I slutet av 90-talet skrev jag en artikel i Internationalen som gick ut p\u00e5 att antalet arbetade timmar i den svenska ekonomin dividerat med antalet personer som ville och kunde arbeta under en vecka blev ganska precis 30. Med andra ord: om vi delade p\u00e5 jobben skulle arbetstiden bli sex timmar per vardag.<\/p>\n
Tanken var att belysa det absurda i att vissa lider av \u00f6vertid och andra av arbetsl\u00f6shet. Under massarbetsl\u00f6shetens 1990-tal var det faktiskt r\u00e4tt h\u00f6g press i fr\u00e5gan om att dela p\u00e5 jobben, vilket min utr\u00e4kning var ett uttryck f\u00f6r. Efter att LO och TCO beslutat sig f\u00f6r att direkt mots\u00e4tta sig en daglig f\u00f6rkortning av arbetstiden gick dock luften ur debatten. Arbetstidsfr\u00e5gan blev iskall och har s\u00e5 f\u00f6rblivit.<\/p>\n
Men under v\u00e5ren 2010 har en viss upptining skett. S\u00e5v\u00e4l Milj\u00f6partiets som V\u00e4nsterpartiets kongresser har r\u00f6stat emot sina partiledningar och f\u00f6rt upp arbetstidsf\u00f6rkortningen i valr\u00f6relsen.<\/p>\n
Samtidigt har motiveringen f\u00f6r\u00e4ndrats; nu kopplas arbetstidstidsfr\u00e5gan allt oftare till milj\u00f6krisen.<\/p>\n
Allt fler inser att ekonomins storlek och dess milj\u00f6p\u00e5verkan \u00e4r n\u00e4ra f\u00f6rknippade. Tillv\u00e4xt inneb\u00e4r h\u00f6gre utsl\u00e4pp, f\u00f6r \u00e4ven om tillv\u00e4xten i teorin kan bli mer milj\u00f6v\u00e4nlig \u00e4r det n\u00e4rmast om\u00f6jligt att i praktiken minska utsl\u00e4ppen s\u00e5 mycket som kr\u00e4vs i en v\u00e4xande ekonomi. \u00c4nnu kr\u00e5ngligare blir det om man \u00e4r f\u00f6r j\u00e4mlikhet. Om alla v\u00e4rldens nio miljarder m\u00e4nniskor \u00e5r 2050 ska leva p\u00e5 samma ekonomiska niv\u00e5 som EU f\u00f6rv\u00e4ntas leva p\u00e5 d\u00e5 m\u00e5ste det koldioxidutsl\u00e4pp som varje producerad BNP-dollar orsakar minska till under en procent av dagens niv\u00e5!<\/p>\n
Den som kritiserar fortsatt ekonomisk tillv\u00e4xt i v\u00e5r del av v\u00e4rlden inser ganska snart att vi beh\u00f6ver jobba mindre. Men hon inser ocks\u00e5 att om l\u00f6nen f\u00f6rblir lika h\u00f6g som innan arbetstidsf\u00f6rkortningen vore inte mycket vunnit ur milj\u00f6synpunkt: d\u00e5 \u00e4r k\u00f6pkraften of\u00f6r\u00e4ndrad och konsumtionen f\u00f6rblir lika stor och milj\u00f6belastande.<\/p>\n
Med denna nygamla motivering blir parollen om sex timmars arbetsdag med bibeh\u00e5llen l\u00f6n pl\u00f6tsligt obsolet. Bortsett fr\u00e5n att parollen motsvarar 33 procents l\u00f6ne\u00f6kning \u2013 tio g\u00e5nger mer \u00e4n vad arbetarsidan brukar f\u00e5 ut i en avtalsr\u00f6relse \u2013 och d\u00e4rf\u00f6r knappast \u00e4r m\u00f6jlig under r\u00e5dande styrkef\u00f6rh\u00e5llanden uppst\u00e5r fr\u00e5gan om bibeh\u00e5llen l\u00f6n ens \u00e4r \u00f6nskv\u00e4rd.<\/p>\n
Ett alternativ vore att i fackf\u00f6reningsr\u00f6relsen verka f\u00f6r en ny inriktning: Det r\u00e4cker nu. Den genomsnittliga inkomsten i Sverige \u00e4r tillr\u00e4ckligt h\u00f6g (ca 28 000 kr i m\u00e5naden f\u00f6rra \u00e5ret). Givetvis finns ingen anledning att avst\u00e5 s\u00e5 kallat l\u00f6neutrymme \u00e5t vinster eller marknadsl\u00f6nes\u00e4ttning, tv\u00e4rtom, men vad vi nu beh\u00f6ver fokusera p\u00e5 \u00e4r att j\u00e4mna ut klyftorna och minska arbetstiden. Faktum \u00e4r att om produktivitets\u00f6kningen \u00e4r tv\u00e5 procent om \u00e5ret och tas ut som kortare arbetstid i st\u00e4llet f\u00f6r h\u00f6gre l\u00f6n skulle arbetstiden minska fr\u00e5n 40 timmar till 30 p\u00e5 bara 14 \u00e5r. Hade det sp\u00e5ret inletts 1996 hade vi haft sextimmars arbetsdag nu, och \u00e5tminstone inflationsskyddat l\u00f6nen.<\/p>\n
Jag inser givetvis att en s\u00e5dan omsv\u00e4ngning inte vore helt popul\u00e4r \u2013 och \u00e5tminstone bland l\u00e5ginkomsttagare p\u00e5 goda grunder. Hur omf\u00f6rdelning kan ske i ett samh\u00e4lle utan reall\u00f6ne\u00f6kningar \u00e4r n\u00e4mligen opr\u00f6vad mark. F\u00f6rmodligen kr\u00e4ver det en tydligare facklig l\u00e5gl\u00f6nesatsning och d\u00e4rut\u00f6ver kollektiv kapitalbildning. Detta eftersom det gemensamma i l\u00e4ngden inte kan beskatta sig till tillr\u00e4ckligt stora resurser f\u00f6r den kollektiva v\u00e4lf\u00e4rdsutveckling som kan fungera som ers\u00e4ttning f\u00f6r dagens individualistiska och konsumistiska livsstil.<\/p>\n
Os\u00e4kerheter kvarst\u00e5r som sagt, men att ta tag i fr\u00e5gan ter sig som \u00f6verordnad; en nyckel till att b\u00e5de r\u00e4dda v\u00e4rlden och g\u00f6ra den b\u00e4ttre.<\/p>\n
Rikard Warlenius<\/strong><\/p>\n F\u00f6re detta chefredakt\u00f6r f\u00f6r tidningen Arbetaren<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" I slutet av 90-talet skrev jag en artikel i Internationalen som gick ut p\u00e5 att antalet arbetade timmar i den svenska ekonomin dividerat med antalet personer som ville och kunde arbeta under en vecka blev ganska precis 30. Med andra … Forts\u00e4tt l\u00e4sa