När kroppen underordnas maskinen

Simone Weil är en av de mer udda tänkarna i den franska marxistiska traditionen; filosof, lärare, anarkist, mystiker, pacifist – varje enskilt epitet kan stämma in på henne, samtidigt som inget av dem riktigt gör henne rättvisa. 35 år gammal svalt hon sig själv till döds i en sjukhussäng på Ashfords sanatorium i England. Dessförinnan hade Weil både (det principiella krigsmotståndet till trots) hunnit strida som frivillig i spanska inbördeskriget och andra världskriget, skriva åtskilliga outgivna essäer och böcker om vitt skilda ämnen, och göra djupa intryck på några av sina samtida, mer namnkunniga, filosofkollegor. I ett brev till hennes mor några år efter Weils död kallade exempelvis Albert Camus henne för ”vår tids enda stora ande”.

Weils tänkande präglas av ett osedvanligt öppet och nyfiket förhållningssätt, men också en närmast extrem kompromisslöshet. Om det vittnar inte minst den på svenska nyligen utgivna Fabriksdagbok, som Weil skrev när hon som 25-åring underkastade sig den okvalificerade industriarbetarens tillvaro under några mödosamma månader 1934–1935. Driven av en önskan att både förstå och dela fabriksarbetets villkor lyckades hon på något sätt övertala företagsledningen att ge den elitskoleutbildade filosofen ett jobb som hon helt uppenbart var totalt olämpad för. Anemisk, plågad av svår huvudvärk och gravt närsynt kämpar hon sedan för de dagliga ackorden i bildelsfabriken sida vid sida med de andra arbetarna, samtidigt som hon under tiden som fabriksanställd delvis avsäger sig sina klassprivilegier och bosätter sig i ett litet kyffe i anslutning till arbetsplatsen.

Dagboken från året i fabriken utgör ett kuriöst litterärt tidsdokument. Samtidigt som den fragmentariska texten snarare är att betrakta som poesi än reportage eller arbetslivsrapport i egentlig mening, finns här mycket att hämta också för den som främst är intresserad av hur det var att arbeta i den europeiska bilindustrin för snart hundra år sedan. På dagbokens vänstra sidor, i den svenska översättningen betecknade ”verso”, noterar Weil minutiöst och exakt tidsangivelser, arbetsmoment och ackordslöner. Så här kan en typisk anteckning se ut: ”Torsdag den 20, fredag den 21 – lätt press för att märka nitarna – 0,62% – klarat 2,40 franc i timmen (mer)”. På de högra sidorna, ”recto”, blandas mer filosofiska reflektioner om arbetets natur och relationerna på fabriken.

Det ska förstås sägas att det är en något tvivelaktig genre Simone Weil här tar sig an; den intellektuelle som för en stund träder ner bland de arbetande massorna för att rapportera om ”verkligheten”. Eller ännu tveksammare, den radikala ideologen som ger sig in i proletariatet för att få dem att inse hur de är ”en klass för sig” och sedan leda dem i upproret. Sådana skildringar finns det gott om. Men Weils uppdrag är i grund och botten ett helt annat, som går bortom allt detta: hon vill, som konstnären Filip Lindberg uttrycker det i ett fint efterord, ”tänka med kroppen”. Det är en radikal form av filosofi som hon praktiserar livet igenom, hela tiden på (eller över, som när hon slutligen svälter ihjäl sig i solidaritet med de hungrande massorna) fundamentalismens gräns. Premissen är helt enkelt att ett tänkande om ett fenomen inte kan utvecklas på distans, bakom skrivbordet, utan måste erfaras med kroppens samtliga sinnen. Den filosof som vill säga något om arbetets villkor i en kapitalistisk värld måste således ge sig in i fabriken själv, och det dessutom på samma villkor som de mest exploaterade i arbetarkollektivet.

Det ironiska är att en av hennes upptäckter är att det som organiseringen av fabriksarbetet framför allt omöjliggör är just tänkandet. De arbetande kropparna underordnas, konstaterar Weil, de allestädes närvarande maskinerna, som den genomsnittlige arbetaren dessutom omöjligt kan förstå. Till följd av den tilltagande specialiseringen och sekvenseringen av arbetet (som idag förstås gått ännu längre) förblir teknologin ett mysterium för arbetaren, som i praktiken reduceras till ett bihang till maskinerna i sitt dagliga liv. Maskinen, skriver Weil, ”gör att tanken griper in så lite som möjligt”.

Det är inte bara så att detta skapar en synnerligen svag grogrund för utvecklandet av solidaritet mellan enskilda arbetare. För Weil går det sannolikt inte att föreställa sig något mer skrämmande än en tillvaro som utesluter tänkandet. Bland de många motstridiga epitet som givits henne skulle hon också kunna beskrivas som en icke-liberal individualist, eller åtminstone kritiker av kollektivismen. Tänkandet är för Weil det som gör människan till en individ, och om detta utplånas, finns det i slutändan få skäl för henne att fortsätta leva. Något som hon också själv slutligen kan sägas ha dragit till sin logiska, om än otäcka, slutsats.

Denna fabriksdagbok är knappast någon bladvändare – det finns inget narrativ, ingen berättelse, egentligen bara en massa lösryckta anteckningar. Många sidor består uteslutande av numeriska uppgifter som det är svårt att som läsare göra reda av. Andra sidor lämnas helt blanka (förmodligen för att författaren var för utmattad för att skriva något efter arbetsdagens slut). I slutändan kan emellertid just denna form betraktas som en gestaltning av Weils eget främlingskap inför sitt arbete, och därmed av hennes mer grundläggande poäng. Arbetet förefaller genom de lösryckta anteckningarna abstrakt, frigjort från varje meningsfull kontext, uppstyckat i beräkningsbara enheter. Framställningen blir på så sätt ett exempel på hennes ”tänkande med kroppen”.

I detta blir boken också så mycket mer än ett tidsdokument. Den skildrar nämligen något betydligt mer allmängiltigt om de relationer mellan människa, natur och teknologi som formas under kapitalismen. Skulle därför inte en av hennes avslutande reflektioner om den upplevda alienationen på fabriksgolvet lika väl kunna vara formulerad av en okvalificerad arbetare hos någon underleverantör i dagens högteknologiska bilindustri?

Den totala okunskapen om vad man arbetar med är kraftigt demoraliserande. Man har inte känslan av att en produkt är resultatet av ens ansträngningar. Man känner sig aldrig som en del av producenterna. Man upplever inte heller något band mellan arbetet och lönen. Aktiviteten verkar godtyckligt pådyvlad och godtyckligt avlönad. Man har intrycket av att vara lite som barn åt vilka mamma ger pärlor att trä upp för att hålla sig lugna samtidigt som hon lovar dem godis.

Artikelförfattare:
Andreas Nuottaniemi är doktor i språkdidaktik och lektor i sociolingvistik vid Stockholms universitet. Han har bland annat forskat om villkoren för migrantarbetare i batteriindustrin i norra Sverige, och om flerspråkiga ungdomar i Västerbottens inland.