Göran Therborn: Dagordning för en klassanalys (del 1)

[Ur Catalyst, vol 3, nr 3, hösten 2019. Artikeln grundar sig på en föreläsning vid en minneskonferens för Eric Olin Wright, som hölls i Madison, Wisconsin, 2 november 2019. Översättning från engelska, Göran Källqvist.]

Catalysts redaktionella kommentar: Denna artikel presenterar en dagordning för forskning om en klassanalys som svarar mot den nya situationen i detta århundrade, med flerdimensionella undersökningar av ojämlikhet och globala analyser av förhållandena mellan kapital och arbete. Speciell uppmärksamhet bör riktas mot ekologiskErik Olin Wright ojämlikhet, arbetarklassens stora olikheter i global måttstock samt den symptomatiska innebörden och politiska konsekvenserna av medelklassens nuvarande position, såväl i det globala syd som det globala norr.

Det fanns en tid när en glänta skymtade i kapitalismens mörka skog, öppnad av vietnameserna och andra antikoloniala rörelser i söder och motståndet i norr mot de koloniala krigen, av uppror bland afroamerikaner och av Medborgarrättsrörelsen, av det franska maj 1968 – en revolution till hälften, den heta hösten i Italien 1969, Unidad Popular i Chile, feminismens frambrytning. Det var den revolterande marxismens tid. Klassanalysen blev en central del av den, i sökandet efter de samhällskrafter som skulle kunna leda världen genom gläntan och bortom kapitalismen. Försök till klassanalys utvecklades i en rad länder. I Europa gjordes de mest genomarbetade ansatserna i Västtyskland av ett marxistiskt kollektiv som kallade sig Projekt Klassenanalyse. En nymarxistisk klassteori utvecklades först av den grekisk-franske sociologen Nicos Poulantzas, som var präglad av den althusserianska miljön och dess nyskapande marxistiska teorier. Poulantzas Politisk makt och sociala klasser publicerades i samband med majdagarna i Paris.

Det var vid denna tid som Erik Olin Wright med sina egna ord ”kom till marxismen, och valde att stanna” efter sin revolutionära film om schack som student på Harvard.1 Under sina år som doktorand i sociologi vid Berkeley på 1970-talet skrev han boken Class, Crisis, and the State [Klass, kris och staten] (1978), som snart blev en hållpunkt för periodens marxistiska klassanalys. Ända sedan dess har Wrights arbeten i samtida marxistiska klassteori höjt sig över mängden, och utvecklats genom öppet självkritiska revideringar av hans i grunden konsekventa linje.2

Hans viktigaste teoretiska bidrag var analyserna av klassers flerdimensionella egenskaper – genom begrepp som ”motsägelsefulla klasspositioner” och klassers olika ”tillgångar”, som egendom, auktoritet och färdigheter. Det tonade fram som en lösning på ”gränsdragningsproblemet” i dåtidens marxistiska klassteori, hur skiljelinjen skulle dras mellan arbetarklassen och andra löneanställda klasser eller skikt. Det var ett område med konkurrerande definitioner, mellan en bred sådan som innefattade nästan alla som arbetade åt kapitalet, och en snäv som bara tog med kroppsarbetare i den materiella produktionen. Betecknande nog såg inte Wright detta som en fråga om antingen/eller som skulle avgöras genom postulering, uppbackat av ett eller annat Marx-citat, utan som en empirisk oklarhet som skulle benas upp analytiskt. Han urskiljde positioner med olika stor kontroll över produktionsprocessen och över andras arbete.3

Han kom sedermera att inse problemen med sin första version; beskrivningen av klasspositionernas motsägelsefullhet var oprecis och dess centrala fokus på maktutövning snarare än utsugning var felaktig.4 Konsekvensen blev att han utarbetade en tredimensionell uppfattning av klass; i form av ”tillgångar”: –

– produktionsmedel och ägandet av dem eller inte

– mängden ”organisatoriska tillgångar” (organisatorisk makt)

– färdigheter/meriter.5

Genom sin serie av internationella undersökningar av klasstrukturer, -förhållanden och -medvetande gav han också de mest avancerade och omfattande bidragen i försöken att kartlägga klasserna. Av skäl som jag inte kom mig för att fråga honom om publicerade han aldrig någon sorts jämförande översikt över sina undersökningar i 16 länder, men han publicerade ändå ett antal intressanta, tankeväckande jämförelser mellan Japan, Sverige och USA och mellan Kanada, Norge, Sverige och USA (redovisade i American Sociological Review, respektive i Class Counts [Klass räknas]). De innehöll beskrivningar av hur klassmedvetandet gestaltade sig olika i Japan, Sverige och USA samt en nyskapande studie av hur de (tillgångsbaserade) klassgränserna kunde överskridas – med avseende på vänskap, familjebildning och generationsöverskridande rörlighet.

Liksom många av hans kamrater från den perioden ville Wright bidra till en återuppbyggnad av marxismen, inte bara ”åberopa den marxistiska traditionen”.6 Han tog sin utgångspunkt i den althusserianska strömningen på 1970-talet, drogs därefter från mitten av 1980-talet in i de så kallade analytiska marxisternas krets kring filosofen G A Cohen och den för Wright viktiga matematiska ekonomen John Roemer. Samtidigt ville han etablera sig som marxistisk teoretiker men i form av en typisk kvantitativ amerikansk sociolog, vilket han verkligen lyckades med genom sina enkätanalyser och vilket framgår av det yrkesmässiga anseende han kom att åtnjuta.

Hans sista bok om klass, Understanding Class [Att förstå klass], har en vemodig och dämpad ton. Istället för ett återuppbygge av marxistiskt teori är tiden av ”stora strider mellan paradigm” slut, och den ska ersättas av ”pragmatisk realism” och en allomfattande ”integrerad klassanalys”. Och efter att ha diskuterat en möjlig kompromiss mellan arbetarklassen och kapitalistklassen, en ”ganska oviss” framtidsutsikt, slutar boken med ett politiskt kapitel om ”icke-kapitalistiska alternativ inom den kapitalistiska ekonomin”. Mörkret faller och gläntan har försvunnit. Wright frågade sig själv och sina kamrater om det är någon idé med en marxistisk klassanalys om det inte finns något slut på kapitalismen.

Jag är övertygad om att det gör det, men längs andra spår än de vi följde på 1960-, 1970- och 1980-talen.

På 1960- och 1970-talen missade marxister ödesdigert nog att mötas, den unga generationen sociologistudenter och studenter från andra samhällsvetenskaper och den äldre mycket smalare generationen stora historiker – med Eugene Genovese, Christopher Hill, Rodney Hilton, Eric Hobsbawm och Edward Thompson vid frontlinjen i den engelsktalande världen – och andra i Frankrike, den spansktalande världen och Indien. Generationerna kunde ha lärt sig massor av varandra. De gjorde inte det, trots enstaka tillfällen med generationsöverskridande läsande. Det främsta skälet var troligen vetenskaplig akademisk kortsynthet.

Wright studerade faktiskt för Cristopher Hill i Oxford. Wright trodde på att teoretisera om empirisk forskning, men varför han valde vanlig akademisk kvantitativt inriktad sociologi för sitt ändamål kan också ha något att göra med det han själv, med nästan unik ärlighet, har kallat ”möjlighet att få stipendier”.7 Även om han aldrig hänvisade till sina arbetsuppgifter i Oxford, åtminstone inte i sina böcker, så skrev han redan i början av 1990-talet att han ”nästan alltid upplevde att jag lär mig mer från bra kvalitativ och historisk forskning än från forskning av kvantifieringsbesatta forskare”.8

Återkomsten för klass och ojämlikhet – och hur man ska förhålla sig till det

Under 2000-talet har vi hittills sett en häpnadsväckande återkomst för klassbegreppet i den allmänna diskussionen, främst i form av bitter klagan – i det globala norr – över hur medelklassen ”kläms åt, ”minskar” eller ”försvinner”, och i översvallande hyllningar till dess uppgång och energi i det globala syd. Den omedgörliga arbetarklassen har blivit ett bekymmer för ledarskribenter i New York Times. I Storbritannien har klass blivit sociologisk underhållning på BBC.9 Detta uppsving för klass innebär inte att det kommer att ske någon övergång från kapitalismen i brådrasket. Vad det visar är att klass är en viktig utgångspunkt för att förstå 2000-talets internationella samhälle.

Om klass alltså fortfarande är ett svar, vilken är då frågan? Det är ett svar på två frågor. För det första, varför finns det på samma gång överflöd och fattigdom, privilegier och misär? För det andra, vilka samhällskrafter kan rubba och omvandla dessa förhållanden?

Den första frågan handlar om ojämlikhet, den andra om samhällsförändringar. Bland 1960- och 1970-talets unga marxister var Wright en av få som intresserade sig analytiskt för båda frågorna. De flesta andra tog kapitalismens ojämlikhet för så uppenbar att den var självklar, som kolonial rasism, till skillnad från patriarkatets och könsdiskrimineringens ojämlikheter, vars invecklade mekanismer feminismen lärde oss måste blottläggas.

Wright utarbetade en grundlig klassanalys över USA:s inkomstfördelning.10 Med hjälp av en lång rad regressionsekvationer visade han hur ett enkelt och ofullständigt klasschema (hans undersökningar omfattade småföretagare men saknade data för storkapitalister) utgjorde en relativt stark förklarande kraft. Det mest intressanta var att han visade att klass förklarade mycket mer än den vanliga yrkespyramiden – och att yrkesgrupper med olika status fördelades mellan olika klasser, vilka definierades genom ägande och makt att styra. Wrights analys grävde också i frågor om hur ras och kön samverkade och växelverkade. Hans bok från 1994, Interrogating Inequality [Fråga om ojämlikhet], var å andra sidan namnet på en samling ”Essäer om klassanalys, socialism och marxism” mer än en riktad undersökning.

Efter det långa kvartsseklet av nyliberalism och marknadsglobalisering från omkring 1980 har båda frågorna återvänt med full kraft, inte bara till den breda politiska diskussionen i media och den akademiska världen. De har också blivit ett bekymmer för den mer upplysta delen av den globala ekonomiska eliten: Världsbanken, Internationella valutafonden (IMF) och Världsekonomiskt forum i Davos. Thomas Pikettys och hans medarbetares arbete11 har gjort ojämlikhet till ekonomiska vetenskapens hetaste ämne, medan inom sociologin det vaga paradigmet ”stratifiering” gradvis förlorar i betydelse i förhållande till studier över ojämlikhet.

Vändpunkterna var den nyliberala globaliseringens rad av krascher – från kraschen i Östasien 1998, via krascherna i Sydamerika under det här seklets första år, till finanskrisen 2008 – och deras dramatiska sociala och politiska effekter. Från den blodiga diktaturens fall i Indonesien och omvälvningen av Thailands politik, via en fullständigt komprometterande kollaps för sydamerikanska nyliberala experiment från Venezuela till Argentina, till uppsvinget för obekväma proteströrelser i själva kapitalismens hjärta: Occupy, Indignados, populism. Rörelserna var av en sammansatt och skiftande social karaktär, men hade utan tvivel ett djupt oroande inslag av arbetarklass. Finanskraschen belyste också den nya klyftan mellan vanliga, konservativa medelklasser, och finansvärldens överklass, vilket gav näring åt en våg av ilskna, ibland apokalyptiska, skrifter om medelklassen, med titlar som Slutet för mellanskikten12 och Slutet för medelklassen i väst.13

Hur ska marxister och alla andra som på allvar är intresserade av jämlikhet och rättvisa samhälleliga förändringar förhålla sig till klass i vårt nya århundrade? Det är, som Wright förutsåg, inte längre en tid av paradigmstrider, men inte heller för försoning och ”integration” av paradigm. Det är inte längre gångbart med klassificerande teoretiserande – åtminstone inte för tillfället. Klassteori står inte högst på dagordningen, varken politiskt eller akademiskt. Å andra sidan finns det för närvarande en bred internationell intellektuell strömning som oroar sig över den ekonomiska ojämlikheten men ännu inte intaget den politiska huvudfåran, och breda samt varierande internationella diskussioner om klass, som i många länder redan är närvarande i den nationella politiska debatten. Det har knappast funnits ett så stort intresse för förmodade vänsterämnen som klass och ojämlikhet sedan den påvliga omsorgen om den framväxande industriarbetarklassen i Leo XIII:s encyklika [rundskrivelse] 1891, Rerum novarum [Om nya frågor].

Jag skulle i detta ögonblick av möjligheter och utmaningar föreslå ett tudelat svar från jämlikhetssträvare. För det första krävs det en fortsatt analytisk utveckling för att frigöra ojämlikhet till ett eget centralt ämne, varken underordnat klass eller det intersektionella samspelet mellan klass, ras och kön – som för inte så länge sedan var ett viktigt framsteg inom forskningen.

Det andra är att klyva klassanalysen i två praktiska, underteoretiska riktningar. Ena inriktningen bör vara att koncentrera sig på förhållanden mellan kapital och arbete, med ett globalt perspektiv som utgångspunkt. Förhållandet mellan kapital och arbete är centralt för varje social vetenskap om kapitalismen, och klasskonflikternas samt klassmedvetandets framträdande plats ska behandlas som avgörande empiriska frågor. Vi måste hitta dessa förhållandes globala grundvalar före de finkorniga, motsägelsefulla eller flerdimensionella klasspositionerna.

Den andra inriktningen skulle vara att inse diskussionens sociala verklighet, vilket antyder att vi inte ska avfärda de aktuella diskussionerna – att medelklassen är ”klämd” (OECD) eller ”går mot sitt slut” i norr, och dess ”uppkomst” i syd – som uttryck för ofullständiga klassteorier, utan uppmärksamma dem som viktiga symptom på nutida klassförhållanden som är värda en seriös kritisk studie.

Bredda och fördjupa rörelsen mot ojämlikhet

Man kan nu säga att ojämlikhetsstudier har blivit något av en akademisk rörelse. Studie- och forskningsprogram, centra och institut har startats på ett antal kontinenter, länder och städer; från Helsingfors och London till Quito och Johannesburg, från Cambridge, Massachusetts till Berkeley, Kalifornien, från Moskva till Beijing. Ojämlikhetsstudier har redan frigjort sig till ett ämne i sin egen rätt och visat sitt värde, och inom sociologin håller ”stratifiering”, ett statiskt, icke relationsmässigt begrepp som hämtats från geologin, långsamt på att fasas ut. Men ännu så länge förhåller man sig till ojämlikhet till överväldigande delen utifrån inkomst och förmögenhet medan andra aspekter får liten uppmärksamhet eller negligeras.

Det mänskliga tillståndet ojämlikhet behöver breddas till att innefatta andra aspekter än fördelningen av resurser, tillgångar eller ”kapital” mellan människor, resurser som är avgörande för människor som sociala aktörer. Två andra förhållanden är också grundläggande. Det ena gäller människors liv och livschanser som organismer, det vill säga hälsa och sjukdom, förväntad livslängd, kort sagt livsavgörande ojämlikhet. Det andra handlar människor som personer, individer som reflekterar över sina livsvillkor i världen, existentiell ojämlikhet.14 Både livsavgörande och existentiell ojämlikhet formar hur människors förmågor konstitueras. Den förstnämnda för kroppsfunktioner och motståndskraft, motoriska och grundläggande kognitiva förmågor, den sistnämnda för kognitiv och social kapacitet. Existentiell (o-)jämlikhet är avgörande för jagets utveckling; för en persons existentiella (o-)säkerhet, självförtroende, självkänsla, ambitioner, förmåga till empati och social anknytning. Den utövar påverkan genom erfarenheter av kärlek eller försummelse, trygghet eller rädsla, tillit och stöd eller misstänksamhet och spärrar, respekt eller förakt, erkännande eller förödmjukelse. Rasism, patriarkat och könsdiskriminering är ökända former för systematisk existentiell ojämlikhet. Att krossa de fattigas och/eller underordnade folks individualitet är överhuvudtaget en viktig process i reproduktionen av ojämlikhet.

Att bredda det akademiska intresset för ojämlikhet innebär förstås också att sätta vetenskapen i förbindelse med de erfarenheter, lokala studier och den kamp som utkämpats av jämlikhetssträvande aktivister och rörelser, något som är naturligt för många amerikanska universitet, både i Nord- och Latinamerika, men som inte är lika självklart i Europa.

Att fördjupa ojämlikhetsstudierna betyder att gräva djupare ner i de processer och mekanismer som ligger bakom att ojämlikhet uppstår – och reproduceras, såväl på systemnivå som mellan individer, och under människans hela liv. Grundläggande processer för att ojämlikhet ska uppstå innefattar såväl att distansera och utesluta som att skapa hierarkier och exploatering Processerna sträcker sig från samspelet mellan föräldrarnas genetiska arv och mammans sociala förhållanden under fosterutvecklingen, som har studerats inom epigenetiken, till de allt större skillnaderna i förväntad livslängd i samtida välfärdsstater eller den utvidgade reproduktionen av inkomst- och förmögenhetsskillnader i stabila liberala demokratier.

Det här seklets avgörande utmaningar för människan – klimatförändringarna och den globala upphettningen – får till effekt att analyserna av, och en politik som kan hantera, ekologiska aspekter av den livsavgörande ojämlikheten är av central betydelse. Dessutom kommer studier av ojämlikhet avseende sårbarhet och risker, och det ojämlika ansvaret för miljöförstöringen och ödeläggandet av världen, att behöva innefatta klassanalyser av klimatansvaret, utsattheten för klimatförändringarna och politiken för att hantera dem.

De senaste framstegen för studierna av inkomstojämlikheter, först och främst av Thomas Piketty och hans medarbetare, har också lett till upptäckten att koldioxidutsläppen har en allt större klassdimension. Hälften av ojämlikheten vad gäller koldioxidutsläpp i världen går nu att hänföra till klasskillnader inom länderna, snarare än skillnader mellan länder, jämfört med en tredjedel 1998.15 Även om denna upptäckt är berömvärd så finns det här en hake; beräkningarna är konsumtionsbaserade medan klasserna baseras på inkomst. Men en stor del av de klimatförstörande koldioxidutsläppen orsakas av ägare till och företagsledare för gruv-, industri-, sjöfarts- och flygbolag. Richard Heede på amerikanska Climate Accountability Institute är en ledande utredare av detta fenomen. De tre företag som står för de största sammanlagda utsläppen av koldioxid sedan 1850-talet är Chevron, Exxon-Mobil, och Saudi Aramco.16 Under perioden 1965-2017 orsakades 35 procent av alla energirelaterade koldioxid- och metanutsläpp i världen av 20 företag – under ledning av Saudi Aramco, Chevron, Gazprom, och Exxon-Mobil.17 Vad gäller länder sticker fem ut, både vad gäller produktion och konsumtion: Australien, USA, Kanada, Luxemburg och Saudiarabien.18

Den nya medvetenheten om klimathoten kommer förhoppningsvis att sätta strålkastarljuset på livets och dödens ojämlikhet, och omvänt kommer den livsavgörande ojämlikheten att få klimatrörelsen att ta upp frågor om ojämlikhet och ekologisk orättvisa. Den globala ekologiska ojämlikheten är tämligen väl känd: de fattiga har bidragit lite eller inte alls till vår planets nuvarande tillstånd, men är de mest utsatta för katastrofala klimatförändringar – både för förekomsten av cykloner, översvämningar, jordskred, torka och jordbävningar, och för risken att dö av dem.19

Men som Petra Tschakert har poängterat i en mycket betydelsefull översiktsartikel, ”så är tiden mogen för att vända blickarna från fattiga länder till fattiga människor”, och inse att ”det är ojämna maktförhållanden mer än utsatthet och känslighet för klimatrisker som gör att fattiga och missgynnade … är mer sårbara än mer välbeställda och privilegierade och mäktiga grupper och individer över de olika ländernas hela spektrum av inkomstnivåer.”20 Exempelvis upptäckte Martinich med flera att människors fattigdom är den viktigaste förklaringen till utsatthet för naturkatastrofer i USA:s fyra kust­regioner.21 De ekonomiska maktförhållandenas betydelse visar sig i det faktum att ”mer än 99 procent av de mest socialt utsatta människorna [läs: lägre klasser] bor i områden som sannolikt inte kommer att skyddas mot översvämningar”, till skillnad från ”de socialt minst utsatta” överklasserna, av vilka bara åtta procent bor i områden som sannolikt inte kommer att skyddas.22 Värmeböljorna i Chicago 1995 och Europa 2003 dödade i första hand fattiga, gamla och isolerade – och i Chicago givetvis afroamerikaner. 500 människor dödades direkt i Chicago, och ytterligare 700 dog i förtid. I Frankrike var det i själva verket en massaker, även om det knappast erkändes som en sådan; omkring14 800 dog på två veckor, i Europa i sin helhet dog 39 000 under de två första veckorna, och över hela sommaren 2003 mer än 70 000 (fler än de normala dödssiffrorna).23

Kapitalets och arbetets brokiga värld

En analys av klass på en global nivå bör utgå från att denna dimension manifesterar sig på ytterst varierande sätt. För det första är det historien, de väldigt olika vägar på vilka de moderna staterna och samhällena uppstod. Det fanns fyra huvudvägar, och några viktiga blandningar av kombinerade vägar.24 Bara den europeiska vägen var fokuserad på klass i vid mening, och ställde borgarnas ”tredje stånd” – i Storbritannien en ”medelklass” och från 1800-talet också en arbetarklass – i motsatsställning mot aristokratin och fursten. De europeiska bosättarländerna i Amerika erövrade självständighet från ursprungsländerna, och bosättarnas modernitet hävdade sig mot infödda och (före detta) slavar. Den tredje vägen var kolonial frigörelse i Asien och Afrika, som genomfördes av nationella rörelser, och inte av klassbaserade rörelser. Japan lyckades hitta en fjärde väg, och höll de rovgiriga kolonialmakterna på avstånd med hjälp av en skicklig reaktiv modernisering uppifrån, genom att en muterad lågadel omvandlade den kejserliga sfären.

Europa är den enda kontinent där oberoende fackföreningar någonsin har organiserat mer än halva arbetarklassen – och den enda kontinent, tillsammans med de två speciella bosättarländerna Australien och Nya Zeeland, där uttalade arbetarpartier någonsin har fått majoritet i parlamentet.

Europas klasskaraktär förstärktes av dess ekonomiska utveckling, dess omfattande industrikapitalism. I de flesta europeiska länderna blev industriell produktion den dominerande sysselsättningen i förhållande till jordbruks- och tjänstesektorn, och uppgick till mellan 40 och 52 procent av de anställda i Storbritannien. (Denna relativa övervikt över anställda inom jordbruks- och tjänstesektorn uppstod aldrig i USA eller Japan.)25 Men eftersom kapitalet ackumulerades och arbetarna sögs ut och förtrycktes på alla de befolkade kontinenterna, är förhållandet mellan kapital och arbete centralt för den ekonomiska sociologin i hela den moderna världen.

Industrikapitalismen är ett viktigt nav för både klass och ojämlikhet. Den utvecklades dialektiskt, precis som Marx förutspådde. Utvecklingen innebar att industriarbetarklassen växte, koncentrerades och organiserades. Dess styrka nådde sin höjdpunkt på 1970-talet i de mest utvecklade kapitalistiska länderna, och utgjorde en avgörande kraft för utjämningen som ägde rum mellan 1945 och 1980. Det verkar som om det också fanns en teknologisk sida som underlättade denna relativa utjämning hos den utvecklade industrikapitalismen, långt efter dess ursprung i den begynnande industrikapitalismens ”mörka djävulska fabriker”. Löpande bandets produktivitet kunde till exempel ge hyfsade löner åt outbildade arbetare, när arbetsmarknaden och de samhällspolitiska sammanhangen väl gjorde det möjligt för arbetare att kräva en anständig lön, som de berömda bilarbetaravtalen i Detroit 1949.

Nu är Europa en global kraft på tillbakagång, både ekonomiskt och demografiskt. Kommer dess utvecklade industrikapitalistiska samhälle med möjligheter till utbredd utjämning att slå rot någon annanstans? I ekonomiskt historiskt avseende är svaret nej, de samhällspolitiska möjligheterna är ovissa men fortfarande öppna.

Världen i sin helhet är fortfarande långt från att ha fullbordat processen av proletarisering till lönearbete, men den gör det i en ny, mycket mer oländig terräng.

Medan kapitalets värld är alltmer sammanflätad och med hjälp av korsande investeringar verkar utifrån gemensamma ackumulationsprocesser – digital teknologi, finanser och fastigheter – en globalt aktiv arbetsmarknad och en enhetlig överdådig livsstil, är arbetarklassens värld fortfarande mycket differentierad, och avindustrialiseringen har gjort att den speciella tydlighet i klasskaraktär och -medvetande som rådde i Europa har grumlats. I världsmåttstock utgör anställda och arbetsgivare bara 57 procent av världens ekonomiskt aktiva befolkning: 54 procent anställda och tre procent arbetsgivare. En tredjedel av världens arbetskraft är egenföretagare, varav de 30-31 procent som lever utanför ”höginkomstländerna” i typfallet är gatuförsäljare eller tillfällighetsarbetare, tio procent är medhjälpare inom familjen. I höginkomstländerna utgör anställda 86 procent av de ekonomiskt aktiva, i länderna söder om Sahara och i Sydasien 25-26 procent. I Sydostasien utgörs omkring hälften av den ekonomiskt aktiva befolkningen av anställda, i Latinamerika och Östasien omkring två tredjedelar.26

För de 40 procent i världen som arbetar under det ILO kallar ”otrygga anställningsförhållanden”, håller utvägen till sysselsättning inom industrin på att stängas igen. Industrisysselsättningen – tillverkning, byggande, gruvarbete – har stannat upp i världen, på en nivå mellan en femtedel och fjärdedel av den internationella arbetarklassen, 22-23 procent.27 Anställning inom tillverkning stannade upp globalt redan på 1990-talet, med en nedgång i Östasien.28 Medan industrisamhällena i USA och Japan kulminerade på 36-37 procent av den totala sysselsättningen, i Storbritannien och Tyskland på omkring hälften av den totala sysselsättningen och i de minst industrialiserade länderna i Europa en tredjedel, så kommer resten av världen aldrig att uppnå den andelen. Den kommer att stanna mellan en femtedel och fjärdedel av antalet anställda, och i Kina något högre men under 30 procent.29

Istället för fler formella avtal inom industrin och standardisering av arbete, arbetsförhållanden och arbetarnas rättigheter erbjuder 2000-talets framväxande ekonomier ständig ”informalitet”, arbete utan regler och rättigheter. I Indien präglar denna informalitet 90 procent av arbetsstyrkan. I Latinamerika utgör den fortfarande omkring halva arbetskraften, och den ökar i flera länder efter att den mer jämlika utvecklingstendensen under det här seklets första 10-15 år stannat av.30

Den utvecklade kapitalismens postindustriella arbetsmarknad – där industrisysselsättningen gått ner till 18 procent i Storbritannien och sysselsättning inom tillverkningsindustri under 10 procent – har upplevt en allmän och ganska tydlig polarisering mellan kvalificerade, välbetalda jobb och lågkvalificerade dåligt betalda jobb, hittills vanligtvis med en viss tendens till övervikt för de sistnämnda. De blir också informella på sitt eget sätt: bara en tredjedel av arbetare i OECD täcks för närvarande av kollektivavtal.31

På 1980-talet var många tyska sociologer oroade för en överhängande risk att arbeten skulle försvinna, och lyfte ”krisen för arbetssamhället” till tema för sin kongress 1982.32 Under det nuvarande decenniet har det gjorts förutsägelser och bedömningar om stora förluster av arbeten på grund av automatisering och artificiell intelligens. En bedömning av experter i Oxford att nästan 47 procent av jobben i USA befann sig ”i farozonen” för automatisering,33 tolkades allmänt som att hälften av alla jobb i USA skulle försvinna. Men de beräkningar som gjorts varierar fortfarande betydligt med ett spann från sju till 47 procent i USA och sex till 55 procent i Japan.34 I sin Employment Outlook från 2019 tror OECD att 14 procent av jobben riskerar att försvinna.35 Den fortsatta ökningen av sysselsättningen i höginkomstländerna sedan år 2000- (och sedan1980-talet) – med undantag för den ödeläggelse av sysselsättningen som finanskraschen 2008 orsakade, och som det tog tre år att reparera – antyder att den industriella revolutionens historiska erfarenheter fortfarande är giltiga (åtminstone) för det tjugoförsta århundradets första två decennier: Teknologiska innovationer och utveckling leder till fler jobb totalt, trots att många lågproduktiva jobb går förlorade.

Mer säkert, och redan ett faktum, är att den nya digitala teknologin påverkar arbetsförhållandena; de blir mer otrygga och mer övervakade. De digitala företagsplattformarna försöker helt och hållet avskaffa anställningskontrakt och rättigheter. I vilken mån de kommer att lyckas är fortfarande en öppen fråga. På arbetsmarknaderna är de fortfarande ett litet nischfenomen, men i Kina beräknas det att de 2028 kommer att kontrollera 30 procent av arbetarna.36 Ständig digital kontroll och övervakning av anställda är på väg att bli standard, och ofta beskrivs Amazons lager som ett skräckexempel.

Vi måste erkänna att det vi ser idag är en ny energi från kapitalets sida, med två huvudsakliga drivkrafter: finansialisering och den digitala teknologiska revolutionen. Här är det viktigt att notera att de två är sammanflätade. Idag betyder inte finansialisering att det återuppstår en rentierekonomi som varslar om en kapitalism på nedgång, och inte heller en uppdelning mellan en stillsam klass av bankirer och producerande tekniska entreprenörer, som den mellan London City och tillverkarna i norra England. Börskapitaliseringen knyter ihop finansiell spelare och digitala entreprenörer. När detta skrivs är världens sex största företag vad gäller börsvärde samtliga digitala företag: Apple, Amazon, Alphabet, Microsoft, Facebook, och Alibaba – fem amerikanska och ett kinesiskt företag. Och världens sex rikaste män gjorde sig sin förmögenhet på börsen som digitala entreprenörer.

Istället för rentierkapitalism har diskussioner nyligen förts om framväxten av en ”meritbaserad” kapitalism,37 eller ”liberal meritokratisk kapitalism”,38 som styrs av prestationsinriktade arbetsnarkomaner, avlade av förmögna föräldrar som investerat dyrt i exklusiv elitutbildning åt sina telningar, från barnskötsel till välrenommerade universitet.39 Innan det blev en beteckning på samtida amerikansk ekonomi framträdde fenomenet som en modern asiatisk pedagogisk kultur i The Battle Hymn of the Tiger Mother [Tigermammans stridssång], som skrevs av Markovits’ kollega på Yale Law School, Amy Chua.40

Den enorma, råa ekonomiska kraft som finns samlad i de nya företagen har utmärkt illustrerats av analyserna över kostnadsstrukturen för Apples iPhone, analyser som är ganska likartade, från den amerikanska affärstidningen Forbes till Third World Tricontinental Research Center. Den senaste analysen är hämtad från de sistnämnda, som undersökte kostnadsstrukturen för iPhone X:

-inköpta komponenter; 37 procent,

-tillverkning (löner till arbetare och underentreprenörers vinster) 2,5 procent

– vinster till Apples designers och aktieägare 60 procent.41

(Forbes’ beräkningar för iPhone 7 var ännu mer extrema.)

Del 2 av artikeln publiceras i nästa nummer av Röda rummet.

Göran Therborn är professor i sociologi. Från hans digra produktion kan nämnas, Klasstrukturen i Sverige 1930-1980 och Kapitalet överheten och alla vi andra (2018).

1 Erik Olin Wright, Interrogating Inequality, London: Verso, 1994, Prolog.

2 Erik Olin Wright, Class Crisis and the State, London: New Left Book, 1978, Classes, London: Verso, 1985, Class Counts, Cambridge: Cambridge University Press, Understanding Class, London: Verso, 1995.

3 Wright, Class, Crisis and the State, s 78 ff.

4 Wright, Classes, s 51 ff.

5 Ibid, s 86 ff.

6 Wright, Interrogating Inequality, s 5.

7 Wright, Interrogating Inequality, s 7.

8 Ibid, s 10.

9 Michael Savage, Social Class in the 21st Century, Pelican, 2015, inledning.

10 Erik Olin Wright, Class Structure and Income Determination, New York: Academic Press, 1979.

11 Thomas Piketty, Kapitalet i tjugoförsta århundradet, Stockholm : Karneval, 2015; Facundo Alvaredo m fl., World Poverty Report 2018, Cambridge, MA: Harvard University Press.

12 Daniel Goffart, Das Ende der Mittelschicht, Berlin: Berlin Verlag, 2019.

13 Christophe Guilluy, No society: La fin de la classe moyenne occidentale, Paris: Flammarion, 2018.

14 Se Göran Therborn, Ojämlikhet dödar, Lund: Arkiv, 2016 och idem, “Stratification Requiescat in Pace: Paradigm Shift From ‘Stratification’ and Mobility to Inequality,” s 42–52 i Raquel Sosa Elizaga (red.), Facing An Unequal World, London: Sage.

15 Lucas Chancel och Thomas Piketty, “Carbon and Inequality: from Kyoto to Paris,” Paris School of Economics, 2015.

16 Richard Heede, “Tracing anthropogenic carbon dioxide and methane emissions to fossil fuel and cement producers, 1854–2010”, Climate Change nr 122 (2014), s 229–241.

17 Matthew Taylor och Jonathan Watts, “Revealed: the 20 firms behind a third of all carbon emissions”, Guardian, 9 oktober 2019.

18 Kristen Wiebe och Norihiko Yamano, “Estimating CO2 Emissions Embodied in Final Demand and Trade Using the OECD ICIO 2015: Methodology and Results”, 16, OECD Science, Technology and Industry Working Papers 05/2016/05.

19 Henrike Brecht m fl., “A Global Urban Risk Index,” (World Bank Working Paper 6506: 2013); Timothy Gore, Extreme Carbon Inequality, Oxfam (2015); “Special Issue on Poverty and Climate Change”, Environment and Development Economics 23, nr 5 2018.

20 Petra Tschakert, “The Role of Inequality in Climate-Poverty Debates,” World Bank: Policy Research Working Paper 7677 (2016), s 2, 3.

21 Jeremy Martinich m fl., “Risks of sea level rise to disadvantaged communities in the United States,” Mitigation and Adaptation Strategies for Global Change 18, nr 2 (2013), s 169–185, tabell 1.

22 Ibid.

23 Jean-Marie Robine m fl., “Death toll exceeded 70,000 in Europe during the summer of 2003”, C.R Biologies 311 (2008), s 171–178.

24 Göran Therborn, Världen: en inledning, Malmö : Liber, 2012, s 54 ff [engelska upplagan].

25 Göran Therborn, Europa, det moderna : samhällen i öst och väst, nord och syd 1945-2000, Stockholm : Carlsson 1996, s 69 [engelska upplagan]

26 ILO, Status in Employment (Ilostat 2018), ilostat.ilo.org.

27 ILO, Employment in Industry (Ilostat 2019), ilostat.ilo.org.

28 UNCTAD, Trade and Development Report 2016; Dani Rodrik, “Premature Deindustrialisation,” NBER Working Paper 20935 (2015).

29 ILO, Employment in Industry (Ilostat 2019), www.ilostat.org

30 Världsbanken, World Development Report 2019: The Changing Nature of Work (2019).

31 OECD, Employment Outlook 2019: The Future of Work (2019), s 20.

32 Krise der Arbeitsgesellschaft ?, Frankfurt: Campus, 1982.

33 Carl Benedikt Frey och Michael A. Osborne, “The Future of Employment: How Susceptible Are Jobs to Computerisation?” 2013.

34 Världsbanken, 2019.

35 OECD, Employment Outlook 2019.

36 Ling Yucheng, Sun Yat-sen University, muntlig presentation, 2019 CASS Forum i Kunming, 22 september 2019.

37 David Markovits, The Meritocracy Trap, London: Allen Lane, 2019.

38 Branko Milanovic, Capitalism, Alone, Cambridge MA: Belknap Press, 2019.

39 Markovits 2019.

40 Amy Chua, The Battle Hymn of the Tiger Mother, London: Penguin, 2011.

41 Tricontinental, 18 november 2019.

Det här inlägget postades i Debatt, Övrigt, Socialism och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.