Phil Marfleet är brittisk historiker, socialist och författare till flertalet böcker om Mellanöstern, den senaste, Palestine, Imperialism and the Struggle for Freedom, kunde inte vara mer angelägen. En snabbt växande skara söker idag svar på hur det är möjligt för Israel att fortsätta begå ett folkmord, samt varför västvärlden blundar för vad som sker eller aktivt stödjer Israel. Berättelsen om Palestina började inte den 7 oktober 2023.
Den palestinske poeten Mourid Barghouti skriver i sin bok I saw Ramallah (2000):
Det är lätt att förvränga sanningen med ett enkelt språkligt knep: börja din berättelse med ’För det andra.’ Ja, det var precis det Rabin [Yitzhak Rabin] gjorde. Han lät bli att berätta om det som skedde först. Börjar du med ’För det andra’ vänds världen upp och ner. Börjar du med ’För det andra’ blir indianernas pilar de ursprungliga förbrytarna, medan de vite männens gevär framstår som offer. Det räcker att börja med ’För det andra’ för att den svarte mannens vrede mot den vite ska framstå som barbarisk. Börjar du med ’För det andra’ blir det Gandhi som bär ansvaret för britternas tragedier. (fritt översatt)
Marfleet återvänder i sin bok till konfliktens rötter, 1800-talets slut, och inleder med att peka ut den brittiska kolonialmaktens avgörande roll i skapandet av Israel som segregerad bosättarstat. Dåtidens sionistiska ledare som Theodor Herzl, och i början av 1900-talet Chaim Weizmann, uppvaktade både Storbritanniens premiärminister Winston Churchill och utrikesminister Arthur Balfour. Weizmann med argumentet att en sionistisk stat skulle tjäna som grindvakt åt brittisk imperialism, som i sin tur var beroende av Suez-kanalen och Mellanösterns oljetillgångar. Sionister och de brittiska kolonialherrarna (ofta antisemiter) delade intresset för en judisk stat, för britterna av strategiska skäl och för sionisterna av ideologiska. Båda hade rasistiska och koloniala uppfattningar om araberna som ociviliserade. Detta i ett område där judar, kristna och muslimer levt sida vid sida under flera sekel. Balfourdeklarationen 1917 öppnar dörren till en framtida judisk stat. Det som sedan driver detta projekt framåt är den gradvisa insikten hos britterna att de inte längre förmår kontrollera regionen på samma sätt som tidigare.
Åren 1936–1939 bryter det första stora palestinska upproret ut. Bakgrunden är en landsbygdsbefolkning som blivit allt fattigare och skuldsatta utan tillgång till mark, samt missnöje med både kolonialmaktens brutala styre och den framväxande bosättarstaten. När hamnarbetare i Jaffa 1935 upptäcker en stor vapenlast till Haganah, den sionistiska milisen, exploderar missnöjet och generalstrejk utlyses. Rörelsen formulerar krav på självständighet, konfiskering av vapen till Haganah och ett slut på invandring och överföring av land till bosättare. Kvinnor spelar en central roll i rörelsen och håller tal, samlar in pengar, demonstrerar och håller hemliga möten ute i byarna. Ytterligare en generalstrejk utlyses som kommer att pågå i sex månader. Sionistiska miliser används för att attackera byarna och Churchill rekryterar de mest brutala poliserna som använts för att slå ner uppror på Irland till att stötta upp det koloniala styret i Palestina. Britterna arresterar över en halv miljon palestinier under upproret, nästan 40% av den palestinska befolkningen. Aktivisterna spärras in i slavläger för att arbeta, massarresteringar och kollektiva bestraffningar var vanliga. Marfleet visar hur den brittiska kolonialmakten lär sionisterna sina koloniala trick, allt det som idag kännetecknar Israels ockupationspolitik. Det är ingen slump att just Sydafrika och Irland är de länder som varit mest kritiska mot Israel, de känner igen kolonialism när de ser den. För britterna blev området omöjligt att styra över, och ett allt svagare imperium stöttar skapandet av en sionistisk stat, som vid det laget är redo med en segregerad infrastruktur, en egen ideologi och en militariserad säkerhetsapparat.
Staten Israel föddes 1948 och för palestinierna var al-Nakba, katastrofen, ett faktum. Massfördrivningar, landstölder, våld och total rättslöshet blir vardagsmat i decennier. Man beslagtar även privata bibliotek, historiska dokument samt arkeologiska och religiösa platser. Israel hade lärt sig vikten av att kontrollera historieskrivningen från britterna. Marfleet kallar praktiken ’memoricide’, att berövas rätten till ett historiskt minne.
Marfleets röda tråd är berättelsen om motståndet underifrån mot det dagliga förtrycket under ockupationen. Det som kallas Sumud, den palestinska ståndaktigheten. Från de första revolterna till dagens motståndsrörelser dokumenterar han en kamp som ofta inspirerat rörelser i grannländerna, och som i sin tur förvandlats till hot mot den egna diktaturen.
Bokens fokus på att förstå historien för att kunna kämpa för frigörelse genom kamp underifrån, är det som gör den ovanlig. Den består av tolv kapitel och över ett sekel av motstånd. Från det koloniala spelet bakom grundandet av Israel, Nakba och dess påverkan på hela det palestinska samhället till hur USA, efter britterna, gradvis blir Israels närmaste allierade, och efter sexdagarskriget 1967 bidrar med massivt militärt stöd. Boken rymmer också PLO och Fatahs politiska utveckling, guerillarörelsernas återkomst samt framväxten av Hamas. Marfleet analyserar även hur kriget mot terrorn och nyliberalismen påverkat situationen i Palestina, inte minst hur den israeliska politiska agendan blivit alltmer extrem. Den avslutande delen visar hur central Palestinafrågan var i den egyptiska rörelsen på Tahrir-torget som avsatte diktatorn Hosni Mubarak 2011.
Palestine, Imperialism and the Struggle for Freedom har gott om källhänvisningar, med omkring 100 fotnoter per kapitel och det är en komplex men högst begriplig helhetsbild som målas upp. Marfleet visar att den palestinska motståndsrörelsens historia behöver sättas i en politisk kontext, för att se samspelet mellan geopolitiska intressen, klasskonflikter i det palestinska samhället och motståndsrörelsens egna politiska strider, och på djupet utmana den koloniala bilden av Palestinafrågan som dominerar än idag.
Detta är en bok för alla som vägrar börja palestiniernas berättelse med ’för det andra’, och som i både ord och handling vill visa solidaritet med Sumud.<<
Artikelförfattare:
Åsa Hjalmers har varit aktivist och socialist i över två decennier inom antikrigsrörelsen och vänstern, i både Sverige och Storbritannien
