Torkil Lauesen:
Med begreppet den ”huvudsakliga motsättningen” som mitt analytiska verktyg1 och ”ojämlikt utbyte” som min teori om imperialism2, kommer jag att presentera imperialismens historia i en mycket koncentrerad form, från kolonial imperialism, via nykolonial imperialism och nyliberal imperialism, till den nuvarande förnyade geopolitiska kampen och de kriser som denna innebär för det kapitalistiska produktionssättet.
Kolonialism & kapitalismens födelse
Det var Lenin som 1917 introducerade begreppet ”imperialism” i sin bok Imperialismen som kapitalismens högsta stadium.3 Men imperialismen, i form av kolonialism, är lika gammal som kapitalismen själv.
Kapitalismens födelse och skapandet av den moderna världen var en och samma process, som sträckte sig från de italienska stadsstaterna under mitten av 1400-talet, via Europas kolonisering av världen under de följande århundradena, och avslutades med genombrottet för den industriella kapitalismen i Storbritannien i början av 1800-talet. Det var en process av kolonial exploatering och bosättarkolonialism som skapade europeiska satelliter i Nordamerika, Australien, Nya Zeeland, Algeriet, Rhodesia och Sydafrika, där ursprungsbefolkningen trängdes undan och utrotades.
Ett överförande av värde – själva kärnan i imperialismen – var en nödvändig och integrerad del av den industriella kapitalismens uppgång i Europa. Silver och guld från Latinamerika blev de mynt som satte fart på den kapitalistiska tillverkningen i nordvästra Europa, den så kallade ursprungliga ackumulationen. Socker, kaffe, kakao, tobak, te och bomull – alla koloniala produkter – producerade av slavar och superexploaterad arbetskraft och konsumerade i Europa och Nordamerika, var del av en global ackumulationsprocess som polariserade världssystemet i en centrum–periferistruktur.
Staterna i den globala kärnan tillhandahöll de politiska och militära ramarna för imperialismen. Genom interimperialistiska krig har vi bevittnat växlande hegemoniska staters uppgång och fall inom kapitalismen.
Vid 1880-talet hade denna ojämlika relation mellan centrum och periferi cementerats. Endast existensminimum – eller mindre – betalades ut i kolonierna, medan lönerna började stiga i centrum som en följd av facklig kamp. Den europeiska emigrationen i form av bosättarkolonialism minskade avsevärt den ”industriella reservarmén”, vilket skapade bättre förutsättningar för de kvarvarande arbetarnas lönekamp; och superprofiter från den koloniala exploateringen gjorde det möjligt för kapitalet att tillmötesgå fackföreningarnas krav, inom ramarna för en fortsatt lönsam kapitalackumulation.4
Den europeiska kapitalismen omslöt världen och expanderade den internationella handeln genom att importera råvaror och jordbruksprodukter och exportera industrivaror. De låga lönerna i kolonierna och den stigande lönenivån i centrum innebar ett ojämlikt värdeutbyte när varor handlades på världsmarknaden.
Mekanismen för ojämlikt utbyte kan förklaras inom ramen för marxistisk värdeteori. Varans karaktär är inte bara dubbel i form av bruksvärde och bytesvärde. Själva bytesvärdet har också en dubbel natur. Dess storlek kan mätas på två olika sätt. Antingen externt som varornas marknadsbytesförhållande: två rockar för en stol, motsvarande till exempel 100 dollar – ett marknadspris. Eller inneboende, mätt som kvantiteten samhälleligt nödvändigt abstrakt arbete – ett antal timmar på en viss kompetensnivå.5
Priset på varor tenderar att globaliseras, men inte priset på arbetskraften – lönen. Historiskt växte löneskillnaden mellan centrum och periferi under 1900-talet, från i genomsnitt 3:1 år 1900, till 10:1 idag.
Den imperialistiska värdeöverföringen är avgörande för att kapitalismen ska fungera. Den löste det grundläggande problemet med överproduktion inom kapitalismen, som Marx skrev:
Överproduktionen är specifikt betingad av den allmänna lagen för kapitalets produktion: att producera till gränsen som sätts av produktivkrafterna, det vill säga att exploatera största möjliga mängd arbete med det givna kapitalet, utan hänsyn till marknadens faktiska gränser eller de behov som understöds av betalningsförmåga.6
Å ena sidan behöver kapitalisterna hålla lönerna så låga som möjligt för att kunna göra så stora vinster som möjligt. Å andra sidan utgör lönerna en betydande del av den köpkraft som krävs för att realisera vinsten genom försäljning.
Kolonial imperialism (1500–1945)
Imperialismen blev den historiska lösningen på problemet med otillräcklig köpkraft, först i form av kolonialism. Marx skrev:
Ju mer den kapitalistiska produktionen utvecklas, desto mer tvingas den att producera i en skala som inte har något att göra med den omedelbara efterfrågan utan beror på den ständiga expansionen av världsmarknaden.7
Öppnandet av nya marknader i Afrika och Asien samt exporten av kapital till Amerika utlovade att tillfälligt skjuta upp kapitalismens förestående kollaps. Men lättnaden skulle inte bli långvarig. Den slutliga följden av en sådan expansion av kapitalismen skulle bara bli mer ackumulation och en ny, ännu värre överproduktionskris.
Marx förutsägelser visade sig vara felaktiga. Inte därför att hans analys av kapitalismen var fel: Det kapitalistiska systemet, så som det fungerade fram till mitten av 1900-talet, plågades av allt värre kriser. Men det Marx inte förutsåg var att det europeiska proletariatets kamp för bättre levnadsvillkor skulle initiera en ny form av imperialistisk ackumulation, som i sin tur skulle vitalisera den globala kapitalismen. På detta specifika sätt fann historien en väg där den kapitalistiska produktionsformens inneboende motsättning tillfälligt löstes på global skala. Superexploateringen i periferin säkrade profitkvoten, och den stigande lönenivån i centrum skapade en konsumtionskraft som realiserade vinsten genom varuförsäljning. Uppdelningen av världen i ett centrum och en periferi lade grunden för kapitalismens tillväxt och långvarighet, med en dynamisk utveckling av produktivkrafterna i centrum, samtidigt som samma utveckling blockerades i periferin.
Därmed fanns inget ”behov” av – och inga framgångsrika – revolutioner i centrum; där hade kapitalismen inte ”spelat ut sin roll”. I periferin däremot urholkade kapitalismen de förkapitalistiska produktionssätten, men utvecklingen av produktivkrafterna blockerades av superexploatering och värdeflödet mot centrum. Endast en revolutionär process kunde få de ekonomiska hjulen att börja snurra igen, genom att initiera utvecklingen av ett ”övergående produktionssätt” på vägen mot socialism. Det måste vara ”övergående” eftersom världssystemet som helhet dominerades av kapitalismen. Den bristande utvecklingen av produktivkrafterna i periferin och det fientliga världssystemet hindrade en övergång till en mer avancerad socialistisk modernitet. Detta är historien om de sovjetiska och kinesiska revolutionerna, och andra av Tredje världens försök att utveckla socialism under 1900-talet.
Å ena sidan var revolutionära rörelser i dessa länder tvungna att försvara sin hårt vunna statsmakt. Å andra sidan behövde de inkorporera sina länder med det omgivande kapitalistiska världssystemet för att utveckla ländernas produktivkrafter. Dessa övergångsstater tvingades kryssa mot vinden och navigera de föränderliga motsättningarna i världssystemet genom hela 1900-talet. Från kolonialism till nykolonialism till nyliberal globalisering.8
Kolonialismen var endast en tillfällig lösning, eftersom den skapade problem för den fortsatta utvecklingen av det kapitalistiska produktionssättet. De administrativa och militära kostnaderna för att driva ett kolonialt imperium blev en allt tyngre börda för statsbudgeten. Uppdelningen av världssystemet i kolonialimperier, styrda av olika europeiska makter, med Storbritannien som övergripande hegemon, gav upphov till intensiv interimperialistisk rivalitet. Växande kapitalistiska makter som Tyskland och USA hade mycket begränsad tillgång till råvaror, arbetskraft och marknader inom de brittiska, franska, nederländska och belgiska kolonialimperierna. Förskjutningar i den ekonomiska balansen mellan de imperialistiska länderna kunde endast lösas genom konflikter om direkt kontroll över territorier – en revidering av världssystemet. Världen fick genomlida två stora interimperialistiska krig innan USA kunde träda fram som den nya hegemoniska makten i världssystemet, och kolonialismen kunde omvandlas till nykolonialism, vilket tillfälligt löste de imperialistiska motsättningarna kring direkt territoriell kontroll.
Nykolonial imperialism (1945–1975)
Under de trettio åren efter andra världskriget var USA den dominerande aktören i tre centrala motsättningar:
• USA mot de gamla kolonialmakterna (England, Frankrike, Tyskland, Japan)
•USA mot det socialistiska blocket (Sovjetunionen, Östeuropa, Kina).
• USA mot Tredje världen.
USA mot kolonialmakterna
Med USA:s hegemoni blev kapitalismen avsevärt mer transnationell. Många internationella avtal undertecknades och ekonomiska, politiska och militära institutioner grundades för att administrera den expanderande globala kapitalismen. Det internationella finans- och banksystemet omorganiserades genom Bretton Woods-avtalet, vilket gjorde den amerikanska dollarn till ”världsvaluta” och befäste USA:s ledande globala position. USA etablerade också ett globalt nätverk av omkring 800 flott- och flygbaser i 177 länder. Dessa möjliggjorde för den amerikanska regeringen att ingripa militärt nästan var som helst i världen med mycket kort varsel. Vid slutet av andra världskriget hade USA demonstrerat kärnvapnens makt i Hiroshima och Nagasaki. Efter kriget ledde USA världens mäktigaste militära allians, NATO, som grundades i Washington, D.C. 1949. Det amerikanska kapitalet krävde ”fri företagsamhet” och pressade de europeiska kolonialmakterna att ge upp sina kolonier i Asien och Afrika och öppna dem för amerikanskt kapital. (Latinamerika hade redan behandlats som USA:s exklusiva bakgård sedan Monroe-doktrinen 1823). Kort sagt var USA från 1950-talet till 1970-talet den oomstridda ledaren för en alltmer globaliserad kapitalism.
USA mot övergångsstaterna
Motsättningen mellan USA och övergångsstaterna ledda av Sovjetunionen intensifierades efter andra världskriget. Kommunistiska motståndsrörelser – både i Europa och i kolonierna – hade spelat en viktig roll i kampen mot axelmakterna. Östeuropas länder hade befriats från tysk kontroll i slutet av kriget av Röda armén, och Östtyskland, Polen, Ungern, Tjeckoslovakien, Bulgarien och Rumänien förklarades som folkrepubliker i slutet av 1940-talet. Jugoslavien och Albanien hamnade också under kommunistisk kontroll. Viktigast var att Kina blev en folkrepublik under Kommunistpartiets ledning 1949. I praktiken spärrade det socialistiska blocket av västkapitalismen från ungefär en tredjedel av världen.
USA mot Tredje världen
Denna motsättning var inte ny. USA hade länge spelat en imperialistisk roll i Central- och Sydamerika, Karibien och Filippinerna. Men med avkoloniseringen och nykolonialismen blev motsättningen mer framträdande. Det globala nätverket av amerikanska flott- och flygbaser etablerades inte bara för att bekämpa kommunismen, utan också för att öka USA:s inflytande i Tredje världen.
Vid Bandungkonferensen 1955 betonade många asiatiska och afrikanska länder vikten av självständighet från både öst och väst samt utvecklingen av sina nationella ekonomier. Iran nationaliserade sin oljeindustri 1951; Egypten tog kontroll över Suezkanalen 1956; Irak nationaliserade sin oljeindustri 1958. I länder från Vietnam, Thailand och Filippinerna till Angola, Algeriet, Kuba och Guatemala var anti-imperialistiska befrielserörelser på offensiven. Om de segrade skulle imperialismens räckvidd krympa ytterligare. Med andra ord måste de bekämpas.
USA:s hållning till avkoloniseringen präglades därför av två inställningar:
(1) kravet på avkolonisering i kontexten av motsättningen ”USA mot de gamla kolonialmakterna”;
(2) att regeringarna i de nybildade självständiga länderna måste passa in i USA:s ekonomiska, strategiska och politiska planer i kontexten av motsättningen ”USA mot det socialistiska blocket”.
Efter andra världskriget och den efterföljande vågen av avkolonisering föddes över hundra nya nationer. Men dessa länder var inte stora som Sovjetunionen och Kina, där en mer diversifierad ekonomi, jordreformer och planekonomi gjorde det möjligt att bygga livskraftiga nationella ekonomier.
Den internationella arbetsdelningen under nykolonialismen var lik den under tidigare kolonialism. Det som nu kallades Tredje världen levererade råvaror, jordbruksprodukter och vissa arbetsintensiva lågteknologiska industriprodukter. De imperialistiska länderna var fortfarande centrum för industriproduktion. Men denna position upprätthölls genom råvaror – framför allt råolja – som till stor del utvanns från Tredje världen.
De flesta av de nybildade självständiga länderna i Tredje världen förblev beroende av internationell export för att överleva. De fastnade i beroende och exploaterades genom ojämlikt utbyte. För att få utländsk valuta för att importera teknologi tvingades de exportera sina råvaror och jordbruksprodukter till världsmarknadspriser. Den politiska självständigheten ledde i de flesta fall till kapitalistiska tillämpningar av ”utvecklingsekonomi”, vilket resulterade i enorm skuldsättning och en återgång till en exploaterad position i den globala kapitalismen.
Nyliberal imperialism (1975–2008)
Liksom i fallet med kolonialismen löste inte heller nykolonialismen motsättningen i det kapitalistiska produktionssättet, utan skapade enbart nya motsättningar. Den blockerade utvecklingen i periferin gav upphov till ett stadigt motstånd mot kapitalismen. Sovjetunionen, Östeuropa och Kina lyckades hålla delar av världssystemet utom räckhåll för kapitalet. Nationella befrielserörelser i Tredje världen hade ambitionen att förvandla nationell befrielse till ekonomisk befrielse från imperialismen och dra sig ur det kapitalistiska centrumets kontroll. De krävde alla en ny världsordning. Utöver detta krävde arbetarklassen i det globala Nord, organiserad i reformistiska partier som ofta innehade statsmakten, en större del av kakan. Den nykoloniala förvaltningen av imperialismen kom under ökande press i början av 1970-talet och kulminerade i ”oljekriserna” med ekonomisk stagflation, orsakad av att OPEC – organisationen för oljeproducerande länder – plötsligt fyrdubblade oljepriset.
Den imperialistiska aspekten i motsättningen utvecklades emellertid också under decennierna efter andra världskriget. Det kapitalistiska produktionssättet var fortfarande dynamiskt och kunde generera en kraftfull motoffensiv i form av nyliberal globalisering.
Kapitalet koncentrerades i multinationella företag baserade i USA, Västeuropa och Japan, som i allt högre grad agerade transnationellt och etablerade filialer i andra länder för att säkra tillgång till råvaror och marknader. Multinationella företag omfamnade nyliberalismen eftersom den lovade att minska trycket från nationalstatliga regleringar på investeringar, handel, arbetsvillkor och skatter; de ville gå från att vara multinationella till att bli globala, inte bara vad gäller investeringar och handel, utan även själva produktionsprocessen. De ville expandera exploateringen av låglönearbete från råvaru- och jordbruksproduktion till alla sektorer av industriell produktion och tjänster, och de ville integrera hundratals miljoner nya proletärer från övergångsstater och det globala Syd i globala produktionskedjor.
Den nyliberala globaliseringen hade inte varit möjlig utan en viss utveckling av produktivkrafterna, särskilt inom transport, informationshantering och kommunikation. Införandet av standardiserade containrar, som enkelt kunde flyttas från fartyg till tåg och lastbilar, var en sådan innovation. Kostnaderna för långväga sjötransporter minskade med 97 procent. Sedan 1980 har containertransporter till sjöss vuxit med 1 550 procent.9 Utvecklingen av datorer, mobiltelefoner, internet och andra former av kommunikationsteknologi gjorde det möjligt att styra och kontrollera produktionen över långa avstånd och i detalj. De gjorde det möjligt att dela upp produktionsprocessen i många steg som inte behövde vara geografiskt sammankopplade. Komponenter till en bil eller en dator kunde produceras och monteras i många olika länder. Det avgörande blev priset på produktionsfaktorerna – oberoende av geografisk plats – och viktigast av allt var priset på arbetskraft. Genom utvecklingen av produktivkrafter inom produktion och transport blev den geografiska kopplingen mellan produktions- och konsumtionsort också av mindre betydelse. Länder i det globala Syd kunde nu industrialiseras, utan att vara beroende av den inhemska marknadens köpkraft, genom att exportera till det globala Nord.
Det nyliberala genombrottet skedde när liberala tankesmedjor och lobbyister från multinationella företag knöt band med konservativa politiska krafter. I England satte Margaret Thatcher genast igång med att skära ner i välfärdsstaten, privatisera statliga företag och på alla sätt försöka begränsa fackföreningsrörelsens inflytande. När Ronald Reagan vann presidentvalet i USA 1981 markerade det ett globalt genombrott för nyliberalismen. Den nyliberala statens främsta prioritet är att säkra de bästa möjliga villkoren för kapitalet, i konkurrens med andra stater i världssystemet. Frigjort från statens kontroll över kapitalflöden och handel samt fackföreningarnas makt kunde kapitalet initiera en ny omvandling av den globala arbetsdelningen.
Den huvudsakliga motsättningen i den nyliberala globaliseringen blev det transnationella kapitalets försök att underminera nationalstatens gränser kontra nationalstaternas strävan att styra samhället, inklusive ekonomin, inom sina gränser. Under de första decennierna av denna process var det transnationella kapitalet den dominerande parten. Nyliberalismen innebar en global ekonomisk, politisk och kulturell integration på kapitalets villkor. Investeringar, valuta- och värdepappershandel mångdubblades, i en ständig kasinokapitalism. Den nyliberala globaliseringen utlöste en snabb utveckling av produktivkrafterna, både kvalitativt och kvantitativt, i form av industrialisering av det globala Syd – särskilt Asien – vilket integrerade hundratals miljoner nya proletärer i världsekonomin.
Den nya globala arbetsdelningen
Under de senaste fyrtio åren har det skett en grundläggande förändring i den globala arbetsdelningen. På 1950-talet utgjorde industrivaror endast 15 procent av den samlade exporten från alla länder i Tredje världen. År 2009 hade siffran stigit till 70 procent.10 Totalt ökade den globala arbetskraften inom den kapitalistiska produktionen från 1,9 till 3,1 miljarder människor mellan 1980 och 2011. Det är en ökning med 61 procent. Tre fjärdedelar av denna arbetskraft lever i det globala Syd. Tillsammans står Kina och Indien för 40 procent av världens arbetskraft.11 Efter Sovjetunionens kollaps integrerades de sovjetiska republikerna och länderna i Östeuropa i den globala kapitalistiska marknaden. År 1980 var antalet industriarbetare i det globala Syd och det globala Nord ungefär lika stort. År 2010 fanns det 541 miljoner industriarbetare i det globala Syd, medan endast 145 miljoner återstod i det globala Nord.12 Tyngdpunkten för den globala industriproduktionen ligger inte längre i det globala Nord, utan i det globala Syd. Världen delades in i producent- och konsumentnationer.
Den ”glada” och den ”sura” smileykurvan
Den nya internationella arbetsdelningen tar sig inte bara uttryck i globala produktionskedjor, utan också i globala värdekedjor. I dessa globala värdekedjor möter vi återigen de dubbla formerna för att mäta bytesvärdet, utvecklad på global nivå. Å ena sidan har vi bildandet av globala marknadspriser. Å andra sidan bytesvärdet för varan mätt i den samhälleligt nödvändiga arbetstid som krävs för att producera den. Det senare kan kvantifieras som arbetskraftens pris – timlönen. I denna alltmer globaliserade kapitalism har vi en situation där priserna på varor tenderar att globaliseras, med undantag för en vara – arbetskraften – vars pris skiljer sig med ungefär en faktor 1:10 mellan det globala Syd och Nord.
Vi kan visualisera skillnaden mellan de två formerna av bytesvärde. Den ena, en ”glad” smileykurva, visar det värde som adderas längs en produktionskedja och som genererar varans marknadspris. Den andra, en ”sur” smileykurva, visar det värde som adderas i varje steg av produktionskedjan i termer av det globaliserade värdet av arbetskraften.
I nyliberal ekonomisk teori beskrivs bildandet av marknadspriset, exempelvis på en dator, som en produktionskedja där varje steg adderar ”värde” till produkten. Processen finansieras, styrs och kontrolleras av varumärkesägande företag, huvudsakligen belägna i det globala Nord. I de första stegen hanteras forskning, utveckling och design i Nord. Här är lönerna och kostnader höga, därför adderas mycket ”värde”, och kurvan börjar på en hög nivå. Sedan flyttas produktionskedjan till Syd, där låglönearbete producerar komponenterna och monterar produkten; här adderas lite ”värde”, och kurvan faller. Slutligen, när produkten återvänder till Nord för varumärkeshantering och marknadsföring, adderas återigen mycket ”värde”. I nyliberal teori betyder lägre löner mindre ”värdeaddering”. Därför får ”värdeadderingskurvan” i en global produktionskedja som går från Nord till Syd och tillbaka formen av en ”glad” smiley.13
Men detta är inte en kurva över ”värdeaddering” i marxistisk mening, utan en kurva som illustrerar bildandet av marknadspriset. Den visualiserar inte värdet mätt i den samhälleligt nödvändiga tid det tar att producera produkten. Om vi tillämpar Marx värdebegrepp ser kurvan annorlunda ut. Om man ritar en kurva för värdeadderingen under produktionen av en dator eller ett par sneakers enligt Marx’ teori, får den formen av en ”sur” smiley, raka motsatsen till den kurva som nyliberala ekonomer ritar. Detta betyder inte att den ”glada” smileykurvan är fel. Den illustrerar helt enkelt prisskapandet, medan den ”sura” smileyn illustrerar värdeskapandet i termer av arbetstid. Anledningen till att arbete i det globala Syd är mycket billigare än i Nord är inte att arbetet i Syd skapar mindre värde. Anledningen är att arbetarna i Syd är mer förtryckta och exploaterade.
Under den nyliberala globaliseringen nådde värdeöverföringen genom ojämlikt utbyte nya höjder. En ny studie av Jason Hickel, Morena Hanbury Lemos och Felix Barbour har kvantifierat omfattningen av detta ojämlika utbyte:
Vi finner att det globala Nords ekonomier år 2021 nettoapproprierade 826 miljarder timmar förkroppsligat arbete från det globala Syd, över alla kompetensnivåer och sektorer. Lönevärdet av detta nettoapproprierade arbete motsvarade 16,9 biljoner euro i nordliga priser, justerat för kompetensnivå. Denna appropriering fördubblar i stort sett den arbetsmängd som är tillgänglig för konsumtion i Nord, men tömmer Syd på produktiv kapacitet som istället skulle kunna användas för lokala mänskliga behov och utveckling. Ojämlikt utbyte drivs delvis av systematiska löneskillnader. Vi finner att lönerna i Syd är 87–95 % lägre än lönerna i Nord för arbete av lika kompetens. Medan arbetare i Syd bidrar med 90 % av det arbete som driver världsekonomin, får de endast 21 % av den globala inkomsten. 14
Om man tar historisk ackumulation i beaktande är dessa siffror tillräckliga för att förklara den globala klyftan mellan rika och fattiga länder.
Men liksom i fallet med nykolonialismen löste inte heller den nyliberala globaliseringen motsättningarna i det kapitalistiska produktionssättet. Det var en form där kapitalismen kunde utvecklas under en viss tid, men som återigen skapade ett nytt mönster av motsättningar.
Nationalstaten gör comeback
Nyliberalismen gav kapitalismen trettio gyllene år med höga vinster för kapitalet och billiga varor för konsumenterna i det globala Nord. Men motsättningar utvecklas, och deras aspekter står i ständig kamp. Kort sagt var det oundvikligt att nyliberalismen skulle möta motstånd.
När den nyliberala globaliseringen utvecklades blev de negativa konsekvenserna allt tydligare, både i det globala Syd och Nord. Utflyttningen av industrin innebar förlust av arbetstillfällen och lönestagnation. Privatisering urholkade den kapitalistiska välfärdsstaten. Global ojämlikhet och imperialistiska krig i Mellanöstern ledde till miljoner flyktingar som i Nord uppfattades som konkurrenter om både löner och sociala tjänster, inte minst av de samhällsgrupper som hade drabbats hårdast av välfärdssystemets erosion. För en stor del av befolkningen i det globala Nord väckte pressen på löner, välfärdsstatens urholkning och ”migrationsproblemet” nostalgi för den starka nationalstaten, som en sköld mot globaliseringens destruktiva krafter. Högernationalistisk populism blev den politiska trend som vann på motståndet mot den nyliberala globaliseringens konsekvenser i Nord: Le Pen i Frankrike, Alternative für Deutschland i Tyskland, Brexit i Storbritannien, och till viss del Trump i USA.
I Syd möttes de ”strukturanpassningar” som nyliberalismen krävde också av motstånd, ofta i form av vänsterpopulism. Finanskrisen 2008 förstärkte ytterligare kraven på statlig kontroll över kapitalet, både i Nord och Syd. Balansen i den huvudsakliga motsättningen började tippa mot nationalism och nationalstatens återkomst.
Dock utmanade ett specifikt nationellt projekt den nyliberala globaliseringen och USA:s hegemoni mer än andra. Å ena sidan resulterade nyliberal globalisering i en ökad värdeöverföring till Nord. Å andra sidan började den enorma utvecklingen av de produktiva krafterna i Syd att vända på spelplanen. I sin iver att maximera vinsterna genom utflyttning av industriell produktion till låglöneländer industrialiserade det transnationella kapitalet Syd, och överförde teknik och kunskap, vilket förändrade den ekonomiska maktbalansen i världssystemet. Kinas uppgång som världens ledande industrimakt har brutit den polariserande dynamiken mellan centrum och periferi, för första gången på tvåhundra år.
Mellan 1979 och 2018 var Kinas genomsnittliga årliga tillväxttakt 9,5 %, beskriven av Världsbanken som ”den snabbaste långvariga expansionen av en större ekonomi i historien.”15 Kina blev världens ledande industriproducent. Finanskrisen blev en väckarklocka för Kinas ledning – insikten att nyliberalismen inte längre var en dynamisk kraft för att utveckla de produktiva krafterna, utan snarare ett problem i form av ekonomisk stagnation, social ojämlikhet och miljöförstöring. Den nyliberala globala kapitalismens glansdagar var över. Kina gick från strategin ”några blir rika först” till ”gemensamt välstånd” och fattigdomsbekämpning på landsbygden, samt från exportberoende av Nord till ökad handel inom Syd och en expanderande hemmamarknad. Lönerna i Kina har ökat från omkring 1 dollar per timme 2005 till över 8 dollar per timme. Detta har inneburit en ökande motsättning mellan Kinas nationella utvecklingsprojekt och global kapitalism. Högre löner innebär minskade vinster för västerländska företag som verkar i Kina och reducerar deras möjlighet till ojämlikt utbyte.
Kinas möte med nyliberalismen skiljer sig åt från Rysslands, resten av Asiens, Afrikas eller Latinamerikas. Dessa regioner tvingades genom ”strukturanpassningar” att öppna sina ekonomier för exploatering av transnationella bolag. Kina däremot behöll sitt nationella projekt intakt (”socialism med kinesiska särdrag”). Deng Xiaopings kung-fustrategi mot nyliberalismen var att böja sig för trycket från den kapitalistiska offensiven utan att bryta kommunistpartiets makt. Därefter att använda nyliberalismens dynamiska kraft mot sig själv, genom att låta den utveckla Kinas produktiva krafter. Politiken stod hela tiden över ekonomin. Kina hade den organisatoriska, sociala och politiska kapaciteten att använda tekniköverföringen för att utveckla förutsättningarna för att röra sig mot socialismen. Genom Kinas uppgång och utvecklingen av ett multipolärt världssystem genomgår världen en djupgående förändring.
På 1970-talet krävde Tredje världens stater en ny världsordning – idag bygger de den. På 1970-talet kunde härskarklassen lansera en kraftfull motoffensiv i form av nyliberal globalisering. Idag är härskarklassen förvirrad; de kan inte längre styra på det gamla sättet. USA är fortfarande en farlig hegemon rent militärt, men Syd är på en ekonomisk offensiv. Medan Tredje världens omvandlande kraft på 1970-talet baserades på ”den revolutionära andan” – det ideologiska försöket att dominera den ekonomiska utvecklingen – är det globala Syds omvandlande kraft idag baserad på dess ekonomiska styrka.
Geopolitiskt imperialism
Med den nyliberala globaliseringens kris, USA:s hegemoni i nedgång, Kinas uppgång och utvecklingen av ett multipolärt världssystem har vi nått en punkt där den kapitalistiska produktionsformen inte längre är det mest effektiva sättet att utveckla de produktiva krafterna, utan har blivit irrationell – den förstör både mänskligt liv och jorden.
Samtidigt har den övergångsform av produktion som utvecklats i kapitalismens skugga visat sig vara mer effektiv för att utveckla produktivkrafterna. Investeringar i den statligt ägda sektorn i Kina ökar återigen, och strategiskt koordinerad statlig planering har, enligt The Australian Strategic Policy Institute, gjort Kina ledande inom 57 av 64 kritiska teknologier under perioden 2019–2023.16 Dessa teknologier sträcker sig från försvar, rymd, energi, miljö, artificiell intelligens, bioteknik, robotik, cyber- och datorteknik, avancerade material till nyckelområden inom kvantteknologi. USA kan inte längre konkurrera med Kina, som håller på att bli världens ledande innovativa ekonomiska makt.
Det globala handelsmönstret är under omvandling. Efter hundra år minskar handeln mellan Nord–Syd, medan handeln mellan Syd–Syd ökar. Detta manifesteras i utvecklingen av transport- och infrastrukturprojekt i det globala Syd som underlättar detta nya handelsmönster. Den globala värdeöverföringen genom ojämlikt utbyte från Syd till Nord har börjat minska för första gången på 150 år. Handelsstrukturens omvandling åtföljs av förändringar i världssystemets finans- och banksfär. Alternativ till Bretton Woods-institutionerna – Världsbanken och IMF – utvecklas i BRICS-kontexten. Detta ger det globala Syd möjligheter att investera och handla i egna valutor istället för i dollar, och att låna pengar utan krav på strukturanpassningar och andra politiska villkor. Staterna i det globala Syd vinner därmed ekonomiskt utrymme och möjligheter att inta en antiimperialistisk hållning.
När USA förlorar sin ekonomiska överlägsenhet har landet vänt sig till politiskt tryck och militära medel i en geopolitisk kamp om dominans. USA stärker de gamla militärallianserna och bygger nya i ett försök att omvandla sin militära makt till förnyad ekonomisk dominans. USA drar in Europa – och därmed också Sverige – i en konfrontation med Ryssland, Kina och det globala Syd i allmänhet. NATO-medlemskap är ingen à la cartemeny; Europa måste svälja hela den amerikanska menyn, inklusive USA:s politik i Mellanöstern och Fjärran Östern.
Trumps MAGA-strategi
Eftersom USA inte längre kan upprätthålla sin hegemoni genom ekonomisk överlägsenhet, använder landet i stället sitt inflytande över globala finans- och bankinstitutioner i denna konfrontation. I stället för den tidigare nyliberala konkurrensen används ekonomin som vapen genom handelskrig, sanktioner och blockader.
Trump försöker utnyttja USA:s ställning som världens största konsumentmarknad som ett verktyg för att pressa fram tribut från övriga världen i form av tullar för att få tillträde till den amerikanska marknaden. Denna press backas upp av olika former av politiska och militära hot.
USA har haft underskott i både handelsbalansen och statsbudgeten sedan början av 1970-talet. Båda har nu nått astronomiska nivåer. Dessa underskott är ett uttryck för USA:s nedgång som produktiv nation och dess förvandling till en parasitär konsumentnation baserad på finansialisering.
Anledningen till att USA har kunnat göra detta är dess kontroll över det globala finansiella systemet. Efter andra världskriget lyckades USA, genom Bretton Woods-institutionerna, göra dollarn till världens handelsvaluta. Internationell handel, till exempel oljehandel, avräknas i dollar även om USA inte är direkt involverat i affären. Detta är orsaken till att alla världens centralbanker måste ha dollarreserver. Sedan början av 1970-talet har USA tryckt dollar utan täckning i produktion eller motsvarande guldreserver för att finansiera sitt handels- och budgetunderskott.
På grund av USA:s militarisering av finansinstitutionerna söker nu det globala Syd avdollarisering. Detta har mötts av Trumps hot om strafftullar mot varje stat som driver avdollarisering. Problemet för USA är att det är lättare för det globala Syd att klara sig utan amerikanska konsumenter än det är för de amerikanska konsumenterna att klara sig utan exploateringen av låglönearbete i det globala Syd. Trumps tullar, ekonomiska sanktioner och blockader bidrar till en erosion av den nyliberala världsmarknaden. Detta är ett enormt problem för länder som Sverige, som är beroende av en öppen global marknad.
Trumps politik – hur märklig den än kan verka – svarar mot ett verkligt problem: Att USA inte längre har den ekonomiska överlägsenheten som krävs för att upprätthålla sin hegemoni. Trumps krav på att EU ska bidra till finansieringen av USA:s militärapparat är ett exempel på detta problem. Hans vilja att annektera Grönland, Kanada och Panamakanalen har också en egen logik i att säkra USA:s kontroll över sina tre omgivande världshav, och därmed befästa sin position i konfrontationen med Kina och Ryssland.
Europeiska unionen – och därmed även Sverige – har valt att ställa sig bakom USA:s hegemoni i hopp om att NATO-alliansen ska kunna upprätthålla västvärldens privilegierade ställning i världssystemet. I dag upprepar de skandinaviska socialdemokratierna, och till och med den parlamentariska vänstern, samma misstag som socialisterna i Andra internationalen gjorde 1914 – de röstar för upprustning, vilket leder in i ett världskrig. Genom att stödja NATO identifierar de sig med de imperialistiska nationalstaternas intressen.
På grund av världssystemets instabilitet är det svårt att förutse framtiden, även på kort sikt. En sak är dock säker: Krisen för det kapitalistiska produktionssättet kommer att fördjupas: ekonomiskt, politiskt och ekologiskt.
Vi lever i dramatiska och farliga tider. Vi kan inte utesluta storskaliga krig. I värsta fall ett kärnvapenkrig. Vi kan inte heller utesluta en klimatkollaps vid seklets slut om vi inte lyckas förändra produktionssättet. De kommande årtiondena blir avgörande, inte bara i kampen mot kapitalism och imperialism – utan för mänsklighetens och planetens framtid.
Som Immanuel Wallerstein menade tror jag att 2000-talet är kapitalismens slutspel. I sin sista reflektion innan han dog 2019 skrev Wallerstein: ”Jag tror att det finns 50–50 chans för en transformerande förändring, men bara 50–50.”17 Men utgången är inte en fråga om att singla slant – den beror på människorna, på oss. Kapitalismens strukturella kris innebär att systemet är i obalans och att konjunkturer inte kommer i regelbundna vågor, utan i plötsliga, okontrollerbara och djupa svängningar. Detta är omständigheter där aktören – de subjektiva revolutionära krafterna – kan göra skillnad.
Avslutning
Den grundläggande motsättningen inom kapitalismen – mellan imperativet att expandera produktionen och bristen på konsumtionskraft – fann en historisk form som möjliggjorde dess fortsatta existens genom värdeöverföring från periferin till den imperialistiska kärnan. Imperialismen förlängde kapitalismens livslängd med två århundraden. Men imperialismen var inte den slutliga lösningen på kapitalismens motsättningar, utan skapade istället en rad nya huvudmotsättningar. Vi har sett hur imperialismens former har förändrats – från kolonialism till USA-ledd nykolonialism, nyliberal globalisering och fram till dagens geopolitiska kamp. Dessa omvandlingar har drivits fram av de skiftande huvudmotsättningarna: Interimperialistisk rivalitet, USA-ledd imperialism kontra Tredje världen, transnationellt kapital kontra nationalstaten, och den nuvarande nedgången för USA:s hegemoni kontra Kinas uppgång och en multipolär världsordning.
Imperialismen befinner sig i kris, värdeöverföringen minskar och den hegemoniska makten kan inte längre styra på det gamla sättet – detta markerar kapitalismens slut. Lenin definierade imperialismen som kapitalismens högsta stadium, vilket innebär att imperialismens slut också implicerar kapitalismens fall. <<
Torkil Lauesen är dansk politisk aktivist och författare som har skrivit flera böcker om imperialism. Han var medlem i den så kallade
Blekingegadegruppen under 1970- och 1980-talet.
Noter:
1 Lauesen, Torkil. 2020. The Principal Contradiction. Montreal: Kersplebedeb.
2 Emmanuel, Arghiri. 1972. Unequal Exchange – a study of the Imperialism of Trade. New York: Monthly Review Press.
3 Lenin, V.I. 2024 [1917]. Imperialismen som Kapitalismens Högsta Stadium. Göteborg: Bokförlaget Stormklockan.
4 Lauesen, Torkil. 2018. The Global Perspective. Montreal: Kersplebedeb: 60-67.
5 Marx, Karl. 1969. [1867]. Kapitalet: Kritik av Den Politisk Ekonomin: Första Boken. Lund: Bo Cavefors Bokförlag: 55.
6 Marx, Karl. 1975 [1861]. “Economic Manuscripts, 1861–63: Theories of Surplus Value.” I Karl Marx & Frederick Engels: Collected Works, Volume 32. Moscow: Progress Publishers: 80
7 Marx, Karl. 1975 [1861]. “Economic Manuscripts, 1861–63: Theories of Surplus Value.” In Karl Marx & Frederick Engels: Collected Works, Volume 32. Moscow: Progress Publishers: 101
8 Lauesen, Torkil. 2024. The Long Transition to Socialism and the End of Capitalism. Iskra Books.
9 Kneller, Richard, Bernhofen, Daniel and El- Sahli, Zouheir. 2016. “Estimating the effects of the container revolution on world trade.” Journal of International Economics. Vol. 98: 36-50.
10 UNCTAD. 2009. Handbook of Statistics, 1980–2009. New York: United Nations. Available at: https://unctad.org/system/files/official-document/tdstat45_ en.pdf (unctad.org)
11 ILO. 2011. World of Work Report 2011. Geneva: International Labour Organization.
12 Suwandi, Intan and Foster, John Bellamy. 2016. “Multinational Corporations and the Globalization of Monopoly Capital.” Monthly Review. Vol. 68, no. 3, July-August.
13 Dedrick, J., Kraemer K. L., & Tsai T. (1999). ACER: An IT company learning to use information technology to compete.
P.156. Center for Research on Information Technology and Organization, University of California. pcic.merage.uci.edu
14 Hickel, Jason, Morena Hanbury Lemos och Felix Barbour. 2024. “Unequal Exchange of Labour in the World Economy,” Nature Communications. Vol 15 (July): 6298.
15 Congressional Research Service. 2019. China’s Economic Rise: History, Trends, Challenges, and Implications for the United States. Washington, D.C.: Congressional Research Service.
16 Australian Strategic Policy Institute. 2024. ASPI’s two-decade Critical Technology Tracker: The rewards of long-term research investment. Canberra: Australian Strategic Policy Institute.
17 Wallerstein, Immanuel. 2019. “This is the end; this is the beginning.”
