Populistiska manifestet
Sverige behöver en vänsterpopulistisk rörelse. Det är budskapet i Göran Greiders och Åsa Linderborgs gemensamt skrivna bok Populistiska manifestet: för knegare, arbetslösa, tandlösa och 90 procent av alla andra. Där vävs 151 teser samman till en blandning mellan lägesbeskrivning och programförklaring. Johan Örestig har läst manifestet.
Boken skulle kunna sammanfattas utifrån ett trefaldigt syfte: att förklara populismens rötter, att argumentera för behovet av en vänsterpopulism och att peka ut riktningen för en sådan rörelse. Författarnas svar på den första frågan är att ”populismen blir en mäktig flod först när många källor till missnöje rinner samman”. Det handlar om missnöje över försämrad samhällsservice såsom haveriet PostNord eller tågförseningar, insikten om att pensionen inte blir mycket att leva på, hänsynslösa aktörer på kreditmarknaden som utnyttjar skuldsatta eller hetsjakten på sjukskrivna. Vad har dessa problem gemensamt? De är alla förknippade med det marknadsliberala paradigm som dominerat politiken de senaste decennierna. Populismen är, ur Greiders och Linderborgs perspektiv, en logisk reaktion mot detta paradigm.
Men det är inte vänstern utan högern som lyckats fånga upp detta missnöje. Här spelar media en viktig roll. Arbetarpressens tillbakagång har skapat en medievärld som domineras av borgerliga röster. Vidare sprider sensationsjournalistik missvisande och ibland felaktiga bilder av läget i landet och världen. Men en annan anledning är att vänstern har kommit att förknippas med etablissemanget. Bland högerpopulisternas främsta måltavlor finner vi partietablissemang, akademiker och skribenter som klumpas samman i termer som ”kulturelit”. Detta är delvis vänsterns eget fel som enligt Greider och Linderborg fjärmat sig från arbetarklassen. Det gör det lättare för högerpopulisterna att få gehör för sin idé om vänstern som del av ett verklighetsfrånvänt etablissemang.
Författarna argumenterar för att vänsterpopulismen behövs som en tredje väg, som står fri från den främlingsfientliga och konservativa högerpopulismen och det marknadsliberala politiska etablissemanget. Överhetens arrogans, folkförakt och en ovilja att ta i frågor som många människor upplever som akuta syresätter en växande förbittring mot ”eliten” som högerpopulismen fångar upp. Men högerpopulismen kanaliserar missnöjet och vreden mot invandrare, HBTQ-personer eller medlemmar av ”kultureliten” vilket är missriktat då det, som det heter i tes 32, inte är ”där makten finns”. Här finns en lucka att fylla och det är där vänsterpopulismen kommer in.
Författarnas svar på den tredje frågan, om riktningen för en vänsterpopulistisk rörelse, är att den måste präglas av bredd och mångfald. Vad betyder då detta? Det mest grundläggande är att rörelsen måste appellera till arbetarklassen. I tes 143 formulerar Greider och Linderborg problemet genom en retorisk fråga: ”Den som undrar varför arbetarklassen har vänt vänstern ryggen, borde vända på frågan: Varför har vänstern övergett arbetarklassen”.
Hur ska då vänstern ändra på detta? För det första genom att sätta fördelningspolitiska reformer högst upp på dagordningen. För det andra genom att avslöja att högerpopulismen inte är riktad mot makteliten utan snarare lierad med den. För det tredje genom att förstå och göra bruk av insikten att populismens lockelse springer ur ”passionen”. Populistiska rörelser vill och står för något, vilket naturligtvis framstår som lockande i jämförelse med etablerade partiers beredskap att kompromissa med allt för att sitta kvar i riksdagen. Samtidigt varnar Greider och Linderborg för att passionen inte får glida över i utopism. I tes 125 skriver de att ”vi måste ha både plattformsaktivister som har det moraliska privilegiet att tycka rätt och gott utan att behöva bry sig om vilka konsekvenser det skulle få om deras krav omsattes i praktiken och samhällsplanerare som vågar göra sig obekväma med både humanisterna och kapitalisterna”.
Tilltalet är med andra ord brett. Författarna tycks ju mana till eftertanke och omvärdering hos allt från den radikala vänstern till den socialdemokratiska politiker- och tjänstemannakåren. Det gör att frågan om varifrån denna vänsterpopulistiska rörelse ska komma är minst sagt oklar. Är det från partier? Krävs det i så fall helt nya organisationer eller menar de att potentialen finns i befintliga partier? Eller är det kanske facken som ska ta initiativet? Kräver detta att LO upphäver sin ”facklig-politiska samverkan” med socialdemokraterna? En annan fråga är i vilka geografiska områden en vänsterpopulistisk rörelse har potential att växa fram. Är det storstäderna som är sannolika centrum eller är det snarare i områden som Västernorrland där BB i Sollefteå ockuperas sedan över ett år tillbaka? Frånvaron av svar beror säkert delvis på att Greider och Linderborg inte är överens på alla punkter. Men det är lika fullt nödvändiga frågor som behöver redas ut.
Ett annat problem är en svajighet i frågan om migrationsfrågans betydelse. Författarna uppmanar läsaren att aldrig vara ”rädd för att upprepa den självklara, existentiella och moraliska bottenplattan i alla frågor om flyktingpolitik”. De avfärdar de högerextremas idéer om en långsam islamisering av Europa som ett pinsamt räknefel och menar att det enda sättet att lösa problemet med papperslösa arbetare är genom återkommande amnestier. Men de kritiserar också en ”röd-grön vänsters” idé om att vi i Sverige kan sänka vår standard samtidigt, med tanke på att många människor vänder på slantarna. De hävdar också att pengar till tiggare på gatan är ”välgörenhet som aldrig löser några problem utan istället fördjupar dem”. En viktig anledning till denna svajighet tror jag är att manifestet inte rymmer en kritik av staten. Författarna har helt rätt i att välgörenhet, som den till romska tiggare, är mycket problematisk och bygger på icke ömsesidiga beroendeförhållanden. Men välgörenheten är ju ett humanistiskt svar på ett politiskt ointresse att möta romernas fattigdom med annat än repression. Om det inte finns en politisk lösning tillhands överlämnas tiggarnas öden till privatmoral eller civilsamhälle. Ett vänsterpopulistiskt svar på det problemet vore att kombinera solidariska insatser för att minska lidande med organisering för utvecklandet av en gränsöverskridande socialpolitisk strategi för att skapa reella alternativ till tiggeriet.
Dessa problem måste diskuteras. Men de ska inte skymma sikten för den centrala insikt som ekar genom boken: en vänster som vill leda samhällsutvecklingen måste bli ”folklig” i meningen att de samlar tillräckligt många för att överhuvudtaget kunna rubba den superkraft som vi kallar kapitalet. Detta betyder inte att vi måste vara överens i alla frågor, acceptera samma strategier eller dela samtliga mål och visioner. Det betyder att vi måste se att vi, trots att vi utkämpar olika strider på olika platser, måste formulera en gemensam strävan. Det betyder att vi måste hitta sätt att samtala, gräla och debattera om viktiga frågor på sätt som gör att vi blir fler och fler och inte än mer splittrade. I den bästa av världar kan denna bok provocera igång samtal som leder vidare i alternativa manifest och programförklaringar som bakar in de lärdomar som föds i byggandet av folkrörelser.
Johan Örestig är sociolog, lärare och aktiv inom den utomparlamentariska vänstern.