Från Koch-finansierade tankesmedjor till svenska Facebook-grupper som Bränsleupproret – den klimatförnekande rörelsen är i dag en global och ideologiskt brokig allians. Den samlar konservativa, marknadsliberaler, högerextrema och konspirationsteoretiker i ett gemensamt motstånd mot såväl vetenskapen som progressiv klimatpolitik. Men hur ser detta nätverk ut globalt och varför sticker Sverige ut?
Anton Törnberg & Kjell Vowles analyserar fenomenet.
Klimatförnekelse är i dag inte främst ett uttryck för okunskap. Det är ett organiserat politiskt projekt, tätt sammanflätat med högerpopulism, nationalism, marknadsfundamentalism och misstro mot etablerade institutioner. Projekt drivs av vad forskare har kallat en förnekelsemaskin – ett globalt ekosystem av konservativa tankesmedjor, lobby-organisationer och alternativa medieplattformar, ofta med rötter i USA. Målet med detta organiserade motstånd är att undergräva klimatvetenskapens legitimitet och blockera politisk handling.
Denna maskin har varit en väloljad propagandaapparat ända sedan klimatfrågan på allvar började uppmärksammas i slutet på 1980-talet. Pengar från Exxon, Koch Industries och andra intressen inom fossilindustrin har pumpats in i tankesmedjor för att så tvivel, förvirring och förnekelse om klimatforskningen och därmed skydda fossilindustrins affärsverksamhet. Men det är inte längre ett fåtal eliter som driver denna agenda. Under det senaste decenniet har den digitala infrastrukturen möjliggjort en mycket bredare, decentraliserad och svåröverskådlig rörelse. Bloggar, Youtubekanaler, Reddittrådar, nyhetsbrev och konspiratoriska Facebookgrupper utgör idag en ny alternativ offentlighet där klimatförnekelse cirkulerar och förstärks.
Inte heller är det en ideologiskt homogen miljö. Här samlas libertarianer, maskulinitetsaktivister, antivaxare, konspirationsteoretiker och fascister i ett slags ideologiskt lapptäcke. Det som förenar dem är en gemensam fiendebild: klimatpolitiken ses som ett uttryck för global elitmakt, expertstyre och överstatlig kontroll.
Sverige som spegel – med särskilda drag
Forskning visar tydligt att motstånd mot klimatpolitik inte är slumpmässigt fördelad i samhället. En nyligen publicerad studie i Journal of Environmental Psychology visar att ju rikare ett land är, desto mer politiskt polariserad är klimatopinionen – och att politisk konservatism är den enskilt starkaste faktorn bakom förnekelse eller relativisering av klimatförändringens allvar. Klimatfrågan har därmed blivit en sorts symbolisk markör i kulturkriget: för eller emot vetenskap, globalism, feminism, kollektivt ansvar. Inte bara i USA – utan i hela västvärlden.
Sverige är inget undantag. Trots vårt rykte som klimatpolitiskt föredöme har klimatförnekelsen fått allt större spridning i den svenska offentligheten. Men Sverige uppvisar också vissa särdrag. Till skillnad från många andra europeiska länder sker spridningen här inte i första hand genom etablerade medier eller traditionell partipolitik – även om det också förekommer – utan genom en alternativ digital infrastruktur: bloggar, diskussionsforum, videoplattformar och sociala medier. Detta mönster har delvis historiska förklaringar.
I länder som USA och Storbritannien har fenomenet “falsk balans” varit utbrett – det vill säga att medier, i ambitionen att vara ”objektiva”, gett lika utrymme åt både klimatforskare och klimatskeptiker, oavsett vetenskaplig tyngd. I USA har medier som Fox News, med profiler som Tucker Carlson, länge gett legitimitet åt klimatskepsis, ofta genom att lyfta fram enskilda väderhändelser eller avvikande forskningsrön för att undergräva klimatvetenskapens konsensus. I Storbritannien har exempelvis Daily Mail och vissa BBC-inslag spridit liknande skepticism, maskerat som “balanserad rapportering”. I anglosaxiska länder har även ägandeförhållanden spelat roll, där medier som Fox News, som tillhör Rupert Murdoch-sfären, oftare har spridit tvivel om vetenskapen.
Detta är i tydlig kontrast mot det svenska medielandskapet, där public service traditionellt haft en stark ställning och journalistiken i högre grad förankrats i vetenskap och tydliga etiska riktlinjer. Denna struktur har historiskt marginaliserat klimatförnekande röster och tvingat dem att söka sig till alternativa digitala kanaler som bloggar, fringesajter och slutna grupper i sociala medier. Det har skapat särskilt gynnsamma förhållanden för framväxten av ett svenskt alternativt medieekosystem för klimatförnekelse.
Under senare år har dessa digitala nätverk fått ett konkret genomslag även i partipolitiken. Sverigedemokraterna har starka band till klimatskeptiska miljöer, och flera profilerade politiker har sina rötter i detta parallella medieuniversum. Ett tydligt exempel är Elsa Widding. Hon gjorde sig tidigt ett namn som politisk influerare via Youtube-kanalen Klimatkarusellen, en plattform med över 25 000 följare, där hon konsekvent kritiserade vad hon betraktade som ”mainstream”-klimatvetenskap. 2022 valdes hon in i riksdagen för SD, där hon snabbt fick inflytande över partiets energipolitik. Genom Tidöavtalet, som slöts mellan SD och regeringen efter valet, bidrog hon till att flera svenska klimatmål revs upp. Hon blev dessutom den SD-kandidat i Stockholm som fick näst flest personröster – efter partiledaren – och den första riksdagsledamoten som öppet förnekar klimatförändringens existens. Nu har Widding lämnat SD och nyligen grundat det nya konservativa partiet Ambition Sverige som går till val bland annat med målsättningen att lägga ner klimatlagen och det klimatpolitiska rådet samt att omförhandla klimatmålen.
I artikelen ”Assymetric Alliances in Climate Misinformation” har en av oss (Törnberg), tillsammans med en kollega, analyserat hur denna svenska klimatförnekande motrörelse på nätet – det vi kallar Climate Change Reactionary Movement – är organiserad. Genom nätverksanalys av länkstrukturer kartlade vi vilka svenska sajter, bloggar och plattformar som länkar till varandra, vilka internationella källor de använder och hur de är ideologiskt organiserade. Resultatet visar ett komplext men tydligt mönster: det rör sig om ett löst sammanhållet ekosystem uppdelat i flera kluster eller delnätverk, med olika funktioner, ideologisk färgning och globala kopplingar. Vissa producerar innehåll, andra agerar som spridare och förstärkare. Tillsammans utgör de en brokig men samverkande infrastruktur för klimatförnekelse.
Fyra kluster – en digital front av förnekelse
• 1. De klassiska klimatförnekarna
Här återfinns sidor som Klimatupplysningen, Klimatbluffen, Klimatmyt och Klimatfakta. Dessa fungerar som innehållsproducenter och publicerar texter som hänvisar till vetenskapliga källor, men drar egna, ofta vilseledande slutsatser. De länkar nästan uteslutande till internationella källor och välkända klimatskeptiska aktörer som Watts Up With That och Dr. Roy Spencer – och fungerar därmed som översättare av amerikanska klimatskeptiska narrativ till svensk kontext. Detta kluster tar formen av vad som kan kallas en “paravetenskaplig” arena, där klimatvetenskapen ifrågasätts med selektiv statistik, diagram och tekniska resonemang. Argumentet är att den som själv tittar på vad som anses vara objektiva data, kommer till andra slutsatser än påstått ”korrupta aktörer” som FN:s klimatpanel IPCC.
• 2. Svenska anti-etablissemangsbloggar och populistiska grupper
Här finns svenska alternativmedier och bloggar, såsom Nyheter idag, Fria tider, Samnytt, samt stora diskussionsforum som Facebookgruppen Bränsleupproret med 560 000 medlemmar, och diskussioner på Flashback. Dessa aktörer fokuserar inte huvudsakligen på klimatförnekelse, men använder klimatfrågan som symbol för bredare missnöje – mot höga bränslepriser, urbana eliter, EU eller ”miljöpartister i storstan”. Klimatförnekande innehåll från kluster 1 plockas upp, ompaketeras och förstärks i populistiska berättelser om svek och kontroll.
• 3. Internationella alternativmedier
I detta kluster samsas sajter som Gatestone Institute, Snaphanen, Frihetsportalen och Hodjasblog. Innehållet är ofta starkt ideologiskt – islamfientligt, nationalistiskt och anti-globalistiskt – där klimatförnekelse framstår som ett vapen i ett större kulturkrig. Om kluster 1 fokuserar på att importera amerikanska klimatskeptiska narrativ in i Sverige, fokuserar detta kluster främst på att importera bredare populistiska och högerradikala idéer från sidor som Breitbart, Gateway Pundit, American Thinker, och Bitchute.
• 4. Konspiratoriska och högerextrema bloggar
Det fjärde klustret rymmer aktörer som SwebbTV, Nya Tider, Det Goda Samhället, Motpol, Klimatsans, Elsa Widdings blogg och Vaken.se. Här samsas klimatförnekelse med antivaccin-retorik, världselit-teorier och stöd till Putin. Klimatpolitiken framställs som ett verktyg för att kontrollera befolkningen, ta ifrån medborgare deras frihet eller införa en “grön diktatur”. Länkarna går ofta till sociala medier och plattformar som Telegram, BitChute och den ryska nyhetskanalen Russia Today. Tonläget är alarmistiskt, affektivt och aggressivt.
En asymmetrisk allians
En av de mest slående insikterna från denna dissekerande analys av den svenska förnekelsemaskinen är att det inte rör sig om ett enhetligt ideologiskt block – utan om en asymmetrisk allians. De olika klustren fyller olika funktioner, men samverkar ändå i praktiken. De klassiska klimatförnekarna (kluster 1), med grupper som Klimatupplysningen och Klimatfakta, länkar nästan uteslutande till internationella källor. Populister, konspirationsteoretiker och aktörer på den yttersta högerkanten (kluster 2 och 4), å andra sidan, länkar i sin tur till dessa svenska sajter och använder deras innehåll för att bygga egna narrativ.
Samarbetet inom nätverket sker inte enbart via hyperlänkar. Plattformar som SwebbTV har bjudit in och intervjuat profiler från exempelvis Klimatupplysningen. Dessa intervjuer har sedan plockats upp av aktörer som Samnytt, och används för att förstärka idéen att klimatkrisen är överdriven eller påhittad samt för att förstärka ett narrativ där klimatkrisen framställs som överdriven, iscensatt eller helt enkelt obefintlig – och därmed som förevändning för en onödig och farlig klimatpolitik.
På så vis fungerar klimatförnekelsen i Sverige inte främst som en inhemsk rörelse, utan som en översättningspraktik. Globala narrativ – ofta formulerade av amerikanska tankesmedjor – filtreras, omtolkas och placeras in i svensk kontext. De knyts till bränsleprotester, energipolitik, EU-kritik och föreställningar om sveket mot landsbygden. Forum som Flashback och Bränsleupproret diskuterar klimatfrågan i termer av kontroll, korruption och elitstyre.
Triggerbubblor: att demonisera genom citat
En särskilt intressant iakttagelse är att dessa miljöer inte fungerar som slutna ekokammare, något radikala digitala miljöer ofta beskrivs som. Det handlar inte om isolerade grupper som endast cirkulerar källor och material som bekräftar deras egna åsikter. Tvärtom: många användare söker aktivt upp innehåll från vetenskapliga rapporter, traditionella medier, myndigheter och även politiska motståndare – inklusive miljörörelsen.
Men syftet är inte dialog eller faktagranskning. Det handlar om att väcka indignation, förakt och förlöjligande. En rapport från IPCC, statistik från SMHI eller ett citat från Sveriges Radio används – inte för att visa på klimatkrisens allvar – utan som bevis på hur ”systemet” försöker manipulera sanningen. Fienden ges ordet – men bara för att demoniseras. Genom selektiv citering, retorisk förvrängning och visuella memes förvandlas innehållet till ammunition.
Denna praktik påminner mer om vad forskare har kallat ”triggerbubblor” än om traditionella ekokammare. Här filtreras inte det motsatta bort – det inkorporeras strategiskt för att provocera, väcka ilska och stärka den egna identiteten. Triggerbubblor frodas genom fientligt engagemang, där selektiv exponering av mainstream-källor används som ett verktyg för att konstruera sina egna narrativ och mobilisera sina anhängare genom att spela på starka känslor. I denna mening fungerar antagonism som ett slags skyddsmekanism – inte genom uteslutning, utan genom inramning och förvridning.
Vetenskaplig mimikryoch känslopolitik
När vi tittar närmare på hur dessa klimatförnekande aktörer formar och paketerar sitt budskap framträder en tydlig strategi: att skapa en aura av vetenskaplighet. Detta sker genom en vetenskaplig estetik – med grafer, diagram och tekniska resonemang – ofta ackompanjerade av en retorik som signalerar neutralitet och objektivitet. Aktörerna positionerar sig som rationella sanningssägare, snarare än politiska ideologer.
Detta är en intressant form av strategisk dubbelhet. Klimatförnekelsen vänder sig således mot den etablerade vetenskapens slutsatser – men lånar samtidigt dess uttryck och estetik. Det är vad vi kan kalla en vetenskaplig mimikry: man avvisar forskarsamhällets auktoritet, men kopierar dess språk, form och visuella estetik för att vinna trovärdighet.
Denna betoning på rationalitet och förnuft står i stark kontrast till hur klimataktivister framställs: som irrationella, känslostyrda eller hysteriska. Den visuella kommunikationen bygger ofta på sarkastiska memes där klimataktivister framställs som skrikande, hotfulla eller förvirrade. Genusperspektivet är särskilt tydligt. Ända sedan Greta Thunberg påbörjade sin klimatstrejk har hon fungerat som ett rött skynke i dessa miljöer. Hon misstänkliggörs, hånas och avbildas i känsloladdade ögonblick – arg, gråtande, skrikande – vilket spelar på könsstereotyper om kvinnlig irrationalitet. På så vis målas klimataktivister upp som en ”domedagssekt” – styrda av affekter snarare än förnuft och rationella argument.
Denna affektiva estetik sträcker sig även till klimatpolitikens ideologiska rötter. En vanlig taktik är att associera klimatrörelsen med totalitära ideologier. Detta sker genom memes och bilder som anspelar på Mao Zedong, med texter som “Climate-Culture Revolution”, och “The Great Leap Forward”. Andra använder bilder på Joseph Goebbels, med insinuationen att dagens klimatkommunikation är propaganda. I vissa fall ersätts hakkorset med återvinningssymbolen på en nazistliknande armbindel – en visuell strategi som målar miljörörelsen som auktoritär och manipulativ.
Klimatförnekelse som politisk strategi
Det är i denna kontext vi måste förstå klimatförnekelsens roll i Sverige. Det är inte ett udda fenomen i marginalen – utan en funktionell komponent av en bredare högerstrategi. En strategi som erbjuder berättelser, känslor och identitet till en ideologiskt splittrad men affektivt samstämd rörelse. För den radikala högern handlar den här berättelsen om att måla upp rekordåren som en förlorad nationell guldålder. De skapar en bild av ett tryggt, patriarkalt samhälle när industrin gick på högvarv och välfärden byggdes ut till dem som tillhörde nationen. I den här nostalgiska längtan finns det inte plats för internationell solidaritet, feministisk frigörelse eller miljöproblem som kan begränsa industrins och ekonomins eviga tillväxt.
Våra studier visar att klimatförnekelse i Sverige inte bara existerar – den är organiserad. Den har struktur, dynamik och internationella rötter. Den fungerar som en ideologisk distributionskedja där globala narrativ paketeras om för svenska konfliktytor. Den är intimt förknippad med högerpopulism, nationalism och ressentimentdriven systemkritik. För vänstern innebär detta en dubbel uppgift: att bemöta klimatförnekelsen som idé – men också som politisk infrastruktur. Det första kräver trovärdiga visioner om hur en rättvis omställning bort från fossila bränslen kan gå till. Denna omställning måste till sin natur vara radikal om klimatkrisens allvarligaste effekter ska undvikas, samtidigt måste den var djupgående för att bli beständig. Fallet med reduktionsplikten visar tydligt hur punktinsatser lätt bara blir hack i kurvan, om de enkelt kan dras tillbaka vid ett regeringsskifte.
Det senare, att förstå den politiska infrastrukturen, kräver att vänstern förstår rörelsens asymmetrier, dess affekter och dess roll i samtidens ideologiska omgrupperingar. Detta kräver också ett ökat fokus på digitala miljöer, för att kunna bemöta de internationella narrativ som plockas upp, översätts och sprids i en svensk alternativ offentlighet. <<
Anton Törnberg är lektor i sociologi vid Göteborgs universitet. Hans forskning kretsar runt högerextremism och onlineradikalisering. Hans senaste bok är Intimate communities of hate: Why social media fuels far-right extremism (2024)
Kjell Vowles är postdoktor vid institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet och forskar kring klimat-förnekelse,klimatomställning och nationalism.
Lästips
Czarnek, G., Hornsey, M. J., Bucki, S., & Kossowska, M. (2025). As countries become more affluent, climate change attitudes are more politically polarised. Journal of Environmental Psychology, 103, 102579.
Törnberg, A., & Vallström, V. (2025). Asymmetric alliances in climate misinformation: A network analysis of the Swedish climate change countermovement, Socius.
Törnberg, A. & Törnberg, P. (2025) The aesthetics of climate misinformation: Computational multimodal framing analysis with BERTopic and CLIP, Environmental Politics.
Vowles, K. (2023). ‘Talking heads and contrarian graphs: Televising the Swedish far right ’s climate denialism’. In Visualising Far-Right Environments Communication and the Politics of Nature, edited by Bernhard Forchtner, 253–273. Manchester: Manchester University Press.
