Vad var det som just hände? I nästan en veckas tid var städer och samhällen över hela England och Nordirland i en pogromliknande reaktions grepp. I Hull, Sunderland, Rotherham, Liverpool, Aldershot, Leeds, Middlesborough, Tamworth, Belfast, Bolton, Stoke-on-Trent, Doncaster och Manchester förenades fascistoida uppviglare och oorganiserade rasister i upphetsning över sitt eget överdådiga våld. I Rotherham satte man eld på ett hotell som huserade asylsökande.
I Middlesborough barrikaderade man vägar och släppte endast genom trafikanter som kunde verifieras som “vita” och “engelska” varvid med man tillfälligt åtnjöt såväl trafikledaren som gränspolisens godtyckliga makt.
I Tamworth, där den nyligen invalda parlamentsledamoten för Labour-partiet har motsatt sig att pengar skulle läggas på hotellboenden för asylsökande (hon hävdade felaktigt att kostnaden för regionen skulle bli åtta miljoner pund om dagen), gick de bärsärkagång i ett hotell och klottrade: “England”, “Hata Pakis”1 och “Ut med er”. I Hull, alltmedan folkhopar drog en man ur hans bil och misshandlade honom, hördes deltagare ropa “döda dem!” I Belfast, där en kvinna i hijab slagits i ansiktet medan hon bar sitt barn, förstörde de muslimskägda butiker, marscherade mot en lokal moské och skanderade “ut med dem”. I Newtownards attackerades en moské med en brandbomb. I Crosby blev en muslimsk man knivhuggen.
Trots dess roll i dessa händelser så var den högerextrema aktivismen, oroväckande nog, troligtvis sekundär. Snarare än att iscensättas av en handfull organiserade fascister var det upploppen i sig som försåg dessa grupper med sin bästa rekryteringsbas på flera år. Många som aldrig agerat “politiskt” tidigare, som kanske inte ens röstat, anslöt för att bränna upp asylsökande eller misshandla muslimer.
Det som utlöste den rasistiska våldskavalkaden var en chockerande massknivhuggning i Southport 29 juli. Den påstådda förövaren angrep, av hittills ej urskiljbara skäl, deltagarna i en Taylor Swift-dansklass varav elva var barn och två vuxna. Tre av barnen mördades. Då den misstänkte var under 18 hölls hans identitet inledningsvis hemlig. Det tog bara ett fåtal timmar innan attacken blivit en samlingspunkt för extremhögern, inledningsvis tack vare massivt hetsande på internet. Den misstänkte var enligt högerlutande underhållnings- och desinformationskanaler en flykting känd från den brittiska underrättelsetjänsten MI6:s “övervakningslista” som ska ha anlänt på en “liten båt”: “Ali al-Shakati”. “Okontrollerad massinvandring” bar därmed skulden för dådet.
Denna fantasi, som uppstod bara dagar efter en stor manifestation till stöd för den högerextrema aktivisten Tommy Robinson vid Trafalgar Square, göddes av reaktionära figurer som Robinson själv och Andrew Tate. Ryktet vitaliserades ytterligare genom att spridas i reaktionär US-amerikansk alternativmedia. Ett Telegramkonto startat av fascister eller fascistnyfikna fick 14 000 medlemmar och spelade en avgörande roll i uppviglingen. Som gnistor från brasan spred sig agitationen från sociala medier till verkligheten. Den 30 juli samlades en löst sammansatt grupp nynazister och rasister i ett medborgargarde på St Luke’s Road i Southport och attackerade stadens moské med tegelsten och flaskor.
Trots att invånare i staden bidrog till att städa upp och reparera skadorna dagen därpå var våldsamheterna långt från över. I slutet av juli härjades Storbritannien av upplopp i över en vecka. De klingade långsamt av när dussintals högerextremistiska demonstrationer annonserades över hela Storbritannien kvällen 7 augusti, och tiotusentals anti-rasister fyllde gatorna i London, Liverpool, Bristol, Brighton, Hastings, Southend, Northampton, Southampton, Blackpool, Derby, Swindon och Sheffield. Merparten av de rasistiska ansamlingarna realiserades aldrig och de som genomfördes överflyglades i storlek av motdemonstrationer var undertaliga.
Skadegörarnas “legitima oro” har försvarats av välbärgade medlemmar av det brittiska lumpenkommentariatet som Matthew Goodwin, Carole Malone, Dan Wootton och Allison Pearson.2 Värre är hur stora mediebolag rutinartat fördunklade händelserna. I BBC benämndes exempelvis de rasande poujadistiska3 angriparna tafatt som “demonstranter” medan värdarna för det kommersiella brittiska tv-nätverket ITV hånskrattade åt den muslimska vänsterpolitikern Zarah Sultanas uttalande om att upploppen var rasistiska. I Bolton, där muslimska grupperingar utövade självförsvar mot en potentiellt mordisk angripare, kallade BBC den högerextrema samlingen en “pro-brittisk marsch” medan ITV beskrev hur “anti-invandringsdemonstranter” möttes av “300 maskerade personer ropandes Allahu Akhbar”.
Icke desto mindre drog höger-orienterade opinionsbildare en lättnadens suck morgonen efter de antirasistiska motaktionerna 7 augusti. “Bravo anständigheten, bravo polisen”, pustade den tidigare BBC-journalisten Jon Sopel ut. Även Daily Mail, en outsinlig källa till alarmistiskt förstasidestoff om invandring, berömde “Anti-hat-demonstranternas motstånd mot ligisterna”. Tidningen The Express, ett känt tillhåll för Robinson-anhängare, hurrade: “Ett enat Storbritannien står upp mot vandaler”. I själva verket rådde, så klart, ingen genuin enighet. De som fyllt gatorna för att förhindra upploppen hade kort innan – när de gått samman i stöd för Palestina – svartmålats som “hatiska demonstranter” av såväl politiker som ledarskribenter. Medan majoriteten av britter ogillade “oroligheterna” var det en överraskande stor grupp om 34 procent som stödde “protesterna”. Nästan 60 procent uttryckte “sympati” med “demonstranterna”. Bland dem som stödde ”oroligheterna” var föga överraskande anhängare av populistpartiet Reform UK, det tredje största partiet i parlamentet om man ser till röstandel, oproportionerligt överrepresenterade. Likväl, vilken tröst att inte behöva tänka.
Därpå följde det oundvikliga sökandet efter påverkan från främmande makt. BBC, tidningarna Daily Mail och The Telegraph och journalisten Paul Mason lade tillsammans med andra sociala medie-liberaler skulden på Ryssland. Enligt den ideella nyhetsorganisationen Bureau of Investigative Journalism är det ytterst lite som talar för rysk inblandning. Innebörden tycks dock vara att inget i Storbritanniens nära förflutna, eller i agerandet av dess större institutioner, ens potentiellt kan ha orsakat den uppeldade stämningen. Samma massmedier som obevekligt hamrat in en moralpanik hos sin publik kring asylinvandring fördömer nu sociala mediers “desinformation” och understryker vikten av “objektiva fakta” i offentligheten.
Det är sant att ryktesspridning spelar en avgörande roll i att sammanföra koleriska rasister i tillfälliga allianser. Exempelvis föregicks upploppen i Knowsley i februari 2023 av uppvigling och anklagelser i alternativmedia. Men det är talande att domstolens tillkännagivande att den misstänkte gärningsmannen i Southport varken var asylinvandrare eller fanns på någon övervakningslista inte tycks ha påverkat våldsverkarna: i själva verket skedde de värsta attackerna dagarna efter tillkännagivandet. Folk trodde på ryktena för att det passade dem, de bekräftade deras fördomar och gav dem en möjlighet att förverkliga sina långvariga hämndfantasier.
Så här har det alltid fungerat. Rykten om en stundande massaker på vita planerad av den svarta befolkningen utlöste pogromen i East St. Louis i Illinois 1919. I Orléans 1969 bidrog grova rykten om judiska handelsmän, de påstods ha drogat och sålt kvinnor, till att judiskägda butiker vandaliserades. År 2002 i Gujarat användes ogrundade påståenden om att muslimer satt eld på ett tåg med hinduiska pilgrimer ombord som förevändning för en rad islamofobiska våldsdåd, inklusive mord och våldtäkter. Sommaren 2020 ledde villfarelsen att “Antifa” anlagt skogsbränder i Oregon för att mörda vita konservativa kristna till en tillväxt av beväpnade medborgargarden. Som Terry Ann Knopf redogör för i sin historia om rykten och rasupplopp i USA kan vi inte ”faktakontrollera bort” ryktena då dessa “fakta” ofta är irrelevanta. I nödlägen, verkliga eller föreställda, blir officiella uttalanden misstrodda medan inofficiella “vittnen” tillfälligt upphöjs och föder ytterligare fantasier med rötter i rashierarkier och rädslan för uppror.
Den senaste tidens moralpanik, vare sig den handlar om etnicitet, nationalitet eller kön, om den så är fixerad vid asylsökande i “femstjärniga hotell”, “våldtäktsmän på offentliga toaletter” eller påstådda “män” tävlandes som kvinnor i boxning, vittnar om en gemensam föreställning om att gränser och skiljelinjer eroderas, om människor som befinner sig där de inte borde vara. Män blir kvinnor, rika blir fattiga. De vita, som författaren och historikern David Starkey en gång oroade sig för, blir svarta. Majoriteten blir en minoritet. Det här är ett överraskande flexibelt hjärnspöke som underlättar åsiktsbyten och nya rationaliseringar. När identiteten hos den misstänkte i Southport röjdes tog det inte lång tid innan ämnet byttes. Det började handla om att den misstänkte var “son till Rwandiska migranter”, som Matthew Goodwin formulerade det i ett inlägg på plattformen Substack. Trots att inget motiv för brottet var känt representerades det plötsligt som ett ”integrationsproblem” eller, som diverse internetsnillen fastslog, brist på “brittiska värden”.
Detta är en intressant omsvängning: en vit massmördares (till exempel incel-mördaren Jake Davidson) handlingar hade inte lämpat sig för lika avancerade rationaliseringar. Att vad det egentligen handlar om är “etnisk” tillhörighet framgick när Goodwin utfrågades av Ash Sarkar4 i BBC-radioprogrammet “Moral Maze”. Många människor är engelska, sade han, utan att “etniskt” vara det. På sin Substack, menade han att han kanaliserade “britters och engelsmäns rädsla” över “majoritetens nedåtgång och demografiska förändringar”. Även när det talas i termer av “etnicitet”, snarare än “ras”, är det svårt att inte se det som ett förmildrat uttryck för vad sociologen Chetan Bhatt beskrivit som en av den vita extremhögerns metafysiska besattheter: rädslan för de vitas utplåning. Det är Britannien som drömmer om sin egen undergång.
Denna löst sammanhängande teodicé hävdar att vilka umbäranden en befolkning än genomlider, vare sig det gäller en stagnerande levnadsstandard, sammanfallande infrastruktur eller en allt mer odemokratisk och auktoritär stat, så har de ofrånkomligen att göra med “upplösta landsgränser”. I avsaknad av mellankrigstidens fascistiska utopi om kolonial expansion har dagens högerextrema blivit besatta vid gränsdragningar. Ytterhögern har retirerat till att defensivt värna en statisk nation som i sig inrymmer en rad traditionella skiljelinjer som kön och etnicitet, och där anpassningen till dessa ideligen beskrivs som “integration”.
Denna retorik parasiterar på det politiska samtalet. De senaste åren har vi hört väletablerade politiker hävda att “islamister” styr landet, att fredliga Gaza-demonstranter är huliganer, att en parlamentarisk debatt om eldupphör i Gaza bör förhindras för att avstyra terroristdåd mot parlamentsledamöter, att Labours svaga resultat i regionen West Midlands kan skyllas på “Hamas”, att asylsökande är dyra och farliga, att Rishi Sunak är “den mest liberala premiärministern vi någonsin haft på invandringsområdet” och löften från både Tories och Labour om att “stoppa flyktingbåtar” från att anlända på brittiska stränder. Och precis som det funnits ett blocköverskridande intresse från båda partierna att luta sig mot rasistiska kulturkrig så är både Labour och Tories nu involverade i någon form av transfobisk moralpanik.
Hur mycket liberalismen än misslyckas med att lägga skulden på “Brexit” eller Ryssland samtidigt som dess företrädare ignorerat hur stormmolnen hopats så faller även vänstern tillbaka på bekväma förklaringsmodeller vari pöbelaktigt rasistiskt våld blir ett förvrängt uttryck för “materiella intressen”. Detta översätts oftast i uppmaningar om att fokusera på fördelningspolitik snarare än “identitetspolitik”: som om det gick att kringgå den förbryllande passion som “ras” och etnicitet framkallar genom att fokusera på jobb och löner. Otvivelaktigt behövs mer omfördelning, men det har inget att göra med det som pågår just nu. Ibland uttrycker rasism en typ av förskjuten eller förvrängd klasspolitik, men inte alltid. Upploppsmakarnas “legitima oro” har att göra med idén om förlorad etnisk status. Där den “etniskt vita arbetarklassen” vilseledande åberopas utgör “vit” den operativa termen: tanken är att arbetare, snarare än att exploateras, förnekas sitt rättmätiga moraliska erkännande som vita medlemmar av nationen av en “elit” som istället övernitiskt utsträcker erkännandet till minoriteter. Det handlar om att ta tillbaka vithetens förlorade ”ersättning”.5
Samtidigt låter sig de som dras till denna etnonationalistiska politik inte definieras som särskilt fattiga eller marginaliserade. De må ha erfarit en relativ tillbakagång vad gäller deras klass och region, men de är lika ofta medelklass som arbetarklass. Snarare än ett uttryck för missriktat klassmissnöje är rasismen en samordning av destruktiva känslor som misslyckande, förödmjukelse och tillbakagång. Skräcken för vit utrotning är, med detta i åtanke, rädslan att ens grupp utan strikta skiljelinjer och gränser som skydd kommer att falla handlöst ned bland mänsklighetens slitande massa. Den uppdrivna euforin hos pogromdeltagarna och deras oförtäckta hänryckning inför tanken på utplåning ger dem mål och riktning. Det är deras alternativ inför de allt genomträngande känslorna av förlamning och depression som präglar en döende civilisation.
Richard Seymour är nordirländsk författare och medlem av redaktionen på tidskriften Salvage. Han är aktuell med boken Disaster Nationalism.
Texten är ursprungligt publicerad på New Left Reviews blogg Sidecar 13e augusti 2024: https://newleftreview.org./sidecar/posts/dreaming-of-downfall
Översättning: Jim Callderyd
1 Paki är en nedsättande term för personer med pakistanskt eller sydasiatiskt ursprung. Red. anm.
2 Matthew Goodwin, Carole Malone, Dan Wootton och Allison Pearson är skribenter och krönikörer i den brittiska rasistiska, islamofobiska och transfobiska mediemiljön. Red. anm.
3 Poujadismen är uppkallad efter den franska populisten Pierre Poujade och var en skatterevolt och anti-elitistisk men socialt konservativ politisk rörelse bland småföretagare, butiksägare och hantverkare på franska landsbygden under 1950-talet. Jean-Marie Le Pen, som senare grundade det fascistiska Front National, blev först invald i den franska nationalförsamlingen 1956 på rörelsens valsedel. Red. anm.
4 Brittisk vänsterjournalist och senior redaktör på den ideella medieorganisationen Novara Media. Red. anm.
5 Idén om ”vithetens ersättning,” eller ”wages of whitness,” dyker föst upp hos den antirasistiska tänkaren W.E.B. Du Bois (1868-1963) och utvecklas senare av historikern David Roediger för att benämna de fördelar som den vita amerikanska arbetarklassen kunde tillskansa sig tack vare sin vithet. Du Bois fokuserade på vad han benämnde som vithetens ”psykologiska ersättning,” dvs känslan av överhöghet som även den fattigaste och mest förtryckta vita arbetaren kunde åtnjuta som en medlem av ”herrefolket,” men Roediger breddade begreppet till att också inbegripa materiella fördelar som högre lön och prioriterad tillgång till bostäder eller de bästa jobben. Red. anm.
