Varför är naturen gratis?

Utgångspunkten för Battistonis bok är ett faktum som påpekades av Marx men som också togs för givet i klassisk politisk ekonomi, nämligen att kapitalismen behandlar naturen som en ren och skär gåva. Trots att kapitalismen är beroende av naturens bruksvärden för varuproduktionen har dessa bruksvärden ofta inget pris. Luft och vatten är gratis, många biologiska processer kan utnyttjas utan kostnad, råvaror utan ägare kan fritt tas i beslag, och där produktionen leder till miljöförstöring behöver ingen kompensation betalas. Varför, frågar, Battistoni, är det så? Ur ett marxistiskt perspektiv är detta visserligen ingen gåta. Värdet uppkommer ju genom mänskligt arbete. Obearbetad natur saknar därför värde i strikt bemärkelse, även om den kan ha ett pris om den har en ägare. Marx ägnar en stor del av Kapitalet åt att förklara hur denna prissättning går till, med jordräntan som exempel. Battistoni menar dock att många frågor återstår.

Framför allt är hon intresserad av att visa hur naturens status som gåva är central för att förstå kapitalismen i dess helhet och hur den pekar på mekanismer som också berör värderingen av olika typer av arbete – framför allt reproduktivt arbete – och rentav inverkar på hur vi tänker kring frihetsbegreppet som sådant.

Bokens stora bidrag ligger i ambitionen att fånga dessa olika implikationer av naturens status som gåva åt kapitalismen. Battistoni rör sig förhållandevis snabbt bort från den rena Marxexegesen och refererar bara som pliktskyldigast till ekomarxismen. En stor del av boken ägnas istället frågan vad naturens gåvostatus innebär för hur vi ska förstå reproduktivt arbete. Här bränner det till i argumentationen och Battistoni utvecklar en tydlig egen ståndpunkt. Vad vi först behöver förstå är enligt henne att naturens status som gåva inte innebär att den kan romantiseras som en kapitalistisk utsida eller källa till motstånd. Tvärtom är den själv en social form lika rotad i kapitalismen som varuformen. På samma sätt är det reproduktiva arbetet, även där det är oavlönat, lika mycket en del av kapitalismen som lönearbetet. Kapitalismen ska med andra ord inte förstås som en kraft som obönhörligen varufierar eller sätter ett pris på allting. Den intressanta frågan är istället varför den ibland gör det och ibland inte.

Här avfärdar Battistoni ideologicentrerade förklaringar, som hänvisar till föreställningar om kvinnors ”närhet till naturen” för att förklara varför hushållsarbete ofta är oavlönat. I polemik mot ekofeministiska tänkare, som hon anklagar för att ha låst fast sig vid en snäv ideologikritik, hävdar hon att det istället är det reproduktiva arbetets materiella och kroppsliga förutsättningar som förklarar varför detta arbete, likt naturen, ofta reduceras till en gratis gåva. Natur, påpekar hon, kännetecknas av motspänstighet och oförutsägbarhet, av att den inte fogligt anpassar sig till den kapitalistiska produktionsprocessens behov. Med andra ord är naturen ofta svår att ”reellt” underordna genom teknisk rationalisering och automatisering, något Allyssa menar gäller jordbruk såväl som vårdarbete. Följden blir att kapitalet ofta drar sig tillbaka, eller abdikerar, från direkt kontroll i produktionsprocesser där interaktionen med natur är central. Detta betyder inte att arbetare i sådan produktion är fria. Tvärtom är abdikationen en kapitalackumulationsstrategi anpassad till osäkra produktionsbetingelser, som tillåter kapitalet att avlasta risker till arbetarna själva. Här ser hon en gemensam nämnare med andra former av prekärt arbete idag, liksom med hur servicearbete i stort tenderar att nervärderas genom den så kallade Baumoleffekten, det vill säga att produktiviteten i servicearbete är svår att öka genom teknisk rationalisering.

Battistonis argument är originellt men bjuder också in till kritik. Hennes avfärdande av meningsmotståndare framstår ofta som förenklande och orättvis. Ideologikritik innebär ju exempelvis inte att materiella faktorer betraktas som oväsentliga. Och är den materiella motspänstigheten i arbetet verkligen den avgörande förklaringen till kapitalets abdikation? Är det inte snarare helt enkelt huruvida abdikationen är lönsam eller inte? Battistonis argument bygger på ett outtalat antagande, nämligen att kapitalismen alltid eftersträvar en reell underordning genom rationalisering och automatisering såvida inte de fysiska egenskaperna i arbetet försvårar det. Men som utlokaliseringen av arbete till låglöneländer i det globala syd visar är detta knappast sant. Teknisk effektivisering och förlitan på lågavlönat eller rentav oavlönat arbetet är helt enkelt olika strategier som kapitalet kan använda för att uppnå konkurrensfördelar. Valet avgörs inte av de fysiska egenskaperna i arbetet i sig, utan av vad som är lönsamt givet de historiska omständigheterna. Går det då verkligen att besvara frågan varför vissa typer av arbete nervärderas enbart med hänvisning till dessa egenskaper?

Bokens avslutande kapitel slår ett slag för en existentialistisk frihetsförståelse där de Beauvoir och Sartre är inspirationskällor. Motivet är lovvärt – att finna ett alternativ dels till den traditionella marxistiska synen på frihet som något som måste möjliggöras genom produktivkrafternas utveckling och dels till republikanska frihetsbegrepp som enbart ser frihet som frånvaron av dominans och som bortser från frihetens materiella betingelser. Möjligen är frihetsdiskussionen i detta kapitel för kort för att jag ska känna mig övertygad. En mängd frihetsbegrepp existerar som inte tas upp till diskussion och det framstår inte som helt klart varför just existentialismen är det bästa valet.

För att sammanfatta är bokens marxistiska analys av kapitalismens relation till naturen gedigen och dess argument om arbete stimulerande men provokativt. Den lyckas dock inte omvända mig till existentialismen.

Artikelförfattare:
Carl Cassegård är professor i sociologi, verksam vid Göteborgs universitet. Han har tillsammans med Håkan Thörn givit ut I apokalypsens skugga: miljörörelser och industrikapitalism 1870-2020 (2023). Medlem i Röda Rummets redaktion.