders obligationer till 4,65 procent ränta – med andra ord åtta gånger högre. Det pekar på en grundläggande förändring av omständigheterna.

Ett annat talande faktum visar på bankernas ansvar: 2008 krävde bankerna högre ränta av Grekland än 2009.

I juni-juli-augusti 2008, före kraschen som orsakades av Lehman Brothers’ konkurs, var räntorna fyra gånger högre än i oktober 2009. De låg som lägst (under en procent) fjärde kvartalet 2009.3  Det kan verka ologiskt eftersom en privatbank verkligen inte förväntas sänka sin ränta i samband med en större internationell kris, minst av allt till ett land som Grekland, som är angeläget att låna. Men det var fullkomligt logiskt från bankernas synvinkel, utifrån att de var ute efter att maximera vinsterna, samtidigt som de litade på att statsmakterna skulle rädda dem om det blev problem. Efter Lehman Brothers’ konkurs öste de amerikanska och europeiska regeringarna ut enorma mängder pengar för att lösa ut bankerna, återställa tilltron och stimulera den ekonomiska återhämtningen. Bankerna använde dessa pengar för att låna ut till länder som Grekland, Portugal, Spanien och Italien, övertygade som de (med rätta) var, att om det skulle bli några problem så skulle Europeiska Centralbanken (ECB) och EU-kommissionen hjälpa dem.

Så du menar att de privata bankerna medvetet föste in Grekland i en ohållbar skuldfälla genom att erbjuda låga räntor, och sedan krävde mycket högre räntor som gjorde det omöjligt för Grekland att låna på längre perioder än ett år?

– Ja, precis. Jag påstår inte att det var någon sorts komplott, men det är uppenbart att bankerna bokstavligen kastade kapital i armarna på länder som Grekland, i synnerhet genom att sänka räntorna de begärde, eftersom de ansåg att pengarna de så generöst hade fått från offentliga myndigheter måste omvandlas till lån för länderna i eurozonen. Vi måste komma ihåg att för bara tre år sedan verkade staterna vara mer pålitliga aktörer, samtidigt som de privata företagens förmåga att betala tillbaka sina skulder var oviss.

För att återgå till det konkreta exempel som nämndes ovan, så sålde den grekiska regeringen den 20 oktober 2009 sina tre månaders så kallade T-bills till en ränta på 0,35 procent, i ett försök att skrapa ihop 1,5 miljarder euro. Banker och andra investeringsinstitutioner föreslog ungefär fem gånger denna summa; 7,04 miljarder. Slutligen beslutade regeringen att låna 2,4 miljarder.

Nej, det är ingen överdrift att hävda att bankerna bokstavligen kastade pengar efter Grekland.

Låt oss också återgå till tidsintervallen för de västeuropeiska bankernas beviljande av lån till Grekland mellan 2005 och 2009. Banker i de västeuropeiska länderna ökade sina lån till Grekland (både till den privata och offentliga sektorn) i flera steg. Mellan december 2005 och mars 2007 ökade lånemängden med 50 procent, från strax under 80 miljarder dollar till 120 miljarder. Trots att subprimekrisen *1 hade brutit ut i USA ökade lånen återigen mellan juni 2007 och sommaren 2008, denna gång med 33 procent (från 120 miljarder till 160 miljarder), och därefter blev de kvar på en mycket hög nivå (omkring 120 miljarder). Det betyder att västeuropeiska privata banker använde de pengar som de fick till mycket låg ränta från ECB, Bank of England, den amerikanska centralbanken och den amerikanska valutamarknaden (se nedan) för att öka sina lån till länder som Grekland utan att ta hänsyn till 
riskerna.4

Privatbankerna bär alltså ett tungt ansvar för Greklands överväldigande skulder. Grekiska privatbanker lånade också ut enorma mängder till offentliga myndigheter och den privata sektorn. Även de har ett betydande ansvar för den nuvarande situationen. Följaktligen borde de skulder som utländska och grekiska banker gör anspråk på från Grekland betraktas som icke-legitima och därmed ogiltiga.

Den stora grekiska obligationsbasaren

Du säger att Grekland har upphört att utfärda tioåriga obligationer efter att krisen bröt ut i maj 2010. Varför begär då marknaderna en ränta på 15 procent eller mer på grekiska tioåriga obligationer? 5

– Det påverkar försäljningspriset på äldre grekiska skuldsedlar som byts på den sekundära marknaden eller OTC-marknaden. § Det finns en annan mycket viktigare konsekvens; nämligen att det tvingar Grekland att välja mellan två alternativ:

a) antingen vara ännu mer beroende av så kallade trojkan (IMF, ECB, EU-kommissionen) för att få långsiktiga lån (10-15-30 år) och gå med på deras villkor, eller

b) vägra följa marknadens och trojkans diktat och ställa in betalningarna och samtidigt inleda en revision för att vägra fullgöra de icke-legitima delarna av sina skulder.

Innan vi tittar på dessa alternativ, kan du förklara vad den sekundära marknaden är?

–Precis som för begagnade bilar finns det en andrahandsmarknad för skulder. Investeringsinstitutioner och hedgefonder † köper eller säljer obligationer på den sekundära marknaden eller på OTC-marknaden. Investeringsinstitutionerna är de absolut viktigaste aktörerna.

Senaste gången Grekland utfärdade tioåriga obligationer var den 11 mars 2010, innan spekulationsangreppen inleddes och trojkan ingrep. För att få fem miljarder euro band landet sig i mars 2010 för en ränta på 6,25 procent årligen till 2020. Det året måste landet betala tillbaka hela det lånade kapitalet. Som vi har sett lånar man nu inte längre på tio år eftersom räntorna exploderade. När vi får läsa att den tioåriga räntan är 14,86 procent så anger det priset för tioåriga obligationer på den sekundära marknaden.

Investeringsinstitutioner som köpte dessa obligationer i mars 2010 försöker sälja dem på den sekundära skuldmarknaden eftersom de har blivit högriskpapper, genom att Grekland kanske inte kan betala tillbaka deras värde när de löper ut.

Kan du förklara hur man bestämmer andrahandspriset på tioåriga obligationer som utfärdats av Grekland?

–Nedanstående tabell kan hjälpa oss att förstå vad som menas med att den grekiska räntan på tio år uppgår till 14,86 procent. Låt oss ta ett exempel: en bank köpte i mars 2010 grekiska obligationer för 500 miljoner euro, där varje obligation kostade 1 000 euro. Banken kommer varje år att ta ut en ränta på 62,5 euro (det vill säga 6,25 procent på 1 000 euro) per obligation. På kapitalsäkerhetsmarknadens säregna språk så kommer en obligation att ge en kupong värd 62,5 euro i avkastning. Nu, 2011, betraktas dessa obligationer som riskabla eftersom det ingalunda är säkert att Grekland 2020 kommer att kunna betala tillbaka det utlånade kapitalet. Så de banker som har många grekiska obligationer såsom BNP Paribas (de hade i juli 2011 fortfarande kvar obligationer för 5 miljarder euro), Dexia (3,5 miljarder), Commerzbank (3 miljarder), Generali (3 miljarder), Société Générale (2,7 miljarder). Dessa samt Royal Bank of Scotland, Allianz och grekiska banker, säljer nu sina obligationer på den sekundära marknaden eftersom de har ”skräpobligationer” i sina bokslut. För att kunna lugna sina aktieägare (och stoppa dem från att sälja sina aktier), sina kunder (hindra dem från att ta ut sina besparingar) och europeiska myndigheter, måste de bli av med så många grekiska obligationer som möjligt. Och detta efter att fram till mars 2010 ha glufsat i sig dem.

Till vilket pris kan de sälja dem? Det är där räntan på 14,86 procent spelar en roll. Hedgefonder och andra blodsugarfonder som är beredda att köpa grekiska obligationer som utfärdades i mars 2010 vill ha en avkastning på 14,86 procent. Om de köper obligationer som ger en avkastning på 62,5 euro, så måste denna summa utgöra 14,86 procent av inköpspriset, så obligationerna säljs för bara 420,50 euro.

Se tabell.

Sammanfattningsvis: om köparna vill få en faktisk ränta på 14,86 procent kommer de inte att betala mer än 420,50 euro för 1000-euro-obligationer. Som ni kan föreställa er vill inte bankerna sälja med en sådan förlust.

Du säger att investeringsinstitutionerna säljer grekiska obligationer. Har du någon uppfattning om i vilken omfattning?

– De franska bankerna försökte minimera riskerna de tagit, och minskade därför 2010 sin exponering mot Grekland med 44 procent (från 27 miljarder till 15 miljarder dollar). Tyska banker gick tillväga på liknande sätt: deras direkta exponering minskade mellan maj 2010 och februari 2011 med 60 procent (från 16 miljarder till 10 miljarder euro).Under  2011 har detta återtåg varit ännu mer påfallande.

Vad gör ECB i detta avseende?

– ECB ägnar sig helt åt att tjäna bankernas intressen.

Men hur?

– Genom att själva köpa grekiska obligationer på den sekundära marknaden. ECB köper från de privata bankerna som vill bli av med säkerheterna som baseras på den grekiska skulden med en värdeminskning på omkring 20 procent. ECB betalar cirka 800 euro för en obligation vars värde var 1 000 euro när den utfärdades. Som framgår av tabellen ovan är dessa obligationer mycket lägre värderade på den sekundära marknaden eller på OTC-marknaden. Det är lätt att inse varför bankerna uppskattar att få 800 euro av ECB istället för marknadspriset. Samtidigt är det ännu ett exempel på den enorma klyftan mellan å ena sidan privatbankernas och de europeiska ledarnas verkliga praktik och deras predikningar om behovet att låta marknadskrafterna bestämma priset å den andra. ECB är alltid lojal mot privata intressen.

Den 8 augusti 2011 började ECB köpa obligationer som hade utfärdats av de europeiska stater som hade hamnat i svårigheter. Vad anser du om det?

–En första viktig sak att komma ihåg: media rapporterade att ECB skulle börja köpa obligationer utan att uppge att det som vanligt bara skulle äga rum på den sekundära marknaden.

ECB köper inte obligationer ur den grekiska skulden direkt från den grekiska regeringen utan från banker på den sekundära marknaden. Det är därför bankerna blev så nöjda den 8 augusti 2011. ECB hävdar faktiskt att man inte köpte några obligationer på den sekundära marknaden mellan mars 2011 och 8 augusti 2011. Det var en källa till förtret för bankerna, eftersom de ville bli av med grekiska obligationer och obligationer från andra problemländer och då tvingades sälja dem till minimipris på den sekundära marknaden. De flesta av bankerna sålde väldigt få eftersom priserna faktiskt var alltför låga.6 Det är därför de krävde att ECB skulle börja köpa igen.

ECB:s återkomst på den sekundära marknaden höjde priset på grekiska obligationer, inte sant?

–Ja, men bara ett tag, och det som betyder något är att ECB köper enorma mängder och till ett högre pris än marknadspriset. Mellan maj 2010 och mars 2011 köpte ECB grekiska obligationer från banker och andra investeringsinstitutioner för 66 miljarder euro. Mellan 8 och 12 augusti, det vill säga på fem dagar, köpte man grekiska, irländska, portugisiska, spanska och italienska obligationer för 22 miljarder euro. Under den påföljande veckan köpte man för ytterligare 14 miljarder. Vi vet inte hur stor del som var grekiska obligationer men vi kan se att köpen var massiva. Det som klart framgår är att ECB:s praktik att köpa obligationer gör det möjligt för investeringsinstitutioner att spekulera och göra saftiga profiter.

Bankerna kan faktiskt köpa obligationer till underpriser på den sekundära marknaden eller mycket mer diskret på OTC-marknaden som är helt oreglerad (42,5 procent av deras nominella värde under dagarna efter 8 augusti och ännu lägre några veckor senare) och sälja dem till ECB för 80 procent av värdet. Omfattningen av dessa affärer kanske är marginell, det är svårt att veta exakt. Men de är verkligen ytterst lönsamma och jag kan inte se hur ECB eller marknadsmyndigheterna skulle kunna förhindra det ens om de skulle vilja det.

Vi måste komma ihåg att affärerna på den sekundära marknaden är nästan oreglerade, och att jämte den sekundära marknaden finns OTC-marknaden som inte alls regleras av de offentliga myndigheterna. Skuldobligationer säljs och köps regelbundet med ”snabb avsättning”, det vill säga att en köpare, exempelvis en bank, kan köpa för dussintals miljoner utan att behöva betala för dem när de får dem. Köparna lovar att de ska betala, de får obligationerna, säljer dem vidare och betalar det de var skyldiga med inkomsterna från återförsäljningen. Det visar att köpet aldrig gjordes för att få avkastning i form av obligationsränta, utan köptes och såldes med en gång för att maximera vinsten (ren spekulation).

Om de inte lyckas sälja dessa obligationer vidare till ett bra pris eller inte alls, så kan de naturligtvis inte betala kalaset. Det kan leda till en krasch, eftersom hundratals investeringsinstitutioner spelar samma spel och de summor som står på spel är astronomiska. Affärer med säkerheter som baseras på statsskulden i länder med problem uppgår till tiotals eller hundratals miljarder euro på den avreglerade marknaden.

Varför köper inte ECB direkt från de länder som ger ut obligationerna istället för på de sekundära marknaderna?

–Därför att de berörda regeringarna vill bevara den privata sektorns monopol på krediter till offentliga organ. Både ECB:s egna stadgar och Lissabonfördraget förbjuder direkta lån till medlemsstater, och det gäller även centralbankerna inom EU. ECB lånar därför ut till privata banker som i sin tur lånar till stater med andra investeringsinstitutioner.

Som jag nämnde tidigare sålde franska, tyska och andra banker massiva mängder grekiska obligationer under 2010 och första kvartalet 2011. Hittills har ECB varit den största köparen och den köper över det sekundära marknadspriset. 7

Som ni kan inse gynnar det alla möjliga manipulationer från bankerna och andra investeringsinstitutioner, eftersom värdet på obligationerna garanteras för innehavarna och det samtidigt som marknaderna släppts fria. Uppenbarligen har de privata bankerna satt press på ECB för att den ska köpa obligationer till ett högre pris, och hävdat att de måste bli av med dem för att städa upp sina bokslut och förhindra ännu en omfattande finanskris.

Juli och augusti var bra månader för att bedriva sådan utpressning, eftersom aktiemarknaderna mellan 8 juli och 18 augusti 2011 föll med mellan 15 och 25 procent. Aktiekursen på de banker som lånade ut pengar till Grekland, i synnerhet franska banker, bokstavligen rasade. ECB greps av panik och gav efter för bankirernas och investeringsinstitutionernas påtryckningar och började köpa obligationer igen. ECB:s ingripande räddade situationen, åtminstone ett tag, för ett antal stora banker, särskilt de franska. Ännu en gång hjälpte offentliga institutioner den privata sektorn ur knipan. Men det finns en ännu mer skandalös aspekt på ECB:s uppträdande.

Kan du förklara?

–Det är lätt. ECB lånar ut pengar till privata banker till en mycket låg ränta, en procent mellan maj 2009 och april 2011, 1,5 procent idag, och ber bara bankerna som får lånen att ge någon form av ekonomisk garanti. Det som bankerna lämnar som garanti är just de obligationer (kallade ”säkerheter”) på vilka de, om det är grekiska, portugisiska eller irländska obligationer, får ränta på mellan 3,75 och fem procent, om de har löptider på mindre än ett år (se ovan), och mer om det är obligationer som har löptider på tre, fem eller tio år.

Varför kallar du det skandalöst?

– Därför att bankerna lånar från ECB till en ränta på mellan 1 och 1,5 procent för utlåning med minst 3,75 procent ränta till stater. När de en gång har köpt obligationerna och kvitterat ut deras ränta så vinner de två gånger till: de lämnar dessa obligationer som säkerhet för att låna till låg ränta från ECB och lånar ut dessa pengar än en gång till stater till en hög ränta. ECB gör det möjligt för dem att göra redan höga profiter ännu saftigare.

Sedan 2009-2010 har ECB dessutom ändrat sina kriterier för säkerheter och gått med på att bankerna använder högriskobligationer som säkerhet, något som uppenbarligen uppmuntrar bankerna till oansvarig utlåning, eftersom de är säkra på att antingen kunna sälja obligationerna till ECB eller använda dem som garanti. Det är förstås helt logiskt att föreslå att ECB skulle agera annorlunda och låna direkt till stater mot 1-1,5 procent ränta istället för att överösa bankerna med gåvor som den gör.

Men har ECB något val i och med att den är bunden av sina stadgar och Lissabonfördraget?

Flera bestämmelser i fördraget följs hursomhelst inte (att kvoten mellan skuld och BNP inte ska överstiga 60 procent, att kvoten mellan budgetunderskottet och BNP inte ska överstiga tre procent) så med tanke på omständigheterna skulle vi kunna glömma de här reglerna också.

Under nästa skede måste vi vara medvetna om att olika EU-fördrag måste upphävas, ECB:s stadgar måste förändras radikalt och EU måste grundas på andra förutsättningar. Men för att uppnå det måste styrkeförhållandena först förändras med hjälp av massiva mobiliseringar på gräsrotsnivå.

Europeiskt Brady-avtal

Efter det europeiska toppmötet den 21 juli 2011 tillkännagavs att Greklands skuld skulle minskas genom att man vände sig till bankerna för avtal om skuldlättnader. Var det ett klokt drag?

– Inte alls. Dessa beslut ger inte länderna med ekonomiska problem någon bra lösning. Besluten den 21 juli kommer, under förutsättning att de först stadfästs av medlemsländernas parlament i september-oktober 2011, bara att lätta en aning på snaran som stryper befolkningarna i de här länderna. Dessutom sätter de europeiska regeringarna i fallet Grekland (som snart kommer att följas av fler länder) sin lit till att bankerna – som till stor del är de ansvariga för katastrofen – ska utforma en politik som är skräddarsydd efter deras egna behov. De inrättade en specialkartell av stora kreditbanker under det pampiga men missledande namnet Institute of International Finance (IIF), som har skisserat en meny med olika alternativ med fyra möjliga scenarier. 8

Som Crédit Agricole, en av de viktigaste franska bankerna, påminner om 9 så hittade IIF helt klart sin inspiration i den så kallade Brady-planen som tillämpades på 1980- och 1990-talen för att bemöta skuldkrisen i 18 utvecklingsländer (se nedan). Statsöverhuvudena, Europakommissionen och bankerna tillkännagav att det skulle minska skulden med 21 procent, vilket inte stämmer. I bästa fall skulle Greklands skuld minska med 13,5 miljarder euro, det vill säga fyra procent av det nuvarande skuldbeloppet, som uppgår till 350 miljarder euro (och kommer att öka ytterligare under de kommande åren). Siffran 21 procent är den värdeminskning bankerna är beredda att göra på de grekiska obligationer som de äger. Det är bara en bokföringsteknisk åtgärd. Det påverkar faktiskt överhuvudtaget inte vad den grekiska regeringen måste betala. Bankägarna var så nöjda med att deras förslag skulle antas av stats/regeringscheferna och ECB att flera av dem så tidigt som i slutet av juli och början av augusti tillkännagav att de förberedde 21 procent i förluster på grekiska obligationer som löper ut 2020. BNP Paribas avskrev exempelvis 534 miljoner euro och Dexia 377 miljoner i tillgångar.10 Genom att göra det spelar bankerna en ledande roll i IIF:s strävanden att få parlamenten i EU-länderna att godkänna överenskommelsen mellan stats- och regeringscheferna och ECB. Dessutom kan sådana förväntade förluster räknas av från deras vinster för att minska skatten. Men hittills har det funnits en bråkstake bland bankerna, nämligen Royal Bank of Scotland (RBS), som drog sig ur IIF och tillkännagav att den skulle göra en 50-procentig avskrivning istället för på 21 procent och förberedde förluster på 733 miljoner pund, vilket visar att en 21-procentig avskrivning är långtifrån tillräcklig.

Överenskommelsen den 21 juli sägs också innebära att lånen från trojkan till Grekland, Irland och Portugal skulle förlängas över en längre period med lägre ränta. Stämmer det?

– De europeiska regeringarna meddelade verkligen att de tänkte minska räntan som de debiterade Grekland, Irland och Portugal med två eller tre punkter.11 Att tillkännage en minskning av räntorna med 3,5 procent i 15 eller till och med 30 år är samma sak som att medge att de räntor som de hittills hade begärt var orimliga. Åtgärden motiveras av den uppenbara förödelse som de har bidragit till att utsätta dessa länder för, och risken att krisen skulle sprida sig till andra länder. De åtgärder som de europeiska regeringarna förkunnade den 21 juli 2011 är ett tydligt erkännande av det ”orättfärdiga berikande” som de är ansvariga för och den svekfulla karaktären på deras politik.

– Det är att berika sig på ett bedrägligt sätt, att skaffa vinst på ett olagligt sätt. Det motsvarar en allmän princip i internationell lag som definieras i artikel 38 i Internationella domstolens lagverk. Länder som Tyskland, Frankrike och Österrike lånar på marknaden till två procents ränta och lånar ut samma pengar till Grekland mot 5 eller 5,5 procents ränta och till Irland mot sex procent ränta. På samma sätt lånar IMF från sina medlemmar mot låg ränta och lånar ut till Grekland, Irland och Portugal mot mycket högre ränta.

Vad är den bedrägliga karaktären på trojkans politik?

– Bedrägeri är ett viktig begrepp inom internationell lag.12 Det syftar på ett avsiktligt bedrägligt förfarande för att skada en annan person. Om en stat förleds att sluta ett avtal om ett lån med hjälp av ett missledande agerande av en annan stat eller en internationell organisation som är part i förhandlingarna, så kan den åberopa bedrägeri som grundval för att förklara avtalet för ogiltigt eftersom det slöts på falska grunder. Nu utnyttjar trojkan Greklands, Irlands och Portugals svåra belägenhet för att genomdriva åtgärder som går mot medborgarnas sociala och ekonomiska rättigheter, strider mot gemensamma överenskommelser, kränker ländernas överhöghet och i vissa fall även deras konstitutioner.

Tack vare vissa italienska tidningar känner vi till att ECB i början av augusti 2011 utnyttjade spekulationsangrepp mot Italien för att tvinga dess regering att genomföra samma sorts antisociala åtgärder som Grekland, Irland och Portugal. Om den italienska regeringen inte fogade sig, förklarade ECB, skulle man kanske inte kunna hjälpa Italien alls.

Det medlemmarna i trojkan gör kan jämföras med det motbjudande beteendet hos någon som påstår sig hjälpa en person i svårigheter, men i själva verket bara gör det värre och drar nytta av det. Vi kan också betrakta det som planerats gemensamt av IMF, ECB och EU-kommissionen, och av regeringarna som stöder det, som brottsliga handlingar. Att förena sig för att planera och genomföra en brottslig handling ökar gärningsmännens ansvar.

Än mer: den ekonomiska politik som trojkan tvingar igenom kommer inte att göra det möjligt för de berörda länderna att förbättra sin situation. Under tre decennier har denna skadliga politik tillämpats å privata storbolags, IMF:s och de industrialiserade ländernas vägnar i skuldsatta länder i Syd och ett antal länder i det forna sovjetblocket. De länder som fogade sig allra mest undergivet tvingades genomlida fruktansvärda skeden. De som vägrade gå med på diktaten från de internationella organen – med dess nyliberala doktriner – har klarat sig mycket bättre. Vi måste erinra oss detta, för vi måste göra det välkänt att resultatet av den politik som trojkan och investeringsinstitutionerna kräver är givet på förhand. Varken idag eller i morgon har de rätt att hävda att de inte visste vad deras politik skulle leda till. Vi kan redan se vad som händer i Grekland.

Under mer än ett år nu har CADTM varnat för en skuldreduktion under ledning av fordringsägarna, nämligen Trojkan, bankerna och andra investeringsinstitutioner. Är det rätt?

–Naturligtvis. Den nuvarande finansoperationen leds av fordringsägarna och är anpassad efter deras intressen. Som jag har visat ovan är den nuvarande planen en europeisk version av Brady-planen.  Låt oss inte glömma i vilket sammanhang denna plan genomfördes i slutet av 1980-talet.

Under början av krisen som bröt ut 1982 hjälpte IMF och de amerikanska och brittiska regeringarna och andra stormakter privatbankerna i Norr, som hade tagit enorma risker när de beviljade lån till länder i Syd, speciellt i Latinamerika. När utvecklingsländer, till att börja med Mexiko, var nära att ställa in betalningarna, gick IMF och länderna i Parisklubben med på att låna dem kapital under förutsättning att de betalade tillbaka till de privata bankerna i Norr och genomförde åtstramningsprogram – den ökända strukturella anpassningspolitiken. När skulderna i Syd därefter växte i allt snabbare takt utarbetade de Brady-planen (efter namnet på USA:s dåvarande finansminister) som innebar att de mest illa utsatta ländernas skuld omstrukturerades med hjälp av obligationsväxling. De deltagande länderna var Argentina, Brasilien, Bulgarien, Costa Rica, Elfenbenskusten, Dominikanska republiken, Ecuador, Jordanien, Mexiko, Nigeria, Panama, Peru, Filippinerna, Polen, Uruguay, Venezuela och Vietnam. Brady tillkännagav på den tiden att att skulderna skulle minska med 30 procent. När det verkligen skedde en minskning var den mycket mindre än så, och i flera fall ökade till och med skulderna, se nedan, och de nya obligationerna (Brady-obligationer) garanterade en fast ränta på omkring sex procent, vilket var mycket förmånligt för bankerna. Det säkerställde också att åtstramningspolitiken skulle fortsätta under IMF:s och Världsbankens överinseende. Idag ger samma logik samma katastrofala resultat på andra breddgrader.

Det är väldigt intressant att titta på de bedömningar som görs i efterhand av två välkända nyliberala ekonomer, Kenneth Rogoff, tidigare chefsekonom på IMF och Carmen Reinhart, universitetsprofessor och rådgivare åt IMF och Världsbanken. Det här är vad de skrev om Brady-obligationen 2009. Först hävdar de: ”Det är påfallande hur frånvarande de välkända Brady-omstruktureringarna från början av 1990-talet är när nu kraftiga skuldminskningarna sker.” De grundar sedan sin negativa bedömning på följande faktorer:  Tre år efter Brady-avtalen var faktiskt skuldens andel av BNP i Argentina och Peru större än vad den hade varit året före omstruktureringen!

År 2000 hade sju av de länder som hade genomfört en Brady-liknande omstrukturering (Argentina, Brasilien, Ecuador, Per, Filippinerna, Polen och Uruguay) en högre kvot mellan utlandsskulden och BNP än vad de hade upplevt tre år efter omstruktureringen, och i slutet av 2000 hade fyra av dessa länder (Argentina, Brasilien, Ecuador och Peru) skuldkvoter som var högre än innan avtalet.

2003 hade fyra av medlemmarna i Bradys grupp (Argentina, Elfenbenskusten, Ecuador och Uruguay) återigen ställt in betalningarna eller lagt om avbetalningsplanen på utlandsskulden.

2008, mindre än 20 år efter avtalet, hade Ecuador ställt in betalningarna två gånger. Några andra medlemmar i Bradys grupp kan följa efter. 13

Den europeiska versionen följer troget den ursprungliga Brady-planen in i minsta detalj. Inom ramen för planen måste de deltagande länderna köpa nollkupongobligationer från den amerikanska statsbanken *, som garanti om de skulle ställa in betalningarna. Den europeiska plan som utarbetats av bankerna, EC och ECB (med fullt stöd från IMF) föreslår fyra alternativ. I de första tre köper Grekland, via European Financial Stability Facility (EFSF) [Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten], nollkupongobligationer som garanti för att det skall betala tillbaka kapitalbeloppet på trettioåriga obligationer.14

Vad tycker du om planen?

– Den kommer inte att hjälpa Grekland att bli av med skulden av två grundläggande skäl. För det första är skuldminskningen helt otillräcklig, och för det andra kommer den ekonomiska och sociala politik som Grekland ska genomföra för att tillfredsställa trojkans krav att försvaga landet ännu mer. Följaktligen kan de nya lån som Grekland beviljas inom ramen för denna plan, såväl som de tidigare nu omstrukturerade skulderna med fog beskrivas som odiösa. §

ECB sägs vara mot en kraftig nedskärning av Greklands skuld.

– Det stämmer. ECB är fånge i sin egen politik: eftersom den köpte massor av grekiska obligationer på den sekundära marknaden och gick med på att banker inklusive grekiska banker, kunde lämna grekiska obligationer som säkerhet för de lån som den beviljade, så består tillgångarna i dess bokslut av enorma mängder av grekiska obligationer (plus irländska, portugisiska, italienska och spanska obligationer). Om man skulle genomföra en 50 eller 60 procentig nedskärning av de grekiska obligationerna så skulle ECB:s budget inte vara balanserad. Å andra sidan är det fortfarande fullt genomförbart eftersom det bara handlar om bokföring.

ECB:s motstånd mot en kraftig nedskärning sammanfaller återigen med privatbankernas, som inte heller vill gå med på att deras tillgångar nedvärderas, intressen. ECB har satt tryck på EU:s statsöverhuvuden och på EU-kommissionen att de ska stärka EFSF så att den kan köpa högriskobligationer. Man vill genomföra det så snabbt som möjligt.

Alternativa utvägar

Under det här samtalet har du hävdat att Grekland är tvunget att välja mellan två alternativ:

– antingen att krypa till korset och gå med på att vända sig till trojkan,

– eller att vägra att följa marknadens och Trojkans diktat genom att ställa in betalningarna och kräva en granskning för att kunna tillbakavisa den orättmätiga delen av skulden. Du har beskrivit det första alternativet. Skulle du nu kunna förklara det andra mer i detalj?

– Vi talade om fallet Grekland. Det är viktigt att påpeka att andra länder nu ställs inför samma val – Irland, Portugal, och vi får inte glömma Ungern, Bulgarien, Rumänien eller till och med Lettland – för att bara nämna länderna i EU. Det finns all anledning att tro att det är Italiens och Spaniens tur imorgon. Och vi ska inte bli förvånade om vi i övermorgon får se ännu fler EU-länder i samma belägenhet, eftersom krisen accelererar snabbt. Utanför EU är Island ett annat högriskfall.

Det bästa för länder som utsätts för utpressning från spekulanter, IMF och andra organisationer som Europakommissionen är att ta sin tillflykt till ett ensidigt moratorium på betalningarna av statsskulden. Att binda sig för en sådan ensidig handling skulle fullständigt förändra maktbalansen till fordringsägarnas nackdel. Oavsett om de är banker, försäkringsbolag eller pensionsfonder skulle de få så bråttom att sälja sina obligationer att räntorna skulle rasa till nästan noll. Vad gäller trojkan, så skulle den bli tvungen att försöka förhandla fram rabatter. Ryssland år 1998, Argentina 2001 och Ecuador 2008 kungjorde alla ett moratorium på sina skulder, och samtliga klarade sig väldigt bra.15

Det är viktigt att använda sig av dessa aktuella erfarenheter och finna den bästa strategin för att förbättra befolkningens levnadsförhållanden och konkret bryta med det kapitalistiska systemets mekanismer.

Vilka ytterligare åtgärder krävs jämte ett ensidigt inställande (moratorium) av skuldbetalningarna?

– Ett ensidigt moratorium bör kombineras med en granskning – offentlig genomlysning – av de offentliga lånen med medborgerligt deltagande från det civila samhället. Denna granskning måste göra det möjligt att lägga fram nödvändiga bevis och argument inför regeringen och folkopinionen för att rättfärdiga upphävandet/tillbakavisandet av den del av skulden som konstateras vara orättfärdig. Internationell lag och de olika ländernas egna lagar ger en legal grund för att enväldigt och ensidigt göra detta upphävande/tillbakavisande.16

För de länder som tar till betalningsanstånd måste det utan dröjsmål bli ett moratorium på räntorna på den del som inte betalas.

I andra länder, som Frankrike, Belgien, Storbritannien, är det inte absolut nödvändigt att påbjuda ett ensidigt moratorium medan genomlysningen pågår. Granskningen behövs för att avgöra omfattningen på de lån som ska förklaras upphävda/tillbakavisade. Om den internationella konjunkturen försämras kan det bli nödvändigt med betalningsanstånd även för länder som säger sig vara säkra mot de privata fordringsägarnas utpressning.

Och hur kan det civila samhället delta?

– Civilsamhällets deltagande är absolut nödvändigt för att garantera att granskningen utförs både effektivt och ärligt. Granskningskommissionen skulle exempelvis kunna vara sammansatt av olika organ från den berörda staten så att de kan rapportera om dess arbete. Hursomhelst är det deltagandet av de sociala rörelserna, civilsamhällets gräsrötter, som kommer att vara nyckeln till att genomlysningen lyckas. De sociala rörelserna kan utse sina egna experter i granskningen av de offentliga finanserna; ekonomer, jurister och författningsexperter. Givetvis måste de samhällsrörelser som påverkas av skuldkrisen också vara företrädda. Granskningen bör bidra till att avgöra de olika ansvarigheterna i skuldsättningsprocessen och kräva att de ansvariga, nationellt och internationellt, ställs inför rätta.

I de flesta fall har den härskande klassen inget intresse av att få en verklig granskning under inflytande av det civila samhället.

– Det är alldeles sant. Fallet jag nämnde tidigare motsvarar en situation där starka folkliga mobiliseringar för vänsterkrafter in i regeringen – en regering som kommer att anta en politik i folkets intressen eller till och med gå ännu längre. Jag erinrar mig något som Arthur Scargill, en av de främsta ledarna för gruvstrejken i Storbritannien i mitten av 1980-talet sa. Han menade att i grund och botten behövde de en regering som var lika lojal mot arbetarnas intressen som Margaret Thatcher var mot kapitalistklassens intressen. 
I den nuvarande situationen i Europa är vi fortfarande långt ifrån att uppnå det. Vi ställs mot regeringar som är fientliga till tanken på en genomlysning av skulderna och helt ovilliga att ifrågasätta skuldåterbetalningarna. Därför måste vi skapa medborgerliga granskningskommissioner helt utan deltagande av regeringsföreträdare.

Vem ska betala kalaset för upphävandet av skulderna?

– Vad som än händer är det inte mer än rätt att de privata institutioner och välbeställda personer som äger skuldpappren ska ta smällen för att upphäva de orättmätiga skulderna, eftersom det är de som till stor del är ansvariga för krisen och dessutom i stor utsträckning har tjänat på den. Att låta dem bära kostnaden för upphävandet är bara rätt om det ska bli en återgång till ökad social rättvisa.

Kommer också små aktieägare eller arbetare som har statliga skuldpapper i pensionsbesparingar att drabbas?

– Det måste göras en korrekt kartläggning så att medborgare med blygsamma eller mer ordinära medel kan hållas skadelösa.

Vad kommer att hända med dem som är ansvariga för de orättfärdiga skuldernas uppkomst?

– Om granskningen visar att det finns brott knutna till den orättfärdiga skuldsättningen så kommer de skyldiga att straffas hårt och dömas att betala skadestånd, och de bör inte slippa fängelsestraff om deras förbrytelser är allvarliga. Vad gäller de regeringsmyndigheter som har uppmanat till orättfärdiga lån så måste de hållas ansvariga.

Vad ska man göra med de delar av skulden som inte kan anses vara orättfärdiga, olagliga och/eller odiösa?

– Till de skulder som inte bedöms vara orättfärdiga ska fordringsägarna bidra genom att minska kursen på obligationerna och räntan, liksom att lägga om betalningarna över en längre period. Även här ska positiv diskriminering göras för små innehavare av statliga skuldpapper och låta dem återbetalas på normala villkor. Dessutom ska den del av statsbudgeten som öronmärks för att betala av skulder begränsas så att den är anpassad till landets ekonomiska läge och regeringens förmåga att betala tillbaka på ett sätt  som inte äventyrar välfärdssystemens kvalitet. Detta kommer att efterlikna det som gjordes för Tyskland efter andra världskriget. Avtalet i London 1953 om Tysklands skuld bestod till exempel av att skulden minskades med 62 procent, och det föreskrev att förhållandet mellan skuldbetalning och exportintäkter inte skulle överskrida fem procent. Man skulle kunna slå fast följande förhållande: den summa som anslås till att betala av skulden får inte överskrida fem procent av staten inkomster. Det krävs också ett juridiskt ramverk för att undvika en upprepning av krisen som inleddes 2007-2008: det ska vara förbjudet att socialisera privata skulder; det ska vara obligatoriskt med en ständig granskning av statsskulden; brott i anknytning till orättfärdig skuldsättning ska inte preskriberas; orättfärdiga skulder ska förklaras ogiltiga, och så vidare.

Skulder kan upphävas men vad kan man göra åt resten?

- Det krävs en hel rad andra åtgärder. Åtstramningsprogrammen måste avslutas, bankerna ska överföras till den offentliga sektorn, det behövs radikala skattereformer, sektorer som har privatiserats under den nyliberala eran ska socialiseras, arbetstiden måste skäras ner radikalt.17 Alla dessa åtgärder måste genomföras, för även om upphävandet av skulderna är nödvändigt så kommer det inte att räcka om systemets logik förblir oförändrad.n

Översättning: Göran Källqvist

sidnot sid 1

*                    Subprimelån är ett amerikanskt begrepp som syftar på den del av den lånemarknaden i USA som riktar sig till mindre kreditvärdiga låntagare. Vid subprimelån ges lån i förhållande till värdet på de tillgångar som belånas, men ingen bedömning görs av låntagarens betalningsförmåga – öa.

§                    OTC (over the counter trading= Handel över disk)  är handel som genomförs utanför reglerade erkända handelsplatser som börsmarknader – öa.

†                    En hedgefond är ett sammanfattande begrepp för många olika typer av specialfonder. Gemensamt för dem är att de har friare regler för sina placeringar – öa.

sidnot sid 4

*                    Det är obligationer som inte ger rätt till regelbundna utbetalning av ränta eller kuponger, därav namnet. De köps till underkurs mot sitt nominella värde, som utbetalas när obligationen löper ut. Nollkupongobligationer indexregleras vanligtvis mot inflationen.

§                    Odiös (förhatlig, avskyvärd) skuld är ett begrepp inom internationell lag som menar att en statsskuld som en regim har ådragit sig i syften som inte tjänar nationens bästa intressen inte ska kunna drivas in – öa.

NOTER

Hellenic Republic Public Debt Bulletin, nr 62, juni 2011. Tillgänglig på www.bankofgreece.gr.

Hellenic Republic Public Debt Bulletin, nr 56, december 2009.

Bank of Greece, Economic Research Department – Secretariat, Statistics Department – Secretariat, Bulletin of Conjunctural Indicators, nr 124, oktober 2009. Tillgänglig på www.bankofgreece.gr.

Samma sak kan ses under samma period i Portugal, Spanien och länderna i Central- och Östeuropa.

Den 25 augusti 2011 nådde den grekiska tioåriga räntan 18,55%, dagen innan 17,9%. Den tvååriga räntan var svindlande 45,9%. (www.lemonde.fr).

I Hellenic Republic Public Debt Bulletin, nr 62, juni 2011, s 4, ser vi tydligt hur den sekundära marknaden bokstavligt talat torkar ut efter maj 2010 när ECB började köpa obligationer.

I slutet av 2009, innan den grekiska krisen bröt ut, innehade franska finansinstitutioner (huvudsakligen banker) 26% av de grekiska obligationer som hade sålts utomlands, tyska banker hade 15%, italienska 10 , Belgien 9, Holland 8, Luxemburg 8, Storbritannien 5%. Kort sagt hade finansinstitutioner, särskilt banker, inte mindre än 81% av de grekiska obligationer som hade sålts utomlands.

De sammanfattas i en artikel i The Financial Times, 26 juli 2011, s 23 och i Crédit Agricoles bulletin Perspectives Hebdo, 18-22 juli 2011.

http://www.lesechos.fr.

Financial Times, 6-7 augusti 2011.

Se EU-rådets officiella uttalande: http://www.consilium.europa.eu/

Artikel 49 i Wien-konventionen från 1969 och Wien-avtalet 1986.

Carmen M. Reinhart, Kenneth S. Rogoff, This Time is Different: Eight Centuries of Financial Folly, Princeton University Press, 2009, s 84-85. Kan hittas online på googlebook.

Se Crédit Agricole, Perspectives Hebdo, 18-22 juli 2011, s 3.

Se Damien Millet, Eric Toussaint (red), La dette ou la vie, Aden-CADTM, 2011, kapitel 19. Den 19 juli 2011 ägnade Financial Times en hel sida (s 7) åt den relativa framgång Argentina hade haft efter att ha vägrat att betala en avsevärd del av sin skuld. Joseph Stiglitz, vinnare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2002, mellan 1995 och 1997 ordförande i president Bill Clintons ekonomiska råd och mellan 1997 och 2000 chefsekonom och vice ordförande i Världsbanken, hänvisar till Argentina och Ryssland och argumenterar kraftfullt för att ställa in betalningarna av statsskulden. I en samling uppsatser som 2010 publicerades av Oxford University Press (Barry Herjman, José Antonio Ocampo, Shari Spiegel, Overcoming Development Country Debt Crisis) hävdar han att Ryssland 1998 och Argentina 2000 visade att ett ensidigt inställande av skuldbetalningarna kan vara till nytta för länder som bestämmer sig för den handlingslinjen. ”Både teorin och praktiken visar att hotet att stänga av lånekranen troligen har varit överdrivet.” (sid 48) I en artikel i Journal of Development Economics med rubriken ”De svårgripbara kostnaderna av en enväldig betalningsinställelse” presenterar Eduardo Levy Yeyati och Ugo Panizza, två ekonomer som har arbetat för Interamerikanska utvecklingsbanken, resultaten av sin forskning på fall med inställda betalningar i omkring 40 länder. Deras viktigaste slutsats var: ”Perioder av inställda betalningar betecknar slutet på den ekonomiska återhämtningen.” (I Journal of Development Economics, nr 94 2011, s 95-105.) För mer om Ryssland och Argentina, se även C Lapavitsas, A Kaltenbrunner, G Lambrinidis, D Lindo, L Meadway, J Mitchell, J P Painceira, E Pires, J Powell, A Stenfors, N Teles, ”The Eurozone between Austerity and Default”, september 2010 (www.researchonmoneyandfinance.org). Angående lärdomarna för Grekland från Argentina, se Claudio Katz: http://www.cadtm.org.

Se Damien Millet, Eric Toussaint (red), La dette ou la vie, www.cadtm.org/La-Dette-ou-la-Vie Aden-CADTM, 2011, kapitel 20 och 21.

Se Eight Key Proposals for Another Europe.  www.cadtm.org/Eight-key-proposals-for-another

En intervju med Eric Toussaint

Eric Toussaint är ordförande i belgiska sektionen av CADTM, Kommittén för avskaffande av Tredje världens skuld. Intervjun som i sin helhet innefattar ytterligare två delar ”CDS and rating agencies: factor(ie)s of risk and destabilization” och ”Has the crisis peaked yet” är publicerad på www.cadtm.org mellan 12 och 26 september 2011.

Det är en händelse som passerat väl över gränsen för att vara en tanke när konservativa dagstidningen Daily Mail publicerar ett utdrag ur den diamantbeströdda skådespelaren Joan Collins kommande självbiografi bara dagar efter att Storbritannien genomlevt de största upploppen på den här sidan 1980-talet. Det skriver Anna Hellgren som läst en nyskriven och skakande bok om föraktet för den skabbiga arbetarklassen.

Joan Collins utbrott över människor som har armbågar på borden, pratar med mat i munnen, och som saknar respekt för så enkla saker som första klass-biljetter på tågen, är symptomatisk med det öppna och allmänna förakt för så kallade chavs – den brittiska stereotypen för skabbig vit arbetarklass och roten till samhällets förfall.

Under sidorubriken The rise of the modern cave women skildrar skådespelaren ett möte med en, underförstått, underklassig kvinna vid sin lokala ostdisk: ”My trolley accidentally came too close to a rather fat lady. Clad in a stained tank top and tight shorts, with five inches of flab oozing over the top”, skriver Collins och förfasas inte bara över kvinnans fula frisyr. Utan kallar henne, efter en dispyt om framkomlighet vid gruyeren, för såväl ”sociapathic slag” som ”creature”.

Joan Collins, även om hon föredrar det äldre lika nedsättande epitetet ”yobs”, är långt ifrån ensam om att öppet deklarera sitt förakt för så kallade chavs. Nätet svämmar över av sajter som ChavScum och boken The Little book of chavs har sålt i över 100 000 exemplar. Prins William deltog i en dokumenterad chavsmaskerad under sin tid vid Sandhurst, utan att orsaka så mycket som en krusning av kritik. Kanske inte så konstigt om man betänker den guide, Chavs A-Z, som Daily Mail bistod sina förvirrade läsare med när begreppet seglade upp i mainstreammedier under mitten av 00-talet. A som i ”A-level, something no chav ever possessed”. U för ”underage, what every chavette is at the time for her first sexual experience”.

I boken Chavs. The demonization of the working class plockar författaren Owen Jones metodiskt och hjärtskärande isär myten om en bidragsälskande underklass som inte gör annat än ytterligare eroderar samhället under sin sorgliga jordevistelse. En myt som inte bara syftar till att stjäla skratt och kasta skuld på en marginaliserad och fattig majoritet av befolkningen, utan också radikalt minskar samma grupps möjligheter att förbättra sina livsvillkor. Hatet och förlöjligandet av så kallade chavs är ett uttryck för det samhälle där mänskligt värde mäts efter konsumtions- och medelklassideal och social klätterförmåga, det är själva kärnan i demoniseringen av arbetarklassen.

Verkligheten ser annorlunda ut. Sex av tio fattiga brittiska hushåll har minst en arbetande medlem. Majoriteten av de allra fattigaste äger sina bostäder och fast i ett marknadsliberalt skruvstäd av finansmarknadsberoende. De arbetare som bidrar mest till samhällets gemensamma bästa, som renhållningsarbetare och sjukhusstädare, är inte bara lågavlönade utan också djupt föraktade. Andelen fasta arbeten sjunker stadigt, och lagstiftningen tillåter företag att säga upp personal på stående fot.

Chavs, en slags brittisk version av det amerikanska uttrycket white trash, är öppet villebråd och den avgrundens vattenspegel vid vilken även så kallade progressiva debattörer hämtar näring till sin egen förträfflighet. En chav, för den som undrar, har joggingbyxor eller baggy jeans, är mer eller mindre kriminell och alltid latent våldsam. En chav trivs så bra på samhällets bidragsbotten att han vägrar delta i det samhälle som enligt Tony Blair utgörs av en enda lycklig medelklass . Den kvinnliga motsvarigheten, chavetten, är fet,promiskuös, illa klädd, kedjeröker och svär som en borstbindare.

Både chavs och chavetter saknar bildning och ambitioner bortom att casha in bidrag och att (så tidigt som möjligt!) föda många barn som de sedan kan vanvårda i de hårt nedslitna bostadsområden de väljer att bo i eftersom de saknar driv att avancera på den så kallade bostadsmarknaden. De super, vadar i vulgaritet och är rasister av födsel och ohejdad vana.

Little Britain-karaktären Vicki Pollard och samma series träningsoverallsklädde och fejkat (bidragen!) rörelsehindrade Andy Pipkin är några av de mest kända populärkulturella versionerna.

Det är ingen slump att de kulturella representationerna av chavs är fiktiva, eller semifiktiva i form av de hårt regisserade dokusåpadeltagare brittiska tabloider älskar att tjäna pengar på. Figuren är helt enkelt just en figur, en nödvändig bottenvarelse som myten om det klasslösa Storbritannien behöver för att kunna reproducera sig själv.

Chavs är nödvändig läsning för den som vill förstå de ojämlikhetens mekanismer som Richard Wilkinson och Kate Pickett blottlade i boken Jämlikhetsanden från 2009. Författaren tvekar inte att använda begreppet klasskrig. Ett krig som inleddes av Margret Thatcher efter valsegern 1979 och som förfinats ytterligare av New Labour.

Som Järnladyn själv berömmer sig: hennes upplaga av Tories största bedrift var varken demoliseringen av fackföreningsrörelsen eller marknadiseringen av bostäder och den offentliga ekonomin, det var att de fick motståndaren – arbetarpariet Labour – att ändra åsikt och politik.

Thatchers och senare Tony Blairs ansvar för det trasiga Storbritannien (”Broken Britain”) som David Cameron så skickligt använde som valsegerbräcka går inte att överdriva.

Djupt klassamhälle

Där Thatcher la grunden med sitt ”there is no such thing as society”-samhälle fördjupades processen med Tony Blairs ”we are all middleclass now”. Tvärtom den senares exklamation är Storbritannien ett djupt klassamhälle. Landet har en av Europas lägsta sociala mobilitet, undermåliga skolor, bostäder pch samtidigt  en politisk och medial elit som belönar och betonar aspirationen, det vill säga att den som vill kan bli rik och lycklig och medelklass bara han eller hon anstränger sig.

Kombinationen är fatal. Majoriteten engelsmän tillhör alls inte medelklassen. De kämpar i få och underbetalda serviceyrken, är arbetslösa och/eller fattiga. De tillhör den arbetarklass som enligt Owens och Karl Marx definition saknar inflytande över sitt arbete och sin arbetstid. Däremot syns de inte annat än som förvrängda och förlöjligade chavs-stereotyper. Jakten på den politiska mitten, och fixeringen vid medelklassväljare, gör att de inte ens är ett väljarintresse för Labour.

Faktum är att om Labour hade lyckats mobilisera sina kärnväljare från arbetarklassen så hade valutgången blivit en annan – tvärtom myten om den Tories-flyende medelklassen. Istället valde många att helt enkelt stanna hemma, eller rösta på locktonerna från det aggressivt rasistiska BNP.

Att BNP vinner röster ur arbetarklassen är en del av en större europeisk rörelse som Jones menar hänger ihop med den mittenrörelse och medelklassifiering av politiken som skett de senaste decennierna. Utan representation och identifikation inga röster.

Argumentet att den obildade arbetarklassen – och ja, i fallet Storbritannien där bara 15 procent av vita arbetarpojkar och 20 av dito flickor går ut skolan med tillräckliga kunskaper för att läsa, skriva och räkna, är begreppet obildad inte en överdrift  utan en sorglig påminnelse om ett djupt ojämlikt skolväsende där analfabetism bokstavligen ärvs efter klasslinjerna – helt enkelt är mer rasistisk stämmer inte.

Snarare hjälper bilden till att skymma sikten för de samhällets toppskikt där den verkliga segregeringen äger rum. Den icke-vita delen av befolkningen är överrepresenterad i arbetarklassen, och också de som tjänar allra sämst i de sämst ansedda jobben. Utpräglade arbetarområden har en mer etniskt blandad befolkning än de plågsamt vita över- och medelklassområdena. Bland landets 100 största företag finns bara en enda chef som inte är vit.

Genom att förlägga rasismen i den i sig rasifierade, vita, arbetarklassen är det fritt fram för samtliga att sprida hat, avsky och förvrängda stereotyper om densamma.

Och – kanske viktigare ändå – bilden av den rasistiske vite arbetaren står i vägen för den arbetande majoritetens verklighet. Med en fackföreningsrörelse på knäna som dessutom är nästintill icke-existerande i den privata sektor där de flesta lågavlönade arbetar, organiseringsgraden är futtiga 15 procent, mot drygt 50 procent av offentliganställda, behöver landet inte bara en ny klasspolitik utan en som organiserar alla arbetare, oavsett hudfärg.

Efter industrinedläggningarna är arbetaren en kvinna och/eller invandrare som sliter ut sig på monotona stormarknader eller call centers. Det övervärderade pund som krossade den brittiska tillverknings- och exportindustrin har samtidigt bidragit till att landets mest inkomstgenererande verksamhet är bank- och finansindustrin.

De senare är också en grupp som berikat sig rejält de senare åren. Vid millennieskiftet tjänade en hög chef 46 gånger mer än en genomsnittlig arbetare. 2008 hade avståndet växt till 94.

Den globala finanskris, som dessutom orsakats av samma börsyra gold diggers, betalades av arbetarklassen. Landets lägsta löner frystes, och sänktes på vissa håll, medan utrymmet för reformer och ekonomiska bidrag för de allra mest utsatta krympte. Samtidigt ökade de ettusen rikaste personernas tillgångar med 30 gånger under de ”svåra” åren 2008 och 2009, den största ökningen någonsin. I ett trickle-up-samhälle finns inga gränser för rikedomar.

Boken Chavs. The demonization of the working class kom ut i våras. Ingen som läser den kan vara förvånad över efterspelet till sensommarens upplopp i fattiga, brittiska stadsdelar. De politiska svaren ligger helt i linje med den klasskrigets och missgynnandets metod som Owen Jones beskriver. Deltagare har dömts till extremt höga fängelsestraff (fyra månader för en vattenflaska), människor har blivit vräkta från kommunalt ägda bostäder på grund av att deras barn krossat ett skyltfönster eller snott ett par sneakers. Den som inte orkar lyckas kan man behandla hur som helst.

Artikeln har tidigarepublicerats i tidskriften i Arena Nr 5 2011

Chavs. The demonization of the working class Owen Jones Verso 2011

Och om du stått med mig på något blåsigt torg, då vet du hur det är; vi håller färgglada flaggor i händerna, lyssnar till talen: för visst ska Palestina bli en stat, erkänd i FN, visst skall nya möjligheter öppnas. En arabisk vår skall svepa också över oss och inte bara denna, också andra murar måste rämna. Och om det är det september, Sergels torg i Stockholm eller någon annanstans, det spelar ingen roll, men när det skymmer och alla börja frysa och någon lutar sig intill dig, frågar, men hallå där, tror du på det där?

Jesus förkunnade guds rike – ett tillstånd av en radikalt annan kvalitet, han tänjde på gränser och förklarade att människan i sig är okränkbar. Han rörde sig bland de mest utsatta och föraktade i samhället och gav sällan entydiga svar. I de profetiska texterna i Gamla testamentet, finns en mer än tvåtusenårig röst som ropar efter rättvisa och fred, en röst som utmanar makt och etablissemang, som manar till besinning.

Profeten Jeremia skriver 600 år före Kristus: ’De säger fred, fred, men det är inte fred’.

Spänningen mellan kravet på rättvisa å ena sidan och prästernas, männens, ledarnas behov av ordning och kontroll å andra sidan går igenom hela Bibeln. Den finns i kyrkan och den finns samhället, kanske inom oss. Och är det inte så att vi snarare hålls samman av ropet, av kritiken mot det rådande, än av den gemensamma visionen? Att det inte så mycket är teorierna som får oss in i mötesrummen, ut på torgen, det är … något annat.

På tunnelbanan hem så återkommer frågan, en irriterande röst: hur kan du verkligen tro i en värld som denna, i en tid som denna. Men hallå, är det något jag har lärt mig i solidaritetsrörelsen och vänstern, så är det att tro. Och är det något tron har lärt mig, så är det att hoppas. Och även om apartheidmuren mellan Israel och Palestina är både fulare och mera raffinerad än jag velat inse och därtill finansierad från samma konton som skickar välvilliga volontärer att i gryningen stå vid dess portar och räkna, dokumentera de förbipasserande, så står de där…

Mitt förnuftiga jag är beredd att säga: men stå inte här och frys, åk hem och kräv av era korrupta regeringar att de pressar Israel att riva den där muren, istället, gör det nu. Men jag står kvar en liten stund, som att jag vill bevara både vanmakten och kampen, både ilskan och gemenskapen, stämningen som drog mig hit.

Det finns en del som skiljer en troendes värld från en kämpande socialists: arenan, retoriken, anspråken. Men själva tron på något bättre, sannare, är väl ändå det som förenar?

Anne Sörman

Krönikören är präst och författare