Att se, trots världens mörker

Med To see in the dark analyserar Nicholas Mirzoeff, känd som teoretiker med fokus på konst och visuell kultur, hur den koloniala regimen med stöd av militaristiska visuella teknologier och övervakningskapitalism gör Gazaremsan både hypersynlig och osynlig. Samtidigt utforskar han antikoloniala, konviviala* och solidariska sätt att synliggöra Palestina och folkmordet i Gaza. Att se i mörkret är alltså inte bara en titel utan också ett teoretiskt ramverk. Mörkret här antyder en hierarkisk kolonial tidsrymd; att se i mörkret innebär att vägra acceptera denna tidsrymd – det är en motståndshandling.

I sina tidigare verk fördjupar sig Mirzoeff i samtidsfrågor genom att utforska visualitet som ideologi och motvisualitetens radikala potential. Han är influerad av marxism och svarta kulturstudier samt teoretiker som John Berger, Édouard Glissant och Paul Gilroy. Med To see in the dark fortsätter Mirzoeff på samma teoretiska spår.

Boken kretsar kring tre teman. Det första handlar om Israels folkmordsrelaterade visualitet. Det analyserar de övervakandes synsätt som präglas av den vita synen och suveränt våld. Det andra berör former av motvisualitet som synliggör Palestina inom aktivism och samtida konst. Det handlar om de övervakades synsätt som motstånd. Det tredje bygger på författarens identitet och positionering som vänsterorienterad och antisionistisk jude inom akademin. I sju kapitel analyserar Mirzoeff olika visuella system, sätt att se, och bildmaterial utifrån såväl betraktarnas visualitet och de betraktades motvisualitet. Det empiriska materialet omfattar checkpoints och digitala övervakningssystem, drönarbilder, bilder av spillror och barn mördade av IDF, solidariska inlägg på Instagram, konstinstallationer, videokonst, tavlor, poesi, smartphone-intifadan och tältlägren.

Kapitel ett och två presenterar att se i mörkret-begreppet som ett teoretiskt ramverk kopplat till bland annat Rancières förståelse av det estetiska och det politiska, Glissants rätt till opacitet samt författarens tidigare forskning om rätten att se, rätten att bli sedd och den vita synen. Här förstås ”vit” inte bara som en hudfärg utan som en ideologi och ett hierarkiskt förhållande. Att se i mörkret är alltså den övervakades sätt att se, ett sätt att fördöma den hierarkiska vita synen. Den erkänner synen som relationell, kollektiv och kollaborativ.

Det är uppenbart att begreppet är inspirerat av sätt att se eller ways of seeing som den marxistiske konstskribenten John Berger utvecklar i Sätt att se på konst från 1972. Kapitel tre hänvisar också till Bergers bok Hold everything dear skriven under den andra intifadan. Medan Berger skriver om motstånd och det palestinska folkets okuvade förtvivlan som växer fram ur spillrorna, kopplar Mirzoeff bilden och betydelsen av spillrorna till palestinsk poesi, Instagrambilder som dokumenterar folkmordet och videokonst. Kapitel fyra genomför en obduktion av Mirzoeffs familjehistoria och hans upplevelser av sexuella övergrepp på en internatskola för eliten. Historiskt har övergrepp varit en metod i den härskande klassens elitinstitutioner i västvärlden och en del av det koloniala våldet. Genom att kontextualisera detta belyser Mirzoeff också användningen av våldtäkt som tortyrmetod mot palestinier i israeliska fängelser.

Kapitel fem utforskar ett kontroversiellt agerande i konstvetenskapliga kretsar: attentat mot konstverk som en form av protest inte bara inom propalestinsk aktivism utan också inom miljörörelsen. Mirzoeff kopplar agerandet till suffragettrörelsen på det tidiga 1900-talet och hävdar att det är en form av förkroppsligad motvisualitet. Med kroppen och rummet i fokus nickar Mirzoeff mot fenomenologen Merleau-Ponty. Att skära sönder en tavla, precis som att krossa en Iphone, är ett sätt att tränga igenom mörkret i den koloniala bildvärlden – en (inter)kroppslig dimension av att se i mörkret, menar Mirzoeff. Kapitel sex erbjuder en historisk och politisk analys av tältlägrens visualitet på universitetscampusarna i Europa och Nordamerika. Lägren placeras i ett historiskt sammanhang som involverar rörelser såsom Occupy och upproren på Tahrirtorget. Mirzoeff betraktar de propalestinska tältlägren som uttryck för konvivialitet; på så sätt hänvisar han inte bara till Gilroy utan också till David Graebers verk om protestens och platsens konvivialitet.

Boken kopplar samman analys av samtida visuella uttrycksformer, dekoloniala teorier, historiska sammanhang och politisk analys. Med relevanta exempel från konst- och aktivismkontexter, modigt språk och medvetenhet om tidsandan skriver Mirzoeff en mångfacetterad och djupgående analys av hur man kan se bortom de koloniala visuella regimerna. Boken bygger på Mirzoeffs tidigare verk och belyser att begrepp som den vita synen är breda och mycket relevanta för att sätta ihop samtidsfrågor med bildanalys och konstvetenskap. Mirzoeff är också en begåvad berättare och boken är väldigt spännande att läsa. Men här observerar jag att hans stil är lite annorlunda än i hans tidigare verk: boken är pedagogisk och samtidigt poetisk och passionerad, den brinner som ett manifest. Den är också personlig och självreflexiv. I vissa delar förvandlas boken till en dagbok, ett brev eller en förtrolig bekännelse präglad av Mirzoeffs fina röst.

To see in the dark är viktig läsning för att förstå hur visualitet och motvisualitet döljer och synliggör Palestina främst efter den 7:e oktober. Den är också viktig för visuell kultur och konstvetenskap – det senare är ett ämne som fortfarande präglas av ett kanoniskt och hegemoniskt förhållande till det visuella. Att se i mörkret är ett radikalt politiskt och solidariskt begrepp och verktyg som bidrar med bildanalyser relaterade inte bara till Palestina utan också till folkmord och krig under övervakningskapitalismens, bildskepticismens och den artificiella bildmanipulationens tid. <<

_____________________________________

Noter:
* Kulturvetaren Paul Gilroy använder begreppet konvivialitet (conviviality) för att utforska dagligt samliv och förhandlingar om det sociala rummet i urbana och postimperialistiska multikulturella storstäder. I sina böcker använder Mirzoeff Gilroys begrepp bland annat för att analysera visualitetens roll i dessa processer.

Artikleförfattare:
Christina Tente är doktorand i fotografi och konst och bildvetenskap vid Göteborgs universitet.