{"id":8,"date":"2010-03-23T14:13:28","date_gmt":"2010-03-23T13:13:28","guid":{"rendered":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/?p=8"},"modified":"2010-09-30T09:33:28","modified_gmt":"2010-09-30T08:33:28","slug":"de-intellektuellas-mission-%e2%80%93-68-vanstern-som-ersattning-for-religionen","status":"publish","type":"post","link":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/2010\/03\/23\/de-intellektuellas-mission-%e2%80%93-68-vanstern-som-ersattning-for-religionen\/","title":{"rendered":"De intellektuellas mission – 68-v\u00e4nstern som ers\u00e4ttning f\u00f6r religionen"},"content":{"rendered":"

\u00c4nda sedan Emile Zola 1898 skrev sin ber\u00f6mda artikel J\u2019accuse<\/em> (Jag anklagar) i samband med Dreyfusaff\u00e4ren, har de intellektuella i m\u00e5nga sammanhang f\u00f6rknippats med rollen som sanningss\u00e4gare, de som protesterar mot or\u00e4ttvisor och f\u00f6rtryck.<\/strong><\/p>\n

I sin bok om 68-r\u00f6relsen och de v\u00e4nsterintellektuella f\u00f6rs\u00f6ker historikern Jens Ljunggren visa upp dessa intellektuellas roll, och f\u00f6rklara varf\u00f6r de agerade som de gjorde, i en tid d\u00e5 debattv\u00e5gorna \u00f6ver det r\u00e5dande samh\u00e4llets tillst\u00e5nd gick h\u00f6ga. I en kritisk n\u00e4rl\u00e4sning av Ljunggrens bok ger Per-Olof Mattsson en alternativ rundm\u00e5lning av tidsskedet och dess akt\u00f6rer.<\/strong><\/p>\n

Begreppet intellektuell \u00e4r inte l\u00e4tt att hantera. F\u00f6r en del \u00e4r det ett honn\u00f6rsord, f\u00f6r andra n\u00e5got fr\u00e4mmande \u2013 och kanske skr\u00e4mmande. Svenska Akademien definierar i sin ordlista en intellektuell som n\u00e5gon som \u00e4gnar sig \u00e5t tankeverksamhet, vetenskap eller f\u00f6rfattarverksamhet.
\nDet l\u00e5ter inte s\u00e5 komplicerat\u2026 och vem \u00e4gnar sig inte \u00e5t tankeverksamhet?<\/p>\n

Nu har dock begreppet intellektuell f\u00e5tt flera andra inneb\u00f6rder, och de \u00e4r inte bara beskrivande utan ocks\u00e5 v\u00e4rderande. I moderna borgerliga samh\u00e4llen har intellektuell f\u00e5tt den underf\u00f6rst\u00e5dda inneb\u00f6rden att beteckna en person som s\u00e4ger sanningar, och ofta obekv\u00e4ma sanningar. Den intellektuelle som social typ i ett svenskt sammanhang har nu unders\u00f6kts av historikern Jens Ljunggren.<\/p>\n

Ljunggren har uppenbarligen velat vara fyndig med titeln p\u00e5 sin studie om svenska v\u00e4nsterintellektuella. Filmen No Country for Old Men har blivit Inget land f\u00f6r intellektuella<\/em>. Det \u00e4r tyv\u00e4rr det enda fyndiga med studien.<\/p>\n

I inledningen redog\u00f6r Ljunggren f\u00f6r sina utg\u00e5ngspunkter. Unders\u00f6kningen s\u00e4gs ha tv\u00e5 syften: att klarl\u00e4gga vad den v\u00e4nsterv\u00e5g som ofta kallas 68-r\u00f6relsen innebar f\u00f6r synen p\u00e5 den intellektuelles roll och betydelse, och att skapa en djupare f\u00f6rst\u00e5else f\u00f6r vilka drivkrafter som l\u00e5g bakom revolten 1968 och varf\u00f6r den fick s\u00e5 stor uppslutning.<\/p>\n

Ljunggrens genomg\u00e5ng av den tidigare forskningen p\u00e5 omr\u00e5det understryker en viktig utg\u00e5ngspunkt: den franske f\u00f6rfattaren \u00c9mile Zolas roll i etablerandet av den intellektuelle som social typ. Zolas framtr\u00e4dande som granskare av \u00e5talet mot den franske stabskaptenen Alfred Dreyfus 1894, och hans ber\u00f6mda upprop J\u2019accuse (Jag anklagar) har blivit prototypen f\u00f6r m\u00e5nga efterf\u00f6ljare. En riktig intellektuell \u00e4r en som protesterar mot or\u00e4ttvisor och f\u00f6rtryck, i Zolas fall mot en dom som av antisemitiska sk\u00e4l f\u00e4lldes \u00f6ver en oskyldig.<\/p>\n

Zola kom att bli exemplet p\u00e5 en klassisk modell som kan definieras p\u00e5 f\u00f6ljande s\u00e4tt: den intellektuella upptr\u00e4der som individ och opinionsbildare p\u00e5 offentlighetens arenor, han (vilket det oftast \u00e4r) anv\u00e4nder och \u00e5beropar sin egen auktoritet f\u00f6r att p\u00e5verka politiken, han \u00e4r \u201dautonom\u201d och framtr\u00e4der som distinkt och sj\u00e4lvst\u00e4ndig kategori, han \u00e5beropar universella v\u00e4rden i konkreta sammanhang och han framtr\u00e4der och r\u00e4ttf\u00e4rdigar sig som samvete och spr\u00e5kr\u00f6r f\u00f6r krafter som st\u00e5r i mots\u00e4ttning till etablissemanget.<\/p>\n

I ett speciellt avsnitt f\u00f6rs\u00f6ker Ljunggren ocks\u00e5 beskriva den marxistiska diskussionen om den intellektuelle. Det blir ett fatalt misslyckande. Ljunggren f\u00f6ljer gamla och alltf\u00f6r v\u00e4l upptrampade sp\u00e5r. Inte ov\u00e4ntat f\u00e5r Lenin spela rollen som demon, och i kontrast mot en s\u00e5 pass brokig skara som Bakunin, Sorel, Luk\u00e1cs och Luxemburg. Lenins uppfattning sammanfattas p\u00e5 det h\u00e4r v\u00e4lk\u00e4nda s\u00e4ttet: han \u201df\u00f6rest\u00e4llde sig en liten elit av partiintellektuella som med en h\u00f6g grad av centralisering och specialisering skulle ena massorna\u201d. Den klassiska h\u00e4nvisningen i det h\u00e4r sammanhanget \u00e4r som alltid Lenins skrift Vad b\u00f6r g\u00f6ras?<\/em> fr\u00e5n 1902.<\/p>\n

Slavisten Lars T. Lih har dock i sin stora studie Lenin Rediscovered: What Is to Be Done? in Context<\/em> med all tydlighet \u2013 och p\u00e5 850 sidor \u2013 visat att Lenins ideal var h\u00e4mtat fr\u00e5n den tyska socialdemokratin, d\u00e4r det formulerades av Karl Kautsky. Utg\u00e5ngspunkten i Kautskys resonemang var att socialismen inte kunde uppst\u00e5 spontant som resultat av den fackliga kampen. Den m\u00e5ste ist\u00e4llet f\u00f6ras in i arbetarklassen utifr\u00e5n av socialistiska intellektuella, men i och med de socialistiska id\u00e9ernas utbredning blandades dessa upp med politiskt skolade arbetare.<\/p>\n

Lih \u00e4r l\u00e5ngt ifr\u00e5n den f\u00f6rste som pekat p\u00e5 den verkliga inneb\u00f6rden av Lenins skrift, men efter hans detaljerade genomg\u00e5ng finns det knappast mer att till\u00e4gga. Lenin modifierade dessutom sin uppfattning i ett senare skede och betonade att arbetarklassens kamp spontant utvecklades i socialistisk riktning, \u00e4ven om den inte av sig sj\u00e4lv kunde n\u00e5 \u00e4nda fram utan m\u00e5ste f\u00f6renas med den socialistiska agitationen.<\/p>\n

Att dessutom bunta ihop den revolution\u00e4re syndikalisten och v\u00e5ldsdyrkaren Georges Sorel, f\u00f6r att nu inte n\u00e4mna den obehaglige ryske anarkisten Michail Bakunin, med Georg Luk\u00e1cs \u2013 hur han nu har hamnat i det h\u00e4r sammanhanget \u2013 och Rosa Luxemburg som f\u00f6respr\u00e5kare f\u00f6r en \u201dsj\u00e4lvgenererande revolt underifr\u00e5n\u201d, leder enbart till f\u00f6rvirring. Det \u00e4r den h\u00e4r bristen p\u00e5 precision som g\u00f6r Ljunggrens studie s\u00e5 sv\u00e5r att f\u00e5 grepp om.<\/p>\n

Den italienske marxisten Antonio Gramscis begrepp organisk intellektuell \u2013 en intellektuell som p\u00e5 ett mer organiserat s\u00e4tt f\u00f6retr\u00e4der eller ing\u00e5r i en best\u00e4md samh\u00e4llsklass \u2013 finns givetvis ocks\u00e5 med. Men den uppfattningen skiljer sig inte p\u00e5 n\u00e5got grundl\u00e4ggande s\u00e4tt fr\u00e5n Lenins uppfattning, eller det som Marx och Engels skriver redan i Kommunistiska manifestet: \u201dLik-som en del av adeln tidigare \u00f6vergick till bourgeoisien, g\u00e5r nu en del av bourgeoisien \u00f6ver till proletariatet, och s\u00e4rskilt en del av de borgerliga ideologerna, som arbetat sig fram till en teoretisk f\u00f6rst\u00e5else av hela den historiska r\u00f6relsen.\u201d<\/p>\n

Sartre och socialismen<\/strong><\/p>\n

Under decennierna efter andra v\u00e4rldskriget kom Jean-Paul Sartre att bli sj\u00e4lva inkarnationen av den intellektuelle. Ljunggren h\u00e4vdar att Sartre lyckades sammansm\u00e4lta en klassisk intellektualism med en socialistisk. Det finns m\u00e5nga exempel p\u00e5 hur Sartre skapade sig en st\u00e4llning med starka r\u00f6tter i traditionen fr\u00e5n Zola. Men Ljunggren ser det fr\u00e4mst som ett resultat av att Sartre under 1950-talets f\u00f6rsta h\u00e4lft upptr\u00e4dde som apologet, en okritisk f\u00f6rsvarsadvokat f\u00f6r stalinismen. Det \u00e4r en helt felaktig slutsats \u2013 om man nu inte \u00e4r \u00f6vertygad om att kampen mot kvarvarande kolonialv\u00e4lden och fattigdom var en konspiration ledd fr\u00e5n Moskva.<\/p>\n

Den roll som Sartre kunde spela var mycket mer f\u00f6rknippad med hans konsekventa st\u00e4llningstaganden mot imperialismen, inklusive den franska i Indokina och Nordafrika, och \u2013 inte att f\u00f6rgl\u00f6mma \u2013 hans f\u00f6rd\u00f6manden av den sovjetiska regimens krossande av r\u00f6relserna i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. Sartre blev en oberoende socialistisk r\u00f6st mot f\u00f6rtryck b\u00e5de i tredje v\u00e4rlden och i de stalinistiska staterna.<\/p>\n

D\u00e4remot s\u00e5g han aldrig sig sj\u00e4lv som annat \u00e4n en borgerlig intellektuell. N\u00e4r Sartre under 1960\u2013 och 1970-talet n\u00e4rmade sig maoismen f\u00f6rs\u00f6kte han \u201domskola\u201d sig men misslyckades. Att s\u00e4lja maoistiska tidningar utanf\u00f6r bilfabrikerna i Billancourt kunde inte f\u00f6r\u00e4ndra hans sociala st\u00e4llning. Ist\u00e4llet slutade han sin intellektuella karri\u00e4r med ett j\u00e4tteverk i tre band om den franska 1800-talsromanens stora namn Gustave Flaubert.<\/p>\n

Den ompr\u00f6vning som \u00e4gde rum bland franska intellektuella under 1970-talet, och som i h\u00f6g grad tog sig uttryck som ett fadersmord p\u00e5 Sartre, ledde fram till det som kom att kallas postmodernism. Misstron mot stalinismen ledde till ett avst\u00e5ndstagande fr\u00e5n alla \u201dstora ber\u00e4ttelser\u201d \u2013 och framf\u00f6r allt marxismen. I stort sett orubbliga maktstrukturer beh\u00e4rskar all m\u00e4nsklig aktivitet, h\u00e4vdades det. Vi kan aldrig komma undan f\u00f6rtrycket och alla dr\u00f6mmar om frig\u00f6relse och ett m\u00e4nskligare samh\u00e4lle \u00e4r bara illusioner som leder till \u00e4nnu mer f\u00f6rtryck.<\/p>\n

Foucault blev ett av de fr\u00e4msta spr\u00e5kr\u00f6ren och kom att bli m\u00f6nsterbildande f\u00f6r m\u00e5nga v\u00e4nsterintellektuella som \u00f6vergav projekten med att bygga revolution\u00e4ra organisationer f\u00f6r att ist\u00e4llet blottl\u00e4gga makten och f\u00f6rtrycket utifr\u00e5n sina forskarrum p\u00e5 universiteten. I j\u00e4mf\u00f6relse med Sartre blev Foucaults version av den engagerade intellektuelle ett steg tillbaka, en retr\u00e4tt till akademins skyddade atmosf\u00e4r.<\/p>\n

Ljunggrens behandling av sociologen Pierre Bourdieu ger emellertid en felaktig bild av Bourdieus roll som intellektuell i Frankrike. Det \u00e4r helt riktigt att hans teori om de sociala och kulturella f\u00e4ltens betydelse innebar en viss retr\u00e4tt i f\u00f6rh\u00e5llande till de \u201dallm\u00e4nna sanningarna\u201d fr\u00e5n stalinismens och maoismens storhetstid. Men, n\u00e4r de franska arbetarna gick ut i massomfattande demonstrationer i skiftet mellan 1995 och 1996, betedde sig Bourdieu som en klassisk agitator n\u00e4r han talade till j\u00e4rnv\u00e4gsarbetarna i Paris. Det \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r som det blir fel n\u00e4r Ljunggren h\u00e4vdar att Bourdieu \u201dtalade som intellektuell utifr\u00e5n sin specifika profession och kompetens\u201d.<\/p>\n

Den omfattande kamp som med korta mellanrum blossade upp i Frankrike fr\u00e5n och med 1990-talets mitt l\u00e4mnade inte landets intellektuella ober\u00f6rda. F\u00f6rutom Bourdieu, drogs \u00e4ven filosofen Jacques Derrida ut fr\u00e5n universiteten f\u00f6r att ge sig in i striderna. Han diskuterade med den amerikanske marxisten Fredric Jameson, skrev en (n\u00e4rmast ol\u00e4sbar) bok om Marx, skrev upprop mot nyliberalismen och samarbetade med den tyske sociologen J\u00fcrgen Habermas mot den gemensamma nyliberala fienden. Klasskampens intensifiering ledde, intressant nog, till en omv\u00e4rdering av Sartre. Helt pl\u00f6tsligt var han f\u00f6rem\u00e5l f\u00f6r seri\u00f6sa studier (p\u00e5 svenska av Michael Azar).<\/p>\n

Ljunggrens anv\u00e4ndning av begreppet intellektuell blir d\u00e4rf\u00f6r oklart n\u00e4r det i hans fall handlar om v\u00e4nsterintellektuella, eller \u2013 som Sartre skulle h\u00e4vdat \u2013 engagerade intellektuella. En konsekvent anv\u00e4ndning av begreppet intellektuell som synonymt med v\u00e4nsterintellektuell utesluter ocks\u00e5 m\u00e4ngder av personer som rimligen m\u00e5ste anses vara intellektuella i traditionen fr\u00e5n Zola.<\/p>\n

N\u00e4r Ljunggren kommer in p\u00e5 svenska f\u00f6rh\u00e5llanden under 1950- och 1960-talet befinner han sig emellertid p\u00e5 s\u00e4krare mark, eftersom han f\u00f6rlitar sig p\u00e5 studier av Crister Skoglund, Tomas Forser och Kjell \u00d6stberg.<\/p>\n

Utifr\u00e5n j\u00e4mf\u00f6relser med andra l\u00e4nder kommer Ljun\u00adgren fram till att 68-revolten blev speciellt viktig f\u00f6r \u201detableringen av en v\u00e4nsterintellektuell sj\u00e4lvf\u00f6rst\u00e5else\u201d. H\u00e4r b\u00f6rjar dock Ljunggrens resonemang inte bara bli tveksamt, det vacklar bet\u00e4nkligt. Identifieringen av begreppet \u201dintellektuell\u201d kom i Sverige att f\u00f6rknippas med den nya v\u00e4nstern och fick d\u00e4rmed \u201dl\u00e5g status\u201d, h\u00e4vdar han. Den v\u00e4nsterintellektuella mobiliseringen i Sverige bottnade, enligt Ljunggren, i en \u201demotionalisering av politiken\u201d.<\/p>\n

Den definition av vad en intellektuell \u00e4r som Ljunggren fastnar f\u00f6r \u00e4r den intellektuelle som \u201dgr\u00e4ns\u00f6verskridare\u201d, det vill s\u00e4ga en akademiker eller f\u00f6rfattare som \u201dintervenerar i politiken\u201d. Ljunggren v\u00e4ljer ut n\u00e5gra typfall f\u00f6r att kunna f\u00f6lja fenomenets utveckling i den svenska kontexten. Inventeringen av t\u00e4nkbara kandidater resulterar i ett urval som best\u00e5r av tre v\u00e4lk\u00e4nda v\u00e4nsterintellektuella \u201dakt\u00f6rer\u201d (som det numera ska heta): Jan Myrdal, G\u00f6ran Palm och Sara Lidman.<\/p>\n

Ljunggren och v\u00e4nstern<\/strong><\/p>\n

Beskrivningen av 68-revolten reducerar dock b\u00e5de dess uppkomst, f\u00f6rlopp och konsekvenser. F\u00f6r Ljunggren handlar det om nya r\u00f6relser som bars upp av \u201den medelklass best\u00e5ende av studenter, intellektuella och offentliganst\u00e4llda inom v\u00e4lf\u00e4rdssektorn och utbildningsv\u00e4sendet\u201d. Han tycks helt omedveten om den roll som 68-revolten spelade f\u00f6r delar av arbetarklassen som \u201dstormsvala\u201d. Konsekvenserna blev naturligtvis mycket mer p\u00e5tagliga i Frankrike, Italien eller Storbritannien, \u00e4n i Sverige. Studenternas revolt i Paris i maj 1968 ledde exempelvis snabbt till en generalstrejk d\u00e4r tio miljoner arbetare deltog.<\/p>\n

Eftersom Ljunggren inte kan se relationen mellan 68-revolten och dess inverkan p\u00e5 arbetsplatserna, med b\u00f6rjan i G\u00f6teborgs hamnar och gruvorna i Malmf\u00e4lten i norr redan i december 1969, handlar revolten f\u00f6r honom om \u201dpostmateriella v\u00e4rden som livsstil, moral och v\u00e4rdefr\u00e5gor\u201d. Det \u00e4r kanske en f\u00f6rst\u00e5elig felsyn f\u00f6r den som inte uppfattar arbetarklassen som en avg\u00f6rande kraft i samh\u00e4llet. Vi som sj\u00e4lva upplevde den svenska v\u00e4nsterns drastiska v\u00e4ndning fr\u00e5n \u201dpostmateriella v\u00e4rden\u201d, som ofta aktiverade olika aktioner och protester i den tidiga fasen, till de diskussioner om facklig taktik och strategi som varje v\u00e4nstergrupp k\u00e4nde sig tvungen att f\u00f6ra fr\u00e5n \u00e5rsskiftet 1969\u201370, minns hur snabbt och sj\u00e4lvklart arbetarklassens kamp och str\u00e4vanden pl\u00f6tsligt intog en central plats i v\u00e4nstern.<\/p>\n

Ljunggren lyckas n\u00e4mna de flesta av 1970-talsv\u00e4nsterns bokstavskombinationer, men han har en m\u00e4rklig uppfattning om hur v\u00e4nsterpartiets f\u00f6reg\u00e5ngare VPK (V\u00e4nsterpartiet Kommunisterna) f\u00f6rh\u00f6ll sig till den nya v\u00e4nstern. Han menar att VPK f\u00f6rvaltade \u201den helt annan v\u00e4nstertradition\u201d \u00e4n 68-v\u00e4nstern. Men d\u00e5 m\u00e5ste man bortse fr\u00e5n att stora delar av den nya v\u00e4nstern definierade sig i f\u00f6rh\u00e5llande till det svenska kommunistiska partiet och dess historia. De olika faserna i partiets historia diskuterades flitigt i de nya v\u00e4nstergrupper som v\u00e4xte fram mellan 1967 och 1972, och blev sedan viktiga riktpunkter f\u00f6r nya st\u00e4llningstaganden.<\/p>\n

I det andra kapitlet f\u00f6rs\u00f6ker Ljunggren klarg\u00f6ra varf\u00f6r utvecklingen i Sverige efter andra v\u00e4rldskriget utgjorde \u201den avvikande utveckling som\u2026 markant f\u00f6rsv\u00e5rade etableringen av en sj\u00e4lvmedveten och samh\u00e4llskritisk v\u00e4nsterintellektuell identitet\u201d. Den j\u00e4mf\u00f6relse som genomf\u00f6rs tar inte n\u00e5gon direkt h\u00e4nsyn till det faktum att Sverige saknade den typ av dramatiska h\u00e4ndelser som kom att pr\u00e4gla m\u00e5nga andra europeiska l\u00e4nder efter andra v\u00e4rldskriget.<\/p>\n

Trots avsaknaden av yttre stimulans av det slag som exempelvis befrielsekampen i Algeriet bestod den franska v\u00e4nstern med, m\u00e5ste man v\u00e4l \u00e4nd\u00e5 konstatera att det \u00e4ven i Sverige fanns en mycket tydlig gruppering av v\u00e4nsterintellektuella. Det g\u00e4ller exempelvis de som f\u00f6respr\u00e5kade den s\u00e5 kallade tredje st\u00e5ndpunkten gentemot kalla krigets tv\u00e5 stormaktsblock. Artur Lundkvist var en av de fr\u00e4msta och \u00f6vergav egentligen aldrig sin radikala \u00f6vertygelse. N\u00e4r FNL-r\u00f6relsen inledde sina aktiviteter 1965 blev, bland m\u00e5nga andra, Lundkvist snabbt engagerad.<\/p>\n

Listan p\u00e5 betydande svenska v\u00e4nsterintellektuella under 1950-talet och b\u00f6rjan av 1960-talet skulle kunna g\u00f6ras ganska l\u00e5ng: Erik Blomberg, Arnold Ljungdal, Per-Olov Zennstr\u00f6m, Kurt Aspelin, Hans Granlid, Gunnar Gunnarsson\u2026 Ljunggrens slutsats att det i Sverige \u201dfanns en j\u00e4mf\u00f6relsevis tydligare orientering mot den politiska mitten och det intellektuella teknikeridealet\u201d \u00e4n i Frankrike eller Tyskland \u00e4r en m\u00e4rklig slutsats som bara kan dras av den som inte p\u00e5 allvar befattar sig med materialet.<\/p>\n

Det \u00e4r inte s\u00e5 mycket Ljunggrens irriterande s\u00e4tt att resonera, d\u00e4r ett par sidors analys och resonemang oavbrutet f\u00f6ljs av en sammanfattning som tar om allt \u00e4nnu en g\u00e5ng, som g\u00f6r boken till ett misslyckande. Det \u00e4r framf\u00f6r allt Ljunggrens bristande kunskaper om vad den svenska 68-revolten egentligen innebar som blir ett avg\u00f6rande problem. Det finns bland annat en st\u00f6rande tendens att f\u00f6rklara 68-revolten med upplevelsen av tillvaron i v\u00e4lf\u00e4rdssamh\u00e4llet som tom och livl\u00f6s. De v\u00e4nsterintellektuella som satsade p\u00e5 dramatisering och emotionalisering (vilket hemskt ord!) kom, enligt Ljunggren, att vinna i konkurrensen med de som var mer inriktade p\u00e5 dialog och f\u00f6rst\u00e5else.<\/p>\n

Ljunggren genomf\u00f6r sedan en detaljerad analys av Jan Myrdals, G\u00f6ran Palms och Sara Lidmans roll som prominenta v\u00e4nsterintellektuella. N\u00e4r han beskriver hur b\u00e5de Myrdal och Palm betonar det \u00f6msesidiga f\u00f6rh\u00e5llandet mellan arbetarklassen och tredje v\u00e4rldens, eller u-l\u00e4ndernas som det d\u00e5 hette, fattiga, visar sig den f\u00f6rdomsfulla grunden f\u00f6r analysen: \u201dF\u00f6rst etablerades ett v\u00e4sterl\u00e4ndskt skuldmedvetande inf\u00f6r tredje v\u00e4rlden. N\u00e4sta steg var att placera sig sj\u00e4lv i en offerroll som inte stod u-l\u00e4ndernas fattiga l\u00e5ngt efter.\u201d Han talar ocks\u00e5 om \u201dde religi\u00f6sa betydelseskikten i Myrdals och Palms hantering av v\u00e4sterlandets skuld\u201d.<\/p>\n

Med st\u00f6d hos Raymond Aron, det borgerliga Frankrikes fr\u00e4msta f\u00f6rsvarare mot det marxistiska inflytandet bland landets intellektuella efter andra v\u00e4rldskriget, ger sig Ljunggren in i en utl\u00e4ggning om likheterna mellan \u00e5 ena sidan socialism och kommunism och \u00e5 den andra kristendomen. Det g\u00e5r givetvis inte att f\u00f6rneka f\u00f6rekomsten av religi\u00f6sa drag i den socialistiska arbetarr\u00f6relsen. Det har tv\u00e4rtom ofta funnits inslag av eskatologiska eller kiliastiska id\u00e9er \u2013 domedagen, tusen\u00e5rsriket med mera \u2013 som har stora likheter med olika traditioner i kristendomens historia. Men Ljunggren n\u00f6jer sig inte med det. Han g\u00e5r vidare och konstaterar att b\u00e5de Palm och Myrdal i sina skrifter om tillst\u00e5ndet i tredje v\u00e4rlden aktivt anv\u00e4nder sig av \u201dskuld och f\u00f6rsoning\u201d.<\/p>\n

Den tvivelaktiga slutsatsen \u00f6verf\u00f6rs sedan utan vidare resonemang p\u00e5 hela 68-r\u00f6relsen: \u201den r\u00f6relse som genom politiskt engagemang lovade sina adepter r\u00e4ttf\u00e4rdighet och moralisk botg\u00f6ring\u201d. Det f\u00f6rekom givetvis s\u00e5dana inslag, speciellt i vissa former av maoism, d\u00e4r blind tro uppmuntrades, men att reducera hela 68-r\u00f6relsen till ett slags kvasireligi\u00f6st fenomen inneb\u00e4r att f\u00f6rfalska historien. Jag tror inte att det var speciellt m\u00e5nga som uppfattade Myrdal och Palm som \u201dmoraliska v\u00e4gvisare med uppgift att hj\u00e4lpa m\u00e4nniskorna leva ett b\u00e5de saligt och lyckligt liv\u201d, vilket Ljunggren tycks tro.<\/p>\n

Ljunggren f\u00f6rst\u00e5r inte alls hur insikterna om tillst\u00e5ndet ute i v\u00e4rlden via marxistiska analyser kunde \u00f6verg\u00e5 till medvetenhet om att det som h\u00e4nde h\u00e4r hemma p\u00e5 olika s\u00e4tt h\u00e4ngde ihop med de svartas kamp i USA eller de latinamerikanska arbetarnas och b\u00f6ndernas kamp. Jag minns sj\u00e4lv hur de f\u00f6rsta politiska b\u00f6cker som jag l\u00e4ste \u2013 Eldridge Cleavers Soul On Ice<\/em> eller John Gerassis Storm \u00f6ver Anderna<\/em> \u2013 snabbt ledde \u00f6ver till b\u00f6cker om majrevolten i Frankrike eller Leo Hubermans M\u00e4nniskans rikedomar<\/em>. D\u00e4rifr\u00e5n var inte heller steget l\u00e5ngt till Marx sj\u00e4lv eller Lenins bok Imperialismen som kapitalismens h\u00f6gsta stadium<\/em>. Det ena intellektuella spr\u00e5nget ledde till n\u00e4sta och p\u00e5 rekordtid fanns det tusentals ungdomar som s\u00e5g sambanden. Vi var m\u00e5nga som gick fr\u00e5n att \u201dtycka synd om de stackars fattiga indierna\u201d till att f\u00f6rst\u00e5 de ekonomiska och politiska faktorer som d\u00f6mde dem till fattigdom. Och det gick fort\u2026<\/p>\n

Ljunggren vill g\u00e4rna, liksom m\u00e5nga andra, reducera 68-revolten till en grupp v\u00e4lg\u00f6dda borgarbarn som pl\u00f6tsligt p\u00e5 grund av all information som fanns tillg\u00e4nglig drabbades av samvetskval \u00f6ver tillst\u00e5ndet ute i v\u00e4rlden. Det fanns s\u00e4kert fall d\u00e4r skuld och botg\u00f6ring spelade ett slags roll. Men vi var m\u00e5nga som hade en helt annan bakgrund och d\u00e4r banden till den socialistiska arbetarr\u00f6relsen var starka redan genom den milj\u00f6 vi v\u00e4xte upp i. (Det \u00e4r ocks\u00e5 i h\u00f6g grad vi som fortfarande \u00e4r kvar som aktivister i v\u00e4nstern.)<\/p>\n

Den enda punkt d\u00e4r jag kan h\u00e5lla med Ljunggren om att det fanns inslag av synd och botg\u00f6ring \u00e4r Myrdals tidiga b\u00f6cker, fr\u00e4mst kanske i Samtida bek\u00e4nnelser av en europeisk intellektuell<\/em> fr\u00e5n 1964. Men Myrdal var faktiskt inte alls representativ f\u00f6r v\u00e4nsterv\u00e5gen p\u00e5 1960-talet. Han kom fr\u00e5n en mycket privilegierad bakgrund (med celebriteterna Alva och Gunnar Myrdal som f\u00f6r\u00e4ldrar) och hade som ung varit aktiv i det svenska kommunistpartiets ungdomsf\u00f6rbund. N\u00e4r han sedan etablerar sig som f\u00f6rfattare och b\u00f6rjar resa i Asien drabbas han av akuta samvetskval \u00f6ver att inte ha gjort n\u00e5got aktivt f\u00f6r att lindra de lidandes pl\u00e5gor. H\u00e4r kan man faktiskt tala om religi\u00f6sa k\u00e4nslor, vilket s\u00e4kert ocks\u00e5 kan f\u00f6rklara Myrdals fascination inf\u00f6r den kinesiska maoismen. Den hade starka religi\u00f6sa \u00f6vertoner \u2013 och \u00e4ven en egen helig skrift i form av Maos lilla r\u00f6da \u2013 och gick i sitt f\u00f6rsvar av stalinismen bra ihop med Myrdals tidigare politiska skolning.<\/p>\n

Myrdal har aldrig haft speciellt mycket till \u00f6vers f\u00f6r arbetarr\u00f6relsen i Europa och Nordamerika. Ist\u00e4llet har han st\u00e4ndigt dragits till en bondebaserad ideologi: den kinesiska maoismen och dess senare avl\u00e4ggare i Pol Pots version. H\u00e4r handlar det verkligen om att ge upp alla den socialistiska arbetarr\u00f6relsens landvinningar i de utvecklade l\u00e4nderna till f\u00f6rm\u00e5n f\u00f6r botg\u00f6ring inf\u00f6r de fattiga massorna i Asien. Den ber\u00f6mda maoistiska sj\u00e4lvkritiken kan ocks\u00e5 betraktas som ett slags syndabek\u00e4nnelse.<\/p>\n

Att bunta ihop G\u00f6ran Palm med Myrdal k\u00e4nns i h\u00f6gsta grad or\u00e4ttvist. Maoismens religi\u00f6sa \u00f6vertoner saknas helt hos Palm. Ist\u00e4llet har han st\u00e4ndigt dragits till den dominerande riktningen i svensk arbetarr\u00f6relse, n\u00e4mligen socialdemokratin. Hans b\u00f6cker om LM Ericsson, d\u00e4r han p\u00e5 1970-talet arbetade under en period f\u00f6r att skaffa sig kunskaper om arbetarnas vardag, \u00e4r m\u00e5h\u00e4nda n\u00e5got naiva, inte minst n\u00e4r det g\u00e4ller uppt\u00e4ckten att arbetarklassen best\u00e5r av individer, men det \u00e4r ljus\u00e5r ifr\u00e5n Myrdals m\u00e4strande.<\/p>\n

Det g\u00e5r givetvis att g\u00f6ra sig lustig \u00f6ver att Palm med sin sm\u00e5borgerliga bakgrund \u201dproletariserade\u201d sig f\u00f6r att skaffa kunskaper. Men kan n\u00e5gon f\u00f6rest\u00e4lla sig Jan Myrdal i den rollen? Myrdal bland hundratals andra anst\u00e4llda som dagarna i \u00e4nda l\u00f6der kretskort eller utf\u00f6r n\u00e5gon annan monoton syssla. Det \u00e4r helt enkelt ot\u00e4nkbart. Han skulle antagligen ha blivit utkastad efter att ha f\u00f6rs\u00f6kt m\u00e4stra sina arbetskamrater. Jan Myrdals roll som v\u00e4nsterintellektuell \u00e4r mycket speciell och inte alls representativ.<\/p>\n

Sara Lidman hade ett starkt patos som var grundat i hennes kristna bakgrund. Den milj\u00f6 d\u00e4r hon v\u00e4xte upp var s\u00e5 starkt pr\u00e4glad av det bibliska spr\u00e5ket att allt i tillvaron formulerades med dess hj\u00e4lp. Det \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r inte konstigt att hennes romaner med v\u00e4sterbottniska motiv \u00e4r skrivna p\u00e5 ett spr\u00e5k d\u00e4r bibliska v\u00e4ndningar utg\u00f6r stommen eller att hennes artiklar och tal hade ett k\u00e4nslom\u00e4ssigt tilltal som ofta kunde uppfattas som religi\u00f6st. Men k\u00e4rnan i hennes agitation var grundad i en marxistiskt inspirerad analys av imperialismen och tillst\u00e5ndet i v\u00e4rlden. Hennes speciella s\u00e4tt att formulera sig, med starka r\u00f6tter i det bibliska spr\u00e5ket, drevs inte av n\u00e5gon \u201demotionalisering\u201d av politiken utan var helt naturligt utifr\u00e5n hennes bakgrund. Det var helt enkelt hennes spr\u00e5k.<\/p>\n

Ljunggren stirrar sig blind p\u00e5 religi\u00f6sa paralleller. N\u00e4r han analyserar mottagandet av Myrdals b\u00f6cker, konstaterar Ljunggren att \u201dm\u00e5nga anm\u00e4lare var beredda att g\u00e5 ned p\u00e5 sina bara kn\u00e4n f\u00f6r att bek\u00e4nna sina synder\u201d. Han bortser dock helt fr\u00e5n fr\u00e5gan hur ber\u00e4ttigade v\u00e4nsterns anklagelser var. Var det en hyfsat korrekt beskrivning av tillst\u00e5ndet i v\u00e4rlden? Ist\u00e4llet f\u00f6redrar han att betona hur recensenterna borts\u00e5g fr\u00e5n f\u00f6rnuftet och betonade k\u00e4nslan. M\u00e5nga l\u00e4ngtade efter \u201domskakande upplevelser\u201d och d\u00e4rf\u00f6r samverkade man f\u00f6r \u201datt g\u00f6ra politiken till ett k\u00e4nslom\u00e4ssigt drama\u201d, konstaterar han.<\/p>\n

Det finns i boken en underf\u00f6rst\u00e5dd slutsats att de tre v\u00e4nsterf\u00f6retr\u00e4darnas beskrivning och analys i stor utstr\u00e4ckning var felaktig. Det framg\u00e5r exempelvis n\u00e4r Ljunggren ska sammanfatta recensenternas inst\u00e4llning. Han menar att \u201defterfr\u00e5gan p\u00e5 energiska k\u00e4nsloerfarenheter var s\u00e5 stark att brister som teoretiska och ideologiska felslut, faktafel eller personlig tafflighet urs\u00e4ktades\u201d. Det kan inte uteslutas att det fanns s\u00e5dana inslag, men Ljunggren f\u00f6redrar att inte specificera vad han syftar p\u00e5. Ist\u00e4llet vandrar han vidare p\u00e5 den emotionella v\u00e4gen: Sextiotalsv\u00e4nstern var \u201den existentiell upplevelseerfarenhet i dramatisk iscens\u00e4ttning\u201d.<\/p>\n

N\u00e4r Ljunggren i kapitlet \u201dMarxismen och folkligheten\u201d kommer in p\u00e5 den nya v\u00e4nstern, duggar det av konstiga formuleringar. Det maoistiska KFML, som bildades 1967, beskrivs som en \u201davvikargrupp\u201d som f\u00f6respr\u00e5kade \u201den mera v\u00e5ldsam revolution\u201d. KFML p\u00e5st\u00e5s ocks\u00e5 ha beskrivit den svenska staten som \u201dfascistisk\u201d. \u00c4ven om det finns all anledning att kritisera KFML:s analys av den svenska staten, finns det ingen grund f\u00f6r den slutsatsen. Vidare beskrivs tidskriften Clart\u00e9 som KFML:s \u201dhusorgan\u201d, vilket \u00e4r helt fel. Clart\u00e9 publicerades av Svenska Clart\u00e9f\u00f6rbundet, som stod KFML n\u00e4ra, men KFML:s husorgan hette Gnistan.<\/p>\n

Den svenska Vietnamr\u00f6relsens k\u00e4rna, organiserad i De f\u00f6renade FNL-grupperna (DFFG), kallar Ljunggren kort och gott f\u00f6r FNL, vilket \u00e4r de franska initialerna f\u00f6r den vietnamesiska befrielser\u00f6relsen.<\/p>\n

68-revolten<\/strong><\/p>\n

Ljunggren g\u00f6r fortl\u00f6pande ocks\u00e5 j\u00e4mf\u00f6relser med utvecklingen i Frankrike och Tyskland. N\u00e4r framst\u00e4llningen kommer fram till den intellektuella reaktion mot marxismen, som i Frankrike f\u00f6retr\u00e4ddes av de s\u00e5 kallade \u201dnya filosoferna\u201d p\u00e5 1970-talet, \u00e4r Ljunggrens sympati of\u00f6rst\u00e4lld. Solsjenitsyns b\u00f6cker om Gulag var den omedelbara impuls som fick en hel grupp besvikna maoister att under stort buller och b\u00e5ng angripa inte bara Stalins regim utan marxismen som s\u00e5dan. Fr\u00f6et till de stalinistiska l\u00e4gren skulle finnas redan hos Marx, h\u00e4vdades det.<\/p>\n

Hos Andr\u00e9 Glucksmann och Bernard-Henri L\u00e9vy buntades allt som hade med marxismen att g\u00f6ra ihop i en enda f\u00f6rf\u00e4rande rad med v\u00e5ld, terror och utrotning. Marx, Lenin och Trotskij skiljer sig inte fr\u00e5n Stalin, Mao och Pol Pot. K\u00e4rnan i deras id\u00e9er har alltid varit utrotning av m\u00e4ngder med m\u00e4nniskor och terror mot de stackare som \u00f6verlevde.<\/p>\n

Ljunggren beklagar djupt att de franska filosofernas kritik av marxismen inte fick n\u00e5gon egentlig \u00e5terverkan i den svenska debatten. Det \u00e4r sant att den svenska v\u00e4nstern och svenska v\u00e4nsterintellektuella antingen dominerades av stalinistiska eller maoistiska krafter, eller ocks\u00e5 var oben\u00e4gna att ta itu med en djupare analys av regimerna i Sovjetunionen eller Kina. Men det fanns antistalinistiska krafter som l\u00e5ngt innan dess kritiserat terrorn och l\u00e4gren i de stalinistiska staterna. Ljunggren tycks dock vara helt obekant med den traditionen.<\/p>\n

Ljunggren har mycket sv\u00e5rt att se n\u00e5got som helst f\u00f6rsonande drag i 68-r\u00f6relsens utveckling. I samband med att kvinnor\u00f6relsen och Grupp 8 f\u00f6rs in i diskussionen, noterar Ljunggren exempelvis att \u201d68-v\u00e4nstern och marxismen\u201d blev en \u201dbromskloss\u201d f\u00f6r \u201dkvinnor\u00f6relsens teoriutveckling\u201d. Inte heller h\u00e4r preciseras p\u00e5st\u00e5endet.<\/p>\n

I samband med den besvikelse som delar av v\u00e4nstern upplevde i mitten av 1970-talet, i samband med en nedg\u00e5ng i kampen i stora delar av Europa, kom en del av v\u00e4nsterns intellektuella f\u00f6retr\u00e4dare att starkare markera en sj\u00e4lvst\u00e4ndig st\u00e4llning. Jan Myrdal var starkt f\u00f6rknippad med maoismen men beh\u00f6ll sin sj\u00e4lvst\u00e4ndighet mot olika partier och grupper. Samma sak kan s\u00e4gas om Jan Guillou. Ist\u00e4llet kom Folket i bild\/Kulturfront<\/em> att bli hemvist f\u00f6r en del av den intellektuella v\u00e4nstern d\u00e4r man inte avkr\u00e4vdes medlemskap i n\u00e5got parti men \u00e4nd\u00e5 kunde beh\u00e5lla sina sympatier med stalinismens olika varianter.<\/p>\n

Framst\u00e4llningen avslutas med en summering av situationen runt \u00e5ret 1980. Debattklimatet p\u00e5 kultursidorna uppvisade fram till 1978\u201379 en \u201dstabil v\u00e4nsterdominans\u201d, med en v\u00e4ndpunkt i den debatt om mediev\u00e4nstern som f\u00f6rdes sommaren 1980. Men Ljunggren upprepar en orsak som vi h\u00f6rt m\u00e5nga g\u00e5nger f\u00f6rut, n\u00e4mligen \u201davsaknaden av ett skarpt formulerat liberalt eller konservativt intellektuellt motst\u00e5nd mot 68-v\u00e4nstern\u201d.<\/p>\n

I det avslutande kapitlet f\u00f6rs\u00f6ker Ljunggren samla ihop alla tr\u00e5dar som han f\u00f6rs\u00f6kt h\u00e5lla ordning p\u00e5. Orsaken till det han kallar f\u00f6r \u201dpolitikens emotionalisering\u201d i samband med 68-revolten k\u00e4nns l\u00e5ngt ifr\u00e5n \u00f6vertygande. Med h\u00e4nvisning till \u201dflera historiska studier\u201d anser han det vara belagt \u201datt intellektuella ofta tolkat reella eller inbillade upplevelser av svaghet som en allm\u00e4n meningsf\u00f6rlust\u201d.<\/p>\n

Men han stannar inte d\u00e4r. Det finns ocks\u00e5 \u201den uppsj\u00f6 av analyser\u201d som tolkar \u201ddenna och andra tiders v\u00e4nsterengagemang utifr\u00e5n existentiella tomhetsupplevelser och en l\u00e4ngtan efter religionssubstitut\u201d. Av den anledningen skapades (av vem, kan man fr\u00e5ga sig?) \u201dett nytt samh\u00e4llsdrama av konflikt och politiskt engagemang som k\u00e4nslom\u00e4ssigt skulle f\u00e5nga hela m\u00e4nniskan och l\u00e5ta individen g\u00e5 upp i n\u00e5got stort\u201d. V\u00e4nsterns intellektuella n\u00f6jde sig inte heller med att bara framtr\u00e4da som samh\u00e4llskritiker, de upptr\u00e4dde ocks\u00e5 som \u201dprofetiska gestalter i ett religi\u00f6st skimmer\u201d.<\/p>\n

I Ljunggrens v\u00e4rld f\u00f6refaller alla starkare k\u00e4nslor vara f\u00f6rknippade med religion. Fr\u00e5gan \u00e4r om det kan bli banalare \u00e4n s\u00e5 h\u00e4r. Den enda egentliga slutsatsen i boken \u00e4r att 68-revolten i Sverige kom att leda till krav p\u00e5 folklighet och kritik mot elitism och d\u00e4rmed, vilket Ljunggren beklagar, till en \u201dl\u00e5g v\u00e4rdes\u00e4ttning\u201d av begreppet intellektuell.<\/p>\n

Ljunggrens studie tillf\u00f6r egentligen inget alls till f\u00f6rst\u00e5elsen av de intellektuella, vare sig i Sverige eller p\u00e5 annat h\u00e5ll. Summa summarum \u00e4r det bara \u00e4nnu en klagoskrift vars inneh\u00e5ll kan sammanfattas s\u00e5 h\u00e4r: v\u00e5rt efterblivna land lyckades aldrig skapa stora intellektuella gestalter av europeiskt snitt. Skulden ligger huvudsakligen hos socialdemokratin och arbetarr\u00f6relsen som aldrig uppskattat intellektuella med skinn p\u00e5 n\u00e4san. N\u00e4r det \u00e4ntligen d\u00f6k upp ett antal lovande intellektuella p\u00e5 1960-talet, f\u00e5ngades de upp av v\u00e4nstern och blev d\u00e4rigenom f\u00e5ngar i den folklighet som dominerade i v\u00e4nsterkretsar. De intellektuella d\u00f6pte om sig till kulturarbetare och sn\u00f6pte d\u00e4rmed sig sj\u00e4lva. Det \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r vi lever i ett land som inte har n\u00e5gra riktiga intellektuella. D\u00e4rav bokens titel.<\/p>\n

Det hela \u00e4r en trist litania som draperats till historisk forskning. Akademiska forskare beh\u00f6ver inte alls vara opartiska, men de m\u00e5ste beh\u00e4rska materialet och inte f\u00f6rvanska det.
\nLjunggren redovisar dock inte \u00f6ppet sina st\u00e5ndpunkter, utan l\u00e5ter dem sippra fram i analyser och resonemang. Ett exempel \u00e4r slutsatsen att begreppet intellektuell tappade i status d\u00e4rf\u00f6r att det i Sverige kom att f\u00f6rknippas med v\u00e4nstern. I vilka kretsar som statusen sj\u00f6nk f\u00f6rklaras aldrig. Det var s\u00e4kert s\u00e5 att begreppet intellektuell fick \u00f6kad status i vissa grupper, exempelvis bland radikala arbetare, medan statusen sj\u00f6nk p\u00e5 annat h\u00e5ll.<\/p>\n

F\u00f6r min del anser jag \u2013 och antagligen m\u00e5nga med mig \u2013 att det \u00e4r en stor f\u00f6rdel att svenska intellektuella i allm\u00e4nhet inte pr\u00e4glas av samma elitism som i m\u00e5nga andra l\u00e4nder. Jens Ljunggren tycks d\u00e4remot vilja bli \u00e4nnu ett spr\u00e5kr\u00f6r f\u00f6r dem som beklagar fr\u00e5nvaron av snobbiga och h\u00f6gf\u00e4rdiga intellektuella.
\n
\nEn artikel av Per-Olof Mattsson<\/strong><\/p>\n

Artikelf\u00f6rfattaren \u00e4r litteraturvetare p\u00e5 Stockholms universitet. Han har under \u00e5rens lopp skrivit en rad artiklar i R\u00f6da rummet i sk\u00e4rningspunkten mellan litteratur och samh\u00e4lle.<\/p>\n

Jens Ljunggren
\nInget land f\u00f6r intellektuella
\n68-r\u00f6relsen och svenska v\u00e4nsterintellektuella<\/strong>
\nNordic Academic Press 2009<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

\u00c4nda sedan Emile Zola 1898 skrev sin ber\u00f6mda artikel J\u2019accuse (Jag anklagar) i samband med Dreyfusaff\u00e4ren, har de intellektuella i m\u00e5nga sammanhang f\u00f6rknippats med rollen som sanningss\u00e4gare, de som protesterar mot or\u00e4ttvisor och f\u00f6rtryck. I sin bok om 68-r\u00f6relsen och … Forts\u00e4tt l\u00e4sa →<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":3,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_jetpack_newsletter_access":"","_jetpack_dont_email_post_to_subs":false,"_jetpack_newsletter_tier_id":0,"_jetpack_memberships_contains_paywalled_content":false,"_jetpack_memberships_contains_paid_content":false,"footnotes":"","jetpack_publicize_message":"","jetpack_publicize_feature_enabled":true,"jetpack_social_post_already_shared":false,"jetpack_social_options":{"image_generator_settings":{"template":"highway","default_image_id":0,"font":"","enabled":false},"version":2},"jetpack_post_was_ever_published":false},"categories":[27,9,15],"tags":[51,48,52,73,58,81,57,68,64,60,65,77,82,83,69,72,53,67,74,47,78,54,46,70,56,62,59,80,50,79,75,84,71,55,61,63,49,66,76],"class_list":["post-8","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-bocker","category-historia","category-socialism-politik","tag-51","tag-68-rorelsen","tag-68-vanstern","tag-alva-myrdal","tag-andre-glucksmann","tag-antonio-gramsci","tag-bernard-henri-levy","tag-clarte","tag-dffg","tag-elnin","tag-fnl","tag-fredric-jameson","tag-georg-lukacs","tag-georges-sorel","tag-gnistan","tag-goran-palm","tag-grupp-8","tag-gulag","tag-gunnar-myrdal","tag-inget-land-for-intellektuella","tag-jacques-derrida","tag-jan-myrdal","tag-jens-ljunggren","tag-kfml","tag-kina","tag-mao","tag-marx","tag-michel-foucault","tag-per-olof-mattsson","tag-pierre-bourdieu","tag-raymond-aron","tag-rosa-luxemburg","tag-sara-lidman","tag-sovjet","tag-stalin","tag-trotskij","tag-vansterintellektuella","tag-vietnam","tag-vpk"],"jetpack_publicize_connections":[],"jetpack_featured_media_url":"","jetpack_sharing_enabled":true,"jetpack_shortlink":"https:\/\/wp.me\/pRzA9-8","_links":{"self":[{"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/8","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/users\/3"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=8"}],"version-history":[{"count":6,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/8\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":273,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/8\/revisions\/273"}],"wp:attachment":[{"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=8"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=8"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=8"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}