{"id":4363,"date":"2025-06-20T10:47:22","date_gmt":"2025-06-20T09:47:22","guid":{"rendered":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/?p=4363"},"modified":"2025-06-20T10:47:23","modified_gmt":"2025-06-20T09:47:23","slug":"en-marxistisk-teori-om-doge","status":"publish","type":"post","link":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/2025\/06\/20\/en-marxistisk-teori-om-doge\/","title":{"rendered":"En marxistisk teori om DOGE"},"content":{"rendered":"
\n
\"\"<\/a><\/figure>\n<\/div>\n\n\n

Elon Musk och Donald Trump \u00e4r i f\u00e4rd med att omforma den federala statens sj\u00e4lva grundstruktur. Under deras inflytande fungerar den amerikanska staten inte l\u00e4ngre bara som ett instrument f\u00f6r det kapitalistiska systemet i stort. Den har ocks\u00e5 blivit ett verktyg f\u00f6r personlig vinning bland en sn\u00e4v krets inom aff\u00e4rseliten. David Calnitsky analyserar framtidsutsikterna.<\/strong>
Artikeln \u00e4r publicerad p\u00e5 Jacobins blog (jacobin.com<\/a>) den 21:e mars i \u00e5r.<\/strong><\/p>\n\n\n\n\n\n\n\n

M\u00e5nga av DOGE:s nedsk\u00e4rningar i offentliga utgifter har hittills varit symboliska snarare \u00e4n verkligt genomgripande. Avsikten \u00e4r emellertid tydlig: att riva ner statens reglerande system, roffa \u00e5t sig offentliga resurser och undergr\u00e4va en av statens k\u00e4rnfunktioner \u2013 att skapa de f\u00f6ruts\u00e4ttningar som kr\u00e4vs f\u00f6r att kapitalismen ska kunna reproducera sig sj\u00e4lv. En verkligt genomgripande f\u00f6r\u00e4ndring, som en st\u00f6rre nedsk\u00e4rning av Medicaid i kongressen, skulle markera att man verkligen menar allvar med den h\u00e4r inriktningen. Den \u00e4r inte bara ett angrepp p\u00e5 den administrativa staten; den \u00e4r ocks\u00e5 ett f\u00f6rs\u00f6k att ers\u00e4tta ett system som tj\u00e4nar kapitalismens \u00f6vergripande funktion med ett som tj\u00e4nar enskilda kapitalister.
Det finns l\u00e4rdomar att dra fr\u00e5n marxistisk teori. Med sitt l\u00e5nga och orubbliga engagemang i att ha r\u00e4tt i just den h\u00e4r typen av fr\u00e5gor, har teorin s\u00e4llan f\u00f6rsuttit ett tillf\u00e4lle att framh\u00e5lla skillnaden mellan det kapitalistiska systemet som helhet och de enskilda akt\u00f6rer som verkar inom det.
Trots all sin inneboende brutalitet beh\u00f6ver kapitalismen ett grundl\u00e4ggande ramverk f\u00f6r fungera; ett visst m\u00e5tt av konkurrens, offentliga investeringar i utbildning och infrastruktur, begr\u00e4nsningar av yttre p\u00e5verkansfaktorer, ett i n\u00e5gon m\u00e5n reglerat finansiellt system och kontroll av de mest rovgiriga aff\u00e4rsmetoderna. Traditionellt har det varit staten som spelat en avg\u00f6rande roll f\u00f6r att uppr\u00e4tth\u00e5lla dessa villkor, inte av v\u00e4lvilja utan av n\u00f6dv\u00e4ndighet.
Marxistisk statsteori har sedan l\u00e4nge understrukit att om kapitalismen ska reproducera sig m\u00e5ste staten agera \u00e5 hela det kapitalistiska systemets v\u00e4gnar, inte bara p\u00e5 uppdrag av enskilda kapitalister. N\u00e4r staten \u00f6verger sin roll som \u00f6vervakare av kapitalismens l\u00e5ngsiktiga livskraft och ist\u00e4llet bara tillgodoser specifika f\u00f6retags (eller individers) intressen kan resultaten bli f\u00f6r\u00f6dande.<\/p>\n\n\n\n

Inom marxistisk statsteori har detta beskrivits som statens \u201drelativa autonomi\u201d. Den grekiske politiske teoretikern Nicos Poulanzas, vars namn framf\u00f6rallt f\u00f6rknippas med begreppet, har sj\u00e4lv p\u00e5pekat att marxister har en f\u00f6rk\u00e4rlek f\u00f6r storslagna och \u201dterroriserande\u201d begrepp, men id\u00e9n \u00e4r onekligen slagkraftig. Om staten inte lyckas tillskansa sig \u00e5tminstone n\u00e5gon form av oberoende gentemot sina egna kapitalisters inskr\u00e4nkta intressen s\u00e5 f\u00f6rsummas just de grundl\u00e4ggande villkor som kapitalismen beh\u00f6ver f\u00f6r att vara best\u00e5ende.<\/p>\n\n\n\n

Kapitalister som styr direkt tenderar att agera kortsiktigt och att anv\u00e4nda staten f\u00f6r sina egna sn\u00e4va och omedelbara intressen. Regeringar som agerar p\u00e5 enskilda kapitalisters direkta order tenderar att urholka sj\u00e4lva villkoren f\u00f6r kapitalackumulation. P\u00e5 sikt drabbas s\u00e5dana regimer av enorm negativ feedback och riskerar att f\u00f6rpassas ur historien. F\u00f6r att kapitalismen ska \u00f6verleva m\u00e5ste staten ha en relativ autonomi gentemot kapitalisterna.<\/p>\n\n\n\n

I Kommunistiska manifestet<\/em> beskrev Karl Marx den kapitalistiska staten som \u201dett utskott, som f\u00f6rvaltar hela borgarklassens gemensamma aff\u00e4rer\u201d. Men varf\u00f6r hela borgarklassen, ist\u00e4llet f\u00f6r en begr\u00e4nsad del av densamma? Svaret handlar om institutionell h\u00e5llbarhet. N\u00e4r regeringar blir till verktyg f\u00f6r en handfull excentrikers tr\u00e5ngsynta ambitioner s\u00e5 kommer de misslyckas. Regeringar som ber\u00f6vats sin relativa autonomi tenderar att fatta d\u00e5liga beslut och uts\u00e4tts f\u00f6r h\u00e5rt selektionstryck. N\u00e4r de bortser fr\u00e5n samh\u00e4llets bredare behov av reglering, investeringar och utgifter \u00e5drar de sig stora politiska och ekonomiska kostnader och f\u00f6rvandlar ofta sina stater till stagnerande och politiskt br\u00e4ckliga regimer. Under s\u00e5dan press kan de tvingas att anpassa sin politik. Om de misslyckas med att korrigera sitt agerande riskerar de ist\u00e4llet att ers\u00e4ttas av sina politiska utmanare. \u00c4ven om de \u00f6verlever riskerar de att marginaliseras och till slut konkurreras ut av mer stabila och produktiva stater p\u00e5 den globala arenan. F\u00f6rr eller senare \u2013 ibland senare \u2013 \u00e5terg\u00e5r det politiska och ekonomiska livet till ett tillst\u00e5nd av relativt samspel.<\/p>\n\n\n\n

En historisk tillbakablick klarg\u00f6r vad som st\u00e5r p\u00e5 spel. I b\u00f6rjan av 1900-talet var b\u00e5de Argentina och Kanada ekonomier med relativt h\u00f6g produktivitet och liknande resurstillg\u00e5ngar. Vid den tidpunkten var det l\u00e5ngt ifr\u00e5n klart vilket av dessa l\u00e4nder som skulle utvecklas snabbast. Som statistiken \u00f6ver bruttonationalproduktens utveckling nedan visar s\u00e5 tycktes Argentina under de tre f\u00f6rsta decennierna p\u00e5 1900-talet ligga v\u00e4l s\u00e5 bra till f\u00f6r att bli en industriell stormakt vid \u00e5rhundradet slut. Men l\u00e4ndernas politiska utvecklingskurvor kom att kraftigt skilja sig.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/a><\/figure>\n\n\n\n

I Kanada beh\u00f6ll statsmakten ett visst m\u00e5tt av relativ autonomi i f\u00f6rh\u00e5llande till kapitalet, vilket m\u00f6jliggjorde en grundl\u00e4ggande struktur f\u00f6r statliga investeringar, regleringar och utgifter \u2013 n\u00f6dv\u00e4ndiga f\u00f6ruts\u00e4ttningar f\u00f6r bibeh\u00e5llen kapitalistisk expansion. I Argentina tillskansade sig vissa fraktioner av kapitalistklassen total makt \u00f6ver staten, plundrade den p\u00e5 tillg\u00e5ngar, och anv\u00e4nde den f\u00f6r att skaffa sig kortsiktiga f\u00f6rdelar, utan n\u00e5gon h\u00e4nsyn till systemets l\u00e5ngsiktiga stabilitet. Statens politiska institutioner f\u00f6rvandlades till verktyg f\u00f6r klientistiska aff\u00e4rsmetoder, vilket h\u00e4mmade alla m\u00f6jligheter till dynamisk kapitalackumulation.<\/p>\n\n\n\n

Denna logik fann sitt tydligaste uttryck i Roca-Runcimanf\u00f6rdraget, ett avtal mellan Argentina och Storbritannien som kraftigt gynnade brittiska aff\u00e4rsintressen (i synnerhet inom k\u00f6ttindustrin) och argentinska jordbruksexport\u00f6rer (s\u00e4rskilt stora boskapsuppf\u00f6dare). Argentinas ekonomi f\u00f6rblev fj\u00e4ttrad till r\u00e5varuexport vilket var gynnsamt f\u00f6r storgods\u00e4garna men kv\u00e4vande f\u00f6r den \u00f6vergripande industrialiseringen. Detta \u00e4r bara ett exempel, men ju st\u00f6rre det direkta inflytande fr\u00e5n s\u00e4rskilda ekonomiska eliter blev desto svagare blev statens autonomi. Och resultaten var tydliga: Argentina hamnade i ett ekonomiskt dysfunktionellt tillst\u00e5nd, f\u00e5ngade i en br\u00e4cklig politisk modell, medan Kanada stadigt vandrade fram p\u00e5 en v\u00e4g av stabil ekonomisk tillv\u00e4xt.<\/p>\n\n\n\n

Brytpunkten f\u00f6r Argentina kom med den f\u00f6rsta milit\u00e4rkuppen 1930. Kuppen markerade slutet f\u00f6r demokratin och skapade ett prejudikat f\u00f6r milit\u00e4ra ingripanden som skulle \u00e5terkomma under hela 1900-talet. F\u00f6re 1930 var demokratin i Argentina och Kanada, m\u00e4tt enligt data fr\u00e5n Varieties of Democracy som visas nedan, ungef\u00e4r j\u00e4mf\u00f6rbar. Men efter statskuppen kollapsade Argentinas demokratiska institutioner. De \u00e5terh\u00e4mtade sig inte f\u00f6rr\u00e4n efter milit\u00e4rdiktaturen, i b\u00f6rjan av 1980-talet.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/a><\/figure>\n\n\n\n

Det tidigare diagrammets ekonomiska data visar p\u00e5 en parallell utveckling: BNP per capita i de tv\u00e5 l\u00e4nderna hade utvecklats n\u00e4stan i takt fram till denna skiljelinje. \u00c4ven om BNP \u00e4r ett ofullst\u00e4ndigt m\u00e5tt p\u00e5 levnadsstandard \u00e4r det \u00e4nd\u00e5 upplysande, och h\u00e4r \u00e4r l\u00e4rdomen tydlig – Argentinas ekonomiska utveckling stagnerade i takt med att landets politiska institutioner f\u00f6rsvagades, medan Kanadas utvecklingskurva fortsatte upp\u00e5t.<\/p>\n\n\n\n

Den h\u00e4r j\u00e4mf\u00f6relsen \u00e4r ett empiriskt bel\u00e4gg f\u00f6r att den marxistiska statsteorins urvalsmekanism st\u00e4mmer: stater vars politiska \u00f6verbyggnad \u00e5sidos\u00e4tter kapitalismens allm\u00e4nna behov tenderar att stagnera. Eller med marxistiskt spr\u00e5kbruk: n\u00e4r \u00f6verbyggnaden slutar f\u00f6rst\u00e4rka basen s\u00e5 kommer basen att f\u00f6rfalla. Med detta perspektiv kan Argentinas serie av statskupper tolkas som en trial-and-errror-process som inte ledde till stabilitet f\u00f6rr\u00e4n enskilda ekonomiska fraktioners dominans upph\u00f6rde.
Skillnaderna i l\u00e4ndernas utvecklingsbanor var allts\u00e5 ingen slump. Kortsiktig plundring kan berika en liten grupp ur eliten men saboterar reproduktionen av kapitalismen i bredare bem\u00e4rkelse. \u00c4ven om kapitalismens l\u00e4ngre historia antyder att politiska \u00f6verbyggnader tenderar att anpassa sig till den ekonomiska basen \u00f6ver l\u00e4ngre tid s\u00e5 finns det inga garantier f\u00f6r dess direkta funktion vid varje givet tillf\u00e4lle.
USA st\u00e5r nu inf\u00f6r en liknande brytpunkt. Med Musk och Trump vid rodret h\u00e5ller staten p\u00e5 att bli en leksak f\u00f6r en mycket begr\u00e4nsad del av eliten. Om historien kan ge n\u00e5gon v\u00e4gledning s\u00e5 inneb\u00e4r detta knappast n\u00e5got framg\u00e5ngsrecept f\u00f6r amerikansk kapitalism utan snarare en formel f\u00f6r dess tillbakag\u00e5ng.<\/p>\n\n\n\n

Den marxistiska statsteorin \u00e4r tilltalande just f\u00f6r att den ofta \u00e4r tillr\u00e4ckligt ambiti\u00f6s f\u00f6r att kunna erbjuda f\u00f6ruts\u00e4gelser. Enligt min mening kan en version av teorin anv\u00e4ndas f\u00f6r att argumentera f\u00f6r storskalig demokratisering och socialistiska reformer.1<\/sup><\/a><\/sup> Men en enkel prognos som marxistiska statsteoretiker skulle ge Trumps USA \u00e4r att det \u00e4r ren fantasi att tro att en sn\u00e4vt klientilistisk stat kan tillgodose den samtida kapitalismens behov p\u00e5 l\u00e4ngre sikt. Teorin tyder p\u00e5 att dysfunktion \u00e4r det mest sannolika resultatet \u2013 och att DOGE och liknande projekt till slut kommer att misslyckas.
Som historikern Adam Tooze nyligen konstaterade \u00e4r Musk knappast den f\u00f6rste som satsar stora summor p\u00e5 politiska \u00e4ndam\u00e5l. Skillnaden \u00e4r att avkastningen p\u00e5 politiska investeringar historiskt sett har varit mer diffus. \u00c5tminstone i USA:s historia har ingen kapitalist tidigare haft det organiska intellektet att helt enkelt installera sig sj\u00e4lv som ”bisittande president”.2<\/sup><\/a><\/sup> Kanske tvekade tidigare eliter av en anledning.
Jag misst\u00e4nker att det h\u00e4r projektet i slut\u00e4ndan kommer att g\u00e5 i st\u00f6pet \u2013 att ett demokratiskt motst\u00e5nd, i kombination med kraftfulla ekonomiska reaktioner, kommer att f\u00f6rhindra ett \u00f6de liknande Argentinas p\u00e5 1930-talet. Men \u00e4ven om den kapitalistiska staten s\u00e5 sm\u00e5ningom \u00e5terg\u00e5r till att g\u00e5 i ekonomins ledband finns det inget som utesluter en l\u00e5ngvarig och idiotisk period av dysfunktion s\u00e5 l\u00e4nge den styrs p\u00e5 uppdrag av en liten krets aff\u00e4rsm\u00e4n.<\/p>\n\n\n\n

David Calnitsky<\/strong> \u00e4r docent vid sociologiska institutionen vid University of Western Ontario.<\/p>\n\n\n\n

\u00d6versatt med AI-st\u00f6d. Eftergranskning och bearbetning: Peter Jervelycke Belfrage<\/p>\n\n\n\n

1<\/a>. David Calintsky: The Policy Road to Socialism. Critical Sociology Volume 48 Issue 3<\/a>, Maj 2022 <\/p>\n\n\n\n

2<\/a> F\u00f6rfattarens anv\u00e4ndning av begreppet organic intellect<\/em> i texten syftar f\u00f6rmodligen p\u00e5 den av Antonio Gramsci utvecklade teorin om de intellektuellas roll, d\u00e4r organisk intellektuell<\/em> syftar p\u00e5 en intellektuell person som kommer fr\u00e5n och representerar en viss samh\u00e4llsgrupp, ofta arbetarklassen eller marginaliserade grupper, snarare \u00e4n att st\u00e5 utanf\u00f6r samh\u00e4llet som en ”traditionell intellektuell”. En s\u00e5dan person \u00e4r organiskt knuten till sin klass och bidrar till att formulera och sprida dess v\u00e4rldssyn. (\u00d6vers\u00e4ttarens anm\u00e4rkning)<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Elon Musk och Donald Trump \u00e4r i f\u00e4rd med att omforma den federala statens sj\u00e4lva grundstruktur. Under deras inflytande fungerar den amerikanska staten inte l\u00e4ngre bara som ett instrument f\u00f6r det kapitalistiska systemet i stort. Den har ocks\u00e5 blivit ett … Forts\u00e4tt l\u00e4sa →<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_jetpack_newsletter_access":"","_jetpack_dont_email_post_to_subs":false,"_jetpack_newsletter_tier_id":0,"_jetpack_memberships_contains_paywalled_content":false,"_jetpack_feature_clip_id":0,"_jetpack_memberships_contains_paid_content":false,"footnotes":"","jetpack_publicize_message":"","jetpack_publicize_feature_enabled":true,"jetpack_social_post_already_shared":true,"jetpack_social_options":{"image_generator_settings":{"template":"highway","default_image_id":0,"font":"","enabled":false},"version":2},"jetpack_post_was_ever_published":false},"categories":[1,19],"tags":[],"class_list":["post-4363","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-okategoriserade","category-usa"],"jetpack_publicize_connections":[],"jetpack_featured_media_url":"","jetpack_sharing_enabled":true,"jetpack_shortlink":"https:\/\/wp.me\/pRzA9-18n","_links":{"self":[{"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/4363","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=4363"}],"version-history":[{"count":5,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/4363\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":4433,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/4363\/revisions\/4433"}],"wp:attachment":[{"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=4363"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=4363"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=4363"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}