{"id":4338,"date":"2025-09-20T12:34:23","date_gmt":"2025-09-20T11:34:23","guid":{"rendered":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/?p=4338"},"modified":"2025-09-20T12:34:26","modified_gmt":"2025-09-20T11:34:26","slug":"korruption-i-sjalva-skrivakten-intimitet-och-politik-i-knausgards-min-kamp","status":"publish","type":"post","link":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/2025\/09\/20\/korruption-i-sjalva-skrivakten-intimitet-och-politik-i-knausgards-min-kamp\/","title":{"rendered":"\u201dKorruption i sj\u00e4lva skrivakten\u201d. Intimitet och politik i Knausg\u00e5rds Min kamp"},"content":{"rendered":"\n
\"\"<\/a><\/figure>\n\n\n\n

Det har g\u00e5tt 12 \u00e5r sedan den sj\u00e4tte och sista delen av Karl Ove Knausg\u00e5rds autofiktiva roman Min kamp <\/em>gavs ut p\u00e5 svenska. D\u00e5 kretsade en hel del av debatten kring hans utl\u00e4mnande beskrivningar inte bara av sina egna utan ocks\u00e5 familjemedlemmars, sl\u00e4ktingars, v\u00e4nners och kulturpersonligheters egenheter. Men i skuggan av denna bitvis h\u00f6gljudda debatt har det ocks\u00e5 f\u00f6rts diskussioner om vad Knausg\u00e5rds roman har att s\u00e4ga om sim samtid. Inte minst har en v\u00e4xande skara marxister och v\u00e4nsterintellektuella behandlat Knausg\u00e5rds f\u00f6rfattarskap. 2023 tilldelades Knausg\u00e5rd – trots att han absolut inte skulle beskriva sig sj\u00e4lv som n\u00e5gon \u00f6vertygad marxist – dessutom Jan Myrdals\u00e4llskapets \u201dLeninpriset.\u201d Johan \u00d6restig Kling har l\u00e4st Min kamp<\/em> och g\u00e5r i dialog med de tre v\u00e4nsterorienterade t\u00e4nkarna Fredric Jamesons, Anna Kornbluhs och Martin H\u00e4gglunds analyser av romansviten. Jameson, Kornbluh och H\u00e4gglund intresserar sig alla f\u00f6r fr\u00e5gan om den politiska potentialen i att v\u00e4nda sig in\u00e5t, mot det privata, intima och existentiella. Men deras slutsatser \u00e4r radikalt olika.<\/strong><\/p>\n\n\n\n\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r Karl Ove Knausg\u00e5rds autofiktiva roman Min kamp gavs ut i sex delar, f\u00f6rst p\u00e5 norska under \u00e5ren 2009\u20132011 och sedan genom ett 30-tal \u00f6vers\u00e4ttningar v\u00e4rlden \u00f6ver, blev den snabbt ett fenomen. L\u00e4sare beskrev det som att de s\u00f6gs in i texten. Det var n\u00e5gonting oemotst\u00e5ndligt med b\u00f6ckerna som m\u00e5nga hade sv\u00e5rt att s\u00e4tta ord p\u00e5. Sedan dess har romanen ocks\u00e5 blivit k\u00e4llmaterial f\u00f6r mer allm\u00e4nna samtidsanalyser. Det kan kanske verka m\u00e4rkligt sett till att den \u00e4r s\u00e5 fixerad vid det vardagliga. Ber\u00e4ttarjaget Karl Ove \u00e4r upptagen av detaljerade beskrivningar av sina egna minnen och sitt eget nu. Han minns sitt barnajags r\u00e4dsla f\u00f6r att g\u00f6ra fel och trigga \u00e4nnu ett av faderns v\u00e5ldsamma vredesutbrott och hur hans n\u00e4rhet till gr\u00e5t gjorde fadern \u00e4nnu argare. Karl Ove minns hur hela hans v\u00e4sen, intresset f\u00f6r kl\u00e4der, de l\u00e5nga \u00f6gonfransarna, besserwisserattityden och den illa dolda studiebeg\u00e5vningen b\u00e4ddade f\u00f6r en \u201dpubertal katastrof\u201d. Han v\u00e4nder tillbaka till nuet, beskriver \u00e5synen av sitt eget ansikte som avspeglas i f\u00f6nstret, bilderna som h\u00e4nger p\u00e5 v\u00e4ggarna och ljuden fr\u00e5n den egna familjen i rummen som angr\u00e4nsar till skrivplatsen. Karl Ove v\u00e4xlar tillbaka till det f\u00f6rflutna f\u00f6r att beskriva tiden som ton\u00e5rig musikrecensent, som ung l\u00e4rare i Nordnorge, som student vid Skrivekunstakademiet i Bergen, flytten till Sverige, hur han tr\u00e4ffade Linda som han sedan gifte sig och skaffade barn med. Han minns hur de m\u00e5nga f\u00f6rs\u00f6ken att bli av med oskulden misslyckades till f\u00f6ljd av tidiga utl\u00f6sningar och hur sv\u00e5righeterna att samtala med fr\u00e4mmande m\u00e4nniskor kunde botas genom att dricka 20\u201330 \u00f6l. Karl Ove minns till och med de g\u00e5nger d\u00e5 minnet svek honom.
S\u00e5 l\u00e5ngt framst\u00e5r Min kamp som ingenting annat \u00e4n en orgie i sj\u00e4lvupptagenhet d\u00e4r samh\u00e4llet inte blir mer \u00e4n det som en enskild individ t\u00e4nker p\u00e5 och f\u00e4ller omd\u00f6men kring. Men det finns n\u00e5got i formen som s\u00e4ger n\u00e5got viktigt om samtiden. F\u00f6r litteraturteoretikerna Fredric Jameson och Anna Kornbluh speglar detta undandragande till det enskilda livet mer allm\u00e4nna samh\u00e4llsf\u00f6r\u00e4ndringar som underminerat tanken p\u00e5 och attraktionskraften hos strukturella analyser och kollektiva processer. N\u00e4r jaget st\u00e5r utan sociala sammanhang och samh\u00e4llet inte blir mycket mer \u00e4n en samling individer \u00e4r det som \u00e5terst\u00e5r att ge sig h\u00e4n \u00e5t den enskilda existensen. F\u00f6r filosofen Martin H\u00e4gglund framst\u00e5r i st\u00e4llet Knausg\u00e5rds skrivande som ett s\u00e4tt att g\u00f6ra motst\u00e5nd i ett tidevarv d\u00e5 allt fast f\u00f6rflyktigas. Det \u00e4r just genom att bromsa in och blixtbelysa de vardagliga ritualer som vi annars bara utf\u00f6r utan att f\u00e4sta n\u00e5gon s\u00e4rskild vikt vid som vi kan f\u00e5 syn p\u00e5 vad som verkligen har ett v\u00e4rde i livet och hur den kapitalistiska logiken hindrar oss att engagera oss i det.
Deras skillnader till trots arbetar Jameson, Kornbluh och H\u00e4gglund alla inom en marxistisk eller \u00e5tminstone v\u00e4nsterintellektuell tradition och deras l\u00e4sningar av Knausg\u00e5rds Min kamp tar sig an samma grundl\u00e4ggande fr\u00e5ga: Vad h\u00e4nder om vi helt och h\u00e5llet g\u00e5r upp i det privata, i en enskild blick p\u00e5 det egna livet, p\u00e5 de m\u00e4nniskor som omger oss och p\u00e5 de h\u00e4ndelser som vi g\u00e5r igenom? Kv\u00e4vs vi eller finner vi syre som g\u00f6r att vi med f\u00f6rnyad kraft kan \u00e5terv\u00e4nda till och engagera oss i v\u00e4rlden? N\u00e4r de utvecklar sina svar st\u00e5r det dock klart att Jameson och Kornbluh landar i negativa omd\u00f6men som inte lyckas f\u00f6rklara varf\u00f6r s\u00e5 m\u00e5nga l\u00e4sare trots allt finner l\u00e4sningen av Knausg\u00e5rd meningsfull. Det g\u00f6r H\u00e4gglunds mindre skeptiska analys s\u00e4rskilt intressant, eftersom l\u00e4sarna inte reduceras till barn av sin egen tid utan snarare framst\u00e4lls som aktiva s\u00f6kare som \u00e5tminstone potentiellt kan finna insikter om f\u00f6ruts\u00e4ttningarna f\u00f6r sin egen frig\u00f6relse i l\u00e4sningen av Knausg\u00e5rd.<\/p>\n\n\n\n

Att lista ett liv<\/strong>
N\u00e4r den sj\u00e4tte och avslutande delen av Min kamp givits ut p\u00e5 engelska 2018 recenserades den av den marxistiska litteraturteoretikern Fredric Jameson i London Review of Books<\/em>. Texten \u00e4r skriven i dialogform d\u00e4r ett fiktivt nyfiket och sm\u00e5tt f\u00f6rvirrat jag st\u00e4ller fr\u00e5gor medan Jameson sj\u00e4lv levererar mer eller mindre sarkastiska svar. P\u00e5 fr\u00e5gan om Min kamp <\/em>\u00e4r v\u00e4rd att l\u00e4sa svarar Jameson nej, men han kan verkligen rekommendera en oml\u00e4sning av den. En annan fr\u00e5ga \u00e4r om det h\u00e4nder n\u00e5got i Min kamp? Ja, svarar Jameson, men inte d\u00e4r du tror.
Det visar sig att anledningen till att recensionen \u00e4r utformad som en dialog beror p\u00e5 att det \u00e4r i Knausg\u00e5rds dialoger som Jameson finner nerv, s\u00e4rskilt i Karl Oves och v\u00e4nnen Geirs r\u00e5a men hj\u00e4rtliga ordv\u00e4xlingar. Jamesons stora problem under l\u00e4sningen \u00e4r att sidorna \u00e4r fyllda till br\u00e4dden med h\u00e4nvisningar till ett \u201djag\u201d samtidigt som ett \u201ddu\u201d \u00e4r sp\u00f6klikt fr\u00e5nvarande. Med \u201ddu\u201d menar han d\u00e5 inte andra individer, f\u00f6r s\u00e5dana finns det gott om: mamman, pappan, brodern Yngve, hustrun Linda och den gr\u00e4nsl\u00f6sa ryska grannen f\u00f6r att n\u00e4mna n\u00e5gra. Det som saknas \u00e4r r\u00f6ster som radikalt bryter av mot ber\u00e4ttarjagets id\u00e9er om vad som h\u00e4nt, vad i det som \u00e4r relevant och vad som \u00e4r ovidkommande, vilka som var inblandade och vilka f\u00f6ljderna av det som h\u00e4nt blev. Den ende som tr\u00e4der fram som ett s\u00e5dant du \u00e4r, menar Jameson, Karl Oves farbror som oroar och skakar om genom att anklaga f\u00f6rfattaren f\u00f6r att ljuga och bl\u00e5sa upp historier och hota f\u00f6rlaget med att st\u00e4mma dem. Ett s\u00e5dant du utmanar ber\u00e4ttarjagets sanningsmonopol.<\/p>\n\n\n

\n
\"\"<\/a><\/figure>\n<\/div>\n\n\n

Jameson st\u00f6r sig ocks\u00e5 p\u00e5 att Knausg\u00e5rd spr\u00e4nger in ess\u00e4er om konst, musik, litteratur, religion och historia mellan de vardagliga betraktelserna och bek\u00e4nnelserna. Inte f\u00f6r att ess\u00e4erna \u00e4r d\u00e5liga. De sp\u00e4nner mellan att vara ordin\u00e4ra, pinsamma och alldeles lysande. Det som irriterar honom \u00e4r att ess\u00e4erna \u00e4r till synes orelaterade till de b\u00f6cker de ing\u00e5r i. Ess\u00e4er kan skrivas p\u00e5 ett s\u00e4tt s\u00e5 att de hj\u00e4lper l\u00e4saren att lyfta blicken, att utveckla nya och rikare perspektiv p\u00e5 de skeenden, m\u00e4nniskor och relationer som skildras i romanen. Men Jameson tycks mena att ess\u00e4erna i Min kamp \u00e4r reducerade till ett slags tankeavfall som dumpas till efterv\u00e4rldens allm\u00e4nna besk\u00e5dan. Precis som Karl Oves minnen och vardagliga observationer under sin egen skrivprocess \u00e4r ess\u00e4erna en redovisning av redan t\u00e4nkta tankar. Jameson kallar detta s\u00e4tt att skriva f\u00f6r \u201ditemisering\u201d. N\u00e4r romanen saknar ett du som skapar dynamik och ambivalens i narrativet och raderna fylls med ett enskilt ber\u00e4ttarjags g\u00f6rom\u00e5l, m\u00f6ten, tankar och k\u00e4nslor s\u00e5 \u00e5terst\u00e5r endast att lista dem, att r\u00e4kna upp dem var f\u00f6r sig, \u201ditem for item\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Resultatet av denna itemisering blir ett ber\u00e4ttarjag som framtr\u00e4der som \u201den f\u00e5nge i sin egen subjektivitet\u201d. Den allm\u00e4nna fr\u00e5nvaron av ett \u201ddu\u201d g\u00f6r att Karl Oves tankar om andra m\u00e4nniskor, samh\u00e4llet och politiken tenderar att begr\u00e4nsas till \u201dett slags banal filosofisk psykologisering\u201d. Ber\u00e4ttarjaget brottas med hur samh\u00e4llet och hur kulturella och politiska gemenskaper blir till tvingande krafter som f\u00f6rminskar honom, v\u00e4cker k\u00e4nslor av fr\u00e4mlingskap och en lust att fly in i sig sj\u00e4lv.
L\u00e5t mig ta ett exempel. I de olika delarna av Min kamp <\/em>f\u00f6ljer l\u00e4saren Karl Oves h\u00f6gst ordin\u00e4ra politiska utveckling. I den fj\u00e4rde delen beskriver han sitt ungdomsjag som en person som politiskt befann sig…
…l\u00e5ngt ut p\u00e5 v\u00e4nsterkanten, vid randen till anarkism, jag avskydde allt som var likriktat och stereotypt, och precis som [\u2026] alla andra alternativt\u00e4nkande ungdomar som v\u00e4xte upp i Kristiansand f\u00f6raktade jag kristendomen och alla idioter som trodde p\u00e5 den och gick p\u00e5 m\u00f6ten med sina fjollkarismatiska pr\u00e4ster.<\/em>
Som medel\u00e5lders man, vilket vi bland annat kan l\u00e4sa om i den andra delen, blir han alltmer upptagen av existentiella fr\u00e5gor och det gudomliga. V\u00e4nstern, i synnerhet den svenska, driver honom till vansinne med sin automatiserade politiska korrekthet d\u00e4r medelklassf\u00f6r\u00e4ldrarna han omger sig med i Stockholm mest av allt \u00e4r bekymrade av att de sj\u00e4lva eller n\u00e5gon annan ska r\u00e5ka yppa en \u00e5sikt som ligger p\u00e5 fel sida om det moraliskt godtagbara. Karl Ove reflekterar \u00f6ver en kv\u00e4vande samtid: \u201dI v\u00e5rt \u00e5rhundrade \u00e4r till och med dr\u00f6mmarna likadana\u201d. Likgiltigheten ligger som en bl\u00f6t filt \u00f6ver varje gnista av liv. M\u00e5nga kan nog l\u00e4sa s\u00e5dana rader och nicka igenk\u00e4nnande. Men Jameson p\u00e5minner om att dessa omd\u00f6men f\u00e4lls av en enskild individ som nedtecknar sina egna tankar. Kanske blir Karl Oves id\u00e9er om jaget och kollektivet s\u00e5 fattiga just f\u00f6r att det inte finns n\u00e5got \u201ddu\u201d som pekar bortom detta enkelsp\u00e5riga dualistiska t\u00e4nkande d\u00e4r jagets erfarenhet upph\u00f6js till en allm\u00e4n sanning?<\/p>\n\n\n\n

En tidsenlig protest mot den egna samtiden<\/strong>
Jamesons ess\u00e4 \u00e4r i f\u00f6rsta hand upptagen av form och estetik. Men den som sedan tidigare \u00e4r bekant med hans arbeten vet att han s\u00e4llan stannar vid att f\u00e4lla allm\u00e4nna omd\u00f6men om en f\u00f6rfattare, en genre eller en stil. Hans uppmaning \u00e4r i st\u00e4llet att vi alltid m\u00e5ste historisera. En kulturyttring uppst\u00e5r inte i ett vakuum utan i ett specifikt historiskt sammanhang som ger syre \u00e5t och pr\u00e4glar den. Den kritiska teorins uppgift \u00e4r att f\u00f6rst\u00e5 kulturen i dess sammanhang. Jameson sj\u00e4lv blev allm\u00e4nt k\u00e4nd f\u00f6r sin teori om att det som kallas postmodernism b\u00e4st f\u00f6rst\u00e5s som senkapitalismens kulturella logik. Inspirerad av den marxistiska ekonomen Ernest Mandel s\u00e5g Jameson senkapitalism som den fas kapitalismen gick in i efter andra v\u00e4rldskriget. Under denna l\u00e5nga uppg\u00e5ng drevs industrialisering och kommersialisering allt l\u00e4ngre, finansmarknaderna internationaliserades och staten fick en central roll i att samordna de nationella ekonomierna. Kapitalismen underminerade inte bara lokala traditioner och sedv\u00e4njor utan \u00e4ven id\u00e9n om historisk kontinuitet. Nuet framstod inte som en forts\u00e4ttning p\u00e5 utan som ett brott med det f\u00f6rflutna och i en s\u00e5dan historisk situation skapades de materiella f\u00f6ruts\u00e4ttningarna f\u00f6r framv\u00e4xten av den kulturella logik som kallades postmodernism. Den k\u00e4nnetecknades bland annat av \u201dpastisch\u201d, det vill s\u00e4ga att oblygt och ofta ironiskt l\u00e5na detaljer fr\u00e5n tidigare konstverk och s\u00e4tta samman dem p\u00e5 nya s\u00e4tt, och av ett hyllande av skillnad och heterogenitet framf\u00f6r stora ber\u00e4ttelser om en lagbunden utveckling.<\/p>\n\n\n\n

En Knausg\u00e5rdl\u00e4sare som tar fasta p\u00e5 Jamesons uppmaning att alltid historisera \u00e4r kulturteoretikern Anna Kornbluh. I boken Immediacy, or the Style of Too Late Capitalism <\/em>(2024) argumenterar hon f\u00f6r att autofiktiva romaner som Min kamp<\/em> inte bara har enskilda drag som \u00e4r nya utan att de faktiskt representerar en ny kulturell stil i f\u00f6rh\u00e5llande till postmodernismen. Hon kallar den omedelbarhet<\/em>. Omedelbarhet k\u00e4nnetecknas av misst\u00e4nksamhet mot varje form av omv\u00e4g. Den hyllar det intima, personliga, kroppsliga, k\u00e4nslom\u00e4ssiga och lokala. Abstrakta budskap som kr\u00e4ver tolkning och reflektion avf\u00e4rdas medan konkreta skildringar av sj\u00e4lvupplevda trauman upph\u00f6js till norm. Sanningen kan inte uttryckas kollektivt som n\u00e5gon folkvilja eller n\u00e5got klassintresse utan endast som individers tempor\u00e4ra sanningar. P\u00e5 litteraturens omr\u00e5de \u00e4r genomslaget f\u00f6r den autofiktiva romanen det tydligaste exemplet p\u00e5 detta och hos Knausg\u00e5rd blir det explicit. I den andra delen f\u00f6rklarar Karl Ove att han under de senaste \u00e5ren har f\u00f6rlorat tron p\u00e5 litteraturen. Tanken p\u00e5 att de v\u00e4rldar han gav sig in i mellan p\u00e4rmarna var fabricerade f\u00f6r att uppn\u00e5 ett h\u00f6gre syfte som en sensmoral eller ett implicit budskap v\u00e4cker hans illam\u00e5ende. Fiktivt skrivande har inget v\u00e4rde. Den enda litteratur som fortfarande \u00e4r meningsfull att skriva och l\u00e4sa \u00e4r dagb\u00f6cker, ess\u00e4er och andra typer av litteratur som saknar narrativ och endast best\u00e5r av den egna personlighetens r\u00f6st. Karl Ove menar rentav att varken konst eller n\u00e5gonting annat kan upplevas kollektivt. Kornbluh argumenterar f\u00f6r att detta resonemang n\u00e4rmast perfekt illustrerar omedelbarhetens stil: \u201dFiktion, ber\u00e4ttelse, opersonlighet och kollektivitet vissnar; verklighet, r\u00f6st, personlighet och atomism blommar. Om du ska skapa n\u00e5got av v\u00e4rde m\u00e5ste du g\u00f6ra dig av med de f\u00f6rmedlande l\u00e4nkarna<\/em>\u201d.<\/p>\n\n\n\n

I linje med Jameson drar hon slutsatsen att genombrottet f\u00f6r en ny kulturell stil f\u00f6reg\u00e5s av strukturella f\u00f6r\u00e4ndringar i det kapitalistiska systemet. Karl Oves f\u00f6rlorade tro p\u00e5 litteraturen uppst\u00e5r inte i ett vakuum utan i en specifik historisk situation, n\u00e4mligen genom \u00f6verg\u00e5ngen fr\u00e5n senkapitalism till vad hon med en ordlek kallar en \u201dalldeles-f\u00f6r-sen kapitalism\u201d. En central aspekt av denna typ av kapitalism \u00e4r vad Kornbluh kallar \u201ddisinterf\u00f6rmedling\u201d. Med det menas att f\u00f6retag tj\u00e4nar pengar genom att g\u00f6ra sig av med kostsamma mellanh\u00e4nder i kedjan mellan produktion och konsumtion. Det kan handla om att minska ned lagerh\u00e5llning f\u00f6r att producera och leverera \u201djust-in-time\u201d, att l\u00e4gga ned fysiska butiker och g\u00e5 \u00f6ver till n\u00e4thandel eller varf\u00f6r inte om att som inom gig-sektorn \u00f6verf\u00f6ra ledningen \u00f6ver och f\u00f6rdelningen av arbetet till en app. Till skillnad fr\u00e5n senkapitalismen, som byggde p\u00e5 tillv\u00e4xt inom industriproduktion och en v\u00e4xande byr\u00e5kratisk apparat, s\u00e5 kretsar den alldeles f\u00f6r sena kapitalismen kring ett nollsummespel. Ist\u00e4llet f\u00f6r att investera i produktion som \u00f6kar m\u00e4ngden v\u00e4rde genom exploatering av m\u00e4nskligt arbete krigar olika akt\u00f6rer om att tillskansa sig andelar av redan skapat v\u00e4rde i cirkulationssf\u00e4ren mellan produktion och konsumtion.<\/p>\n\n\n

\n
\"\"<\/a><\/figure>\n<\/div>\n\n\n

F\u00f6r Kornbluh \u00e4r omedelbarhetens kulturella stil en reaktion p\u00e5 kapitalismens behov av att intensifiera cirkulationen. Den betonar snabbhet och direkthet p\u00e5 bekostnad av reflektion och komplexitet; autenticitet och \u201drealness\u201d p\u00e5 bekostnad av dramatisering och abstraktioner. Mest uppenbar blir denna omedelbarhet i serier som produceras direkt f\u00f6r str\u00f6mningsplattformar som Netflix. Det \u00e4r inte bara att alla avsnitt sl\u00e4pps vid en och samma g\u00e5ng i st\u00e4llet f\u00f6r veckovis. De konstrueras f\u00f6r att passa att str\u00f6mma i ett enda svep. Kornbluh lyfter exempel som dramakomediserien Emily in Paris<\/em> som handlar om en ung amerikan som reser till Paris f\u00f6r att arbeta med sociala medier f\u00f6r en fransk PR-byr\u00e5. Serien saknar komplexa parallella historier som utvecklas under flera avsnitt och karakt\u00e4rsutveckling som kr\u00e4ver koncentration och tolkning. Ist\u00e4llet \u00e4r den \u201datmosf\u00e4risk\u201d, den ber\u00e4ttar inte en ber\u00e4ttelse utan skapar en st\u00e4mning som g\u00f6r serien l\u00e4mplig att spelas upp som bakgrund medan man sitter i soffan och sl\u00f6surfar p\u00e5 telefonen eller chattar. I detta exempel \u00e4r omedelbar kultur ett direkt resultat av en alldeles f\u00f6r senkapitalistisk logik. Men omedelbarhet \u00e4r ocks\u00e5 en effekt av techbolagens f\u00f6rkrossande hegemoni. Fr\u00e5nvaron av utmanare till dessa j\u00e4ttars alltmer auktorit\u00e4ra politik g\u00f6r att v\u00e4rlden tycks r\u00f6ra sig automatiskt mot en katastrof. Det b\u00e4sta vi kan hoppas p\u00e5 \u00e4r att skjuta katastrofen l\u00e4ngre in i framtiden. Omedelbarhet fungerar som ett s\u00e4tt att fly fr\u00e5n denna framtid in i ett till synes tidl\u00f6st nu.<\/p>\n\n\n\n

I sin l\u00e4sning av Knausg\u00e5rds Min kamp betonar Kornbluh f\u00f6rfattarens inramning av sitt projekt som en protest. I en intervju i New Yorker <\/em>talar Knausg\u00e5rd om plikten att \u201dbek\u00e4mpa fiktionen\u201d. Det autofiktiva skrivandet erbjuder verktyg f\u00f6r denna kamp. Snarare \u00e4n att bygga ett komplext n\u00e4tverk av karakt\u00e4rer premierar autofiktionen en protagonist som delar namn med f\u00f6rfattaren. I st\u00e4llet f\u00f6r att utveckla narrativ och intrig f\u00f6rmedlar autofiktionen ber\u00e4ttarjagets omedelbara observationer och reaktioner p\u00e5 enskilda h\u00e4ndelser. Autofiktionen r\u00f6r sig, som Knausg\u00e5rd s\u00e4ger i ovan n\u00e4mnda intervju, \u201df\u00f6r att n\u00e5 fram till sakerna i sig sj\u00e4lva\u201d. Det \u00e4r dessa k\u00e4nnetecken som g\u00f6r autofiktionen s\u00e5 lockande i en situation d\u00e4r inte bara litteraturen k\u00e4mpar f\u00f6r sitt v\u00e4rde.<\/p>\n\n\n

\n
\"\"<\/a><\/figure>\n<\/div>\n\n\n


Men Kornbluh ifr\u00e5gas\u00e4tter vinsterna med en s\u00e5dan protest. Visst kan den omedelbara stilen f\u00f6rst\u00e5s som ett s\u00e4tt att hantera de accelererande hastigheter och den instabilitet som f\u00f6ljer p\u00e5 intensifieringen av cirkulationen. Genom att v\u00e4nda sig in\u00e5t och g\u00e5 upp i n\u00e5got slags medveten n\u00e4rvaro i skrivandet och l\u00e4sandet blir det \u201drasande stillest\u00e5nd\u201d vi genomlever lite l\u00e4ttare att uth\u00e4rda. Problemet \u00e4r bara att den som s\u00f6ker omedelbarhet ger upp de verktyg som kr\u00e4vs f\u00f6r att skapa en kritisk distans inte bara till sig sj\u00e4lv utan till sin egen samtid. Det \u00e4r genom \u201df\u00f6rmedling\u201d, det vill s\u00e4ga verktyg som uppr\u00e4ttar ett avst\u00e5nd mellan oss sj\u00e4lva och v\u00e5r omgivning, som kritiskt t\u00e4nkande \u00f6verhuvudtaget blir m\u00f6jligt. I skrivande kan det handla om s\u00e5dant som att lekfullt v\u00e4xla skala <\/em>i ber\u00e4ttandet, exempelvis genom att kombinera skildringar av enskilda liv, gruppers kollektiva erfarenheter och historiska perioder. Den kritiska distansen kan ocks\u00e5 uppn\u00e5s via opersonlighet<\/em>, det vill s\u00e4ga att inte l\u00e5ta ett ber\u00e4ttarjag dominera narrativet utan tv\u00e4rtom l\u00e4mna det \u00f6ppet f\u00f6r l\u00e4saren att avg\u00f6ra om det \u00e4r f\u00f6rfattarens eller en karakt\u00e4rs uppfattning som lyfts fram. Kornbluh lyfter ocks\u00e5 fram verktyget att h\u00e5lla fast<\/em>. I st\u00e4llet f\u00f6r att behandla varje sak som lika viktig s\u00e5 bromsas ber\u00e4ttandet in vid s\u00e4rskilda h\u00e4ndelser som premieras f\u00f6r att signalera att de \u00e4r s\u00e4rskilt v\u00e4sentliga. Den som tar hj\u00e4lp av dessa tekniker kan \u00e5tminstone f\u00f6r ett \u00f6gonblick frig\u00f6ra sig fr\u00e5n nuet. Den som v\u00e4ljer bort dem l\u00e5ter ist\u00e4llet sig sj\u00e4lv och sina l\u00e4sare slukas av det.<\/p>\n\n\n\n

Omsorgens lim<\/strong>
S\u00e5 h\u00e4r l\u00e5ngt har l\u00e4sningarna av Knausg\u00e5rds Min kamp varit negativa f\u00f6r att inte s\u00e4ga dr\u00e4pande. Det de i f\u00f6rsta hand g\u00f6r \u00e4r att utveckla sk\u00e4l att l\u00e4sa romanen med en skeptisk blick eller rentav att inte bem\u00f6da sig att l\u00e4sa den alls. Samtidigt \u00e4r det ju s\u00e5 att f\u00f6rv\u00e5nansv\u00e4rt m\u00e5nga, inklusive jag sj\u00e4lv, har l\u00e4st Min kamp<\/em> med stor beh\u00e5llning. De uppenbara svagheterna i Jamesons och Kornbluhs l\u00e4sningar \u00e4r att de inte erbjuder ett spr\u00e5k f\u00f6r att f\u00e5nga vad det \u00e4r som g\u00f6r att just Knausg\u00e5rd f\u00f6rm\u00e5r skriva om s\u00e5 vardagliga saker p\u00e5 s\u00e4tt som f\u00e5ngar s\u00e5 m\u00e5nga l\u00e4sare i en tid n\u00e4r l\u00e4sandet i sig befinner sig i en djup kris. H\u00e4r bryter filosofen Martin H\u00e4gglund av med sin affirmativa l\u00e4sning. Han \u00e4gnar stora delar av det andra kapitlet i sin b\u00e4sts\u00e4ljande bok V\u00e5rt enda liv. Sekul\u00e4r tro och andlig frihet <\/em>(2023) \u00e5t Karl Oves kamp. <\/em>H\u00e4gglund tar fasta p\u00e5 Karl Oves upptagenhet vid att \u201df\u00e4sta blicken\u201d. Livet f\u00e5r mening f\u00f6rst n\u00e4r du stannar upp och ser hur ditt liv \u00e4r intrasslat i andras liv. Det kommer kanske klarast fram i en passage i den sj\u00e4tte delen:
Du har inte f\u00e4st blicken, du h\u00f6r inte ihop med v\u00e4rlden och kan, om allt st\u00e4lls p\u00e5 sin spets, lika g\u00e4rna l\u00e4mna den. De bindningar som h\u00e5ller dig kvar, som g\u00f6r att du rasslar med kedjorna, \u00e4r knutna till f\u00f6rv\u00e4ntningar och plikt, har att g\u00f6ra med v\u00e4rldens krav p\u00e5 dig, och f\u00f6rr eller senare kommer du till en punkt d\u00e5 du inser vilken obalans det \u00e4r i att du uppfyller v\u00e4rldens krav medan v\u00e4rlden inte uppfyller dina. D\u00e5 \u00e4r du fri, d\u00e5 kan du g\u00f6ra det du vill, men det som har gjort dig fri, meningsl\u00f6sheten, t\u00f6mmer ocks\u00e5 friheten p\u00e5 mening.<\/em><\/p>\n\n\n\n

H\u00e4gglund l\u00e4ser Min kamp <\/em>som en \u201dsekul\u00e4r bek\u00e4nnelse\u201d. En av tidernas mest ber\u00f6mda bek\u00e4nnelser kommer fr\u00e5n kyrkofadern Augustinus (f. \u00e5r 354). I det som kallats v\u00e4rldens f\u00f6rsta sj\u00e4lvbiografi skildrar han sin egen v\u00e4g till kristen tro. Augustinus \u00e4r upptagen vid tanken p\u00e5 att allt lidande och el\u00e4nde som drabbar m\u00e4nniskor h\u00f6r till den sekul\u00e4ra v\u00e4rlden. Det \u00e4r det faktum att vi \u00e4r s\u00e5 f\u00e4sta vid \u00e4ndliga ting och varelser som g\u00f6r oss olyckliga. Saligheten finner vi genom att klippa banden till den \u00e4ndliga v\u00e4rlden och rikta v\u00e5r k\u00e4rlek mot Guds eviga n\u00e4rvaro. Augustinus f\u00f6rkastar det \u201domsorgens lim\u201d som binder oss till v\u00e4rlden. Mot denna st\u00e4ller H\u00e4gglund den sekul\u00e4ra bek\u00e4nnelsen. Den framh\u00e5ller tv\u00e4rtom \u201datt det endast \u00e4r genom \u00e4ndliga band som vi kan existera och bli dem vi \u00e4r\u201d. F\u00f6rst n\u00e4r vi omfamnar det \u00e4ndliga och erk\u00e4nner att vi sj\u00e4lva och dem och det vi \u00e4lskar har en b\u00f6rjan och ett slut och inser att vi f\u00f6rr eller senare kommer f\u00f6rlora allt s\u00e5 f\u00e5r livet mening. Det \u00e4r evigheten som \u00e4r meningsl\u00f6s.
Det \u00e4r mot denna bakgrund som H\u00e4gglund l\u00e4ser Min kamp som en \u00f6vning i att f\u00e4sta blicken. Romanen \u201dger l\u00e4saren m\u00f6jligheten att v\u00e4nda sig mot sitt eget liv med en mer intr\u00e4ngande uppm\u00e4rksamhet och omsorg\u201d. L\u00e4saren \u00f6var sin f\u00f6rtrogenhet <\/em>med tyngden i vardagliga saker som att st\u00e5 inf\u00f6r en \u00e4ndl\u00f6s r\u00e4cka uppgifter om det s\u00e5 \u00e4r att byta bl\u00f6jor, handla, g\u00e5 p\u00e5 medlemsm\u00f6ten eller gr\u00e4la med familj, v\u00e4nner och fiender. Men f\u00f6rtrogenheten, det vill s\u00e4ga att l\u00e4ra k\u00e4nna det egna livet i all sin detaljrikedom, g\u00f6r oss ocks\u00e5 \u201dmottagliga f\u00f6r vardagslivets str\u00e5lande stunder\u201d.
Det finns en \u201dmotiverande kraft\u201d i k\u00e4rleken till det \u00e4ndliga. Den springer ur s\u00e5rbarhet<\/em>. Vi t\u00e4nker ofta p\u00e5 s\u00e5rbarhet som en passiv utsatthet. Men H\u00e4gglund menar att det \u00e4r ett villkor f\u00f6r varje form av aktivt engagemang. Ett exempel \u00e4r social r\u00e4ttvisa. De som k\u00e4mpar f\u00f6r social r\u00e4ttvisa g\u00f6r det f\u00f6r att de vet att den inte kan tas f\u00f6r given utan m\u00e5ste skapas och uppr\u00e4tth\u00e5llas. Men i sitt engagemang tar de ocks\u00e5 en risk. I kampen kan de skadas, frysas ut eller f\u00e4ngslas. Om motst\u00e5ndet eskalerar finns risk f\u00f6r att f\u00f6rk\u00e4mparna f\u00f6r social r\u00e4ttvisa sj\u00e4lva beg\u00e5r handlingar som drabbar oskyldiga. Om motst\u00e5ndet lyckas finns risken att resultatet av kampen \u00e4r en urvattnad form som \u00e4r sv\u00e5r att k\u00e4nna igen som den sociala r\u00e4ttvisa som r\u00f6relsen en g\u00e5ng kr\u00e4vde. Men det \u00e4r just det faktum att framtiden \u00e4r \u00f6ppen, att den p\u00e5 en och samma g\u00e5ng \u00e4r l\u00f6ftesrik och hotfull, som motiverar oss att ens engagera oss i att forma den. Det \u00e4r endast genom att omfamna s\u00e5rbarheten som vi kan \u00e4ga v\u00e5ra liv. H\u00e4gglund understryker att det att \u00e4ga sitt liv inte handlar om att ha det som sin privata egendom: \u201dTv\u00e4rtom, att \u00e4ga ditt liv \u00e4r att g\u00f6ra dig s\u00e5rbar. Endast n\u00e5gon som \u00e4ger sitt liv \u2013 endast n\u00e5gon som l\u00e5ter sitt liv bero p\u00e5 vad han g\u00f6r och vad han \u00e4lskar \u2013 kan \u00e4ga erfarenheten att det tas ifr\u00e5n honom<\/em>\u201d.<\/p>\n\n\n

\n
\"\"<\/a>
Martin H\u00e4gglund <\/figcaption><\/figure>\n<\/div>\n\n\n

H\u00e4gglund g\u00f6r en stor sak av att Min kamp slutar med att Karl Ove konstaterar att han nu, n\u00e4r verket \u00e4r fullbordat, inte l\u00e4ngre \u00e4r en f\u00f6rfattare. Detta har ibland tolkats bokstavligt som om det var Knausg\u00e5rds avsikt att helt sluta skriva. H\u00e4gglund l\u00e4ser i st\u00e4llet detta slut som en avsiktlig omkastning av Marcel Prousts P\u00e5 spaning efter den tid som flytt<\/em>. Medan Prousts ber\u00e4ttelse slutar med att ber\u00e4ttarjaget blir en f\u00f6rfattare som beslutar sig f\u00f6r att skriva om sitt liv s\u00e5 b\u00f6rjar Karl Oves bok med att han \u00e4r en f\u00f6rfattare som f\u00f6rst i slutet \u00f6verger det. F\u00f6r H\u00e4gglund \u00e4r detta ett uttryck f\u00f6r en m\u00e4nniska som beslutat sig f\u00f6r att s\u00e4tta sitt liv p\u00e5 spel i det liv han lever i nu, snarare \u00e4n n\u00e5gon som reflekterar \u00f6ver sitt liv som n\u00e5got redan passerat. Romanprojektet b\u00f6rjar med en bokstavlig sj\u00e4lvreflektion. Karl Ove f\u00e5r syn p\u00e5 sitt ansikte i f\u00f6nstret framf\u00f6r honom och fr\u00e5gar sig vad det \u00e4r som har satt sig i det: \u201dHan stiger ner i det f\u00f6rflutna f\u00f6r att \u00e5teruppt\u00e4cka sitt liv, men ocks\u00e5 f\u00f6r att kunna engagera sig i nuet och det kommande\u201d. Detta nedstigande i det f\u00f6rflutna och i r\u00f6relsen in i de egna tankarna och k\u00e4nslorna leder till uppt\u00e4ckten att det jag som tar s\u00e5 oerh\u00f6rt mycket plats i romanen \u201di slut\u00e4ndan visar sig vara beroende av ett du<\/em>\u201d. Den som g\u00e5r till botten med sig sj\u00e4lv finner att s\u00e5rbarheten \u00e4r ett existensvillkor. Det \u00e4r, som H\u00e4gglund konstaterar, ansvarets b\u00f6rjan. I f\u00f6rl\u00e4ngningen \u00e4r det ocks\u00e5 politikens b\u00f6rjan.
Kapitlet om k\u00e4rlek, d\u00e4r Knausg\u00e5rds roman behandlas, \u00e4r placerat tidigt i en bok d\u00e4r H\u00e4gglund steg f\u00f6r steg utvecklar argumentet att de som vill \u00e4ga sina liv ocks\u00e5 m\u00e5ste \u201d\u00e4ga <\/em>fr\u00e5gan om vad vi borde g\u00f6ra med v\u00e5r tid\u201d. I ett kapitalistiskt system som vilar p\u00e5 privategendom och l\u00f6nearbete f\u00f6rh\u00e5ller vi oss till tid p\u00e5 ett abstrakt s\u00e4tt. Ist\u00e4llet f\u00f6r att de olika saker vi \u00e4gnar v\u00e5ra dagar \u00e5t \u201dtar den tid de tar\u201d s\u00e5 st\u00e4lls vi st\u00e4ndigt inf\u00f6r faktumet att \u201dvi inte har tid\u201d att g\u00f6ra det vi skulle vilja (\u00e4gna tid \u00e5t barnen, l\u00e4sa, skriva, l\u00e4ra oss att spela ett instrument, engagera oss i lokalsamh\u00e4llet och s\u00e5 vidare). Detta illustreras p\u00e5 ett effektivt s\u00e4tt i Marc Linders och Ingrid Nygaards bok Void Where Prohibited: Rest Breaks and the Right to Urinate on Company Time <\/em>(1998). F\u00f6rfattarna visar hur arbetare genom historien k\u00e4mpat f\u00f6r r\u00e4tten att grundl\u00e4ggande biologiska behov som att sova, \u00e4ta, vila och g\u00e5 p\u00e5 toaletten ska tillgodoses p\u00e5 arbetsplatser.<\/p>\n\n\n

\n
\"\"<\/a><\/figure>\n<\/div>\n\n\n

Trots allm\u00e4nt tal om humanisering och demokratisering av arbetslivet s\u00e5 forts\u00e4tter \u201dr\u00e4tten att urinera p\u00e5 arbetstid\u201d att vara en stridsfr\u00e5ga f\u00f6r stora grupper \u00e4n idag. I grunden handlar detta om att kapitalismen uppr\u00e4ttar en tidsregim d\u00e4r m\u00e4nniskor domineras av abstrakt tid. D\u00e4rmed st\u00e5r privategendomen och ackumulationstv\u00e5nget i v\u00e4gen f\u00f6r m\u00e5let att var och en ska \u00e4ga sitt liv. En social revolution kr\u00e4ver, menar H\u00e4gglund, en omv\u00e4rdering av v\u00e4rde d\u00e4r det kapitalistiska m\u00e5ttet p\u00e5 v\u00e4rde som socialt n\u00f6dv\u00e4ndig arbetstid<\/em> ers\u00e4tts med ett m\u00e5tt p\u00e5 rikedom baserat p\u00e5 socialt tillg\u00e4nglig fri tid<\/em>:
”F\u00f6rverkligandet av v\u00e5r frig\u00f6relse kommer att kr\u00e4va b\u00e5de politisk mobilisering och rationella argument; det kommer att kr\u00e4va generalstrejker och systematiska analyser, v\u00e5rt arbete och v\u00e5r k\u00e4rlek, v\u00e5r \u00e5ngest och v\u00e5r passion. Vi har en m\u00f6jlighet att uppn\u00e5 demokratisk socialism endast om vi inser att allting st\u00e5r p\u00e5 spel i det vi g\u00f6r med v\u00e5r \u00e4ndliga tid tillsammans.<\/em>”<\/p>\n\n\n\n

Kommunismens hj\u00e4rnsp\u00f6ke<\/strong>
Jag har l\u00e4st Knausg\u00e5rd bakl\u00e4nges. N\u00e4r den f\u00f6rsta delen av Min kamp <\/em>kom ut p\u00e5 svenska s\u00e5 l\u00e4ste jag den med beh\u00e5llning men hade varken lust eller ork att forts\u00e4tta l\u00e4sa. L\u00e5ngt senare gav en n\u00e4ra v\u00e4n mig order om att l\u00e4sa Morgonstj\u00e4rnan <\/em>(2020). Lydig som jag \u00e4r l\u00e4ste jag den och blev f\u00f6r\u00e4lskad. N\u00e4r jag betat av de \u00f6vriga delarna av serien l\u00e4ste jag Om vintern <\/em>(2015)och Om sommaren <\/em>(2016) f\u00f6r att sedan ge Min kamp <\/em>\u00e4nnu en chans.
En rimlig fr\u00e5ga \u00e4r naturligtvis om det inte \u00e4r alldeles f\u00f6r sent att l\u00e4sa Min kamp? Visst, p\u00e5 vissa s\u00e4tt k\u00e4nns den v\u00e4rld som skildras avl\u00e4gsen. Karl Oves raljanta utl\u00e4ggningar om svenskars politiska korrekthet framst\u00e5r i en annan dager idag n\u00e4r de som \u201ds\u00e4ger s\u00e5dant man v\u00e4l inte l\u00e4ngre f\u00e5r s\u00e4ga i det h\u00e4r j\u00e4vla landet\u201d sitter i regeringsst\u00e4llning. Men i romanen uttrycks ocks\u00e5 en vilja till varaktighet. I den sj\u00e4tte delen t\u00e4nker Karl Ove p\u00e5 Jon Fosses f\u00f6rfattarskap som en r\u00f6relse fr\u00e5n ett socialrealistiskt intresse f\u00f6r \u201dv\u00e4rlden som den \u00e4r\u201d till ett existentiellt intresse f\u00f6r \u201dv\u00e4rlden som den verkligen \u00e4r\u201d. Det v\u00e4sentliga \u00e4r relationerna <\/em>och det \u00e4r, till skillnad fr\u00e5n de materiella omst\u00e4ndigheter som socialrealismen \u00e4r s\u00e5 upptagen vid, n\u00e5got best\u00e4ndigt \u00f6ver tid och rum. I Min kamp <\/em>kommer denna vilja till best\u00e4ndighet fram genom allm\u00e4nna existentiella betraktelser om att vara en son, en pappa, en f\u00f6rfattare, en suput, en neurotiker, en v\u00e4n och en ov\u00e4n. \u00c4ven om dessa betraktelser bara kommer fr\u00e5n en man s\u00e5 kommer de till mig som en skatt eftersom det tvingar mig att konfronteras med min egen ambivalenta maskulinitet. I den meningen \u00e4r min l\u00e4sning bara f\u00f6r sen i f\u00f6rh\u00e5llande till n\u00e4r de flesta andra l\u00e4ste Min kamp.
F\u00f6r mig och andra som finner ett omedelbart v\u00e4rde i att l\u00e4sa Knausg\u00e5rd s\u00e5 g\u00f6r Jamesons och Kornbluhs kritiska l\u00e4sningar antagligen ingen st\u00f6rre skillnad. Det de g\u00f6r \u00e4r att st\u00e4lla viktiga fr\u00e5gor om f\u00f6rbindelsel\u00e4nkarna mellan romanen och det samh\u00e4lle som den skrivs och l\u00e4ses i. Jamesons kritik om ett fr\u00e5nvarande \u201ddu\u201d g\u00f6r att jag t\u00e4nker p\u00e5 Min kamp <\/em>p\u00e5 ett vaksammare s\u00e4tt. Vad h\u00e4nder med de m\u00e4nniskor av k\u00f6tt och blod som inte tillskrivs ett du utan omtalas som han, henne, den eller dem? Kornbluhs fr\u00e5ga om hur Knausg\u00e5rds skrivande h\u00e4nger samman med en kulturell stil f\u00f6rankrad i en alldeles f\u00f6r sen kapitalism \u00e4r intressant i det att den flaggar f\u00f6r att det som kodas som ett brott mot nuet (Bek\u00e4mpa litteraturen!) snarare \u00e4r en anpassning till samtiden eller att det som beskrivs som en str\u00e4van efter varaktighet \u00e4r ett misslyckat f\u00f6rs\u00f6k att fly fr\u00e5n det historiska sammanhang det skrivs i.
Men s\u00e5dan kritik \u00e4ndrar inte det faktum att m\u00e5nga l\u00e4ser Knausg\u00e5rd med beh\u00e5llning i en tid n\u00e4r m\u00e5nga knappt l\u00e4ser alls. Det \u00e4r mer sannolikt att vi b\u00f6rjar s\u00f6ka efter inv\u00e4ndningar som visar att kritikerna har helt eller delvis fel, att de \u00f6verdriver eller kanske rentav att de f\u00f6rh\u00e5ller sig till litteraturen p\u00e5 ett s\u00e5 teoretiskt svalt s\u00e4tt att de helt enkelt inte ser livet och ambivalensen i texten. Ta bara en s\u00e5dan sak som minnets plats i Min kamp. I vissa passager, inte minst i den tredje boken som skildrar Karl Oves barndom, talar ber\u00e4ttarjaget om sin egen f\u00f6rm\u00e5ga att minnas p\u00e5 ett svulstigt s\u00e4tt: \u201dInte kunde jag ana att varenda liten detalj i detta landskap, och varenda m\u00e4nniska som bodde d\u00e4r, f\u00f6r evigt skulle vara inristad i mitt minne, exakt och precis, som med ett slags minnenas absoluta geh\u00f6r<\/em>\u201d. Denna enast\u00e5ende f\u00f6rm\u00e5ga skiljer ut Karl Ove fr\u00e5n de j\u00e4mn\u00e5riga som omgav honom. De minns knappast honom, men han minns allt om dem. Denna hybris st\u00e5r i stark kontrast till andra passager i boken d\u00e5 Karl Ove l\u00e5ter l\u00e4saren ana att den g\u00f6r dumt i att ta honom bokstavligt. Under en resa i Schweiz tr\u00e4ffar han en tjej fr\u00e5n USA strax innan han ska s\u00e4tta sig p\u00e5 bussen tillbaka till Norge. Han vill skriva till henne! V\u00e4l inne i bussen ber\u00e4ttar Karl Ove om det f\u00f6r sina kamrater och en av dem fr\u00e5gar om han skrev upp hennes adress. Nej, jag litade till mitt minne, svarar Karl Ove. Idiot!, svarar kamraten.
Det \u00e4r ju ocks\u00e5 s\u00e5 att om man nu \u00e4r den enda som minns allt s\u00e5 ger det en fritt utrymme att mejsla fram vad som verkligen h\u00e4nde. I slutet av den tredje boken ska Karl Ove och hans familj flytta. Han g\u00e5r p\u00e5 en sista fest med g\u00e4nget och det som d\u00e5 h\u00e4nder \u00e4r att tjejerna tar med honom in i ett buskage, kl\u00e4r av sig och gnider sig mot honom. Det kan f\u00f6rst\u00e5s avf\u00e4rdas som en gubbsjuk fantasi. Men denna bokstavligt talat otroliga h\u00e4ndelse kan ocks\u00e5 l\u00e4sas som ett s\u00e4tt att underminera det egna ber\u00e4ttarjaget p\u00e5 ett s\u00e4tt som implicerar ett s\u00e5dant \u201ddu\u201d som Jameson efterfr\u00e5gar.
Ur detta ljus framst\u00e5r H\u00e4gglunds l\u00e4sning som mer sympatisk. Den bidrar med id\u00e9er som g\u00f6r det m\u00f6jligt att \u00e5terv\u00e4nda till Knausg\u00e5rd f\u00f6r att f\u00e5 syn p\u00e5 s\u00e5dant som d\u00f6ljer sig bakom itemiseringen, att alla tr\u00e4den av \u201djag\u201d faktiskt bildar en skog av \u201djag och du\u201d. H\u00e4gglunds l\u00e4sning rimmar ocks\u00e5 v\u00e4l med f\u00f6rfattarens egna ord om autofiktivt skrivande.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r Knausg\u00e5rd mottog Leninpriset 2023 passade han p\u00e5 att lyfta fram det viktiga i Jan Myrdals f\u00f6rfattarskap. Han framh\u00e5ller att Samtida bek\u00e4nnelser av en europeisk intellektuell <\/em>fr\u00e5n 1964 perfekt f\u00e5ngar hur varje f\u00f6rfattares bek\u00e4nnelse st\u00e4lls inf\u00f6r faktumet att det finns \u201dkorruption i sj\u00e4lva skrivakten\u201d. Den som skriver om sig sj\u00e4lv m\u00e5 tro att tankarna och orden \u00e4r ens egna men de korrigeras st\u00e4ndigt av inre r\u00f6ster som man antingen anpassar sig efter f\u00f6r att vara till lags eller g\u00e5r emot f\u00f6r att sl\u00e5 sig fri. Det autofiktiva skrivandet uppdagar ett sj\u00e4lvbedr\u00e4geri:
Sj\u00e4lvbedr\u00e4geriet som den kl\u00e4r av lager f\u00f6r lager g\u00e4llde inte bara honom utan alla och det l\u00e5g inte i id\u00e9erna eller idealen, hade ingenting med livssyn att g\u00f6ra, utan befann sig i det allra mest intima, en m\u00e4nniskas tankar om sig sj\u00e4lv, spelet i det sociala, som med andra ord ocks\u00e5 finns d\u00e4r, i det innersta av m\u00e4nniskan men som f\u00f6rst blev tydligt i det att det blev nedskrivet. En form av osynliga \u00e5sikter, osynliga krav, osynliga h\u00e5llningar som ber\u00e4ttaren k\u00e4mpar f\u00f6r att g\u00f6ra synliga, f\u00f6r att p\u00e5 det s\u00e4ttet bli fri fr\u00e5n dem, se sig sj\u00e4lv och verkligheten som den \u00e4r \u2013 och handla.<\/em><\/p>\n\n\n\n

Om vi antar att Knausg\u00e5rds ord syftar p\u00e5 n\u00e5got allm\u00e4nt kan de ocks\u00e5 riktas tillbaka mot hans eget skrivande. En autofiktiv roman som Min kamp \u00e4r bara skenbart en monolog eftersom Karl Oves ordval \u00e4r korrumperade av den st\u00e4ndiga anpassningen efter de r\u00f6ster han medvetet eller omedvetet r\u00e4ttar sig efter eller g\u00f6r motst\u00e5nd mot. Det g\u00f6r hela hans anspr\u00e5k mer komplicerat. Karl Ove vill skriva om v\u00e4rlden som den verkligen \u00e4r, inte kl\u00e4 v\u00e4rldsbilden i dramatiserande narrativ eller f\u00f6rvr\u00e4nga den genom att skapa fiktiva karakt\u00e4rer. Men i f\u00f6rs\u00f6ken att \u00e5stadkomma det s\u00e5 visar det sig att de andras blickar och r\u00f6ster \u00e4r ouppl\u00f6sliga delar av jaget. Ur detta perspektiv \u00e4r Min kamp inte sj\u00e4lvupptagen och v\u00e4rldsfr\u00e5nv\u00e4nd utan en roman om hur v\u00e4gen till v\u00e4rlden och i f\u00f6rl\u00e4ngningen till det politiska m\u00e5ste b\u00f6rja med en r\u00f6relse in\u00e5t, mot en konfrontation med de inre r\u00f6ster som inte \u00e4r v\u00e5ra egna utan kommer n\u00e5gon annanstans ifr\u00e5n (materiella villkor, samh\u00e4lleliga normer, f\u00f6r\u00e4ldrars f\u00f6rmaningar, barndomskamraters dr\u00e4pande kommentarer eller familjemedlemmars besvikelse). Jaget rymmer, vare sig man vill det eller inte, v\u00e4rlden med alla dess motstridiga r\u00f6ster.
Detta \u00f6ppnar f\u00f6r en l\u00e4sning av Min kamp som en roman om f\u00f6rh\u00e5llandet mellan intimitet och politik. I boken Det personliga \u00e4r politiskt. Kapitalismen, familjen och privatlivet <\/em>(1979) konstaterar historikern Eli Zaretsky att det privata och intima ofta betraktats som \u00e5terv\u00e4ndsgr\u00e4nder inom v\u00e4nstern. Utvikningar om v\u00e5ra unika personliga drag och erfarenheter splittrar snarare \u00e4n f\u00f6renar klassen. Men Zaretsky argumenterar f\u00f6r att det i sj\u00e4lva verket f\u00f6rh\u00e5ller sig tv\u00e4rtom. Det finns en revolution\u00e4r potential i att kapitalismen \u00f6ver tid har \u00f6ppnats upp p\u00e5 s\u00e4tt som ocks\u00e5 gett de egendomsl\u00f6sa r\u00e4tt att \u00e5tminstone \u00e4ga individualitet och personlighet. Under tidigare \u00e5rhundraden fanns det endast plats f\u00f6r \u00f6verklassen och borgerligheten att vara s\u00e4rskilda m\u00e4nniskor. Arbetarklassen maldes ned till en gr\u00e5 massa som endast hade att k\u00e4mpa f\u00f6r att \u00f6verleva. Med arbetarr\u00f6relsens, kvinnor\u00f6relsens och medborgarr\u00e4ttsr\u00f6relsens kamper har denna r\u00e4tt demokratiserats s\u00e5 att \u00e4ven de egendomsl\u00f6sa erk\u00e4nns som b\u00e4rare av ett inre liv, av dr\u00f6mmar, beg\u00e4r och farh\u00e5gor. M\u00e4nskliga relationer, ja m\u00e4nniskor i sig, betraktas \u00e5tminstone p\u00e5 id\u00e9planet som m\u00e5l i sig sj\u00e4lva. Det finns visserligen en hel del i Karl Oves kamp som \u00e4r s\u00e5 upptaget av det enskilda livet att det blir sv\u00e5rt att f\u00e5 syn p\u00e5 de band som g\u00f6r det enskilda \u00f6det avh\u00e4ngigt andra m\u00e4nniskors \u00f6den. Men bland de sj\u00e4lvtillr\u00e4ckliga och in\u00e5tv\u00e4nda hj\u00e4rnsp\u00f6ken som hems\u00f6ker Karl Oves tankev\u00e4rld s\u00e5 g\u00e5r ocks\u00e5 kommunismens hj\u00e4rnsp\u00f6ke igen. Det bryter av mot de r\u00f6ster som s\u00e4ger att du inte \u00e4r \u00e4lskad, att det inte finns n\u00e5got hopp f\u00f6r dig eller m\u00e4nskligheten och att du inte kan lita p\u00e5 n\u00e5gon annan \u00e4n dig sj\u00e4lv genom att envist forts\u00e4tta viska att det handlande som Knausg\u00e5rd talar om inte bara kan utan m\u00e5ste vara kollektivt f\u00f6r att vi en g\u00e5ng ska \u00e4ga v\u00e5ra liv.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Referenser:<\/strong>
Jameson, Fredric (2024). \u201cThe Novel and the Supermarket\u201d. I Inventions of a Present: The Novel in Its Crisis of Globalization<\/em><\/a>. Verso Books.
Kornbluh, Anna (2024). Immediacy, or the Cultural Logic of Too Late Capitalism<\/em>.<\/a> Verso Books.
H\u00e4gglund, Martin (2023). V\u00e5rt enda liv. Sekul\u00e4r tro och andlig frihet<\/em>.<\/a> Volante.
Zaretsky, Eli (1979). Det personliga \u00e4r politiskt. Kapitalismen, familjen och privatlivet<\/em>. Prismaserien.<\/p>\n\n\n\n

Johan \u00d6restig Kling<\/strong> \u00e4r sociolog och redaktionsmedlem i R\u00f6da rummet. Tillsammans med Evelina Johansson Wil\u00e9n, Lotte Schack och Carl Wil\u00e9n \u00e4r han redakt\u00f6r f\u00f6r antologin Samtida marxistisk teori <\/em>som utkommer p\u00e5 Daidalos <\/a>f\u00f6rlag under h\u00f6sten 2025.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Det har g\u00e5tt 12 \u00e5r sedan den sj\u00e4tte och sista delen av Karl Ove Knausg\u00e5rds autofiktiva roman Min kamp gavs ut p\u00e5 svenska. D\u00e5 kretsade en hel del av debatten kring hans utl\u00e4mnande beskrivningar inte bara av sina egna utan … Forts\u00e4tt l\u00e4sa →<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_jetpack_newsletter_access":"","_jetpack_dont_email_post_to_subs":false,"_jetpack_newsletter_tier_id":0,"_jetpack_memberships_contains_paywalled_content":false,"_jetpack_feature_clip_id":0,"_jetpack_memberships_contains_paid_content":false,"footnotes":"","jetpack_publicize_message":"","jetpack_publicize_feature_enabled":true,"jetpack_social_post_already_shared":true,"jetpack_social_options":{"image_generator_settings":{"template":"highway","default_image_id":0,"font":"","enabled":false},"version":2},"jetpack_post_was_ever_published":false},"categories":[1],"tags":[1753],"class_list":["post-4338","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-okategoriserade","tag-johan-orestig-kling"],"jetpack_publicize_connections":[],"jetpack_featured_media_url":"","jetpack_sharing_enabled":true,"jetpack_shortlink":"https:\/\/wp.me\/pRzA9-17Y","_links":{"self":[{"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/4338","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=4338"}],"version-history":[{"count":8,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/4338\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":4420,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/4338\/revisions\/4420"}],"wp:attachment":[{"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=4338"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=4338"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=4338"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}