{"id":789,"date":"2011-04-30T21:18:06","date_gmt":"2011-04-30T20:18:06","guid":{"rendered":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/?p=789"},"modified":"2011-04-30T21:59:57","modified_gmt":"2011-04-30T20:59:57","slug":"789","status":"publish","type":"post","link":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/2011\/04\/30\/789\/","title":{"rendered":"Historisk omm\u00f6blering underifr\u00e5n \u201313 prelimin\u00e4ra teser om revolutionen i arabv\u00e4rlden"},"content":{"rendered":"


\nTunisien, Egypten, Libyen, Syrien, Jemen… Land efter land i arabv\u00e4rlden omfattas av folkliga protester och uppror. Sagoskimret fr\u00e5n Tusen och en natt verkar idag l\u00e5ngt borta.
\nMen vad \u00e4r bakgrunden till alla dessa sociala j\u00e4sningsprocesser? Och varf\u00f6r exploderar arabv\u00e4rlden just nu? Andreas Malm f\u00f6rs\u00f6ker g\u00e5 under ytan och se m\u00f6nster i den kaskad av information som f\u00f6r tillf\u00e4llet bibringas oss fr\u00e5n denna del av v\u00e4rlden.<\/strong><\/p>\n

\"\"<\/a>
\n<\/strong><\/p>\n

Revolutioner, p\u00e5pekade Rosa Luxemburg, \u00e4r sv\u00e5ra att bem\u00e4stra med analys medan de fortfarande p\u00e5g\u00e5r. \u201dAllt g\u00e5r i vartannat eller l\u00f6per parallellt, korsar varandra, flyter samman; det \u00e4r ett hav av f\u00f6r\u00e4nderliga fenomen, i evig r\u00f6relse.\u201d F\u00f6rst och fr\u00e4mst kommer f\u00f6rst\u00e5s revolutionen som en chock f\u00f6r dess fiender. I Dagens Nyheter kunde man den nionde februari, tv\u00e5 dagar innan Hosni Mubarak spolades bort av landsomfattande strejker, bondeprotester och de st\u00f6rsta revolution\u00e4ra massdemonstrationerna i v\u00e4rlden sedan Iran 1979, ta del av analysen att den egyptiska demokratir\u00f6relsen bestod av \u201dbegr\u00e4nsade sektorer\u201d fr\u00e5n \u201d\u00f6vre medelklassen eller \u00f6verklassen\u201d. Arbetare och b\u00f6nder st\u00f6dde fortfarande Mubarak, och d\u00e4rf\u00f6r kunde revolutionen om\u00f6jligen vinna; n\u00e5gon form av historiskt rekord i missbed\u00f6mning. Men revolutionen \u00e4r lika of\u00f6ruts\u00e4gbar f\u00f6r dess v\u00e4nner. Den \u00e4r en urkraft, ett skred som ingen kan greppa innan den stannat p\u00e5 marken.
\nDet h\u00e4r skrivs i m\u00e5nadsskiftet mars-april\u00a0 2011, n\u00e4r revolutionen fortfarande sveper genom land efter land och bara tycks tillta i styrka. Senast att slitas med \u00e4r Syrien d\u00e4r dynamiken upprepas igen: sm\u00e5 aktivistgrupper protesterar med reformkrav, regimen reagerar med ma\u00ads\u00adsakrer, vreden v\u00e4ller ut p\u00e5 gatorna, kraven radikaliseras, regimen mumlar l\u00f6ften om reformer, presidenten framtr\u00e4der, han v\u00e4grar infria en enda f\u00f6rv\u00e4ntan, han tror att han \u00e4r oers\u00e4ttlig \u2013 staten, det \u00e4r jag! \u2013 ilskan stiger, demonstrationerna n\u00e5r huvudstaden, nya d\u00f6dsoffer sk\u00f6rdas\u2026
\nDe teser som f\u00f6ljer h\u00e4r \u00e4r s\u00e5ledes helt prelimin\u00e4ra. Om ytterligare n\u00e5gra m\u00e5nader kan de vara lika f\u00f6rmultnade som h\u00f6stl\u00f6ven fr\u00e5n 2010. Men detta \u00e4r ocks\u00e5 en av de mest upplivande aspekterna med revolutionen: sj\u00e4lva \u00f6gonblicket i sig, det extrema koncentratet av tid, undflyende och hyperaktivt. Det \u00f6gonblick som m\u00e5ste tas i flykten.<\/p>\n

1. 2011 \u00e4r inte 1989<\/strong>
\nRevolutionen i arabv\u00e4rlden \u00e4r kanske den st\u00f6rsta omm\u00f6blering underifr\u00e5n som v\u00e4rldssystemet genomg\u00e5tt sedan murens fall. Den \u00e4r utan tvekan den st\u00f6rsta demokratir\u00f6relsen sedan murens fall, men den skiljer ut sig p\u00e5 tv\u00e5 avg\u00f6rande punkter: medan h\u00e4ndelsef\u00f6rloppet 1989 till stor del best\u00e4mdes av det stalinistiska systemets sammanbrott under sin egen tyngd, en tr\u00f6tt kollaps, ett f\u00f6rruttnat tr\u00e4d som l\u00e4t sig f\u00e4llas med en knuff, har v\u00e5ren 2011 sett massorna binda och slita ner pelare helt av egen kraft. Inte f\u00f6r att Ben Ali eller Mubarak inte var ruttna, men komponenten av accelererande systemf\u00f6rfall var inte lika markerad hos dem, och till skillnad fr\u00e5n en Honecker eller en general Jaruzelski h\u00f6lls de p\u00e5 plats av v\u00e4rldskapitalismens h\u00f6gsta v\u00e5ningar.
\nF\u00f6r det andra kunde 1989 \u00e5rs revolutioner relativt enkelt ledas in i borgarklassens globala offensiv. En total \u00f6verg\u00e5ng till kapitalism i Bulgarien eller Ungern framstod inte som ett brott mot revolutionens l\u00f6fte, utan snarare som ett infriande av detta l\u00f6fte. 1989 hade naturligtvis kunnat sluta annorlunda \u2013 andra l\u00f6ften cirkulerade i luften \u2013 men sj\u00e4lva utg\u00e5ngspunkten f\u00f6r processen var missn\u00f6je med regimer som stod i motsats till det nyliberala v\u00e4st. 2011 \u00e4r logiken den omv\u00e4nda. Sj\u00e4lva utg\u00e5ngspunkten \u00e4r missn\u00f6je med regimer som i decennier st\u00e5tt i underd\u00e5nig lydnad till det nyliberala v\u00e4st. H\u00e4r har strukturanpassningsprogrammen, chockterapierna, privatiseringarna, nedsk\u00e4rningarna, milit\u00e4rsamarbetena och frizonerna redan haft sin verkan. Om revolutionen leds in i mer av samma vara kan det bara ske genom en total negation av dess premisser.<\/p>\n

2. Ett svar p\u00e5 den nyliberala krise<\/strong>n
\nRevolutionen i arabv\u00e4rlden \u00e4r den f\u00f6rsta sociala omv\u00e4lvning sedan 2008 som framkallats av den ekonomiska krisen. Krisen \u00e4r naturligtvis l\u00e5ngt ifr\u00e5n ensam orsak \u2013 en hel rad faktorer har flutit samman i en f\u00e5ra som sv\u00e4mmat \u00f6ver \u2013 men den har uppm\u00e4rksammats alltf\u00f6r lite. Fortfarande uppfattas krisen som ett fenomen fr\u00e4mst f\u00f6r de avancerade kapitaliststaterna. Eftersom l\u00e4nder som Kina och Brasilien tagit sig igenom den utan mer \u00e4n ytliga skr\u00e5mor har m\u00e5nga kommit att se krisen som begr\u00e4nsad till USA, Grekland, Irland och andra v\u00e4stl\u00e4nder, men den svagaste l\u00e4nken i v\u00e4rldssystemet \u2013 den som proportionellt sett drabbats h\u00e5rdast \u2013 finns i periferin.
\nEtt av de f\u00f6rsta l\u00e4nderna i v\u00e4rlden att underkastas nyliberal omstrukturering var Egypten. Efter oktoberkriget 1973 proklamerade Anwar Sadat en ny linje k\u00e4nd som infitah, ungef\u00e4r \u201dden \u00f6ppna d\u00f6rren\u201d. Under de f\u00f6reg\u00e5ende tv\u00e5 decennierna hade Nasser byggt upp en f\u00f6rh\u00e5llandevis progressiv statskapitalism, beundrad av m\u00e5nga som ett f\u00f6red\u00f6me f\u00f6r tredje v\u00e4rlden: statliga f\u00f6retag stod i mitten av 1960-talet f\u00f6r 70 procent av produktionen investeringarna h\u00e4mtades ur inhemska k\u00e4llor, v\u00e4lf\u00e4rdssystemen t\u00e4ckte in allt st\u00f6rre delar av befolkningen. Sadat v\u00e4nde landet med 180 grader. Privatkapitalister sl\u00e4pptes p\u00e5 nytt in i ekonomins k\u00e4nsligaste delar, d\u00f6rren till utl\u00e4ndskt kapital slogs upp p\u00e5 vid gavel, den offentliga sektorn tr\u00e4ngdes tillbaka i en l\u00e5ngvarig process av reaktion som accelererade under Hosni Mubarak; allra skarpast efter 2004 n\u00e4r en fam\u00f6st nyliberal regering av f\u00f6retagare och teknokrater n\u00e4ra allierade med Hosnis son Gamal Mubarak installerades f\u00f6r att fullborda verket. 1991 stod den privata sektorn f\u00f6r 30 procent av BNP och 2006 var andelen 80 procent. Offentliga tj\u00e4nster och sociala transfereringar l\u00e5g, enligt V\u00e4rldsbanken, n\u00e4ra den globala botten.
\nUnder Sadats och Mubaraks tid f\u00f6ljde Egypten ordagrant \u201drekommendationerna\u201d fr\u00e5n V\u00e4rldsbanken och IMF. Standard\u00adreceptet var satsning p\u00e5 export, som i vanlig ordning riktades mot marknaderna i centrum. Medan Nassers folkhem baserats p\u00e5 en underf\u00f6rst\u00e5dd skyldighet f\u00f6r staten att garantera syssels\u00e4ttning \u2013 \u00e5tminstone f\u00f6r alla universitetsutbildade \u2013 avsade sig Mubaraks nattv\u00e4ktarstat alla s\u00e5dana plikter, och i st\u00e4llet blev den egyptiska ekonomin allt mer beroende av att unga egyptiska arbetare migrerade och skickade hem penningf\u00f6rs\u00e4ndelser. K\u00e4llorna till tillv\u00e4xt kom utifr\u00e5n. \u00c5r 2006 och 2007 gick den egyptiska ekonomin p\u00e5 h\u00f6gvarv, smord av \u201dhett kapital\u201d som fl\u00f6t in i turism- och byggsektorn; en tredjedel av landets kapitalstock kontrollerades av utl\u00e4ndska investerare.
\nS\u00e5dant var utg\u00e5ngsl\u00e4get n\u00e4r Egypten tr\u00e4ffades av krisens st\u00f6tv\u00e5gor. Resultatet blev katastrofalt. I juli 2009 hade exporten till EU minskat med 15 procent j\u00e4mf\u00f6rt med samma tid \u00e5ret innan. Penningf\u00f6rs\u00e4ndelserna fr\u00e5n migrantarbetare krympte med 18 procent, utlandsinvesteringarna n\u00e4stan halverades, skockarna av turister f\u00f6rvandlades till enstaka grupper. Det heta kapitalet v\u00e4nde tillbaka lika snabbt som det kommit in, halva den egyptiska b\u00f6rsens v\u00e4rde f\u00f6rsvann. I februari 2010 hade IMF bed\u00f6mt Egypten som \u201dmotst\u00e5ndskraftigt mot krisen\u201d, eftersom \u201dih\u00e5llande och vittomfattande reformer sedan 2004 har reducerat den budgetm\u00e4ssiga, monet\u00e4ra och externa s\u00e5rbarheten och f\u00f6rb\u00e4ttrat investeringsklimatet\u201d \u2013 en typisk lovs\u00e5ng till Mubaraks nyliberalism \u2013 men verkligheten var den rakt motsatta. Efter mer \u00e4n tre decennier av infitah kunde ett deprimerat v\u00e4stkapital i ett slag g\u00e5 ut genom d\u00f6rren och l\u00e4mna de beroende egyptierna att hungra i ensamhet.
\nF\u00f6r den stora majoriteten fanns inga marginaler. Under \u00e5ren av nyliberalt mirakel och tillv\u00e4xtsiffror s\u00e5 h\u00f6ga som sju procent hade arbetarklassens levnadsstandard sjunkit som en sten. 1970 r\u00e4ckte en statsanst\u00e4llds m\u00e5nadsl\u00f6n till 68 kilo k\u00f6tt, \u00e5r 2008 kunde den v\u00e4xlas in mot futtiga sex kilo. Tendensen var densamma f\u00f6r privatanst\u00e4llda, inte minst i den sedan l\u00e4nge centrala textilindustrin, d\u00e4r konkurrenstrycket fr\u00e5n Kina pressade l\u00f6nerna till st\u00e4ndigt nya miniminiv\u00e5er. Redan n\u00e4r krisen slog till levde 40 procent av egyptierna under V\u00e4rldsbankens relativa fattigdomsgr\u00e4ns p\u00e5 tv\u00e5 dollar om dagen.1 Infitah f\u00f6ljdes av \u00f6ppnade d\u00f6rrar runt om i arabv\u00e4rlden, fr\u00e5n Marocko till Jordanien och Jemen; den egyptiska modellen kopierades av regimerna i land efter land, med samma strukturella k\u00e4nslighet f\u00f6r kriser i de avancerade kapitaliststaterna som f\u00f6ljd. Fr\u00e5nvaron av inhemsk ekonomisk bas, massarbetsl\u00f6sheten och de obefintliga sociala skyddsn\u00e4ten kom i dagen efter krisen 2008. Endast denna bakgrund kan f\u00f6rklara de oerh\u00f6rda konsekvenserna av att Mohammed Bouazizi, en 26 \u00e5rig tunisier som trots sin universitetsexamen tvingades livn\u00e4ra sig p\u00e5 gatuf\u00f6rs\u00e4ljning, satte eld p\u00e5 sig sj\u00e4lv 17 december. S\u00e4llan har det slitna uttrycket \u201den gnista som t\u00e4nder en pr\u00e4riebrand\u201d passat s\u00e5 exakt.
\n
\n3. Den politiska ekologin formar revolutionen <\/strong>
\nRevolutionen i arabv\u00e4rlden \u00e4r den f\u00f6rsta revolution som skrivits under med den omissk\u00e4nnliga signaturen fr\u00e5n en varmare v\u00e4rld. I december 2010 och januari 2011 \u00e5lades de arabiska hush\u00e5llen en ny b\u00f6rda, ovanp\u00e5 de som lagrats under decennier av nyliberalism och tv\u00e5 \u00e5rs akut kris: kraftigt stigande matpriser. Det var ingen nyhet \u2013 under den globala prisstegringen 2007 och 2008 rasade br\u00f6dkravallerna genom regionen \u2013 men krisen hade tillf\u00e4lligt gjutit olja p\u00e5 v\u00e5gorna. Att de steg igen i slutet av 2010 berodde p\u00e5 flera faktorer, varav en var den exempell\u00f6sa raden av extrema v\u00e4derh\u00e4ndelser i n\u00e5gra av v\u00e4rldens viktigaste kornbodar: br\u00e4nder i Ryssland, \u00f6versv\u00e4mningar i Pakistan och Australien, torka i Argentina, skyfall i Kanada och Thailand. I samtliga fall slogs stora delar av den exportinriktade spannm\u00e5lsproduktionen ut. I januari 2011 registrerade FAO de h\u00f6gsta genomsnittspriserna p\u00e5 v\u00e4rldens livsmedelsmarknader sedan m\u00e4tningarna inleddes 1990.
\nOm revolutioner inte kan f\u00f6ruts\u00e4gas \u00e4r det d\u00e4remot sj\u00e4lvskrivet att perifera l\u00e4nder som trasats s\u00f6nder av nyliberalism kommer att visa sig s\u00e4rskilt k\u00e4nsliga f\u00f6r stigande matpriser. I Egypten genomf\u00f6rde Nasser Mellan\u00f6sterns mest omfattande jordreform. Sadat och Mubarak v\u00e4nde den i sin motsats: jord gavs tillbaka till de stora \u00e4garfamiljerna, miljoner lottl\u00f6sa b\u00f6nder str\u00f6mmade in till slumst\u00e4derna, mark och vatten vigdes \u00e5t produktionen av exotiska frukter, medicinalv\u00e4xter och blommor f\u00f6r den europeiska marknaden. 40 procent av all mat i Egypten \u00e4r i dag importerad. I Jemen \u00e4r siffran 80-90 procent. Land efter land, fr\u00e5n Algeriet till Oman, \u00e4r d\u00e4rmed lika k\u00e4nsligt f\u00f6r frost i Kanada och torka i Australien som f\u00f6r egna felslagna sk\u00f6rdar.
\nTill detta ska l\u00e4ggas oljans v\u00e4lsignelse och f\u00f6rbannelse. N\u00e4r oljepriserna stiger, som de gjorde p\u00e5 nytt under 2010, fylls penningkistorna i de arabiska oljestaterna, medan all den mat som frambringats genom oljebaserade g\u00f6dningsmedel, bek\u00e4mpningsmedel och transporter blir dyrare. V\u00e4lsignelsen tillfaller de h\u00e4rskare fr\u00e5n Gaddafi till Khalifa som monopoliserat oljeint\u00e4kterna som en familjeegendom; f\u00f6rbannelsen tillkommer de egendomsl\u00f6sa. Arabiska ekonomier med oljeexport och matimport dras s\u00e5lunda is\u00e4r av h\u00f6gre oljepriser, klassklyftorna vidgas, \u00e4nnu st\u00f6rre m\u00e4nniskomassor kastas ut i absolut n\u00f6d medan \u00e4garna kan v\u00e4ltra sig i \u00e4nnu mer \u00f6verd\u00e5dig lyx (i det senare avseendet \u00e4r gulfstaterna v\u00e4rldsledande).
\nMen arabv\u00e4rldens politiska ekologi framtr\u00e4der inte bara i br\u00f6det. \u00c4n mer avg\u00f6rande \u00e4r vattnet, som alltid varit en v\u00e5rdad och v\u00f6rdad bristvara i detta band av jordens torraste l\u00e4nder. Mest extrem \u00e4r situationen, \u00e5terigen, i Jemen. D\u00e4r konsumerar genomsnittspersonen 200 kubikmeter vatten per \u00e5r; i kontrast mot att den internationella vattenfattigdomslinjen ligger p\u00e5 1000 kubikmeter. Sana\u2019a v\u00e4ntas torka ut helt \u00e5r 2017\u2009f3 \u2013\u2009f3 Ali Abdullah Salehs regim har \u00f6verv\u00e4gt att flytta hela staden. Enligt V\u00e4rldsbanken kommer Jemen att ha f\u00f6rbrukat sina grundvattenresurser till \u00e5r 2025\u2009f3 \u2013\u2009f3 och samtidigt f\u00f6rv\u00e4rras torkan. Lika prek\u00e4r \u00e4r ekologin i Jordanien, i de absurt \u00f6verkonsumerande gulfstaterna och\u2009f3 \u2013\u2009f3 naturligtvis\u2009f3 \u2013\u2009f3 i Egypten. \u00c5r 2007 och 2008 rasade inte bara br\u00f6dkravaller l\u00e4ngs Nilens str\u00e4nder utan ocks\u00e5 \u201dde t\u00f6rstigas intifada\u201d.
\nAllt detta kommer att f\u00f6rv\u00e4rras under en n\u00e4ra framtid: fler extrema v\u00e4derh\u00e4ndelser v\u00e4rlden \u00f6ver, allt h\u00e5rdare bakslag f\u00f6r matproduktionen, stigande oljepriser, mindre nederb\u00f6rd i de flesta arabl\u00e4nder. En historiskt unik situation av materiell knapphet bidrog till att utl\u00f6sa den arabiska revolutionen, och allt tyder p\u00e5 att den kommer att f\u00f6rdjupas. F\u00f6r revolutionsromantiker kan det verka lovande. F\u00f6r revolution\u00e4rer som vill bygga andra, mer j\u00e4mlika, v\u00e4lm\u00e5ende samh\u00e4llen \u00e4r det synnerligen olycksb\u00e5dande. I Den tyska ideologin varnade Marx och Engels f\u00f6r att knapphet aldrig kan medge bygget av \u201duniversella\u201d samh\u00e4llen: \u201dmed n\u00f6den kommer kampen f\u00f6r livets n\u00f6dtorft att ta fart igen, och alla gamla smutsiga aff\u00e4rer kommer oundvikligen att \u00e5terupplivas.\u201d Intuitionen kodifierades senare av Trotskij till en generell teori om varf\u00f6r revolutioner misslyckas: i situationer av absolut knapphet kommer k\u00f6er att bildas, n\u00e5gon kommer att st\u00e5 l\u00e4ngst fram, alla kan om\u00f6jligen f\u00e5 lika mycket och snart \u00e4r den nya h\u00e4rskarklassen ett faktum. Oavsett det riktiga i denna teori och dess eventuella till\u00e4mplighet p\u00e5 den ryska revolutionen st\u00e5r de arabiska revolution\u00e4rerna inf\u00f6r ett dilemma p\u00e5 l\u00e5ng sikt\u2009u8201 \u2013\u2009u8201 ja, s\u00e5 l\u00e5ng sikt att inget slut kan anas: G\u00e5r det att bygga ett demokratiskt Jemen utan grundvatten? Ett j\u00e4mlikt Egypten n\u00e4r Medelhavet \u00e4ter sig in \u00f6ver Nildeltat? Ett fritt Syrien som till allt st\u00f6rre delar f\u00f6rvandlas till \u00f6ken \u2013 i en v\u00e4rld av generellt krympande kakor? Till arabv\u00e4rldens tr\u00f6st ska m\u00e5h\u00e4nda s\u00e4gas att demokratiska, j\u00e4mlika, fria samh\u00e4llen f\u00f6rmodligen \u2013 vilket skulle vederl\u00e4gga Marx, Engels och Trotskijs profetior \u2013 \u00e4r b\u00e4ttre rustade f\u00f6r sj\u00e4lvhush\u00e5llning, anpassning till ekologiska kriser och f\u00f6rdelning av knappa basvaror, men det \u00e5terst\u00e5r \u00e4nnu att se.
\nF\u00e5 delar av v\u00e5r jord balanserar p\u00e5 en s\u00e5 skarp ekologisk egg som arabv\u00e4rlden. Det \u00e4r en faktor bakom revolutionens framg\u00e5ngar \u2013 och dess m\u00f6rka utsikter. F\u00f6r att g\u00f6ra saken mer komplicerad p\u00e5 kort sikt: revolutionen pressar i sig upp oljepriserna.<\/p>\n

4. Kampen st\u00e5r mot al-nizam<\/em><\/strong>
\nRevolutionen i arabv\u00e4rlden tar, som varje politisk revolution, sikte p\u00e5 staten. \u00c4ven h\u00e4r f\u00f6renas arabl\u00e4nderna i vissa gemensamma n\u00e4mnare. \u00c4ven h\u00e4r har Egypten st\u00e5tt prototyp. Den statsapparat som Nasser byggde upp efter \u201dde fria officerarnas\u201d revolution 1952 var fr\u00e5n b\u00f6rjan inst\u00e4lld p\u00e5 att eliminera varje autonom k\u00e4lla till politisk makt. Fackf\u00f6reningar, masspartier och bonder\u00f6relser utpl\u00e5nades eller underordnades staten\u2009f3 \u2013\u2009f3 allt samh\u00e4llsliv spanns in i en underr\u00e4ttelsetj\u00e4nstens n\u00e4t av informat\u00f6rer. I toppen stod Nasser sj\u00e4lv, hans n\u00e4rmaste milit\u00e4ra generaler och deras krets av lojala teknokrater.
\nDet var denna stat som under nasserismens glansdagar stod f\u00f6r kapitalackumulationen \u2013 drev f\u00f6retag, mo\u00adb\u00adiliserade kapital, allokerade landets resurser \u2013 men \u00f6verv\u00e4xlingen till infitah l\u00e4mnade den intakt. Den f\u00f6re detta statskapitalistiska regimen kunde enkelt \u00f6msa skinn till en statlig regim f\u00f6r privatkapital. Samma skikt som under Nasser presiderat \u00f6ver ackumulationen tog nu \u00f6ver den i egna h\u00e4nder utan n\u00e5gra distraherande folkhemspretentioner. Individerna i den h\u00f6gsta ledningen var perfekt positionerade f\u00f6r att kanalisera utlandsinvesteringar, sluta avtal med multinationella resebolag och jordbruksj\u00e4ttar, k\u00f6pa upp privatiserade fabriker, monopolisera produktionen av st\u00e5l och byggnadsmaterial och l\u00e4mna sina rikedomar i arv till sina barn. Vid d\u00f6rren mellan den egyptiska ekonomin och v\u00e4rldskapitalismen stod Sadats och Mubaraks regim, tog betalt och stoppade pengarna i egen ficka; en parasit\u00e4r borgarklass med staten som maktbas.
\nOm det ekonomiska inneh\u00e5llet f\u00f6rsk\u00f6ts f\u00f6rblev s\u00e5lunda den politiska formen of\u00f6r\u00e4ndrad, eller f\u00f6rst\u00e4rktes. Med hj\u00e4lp av de permanentade undantagslagarna fryste Mubarak ned all politik i Egypten. Parlaments- och presidentvalen var charader, den enda till\u00e5tna oppositionen var den som accepterade att agera bihang och alibi \u00e5t Mubaraks eget parti NDP. Fackf\u00f6reningarna var en underavdelning av den statliga byr\u00e5kratin med uppgift att spionera p\u00e5 arbetarna och tortyr av oppositionella var regel. Samma grundstruktur \u00e5terfanns fr\u00e5n Syrien till Marocko. I toppen stod \u00f6verallt en diktator, or\u00f6rlig och ober\u00f6rbar, en fj\u00e4rran och samtidigt pl\u00e5gsamt n\u00e4rvarande staty.
\nGrunden f\u00f6r denna statsformation \u00e4r en fusion mellan ekonomisk och politisk makt. Repressionen har g\u00e5tt hand i hand med koncentrationen av rikedom i statens h\u00e4gn; den f\u00f6rra har av n\u00f6dv\u00e4ndighet sk\u00e4rpts f\u00f6r att h\u00e5lla missn\u00f6jet med den senare \u2013 och med det allm\u00e4nna sociala f\u00f6rfallet i nyliberalismens sp\u00e5r \u2013 i schack.\u00a0 Korruption \u00e4r h\u00e4r inget olycksfall i arbetet \u2013 den \u00e4r sj\u00e4lva arbetet, sj\u00e4lva den form kapitalackumulationen tagit n\u00e4r positioner i statsapparaten eller kontakter med de innersta kretsarna blivit n\u00f6dv\u00e4ndig l\u00f6sen f\u00f6r profit. Med andra ord \u00e4r repression och korruption tv\u00e5 sidor av samma mynt, med samma diktators anlete p\u00e5 b\u00e5da sidorna. P\u00e5 gatan \u00e4r hela fenomenet k\u00e4nt som al-nizam, ungef\u00e4r \u201dregimen\u201d eller \u201dsystemet\u201d.
\nDet \u00e4r mot al-nizam den arabiska revolutionen i f\u00f6rsta hand riktas. Mer specifikt, och av naturliga sk\u00e4l, har m\u00e5ltavlan varit diktatorn i egen h\u00f6g person. Alla sk\u00e4l till vrede har str\u00e5lat samman mot honom. Men revolutionens refr\u00e4ng s\u00e4ger s\u00e5 mycket mer: al sha\u2019ab yourid iskat al-nizam, \u201dfolket vill att regimen ska falla\u201d, lyder den paroll som synbarligen uppfanns i Tunisien runt \u00e5rsskiftet och sedan f\u00e4rdades \u00f6ver hela arabv\u00e4rlden, \u00e4nda bort till Bagdad och Nouakchott. Den signalerar att de revolterande massorna inte bara \u00e4r ute efter en skalp utan efter en total omvandling av formerna f\u00f6r ekonomisk och politisk makt.<\/p>\n

5. Al-thawra <\/em>r\u00f6r vid v\u00e4rldssystemets nerver<\/strong>
\nDen arabiska revolutionen, al-thawra al-arabiya, ser ut som en specifikt arabisk angel\u00e4genhet, men den r\u00f6r vid v\u00e4rldssystemets k\u00e4nsligaste nerver. Hur \u00e4r det m\u00f6jligt? Om revolutionen riktas mot f\u00f6rstelnade diktaturer \u2013 vad har den med oss att g\u00f6ra? H\u00e4r i centrum \u00e4r demokratierna stabila och ohotade; det enda araberna vill \u00e4r att bli som oss. Deras revolution utspelar sig i ett annat politiskt universum, eller snarare i en f\u00f6r oss f\u00f6rfluten tid, ett stadium vi l\u00e4mnade bakom oss f\u00f6r minst ett sekel sedan. Deras \u00f6nskan \u00e4r att komma in i 2000-talet, fr\u00e5n den sj\u00e4lvf\u00f6rv\u00e5llade stagnation, det isolerade bakvatten de s\u00e5 l\u00e4nge suttit fast i.
\nS\u00e5 bed\u00f6ms ofta den arabiska revolutionen, i synnerhet av liberaler, som n\u00e5got fr\u00e5n centrum avskiljt i tid och rum. Men ett exempel r\u00e4cker f\u00f6r att visa hur n\u00e4ra f\u00f6rbindelserna \u00e4r. N\u00e4r Bahrains kungahus med hj\u00e4lp av saudiska trupper rivit revolutionens basl\u00e4ger p\u00e5 P\u00e4rltorget i Manama, d\u00f6dat ytterligare ett halvdussin obev\u00e4pnade demonstranter, rentav demolerat sj\u00e4lva det monument p\u00e5 torget som blivit revolutionens symbol f\u00f6r att bokstavligen sopa igen varje sp\u00e5r av krav p\u00e5 demokrati f\u00f6rklarade Robert Cooper (EU- utrikesminister Catherine Ashtons h\u00f6gra hand) att Bahrain \u00e4r \u201den ganska trevlig, fredlig plats\u201d. Han sympatiserade med polisstyrkorna:
\n\u201dDet \u00e4r inte enkelt att hantera stora demonstrationer som kan bli v\u00e5ldsamma. Det \u00e4r en sv\u00e5r uppgift f\u00f6r polism\u00e4n. Det \u00e4r inte heller n\u00e5got som alltid g\u00e5r v\u00e4l i de b\u00e4sta av v\u00e4stl\u00e4nder, olyckor h\u00e4nder. Man m\u00e5ste f\u00f6rst\u00e5 att myndigheterna var i sin fulla r\u00e4tt att \u00e5teruppr\u00e4tta ordningen och det \u00e4r ocks\u00e5 vad de har gjort.\u201d
\nDet var en ovanligt \u00e4rlig programf\u00f6rklaring f\u00f6r v\u00e4stl\u00e4ndernas politik gentemot demokratir\u00f6relsen i gulfl\u00e4nderna, fr\u00e5n b\u00f6rjan \u00e4ven i Tunisien, Egypten och Libyen, alltj\u00e4mt i Jemen, Algeriet, Jordanien. Men principen har blivit s\u00e4rskilt tydlig just i Bahrain, och den underliggande logiken \u00e4r inte sv\u00e5r att identifiera: utan oljan fr\u00e5n de arabiska diktaturerna skulle de borgerliga demokratierna inte \u00f6verleva en dag.
\nInget h\u00f6rn av jorden har samma strategiska betydelse f\u00f6r v\u00e4rldssystemet.2 All amerikansk och v\u00e4steuropeisk politik gentemot regionen \u00e4r i sista instans underordnad det ovillkorliga kravet p\u00e5 att oljan forts\u00e4tter att fl\u00f6da h\u00e4rifr\u00e5n. En genuin demokratisering av Mellan\u00f6stern \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r ett potentiellt d\u00f6dligt hot mot stabiliteten i centrums borgerliga demokratier. T\u00e4nk om\u00a0 uppfattningen att reserverna ska anv\u00e4ndas p\u00e5 annat s\u00e4tt \u00e4n att \u00f6sa ut oljan till v\u00e4st skulle bli verklig politisk praktik, eller att USA:s milit\u00e4rbaser ska avvecklas, eller rentav att all milit\u00e4r n\u00e4rvaro p\u00e5 arabisk mark ska bort… En p\u00e5minnelse om logiken kom n\u00e4r revolutionen n\u00e5dde Bahrain veckan efter Mubaraks fall; oljepriserna steg genast, med farh\u00e5gor f\u00f6r en ny recession som ett brev p\u00e5 posten.
\nS\u00e5 visar det sig att de arabiska diktaturerna inte \u00e4r n\u00e5gra absoluta antiteser till de borgerliga demokratierna i v\u00e4st. De \u00e4r inga anakronismer i en separat galax, utan tv\u00e4rtom ouppl\u00f6sligt f\u00f6rbundna med staterna h\u00e4r, i en global enhet av motsatser. \u00d6verbyggnaden p\u00e5 den oj\u00e4mna och kombinerade ekonomiska utvecklingen \u00e4r en oj\u00e4mn och kombinerad politik, ett spr\u00e4ckligt m\u00f6nster av parlamentariska statsskick i occidenten och auktorit\u00e4ra nizam i orienten. Kung Hamad av Bahrain \u00e4r lika mycket 2011 som hans v\u00e4n Barack Obama. Det som skiljer ut den arabiska revolutionen \u00e4r att den utspelar sig i v\u00e4rldssystemets k\u00e4nsligaste och svagaste l\u00e4nk, d\u00e4r de ekonomiska och politiska mots\u00e4ttningarna koncentrerats i en stabilitet som visat sig rymma spr\u00e4ngkraft. Laddningar riskerar att g\u00e5 av genom hela systemet.<\/p>\n

6. Revolutionen grundas i fredlig massaktion<\/strong>
\nRevolutionen i arabv\u00e4rlden har visat vilken kraft som finns i icke-v\u00e5ld. Men \u201dicke-v\u00e5ld\u201d \u00e4r h\u00e4r str\u00e4ngt taget inte det r\u00e4tta ordet. N\u00e4r Kairos folkmassor intog stadens centrum den 28 januari utk\u00e4mpades timsl\u00e5nga gatubataljer mot polisstyrkorna, med stenar, p\u00e5kar, flaskor. \u00c4nnu mer v\u00e5ldsam var kampen i den smutsiga industristaden Suez. N\u00e4r Mubaraks baltagiya angrep Tahrir 2 februari f\u00f6rsvarades torget i dygnsl\u00e5nga strider med brandbomber och barrikader; insatserna fr\u00e5n Muslimska Br\u00f6draskapets ungdomsgrupper var s\u00e4rskilt avg\u00f6rande f\u00f6r att h\u00e5lla linjerna.
\nMen i s\u00e5v\u00e4l den tunisiska som den egyptiska revolutionen var v\u00e5ldet l\u00e5gintensivt. Skjutvapen anv\u00e4ndes aldrig. S\u00e5 fort revolution\u00e4rerna kunde avst\u00e5 fr\u00e5n gatuv\u00e5ld gjorde de just det, och f\u00f6ll tillbaka till det fredliga utg\u00e5ngsl\u00e4get. Den st\u00f6rsta prestationen h\u00e4rvidlag utf\u00f6rdes utan tvekan efter Mubaraks sista tal, som spr\u00e4ckte de skyh\u00f6ga f\u00f6rv\u00e4ntningarna p\u00e5 hans avg\u00e5ng. Vi var m\u00e5nga som f\u00f6rutsp\u00e5dde att Kairo och Alexandria skulle s\u00e4ttas i brand dagen d\u00e4rp\u00e5. I st\u00e4llet r\u00f6rde sig demonstrationerna mot nya strategiska m\u00e5l \u2013 presidentpalatset och tevehuset i Kairo, milit\u00e4rf\u00f6rl\u00e4ggningen i Alexandria \u2013 utan att s\u00e5 mycket som en sten kastades. S\u00e5dan massdisciplin var en garanti f\u00f6r att demonstrationerna skulle bli st\u00f6rre \u00e4n n\u00e5gonsin f\u00f6rr\u2009u8201 \u2013\u2009u8201 och just den dagen, fredagen den 11 februari, blev trycket p\u00e5 al-nizam till slut f\u00f6r h\u00e5rt: milit\u00e4ren ingrep, Mubarak f\u00f6rsvann.
\nSalmiyya, salmiyya, \u201dfredligt, fredligt\u201d, \u00e4r en annan av den arabiska revolutionens refr\u00e4nger, som sjungits fr\u00e5n Fez till Hama. S\u00e5v\u00e4l i Bahrain som i Jemen har de demonstrerande massorna reagerat p\u00e5 regimens massakrer med att bef\u00e4sta sin trohet till principen\u2009f3 \u2013\u2009f3 inte minst imponerande i just Jemen, som \u00e4r ett av v\u00e4rldens vapent\u00e4taste l\u00e4nder. Det har haft minst tre strategiska f\u00f6rdelar: 1) regimens utrymme f\u00f6r att tala om \u201dterrorister\u201d och r\u00e4ttf\u00e4rdiga nya massakrer har inskr\u00e4nkts. 2) revolution\u00e4rerna har bevarat sitt moraliska \u00f6vertag, en av deras fr\u00e4msta resurser. 3) en specialisering av revolutionen \u2013 v\u00e4pnad kamp bedrivs i allm\u00e4nhet av grupper av unga m\u00e4n \u2013 har undvikits till f\u00f6rm\u00e5n f\u00f6r st\u00e4ndigt f\u00f6rdjupad massaktion.
\nP\u00e5 en mer allm\u00e4n niv\u00e5 f\u00f6ljer att \u201drevolution\u201d v\u00e5ren 2011 inte l\u00e4ngre f\u00f6rknippas med terror och blodbad utan med festivalyra, masskreativitet och sublim sk\u00f6nhet. Ikonbilden f\u00f6r al-thawra \u00e4r s\u00e5ledes inte en h\u00f6jd kalashnikov, utan demonstranterna p\u00e5 Kasr al-Nil-bron p\u00e5 v\u00e4g in mot Tahrir-torget den 28 januari. Trots att Mubaraks poliser skjuter med sina vattenkanoner rakt mot deras kroppar forts\u00e4tter de med orubblig beslutsamhet sin b\u00f6n. Till slut v\u00e4nder poliserna.
\nSlutsatsen av detta \u00e4r inte att icke-v\u00e5ld \u00e4r heligt i alla l\u00e4gen. Den libyska revolutionen var f\u00f6r sin \u00f6verlevnad tvungen att v\u00e4xla \u00f6ver till v\u00e4pnad kamp \u2013 men det var just ett p\u00e5tvingat val i sista hand, som f\u00f6rsatte revolutionen i nya sv\u00e5ra bel\u00e4genheter. I st\u00e4llet visar den arabiska revolutionen att den mest framg\u00e5ngsrika kampformen\u2009f3 \u2013\u2009f3 d\u00e4r den \u00e4r m\u00f6jlig\u2009f3 \u2013 \u00e4r massaktion med ett fredligt grundl\u00e4ge, men i f\u00f6renlighet med l\u00e5gintensivt v\u00e5ld mot statens styrkor.
\n
\n7. Arbetarklassen f\u00e5r revolutionen att lyfta<\/strong>
\nRevolutionen i arabv\u00e4rlden visar \u00e5terigen att borgarklassen i periferin \u00e4r of\u00f6rm\u00f6gen att p\u00e5 egen hand l\u00f6sa de demokratiska uppgifterna. I Tunisien sk\u00f6t revolutionen fart n\u00e4r den fackliga landsorganisationen UGTT kastade sig in med en halv miljon medlemmars fulla kraft, organiserade rullande strejker och lokala diskussionsm\u00f6ten \u00f6ver hela landet och gav d\u00e4rmed processen stadga och riktning. UGTT hade inkorporerats i Ben Alis nizam men beh\u00e5llit en restkomponent av sj\u00e4lvst\u00e4ndighet och p\u00e5 senare \u00e5r radikaliserats under trycket fr\u00e5n gr\u00e4sr\u00f6tterna.
\nI Egypten var den enskilt viktigaste f\u00f6rel\u00f6paren till revolutionen den exempell\u00f6sa strejkv\u00e5g som b\u00f6rjade i december 2006. Kvinnliga arbetare p\u00e5 Mellan\u00f6sterns st\u00f6rsta textilfabrik i Mahalla al-Kubra drog med sig sina manliga kollegor och stoppade produktionen i den f\u00f6rsta av en l\u00e5ng serie sensationellt framg\u00e5ngsrika strejker i textilindustrin och senare ocks\u00e5 i andra sektorer; den st\u00f6rsta sociala r\u00f6relsen i Egypten sedan Nasser kom till makten. I slutet p\u00e5 1980-talet l\u00e5g antalet strejker p\u00e5 mellan 25 och 80 per \u00e5r men sedan 2007 har de varit fler \u00e4n 600. Men om den tunisiska revolutionen hade en ryggrad i UGTT hade Egypten i januari 2011 fortfarande bara tv\u00e5 sm\u00e5 oberoende fackf\u00f6rbund \u2013 ett f\u00f6r skatteindrivare, ett f\u00f6r sjukv\u00e5rdstekniker\u2009f3 \u2013\u2009f3 och det statliga facket ETUF var alltj\u00e4mt en spion- och karri\u00e4rtj\u00e4nst. Inga fackf\u00f6reningar stod redo att ingripa i kampen.
\nRedan den 30 januari utropade arbetaraktivister p\u00e5 Tahrir bildandet av en oberoende landsorganisation. Strejkappeller utgick. De hade emellertid ingen omedelbar verkan eftersom regimen reagerade p\u00e5 revolutionens er\u00f6vring av stadsk\u00e4rnorna i landet genom att inf\u00f6ra uteg\u00e5ngsf\u00f6rbud, st\u00e4nga bankerna och genomf\u00f6ra vad en aktivist kallat en kapitalistisk terrorstrejk, i syfte att f\u00e5 massorna att l\u00e4ngta tillbaka till ett normalt liv i lugn och ro, med Mubarak i orubbat bo. Den egyptiska ekonomin l\u00e5g i praktiken nere.
\nStrategin misslyckades och massdemonstrationerna bara v\u00e4xte. Den sista s\u00f6ndagen innan Mubaraks fall bytte s\u00e5 al-nizam fot, h\u00e4vde eller minskade uteg\u00e5ngsf\u00f6rbuden, \u00f6ppnade bankerna och gav startsignal till produktionen i fabrikerna f\u00f6r att f\u00f6rs\u00f6ka skapa en k\u00e4nsla av att allt var som vanligt igen \u2013 och d\u00e5 slog strejkerna till. Textilarbetare, l\u00e4kemedelstillverkare, advokater, soparbetare, t\u00e5g- och bussf\u00f6rare, l\u00e4kare, elektriker, st\u00e5larbetare, journalister, olje- och gasarbetare, bryggare, transportarbetare vid Suezkanalen och or\u00e4knade andra grupper gick spontant ut i egna strejker, f\u00f6r sina specifika krav \u2013 ofta riktade mot n\u00e5gon lokal f\u00f6retagsdespot \u2013 och mot al-nizam. Massdemonstrationerna sv\u00e4llde till nya rekordniv\u00e5er\u2009f3 \u2013\u2009f3 fr\u00e5n Suez till Luxor\u2009f3 \u2013\u2009f3 och nu gick det snabbt, det r\u00e4ckte med fem dagar av strejker f\u00f6r att Mubarak skulle falla.
\nOmv\u00e4nt har revolutionens seger dr\u00f6jt i de l\u00e4nder d\u00e4r arbetarklassen haft sv\u00e5rast att lamsl\u00e5 regimerna med kollektiv aktion. Det g\u00e4ller i synnerhet de flesta oljel\u00e4nder, som Libyen och Bahrain, d\u00e4r h\u00e4rskarna mycket medvetet valt att importera g\u00e4starbetare. S\u00e5 fort de st\u00e4ller till problem kan de helt sonika utvisas, eftersom de saknar medborgarskap. Det \u00e4r en strategi f\u00f6r att s\u00e4kra arbetsfreden p\u00e5 oljef\u00e4lten som f\u00f6rfinats intill perfektion i gulfl\u00e4nderna. S\u00e5lunda h\u00e4mtas merparten av gulfl\u00e4ndernas arbetarklass fr\u00e5n Sydasien: fr\u00e4mmande, servila arbetararmassor som n\u00e4r som helst kan skickas hem. I Bahrain har den halva av befolkningen som \u00e4r inhemsk, och som till en \u00f6verv\u00e4ldigande majoritet st\u00f6der revolutionen, inte f\u00f6rm\u00e5tt tvinga kung Hamad till kapitulation eftersom det fr\u00e4mst \u00e4r pakistanier som utf\u00f6r nyckelarbetena. I Libyen decimerades arbetarklassen n\u00e4r hundratusentals g\u00e4starbetare flydde hem hals \u00f6ver huvud s\u00e5 fort oroligheterna b\u00f6rjade. De inhemska arbetarskikten hade inte samma koncentrerade slagf\u00f6rm\u00e5ga som i Tunisien eller Egypten, utspridda som de var \u00f6ver ett glesbefolkat territorium.
\nInget av detta betyder att den arabiska revolutionen \u00e4r uteslutande prolet\u00e4r. Tv\u00e4rtom \u00e4r den i varje land hittills en utpr\u00e4glat klass\u00f6verskridande r\u00f6relse\u2009u8201 \u2013\u2009u8201\u00a0 \u00e4ven sm\u00e5borgare och rentav vissa storborgare har anslutit sig, liksom \u00f6vriga skikt drivna av en djup alienation fr\u00e5n al-nizam. Men fr\u00e5n Tunisien och Egypten st\u00e5r det klart att tyrannernas fall fr\u00e4mst var arbetarklassens verk, av det enkla sk\u00e4let att den innehade det effektivaste vapnet f\u00f6r att s\u00e4nka regimen.\u00a0 D\u00e4rut\u00f6ver var det ocks\u00e5 arbetarna, i s\u00e5v\u00e4l Sidi Bouzid som Suez, som drev den mest militanta kampen och fyllde t\u00e5gen med sin v\u00e4ldiga numer\u00e4r. Arbetarklassen har d\u00e4rmed agerat som demokratir\u00f6relsens chocktrupper \u2013 men efter Ben Alis och Mubaraks fall ocks\u00e5 som en klass i egen r\u00e4tt med fler uppgifter att l\u00f6sa.<\/p>\n

8. Ledningen \u00e4r l\u00f6s och flytande<\/strong>
\nRevolutionen i aradv\u00e4rlden har \u00e5teruppfunnit den mest radikala formen av deltagande politik genom att inte utse n\u00e5gra ledare. Man beh\u00f6vde inte ha ett anarkistiskt f\u00f6rflutet f\u00f6r att drabbas av djup fascination och beundran inf\u00f6r de aktivister p\u00e5 Tahrir-torget som konsekvent v\u00e4grade identifiera en eller annan individ som sin ledare, hur mycket v\u00e4sterl\u00e4ndska journalister \u00e4n fr\u00e5gade dem. \u00c4r det Mohammed el-Baradei? Wael Ghonim? N\u00e5gon fr\u00e5n Muslimska Br\u00f6draskapet? Revolution\u00e4rerna svarade med en mun Nej! och f\u00f6rklarade att de var sina egna ledare. Rapporterna fr\u00e5n Tahrir var samst\u00e4mmiga i sina bilder av ett horisontellt myller p\u00e5 torget, med sj\u00e4lvorganiserade vakter och volont\u00e4rer som utan synliga hierarkier l\u00f6ste alla problem fr\u00e5n inf\u00f6rsel av mat till sjukv\u00e5rd. Beslut fattades med acklamation eller handuppr\u00e4ckning. \u201dDet finns mer transparens och j\u00e4mlikhet h\u00e4r p\u00e5 Tahrir \u00e4n n\u00e5gonting jag n\u00e5gonsin sett under Mubarak-regimen; vem som helst och alla f\u00e5r komma till tals, och det g\u00f6r kraven som kommer ur processen \u00e4n mer kraftfulla\u201d, vittnade f\u00f6rfattaren Ahdaf Soueif.
\n\u00c4ven detta \u00e4r dock en sanning med modifikation. I varje arabisk revolution hittills har det fr\u00e5n b\u00f6rjan funnits \u2013 om \u00e4n l\u00f6st sammansatta \u2013 kadrer av h\u00e4ngivna aktivister som med extraordin\u00e4r lyh\u00f6rdhet f\u00f6r st\u00e4mningar\u00a0\u00a0 har kallat till demonstrationer, delat ut instruktioner, eldat p\u00e5 och i praktiken ut\u00f6vat ledarskap. Kadrernas politiska sammans\u00e4ttning \u00e4r p\u00e5fallande lika fr\u00e5n Casablanca till Aden, konsekvent uppbyggda p\u00e5 de tre traditionella oppositionsstr\u00f6mningarna med massbas i arabv\u00e4rlden: nationalism, islamism och socialism. \u00c4ven liberala element, om \u00e4n mindre betydelsefulla rent numer\u00e4rt, har haft en n\u00e4rvaro.
\nUnga aktivister med ideologisk hemvist i n\u00e5got av de tre-fyra l\u00e4gren har s\u00e5 kommit samman och agerat barnmorskor \u00e5t en revolution som f\u00f6renats under en \u00f6verideologi av demokratisk, populistisk nationalism. De respektive nationsflaggorna har pl\u00f6tsligt blivit revolution\u00e4ra symboler. Gr\u00f6na och r\u00f6da fanor har lyst med sin fr\u00e5nvaro \u2013 Che Guevara-fanor har dock vajat i s\u00e5v\u00e4l Tunis som Sana\u2019a \u2013 och d\u00e4r den iranska revolutionen fr\u00e5n f\u00f6rsta b\u00f6rjan kl\u00e4dde sig i religi\u00f6s skrud har islamistiska slagord och symboler h\u00e4r mest synts till i utkanterna. \u00c4ven antiimperialismen har varit s\u00e5 gott som osynlig, \u00e5tminstone som subjektiv ideologi; inga israeliska eller amerikanska flaggor har br\u00e4nts eller ambassader attackerats (trots att b\u00e5da l\u00e5g ett stenkast fr\u00e5n Tahrir). I st\u00e4llet har den arabiska revolutionens enande, sj\u00e4lvtillr\u00e4ckliga subjekt varit just al-sha\u2019ab, folket.
\nS\u00e5dan populism \u2013 n\u00e4rmast ideologil\u00f6s i sin gener\u00f6sa omfamning \u2013 har naturligtvis medvetet underbl\u00e5sts av aktivisterna. Det har varit en garanti f\u00f6r deras sensationella f\u00f6rm\u00e5ga att mobilisera hela befolkningar: om Tahrir hade uppfattats som ett socialistiskt projekt, eller som t\u00e4tt knutet till Br\u00f6draskapet, eller som en angel\u00e4genhet f\u00f6r elitliberalerna i Ghad hade inte alla egyptier k\u00e4nt sig hemma d\u00e4r. Men det som varit al-thawras st\u00f6rsta styrka har ocks\u00e5 varit dess fr\u00e4msta svaghet.<\/p>\n

9. Revolutionen \u00e4r en refo-lution<\/strong>
\nRevolutionen i arabv\u00e4rlden \u00e4r m\u00e5h\u00e4nda ingen revolution alls. Den 3 mars kom sociologen Asef Bayat, den fr\u00e4msta experten p\u00e5 Mellan\u00f6sterns masspolitik, med en f\u00e4rsk analys av den dynamik som kopplat sitt grepp om regionen, utan klara historiska paralleller. Han framh\u00f6ll att Tunisien och Egypten genomlevt de snabbaste revolutionerna i modern historia: f\u00f6r tunisierna tog det en m\u00e5nad, f\u00f6r egyptierna bara 18 dagar att st\u00f6rta tyranner som suttit i decennier. Men farten och fredligheten hade ocks\u00e5 en baksida. \u201dDet fanns inte mycket tid f\u00f6r oppositionen att etablera parallella maktorgan som kunde ta kontroll \u00f6ver den nya staten.\u201d I st\u00e4llet kom de triumferande massorna att st\u00e4lla krav p\u00e5 den befintliga statsapparaten att genomf\u00f6ra deras \u00f6nskningar. Tydligast var denna logik i Egypten, d\u00e4r revolutionen aldrig formerade sina egna styrkor f\u00f6r att r\u00f6ja undan Mubarak och ta makten, utan i st\u00e4llet bad Mubaraks egen arm\u00e9 att g\u00f6ra jobbet \u00e5 dess v\u00e4gnar. \u201dH\u00e4ri ligger revolutionernas centrala anomali: de ut\u00f6var en oerh\u00f6rd social makt, men saknar administrativa befogenheter; de samlar en remarkabel hegemoni, men regerar inte i praktiken. S\u00e5ledes f\u00f6rblir den sittande makten intakt; det har inte uppst\u00e5tt n\u00e5gra nya stater eller styrande organ, inga nya medel eller metoder f\u00f6r statsmakt som helt f\u00f6rkroppsligar revolutionens vilja.\u201d<\/p>\n

\u00c4ven i detta avseende, menade Asef Bayat, skiljer sig den arabiska revolutionen fr\u00e5n den \u00f6steuropeiska. Den senare kunde om\u00f6jligen n\u00f6ja sig med n\u00e5gra halvmesyrer; de stalinistiska systemen m\u00e5ste falla i sin helhet. Snarare kan analogier dras med h\u00e4ndelserna i Georgien 2003 eller Ukraina \u00e5rsskiftet 2004-2005 d\u00e4r massprotester tvingade bort impopul\u00e4ra ledare. Men olikheterna \u00e4r st\u00f6rre: Bayat framh\u00f6ll nu den klassiska form av revolution\u00e4r politik som skiljde ut Tunisien och Egypten fr\u00e5n alla moderata \u201df\u00e4rgrevolutioner\u201d. H\u00e4r kom inte bara fackf\u00f6reningar och oppositionspartier upp till ytan, utan ocks\u00e5 bonder\u00f6relser, lokala r\u00e5d f\u00f6r sluminv\u00e5nare, ungdomskommitt\u00e9er som st\u00e4dade sina kvarter, studentgrupper som str\u00f6mmade till utbildningsministeriet f\u00f6r att kr\u00e4va nya kursplaner, \u201ddet slags folkliga engagemang som uppst\u00e5r i exceptionella tider\u201d. Och samtidigt: al-nizam \u00e4r ett huvud mindre, men den lever \u00e4nnu, i synnerhet i Egypten. Revolution\u00e4rerna forts\u00e4tter att v\u00e4nda sig till den med sina krav.<\/p>\n

Hur ska vi f\u00f6rst\u00e5 denna m\u00e4rkliga hybrid mellan reform och revolution? Bayat f\u00f6reslog helt enkelt att vi kallar den \u201drefo-lution\u201d. Den arabiska refo-lutionens kanske fr\u00e4msta styrka \u00e4r att den undvikit de giljotiner, utrensningar och summariska r\u00e4tteg\u00e5ngar som s\u00e5 m\u00e5nga revolutioner urartat i. Dess svaghet \u00e4r uppenbar: \u201drefo-lutioner b\u00e4r p\u00e5 risken f\u00f6r kontrarevolution\u00e4r restauration, just f\u00f6r att revolutionen inte har tagit sig in i statsmaktens nyckelinstitutioner.\u201d<\/p>\n

I s\u00e5v\u00e4l Tunisien som Egypten ruvar f\u00f6re detta h\u00f6ga statstj\u00e4nstem\u00e4n, storf\u00f6retagare, chefredakt\u00f6rer, underr\u00e4ttelseagenter, partipampar och \u2013 naturligtvis \u2013 generaler som g\u00f6r allt f\u00f6r att, \u00f6ppet eller f\u00f6rstulet, r\u00e4dda livet p\u00e5 al-nizam. \u201dDet finns\u201d, avslutade Bayat sin artikel, \u201dingen annan utv\u00e4g f\u00f6r att f\u00f6rverkliga meningsfull f\u00f6r\u00e4ndring \u00e4n att omvandla refo-lutioner till revolutioner.\u201d
\nKnappt hade Bayat satt punkt f\u00f6rr\u00e4n en ny uppflammande revolution lovade att statuera just ett s\u00e5dant exempel. Till f\u00f6ljd av Gaddafis extrema reaktion blev det tidigt uppenbart att allt eller inget g\u00e4llde i Libyen: antingen \u00f6verlevde den befintliga statsapparatens med sitt absoluta j\u00e4rngrepp \u00f6ver befolkningen, eller s\u00e5 krossades den i sin helhet. Ingen halv-nizam var m\u00f6jlig. I Benghazi och andra befriade st\u00e4der i \u00f6st uppr\u00e4ttade revolutionen, enligt det m\u00f6nster som saknats i s\u00e5v\u00e4l Tunisien som Egypten, sina egna maktorgan; med de arm\u00e9enheter som hoppade av, de \u00f6vertagna oljeinstallationerna, de egna radiokanalerna och tidningar liknade \u201ddet fria Libyen\u201d en ny stat, styrd av en h\u00f6gsta provisorisk regering med mandat fr\u00e5n lokala r\u00e5d. Dubbelmakten, nollsummespelet var p\u00e5 plats. Den f\u00f6rsta veckan av exploderande befrielse i Libyen tydde d\u00e4rmed p\u00e5 att den arabiska revolutionen skulle g\u00e5 in i ett nytt stadium.
\n
\n10. F\u00f6r att revolutionen ska segra m\u00e5ste den bli permanent<\/strong>
\nDen arabiska refo-lutionens paradoxer v\u00e4cker ob\u00f6nh\u00f6rligen fr\u00e5gan om den permanenta revolutionens logik.
\nTeorin om permanent revolution skisserades f\u00f6rst av Karl Marx och kodifierades sedan av Leo Trotskij. I korthet och grovt f\u00f6renklat s\u00e4ger teorin att den demokratiska revolutionen och den socialistiska inte kan separeras\u2009utan tv\u00e4rtom h\u00e4nger ihop i ett enda fl\u00f6de, en enda oavbruten \u2013\u2009 \u201dpermanent\u201d \u2013 process av samh\u00e4llsomvandling, som b\u00f6rjar med krav p\u00e5 demokrati och slutar i \u00f6vertagandet av produktionsmedlen. I l\u00e4nder i periferin kommer arbetarklassen att vara drivande redan fr\u00e5n b\u00f6rjan i striden f\u00f6r de mest grundl\u00e4ggande demokratiska r\u00e4ttigheterna, eftersom bourgeoisien d\u00e4r \u00e4r f\u00f6r vek och korrupt f\u00f6r att kasta omkull despotismen.
\nProblemet f\u00f6r denna teori \u00e4r naturligtvis att den arketypiska permanenta revolutionen \u2013 den i oktober 1917 \u2013 inte konsoliderade och f\u00f6rdjupade segrarna fr\u00e5n februari utan upph\u00e4vde dem. Icke desto mindre gjorde sig logiken g\u00e4llande i Tunisien och Egypten, d\u00e4rf\u00f6r att den l\u00e5g i h\u00e4ndelsernas sj\u00e4lva natur. Det f\u00f6rsta p\u00e5budet fr\u00e5n den milit\u00e4rjunta som tagit \u00f6ver efter Mubarak var att Egyptens arbetare m\u00e5ste \u00e5terg\u00e5 till arbetet, med vite av ospecificerade \u00e5tg\u00e4rder, eftersom strejker \u201dskadade landets s\u00e4kerhet\u201d. De \u00e5terv\u00e4ndande kapitalisterna h\u00e4lsade p\u00e5budet med l\u00e4ttnad. Det kom inte en dag f\u00f6r sent f\u00f6r dem. Men strejkerna fortsatte. Under mars ebbade emellertid de flesta av dem ut \u2013 ofta efter lokala segrar, bland annat p\u00e5 textilfabriken i Mahalla al-Kubra \u2013 och generalerna kunde ost\u00f6rt leda landet mot ny stabilitet. De gjorde det utan att \u00f6ppna processen f\u00f6r revolution\u00e4rernas egna n\u00e4tverk, utan att tillgodose n\u00e5gra av de mest grundl\u00e4ggande kraven \u2013 h\u00e4vda undantagslagar, kasserad konstitution, ett provisoriskt r\u00e5d f\u00f6r att leda \u00f6verg\u00e5ngen till demokrati \u2013 och utan att rucka p\u00e5 sina egna djupt f\u00f6rskansade maktpositioner. Resultatet av den egyptiska refo-lutionen \u00e4r att pelaren f\u00f6r Mubaraks styre st\u00e5r kvar, om \u00e4n utan sitt gamla kapit\u00e4l.
\n\u00c4nnu starkare blev de konservativa eller direkt kontrarevolution\u00e4ra krafterna av folkomr\u00f6stningen den 19 mars. I st\u00e4llet f\u00f6r att skriva om konstitutionen fr\u00e5n grunden f\u00f6reslog milit\u00e4rjuntans snabbutredare begr\u00e4nsade f\u00f6r\u00e4ndringar av enskilda paragrafer, under f\u00f6rev\u00e4ndning av att snabbt m\u00f6jligg\u00f6ra parlaments- och presidentval. De revolution\u00e4ra grupperna splittrades. Somliga st\u00f6dde f\u00f6rslagen just f\u00f6r att skynda p\u00e5 \u00f6verf\u00f6ringen av makten fr\u00e5n generaler till valda politiker, men andra varnade f\u00f6r att sj\u00e4lva revolutionen var i fara. Muslimska Br\u00f6draskapet l\u00f6sgjorde sig fr\u00e5n sin allians med sekul\u00e4ra revolution\u00e4rer, varav de flesta st\u00f6dde en nej-r\u00f6st, och enades p\u00e5 ja-sidan med resterna av NDP. En f\u00f6rkrossande majoritet \u2013 77 procent \u2013 r\u00f6stade ja, vilket fick f\u00f6rfattaren Alaa al-Aswany att dra slutsatsen att Muslimska Br\u00f6draskapet, NDP, guvern\u00f6rer, f\u00f6retagsledare, underr\u00e4ttelseagenter och andra reaktion\u00e4ra krafter satt Egypten p\u00e5 kurs mot en ny skendemokrati. Risken \u00e4r uppenbarligen \u00f6verh\u00e4ngande att h\u00f6stens val ger segern \u00e5t Br\u00f6draskapet och\/eller NDP, de tv\u00e5 b\u00e4st organiserade partierna i landet, gynnade av ett valkretsbaserat valsystem, medan nyf\u00f6dda v\u00e4nsterpartier kan h\u00e5llas ute. Lika oundg\u00e4ngligt som Br\u00f6draskapet var i den revolution\u00e4ra alliansen, lika n\u00f6dv\u00e4ndigt \u00e4r det f\u00f6r Egyptens progressiva krafter att ta strid mot dess dominerande h\u00f6gerfalang n\u00e4r Mubarak nu \u00e4r borta. Ett Egypten under dess styre skulle m\u00f6jligen vara positivt f\u00f6r oberoendet fr\u00e5n imperialismen och solidariteten med Palestina, men avgjort negativt f\u00f6r kvinnor och kopter, det vill s\u00e4ga f\u00f6r en majoritet av landets befolkning.
\nDen logik som uppenbaras h\u00e4r\u2009 \u2013\u2009 i bindestrecket mitt i refo-lutionen\u2009 \u2013\u2009 \u00e4r f\u00f6ljande: om revolutionen inte blir permanent riskerar den att stanna vid kosmetiska reformer.
\nI Tunisien har permanensen varit st\u00f6rre. Ben Alis gamla diktaturparti RCD \u2013 motsvarigheten till Mubaraks NDP \u2013 har avvecklats och f\u00f6rbjudits, journalister har tagit \u00f6ver sina tidningar, de mest korrupta f\u00f6retagsledarnas egendomar exproprierats, guvern\u00f6rer och borgm\u00e4stare med band till al-nizam avsatts. Om den processen forts\u00e4tter i Tunisien och f\u00e5r f\u00e4ste i Egypten, eller kanske i n\u00e5got annat land som st\u00e5r p\u00e5 tur \u2013 Jemen, Libyen \u2013 st\u00e4rks utsikterna till en permanent dynamik: en f\u00f6rdjupad demokratisering.
\nTill de positiva faktorerna h\u00f6r h\u00e4r den uppenbara folkk\u00e4rleken till al-thawra, stoltheten \u00f6ver vad som \u00e5stadkommits och medvetenheten om att segrarna m\u00e5ste v\u00e5rdas med vaksamhet. Till de negativa faktorerna h\u00f6r v\u00e4nsterns svaghet. Den \u00e4r inte bara ett resultat av decenniers repression, utan minst lika mycket en f\u00f6ljd av v\u00e4nsterns globala tillbakag\u00e5ng. Det har tillfallit de arabiska massorna att \u00e5teruppfinna revolution\u00e4r politik fr\u00e5n vad som n\u00e4ra nog \u00e4r ett noll\u00e4ge. Den enda v\u00e4nsterkraft i v\u00e4rlden som hade kunnat alliera sig med dem och str\u00e4cka ut h\u00e4nderna till de progressiva l\u00e4gren \u00e4r Ch\u00e1vez, Ortega, Castro och andra latinamerikanska ledare, men n\u00e4r de tog st\u00e4llning f\u00f6r Gaddafi br\u00e4nde de alla broar. Den v\u00e4nster som vill gjuta permanens i revolutionen \u00e4r \u00e4nnu svag och isolerad.<\/p>\n

11. Den st\u00f6rsta permanensen \u00e4r kvinnornas<\/strong>
\nRevolutionen i arabv\u00e4rlden har ingen ledare \u2013 utom en. Den jemenitiska revolutionen har lyft upp en individ p\u00e5 sina axlar. Hon heter Tawakkol Karman och leder organisationen Kvinnliga journalister utan gr\u00e4nser. Arresteringen av henne den 22 januari var den gnista som t\u00e4nde just den jemenitiska pr\u00e4rien; folkmassor str\u00f6mmade ut f\u00f6r att kr\u00e4va hennes frigivning, regimen chockades, efter bara en dag bakom galler stod hon fri igen. Sedan dess har hon organiserat de v\u00e5gor av massdemonstrationer som i skrivande stund sl\u00e5r in allt h\u00f6gre \u00f6ver president Salehs tron.
\nDet talas om att Tawakkol Karman \u00e4r den naturliga eftertr\u00e4daren till Saleh. Oavsett om s\u00e5 blir fallet eller ej kommer v\u00e4rlden att f\u00e5 h\u00f6ra talas mer om henne och hennes systrar. Deras tid har \u00e4ntligen kommit, och den permanenta revolutionens logik \u00e4r kanske ingenstans s\u00e5 lysande stark som just h\u00e4r: den demokratiska revolutionen m\u00e5ste samtidigt vara feministisk. De tv\u00e5 kan inte skiljas \u00e5t i tv\u00e5 separerade faser, enligt det argument som manliga revolution\u00e4rer i alla tider f\u00f6rt fram: f\u00f6rst st\u00f6rtar vi tyrannen, l\u00e5ngt senare kan vi ta itu med kvinnofr\u00e5gan. Tawakkol Karman och hennes systrar m\u00e5ste se till att smida medan j\u00e4rnet \u00e4r varmt. Det g\u00e4ller i hela regionen, d\u00e4r kvinnors deltagande varit i\u00f6gonenfallande \u00f6verallt, i synnerhet bland de unga kaderaktivisterna. Deras tid m\u00e5ste vara nu.
\n
\n12. \u00d6verlevnad \u00e4r revolutionens f\u00f6rsta premiss<\/strong>
\nRevolutionen i arabv\u00e4rlden tog en ny v\u00e4ndning i Libyen som f\u00f6rorsakade sv\u00e5r f\u00f6rvirring i den v\u00e4sterl\u00e4ndska v\u00e4nstern. Allt hade hittills varit enkelt: helhj\u00e4rtat, hundrafemtioprocentigt st\u00f6d till al-thawra, mot tveh\u00e5gsna liberaler och v\u00e4stledare i hycklande maskopi med diktaturen. Men pl\u00f6tsligt blev det komplicerat. De libyska revolution\u00e4rerna beg\u00e4rde milit\u00e4rt underst\u00f6d i form av flygf\u00f6rbudszon och bombningar.
\nH\u00e4r \u00e4r inte platsen f\u00f6r en full\u00f6dig argumentation f\u00f6r det n\u00f6dv\u00e4ndiga och korrekta i interventionen, eller f\u00f6r en ing\u00e5ende analys av motiven bakom v\u00e4stmakternas spel.3
\nMen l\u00e5t oss bara konstatera att seger f\u00f6r Gaddafi\u00a0 skulle vara ett fruktansv\u00e4rt bakslag f\u00f6r hela den arabiska revolutionen. Den skulle visa de \u00e5terst\u00e5ende diktatorerna hur man b\u00e4st \u00f6verlever: genom artillerigranater rakt in i obev\u00e4pnade folkmassor. Den skulle placera ut en h\u00e4mndlysten, blodt\u00f6rstig nizam mitt emellan Tunisien och Egypten. En seger f\u00f6r rebeller under NATO-beskydd, \u00e5 andra sidan, skulle brottas med problem. Den skulle tvingas slita sig loss fr\u00e5n beroende av imperialismen. Men en s\u00e5dan seger skulle i alla m\u00f6jliga l\u00e4gen vara att f\u00f6redra. Endast en revolution som alltj\u00e4mt \u00e4r vid liv kan g\u00f6ras permanent.
\n
\n13. Nu f\u00f6rskjuts styrkef\u00f6rh\u00e5llandena<\/strong>
\nRevolutionen i arabv\u00e4rlden kan fortfarande g\u00e5 hur som helst. Allt kan h\u00e4nda. Men s\u00e5 l\u00e4nge den existerar rymmer al-thawra oanade m\u00f6jligheter f\u00f6r en fortg\u00e5ende omm\u00f6blering av v\u00e4rldssystemet. Den g\u00f6r det p\u00e5 flera plan.
\nF\u00f6r det f\u00f6rsta har styrkef\u00f6rh\u00e5llandena i Mellan\u00f6stern redan f\u00f6rskjutits dramatiskt till f\u00f6rdel f\u00f6r massorna och till nackdel f\u00f6r imperialismen och sionismen: Hosni Mubarak \u00e4r oers\u00e4ttlig f\u00f6r USA och Israel. S\u00e5ledes slogs ocks\u00e5 den israeliska regimen \u2013 k\u00e4nd som \u201dMellan\u00f6sterns enda demokrati\u201d(alltid i trots mot uppenbara fakta)\u2009 \u2013 av panik n\u00e4r Mubarak vacklade, f\u00f6rs\u00f6kte frenetiskt \u00f6vertala \u00f6vriga v\u00e4stl\u00e4nder att h\u00e5lla honom p\u00e5 plats och kved av \u00e5ngest n\u00e4r han f\u00f6ll. I staten Israel r\u00e5der skr\u00e4ck f\u00f6r den arabiska demokratin. \u201dDessa ledare\u201d, sade f\u00f6rsvarsminister Ehud Barak med stor uppriktigt om Ben Ali och Hosni Mubarak, \u201dvar m\u00e5h\u00e4nda oacceptabla f\u00f6r sina folk, men de har varit synnerligen ansvarsfulla n\u00e4r det g\u00e4ller regional stabilitet.\u201d Diktatorerna \u00e4r \u201dmycket mer bekv\u00e4ma f\u00f6r oss \u00e4n folket p\u00e5 gatorna i de h\u00e4r l\u00e4nderna\u201d
\nLika dyster som situationen \u00e4r f\u00f6r staten Israel, lika ljus \u00e4r den f\u00f6r palestinierna. F\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen n\u00e5gonsin finns en m\u00f6jlighet till verkligt st\u00f6d fr\u00e5n demokratiska arabstater i kampen mot den sionistiska ockupationen. Vad h\u00e4nder n\u00e4sta g\u00e5ng staten Israel angriper ett grannfolk med bombmattor? Genuint demokratiska stater kommer inte att kunna h\u00e5lla sina folk p\u00e5 mattan s\u00e5 som Mubarak kunde; de kommer inte att kunna h\u00e5lla gr\u00e4nserna st\u00e4nga, inte smygkollaborera, inte handla och f\u00f6rhandla som om allt vore som vanligt.
\nF\u00f6r det andra har styrkef\u00f6rh\u00e5llandena i v\u00e4rldsmedierna redan f\u00f6rskjutits dramatiskt, fr\u00e5n etablerade mediehus i v\u00e4st till en ny fyr som lyser \u00f6ver v\u00e4rlden: Al-Jazeera. Den som stiftat bekantskap med denna kanal n\u00e5gon l\u00e4ngre tid vet att den saknar motstycke. H\u00e4r kan man se dokument\u00e4rserier om kroppsarbete v\u00e4rlden \u00f6ver, om vardagsliv i Kina, om skogssk\u00f6vling i Litauen, men framf\u00f6r allt kan man f\u00f6lja nyheterna s\u00e5 som de skildras av m\u00e4nniskor p\u00e5 plats. Ingen annan kanal har kommit s\u00e5 n\u00e4ra den arabiska revolutionen.
\nF\u00f6r det tredje f\u00f6rsk\u00f6ts styrkef\u00f6rh\u00e5llandena i den muslimska v\u00e4rlden till wahhabismens nackdel redan mycket tidigt under 2011. Al-Qaida drabbades av desperation. Fr\u00e5n sin horisont sammanfattade New York Times utvecklingen fullst\u00e4ndigt korrekt den 27 februari:
\n\u201dI n\u00e4ra tv\u00e5 decennier har al-Qaidas ledare f\u00f6rd\u00f6mt arabv\u00e4rldens diktatorer som k\u00e4ttare och lakejer \u00e5t v\u00e4st och kr\u00e4vt deras fall. Nu har folk i land efter land rest sig f\u00f6r att st\u00f6rta sina ledare \u2013 och al-Qaida spelar ingen som helst roll. Faktum \u00e4r att de l\u00f6st sammanfogade oppositionsr\u00f6relser som tr\u00e4tt fram s\u00e5 pl\u00f6tsligt och visat sig s\u00e5 kraftfulla skyr de tv\u00e5 centrala doktrinerna i al-Qaida-tron: mordiskt v\u00e5ld och religi\u00f6s fanatism. Demonstranterna har brukat v\u00e5ld defensivt, behandlat islam som en eftertanke och omfamnat demokratin, anatema f\u00f6r Osama bin Laden och hans anh\u00e4ngare. De senaste veckorna har varit en epokg\u00f6rande katastrof f\u00f6r al-Qaida.\u201d F\u00f6r progressiva krafter i Mellan\u00f6stern och \u00f6vriga v\u00e4rlden finns det f\u00e5 sk\u00e4l att jubla mer.
\nF\u00f6r det fj\u00e4rde har den arabiska revolutionen ibland framst\u00e5tt som ett enda gigantiskt projekt f\u00f6r att riva s\u00f6nder varenda f\u00f6rdom som finns om muslimer i v\u00e4st. I v\u00e4st har det sagts att muslimer inte kan det h\u00e4r med yttrandefrihet: nu utk\u00e4mpas den mest episka striden f\u00f6r yttrandefrihet i Riyadh och Tripoli, en kamp inte f\u00f6r n\u00e5gra banala karikatyrer utan f\u00f6r yttrandefrihet p\u00e5 liv och d\u00f6d, d\u00e4r m\u00e4nniskor riskerar allt f\u00f6r sin r\u00e4tt att f\u00e5 s\u00e4ga vad som helst. I v\u00e4st har det sagts att muslimer \u00e4r blodt\u00f6rstiga v\u00e5ldsverkare, men: salmiyya, salmiyya… I v\u00e4st har det sagts att muslimska kvinnor \u00e4r passiva offer f\u00f6r sina m\u00e4ns brutalitet och ingenting mer men: se Tawakkol Karman och hennes miljoner systrar. I v\u00e4st har det p\u00e5st\u00e5tts i decennier, ja upprepats intill ledans yttersta gr\u00e4ns, att muslimer inte f\u00f6rst\u00e5r sig p\u00e5 det h\u00e4r med demokrati.
\nSomliga har velat inbilla sig att yttrandefrihet, fredlighet, j\u00e4mst\u00e4lldhet, tolerans, m\u00e5ngfald och demokrati \u00e4r specifikt v\u00e4sterl\u00e4ndska eller europeiska eller rentav svenska v\u00e4rderingar. Med fullst\u00e4ndigt historisk kraft mobiliserar nu miljoner m\u00e4nniskor f\u00f6r exakt de h\u00e4r v\u00e4rderingarna, och d\u00e5 blir det synligt att de \u00e4r universella. Den arabiska revolutionen har \u00e5teruppfunnit universalismen, i objektiv protest mot en v\u00e4stv\u00e4rld som under senare \u00e5r har l\u00e5tit den politiska debatten pr\u00e4glas allt mer av partikularism, av en f\u00f6rest\u00e4llning om att allt gott vidh\u00e4ftar en viss v\u00e4sterl\u00e4ndsk identitet, medan muslimer st\u00e5r f\u00f6r det onda.
\nDet betyder inte att den europeiska islamofobin sj\u00e4lvklart kommer f\u00f6rsvagas. De som hatar muslimer reagerar inte n\u00f6dv\u00e4ndigtvis med rationell respons p\u00e5 empirisk stimuli. Hatet lever sitt eget liv i v\u00e5r del av v\u00e4rlden, med kugghjulen fast nedk\u00f6rda i en rullande politisk dynamik. Men det st\u00e5r klart att revolutionen i arabv\u00e4rlden gett antirasismen ett argument ut\u00f6ver det vanliga.
\nOch just detta \u00e4r, f\u00f6r det femte, den arabiska revolutionens st\u00f6rsta l\u00f6fte. Den har s\u00e4nt ut sin str\u00f6mkraft l\u00e5ngt bortom arabv\u00e4rldens gr\u00e4nser, till demokratiaktivister i Nordkorea och Zimbabwe, Kina och Armenien och \u2013\u2009 \u00e4n mer spektakul\u00e4rt\u2009u8201 \u2013\u2009u8201 till klassk\u00e4mpar i v\u00e4rldssystemets centrum. N\u00e4r den amerikanska arbetarklassen h\u00f6ll sin st\u00f6rsta styrkeuppvisning p\u00e5 decennier i Wisconsin, i kamp mot antifackliga lagar som till slut \u00e4nd\u00e5 gick igenom, var Egypten en sj\u00e4lvklar referenspunkt. N\u00e4r den brittiska arbetarklassen gjorde detsamma i London, i kamp mot slakten p\u00e5 offentliga sektorn, stod al-thawra modell.
\nN\u00e4r klasstriderna intensifieras i krisens USA och Europa finns nu, f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen p\u00e5 decennier, en f\u00f6rebild till hands. Tahrir har redan blivit ett nytt idiom, ett paradigm f\u00f6r progressiv politik med potentialer minst lika stora som de Dien Bien Phu en g\u00e5ng hade: skapa tv\u00e5, tre, m\u00e5nga Tahrir, eller som en grupp svenska aktivister uttryckte det p\u00e5 en st\u00f6ddemonstration p\u00e5 Sergels Torg i b\u00f6rjan av februari: \u201dAlla torg \u00e4r Tahrir\u201d. Ocks\u00e5 klimataktivister talar om det arabiska exemplet. Alla g\u00f6r det, alla som vill f\u00f6r\u00e4ndra n\u00e5got i v\u00e4rlden i progressiv riktning.
\nS\u00e5 tr\u00e4der \u00e4nnu en annan gammal sanning fr\u00e5n 1917 i dagen. Revolutionen m\u00e5ste b\u00f6rja n\u00e5gonstans i v\u00e4rldssystemets periferi, men den m\u00e5ste inte sluta d\u00e4r.<\/p>\n

NOTER
\nEgypt: The Moment of Change. Red: Rabab El-Mahdi & Philip Marfleet. Zed Books 2009
\n<\/em><\/p>\n

F\u00f6r en formidabel analys av gulfl\u00e4ndernas st\u00e4llning i den regionala och globala kapitalackumulationen, se Adam Hanieh: Khaleeji-Capital: Class-Formation and Regional Integration in the Middle-East Gulf, Historical Materialism, (2010) nr. 18, s. 35-76.
\n<\/em><\/p>\n

Se framf\u00f6r allt Gilbert Achcars texter i \u00e4mnet, samt bloggen Kild\u00e9n och \u00c5sman.<\/em><\/p>\n

En artikel av Andreas Malm<\/strong><\/h3>\n

Artikelf\u00f6rfattaren \u00e4r forskare, debbat\u00f6r och f\u00f6rfattare. Han har bland annat skrivit b\u00f6ckerna N\u00e4r kapitalet tar till vapen och Hatet mot muslimerna<\/strong><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien, Jemen… Land efter land i arabv\u00e4rlden omfattas av folkliga protester och uppror. Sagoskimret fr\u00e5n Tusen och en natt verkar idag l\u00e5ngt borta. Men vad \u00e4r bakgrunden till alla dessa sociala j\u00e4sningsprocesser? Och varf\u00f6r exploderar arabv\u00e4rlden just … Forts\u00e4tt l\u00e4sa →<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_jetpack_newsletter_access":"","_jetpack_dont_email_post_to_subs":false,"_jetpack_newsletter_tier_id":0,"_jetpack_memberships_contains_paywalled_content":false,"_jetpack_memberships_contains_paid_content":false,"footnotes":"","jetpack_publicize_message":"","jetpack_publicize_feature_enabled":true,"jetpack_social_post_already_shared":false,"jetpack_social_options":{"image_generator_settings":{"template":"highway","default_image_id":0,"font":"","enabled":false},"version":2},"jetpack_post_was_ever_published":false},"categories":[1],"tags":[],"class_list":["post-789","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-okategoriserade"],"jetpack_publicize_connections":[],"jetpack_featured_media_url":"","jetpack_sharing_enabled":true,"jetpack_shortlink":"https:\/\/wp.me\/sRzA9-789","_links":{"self":[{"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/789","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=789"}],"version-history":[{"count":5,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/789\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":793,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/789\/revisions\/793"}],"wp:attachment":[{"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=789"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=789"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=789"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}