Att övervinna våldet

Bokförläggarna Röda Rummets första bok var Ställ om! – för en ekologisk socialism. De var vårt sätt att hjälpa till med att bygga miljörörelsen. Snart kommer vårt bidrag till diskussionen inom fredsrörelsen: Bart de Ligts bok Att övervinna våldet. Här kan du läsa en inledning om författarens liv och om hans insatser i fredsrörelsen mellan de två världskrigen, samt bokens förord.

Bidra till utgivningen genom att göra ett förköp! Sätt in 200 kronor på pg 78 19 17 – 0. Skriv ”Fred”, ditt namn och din adress, så skickar vi boken så fort den är klar!

Den 3 september 1938, efter många års överansträngning, föll Bart de Ligt ihop och dog – bara 55 år gammal  – på järnvägsstationen i Nantes. 

Bart de Ligt föddes den 17 juli 1883 i Schalkwijk nära Utrecht. Han var son till en kalvinistisk präst. Han läste mycket och intensivt i sin ungdom, men blev oerhört besviken när han skulle börja läsa teologi vid universitetet i Utrecht: de stora förhoppningar han haft om intellektuellt berikande kom snabbt på skam, när han insåg att det inte fanns något mindre universellt än universitetet. Ett undantag utgjordes av föreläsningarna med Bolland, den ledande hegelianske filosofen i Nederländerna, som även om han var konservativ bidrog till att stimulera framväxten av stark revolutionär medvetenhet hos sina studenter. de Ligt blev också starkt påverkad av Kants idealistiska filosofi, men framför allt av Fichte. Ur den senares Föreläsningar om de intellektuellas plikt tyckte han särskilt om att citera vad som kan ses som hans livsmotto: ”Bara den är fri som vill göra världen runt omkring sig fri.” Hans passion för teologiska och filosofiska frågor skulle snart följas av grundliga studier av den sociala frågan. Han var mer tilltalad av de franska och brittiska ”utopiska” och kristna socialisterna än av de mer dogmatiska tyska och tog stort intryck av namn som Keir Hardie, William Morris och John Ruskin. Från den senare hämtade han begreppet samhälleligt ansvarig produktion och citerade ofta Ruskins ord till de brittiska arbetarna under kriget mellan Frankrike och Preussen: ”Ni får hellre dö än tillverka några mekanismer eller produkter som leder till förstörelse”.

1909 gick de Ligt med i Bond van Christen Socialisten, BvCS (Förbundet av kristna socialister) och var den ledande gestalten där tills han lämnade det nära tio år senare. 1910 utnämndes han till präst i samma lilla reformerta kyrka i den lilla byn Brabant i Nuenen, nära Eindhoven, där Vincent van Goghs far också varit präst 25 år tidigare och där konstnären bott med sina föräldrar i två år. Under den perioden hade han målat av kyrkan och församlingen, men framför allt Potatisätarna 1885.

Bart de Ligt fick bevittna industriproletariatets armod i det närbelägna Eindhoven. I sina predikningar betonade han nödvändigheten av en pånyttfödsel baserad på kärlekens budskap: ”när vi omvandlat oss själva vill vi också omvandla världen”. Han insåg klasskampens existens, men avvisade den traditionella doktrin, som ansåg sig ha den enda lösningen. de Ligt betonade alltid att vad som behövdes var en dubbel revolution: en av omvärlden för att förändra ekonomiska, sociala och politiska relationer, och en lika nödvändig moralisk och andlig inom varje enskild individ. Han upptäckte att den organiserade socialismens oförmåga att vara sant revolutionär hade sin spegelbild i kyrkorna: de höll på att stagnera i dogmer och hade blivit stöttepelare för den etablerade ordningen.

Mitt under den allmänna mobiliseringen i början av augusti 1914 författade de Ligt, tillsammans med A R de Jong och Truus Kruyt (samtliga ledande inom BvCS) ett manifest med titeln Kyrkornas skuld, som kraftigt fördömde kyrkans samröre med det imperialistiska systemet. De startade också en kampanj för dem som vägrade lyda inkallelseordern. I juni 1915 höll de Ligt en predikan i Eindhoven, vilket ledde till att han (av armébefälhavaren) portförbjöds från den södra delen av landet, som förklarats i undantagstillstånd. Hans skildring av militären som en kall och hänsynslös apparat är brutalt frispråkig:

Vi har många romare bland oss och för dem är staten högsta auktoritet och draperad i gudomlig makt. Det staten ger order om sker obevekligt. Den sortens system förkroppsligas av detta infernaliska militärväsende. För vad är detta för slags system? En soldat står under korpralen, korpralen under sergeanten, sergeanten under officeren, denne under majoren och så överst har vi generalen. Men han är bara ett redskap i händerna på regeringen, som talar om för honom vart han ska gå, åt vänster eller åt höger. Så fort regeringen satt igång generalen följer alla efter honom; det är ett enda stort maskineri. Och om generalen beordrar: ’Eld!’ börjar alla skjuta, hur målet än ser ut – om det så vore Jesu Kristi hjärta. Den militaristiska statens första krav är att man, om det krävs, sliter bort samvetet ur sitt hjärta.”

Inte helt oväntat beslutade den nederländska regeringen att bland soldaterna förbjuda allt de Ligt skrivit. de Ligt fängslades i två veckor, våren 1917 bannlystes han från ytterligare två provinser efter ännu en frispråkig predikan. Hans fortsatta konflikt med staten, och dess hårda behandling av vapenvägrare – som han energiskt försvarade, tillsammans med Jos Giesen – gjorde att de Ligt började granska statens karaktär närmare. Han hade redan läst Bakunin. Nu började han mer systematiskt studera anarkistisk litteratur, framför allt Proudhon och Kropotkin. Det han upptäckte renodlade och skärpte de insikter han redan börjat få: anarkismen var grundad på en mystisk-andlig övertygelse, som strävade efter frihet, jämlikhet och broderskap för alla. Dessutom hade anarkisterna hållit vid liv den tidiga socialismens anti-militaristiska tradition: de bekämpade militarismen på grund av att den ledde till slaveri och utgjorde ett angrepp på individen. Han började inse att den nya människa och det nya samhälle han verkade för inte kunde förverkligas i eller av staten, och han förstod att grundläggande anarkistiska idéer också fungerat som inspirationskälla för progressiva tänkare inom utbildningen, som Maria Montessori, som han fick kontakt med – ”varken leda, eller bli ledd, utan självstyre, uttrycka sig själv, utveckla sig själv”. 

Strax efter krigsslutet lämnade de Ligt sin församling, och BvCS, eftersom han inte längre betraktade sig som kristen. År 1921 hamnade de Ligt åter i fängelse (under en månad), sedan han lett en aktion för frigivning av Herman Groenendaal, en vapenvägrare som inlett en hungerstrejk. På ett möte i juni 1921 sade de Ligt: ”Kamrater, jag är här för att uppvigla er, i Jesu namn, i Marx’ namn, i Bakunins namn, i Tolstojs namn, i Groenendaals namn, vill jag hetsa er till att sluta upp med allt arbete som leder till ondska, att vägra att bygga kaserner åt armén och fängelser, att vägra tillverka krigsmateriel.” 

Han arresterades för att ha skapat oro och i sitt försvarstal godtog han också helhjärtat denna anklagelse: Ja, hans mål hade varit att hetsa, att fördärva ungdomen, som en annan Sokrates, men att fördärva den för militarism och krig, genom att få åhörarnas samveten att vakna och genom att vädja till deras känsla för personligt ansvar. Han hade precis gett ut Antimilitaristerna och deras kampmetoder, där han visat att krig inte bara vara ett ont, utan ett irrationellt, omoraliskt och ineffektivt sätt att driva konflikter. Kampen mot krig och för en konstruktiv revolution måste föras med rena medel; ju mer upphöjt målet var, desto renare måste medlen vara för att uppnå det, annars fanns risken för att medlen förvandlades till despotism och slutmålet bara en illusion. 

Vid påsktid samma år, 1921, tog de Ligt initiativ till bildandet av Internationella anti-militaristiska byrån, uppföljare till Ferdinand Domela Nieuwenhuis’ Internationella anti-militaristiska förbundet, som bildats 1904. Nieuwenhuis var den nederländska arbetarrörelsens fader och hans bana uppvisar intressanta likheter med de Ligts: även han hade börjat som präst, som fått nog av den institutionella kyrkan och den institutionella socialismen för att sluta som ledande anarkist i Nederländerna. Inom Andra internationalen var han en uttalad förkämpe för tanken på att arbetarna skulle gå ut i generalstrejk i händelse av krig. I likhet med Nieuwenhuis fördömde de Ligt hela tiden att den socialdemokratiska rörelsen övergett den starka och kompromisslösa anti-militarism, som Första internationalen antagit vid sin kongress 1868. I en broschyr utgiven 1918 uppmanade de Ligt soldater och arbetare att strejka och bli medvetna om sin makt och sitt ansvar – ”kapitalisterna ställer till med krig, men proletärerna gör det möjligt”, skrev han. 

Även om anti-militarism intog en framträdande plats i de Ligts tänkande, texter och verksamhet såg han den bara som en del av något mycket större; att skapa en ny kultur och ett nytt samhälle. För detta krävdes kamp mot militarism och reaktion, men också en djupgående förnyelse av hela samhället – på områden som filosofi, utbildning, konst, medicin och vetenskap. Det nya samhälle han föreställde sig, och kämpade för, innebar att kvinnorna, arbetare, koloniala folk och intellektuella skulle befrias från sitt förnedrande slaveri. Målet var att ge individen nytt självförtroende, baserat på insikten att hen var en aktiv deltagare i utvecklingen av en världsomspännande historisk process, som samtidigt som den sträckte sig bortom, och i många avseenden översteg, varje enskild individ också var beroende av denna individs agerande. I de Ligts fall handlade det långt ifrån om fåfänga spekulationer eller önsketänkande. Hans inställning var alltid att ”hoppas på allt, utan att vänta sig något”. Tillfälliga motgångar och nederlag kunde inte rubba hans övertygelse och arbete. 

När familjen deLigt flyttade till Schweiz 1925 höll Genève precis på att etablera sig till forum för internationalistisk verksamhet genom Nationernas Förbund. Men den fred de Ligt siktade in sig på var av ett annat slag: han förväntade sig aldrig att freden skulle uppstå ur en organisation, som han betraktade som en sammanslutning av kapialistiskt-imperialistiska stater. Det visade sig att han till granne skulle få Pavel Birjukov, Tolstojs nära vän och levnadstecknare. Birjukov hade tagit sig an de förföljda duchoborernas sak, en pacifistisk religiös grupp i Ryssland, och blev därför under en tid förbjuden att återvända till hemlandet. Av Birjukov fick de Ligt veta många viktiga detaljer om förföljelserna av principfasta anti-militarister i såväl tsarens som bolsjevikernas Ryssland. 

de Ligt ägnade detta ämne flera sidor i sin encyklopediska historia om direkt aktion mot kriget, som gavs ut i två band 1931 och 1933 (Vrede als Daad – Fred som handling). Inför detta arbete, som hade undertiteln Principer, historia och metoder för direkt aktion mot kriget hade de Ligt samlat in material under flera år och det blev hans livsverk. I sin historieframställning visade de Ligt att den anti-militaristiska rörelsen främst handlar om att skapa en ny kultur. Boken försåg också rörelsen med historia och tradition. Han skrev: ”Vi får aldrig glömma att den nya framtid vi tänker oss också kräver en ny tradition, som vi måste skapa. Människan är en historisk varelse: inget ger en rörelse mer kraft än när de som bär upp den inser att deras rörelse bygger på en lång historia som inte går att utradera.” Under arbetet med denna bok läste han om historien ur ett nytt perspektiv och därigenom förändrade han vår syn på och förståelse av det förgångna. Hans mål var att visa hur mänskligheten gått från ett till stora delar omedvetet och instinktivt sätt att leva till ett där den medvetet skapade sina egna livsvillkor och formade sin egen framtid. Han samlade in en oerhörd mängd fakta, där det framgick att motstånd av icke-våldskaraktär mot krig och grymheter är en universell företeelse, som går att hitta i alla kulturer och under alla epoker. Genom att bygga på detta (ofta bortglömda och bortträngda) förflutna skulle nya generationer alltmer kunna omvandla det mänskliga samhället till något verkligt humant.

Under åren i Genève var de Ligt en förgrundsgestalt i organiseringen av den radikala fredsrörelsen och han var exempelvis en ledande medlem av WRI, krigsmotståndarnas international. Vid dess konferens i juli 1934 lade de Ligt fram sin berömda Kampanjplan mot alla krig och alla krigsförberedelser (som finns återgiven i slutet av denna bok).

Bart de Ligt drev tesen om det speciella ansvar vetenskapsmän och intellektuella hade för kriget. Så tidigt som 1921–22 försökte han bilda en internationell organisation av samhälleligt ansvarsfulla vetenskapsmän, som vägrade att vara delaktiga i något som helst arbete som hade med kriget att göra. de Ligt såg konferensen mot gaskrig, som anordnades i Frankfurt i januari 1929 av Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF), som en milstolpe. I sitt tal De intellektuella och det moderna kriget hävdade han att alla som var med om att utforma krigsmaskinen, proletärer som intellektuella, bar skuld till kriget, men han riktade sig speciellt mot de senare för att inte ha lyckats höja den moraliska nivån på de förra. Han anklagade det stora flertalet av präster och lärare, historiker och journalister, politiska och samhälleliga ledare, kemister och ingenjörer, för att ha sänkt sig lägre än de kvinnor som säljer sina kroppar. Det var angeläget att väcka vetenskapsmän och intellektuella och skapa ny medvetenhet om deras individuella ansvar för det barbariska krig, som väntade runt hörnet. Vad de Ligt såg framför sig var den sorts organisation som skulle uppstå i flera länder på 1980-talet som olika ”Yrkesgrupper för fred”. 

Det var en av de Ligts livsuppgifter att skapa harmoni mellan och föra de olika grupperingarna inom den anti-militaristiska rörelsen närmare varandra. Inom olika organisationer och på konferenserna sågs han som en unik fredsmäklare – utan att för den skull vara någon opportunist eller pragmatiker. I sina övertygelser var han orubblig och, samtidigt som han också var ytterst tolerant, aldrig någon kompromissernas man. På WRI:s konferens i Köpenhamn i juli 1937 var de Ligt den ende som tog avstånd från det personliga korståg för fred som organisationens ordförande George Lansbury ägnade sig åt. Denne hade bl a åkt för att träffa Hitler och Mussolini i ett försök att åstadkomma vad de Ligt betecknade som ”en kompromiss mellan olika former av imperialism”. de Ligt stod fast vid att WRI skulle ta avstånd från sin ordförandes privata aktiviteter, eftersom ”vi kämpar för att avskaffa orsakerna till kriget, inte för någon kapitalistisk fred”. Reynolds, som ofta träffade de Ligt på WRI:s möten, sade: ”På det lugnaste, mest godmodiga, vänliga och tålmodiga sätt som tänkas kan, förblev han en bångstyrig extremist, en klippa av beslutsamhet som det alltid gick att luta sig mot.”

Några år tidigare hade de Ligt haft en brevväxling med Gandhi, ”den store ledaren från Orienten”, som han beundrade samtidigt som han inte tvekade att kritisera honom. När de Ligt och Gandhi träffades i Lausanne och Genève 1931 hade den senare just deltagit i Rundabordskonferensen i London, där han krävt att Indien skulle få kontrollen över sin egen försvarsmakt – och detta samtidigt som han gav schweizarna och länderna i väst rådet att avstå från nationellt försvar av våldskaraktär och göra sig fria från all användning av vapen och i stället tillämpa direkt aktion av icke-våldskaraktär. de Ligt anmärkte på det motsägelsefulla i en sådan hållning och uttalade förhoppningen att Gandhi skulle ansluta sig till ”de revolutionära anti-militaristernas ståndpunkt”. 

Att övervinna våldet var en utökad version av en bok utgiven på franska 1935, som i sin tur var en utökad översättning av den nederländska utgåvan 1934 (för de Ligt handlade en översättning alltid om behovet av bearbetning, ibland av stora delar). För översättningen till engelska bidrog säkert de Ligts bekantskap med Aldous Huxley, som i mitten av 1930-talet var ett framträdande namn inom fredsrörelsen. De träffades första gången vid Allmänna fredskongressen i Bryssel i september 1936, där Huxley deltog som medlem av Peace Pledge Union. Några månader senare besökte Huxley de Ligt i Genève och under några dagar hade de intensiva diskussioner om det nödvändiga i att omvärdera den vetenskapliga, moraliska och kulturella basen för socialismen och, oupplösligt förknippat med detta, om kampen mot kriget. Året därpå utgavs både Huxleys Mål och medel och de Ligts bok som Huxley ansåg vara helt olik andra pacifistiska böcker, eftersom den också helt tog sig an frågan om samhällsförändring, om revolutionen och kriget. <<

Det här inlägget postades i Övrigt och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.