{"id":3006,"date":"2021-12-29T17:33:45","date_gmt":"2021-12-29T16:33:45","guid":{"rendered":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/?p=3006"},"modified":"2021-12-30T01:11:33","modified_gmt":"2021-12-30T00:11:33","slug":"londonjazz-distanskultur-och-politik","status":"publish","type":"post","link":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/2021\/12\/29\/londonjazz-distanskultur-och-politik\/","title":{"rendered":"Londonjazz, distanskultur och politik"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a>
\n<\/strong><\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

Med musiker som Shabaka Hutchings och Nubia Garcia i f\u00f6rgrunden har en ny kreativ <\/strong>musikscen som spr\u00e4nger etablerade genrebegr\u00e4nsningar vuxit fram i London under de <\/strong>senaste \u00e5ren. Christopher Thor\u00e9n s\u00f6ker dess musikaliska, kulturella och politiska r\u00f6tter. (Se \u00e4ven skivtips i slutet av artikeln)
\n<\/strong><\/p>\n

Sommaren 2019 reser jag till London f\u00f6r att bes\u00f6ka min frus familj. Kv\u00e4llen vi anl\u00e4nder \u00e4ntrar hypade jazzbandet Sons of Kemet med klarinettisten och saxofonisten Shabaka Hutchings i spetsen scenen p\u00e5 Somerset Houses innerg\u00e5rd. Men trots att min FOMO,\u201dfear of missing out\u201d, \u00e4r extrem s\u00e5 var det sv\u00e5rt att smita fr\u00e5n sl\u00e4kten f\u00f6rsta kv\u00e4llen i stan. F\u00f6r att lugna mig sj\u00e4lv t\u00e4nker jag att ett s\u00e5 uppm\u00e4rksammat band kommer jag s\u00e4kert snart f\u00e5 en chans att se igen, b\u00e5de i Sverige och n\u00e4sta g\u00e5ng jag bes\u00f6ker London. De kom av n\u00e5gon anledning inte till Sverige den h\u00f6sten och under f\u00f6ljande v\u00e5r vet vi alla vad som h\u00e4nde. Sedan pandemin slog till har det inte funnits n\u00e5gon annan m\u00f6jlighet \u00e4n att p\u00e5 distans f\u00f6lja och fascineras av den extrema v\u00e5g av kreativitet som kommer ur Londons jazzscen. Det \u00e4r sv\u00e5rt att bed\u00f6ma vad det har inneburit att musikscener som denna som i s\u00e5 pass h\u00f6g grad bygger p\u00e5 m\u00f6tet med en publik live tvingats hitta l\u00f6sningar f\u00f6r att n\u00e5 ut p\u00e5 distans.<\/p>\n

Det \u00e4r inte helt l\u00e4tt att skissa en bild av den nya jazzscen som Hutchings blivit en central f\u00f6rgrundgestallt f\u00f6r, f\u00f6r att inte tala om att f\u00f6rs\u00f6ka definiera den. Brittisk jazz har en l\u00e5ng historia och \u00e4r lika bred och m\u00e5ngfacetterad som m\u00e5nga andra jazzscener i Europa. Men det \u00e4r n\u00e5gonting speciellt som h\u00e4nder just nu, det tror jag alla som f\u00f6ljt skivutgivningen n\u00e5gorlunda kan h\u00e5lla med om. Det \u00e4r en jazzscen otvetydigt f\u00f6rankrad i en brittisk samtid, med starka kopplingar till Londons klubbscen, hiphop och elektronisk musik som grime. Samtidigt lutar sig musiken med tydlighet och stolthet mot tidigare generationer av (amerikansk och brittisk) jazz och annan svart musik som reggae, calypso och V\u00e4stafrikansk afrobeat.<\/p>\n

Som genrebeteckning \u00e4r \u201dThe Brittish jazz scene\u201d som man kan h\u00f6ra att det refereras till \u00e4r egentligen alldeles f\u00f6r begr\u00e4nsande. Till att b\u00f6rja med har m\u00e5nga musiker genom \u00e5ren varit skeptiska till sj\u00e4lva ordet \u201djazz\u201d. Den amerikanske trumpetaren Nicholas Payton \u00e4r en av de nutida musiker som avvisar ben\u00e4mningen jazz som nedv\u00e4rderande och i st\u00e4llet f\u00f6redrar att kalla sin musik \u201dBlack American Music\u201d (BAM), f\u00f6r att po\u00e4ngtera dess historia. Men f\u00f6r den nya musikscenen i London k\u00e4nns termen BAM \u00e4nd\u00e5 inte helt r\u00e4tt. Visst tillh\u00f6r den samma sl\u00e4kttr\u00e4d som den amerikanske jazzen. Men h\u00e4r finns s\u00e5 m\u00e5nga andra sammantvinnade grenar fr\u00e5n andra geografiska platser. Kanske f\u00e5ngar det n\u00e5got \u00f6ppnare mottot Art Ensemble of Chicago anv\u00e4nt sedan det sena 60-talet \u2013 \u201cGreat Black Music, Ancient to the Future\u201d \u2013 b\u00e4ttre vad det handlar om.<\/p>\n

\u00c4ven om det \u00e4r tydligt att det finns ett stark sl\u00e4ktskap med den amerikanska jazzen s\u00e5 menar m\u00e5nga att den nya musikscenen i London \u00e4nd\u00e5 skiljer sig i vissa avseenden. Swing och blues som \u00e4r viktiga ingredienser i den amerikanska jazzen har inte samma roll i den brittiska. M\u00f6jligen ett resultat av de karibiska influenserna, d\u00e4r i st\u00e4llet reggae, soca och calypso kan vara sj\u00e4lvklara influenser. Den funk som \u00e4r s\u00e5 central f\u00f6r amerikansk fusion-jazz sedan 70-talet har inte heller samma plats. De \u00e4r i st\u00e4llet high-life och afrobeat som har tagit dess plats. Funken har d\u00e4rmed n\u00e4stlat sig in genom en omv\u00e4g via V\u00e4stafrika och afrobeatens \u00f6verstepr\u00e4st Fela Kuti, som i sin tur inspirerades av den amerikanske funkens gudfader James Brown.<\/p>\n

The Black Atlantic<\/strong>
\nI detta sammanhang kan kulturteoretikern och sociologen Paul Gilroys bok The Black Atlantic vara till hj\u00e4lp. Den beskriver han hur svart kultur har p\u00e5verkats och formats av den transatlantiska slavhandeln. Genom dessa till en b\u00f6rjan ofrivilliga men snare \u00e4ven frivilliga r\u00f6relser \u00f6ver havet och mellan kontinenter har det formats en kulturell och politisk gemenskap som \u00f6verskrider nationella och etniska gr\u00e4nsdragningar. En kulturell r\u00f6relse d\u00e4r kusterna p\u00e5 olika kontinenter kommunicerar med varandra. Det \u00e4r sj\u00e4lvklart ingen homogen kultur p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt. Gilroys intellektuella projekt handlar till stor del om att formulera en kritik av det han kallar f\u00f6r \u201detnisk absolutism\u201d. Allts\u00e5 id\u00e9n om att olika raser har inneboende egenskaper som speglas i respektive kultur. Snarare ser han en m\u00e5ngfald av uttryck f\u00f6r svart kultur och argumenterar mot f\u00f6rest\u00e4llningen att det skulle finnas en autentisk svarthet. Samtidigt som svarthet i n\u00e5gon m\u00e5n \u00e4r verkligt (om \u00e4n inte i biologisk mening) och d\u00e4rf\u00f6r p\u00e5verkar kultur och har inverkan p\u00e5 svarta m\u00e4nniskors liv.<\/p>\n

I en intervju nyligen menade Gilroy dock att id\u00e9n om \u201dthe black Atlantic\u201d antagligen inte har samma giltighet idag som f\u00f6r 30 \u00e5r sedan d\u00e5 boken gavs ut. Svart kultur och politik h\u00e4nger inte samman p\u00e5 samma s\u00e4tt l\u00e4ngre och nationella identiteter och koppling till den egna eller f\u00f6r\u00e4ldrarnas heml\u00e4nder har kommit att spela en st\u00f6rre roll f\u00f6r den egna sj\u00e4lvf\u00f6rst\u00e5elsen (\u00e4ven om det sj\u00e4lvklart finns vissa internationella r\u00f6relser som Black Lives Matter). Men \u00e4ven om id\u00e9n om samh\u00f6righet i en \u201dsvart atlant\u201d inte \u00e4r lika utbredd idag som f\u00f6r 30 \u00e5r sedan finns det \u00e4nd\u00e5 n\u00e5gonting i den id\u00e9n som kan hj\u00e4lpa oss att f\u00f6rst\u00e5 Londons jazzscen. N\u00e4mnda Hutchings personifierar med sin bakgrund och sitt konstn\u00e4rskap denna id\u00e9 av en kulturellt \u00f6verskridande gemenskap som inte l\u00e5ter sig f\u00e5ngas i sn\u00e4va former av nationella tillh\u00f6righet. F\u00f6dd p\u00e5 Barbados, levt st\u00f6rre delen av sitt liv i England och har numera \u00e4ven starka band till Sydafrika d\u00e4r en av hans grupper, Shabaka and the Ancestors, har sin bas. Men denna bakgrund ska inte f\u00f6rst\u00e5s som en enkel koppling till ursprung eller musikaliska karri\u00e4rv\u00e4gar utan n\u00e5got som \u00e4ven kommer till uttryck i musiken. En musik som inte hade kunnat skapas i ett annat kulturellt klimat \u00e4n den m\u00e5ngkulturella storstaden som det postkoloniala London \u00e4r.<\/p>\n

Black to the Future<\/strong>
\nVi kan h\u00f6ra denna kulturella och musikaliska mix levandeg\u00f6ras p\u00e5 Sons of Kemets senaste album Black to the Future, d\u00e4r bandet f\u00f6rutom Hutchings p\u00e5 saxofon och klarinett best\u00e5r av Theon Cross p\u00e5 tuba, Seb Rochford och Tom Skinner p\u00e5 trummor. En ovanlig s\u00e4ttning f\u00f6r ett jazzband som skapar en betoning p\u00e5 rytm och bas. Hutchings bl\u00e5sspel \u00e4r omv\u00e4xlande perkussivt och melodiskt. I ena stunden smattrar rytmerna ur klockstycket med samma intensitet som de tv\u00e5 trummisarnas frenetiska hamrande \u2013 i n\u00e4sta stund anv\u00e4nds tr\u00e4bl\u00e5sets alla lyriska kvalit\u00e9er.<\/p>\n

\"\"<\/a>Skivan \u00e4r ett resultat av ett flertal l\u00e5nga jam-sessioner i studion d\u00e4r denna rytmiska och exstatiska musik har f\u00e5tt v\u00e4xa fram i l\u00e4ngre sjok som sedan redigerats f\u00f6r att passa skivformatet. Ett arbetss\u00e4tt som k\u00e4nns helt logisk f\u00f6r den h\u00e4r typen av musik. Musik n\u00e5r s\u00e4llan sin h\u00f6jdpunkt direkt efter inr\u00e4kning utan beh\u00f6ver f\u00e5 tid p\u00e5 sig att komma dit.<\/p>\n

The Guardians recensent skrev talande: ”Det l\u00e5ter inte \u2019fritt\u2019; det l\u00e5ter som en v\u00e5ldsam kamp. Det \u00e4r sv\u00e5rt att l\u00e5ta bli att dra slutsatsen att tr\u00e4bl\u00e5sarna k\u00e4mpar f\u00f6r andan.” Skivan spelades in efter det brutala mordet p\u00e5 George Floyd och sammanst\u00e4lldes under en pandemi, som drabbat svarta och fattiga mer \u00e4n andra grupper. Det \u00e4r musik som spelas f\u00f6r att du ska p\u00e5verkas. De hypnotiska riffen och rytmerna inkluderar lyssnaren i den musikaliska v\u00e4rld som de bjuder in oss i. Det \u00e4r musik som \u00e4r lika tillbakablickande som futuristisk. Den har otvivelaktigt sina r\u00f6tter i amerikanske jazz, men lika n\u00e4rvarande \u00e4r reggae, grime och Karibiens karnevaler. Politiken \u00e4r inte bara med i marginalerna utan en central del i musiken. F\u00f6rsta l\u00e5ten Field Negus \u00e4r en kraftfull klagos\u00e5ng \u00f6ver kolonialismen och slaveriets lidande levererat av poeten Joshua Idehen. En anklagelseakt \u00f6ver hur m\u00e4nniskor fr\u00e5ntas inte bara sin fysiska frihet utan \u00e4ven sina religioner och sin v\u00e4rdighet. Den referensrika lyriken sammankopplar kolonialismen med samtiden och slutar i ett uppror d\u00e4r herrarnas frihet avvisas: \u201dI do not want your equality\/It was never yours to give me\u201d<\/em>, (Jag vill inte ha din j\u00e4mlikhet\/Den var aldrig din att ge). Monument sl\u00e4ngs i floden och l\u00e5ten avslutas med ett f\u00f6rtvivlat \u201dHashtag burn it all!\u201d.<\/p>\n

Windrushgenerationen<\/strong>
\nGenom att ta in poesin i musiken f\u00f6r att tolka och uttrycka motst\u00e5nd likt den jamaikanska dub-poeten Linton Kwesi Johnson, inf\u00f6rlivar Hutchings sitt band i en obruten tradition. Att Sons of Kemet st\u00e5r p\u00e5 axlarna p\u00e5 de som lite f\u00f6renklat brukar kallas Windrushgenerationen, immigranter fr\u00e5n brittiska forna kolonier i V\u00e4stindien som kom med b\u00e5ten vars namn ben\u00e4mningen kommer ifr\u00e5n, \u00e4r ingen \u00f6verdrift. Detta arv g\u00e5r att f\u00e5 en glimt av i Steve McQueens m\u00e4sterliga filmsvit Small axe (SVT play)<\/a>. De fem frist\u00e5ende filmerna ger med sina olika nedslag en inblick i m\u00e5nga svartas liv i London under sent 70- och tidigt 1980-tal. Inte minst intressant f\u00f6r denna tidnings l\u00e4sarkrets d\u00e5 det i filmerna finns otaliga referenser till den trotskistiska historikern och journalisten C.L.R James och hans bok The Black Jacobins, som blivit en viktig text f\u00f6r svart kamp.<\/p>\n

Filmerna kan ge en f\u00f6rst\u00e5else av den tiden och d\u00e4rmed ocks\u00e5 en viss inblick i den sociala och politiska kultur som den nutida jazzen \u00e4r sprungen. F\u00f6r som Nathan Hamelberg skriver i filmtidskriften FLM: \u201dP\u00e5 ytan \u00e4r Small axe en filmsvit om svart brittisk historia, men den handlar lika mycket om svart samtid, \u00e4ven bortom Storbritannien.\u201d Det brutala klassamh\u00e4lle och den rasism som riktas mot bland annat svarta i England ser kanske inte exakt likadan ut nu, men \u00e4ven om samh\u00e4llet och uttrycken f\u00f6r oj\u00e4mlikhet har f\u00f6r\u00e4ndrats kan f\u00f6rtrycket vara lika n\u00e4rvarande. Som Hamelberg ocks\u00e5 p\u00e5pekar \u00e4r det inte bara svartas historia det handlar om, det \u00e4r ocks\u00e5 hela Storbritanniens historia, som \u00e4ven har sina efterverkningar d\u00e4r m\u00e5nga under denna generation \u00e4nnu inte f\u00e5tt fullt erk\u00e4nnande som tillh\u00f6rande den Brittiska nationen. Theresa May skapade lagar som ledde till utvisningar av Jamaikaner ur Windrush-generationen. Hennes eftertr\u00e4dare Boris Johnson har hasplat ur sig rasistiska kommentarer mer \u00e4n en g\u00e5ng. Sons of Kemet har projicerat en av dessa under en konsert, genom vilken Johnson beskriver afrikaner som m\u00f6ter drottningen p\u00e5 hennes resor som \u201dcheering crowds of flag-waving piccaninnies\u201d (ett ord som anv\u00e4nds neds\u00e4ttande om svarta barn). Det g\u00e5r kanske inte att dra en helt rak linje fr\u00e5n musiken i filmerna till dagens jazzscen, det \u00e4r lite mer komplicerat \u00e4n s\u00e5. Men d\u00e5 m\u00e5nga i denna musikscen \u00e4r barn till karibiska migranter eller har f\u00f6r\u00e4ldrar som levt i den milj\u00f6n erbjuder dessa filmer en pusselbit till varf\u00f6r musiken l\u00e5ter som den g\u00f6r.<\/p>\n

J\u00e4mlikhet<\/strong>
\nMusikjournalisten och DJ:n Hasseb Iqbal har f\u00f6rs\u00f6kt ringa in vad det \u00e4r som gjort att denna scen uppst\u00e5tt och vad som gjort den speciell. Ett av de viktigaste exemplen \u00e4r det egalit\u00e4ra f\u00f6rh\u00e5llningss\u00e4tt som arrang\u00f6rer och musiker har haft till publiken. Flera mindre st\u00e4llen som drivits av eldsj\u00e4lar som tagit musiken p\u00e5 st\u00f6rsta allvar och velat att det ska vara en \u00f6msesidig upplevelse och kommunikation mellan musiker och publik. N\u00e5got som skapat en s\u00e4rskilt v\u00e4lkomnande och kreativ milj\u00f6. Det har ocks\u00e5 funnits lokaler d\u00e4r musiken har kunnat spelas. N\u00e5got som lokala politiker i europeiska st\u00e4der speciellt borde ta p\u00e5 allvar. Finns inte lokaler med rimliga hyror finns heller inte m\u00f6tesplatser f\u00f6r kulturuttryck som \u00e4nnu inte hunnit formas och bli s\u00e5 pass inkomstbringande att de kan ta sig fram p\u00e5 de etablerade scenerna. F\u00f6r precis som f\u00f6r oss h\u00e4r i Sverige har konsertarrang\u00f6rer tvingats l\u00e4mna sina lokaler p\u00e5 grund av gentrifiering, med klagande grannar och h\u00f6jda hyror som f\u00f6ljd.<\/p>\n

En viktig komponent \u00e4r ocks\u00e5 utbildning som kan n\u00e5 ut till andra \u00e4n de sj\u00e4lvklara m\u00e5lgrupperna, d\u00e4r institutionen Tomorrow\u2019s Warriors varit en viktig komponent. Genom dem har musiker som Hutchings och Cross skolats. Den inflytelserika DJn och radiopersonligheten Gilles Peterson menar att det inte g\u00e5r att \u00f6verskatta dess betydelse f\u00f6r Londons musikscen just nu. Inte minst d\u00e5 de har n\u00e5tt ut till grupper som annars inte har haft r\u00e5d med musikutbildning och dessutom lyckats \u00f6ka antalet kvinnliga instrumentalister. \u00c4ven i Sverige har vi exempel p\u00e5 hur organisering och utbildningsinsatser har lyckats f\u00f6r\u00e4ndra scenen. Det arbete som bland annat den feministiska musikf\u00f6reningen Impra gjort och riktade insatser p\u00e5 bland annat Fridhems folkh\u00f6gskola och popp\/jazzkollo gjort har p\u00e5 ett genomgripande s\u00e4tt f\u00f6r\u00e4ndrat den svenska jazzscenen.<\/p>\n

Nubia Garcia \u2013 en ny stj\u00e4rna<\/strong>
\nEn annan viktig musiker som har f\u00e5tt en del av sin utbildning i Tomorrow\u2019s Warriors regi \u00e4r saxofonisten Nubya Garcia. Idag \u00e4r hon den starkast lysande stj\u00e4rnan p\u00e5 den brittiska jazzscenen. Hon har spelat i flera band (bland annat N\u00e9rija, Maisha, samt otaliga samarbeten) men det var hennes soloalbum SOURCE som blev det verkliga genombrottet. \u00c4ven h\u00e4r \u00e4r det fr\u00e5ga om musik rotad i jazz och som speglar samtidens London med siktet inst\u00e4llt mot framtiden. Musikjournalisten och Londonk\u00e4nnaren Andres Lokko beskrev i Svenska Dagbladet skivan som en \u201dv\u00e4rldsomsegling genom Londons m\u00e5ngkulturella stadsdelar och f\u00f6rorter\u201d. H\u00e4r drabbas jag som lyssnare av saxofonspel i John Coltrane och Sonny Rollins tradition med ett b\u00e5de direkt tilltal och en kompromissl\u00f6s kraft. Garcias ton i saxofonen \u00e4r b\u00e5de m\u00e4ktig och st\u00f6kig, samtidigt so\"\"<\/a>m hon visar p\u00e5 melodisk fink\u00e4nslighet. P\u00e5 skivan g\u00e4stas bandet av en rad musiker och s\u00e5ngare, men sj\u00e4lva huvudgruppen best\u00e5r av Daniel Casimer p\u00e5 kontrabas, Joe Armon-Jones, piano och keyboards och Sam Jones p\u00e5 trummor.<\/p>\n

Skivan definieras av en eklektisk med samtidigt sammanh\u00e5llen blandning av stilar d\u00e4r inte minst reggaen har en sj\u00e4lvklar plats. Den \u00e4r ocks\u00e5 en bra representation av jazzscenen med sin n\u00e4ra koppling till Londons klubbkultur. En delf\u00f6rklaring till varf\u00f6r dessa jazzmusiker kan n\u00e5 ut med sin musik p\u00e5 det s\u00e4tt de gjort \u00e4r just deras n\u00e4ra band till dansmusik och starka kopplingar till karibisk soundsystem- och karnevalkultur. Efter skivan sl\u00e4pptes en remix-version d\u00e4r olika producenter har gjort sina versioner av l\u00e5tarna. Det \u00e4r inget unikt f\u00f6r Garcia och remixplattor av jazzskivor \u00e4r inget nytt. Men ofta blir det inte speciellt intressant. Men h\u00e4r blir remixen blivit till en skiva i sin egen r\u00e4tt som k\u00e4nns helt sj\u00e4lvklar till f\u00f6rfesten.<\/p>\n

Estetik<\/strong>
\nEtt annat utm\u00e4rkande drag f\u00f6r scenen \u00e4r k\u00e4nslan f\u00f6r stil och det visuella, i allt fr\u00e5n kl\u00e4der och h\u00e5r till omslag, videos och scenframtr\u00e4danden. Hutchings sj\u00e4lv har sagt att ”style is a part of jazz. You associate a sharpness with the word”. Men det \u00e4r inte tom ytlighet utan en k\u00e4nsla f\u00f6r att form och inneh\u00e5ll h\u00e4nger ihop. Att den visuella presentationen av sig sj\u00e4lv och ens musik s\u00e4ger n\u00e5gonting om och f\u00f6rst\u00e4rker inneh\u00e5llet. Religionshistorikern Richard Brent Turner tar avstamp i Gilroys begrepp och menar att det i jazzen funnits n\u00e5got som han kallar \u201dBlack Atlantic cool\u201d. Det handlar om att kunna representera sig sj\u00e4lv och presentera en estetisk vision d\u00e4r andlig medvetenhet kombineras med en medvetenhet om musiken och att dansen b\u00e4r p\u00e5 b\u00e5de kraft och sk\u00f6nhet. En s\u00e5dan ambition str\u00e4cker sig tillbaka till ur\u00e5ldriga traditioner i V\u00e4st- och Centralafrika. I 40-talets Amerika manifesterades denna i zooth-subkulturen, d\u00e4r stora zooth-suits ofta syntes i d\u00e4r det dansades till be-bop jazz. D\u00e4r musikalisk skicklighet likav\u00e4l som \u201dsharpness\u201d var viktigt. Pianisten, bandledare och komposit\u00f6ren Duke Ellington sa att: \u201dThe music of my race is something more then the \u2018American \"\"<\/a>idiom\u2019. It is the result of our transplantation to American soil, and was our reaction in plantation days to the tyranny we endured. What we could not say openly we expressed in music, and what we know ass \u2018jazz\u2019 is something more then just dance music. We dance it not as a mere diversion or social accomplishment. It expresser our personality, our soul reacts to the elemental but eternal rhythm\u2026\u201d<\/em>.<\/p>\n

Numera \u00e4r det dock inte l\u00e4ngre snyggt sittande kostymer som vi \u00e4r vana att se 60-talets jazzmusiker ikl\u00e4das. Londonscenen f\u00f6rknippas med urbant mode d\u00e4r designern Nicholas Daley blivit en huvudfigur. Han har bland annat stylat just Hutchings. Sons of Kemets musik har \u00e4ven \u00e5tf\u00f6ljts av stilistiska videos d\u00e4r dans och r\u00f6relse varit viktiga komponenter. Samma g\u00e4ller f\u00f6r Nubya Garcia som l\u00e4gger samma energi p\u00e5 styling och mode och skulle om det inte vore f\u00f6r saxofonen kunna misstas f\u00f6r en hipp modeinfluenser. Men inte f\u00f6r att det \u00e4r ytligt utan som ett s\u00e4tt att s\u00e4tta ett v\u00e4rde p\u00e5 det visuella. Ibland upplever jag att dock att det i vissa jazzkretsar n\u00e4stan kan ses som lite fult eller just ytligt att t\u00e4nka f\u00f6r mycket p\u00e5 det som inte \u00e4r direkt kopplat till musiken. Men att dessa musiker arbetar med helheten \u00e4r ett s\u00e4tt att inte konservera musiken som ett historiskt f\u00f6rem\u00e5l, d\u00e4r uttrycket reduceras till hyllandet av forna hj\u00e4ltar. Snarare tar den med sig attityden hos dessa hj\u00e4ltar och den kultur de kom ur f\u00f6r att beh\u00e5lla id\u00e9n om jazzen som en f\u00f6r\u00e4nderlig r\u00f6relse som hela tiden ligger i framkant i den musikaliska utvecklingen som ocks\u00e5 har plats f\u00f6r och v\u00e4rdes\u00e4tter \u201dsharpness\u201d.<\/p>\n

Musik p\u00e5 distans<\/strong>
\n\u00c4ven om Corona har inneburit att vi inte kunnat ta del av live-musik kan det vara viktigt att p\u00e5minna sig om att det ju inte \u00e4r n\u00e5got konstigt eller ovanligt med att lyssna p\u00e5 musik fr\u00e5n svunna tider eller fr\u00e5n platser som man inte kan eller vill bes\u00f6ka. Men samtidigt \u00e4r det sj\u00e4lvklart en stor skillnad mellan att lyssna p\u00e5 sp\u00e5ren fr\u00e5n en svunnen musikscen och att f\u00e5 ta del av en levande scen, \u00e4ven om det bara \u00e4r i enstaka konserter. Att streama konserter \u00f6ppnar sj\u00e4lvklart m\u00f6jligheter f\u00f6r att n\u00e5 lyssnare p\u00e5 andra platser och kan precis som annan modern teknik f\u00f6ra samman m\u00e4nniskor p\u00e5 l\u00e5nga fysiska avst\u00e5nd. Men att musik f\u00f6r\u00e4ndras och skapas i m\u00f6tet mellan musiker och lyssnare g\u00e5r inte att komma ifr\u00e5n.
\nInnan pandemin hade jag knappt lyssnat p\u00e5 n\u00e5gra streamade konserter \u00f6verhuvudtaget. Men n\u00e4r situationen var som den var s\u00e5 f\u00f6ljde jag vissa konserter live och andra s\u00e5g jag i efterhand. Det var ju \u00e4ven ett s\u00e4tt f\u00f6r musiker att forts\u00e4tta h\u00e5lla kontakt med sina lyssnare och i vissa fall att kunna f\u00e5 in sitt levebr\u00f6d genom donationer. En av de f\u00f6rsta konserterna jag s\u00e5g live hemifr\u00e5n streamades fr\u00e5n Hutchings vardagsrum. Han spelade soloklarinett och det blev \u00e4nd\u00e5 en slags liveupplevelse d\u00e4r inte bara tonerna utan \u00e4ven en slags livek\u00e4nsla tog sig genom h\u00f6gtalarna. Men han sj\u00e4lv menar att det typ av transcendens som han sj\u00e4lv str\u00e4var efter, d\u00e4r musikskapandet blir en kollektiv upplevelse som \u00f6verskrider det en individ sj\u00e4lv kan \u00e5stadkomma, \u00e4r om\u00f6jlig utan det fysiska m\u00f6tet med publiken. I en podintervju menar han att \u201dstreaming concerts are by definition going to be lacking in some kind of spiritual power. Because that communalism then flows in too the audience, who responds to it with their bodies and that response feeds back to us. And then we get more energy. And we give back. So, it\u2019s this kind of exchange of energy and musicality. And that for me is the transcendence.\u201d<\/em> Det \u00e4r ocks\u00e5 en f\u00f6rklaring till varf\u00f6r livemusik fortfarande lockar. Hur bra streamingtj\u00e4nster vi \u00e4n f\u00e5r, hur enkel distributionen och kvalit\u00e9n p\u00e5 den inspelade musik \u00e4n blir kommer musik\u00e4lskare l\u00e4ngta efter den gemensamma upplevelsen som konserter kan ge. N\u00e4r jag letar upp klipp p\u00e5 Youtube fr\u00e5n konserten i Somerset House i London som jag missade \u00e4r det inte s\u00e5 att jag blir lugnad. Suget efter att bes\u00f6ka konserter blir snarare bara st\u00f6rre.<\/p>\n

N\u00e4r detta skrivs har det redan varit m\u00f6jligt att bes\u00f6ka festivaler och evenemang, om \u00e4n med de nya covid-passen. Intrycket jag f\u00e5r \u00e4r att det finns en l\u00e4ngtan tillbaka, \u00e4ven om det s\u00e4kert kommer ta ett bra tag b\u00e5de f\u00f6r kulturlivet att \u00e5terh\u00e4mta sig och f\u00f6r publiken att komma tillbaka i samma utstr\u00e4ckning som tidigare. Det kan vara \u00f6nsket\u00e4nkande, men jag tror innerligt att vi beh\u00f6ver m\u00f6tas genom musiken p\u00e5 olika s\u00e4tt. De mest teknik\u00e4lskande personerna kan beh\u00f6va m\u00f6tas i en kollektiv fysisk upplevelse d\u00e4r musiken upph\u00e4ver gr\u00e4nser mellan m\u00e4nniskor. F\u00f6r min egen del betyder det att jag hoppas f\u00e5 m\u00f6ta denna och annan musik med musikerna framf\u00f6r mig p\u00e5 scenen. Det \u00e4r viktigt f\u00f6r individen, men ocks\u00e5 f\u00f6r att den typ av kreativa kulturer som denna artikel har handlat om ska uppst\u00e5 och kunna frodas och tas vidare black to the future.<\/p>\n

Artikelf\u00f6rfattare:<\/strong>
\nChristopher Thor\u00e9n<\/strong> \u00e4r musiker och tidigare m\u00e5ng\u00e5rig recensent f\u00f6r Lira<\/a> musikmagasin. Han spelar bland annat med sitt eget jazzband Christopher Ali Solidarity Quartet<\/a>, afrobeatorkestern Music Is The Weapon<\/a> och det feministiska swingkollektivet Cats and Dinosaurs<\/a>. F\u00f6r tillf\u00e4llet \u00e4r han doktorand vid G\u00f6teborgs universitet och skriver en avhandling i utbildningsvetenskap om muslimska ungdomar i gymnasieskolan.<\/p>\n

Referenser<\/strong><\/p>\n

Brent Turner, R. (2021). Soundtrack to a Movement\u2014African American Islam, Jazz, and Black Internationalism<\/em><\/a> (Vol. 2021). NYU Press.Empire, K. (2021, maj 15).
\nSons of Kemet: Black to the Future review \u2013 an eloquent dance between anger and joy<\/em><\/a> | Jazz | The Guardian.
\nGhadiali, A. (2021, juli 28). In conversation with Shabaka Hutchings.<\/a> I Sarah Parker Remond Centre Podcast.
\nGilroy, P. (1993). Black Atlantic: Modernity and double consciousness<\/em><\/a>. Verso.
\nGriffiths, S. (2020, april 23). Shabaka Hutchings: \u201dStyle is a part of jazz. You associate a sharpness with the word<\/em><\/a>\u201d. Mixmag.
\nHamelberg, N. (2021, mars 25). Small axe skapar ett hem \u00e5t karibiska liv<\/em> <\/a>\u2013 FLM. Filmtidskriften FLM.
\nIqbal, H. (2020). Noting Voices: Contemplating London\u2019s Culture<\/em>. Rough Trade Books.
\nLokko, A. (2020, augusti 22). Storslagen v\u00e4rldsomsegling genom London<\/em><\/a>. Svenska Dagbladet.
\nWillson, T. (2019, juni 27). Nicholas Daley: The man dressing London\u2019s growing jazz scene<\/a>.<\/em> Mixmag.<\/p>\n

Skivtips<\/strong><\/p>\n

\"\"<\/a>We Out Here \u2013 olika artister<\/em> (Brownswood recordings)
\nN\u00e4stan \u00e4r \u201cvem \u00e4r vem\u201d p\u00e5 denna jazzscen och d\u00e4rf\u00f6r en sj\u00e4lvklar skiva att b\u00f6rja med.<\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

\"\"<\/a>Yelllow – Emma-Jean Thackray<\/em> (Movementt)
\nDenna hyllade multiinstrumentalist blandar experimentell 70-talsfusion, med bombastisk soul och sprituell jazz. Sv\u00e5rf\u00e5ngad med otroligt medryckande p\u00e5 samma g\u00e5ng.<\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

\"\"<\/a>Space 1\u200b.\u200b8 – Nala Sinephro<\/em> (Warp Records)
\nDenna karibisk-belgiska harpisten ger oss meditativ och atmosf\u00e4risk electronica d\u00e4r den akustiska jazzen har en sj\u00e4lvklar plats, representerad bland annat av Nybya Garcia p\u00e5 saxofon.<\/p>\n

 <\/p>\n

\"\"<\/a>Intra\u200b-\u200bI – Theon Cross<\/em> (New Soil)
\nN\u00e5got s\u00e5 ovanligt som en (virtuos) tubaist som bandledare. Men det \u00e4r inte som du t\u00e4nker dig, h\u00e4r blandas jazz med dub, hiphop, soca, grime och elektroniska beats med starka kopplingar till den afro-karibiska diasporan.<\/p>\n

 <\/p>\n

\"\"<\/a>KOKOROKO – KOKOROKO<\/em>
\nAfrobeat har en sj\u00e4lvklar plats p\u00e5 Londons jazzscen (Fela Kuti studerade och formade sitt f\u00f6rsta band i staden). Detta band tara traditionen vidare med bland andra den uppm\u00e4rksammade trumpetaren Sheila Maurice-Grey i bl\u00e5ssektionen.<\/p>\n

 <\/p>\n

\"\"<\/a>Ashley Henry \u200e\u2013 Beautiful Vinyl Hunter<\/em> (Sony Music)
\nPianisten och komposit\u00f6ren Ashley Henry har f\u00e5tt ihop en platta med en rad g\u00e4ster d\u00e4r jazzens hantverk (i den b\u00e4sta av betydelser) \u00e4r i centrum och d\u00e4r hiphopen och neosoulen s\u00e4tter starka avtryck.<\/p>\n

 <\/p>\n

\"\"<\/a>Dark Matter – Moses Boyd<\/em> (Exodus Records)
\nDenna trummis ger oss tunga beats och bl\u00e5sriff d\u00e4r jazz m\u00f6ter afro-pop, afrobeats och elektronisk dansmusik. G\u00e4stad av rappare och s\u00e5ngare.<\/p>\n

 <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

                Med musiker som Shabaka Hutchings och Nubia Garcia i f\u00f6rgrunden har en ny kreativ musikscen som spr\u00e4nger etablerade genrebegr\u00e4nsningar vuxit fram i London under de senaste \u00e5ren. Christopher Thor\u00e9n s\u00f6ker dess musikaliska, … Forts\u00e4tt l\u00e4sa →<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_jetpack_newsletter_access":"","_jetpack_dont_email_post_to_subs":false,"_jetpack_newsletter_tier_id":0,"_jetpack_memberships_contains_paywalled_content":false,"_jetpack_feature_clip_id":0,"_jetpack_memberships_contains_paid_content":false,"footnotes":"","jetpack_publicize_message":"","jetpack_publicize_feature_enabled":true,"jetpack_social_post_already_shared":true,"jetpack_social_options":{"image_generator_settings":{"template":"highway","default_image_id":0,"font":"","enabled":false},"version":2},"jetpack_post_was_ever_published":false},"categories":[1],"tags":[1261,1282,1285,1281,1286,1283,1287,1284],"class_list":["post-3006","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-okategoriserade","tag-christopher-thoren","tag-nubia-garcia","tag-paul-gilroy","tag-shabaka-hutchings","tag-small-axe","tag-sons-of-kemet","tag-steve-mcqueen","tag-the-black-atlantic"],"jetpack_publicize_connections":[],"jetpack_featured_media_url":"","jetpack_sharing_enabled":true,"jetpack_shortlink":"https:\/\/wp.me\/pRzA9-Mu","_links":{"self":[{"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/3006","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=3006"}],"version-history":[{"count":2,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/3006\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":3025,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/3006\/revisions\/3025"}],"wp:attachment":[{"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=3006"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=3006"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=3006"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}