Det senaste årtiondet har en ny teknikoptimism gjort sitt intåg i vänstern. Men bakom föreställningen att kapitalismens produktionsvillkor håller tillbaka teknikens verkliga potential döljer sig en mer problematisk bild. I denna text, som bygger på kapitlet ”Time to Automate: The Hidden Labour of Automation” i antologin (De)automating the Future: Marxist Perspectives on Capitalism and Technology (2024), visar Christina Gratorp hur teknikoptimismen vilar på en förenklad förståelse av teknik.
Under det senaste decenniet har en ny våg av teknikoptimism sköljt fram inom vänstern. Paul Masons bok Postkapitalism, Nick Srniceks och Alex Williams Inventing the Future, Aaron Bastanis Helautomatisk lyxkommunism och Peter Frases beskriver alla, med viss variation, hur en socialistisk framtid kan bli verklighet med hjälp av automatisering. I deras visioner ses teknik huvudsakligen som något neutralt, och dess bidrag till samhället bestäms av de som har makten över tekniken snarare än att vara inneboende i tekniken som sådan. I ett socialistiskt samhälle skulle artificiell intelligens kunna tjäna alla, medan den i ett kapitalistiskt samhälle främst tjänar kapitalister. Enligt Srnicek och Williams kan en accelererad teknikutveckling under kapitalistiska former till och med påskynda omvandlingen till en socialistisk framtid. Grundtesen i böckerna är gemensam: att kapitalismen fjättrar tekniken. Borde det inte – frågar sig författarna – vara möjligt att under andra sociala former skörda automatiseringens produktiva kraft så att nästan ingen i framtiden skulle behöva arbeta?
I texten som följer diskuterar jag hur denna fjättringstes – alltså teorin att kapitalismens produktionsvillkor står i vägen för teknikens sanna potential – bygger på en förenklad förståelse av teknik. Enligt fjättringstesen påverkar kapitalismens egendomsförhållanden främst hur teknik används och hur vinsterna fördelas, men bortser från hur teknik kan utvecklas och hur den fyller funktioner i relation till just det samhälle den utvecklas i. För att nyansera förståelsen av teknik måste man också granska de villkor under vilka den kommer till och som sätter ramar för de sociala praktiker tekniken blir del av. Här menar jag att det inte räcker att ändra de omkringliggande kapitalistiska villkoren för att exempelvis AI ska börja tjäna alla. Jag vill istället belysa hur de kapitalistiska villkoren är en förutsättning för och inbyggda i hur till exempel AI fungerar, och att sådana teknologier därför till stor del skulle upphöra att fylla en funktion i ett icke-kapitalistiskt samhälle.
Tid är pengar, brukar det heta, och eftersom förkortad arbetstid sänker kapitalisters lönekostnader verkar ekvationen på ytan enkel. Automatisering sägs spara tid, vilket sparar pengar och ökar effektiviteten i produktionen. Men det finns andra sätt för kapitalister att minska sina utgifter, nämligen att göra arbete billigare eller till och med gratis. Historiska granskningar avslöjar här hur automatisering allt sedan den tidiga industrialismens dagar både intensifierat produktionen och byggt på dolt, underbetalt och obetalt arbete som inte synliggörs i varken automatiseringsdiskursen eller räknas in i automatiseringens effektivitetskalkyl. Medan produktionen intensifierats i en specifik fabrik eller på en specifik plats, har andra former av manuellt arbete både underbyggt och uppstått ur automatiseringsprocesser.
Det manuella arbete som också bör kopplas samman med automatisering kan diskuteras utifrån fyra tidsaspekter som alla är frånvarande i den optimistiska diskursen om teknikens potential. Den första är den manuella arbetstiden som krävs för att till exempel utvinna råvaror och hantera avfall. Den andra är det manuella arbete som krävs för att upprätthålla skenet av att automatiska processer verkligen är självgående. Den tredje aspekten är tid som tas i anspråk i och med att teknikutveckling skapar nya normer och praktiker, och den fjärde är den tidsskuld som hänger samman med teknikens påverkan på miljö, klimat och människors liv. Vems tid dessa aspekter tar i anspråk, och vem som drabbas av sjukdom eller till och med får sitt liv förkortat, har starka kopplingar till klass.
Extraktion och tidsskulder
Ett avgörande element för att automatisering ska framstå som generellt tidssparande är möjligheten att förflytta manuellt arbete till de delar av produktionsprocessen där det är billigt eller till och med gratis och på så sätt verkar obetydligt i budgeten. Automatisering i dess nuvarande form är därmed tydligt bunden till ett kapitalistiskt produktionssätt, där tillgången på billig arbetskraft är ett resultat av kapitalistiska klassförhållanden, och där den resulterande automatiseringen både bygger på och reproducerar social klass.
I boken The Silicon Valley of Dreams beskriver David Pellow och Lisa Sun-Hee Park hur denna klassförstärkande rörelse varit extra framträdande inom tekniksektorn och är starkt kopplad till hierarkiska rasifierings- och genuslogiker samt har allvarliga konsekvenser för både miljö och människor. Epidemiologiska studier har visat att sjukdomar orsakade av arbetsmiljö har varit tre gånger högre hos elektronikarbetare än i någon annan bas-
industri. Medan glorifierande narrativ spinns kring Silicon Valleys programmeringsgenier har elektronikarbetarnas berättelser från till exempel Foxconns tillverkning i Shenzhen i stort sett förblivit ohörda. I takt med digitaliseringen har också antalet människor som arbetar med mineralbrytning under mycket prekära förhållanden ökat explosionsartat, från 13 miljoner i början av 1990-talet till kanske så många som 100 miljoner i dag. Siddhart Kara visar i boken Cobalt Red hur barnarbete utgör en betydande del av det arbetet. Det är en blodig skildring som med all önskvärd tydlighet visar hur digitaliseringens värdekedjor förutsätter storskalig hyperexploatering och lämnar efter sig sjukdom, för tidig död och förstörda landområden.
Att räkna in det manuella och ofta prekära arbete som automatiseringsteknologier bygger på skapar alltså en mycket annorlunda bild av automatiseringens påstådda effektivitet, där den sparade tiden förflyttas geografiskt och mellan olika samhällsgrupper. Att dessutom addera klimatförändringar, miljöförstöring och förlorade livschanser till ekvationen pekar i det närmaste på en enorm tidsskuld kopplad till automatiseringsprocesser, där sanering och återställande av olika livsmiljöer konstant skjuts på framtiden. Under 2022 lades rekordhöga 62 miljoner ton elektronikskrot på världens soptipp. Den sortens tidsskuld är inte specifik för automatisering, men visar hur automatisering är en del av en bredare teknikutveckling som bygger på globalt ojämlika utbytesrelationer, där arbetstid i en kongolesisk gruva kostar avsevärt mindre än en programmerares arbetstid framför en skärm i Silicon Valley.
Automatisering bör alltså, snarare än att enbart beskrivas som tidssparande, förklaras som processer som förflyttar arbetstid mellan olika grupper i samhället. Att teknikutveckling under kapitalismen innefattar hög grad av exploatering är givetvis inte vänsterns teknikoptimister omedvetna om. Medan den liberala, individualiserade lösningen stavas utbildning i fattiga områden – vilket inte omintetgör automatiseringens strukturella behov av billigt manuellt arbete – tycks lösningen för tänkare som Mason, Bastani och Frase koka ner till frågan om att automatisera automatiseringen. Tanken är att det arbete som i dag måste utföras av människor i allt högre grad också ska automatiseras. Robotar som bygger robotar och algoritmer som programmerar algoritmer, utifrån ett allt större nätverk av sensorer samt mät- och övervakningsinfrastruktur som förser produktionen med inputdata. Digitalisering och idéer om AI spelar här en avgörande roll, medan klimat- och resursproblem hamnar i skymundan. Vissa av idéerna är lättare att kritisera, som att Bastani förespråkar gruvdrift på asteroider som svar på att jorden bara erbjuder begränsade resurser. En dialektisk förståelse av automatisering och tid i den samhälleliga helheten kräver emellertid en mer djupgående diskussion.
Acceleration och stagnation
Förutom arbetet med att till exempel utvinna råvaror till den digitala infrastrukturen kräver automatisering också olika sorters manuellt arbete för att upprätthålla skenet av automatik. Sett utifrån ett större perspektiv är automatiserade processer inte så självgående som dess förespråkare menar. Medan specifika arbetsmoment ersätts av robotar och mjukvara skapas nya manuella arbetsmoment utan vilka automatiken, så att säga, skulle upphöra att framstå som automatisk. I den digitaliserade kapitalismen är verklighetens exempel många. Lager- och löpandebandarbetare håller ihop automatiserade delflöden och styrs algoritmiskt via headset. Kunder scannar själva in sina varor i ”automatiserade” kassasystem. Gigekonomin är beroende av plattformsarbetare, som efter beställningar i appar på digitala enheter förkroppsligar systemens automatik. Enorma mängder manuellt datamärknings- och klickarbete lägger grunden för olika former av artificiell intelligens, eller ”artificiell artificiell intelligens” som Lily Irani (2015) uttrycker det.
Företagen som utvecklar lagerautomatisering och AI är alltså beroende av outbildad arbetskraft, men anställer den inte själva. I de så kallade obemannade kassorna gör kunden nu jobbet gratis. Därtill kräver dagens komplexa digitala system ständigt underhållsarbete. Datorer på 1950-talet krävde manuell reparationstid som motsvarade nästan hälften av utrustningens totala livslängd. De moderna automatiseringsprocesserna existerar i en värld där en global arbetsstyrka av systemarkitekter, IT-säkerhetsexperter, elektronikkonstruktörer, finmekaniker, laseringenjörer, programmerare, operativsystemsutvecklare, interfacedesigners och så vidare ser till att de upprätthålls. Dessutom krävs ett utbildningsväsen som kan överföra rätt kunskaper till en sådan arbetsstyrka, vilket för det allra mesta inte bekostas av kapitalister själva och därför inte heller räknas in i automatiseringens effektivitetskalkyl.
Samtidigt som både lagerarbetaren och programmeraren utför manuellt arbete, framträder här en klassrelation där kapitalister behöver båda arbetarna för att upprätthålla skenet av automatik. Svaret på frågan om hur automatisering kan utvecklas för att bli tidssparande hänger därmed samman med hur automatisering kan göras lönsam, vilket alltså bygger på att kapitalister har tillgång till både högutbildad och lågutbildad arbetskraft. Forskare som intresserat sig för tid och makt – som Ruth Cowan, Judy Wajcman och Leopoldina Fortunati – har även visat hur automatiseringens och digitaliseringens lönsamhet byggt på helt obetalt arbete. Deras forskning visar hur de nya normer och praktiker som teknologierna bidragit till har förflyttat arbetstid mellan olika samhällsgrupper och förstärkt genusmönster och rasifieringslogiker. Informationsteknologier som i hög grad automatiserat kommunikation har till exempel ökat kraven på tillgänglighet och medfört ett ökat behov av koordination mellan olika arbetsuppgifter, ett arbete som ofta utförs helt gratis av kvinnor, både i hemmet och på arbetsplatser.
Parallellt med att automatisering har ersatt vissa aspekter av manuellt arbete har den alltså producerat den degraderade, sämre betalda reservarbetskraft som automatiseringen har behov av för att framstå som automatisk. För den som till exempel arbetar med undervisning är behovet av nya former av manuellt arbete i språkmodellernas bakvatten uppenbar. Säg den lärare som inte redan lagt ohemult mycket tid på att lägga om undervisningsplaner, utforma nya tentaminasystem och analysera och rapportera fusk. Att det går snabbare att producera en uppsats är inte ekvivalent med vare sig en snabbare inlärningsprocess eller bättre kunskap. Med automatiseringens acceleration kommer även stagnationen som framträder när man betraktar automatisering som del i en större helhet.
Kapitalismens rationalitet
För att automatisering ska vara lönsamt för ett enskilt kapital och spara tid för dem i toppen av näringskedjan måste alltså en mängd olika former av manuellt arbete också utföras och billig arbetskraft finnas tillgänglig. Amy Wendling (2024) diskuterar hur automatisering å ena sidan ersätter mänskligt arbete, men å andra sidan aldrig gör detta utan konsekvenser för det mänskliga arbetets innehåll – och i förlängningen får betydelse för vad en människa är. Hon pekar på att automatisering i ett kapitalistiskt samhälle fyller två funktioner: att intensifiera produktionen och degradera arbete. Det vill säga, frånta arbetare kunskap och kontroll över arbetsprocessen och därigenom kunna betala mindre för arbetet. I en klassisk studie från 1978 visar David Noble hur maskinarbetare själva skapat sina egna former av automatisering i syfte att underlätta arbetet, men hur ägarna till produktionsmedlen istället införde en annan, mycket dyrare mjukvarubaserad styrning som intensifierade arbetet, splittrade arbetslagen och möjliggjorde lönesänkningar. Noble synliggör hur automatisering som ersätter arbete inte är ett neutralt fenomen bortkopplat från samhällsvillkoren, utan ett resultat av en selektiv process djupt rotad i en kapitalistisk rationalitet. Men om det inte är så enkelt att tid är pengar, vad är egentligen den kapitalistiska rationaliteten?
Det är en fråga med olika svar, inte minst bland marxister. I sin skrift Maskinutopin kritiserade filosofen Adolf Caspary utopiska socialister som såg framför sig oändlig fritid med hjälp av automatisk produktion. Detta var, enligt Caspary, alltför naivt och teknikdeterministiskt. Han ville istället sätta maskinen i relation till det kapitalistiska samhället där den fyllde en funktion. Enligt Caspary är kapital-
ismen en maskinregim där syftet med maskiner inte bör förstås utifrån att de sparar tid på vissa ställen i produktionen, utan utifrån att de producerar mervärde. Självklart – skriver han – går ångbåten snabbare än segelbåten, men när byggandet av ångbåten, utvinningen av dess drivmedel och transporten av till exempel vete tar lika lång tid som att odla vete i det egna landet har ingen tid vunnits sett ur ett större perspektiv. Någon måste ju som sagt framställa de material som båten ska byggas av, bygga båten, köra den och därtill odla vete. Den tid som maskinen sparar på en plats i produktionen flyttas till andra grupper. För att maskinen ska vara rationell för kapitalisten måste den dessutom skapa en högre efterfrågan på varor. Om efterfrågan på vete före och efter båten har byggts är densamma har byggandet av båten bara inneburit en kostnad. Caspary beskrev således maskinen som något som förvisso kan blåsa upp siffrorna i ekonomin, men som inte nämnvärt förändrar relationen mellan sparad arbetstid och behovet av mobilisering av manuellt arbete. På det här sättet bör maskinen inte ses som ett verktyg som tillfredsställer redan existerande behov, utan som en mekanism som ackumulerar kapital, det vill säga skapar behov. Automatisering av produktionsprocesser förutsätter och reproducerar på så sätt det kapitalistiska klassamhället, och allt eftersom ekonomin blåses upp och maskinkraften producerar mer varor, samt förflyttar varor och människor i allt snabbare tempo, blir de behov som igår inte existerade plötsligt nödvändiga att tillfredsställa för att som arbetare kunna vara en del i den ekonomi som maskinen är med och skapar. Kort sagt: maskinen skapar en ekonomi i vilken arbetaren är nödvändig på maskinens, och kapitalistens, villkor.
Utifrån Casparys argumentation bör automatiseringens rationalitet inte förstås som överförbar till ett samhälle där de kapitalistiska klassrelationerna upplösts. Att som i teknikoptimisternas vision åstadkomma en socialistisk fritidsrevolution genom att automatisera automatiseringen bygger på ett moment 22, eftersom automatiseringen förutsätter kapitalistiska villkor. I Grundrisse argumenterar Marx på ett liknande sätt för att introduktionen av maskiner i produktionsprocessen tycks inleda ett slags självsvängande modus, där en allt större del av produktionen måste ägnas åt att producera och handha produktionsmedlen. Detta, fortsätter Marx, är i sig bara möjligt när mänskligheten redan nått ett visst mått av överflöd, det vill säga maskiner förutsätter tillgången på manuellt arbete som inte behövs för att tillfredsställa redan existerande behov. Detta belyser just under vilka villkor som teknik kan utvecklas, och visar att fjättringstesens förståelse av teknik som något i sig neutralt är för snäv. I ett samhälle utan kapitalistiska egendomsförhållanden – där alla på lika villkor har tillgång till de medel de behöver för sitt eget uppehälle – kan man ju fråga sig vem som skulle vilja utföra allt det manuella datamärknings- och klickarbete som behövs för att träna AI. Inte minst om syftet med AI är att spara tid. Man kan också undra vilken funktion de stora språkmodellerna skulle fylla i ett samhälle där mervärde inte är produktionens syfte.
Och till slut kommer, som Caspary iakttog redan 1927, resurserna ta slut. Att hålla igång ett modernt IT-system – med krav på 99,999% upptid – är inte en enkel sak. Det uppnås bland annat genom redundans, alltså ett visst mått av överfunktion, så att systemet kan fortsätta att fungera även om en del går sönder. Sådana system kräver både mer resurser och mer energi. Extremväder till följd av de klimatförändringar som redan pågår kommer komplicera arbetet ytterligare. För att koppla en högre grad av automatisering till en postkapitalistisk framtid där ingen behöver arbeta måste man inte bara bortse från de djupt ojämlika villkor som automatiseringen historiskt är ett resultat av, utan även ducka diskussionen om teknologiers normerande effekter samt det arbete och de resurser som krävs för att upprätthålla teknosociala praktiker. Inget av argumenten jag fört fram här syftar emellertid till att förespråka en framtid i vilken tekniska lösningar inte har en plats. Även en socialistisk, kommunistisk eller annan frihetlig samhällsordning kommer skapa sina egna tekniska rationaliteter. Det är samtidigt inte helt orimligt att tro att teknik som inte förgiftar miljön, påverkar klimatet och exploaterar människor skulle kräva mer arbete. Men Mason, Srnicek och Williams, Bastani och Frase visar ändå på något viktigt, nämligen behovet av alternativa visioner. I relation till ett kapitalistiskt, miljö- och människoförgörande status quo fungerar en idé om helautomatisk lyxkommunism som en välbehövlig påminnelse om att en annan värld är möjlig. Vi bör däremot vara försiktiga med att ta med oss kapitalismens begär in i framtiden. Om allas tid ska anses vara lika viktig – vilket verkligen skulle vara radikalt – väcks istället frågor om hur arbetet ska organiseras och hur det kan göras hållbart, jämlikt och rättvist fördelat. Fokuset bör i så fall vara på arbetets kvalitet, och inte enbart kvantitet. <<
Referenser
Caspary, A. (2018 [1927]). Maskinutopin (Die Maschinenutopie), Subaltern, 4: 7-23. Översatt till svenska av Christian Nilsson.
Irani, L. (2015). Difference and Dependence among Digital Workers: The Case of Amazon Mechanical Turk, South Atlantic Quarterly, 114(1): 225-234.
Noble, D. (1978). Social Choice in Machine Design: The Case of Automatically Controlled Machine Tools, and a Challenge for Labor, Politics & Society, Vol. 8, Issue 3–4: 313-47.
Pellow, D. & Park, L. (2002). Silicon Valley of Dreams: Environmental Injustice, Immigrant Workers, and the High-Tech Global Economy. New York University Press.
Wendling, A. (2024). ”Deskilling: Automation and Alienation”. I (De)Automating the Future. Fehrle, J., Lieber, M., & Ramirez, J. J. (Red.). Brill.
Artikelförfattare:
Christina Gratorp är doktorand på Institutionen för teknik och samhälle vid Lunds universitet och har tidigare arbetat som ingenjör med inbyggda system.
