{"id":1954,"date":"2018-01-31T13:35:14","date_gmt":"2018-01-31T12:35:14","guid":{"rendered":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/?p=1954"},"modified":"2018-02-18T11:44:37","modified_gmt":"2018-02-18T10:44:37","slug":"1954","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/2018\/01\/31\/1954\/","title":{"rendered":""},"content":{"rendered":"

Det politiska v\u00e5ldets historia och teori<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\"\"De inom v\u00e4nstern som inte tar avst\u00e5nd fr\u00e5n alla former av politiskt v\u00e5ld riskerar idag att st\u00e4mplas som extremister och klumpas samman med rasister, fascister och islamister. Evelina Johansson och Carl Wil\u00e9n unders\u00f6ker hur denna stigmatisering kan f\u00f6rst\u00e5s utifr\u00e5n v\u00e5ldets id\u00e9historia fr\u00e5n Machiavelli till v\u00e5ra dagar, utifr\u00e5n diskussioner om v\u00e5ld, etik och politik inom feministisk teoribildning och utifr\u00e5n det i\u00f6gonfallande f\u00f6rh\u00e5llandet att Karl Marx n\u00e4stan aldrig intresserade sig f\u00f6r revolutionens medel i termer av v\u00e5ld eller icke-v\u00e5ld.<\/span><\/span><\/p>\n

I<\/span><\/span><\/span> januari 1986 bj\u00f6d Michelle Vovelle, som \u00e5ret innan tilltr\u00e4dde den prestigefyllda professuren i den franska revolutionens historia vid Sorbonne, in sina doktorander till en \u201dt\u00eate de veau-middag\u201d. I Frankrike ing\u00e5r denna symboltyngda m\u00e5ltid i den republikanska traditionens firande av den franska revolutionen 1789. Kalvhuvudet, som \u00e4r m\u00e5ltidens huvudr\u00e4tt, symboliserar den franska kungen Ludvig XVI giljotinerade huvud och middagens g\u00e4ster spelar rollen som det folk som genom avr\u00e4ttningen frigjorde sig fr\u00e5n det gamla samh\u00e4llets f\u00f6rtryck,<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

privilegier och or\u00e4ttvisa. Det \u00e4r en ritual som firar vad man uppfattar som demokratins ursprung. Eller r\u00e4ttare sagt: det var denna inneb\u00f6rd som Vovelle tog f\u00f6r given n\u00e4r han bj\u00f6d in sina studenter. Studenterna uppfattade d\u00e4remot m\u00e5ltiden annorlunda och blev inte alls glada \u00f6ver sin professors inbjudan. Att delta i en ritual som \u00e5terupprepade halshuggningen av kungen ans\u00e5gs av dem uppr\u00f6rande och otidsenligt, om inte chockerande.1<\/sup><\/a><\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Varf\u00f6r denna skillnad i syns\u00e4tt? Vovelle kom fr\u00e5n ett helt annat h\u00e5ll \u00e4n sina studenter. En av hans f\u00f6retr\u00e4dare vid Sorbonne, Albert Mathiez, skrev 1922 i <\/span><\/span><\/span>La r\u00e9volution fran\u00e7ais<\/i><\/span><\/span><\/span> att den jakobinska terrorn under franska revolutionen var \u201dden r\u00f6da sk\u00e4rseld som den framtida demokratin utformades inom \u2026\u201d.<\/span><\/span><\/span>2<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Denna grundl\u00e4ggande uppfattning \u2013 att den franska republiken och den franska demokratin var oskiljaktig fr\u00e5n den franska revolutionens v\u00e5ld \u2013 var s\u00e5 pass sj\u00e4lvklar f\u00f6r Vovelle att han inte kunde f\u00f6rutse att hans studenter skulle tycka att det var opassande att kombinera demokratins och v\u00e5ldets symboler. F\u00f6r Vovelle innebar ett f\u00f6rsvar av demokratin att det v\u00e5ld som f\u00f6dde den ocks\u00e5 m\u00e5ste f\u00f6rsvaras. F\u00f6r hans studenter var demokrati och v\u00e5ld ist\u00e4llet djupt of\u00f6renliga. <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Denna politiska \u201dkulturkrock\u201d var en del av en bredare trend. Inf\u00f6r den franska revolutionens 200-\u00e5rsjubileum 1989 var Mathiez uppfattning i stort sett om\u00f6jlig. F\u00e5 ville ha med revolution\u00e4rt v\u00e5ld att g\u00f6ra. Vissa f\u00f6rs\u00f6kte r\u00e4dda den franska revolutionens \u00e4ra genom att g\u00f6ra en skillnad mellan det rimliga och moraliskt godtagbara \u00e5ret 1789 (n\u00e4r f\u00f6rklaringen om m\u00e4nniskans och medborgarens r\u00e4ttigheter deklarerades, kravet om konstitutionell monarki var politikens huvudfr\u00e5ga och moderata politiska krafter dominerade scenen) och det ursp\u00e5rade och f\u00f6rkastliga \u00e5ret 1793 (n\u00e4r Ludvig den XVI avr\u00e4ttades, terror b\u00f6rjade anv\u00e4ndas mot inre och yttre fiender och Robespierres radikala Jakobiner dominerade scenen). Andra f\u00f6rkastade revolutionen helt och h\u00e5llet.<\/span><\/span><\/span>3<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Med god hj\u00e4lp av Fran\u00e7ois Furets arbeten \u2013 som argumenterade f\u00f6r att den franska revolutionens direktdemokrati, j\u00e4mlikhet och frihet i grund och botten var totalit\u00e4ra och att den stalinistiska terrorn och Gulag var en direkt f\u00f6rl\u00e4ngning av den tradition som den franska revolutionens terror f\u00f6dde \u2013 l\u00e4ste historikern Pierre Chanau den franska revolutionen som den f\u00f6rsta handlingen i en l\u00e5ng blodig f\u00f6ljd som str\u00e4ckte sig fr\u00e5n terrorn 1793 till Gulag, den kinesiska kulturrevolutionen och r\u00f6da khmererna i Kambodja.<\/span><\/span><\/span>4<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup><\/p>\n

Kanske \u00e4r det m\u00f6jligt att tala om att det politiska v\u00e5ldet hade stigmatiserats. Hursomhelst fick den som inte tog avst\u00e5nd fr\u00e5n v\u00e5ld p\u00e5 ett principiellt plan stora problem i den franska offentligheten. I detta \u00e4r Frankrike knappast unikt. I ett svenskt sammanhang tydliggjordes samma sak n\u00e4r vi fick en nationell samordnare mot v\u00e5ldsbejakande extremism, d\u00e4r alla som inte tog avst\u00e5nd fr\u00e5n alla former av politiskt v\u00e5ld, oavsett under vilka omst\u00e4ndigheter det f\u00f6rekom, etiketterades som extremister. Allt v\u00e5ld klumpas \u2013 som exempelvis kulturskribenten Petter Larsson har konstaterat flera g\u00e5nger om i Aftonbladen \u2013 samman till en enda sak utan skillnader och med hj\u00e4lp av extremism-epitetet j\u00e4mst\u00e4lls delar av den radikala v\u00e4nstern med rasistiska, fascistiska och islamistiska organisationer.<\/span><\/span><\/span> 5<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Det faktum att v\u00e4nstergrupper mycket s\u00e4llan brukar d\u00f6dligt v\u00e5ld \u2013 2009 hade under de senaste 20 \u00e5ren 17 mord och dr\u00e5p exempelvis beg\u00e5tts av vad S\u00e4po kallar \u201dh\u00f6gerextremister\u201d medan inget s\u00e5dant v\u00e5ld hade utf\u00f6rts av \u201dv\u00e4nsterextremister\u201d<\/span><\/span><\/span>6<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup>\u2013 blev enligt detta perspektiv mindre viktigt. Enbart det faktum att v\u00e4nsterorganisationer inte p\u00e5 ett tillr\u00e4ckligt tydligt s\u00e4tt har tagit avst\u00e5nd fr\u00e5n v\u00e5ld som ett potentiellt politiskt medel har inneburit att de har blivit f\u00f6rem\u00e5l f\u00f6r s\u00e4kerhetspolitiska insatser, som hade varit mer \u201dv\u00e4linvesterade\u201d p\u00e5 annat h\u00e5ll.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

I den h\u00e4r ess\u00e4n f\u00f6rs\u00f6ker vi kasta nytt ljus \u00f6ver den offentliga stigmatiseringen av v\u00e5ldets politiska funktion och roll som politiskt medel genom tre olika unders\u00f6kningar: av v\u00e5ldets id\u00e9historia fr\u00e5n Machiavelli till v\u00e5ra dagar; av diskussioner om v\u00e5ld och etik inom feministisk teoribildning; och av det i\u00f6gonfallande f\u00f6rh\u00e5llandet att Karl Marx n\u00e4stan aldrig intresserade sig f\u00f6r revolutionens medel i termer varken av v\u00e5ld eller icke-v\u00e5ld.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Fr\u00e5n Machiavelli till Arendt<\/span><\/span><\/h2>\n

\u00c4r det n\u00e5gonting som b\u00f6r undvikas n\u00e4r det politiska v\u00e5ldets teori och historia unders\u00f6ks s\u00e5 \u00e4r det att betrakta oss sj\u00e4lva och v\u00e5r egen tid som historiens m\u00e5ttstock. Faktum \u00e4r att sj\u00e4lva f\u00f6rhoppningen om ett samh\u00e4lle utan v\u00e5ld inte \u00e4r mer \u00e4n ett par hundra \u00e5r gammal. David Brion Davis har visat att id\u00e9n om att v\u00e5ldet m\u00e5ste r\u00e4ttf\u00e4rdigas inf\u00f6r f\u00f6rnuftets domstol var mer eller mindre ot\u00e4nkbar tidigare \u00e4n s\u00e5. V\u00e5ld var helt enkelt en naturlig del av vardagen; folk i allm\u00e4nhet var vana vid terror, leml\u00e4stning och d\u00f6d orsakad av direkt v\u00e5ld eller sjukdom och sv\u00e4lt.<\/span><\/span><\/span>7<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> I <\/span><\/span><\/span>The Furies. Violence and Terror in the French and Russian Revolution<\/i><\/span><\/span><\/span> argumenterar Arno J Mayer f\u00f6r att det \u00e4r f\u00f6rst p\u00e5 1800-talet som det \u00e4r rimligt att tala om en utbredd id\u00e9 som s\u00e4ger att v\u00e5ld var barbariskt, ociviliserat och d\u00f6mt att successivt f\u00f6rsvinna<\/span><\/span><\/span>8<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup>.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Lika fr\u00e4mmande f\u00f6r 1700-talsm\u00e4nniskan var id\u00e9n om att det politiska projektet som syftar till social f\u00f6r\u00e4ndring inte ska anv\u00e4nda sig av v\u00e5ldsamma medel. F\u00f6r amerikanska, franska och haitiska revolution\u00e4rer mot slutet av 1700-talet var det politiska v\u00e5ldet som anv\u00e4ndes f\u00f6r att \u00e5stadkomma ett nytt samh\u00e4lle helt enkelt ett r\u00e4ttf\u00e4rdigt v\u00e5ld med krav p\u00e5 likhet inf\u00f6r lagen, folkligt sj\u00e4lvbest\u00e4mmande och politiska friheter som v\u00e4ndes mot det or\u00e4ttf\u00e4rdiga v\u00e5ld, som var rotat i den brittiska och franska kronans godtyckliga maktut\u00f6vning och antagande om av f\u00f6dseln skilda sociala funktioner och politiska privilegier. Det handlade med andra ord inte om v\u00e5ld eller icke-v\u00e5ld, utan om olika former av v\u00e5ld och hur dessa kunde r\u00e4ttf\u00e4rdigas. <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u00c4ven om det finns de som tar avst\u00e5nd fr\u00e5n v\u00e5ld som s\u00e5dant, oavsett i vilket sammanhang det f\u00f6rekommer och i vilket syfte det utf\u00f6rs, \u00e4r det vanligaste s\u00e4ttet att ta avst\u00e5nd fr\u00e5n v\u00e5ld idag f\u00f6rmodligen genom konstruktionen av en skarp skillnad mellan en d\u00e5tid, d\u00e4r det politiska v\u00e5ldet var legitimt eftersom det v\u00e4ndes mot en eller annan despot och ett samh\u00e4lle som pr\u00e4glades av tv\u00e5ng, och ett nu n\u00e4r det inte \u00e4r legitimt, eftersom vi lever i en politisk ordning d\u00e4r v\u00e5ldsmonopolet tillh\u00f6r r\u00e4ttsstaten och d\u00e4r vi alla \u00e5tnjuter samma frihet och likhet inf\u00f6r lagen. Det \u00e4r inte n\u00f6dv\u00e4ndigt att g\u00e5 till den motsatta sidan och h\u00e4vda att den samtida demokratin \u00e4r detsamma som Ludvig den XVI feodala Frankrike f\u00f6r att g\u00f6ra g\u00e4llande att bilden av ett absolut brott i utvecklingen \u00e4r problematisk. <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Slavoj \u017di\u017eek har skilt mellan tre former av v\u00e5ld, som kan hj\u00e4lpa oss att utmana bilden av ett historiskt brott och synligg\u00f6ra hur det kommer sig att det politiska v\u00e5ldet idag framst\u00e5r som ett brott med den fredliga tillvaron snarare \u00e4n som ett v\u00e5ld som v\u00e4nds mot det v\u00e5ld som den existerande ordningen f\u00f6ruts\u00e4tter: subjektivt, objektivt och symboliskt. Det subjektiva v\u00e5ldet \u00e4r f\u00f6rmodligen den formen av v\u00e5ld som flest skulle komma att t\u00e4nka p\u00e5 spontant: ett v\u00e5ld d\u00e4r minst tv\u00e5 konkreta individer \u00e4r inblandade och ett medvetet f\u00f6rs\u00f6k till direkt och fysisk skada utf\u00f6rs. Objektivt v\u00e5ld \u00e4r en v\u00e5ldsform som \u00e4r inneboende i ett system (som kapitalismen, exempelvis). H\u00e4r ing\u00e5r f\u00f6rvisso ett direkt fysiskt v\u00e5ld men \u00e4ven \u201d\u2026 mer subtila former av tv\u00e5ng som uppr\u00e4tth\u00e5ller dominansf\u00f6rh\u00e5llanden och exploatering, inklusive hotet om v\u00e5ld.\u201d<\/span><\/span><\/span>9<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Det symboliska v\u00e5ldet r\u00f6r sig om allt fr\u00e5n ideologi till spr\u00e5k.<\/span><\/span><\/span>10<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Det subjektiva och det objektiva (och det symboliska f\u00e5r vi anta, \u017di\u017eek \u00e4r inte helt klar p\u00e5 den punkten) v\u00e5ldet kan emellertid inte f\u00f6rst\u00e5s fr\u00e5n samma st\u00e5ndpunkt: det subjektiva upplevs (i samtida liberala r\u00e4ttsstater, f\u00e5r vi v\u00e4l till\u00e4gga) n\u00e4mligen fr\u00e5n ett slags v\u00e5ldets nollniv\u00e5 samtidigt som det objektiva (och symboliska) v\u00e5ldet ofta \u00e4r osynligt samt inneboende i normaltillst\u00e5ndet.11<\/sup><\/a><\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u00c4ven om det \u00e4r m\u00f6jligt att \u017di\u017eeks v\u00e5ldsbegrepp \u00e4r analytiskt oskarpt (om i stort sett allt f\u00f6rtryck kan inbegripas s\u00e5 \u00e4r v\u00e5ld <\/span><\/span><\/span>\u201dallt och ingenting\u201d<\/i><\/span><\/span><\/span>; begreppet blir tomt, meningsl\u00f6st och oanv\u00e4ndbart) \u00e4r det likv\u00e4l en bra utg\u00e5ngspunkt, eftersom reduktionen av allt v\u00e5ld till subjektivt v\u00e5ld helt klart \u00e4r en alltf\u00f6r sn\u00e4v och ahistorisk avgr\u00e4nsning, som \u00e4ven f\u00e5r problematiska konsekvenser f\u00f6r hur v\u00e5ldsamt motst\u00e5nd mot v\u00e5ld formuleras. Exempelvis skulle herre-slavrelationen och slavskeppets v\u00e5ldsamma struktur falla utanf\u00f6r en s\u00e5dan definition, lika mycket som de v\u00e5ldsamma effekterna av exempelvis avsaknad av mediciner, god sjukv\u00e5rd, tak \u00f6ver huvudet, arbetsr\u00e4tt, rasism och sexism och det hot om statligt och paramilit\u00e4rt v\u00e5ld som vilar \u00f6ver varje revolution\u00e4r r\u00f6relse som utmanar egendomsf\u00f6rh\u00e5llanden m\u00e5ste kalkylera med. Kort sagt: \u017di\u017eek visar att det politiska v\u00e5ldet idag ofta \u00e4r ett v\u00e5ld som v\u00e4nds mot ett existerande v\u00e5ld snarare \u00e4n ett v\u00e5ld som uppst\u00e5r ur intet, samtidigt som distinktionerna mellan subjektivt, objektivt och symboliskt v\u00e5ld visar varf\u00f6r det politiska v\u00e5ldet \u00e4nd\u00e5 framst\u00e5r just som ett pl\u00f6tsligt brott med det fredliga normaltillst\u00e5ndet. <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

***<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

I likhet med antagandet om ett fredligt normaltillst\u00e5nd tycks f\u00f6rest\u00e4llningen om att revolution\u00e4ra h\u00e4ndelser av n\u00f6dv\u00e4ndighet \u00e4r v\u00e5ldsamma ha vuxit sig allt starkare desto n\u00e4rmare vi kommer v\u00e5rt eget tidevarv.<\/span><\/span><\/span>12<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> R\u00f6tterna till denna sammankoppling mellan revolution och v\u00e5ld skulle emellertid kunna sp\u00e5ras l\u00e5ngt tillbaka i tiden och f\u00f6ljande f\u00f6rh\u00e5llande: n\u00e4r v\u00e5ldets historia studeras framtr\u00e4der en i\u00f6gonfallande f\u00f6rbindelse mellan begynnelsens eller ursprungets problem och v\u00e5ldshandlingen. Denna relation intygas om och om igen och inte minst, som Hannah Arendt p\u00e5pekar i ess\u00e4n <\/span><\/span><\/span>On Violence<\/i><\/span><\/span><\/span>, om vi v\u00e4nder oss till v\u00e5r historias egen begynnelse som b\u00e5de de bibliska och klassiska k\u00e4llorna ber\u00e4ttar om den: \u201dKain dr\u00e4pte Abel och Romulus dr\u00e4pte Remus; v\u00e5ld var i begynnelsen och p\u00e5 samma s\u00e4tt kunde begynnelsen aldrig \u00e5stadkommas utan anv\u00e4ndningen av v\u00e5ld, utan det gr\u00e4ns\u00f6verskridande v\u00e5ldet.\u201d<\/span><\/span><\/span>13<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Dessa f\u00f6rsta dokumenterade handlingar i den bibliska och den sekul\u00e4ra traditionen, forts\u00e4tter Arendt, har f\u00f6rts vidare av generation efter generation p\u00e5 ett s\u00e4tt som bara h\u00e4nder i de s\u00e4llsynta fall d\u00e4r kraften hos den m\u00e4nskliga tanken manifesteras i den \u00f6vertygande karakt\u00e4ren och allm\u00e4ngiltigheten hos en ber\u00e4ttelse eller metafor.<\/span><\/span><\/span>14<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> \u00c4ven om v\u00e5ld inte alltid har gjorts till en <\/span><\/span><\/span>n\u00f6dv\u00e4ndig<\/i><\/span><\/span><\/span> del av revolutionen \u00e4r det allts\u00e5 inte m\u00e4rkligt att denna sammankoppling har gjorts. <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\"\"<\/p>\n

Men: sj\u00e4lva f\u00f6rest\u00e4llningen om att revolutionen \u00e4r ett fenomen som skapar n\u00e5got nytt \u2013 en begynnelse som \u00f6ppnar d\u00f6rren f\u00f6r ett nytt samh\u00e4lle \u2013 \u00e4r inte i n\u00e4rheten av att vara s\u00e5 gammal som f\u00f6rbindelsen mellan begynnelsen och v\u00e5ldshandlingen som s\u00e5dan. Det var f\u00f6rst under den franska revolutionen 1789 som begreppet revolution kom att beteckna f\u00f6r\u00e4ndring, utveckling och framsteg inom ramarna f\u00f6r en linj\u00e4r tidsuppfattning som gjorde en tydlig skillnad mellan det f\u00f6rflutna, nuet och framtiden \u2013 den framtid som revolutionen ville \u00f6ppna d\u00f6rren f\u00f6r genom att skapa en ny begynnelse. Inom ramen f\u00f6r \u00e4ldre betydelser hade begreppet revolution betecknat restaurering eller \u00e5terg\u00e5ng till en f\u00f6rfluten utg\u00e5ngspunkt inom ramarna f\u00f6r en cirkul\u00e4r tidsuppfattning.<\/span><\/span><\/span>15<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Kopplingen mellan den linj\u00e4ra tidsuppfattningen, f\u00f6rest\u00e4llningen om det nya och politiskt v\u00e5ld blir knappast tydligare \u00e4n i samband med den avr\u00e4ttning som Vovelle erbj\u00f6d sina studenter att fira. N\u00e4r giljotinen kapade huvudet p\u00e5 Ludvig XVI och p\u00e5 den gamla ordningens f\u00f6rsvarare avskildes samtiden \u2013 som sociologen H\u00e5kan Th\u00f6rn pekar p\u00e5 i sin avhandling <\/span><\/span><\/span>R\u00f6relser i det moderna. Politik, modernitet och kollektiv identitet i Europa 1789 -1989 <\/i><\/span><\/span><\/span>\u2013 fr\u00e5n det f\u00f6rflutnas band med ob\u00f6nh\u00f6rlig precision, samtidigt som d\u00f6rren mot en ny framtid pr\u00e4glad av framsteg och frihet \u00f6ppnades.<\/span><\/span><\/span>16<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> F\u00f6r att sammanfatta: den urgamla f\u00f6rbindelsen mellan begynnelsen och v\u00e5ldshandlingen inneb\u00e4r att det hade varit m\u00e4rkligt om f\u00f6rest\u00e4llningen om att varje revolution m\u00e5ste vara v\u00e5ldsam inte hade slagit rot snarare \u00e4n tv\u00e4rtom n\u00e4r revolutionen b\u00f6rjade f\u00f6rknippas med en ny b\u00f6rjan, ett nytt samh\u00e4lle.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Att stanna vid begynnelsens problem vore dock att stanna halvv\u00e4gs: om f\u00f6rbindelsen mellan v\u00e5ld och begynnelse utg\u00f6r det ena sidan av myntet skymtar fr\u00e5gan om f\u00f6rbindelsen mellan v\u00e5ld och bevarande fram p\u00e5 den andra sidan. Om begynnelsen skapar en ny ordning och n\u00e5gon form av ny legitimitet s\u00e5 uppst\u00e5r fr\u00e5gan om huruvida bevarandet av denna ordning b\u00e4r p\u00e5 ett eget v\u00e5ld som underh\u00e5ller den och s\u00e4kerst\u00e4ller att den inte utmanas.<\/span><\/span><\/span>17<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Eller f\u00f6r att uttrycka det med en referens till en mer konkret politisk situation: om den franska revolutionens v\u00e5ld var grunden f\u00f6r en ny demokratisk ordning uppst\u00e5r fr\u00e5gan om denna nya ordning \u00e4ven f\u00f6ruts\u00e4tter ett eget v\u00e5ld, som kan tr\u00e4da fram och bevara den n\u00e4r den hotas. <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Relation mellan v\u00e5ld och bevarande handlar allts\u00e5 om fr\u00e5gan om v\u00e5ldets omvandling till makt. \u201dMan m\u00e5ste inse\u201d, skriver Niccol\u00f2\u00a0 som tog fr\u00e5gan om v\u00e5ld och makt p\u00e5 stort allvar, \u201datt det inte finns n\u00e5got sv\u00e5rare att planera, n\u00e5got mer os\u00e4kert att lyckas med och n\u00e5got farligare att genomf\u00f6ra \u00e4n att leda inf\u00f6randet av nyordningar.\u201d<\/span><\/span><\/span>18<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> I den m\u00e5n en furste ska kunna instifta en ny ordning kr\u00e4vs lika mycket makt som n\u00e4r den ska bevaras och denna makt vittrar s\u00f6nder om den inte kan bytas in mot v\u00e5ld: \u201dD\u00e4rf\u00f6r har alla bev\u00e4pnade profeter segrat och de obev\u00e4pnade g\u00e5tt under.\u201d<\/span><\/span><\/span>19<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Eller med Georg Luk\u00e1cs formulering det: \u201dMellan lika r\u00e4tt avg\u00f6r v\u00e5ldet.\u201d<\/span><\/span><\/span>20<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Men \u00e4ven om makt och v\u00e5ld framst\u00e5r som om\u00f6jliga att skilja \u00e5t finns det hos Machiavelli ocks\u00e5 ett politiskt moment som handlar om samtycke och hegemoni: \u201d\u2026 \u00e4ven om man f\u00f6rfogar \u00f6ver mycket stora arm\u00e9er har man alltid behov av lokalbefolkningens st\u00f6d f\u00f6r att g\u00e5 in i ett land.\u201d<\/span><\/span><\/span>21<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Men n\u00e4r en given gr\u00e4ns har n\u00e5tts m\u00e5ste hoten mot fursten \u00e4nd\u00e5 m\u00f6tas av sv\u00e4rdets makt, eftersom folket som f\u00f6rlorat sin tro m\u00e5ste tvingas att tro.<\/span><\/span><\/span>22<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Ordning utan v\u00e5ld, liksom avtal utan sv\u00e4rdsmakt, \u00e4r \u2013 som Thomas Hobbes uttrycker det \u2013 f\u00f6rst och sist intet annat \u00e4n tomma ord.23<\/sup><\/a><\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\"\"<\/p>\n

H\u00e4r finns allts\u00e5 ett antagande om att begynnelsens v\u00e5ld \u00f6verf\u00f6rs till den etablerade ordningen som ett n\u00f6dv\u00e4ndigt villkor, som m\u00e5ste tr\u00e4da in n\u00e4r samtycket utmanas; n\u00e4r den normala ordningen s\u00e4tts p\u00e5 spel och undantaget tr\u00e4der in. Vid den h\u00e4r punkten betr\u00e4der vi ytterligare en problematik: relationen mellan ordningen, undantagstillst\u00e5ndet, suver\u00e4niteten och v\u00e5ldet. Suver\u00e4nen skulle n\u00e4mligen kunna f\u00f6rst\u00e5s som den som best\u00e4mmer \u00f6ver undantagstillst\u00e5ndet n\u00e4r r\u00e4ttsstatens principer s\u00e4tts \u00e5t sidan, eller till och med \u2013 som Giorgio Agamben argumenterar f\u00f6r i <\/span><\/span><\/span>Homo Sacer<\/i><\/span><\/span><\/span> \u2013 som den punkt d\u00e4r r\u00e4tt och v\u00e5ld flyter samman.<\/span><\/span><\/span>24<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Hobbes formulerade denna paradox v\u00e4l: suver\u00e4nen \u00e4r naturtillst\u00e5ndet (d\u00e4r allas v\u00e5ldsamma krig mot alla r\u00e5der) som bevaras i samh\u00e4llstillst\u00e5ndet.<\/span><\/span><\/span>25<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Undantagstillst\u00e5ndet \u00e4r den v\u00e5ldsamma rest som den nya ordningen b\u00e4r inom sig sj\u00e4lv som ett n\u00f6dv\u00e4ndigt men dolt villkor. Om dessa utsagor st\u00e4mmer inneb\u00e4r det att det demokratiska samh\u00e4llet inte bara \u00e4r ett brott med den gamla ordningens v\u00e5ld. Tv\u00e4rtom f\u00f6ruts\u00e4tter det ett v\u00e5ld som kan bevara ordningen n\u00e4r den utmanas \u2013 oavsett om det r\u00f6r sig om revolution\u00e4ra handlingar som vill avskaffa eller f\u00f6rdjupa demokratin. <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

L\u00e5t oss nu \u00e5terkomma till fr\u00e5gan om v\u00e5ld och makt. Gr\u00e4nserna runt Machiavellis v\u00e5ldsbegrepp kan knappast framtr\u00e4da tydligare \u00e4n n\u00e4r det kontrasteras med Arendts reflektioner om denna relation. \u201dMakt och v\u00e5ld \u00e4r\u201d, skriver Arendt i ess\u00e4n <\/span><\/span><\/span>Om v\u00e5ld<\/i><\/span><\/span><\/span>, \u201di sj\u00e4lva verket motsatser: n\u00e4r den ena f\u00f6rh\u00e4rskar absolut, existerar inte den andra. V\u00e5ldet dyker upp n\u00e4r makten hotas, men l\u00e4mnas det fria tyglar leder det till maktens f\u00f6rintande.\u201d<\/span><\/span><\/span>26<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> N\u00e4r all makt f\u00f6rintats men v\u00e5ldet best\u00e5r sl\u00e5r det \u00f6ver till terror.<\/span><\/span><\/span>27<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Arendt argumenterar \u00e4ven f\u00f6r att v\u00e5ldet skiljer ut sig genom sin n\u00f6dv\u00e4ndiga medel-m\u00e5l-logik; det skiljer ut sig genom att alltid vara relaterat till konsekvenser av ett eller annat slag: \u201dV\u00e5ldet \u00e4r till sin natur instrumentellt: i likhet med alla andra medel m\u00e5ste det alltid ledas och r\u00e4ttf\u00e4rdigas av det m\u00e5l som det \u00e5syftar. Och det som m\u00e5ste r\u00e4ttf\u00e4rdigas med h\u00e4nvisning till n\u00e5got annat kan inte utg\u00f6ra n\u00e5gots k\u00e4rna.\u201d28<\/sup><\/a><\/span><\/span><\/span><\/p>\n

H\u00e4r erbjuder Arendt en central insikt som f\u00f6rmodligen g\u00e4ller f\u00f6r revolutioner i allm\u00e4nhet. Om v\u00e5ldet hade varit avg\u00f6rande \u00e4r det sv\u00e5rt att f\u00f6rklara hur de revolutioner d\u00e4r revolution\u00e4rerna f\u00f6rfogat \u00f6ver en v\u00e5ldsapparat som inte kommer i n\u00e4rheten av den som de h\u00e4rskande klasserna har haft tillg\u00e5ng till \u00e4nd\u00e5 har kunnat vara framg\u00e5ngsrika. F\u00f6rmodligen utg\u00f6r den haitiska revolutionens avskaffande av slaveriet 1804, d\u00e4r revolution\u00e4rerna lyckades skapa en sj\u00e4lvst\u00e4ndig stat trots att de f\u00f6re detta slavarna st\u00e4lldes mot Napoleons fullkomligt \u00f6verl\u00e4gsna arm\u00e9, det b\u00e4sta exemplet. Enligt Arendt har det aldrig \u201d\u2026 existerat n\u00e5gon regim som uteslutande baserat sin maktut\u00f6vning p\u00e5 v\u00e5ld.\u201d<\/span><\/span><\/span>29<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup><\/p>\n

\"\"<\/p>\n

Ytterligare en viktig dimension \u00e4r det politiska v\u00e5ldet som ett sociologiskt villkor som inte n\u00f6dv\u00e4ndigtvis pr\u00e4glas av en m\u00e5l-medel-logik (Arendt) eller fr\u00e5gan om huruvida makten f\u00f6ruts\u00e4tter v\u00e5ld (Machiavelli). Denna utg\u00e5ngspunkt skulle kunna kallas durkheimiansk, efter \u00c9mile Durkheim. Durkheim menar att varje samh\u00e4lle pr\u00e4glas av ett f\u00f6rh\u00e5llande mellan det profana (det v\u00e4rldsliga) och det sakrala (det heliga), d\u00e4r olika objekt sakraliseras och g\u00f6rs till okr\u00e4nkbara (i samtida v\u00e4sterl\u00e4ndska samh\u00e4llen: demokrati, m\u00e4nskliga r\u00e4ttigheter, etc.). P\u00e5 det viset uppst\u00e5r en slags samh\u00e4llelig moral som best\u00e4mmer vad som uppfattas som till\u00e5tet och inte.<\/span><\/span><\/span>30<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Exempelvis \u00e4r det m\u00f6jligt att t\u00e4nka sig att oj\u00e4mlikheten i ett f\u00f6rsta steg b\u00f6rjar uppfattas som alltf\u00f6r stor (demokratins j\u00e4mlikhetsanspr\u00e5k kr\u00e4nks); vilket i ett andra steg leder till att fler och fler b\u00f6rjar engagera sig i en social r\u00f6relse f\u00f6r j\u00e4mlikhet; vilket i ett tredje steg inneb\u00e4r statlig eller annan repression (demokratins f\u00f6rsvarare kr\u00e4nks); vilket i ett fj\u00e4rde steg inneb\u00e4r v\u00e5ldsamt motst\u00e5nd (de sakraliserade gr\u00e4nserna runt demokratin och dess f\u00f6rsvarare \u00e5teruppr\u00e4ttas). Utifr\u00e5n detta exempel skulle v\u00e5ld kunna beskrivas som moral tagen p\u00e5 bar g\u00e4rning, eftersom det v\u00e5ldsamma svaret p\u00e5 repressionen i sj\u00e4lva verket syftar till att skapa eller \u00e5teruppr\u00e4tta gr\u00e4nser f\u00f6r vad som anses vara till\u00e5tet eller inte (vilket i ett durkheimianskt perspektiv inte n\u00f6dv\u00e4ndigtvis g\u00e5r att best\u00e4mma som rationellt eller irrationellt).<\/span><\/span><\/span>31<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Precis h\u00e4r blir det d\u00e4rf\u00f6r intressant att st\u00e4lla fr\u00e5gor om vilka gr\u00e4nser som uppr\u00e4ttas och upph\u00e4vs av det politiska v\u00e5ldet, vilket \u00e4r viktiga fr\u00e5gor i f\u00f6rh\u00e5llande till den n\u00f6dv\u00e4ndiga enhet som den sociala r\u00f6relsen m\u00e5ste uppn\u00e5 vid ett antal tillf\u00e4llen f\u00f6r att kunna \u00e5stadkomma social f\u00f6r\u00e4ndring.32<\/sup><\/a><\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\"\"<\/p>\n

Detta v\u00e5ldsbegrepp tycks \u2013 som Anthony Burton skriver i <\/span><\/span><\/span>Revolutionary Violence <\/i><\/span><\/span><\/span>\u2013 inneh\u00e5lla ett kathartiskt element: \u201dvi sl\u00e5ss allts\u00e5 \u00e4r vi\u201d.<\/span><\/span><\/span>33<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Detta \u00e4r en id\u00e9 om v\u00e5ldets identitetsskapande kvaliteter som skiljer ut sig fr\u00e5n de fr\u00e5gor som st\u00e4ller sig inom sp\u00e4nningsf\u00e4ltet mellan Machiavelli och Arendt; d\u00e4r det \u00e4r v\u00e5ldets relation till politiska konsekvenser och effekter som st\u00e5r i fokus. Bortom Arendt och Machiavelli blir det i st\u00e4llet m\u00f6jligt att f\u00f6rst\u00e5 v\u00e5ldet som en kraft med kapacitet att s\u00e5v\u00e4l skapa sammanh\u00e5llning som splittring samtidigt som det tydligg\u00f6r skillnaden mellan v\u00e4n och fiende. V\u00e5ldet kan med andra ord ha ett kreativt moment. <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

H\u00e4r finns \u00e4ven en relation till ett slags terapeutiskt v\u00e5ldsbegrepp som har diskuterats i samband med den anti-koloniala kampen: \u201dDen koloniserade m\u00e4nniskan\u201d, skriver Jean-Paul Sartre i f\u00f6rordet till Franz Fanons <\/span><\/span><\/span>Jordens f\u00f6rd\u00f6mda<\/i><\/span><\/span><\/span>, \u201dtillfrisknar fr\u00e5n den koloniala neurosen genom att jaga bort kolonialisten med vapenmakt. N\u00e4r hans vrede bryter ut \u00e5terfinner han den genomskinlighet han f\u00f6rlorat, han l\u00e4r k\u00e4nna sig sj\u00e4lv i den utstr\u00e4ckning han reser sig.\u201d<\/span><\/span><\/span>34<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Vad det handlar om \u00e4r att j\u00e4mlikhet och \u00f6msesidigt erk\u00e4nnande f\u00f6ruts\u00e4tter att den koloniserade reser sig genom en kamp p\u00e5 liv och d\u00f6d.<\/span><\/span><\/span>35<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Behovet av denna v\u00e5ldets medicin \u00e4r rotat i den v\u00e5ldsamma v\u00e4rld som f\u00f6reg\u00e5r det: \u201dV\u00e5ldet, som varit allest\u00e4des n\u00e4rvarande d\u00e5 den koloniala v\u00e4rlden formades, v\u00e5ldet, som oavl\u00e5tligt markerat rytmen f\u00f6r d\u00e5 de inf\u00f6ddas egna sociala former och deras ekonomiska system slogs s\u00f6nder, d\u00e5 deras h\u00e5llning och deras kl\u00e4desskick revs ner \u2026\u201d<\/span><\/span><\/span>36<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Det \u00e4r n\u00e4r detta v\u00e5ld tas i anspr\u00e5k av den koloniserade som den koloniserade kommer tillbaka till sig sj\u00e4lv som en v\u00e4rdig m\u00e4nniska samtidigt som identitet kan skapas och det politiska m\u00e5let vinnas: \u201dV\u00e5ldet \u00e4r v\u00e4gen till medling och f\u00f6rsoning. Den koloniserade m\u00e4nniskan n\u00e5r sin befrielse genom och tack vare v\u00e5ldet. Det \u00e4r en fackla f\u00f6r den som brukar det, d\u00e4rf\u00f6r att det inte bara visar m\u00e5let, utan ocks\u00e5 medlen.\u201d<\/span><\/span><\/span>37<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Fanon visar allts\u00e5 p\u00e5 vilket s\u00e4tt den durkheimianska aspekten av politiskt v\u00e5ld \u00e4r n\u00e5got annat \u00e4n Arendts argument om att det m\u00e5ste f\u00f6rst\u00e5s som instrumentellt och Machiavellis argument om att dess n\u00e4rvaro och fr\u00e5nvaro avg\u00f6r vilka politiska m\u00e5l som \u00e4r m\u00f6jliga att uppn\u00e5. <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

I gr\u00e4nslandet mellan politik och etik: valfritt v\u00e5ld?<\/span><\/span><\/h2>\n

De problemomr\u00e5den och aspekter som vi hittills har st\u00f6tt p\u00e5 har utmanat den i samtiden utbredda bilden som placerar det politiska v\u00e5ldet i ett slags fredligt vakuum. Om det politiska v\u00e5ldet ist\u00e4llet betraktas i f\u00f6rh\u00e5llande till olika former av sedan tidigare existerande v\u00e5ld utmanas den moralistiska kritiken av v\u00e5ld, eftersom denna f\u00f6ruts\u00e4tter att det systembevarande v\u00e5ldet d\u00f6ljs. Om v\u00e5ld i specifika sammanhang ist\u00e4llet f\u00f6rst\u00e5s som svar p\u00e5 existerande v\u00e5ld undermineras den offentliga stigmatiseringens f\u00f6ruts\u00e4ttning: att det i alla l\u00e4gen \u00e4r m\u00f6jligt att v\u00e4lja mellan v\u00e5ld och icke-v\u00e5ld. I det h\u00e4r avsnittet ska vi v\u00e4nda oss till delar av den feministiska teoribildningen. Detta f\u00e4lt sticker ut genom att det inneh\u00e5ller just ett <\/span><\/span><\/span>principiellt<\/i><\/span><\/span><\/span> avst\u00e5ndstagande fr\u00e5n v\u00e5ld. V\u00e5rt huvudintresse kommer dock att riktas mot n\u00e5gra av de feministiska svar som har f\u00f6rs\u00f6kt utmana detta principiella avst\u00e5ndstagande genom att unders\u00f6ka hur den politiska handlingen p\u00e5 olika s\u00e4tt kortsluts av ett f\u00f6rkastande av v\u00e5ld utan vidare resonemang<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Den politiska teoretikern Kimberly Hutchings argumenterar f\u00f6r hur feministisk v\u00e5ldskritik k\u00e4nnetecknas av tv\u00e5 distinkta perspektiv, d\u00e4r kritiken \u00e5 ena sidan riktas mot specifika former av v\u00e5ld och \u00e5 andra sidan formuleras som en generell antiv\u00e5ldsetik.<\/span><\/span><\/span>38<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Det f\u00f6rstn\u00e4mnda s\u00e4ttet att beskriva v\u00e5ld handlar om att det anv\u00e4nds p\u00e5 fel s\u00e4tt eller i fel sammanhang. H\u00e4r \u00e4r problemet med v\u00e5ld politiskt och kontextuellt grundat: v\u00e5ld \u00e4r till exempel fel n\u00e4r det \u00e4r oskyldiga som uts\u00e4tts f\u00f6r det. Men det finns ocks\u00e5 en mer allm\u00e4n, mer moraliskt grundad, misstro gentemot v\u00e5ld som medel. H\u00e4r \u00e4r v\u00e5ld fel eftersom det anses g\u00e5 emot grundl\u00e4ggande feministiska m\u00e5l och v\u00e4rderingar. En \u00e5terkommande referens i detta sammanhang \u00e4r Audre Lordes ber\u00f6mda formulering: \u201dH\u00e4rskarens verktyg kommer aldrig att montera ner h\u00e4rskarens hus\u201d.<\/span><\/span><\/span>39<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Dessa perspektiv st\u00e5r i ett internt sp\u00e4nningsf\u00f6rh\u00e5llande, d\u00e5 den ena blott f\u00f6rd\u00f6mer specifika former av v\u00e5ld medan den andra tar avst\u00e5nd fr\u00e5n v\u00e5ld helt och h\u00e5llet. Det blir till syvende och sist en fr\u00e5ga om huruvida det g\u00e5r att praktisera v\u00e5ld i feminismens namn \u00f6verhuvudtaget eller om v\u00e5ld alltid \u00e4r att betrakta som of\u00f6renligt med feminismen. <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Denna konflikt artikuleras av Hutchings som en konflikt mellan etiska och idealistiska perspektiv \u00e5 ena sidan och realistiska perspektiv p\u00e5 v\u00e5ld \u00e5 andra sidan. Enligt Hutching har det etiska eller idealistiska perspektivet kommit att bli dominerande, och hon pekar p\u00e5 hur v\u00e5ld n\u00e4rmast framtr\u00e4der som feminismens motsats.<\/span><\/span><\/span>40<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Den feministiska teoretikern Bar-Ami Bar On kommer fram till en liknande slutsats som Hutchings och konstaterar att merparten av det filosofiska feministiska t\u00e4nkandet kring v\u00e5ld som existerar \u201dlutar \u00e5t pacifism\u201d.<\/span><\/span><\/span>41<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> I slut\u00e4ndan inneb\u00e4r detta enligt b\u00e5da tv\u00e5 att feminismen ofta stannar kvar i ett etisk f\u00f6rd\u00f6mande av v\u00e5ld utan att n\u00e4rmare f\u00f6rs\u00f6ka f\u00f6rst\u00e5 den specifika situation inom vilken v\u00e5ldet utf\u00f6rs. Analys ers\u00e4tts allts\u00e5 av f\u00f6rd\u00f6mande. <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

I <\/span><\/span><\/span>Mot en tvetydighetens moral<\/i><\/span><\/span><\/span> utvecklar Simone de Beauvoir, utan att direkt adressera feministiska perspektiv, en etik som s\u00e4tter fingret p\u00e5 ett grundl\u00e4ggande problem med det etiska eller idealistiska perspektivet. Den politiska situationen kr\u00e4ver, enligt Beauvoir, handling, vilket i sig inneb\u00e4r att vi kommer att v\u00e5ldf\u00f6ra oss p\u00e5 den andre med utg\u00e5ngspunkt i v\u00e5ra politiska \u00f6vertygelser. Ibland r\u00f6r det sig om konkret och fysiskt v\u00e5ld. Att v\u00e5ldf\u00f6ra sig p\u00e5 n\u00e5gon annan \u00e4r f\u00f6r Beauvoir inte fel i sig. Det g\u00e5r helt enkelt inte att handla politiskt med utg\u00e5ngspunkt i en p\u00e5 f\u00f6rhand fastlagd moralisk princip. Handlingen kan bara vara rotad i en politisk analys. I detta avseende m\u00e5ste handlandet, som Beauvoir uttrycker det, \u201df\u00f6rneka godheten\u201d:<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Politiken g\u00f6r emellertid r\u00e4tt i att f\u00f6rneka godheten i den m\u00e5n som denna obet\u00e4nksamt offrar framtiden f\u00f6r nuet. Friheten, som ofta bara \u00e4gnar sig \u00e5t att fly fr\u00e5n sig sj\u00e4lv, f\u00f6r genom sin tvetydighet in en sv\u00e5r dubbelhet i relationerna till varje individ tagen f\u00f6r sig. Vad inneb\u00e4r det egentligen att \u00e4lska sin n\u00e4sta? Vad inneb\u00e4r det att g\u00f6ra henne till ett m\u00e5l? Det \u00e4r uppenbart att vi inte alltid beslutar oss f\u00f6r att uppfylla varje m\u00e4nniskas vilja. Det finns fall d\u00e5 en m\u00e4nniska positivt vill det onda, det vill s\u00e4ga f\u00f6rslava andra m\u00e4nniskor, och d\u00e5 m\u00e5ste hon bek\u00e4mpas. 42<\/sup><\/a><\/i><\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Politikens lott \u00e4r med andra ord att \u201doffra\u201d etiken, i det h\u00e4r fallet \u201dicke-v\u00e5ldsetiken\u201d. Medan etiken kan uppr\u00e4tth\u00e5lla en princip, i en slags ahistorisk sf\u00e4r \u201dhar politiken att hantera det betingade\u201d \u2013 med andra ord det kontextuella \u2013 som Chantal Mouffe uttrycker det.<\/span><\/span><\/span>43<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Den feministiska position som tar avst\u00e5nd fr\u00e5n v\u00e5ld representerar utifr\u00e5n ett s\u00e5dant perspektiv en <\/span><\/span><\/span>apolitisk<\/i><\/span><\/span><\/span> form av feminism genom att inte vilja ta st\u00e4llning f\u00f6r vilket v\u00e5ld och vilken ut\u00f6vning av makt som \u00e4r r\u00e4ttf\u00e4rdigt eller inte. Detta betyder emellertid inte att etik och politik g\u00e5r att s\u00e4rskilja helt och h\u00e5llet, eller att etikens ovilja att bruka v\u00e5ld skulle vara helt irrelevant. Ist\u00e4llet beskriver Beauvoir reflektionen kring vilket v\u00e5ld som \u00e4r r\u00e4ttf\u00e4rdigt som f\u00f6rem\u00e5l f\u00f6r ett etiskt \u00f6gonblick: \u201dI vanliga fall \u00e4r situationerna s\u00e5 komplexa att det kr\u00e4vs en omsorgsfull politisk analys innan man kan s\u00e4tta valets etiska \u00f6gonblick.\u201d<\/span><\/span><\/span>44<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Politiken kr\u00e4ver med andra ord en etisk reflektion f\u00f6r att inte enbart bli ett cyniskt ut\u00f6vande av v\u00e5ld. En feminism som helt och h\u00e5llet anammar ett antagonistiskt perspektiv p\u00e5 makt riskerar att f\u00f6rlora kopplingen till politiska ansatser att ta makten.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\"\"<\/p>\n

Beauvoirs kritik s\u00e4tter fingret p\u00e5 tv\u00e5 viktiga aspekter. F\u00f6r det f\u00f6rsta \u00e4r det problematiskt att h\u00e4vda att v\u00e5ld alltid \u2013 eller ens allra oftast \u2013 \u00e4r valfritt, vilket \u00e4r f\u00f6ruts\u00e4ttningen f\u00f6r att vi ska kunna v\u00e4lja att vara f\u00f6r eller mot v\u00e5ld p\u00e5 ett meningsfullt s\u00e4tt. Ansvaret f\u00f6r det politiska v\u00e5ldet individualiseras trots att det knappast \u00e4r n\u00e5got som individen kan best\u00e4mma \u00f6ver i de flesta l\u00e4gen. F\u00f6r det andra \u00e4r de politiska situationer d\u00e4r grundl\u00e4ggande social f\u00f6r\u00e4ndring \u00e4r en verklig m\u00f6jlighet med stor sannolikhet \u201dnersmutsade\u201d av v\u00e5ld \u2013 statens repression, paramilit\u00e4rt v\u00e5ld och revolution\u00e4rt v\u00e5ld, f\u00f6rutom det objektiva v\u00e5ld \u2013 i Zizeks mening \u2013 som f\u00f6reg\u00e5r denna situation. Om den sociala r\u00f6relsen ska v\u00e4nta p\u00e5 att den rena situation som inte inneh\u00e5ller n\u00e5got sp\u00e5r av v\u00e5ld ska infinna sig f\u00e5r den f\u00f6rmodligen v\u00e4nta f\u00f6r evigt. Denna kortslutning av den politiska handlingen placerar det principiella avst\u00e5ndstagandet fr\u00e5n v\u00e5ld i h\u00e4nderna p\u00e5 de h\u00e4rskande klasserna, som inte \u00f6nskar sig n\u00e5got annat \u00e4n status quo och den socialistiska r\u00f6relsen kortslutning. Att p\u00e5 ett principiellt plan v\u00e4lja icke-v\u00e5ld \u00e4r att f\u00f6rneka politiken. D\u00e4rf\u00f6r m\u00e5ste, menar Hutchings, feminister utveckla en f\u00f6rst\u00e5else av v\u00e5ld bortom den logik som Lordes id\u00e9 om ett totalt avst\u00e5ndstagande fr\u00e5n h\u00e4rskarens verktyg st\u00e5r f\u00f6r.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Det leninistiska momentet: v\u00e5ld bortom v\u00e4nsteristisk elitism och borgerlig ideologi <\/span><\/span><\/h2>\n

En av de viktigaste anledningarna till att det politiska v\u00e5ldet har stigmatiserats med s\u00e5dan framg\u00e5ng i v\u00e5r samtid \u00e4r f\u00f6rmodligen bilden av att den fredliga samlevnaden framst\u00e5r som samh\u00e4llets normaltillst\u00e5nd. Som vi visade tidigare bygger denna bild p\u00e5 konstruktionen av ett skarpt brott mellan det gamla f\u00f6rtryckande samh\u00e4llet och det nya demokratiska och fria samh\u00e4llet. Om man accepterar denna bild ligger det principiella avst\u00e5ndstagandet fr\u00e5n v\u00e5ld inte l\u00e5ngt borta. Problemet \u00e4r att f\u00f6rv\u00e4ntningen om att en konkret kamp f\u00f6r ett i grunden nytt samh\u00e4lle d\u00e4r demokratin kan f\u00f6rdjupas och d\u00e4r friheten och j\u00e4mlikheten kan realiseras bortom kapitalismens begr\u00e4nsningar med stor sannolikhet kommer att inneh\u00e5lla politiskt v\u00e5ld av olika slag. I det h\u00e4r sammanhanget \u00e4r det m\u00f6jligt att f\u00f6rst\u00e5 etiketteringen av alla som inte tar avst\u00e5nd fr\u00e5n v\u00e5ld som \u201dv\u00e5ldsbejakande extremister\u201d som ett effektivt s\u00e4tt att samtidigt hindra politiska handlingar med m\u00e5let att \u00e5stadkomma grundl\u00e4ggande social f\u00f6r\u00e4ndring och splittra v\u00e4nstern i tv\u00e5 grupper: de som tar avst\u00e5nd fr\u00e5n v\u00e5ld och de som inte g\u00f6r det (alternativt inte vill ta avst\u00e5nd fr\u00e5n de sammanslutningar som inte tar avst\u00e5nd fr\u00e5n v\u00e5ld). <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Betyder detta att den enda v\u00e4gen fram\u00e5t \u00e4r v\u00e5ldets v\u00e4g? Vad vi inte har gjort hittills \u00e4r att unders\u00f6ka denna motsatta st\u00e5ndpunkt; den som tar sin utg\u00e5ngspunkt i politiskt v\u00e5ld (individuellt eller kollektivt) som medel f\u00f6r att \u00e5stadkomma social f\u00f6r\u00e4ndring. \u00c4ven om \u2013 som vi f\u00f6rs\u00f6kte visa n\u00e4r vi unders\u00f6kte olika former av objektivt v\u00e5ld ovan \u2013 det f\u00f6rh\u00e5ller sig p\u00e5 det viset att den samtida demokratin inte alls \u00e4r s\u00e5 fredlig som den verkar \u00e4r det \u00e4nd\u00e5 v\u00e4sentligt att den f\u00f6r de allra flesta<\/span><\/span><\/span> framst\u00e5r<\/i><\/span><\/span><\/span> som just fredlig. Att i ett s\u00e5dant sammanhang besluta sig f\u00f6r att anv\u00e4nda v\u00e5ld i den socialistiska r\u00f6relsens namn f\u00f6r att \u00e5stadkomma f\u00f6r\u00e4ndring medf\u00f6r en allvarlig risk att f\u00e4rre \u00e4r beredda att ansluta sig till r\u00f6relsen och att antalet potentiella allianser minskar drastiskt. Lika stor \u00e4r risken att r\u00f6relsen sj\u00e4lv splittras och blir mindre. En mindre grupp inom en social r\u00f6relse, som i en konkret politisk situation beslutar sig f\u00f6r att anv\u00e4nda politiskt v\u00e5ld trots att den inte har st\u00f6d av det stora flertalet inom och utanf\u00f6r r\u00f6relsen \u2013 alla de som uppfattar v\u00e5ldet som ett brott med det fredliga normaltillst\u00e5ndet \u2013 kommer att underminera m\u00f6jligheterna att i grunden \u00e5stadkomma social f\u00f6r\u00e4ndring, eftersom s\u00e5dan f\u00f6r\u00e4ndring f\u00f6ruts\u00e4tter ett aktivt deltagande av m\u00e5nga och inte kan ers\u00e4ttas av politisk handling utf\u00f6rd av ett f\u00e5tal, de som \u00e4r fast \u00f6vertygade om att de har \u201dgenomsk\u00e5dat\u201d v\u00e5r tids politiska illusioner. Ett s\u00e5dant beslut \u00e4r inte bara tveksamt betraktat i f\u00f6rh\u00e5llande till sina konsekvenser utan \u00e4ven som ett uttryck f\u00f6r en elitism d\u00e4r en minoritet av r\u00f6relsen uppfattar sig som upplysta i sitt avsl\u00f6jande av demokratin som intet annat \u00e4r \u00e4n en f\u00f6rl\u00e4ngning av det gamla samh\u00e4llets despoti, i motsats till det stora flertalets \u201dfalska medvetande\u201d som \u201dhar f\u00e5tt f\u00f6r sig\u201d att demokratin skulle vara b\u00e4ttre \u00e4n despoti. Politiskt v\u00e5ld i ett s\u00e5dant sammanhang bygger allts\u00e5 p\u00e5 ett beslut att hoppa \u00f6ver det viktiga demokratiska samtalet som f\u00f6rs i r\u00f6relsen f\u00f6r att besluta om vilka handlingar som \u00e4r l\u00e4mpliga. Denna v\u00e4nsteristiska \u2013 som Lenin skulle uttrycka det \u2013 elitism, med sitt principiella avst\u00e5ndstagande fr\u00e5n kompromisser och omfamnande av politiskt v\u00e5ld oavsett konsekvenserna som f\u00f6ljer f\u00f6r m\u00f6jligheten att skapa en massr\u00f6relse, \u00e4r bara sn\u00e4ppet rimligare \u00e4n sin spegelbild: det principiella avst\u00e5ndstagandet fr\u00e5n v\u00e5ld. <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Lenin talade i <\/span><\/span><\/span>Radikalismen – kommunismens barnsjukdom<\/i><\/span><\/span><\/span> om anarkismen som ett straff f\u00f6r arbetarr\u00f6relsens opportunistiska f\u00f6rsyndelser.<\/span><\/span><\/span>45<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> P\u00e5 samma s\u00e4tt vore det inte orimligt att tala om st\u00e5ndpunkten att v\u00e5ld som politiskt medel b\u00f6r omfamnas av den socialistiska r\u00f6relsen \u2013 \u00e4ven om denna st\u00e5ndpunkt f\u00f6rmodligen \u00e4r relativt begr\u00e4nsad idag \u2013 som straffet f\u00f6r de delar av arbetarr\u00f6relsen som idag har offrat alla \u201dv\u00e5ldsbejakande v\u00e5ldsextremister\u201d som inte g\u00e5r med p\u00e5 att principiellt ta avst\u00e5nd fr\u00e5n politiskt v\u00e5ld. Detta perspektiv borde ist\u00e4llet bytas ut mot den durkheimianska insikten som l\u00e4r oss att v\u00e5ld b\u00e5de kan bygga upp och underminera en r\u00f6relse och av den leninistiska insikten att det inte g\u00e5r att hoppa \u00f6ver eller ers\u00e4tta den del av den politiska handlingen som handlar om att skapa ett brett st\u00f6d och om att involvera det stora flertalet i erfarenheten av den politiska kampen.<\/span><\/span><\/span>46<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Detta betyder i sista instans att den rimliga fr\u00e5gan som borde besvaras n\u00e4r politiskt v\u00e5ld diskuteras \u00e4r: fungerar det? Och om s\u00e5: fungerar det i relation till sina politiska konsekvenser (Machiavelli) och\/eller fungerar det som ett s\u00e4tt att skapa en starkare identitet som har f\u00f6rm\u00e5gan att leda till massmobilisering och sakralisering av gr\u00e4nserna runt den egna r\u00f6relsen (Durkheim)?<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

En lika viktig anledning till att vara tveksam till ett elitistiskt omfamnande av v\u00e5ld som politiskt medel synligg\u00f6rs n\u00e4r dagens diskussioner om v\u00e5ld kontra icke-v\u00e5ld kontrasteras mot Karl Marx t\u00e4nkande om revolution\u00e4r f\u00f6r\u00e4ndring. N\u00e4r Marx analyserade och kommenterade revolution\u00e4ra h\u00e4ndelser uttryckte han oftast det politiska m\u00e5let i termer av f\u00f6r\u00e4ndring av klassmakt (proletariatets, det stora flertalets, styre) snarare \u00e4n i termer av medel (v\u00e5ld\/icke-v\u00e5ld) eller i termer av \u201dprinciper som den ene eller andre v\u00e4rldsf\u00f6rb\u00e4ttraren har uppfunnit eller uppt\u00e4ckt\u201d som k\u00e4nnetecken f\u00f6r ett \u00f6nskat tillst\u00e5nd (socialism).<\/span><\/span><\/span>47<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Innan och efter Marx har de flesta socialistiska och kommunistiska r\u00f6relser definierat sig sj\u00e4lva utifr\u00e5n den \u00f6nskade sociala f\u00f6r\u00e4ndringen av socio-ekonomiska f\u00f6rh\u00e5llanden och ofta \u2013 onekligen inte alltid \u2013 sett arbetarklassen som den sociala kraft som har f\u00f6rm\u00e5gan att utf\u00f6ra detta program. F\u00f6r Marx \u00e4r ordningen mellan m\u00e5l och medel omkastade: det revolution\u00e4ra programmet \u00e4r arbetarklassens makt; behovet av samh\u00e4llelig omorganisering dess konsekvens.<\/span><\/span><\/span>48<\/a><\/span><\/span><\/span><\/sup> Anledningen till detta har att g\u00f6ra med att Marx uppfattning om proletariatet som en revolution\u00e4r kraft varken \u00e4r rotad i en f\u00f6rest\u00e4llning om lidande och f\u00f6rtryck (d\u00e4r den som lider mest ska upplysas om och r\u00e4ddas fr\u00e5n sin situation, eller kommer att resa sig automatiskt) eller i en f\u00f6rest\u00e4llning om insikt (d\u00e4r de som t\u00e4nker \u201dr\u00e4tt\u201d och \u00e4r \u201d\u00f6vertygade\u201d om den revolution\u00e4ra \u2013 och\/eller v\u00e5ldsamma! \u2013 saken b\u00f6r samlas i en r\u00f6relse av upplysta och r\u00e4tt\u00e4nkande) utan snarare i en teori om egendomsf\u00f6rh\u00e5llanden och exploatering d\u00e4r arbetarklassens frig\u00f6relse m\u00e5ste vara dess eget verk.49<\/sup><\/a><\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Marx teori st\u00e5r allts\u00e5 \u2013 som Hal Draper har formulerat det \u2013 utanf\u00f6r besattheten av motsatsf\u00f6rh\u00e5llandet mellan v\u00e5ld och icke-v\u00e5ld, som snarare framst\u00e5r som en viktig ingrediens i den borgerliga ideologin. Id\u00e9n om icke-v\u00e5ld kan \u00e5 ena sidan f\u00f6rst\u00e5s som en spegelbild av de h\u00e4rskande klassernas fruktan inf\u00f6r revolution\u00e4rt v\u00e5ld och \u00e5 anda sidan som den borgerliga oviljan att begripa revolutionen som ett massfenomen och som politisk handling underifr\u00e5n med st\u00f6d av det stora flertalet. Och allra viktigast: ett v\u00e4pnat uppror utan st\u00f6d av flertalet \u00e4r n\u00e5got som borgerligheten samtidigt kan hantera med repression och avf\u00e4rda som en patologi eller som en minoritet av \u201dv\u00e5ldsbejakande extremister\u201d, till skillnad fr\u00e5n vad som skulle vara fallet med en verklig massr\u00f6relse. Denna m\u00f6jlighet borde den socialistiska r\u00f6relsen inte bjuda p\u00e5. Ist\u00e4llet borde vi ta fasta p\u00e5 det arendtska momentet i revolutionen som synligg\u00f6rs i samband med Marx ointresse f\u00f6r motsatsf\u00f6rh\u00e5llandet mellan v\u00e5ld och icke-v\u00e5ld: det \u00e4r makt snarare \u00e4n v\u00e5ld som borde st\u00e5 i centrum f\u00f6r v\u00e5r diskussion. <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

F\u00f6rst och sist framst\u00e5r stigmatiseringen och omfamnandet av politiskt v\u00e5ld som symptom p\u00e5 samma sak: arbetarr\u00f6relsens och v\u00e4nsterns underl\u00e4ge i maktbalansen. I en politisk konjunktur d\u00e4r alla som inte principiellt tar avst\u00e5nd fr\u00e5n v\u00e5ld st\u00e4mplas som v\u00e5ldsbejakande extremister \u00e4r det f\u00f6rvisso fullt begripligt om delar av v\u00e4nstern skulle lockas till att sv\u00e4nga helt om och landa i den motsatta slutsatsen. Men \u00e4ven om det st\u00e5r klart att ett principiellt avst\u00e5ndstagande fr\u00e5n v\u00e5ld kortsluter den politiska handlingen borde v\u00e4nstern s\u00e4tta fr\u00e5gan om f\u00f6r\u00e4ndring underifr\u00e5n i centrum snarare \u00e4n att l\u00e5ta sig f\u00e5ngas in av det sterila motsatsf\u00f6rh\u00e5llandet mellan v\u00e5ld och icke-v\u00e5ld \u2013 av den enkla anledningen att fr\u00e5gan om v\u00e5ld eller icke-v\u00e5ld utg\u00e5r fr\u00e5n och accepterar de h\u00e4rskande klassernas problembild och politiska utg\u00e5ngspunkt. <<<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Evelina Johansson<\/strong> \u00e4r doktorand i genusvetenskap och skriver en avhandling om f\u00f6rh\u00e5llandet mellan etik och politik i feministisk teoribildning.<\/p>\n

Carl Wil\u00e9n<\/strong> \u00e4r doktorand i sociologi och skriver en avhandling om den haitiska revolutionen<\/p>\n

\n

1<\/a> Denna anekdot finns \u00e5tergiven i Sophie Whanich unders\u00f6kning av terrorn under den franska revolutionen, se Whanich, Sophie. In Defence of Terror. Liberty or Death in the French Revolution, <\/i>(2012), s 3-4.<\/p>\n<\/div>\n

\n

2<\/a> Mathiez, Albert. La r\u00e9volution fran\u00e7ais. Tome III<\/i>, (1985), s 166-7.<\/p>\n<\/div>\n

\n

3<\/a> Whanich (2012), s 5; jfr. Fran\u00e7ois Furets och Denis Richets tidigare uppfattningar i Furet, Fran\u00e7ois och Richet, Denis, La r\u00e9volution fran\u00e7aise, <\/i>(1965), s 125-9.<\/p>\n<\/div>\n

\n

4<\/a> Furet (1978), s 19, 29, 80, 84, 93-4, 101-3, 105, 129, 279; Fran\u00e7ois Furet, \u201dLa cat\u00e9chisme r\u00e9volutionnaire\u201d, i Annales. \u00c9conomies, soci\u00e9t\u00e9s, civilisations <\/i>(1971), s 258; Christofferson, Scott. \u201dAn Antitotalitarian History of the French Revolution. Fran\u00e7ois Furet\u2019s \u2019Penser la r\u00e9volution fran\u00e7aise\u2019 in the intellectual politics of the late 1970s\u201d, i French historical studies <\/i>(1999), s 586, 603-606; Vovelle, Michel. \u201dL\u2019historiographie de la r\u00e9volution fran\u00e7aise a la veille du bicentenaire, s 70. Chanau citerad i Callinicos, Alex, \u201dBourgeois Revolutions and Historical Materialism\u201d, i International socialism <\/i>(1989), s 121.<\/p>\n<\/div>\n

\n

5<\/a> Se exempelvis Larsson, Petter. Staten klumpar ihop nazister och fredliga. Aftonbladet. 2015-03-03. https:\/\/www.aftonbladet.se\/kultur\/article20406267.ab<\/a><\/u><\/span> (h\u00e4mtad 2017-12-09).<\/p>\n<\/div>\n

\n

6<\/a> Se S\u00e4pos rapport: Va\u030aldsam politisk extremism. Antidemokratiska grupperingar pa\u030a yttersta ho\u0308ger- och va\u0308nsterkanten (15). Stockholm: S\u00e4po och Br\u00e5, 2009.<\/p>\n<\/div>\n

\n

7<\/a> Davis, David Brion, Inhuman Bondage. The Rise and Fall of Slavery in the New World, <\/i>(2006), s 96.<\/p>\n<\/div>\n

\n

8<\/a> Mayer, Arno J, The Furies. Violence and Terror in the French and Russian Revolutions, <\/i>(2000), s 71.<\/p>\n<\/div>\n

\n

9<\/a> \u017di\u017eek, Slavoj, Violence, <\/i>(2009), s 8.<\/p>\n<\/div>\n

\n

10<\/a> \u017di\u017eek, s 9.<\/p>\n<\/div>\n

\n

11<\/a> \u017di\u017eek, s 2.<\/p>\n<\/div>\n

\n

12<\/a> Mayer, s 71.<\/p>\n<\/div>\n

\n

13<\/a> Arendt, Hannah, On Revolution,<\/i> (1965), s 20.<\/p>\n<\/div>\n

\n

14<\/a> Arendt, s 20.<\/p>\n<\/div>\n

\n

15<\/a> Arendt, s 42-4, 55; Koselleck, s 45-6, 52.<\/p>\n<\/div>\n

\n

16<\/a> Jfr. Th\u00f6rn, H\u00e5kan, R\u00f6relser i det moderna. Politik, modernitet och kollektiv identitet i Europa 1789-1989, <\/i>(1997), s 71.<\/p>\n<\/div>\n

\n

17<\/a> Mayer, s 75.<\/p>\n<\/div>\n

\n

18<\/a> Machiavelli, Niccol\u00f2, Fursten, <\/i>(2008), s 67.<\/p>\n<\/div>\n

\n

19<\/a> Machiavelli, s 68.<\/p>\n<\/div>\n

\n

20<\/a> Luk\u00e1cs, Georg, Historia och klassmedvetande, <\/i>(1968), s 256<\/p>\n<\/div>\n

\n

21<\/a> Machiavelli, s 49, 120.<\/p>\n<\/div>\n

\n

22<\/a> Ibid, s 68.<\/p>\n<\/div>\n

\n

23<\/a> Jfr. Hobbes, Thomas, Leviathan,<\/i> (2004), s 157.<\/p>\n<\/div>\n

\n

24<\/a> Agamben, Giorgio, Homo Sacer. Den suver\u00e4na makten och det nakna livet, <\/i>(2010), s 29, 44; jfr. Agamben, Giorgio, Sate of Exception, <\/i>(2005), s 1.<\/p>\n<\/div>\n

\n

25<\/a> Hobbes, s 160, 266, 273.<\/p>\n<\/div>\n

\n

26<\/a> Arendt, Hannah, Om v\u00e5ld. <\/i>(2008), s 56.<\/p>\n<\/div>\n

\n

27<\/a> Ibid, s 55.<\/p>\n<\/div>\n

\n

28<\/a> Ibid. s 51, 10.<\/p>\n<\/div>\n

\n

29<\/a> Ibid: 51, 56.<\/p>\n<\/div>\n

\n

30<\/a> Se exempelvis Durkheim, \u00c9mile, Moral Education,<\/i>( 2002), s 58-9.<\/p>\n<\/div>\n

\n

31<\/a> Jfr. Wahnich, s 73; Wettergren, \u00c5sa, Moving and Jamming. Implications for Social Movement Theory, <\/i>(2005), s 103; Mukherjee, Romi S, On Violence as the Negativity of the Durkheimian: Between Anomie, Sacrifice, and Effervescence. I Durkheim and Violence. <\/i>Mukherjee, Romi S. (red.) (2010), s 13; se \u00e4ven Durkheim om den franska revolutionen, Durkheim, \u00c9mile, The Elementary Forms of Religious Life, <\/i>(2008 [1912]), s <\/b>157-161.<\/p>\n<\/div>\n

\n

32<\/a> Walby, Sylvia. Violence and Society. Current Sociology. <\/i>Vol. 61, nr. 2 (2012), s 104.<\/p>\n<\/div>\n

\n

33<\/a> Burton, Athony, Revolutionary Violence, <\/i>(1978), s 11.<\/p>\n<\/div>\n

\n

34<\/a> Sartre, Jean-Paul. F\u00f6rord. I Fanon, Frantz, Jordens f\u00f6rd\u00f6mda <\/i>(2007), s 45.<\/p>\n<\/div>\n

\n

35<\/a> Fanon, Franz, Svart hud, vita masker,<\/i> (1995), s 192; jfr. Hegel, Friedrich, Andens fenomenologi, <\/i>(2008), s 166; Heidegren, Carl-G\u00f6ran, Hegels fenomenologi. En analys och kommentar, <\/i>(1995), s 122.<\/p>\n<\/div>\n

\n

36<\/a> Fanon, Frantz, Jordens f\u00f6rd\u00f6mda, <\/i>(2007). s 45, 57<\/p>\n<\/div>\n

\n

37<\/a> Fanon (2007), s 91.<\/p>\n<\/div>\n

\n

38<\/a> Hutchings, Kimberly, Simone de Beauvoir and the Ambiguous Ethics of Political Violence, i Hypatia<\/i>, vol.22, nr.3 (2007), s 115; Beauvoir, Simone, F\u00f6r en tvetydighetens moral<\/i>, (2002).<\/p>\n<\/div>\n

\n

39<\/a> Lorde, Audre, Sisters Outside \u2013 Essays and Speaches, <\/i>(2007).<\/p>\n<\/div>\n

\n

40<\/a> Hutchings, s115.<\/p>\n<\/div>\n

\n

41<\/a> Bar On, Bar-Ami, The Subject of Violence \u2013 Arendtean Exercises in Understanding<\/i>, (2002), s.153.<\/p>\n<\/div>\n

\n

42<\/a> Beauvoir, s 110<\/p>\n<\/div>\n

\n

43<\/a> Mouffe, Chantal, Agonistisk \u2013 Texter om att t\u00e4nka v\u00e4rlden politiskt<\/i>, (2016), s 57.<\/p>\n<\/div>\n

\n

44<\/a> Beauvoir, s119.<\/p>\n<\/div>\n

\n

45<\/a> Lenin, V. I. \u201dRadikalismen\u201d \u2013 Kommunismens barnsjukdomar. <\/i>(1938 \uf05b<\/span><\/span>1920<\/span>\uf05d<\/span><\/span>), s <\/span>84.<\/p>\n<\/div>\n

\n

46<\/a> Lenin, s 93, 99, 117, 131, 163.<\/p>\n<\/div>\n

\n

47<\/a> Karl Marx och Friedrich Engels, Det kommunistiska partiets manifest<\/i> (1998 \uf05b<\/span><\/span>1848<\/span>\uf05d<\/span><\/span>), <\/span>s 25; Hal Draper har till och med f\u00f6reslagit att marxismen som s\u00e5dan kan definieras som en teori om klassmakt, som \u201dden prolet\u00e4ra revolutionens teori och praktik\u201d, se Hal Draper, Karl Marx\u2019s Theory of Revolution. The Politics of Social Classes <\/i>(1978), s 27, 24.<\/p>\n<\/div>\n

\n

48<\/a> Draper, s 27.<\/p>\n<\/div>\n

\n

49<\/a> Marx och Engels (1998), s 43; Draper s 49.<\/p>\n<\/div>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Det politiska v\u00e5ldets historia och teori De inom v\u00e4nstern som inte tar avst\u00e5nd fr\u00e5n alla former av politiskt v\u00e5ld riskerar idag att st\u00e4mplas som extremister och klumpas samman med rasister, fascister och islamister. Evelina Johansson och Carl Wil\u00e9n unders\u00f6ker hur … Forts\u00e4tt l\u00e4sa →<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"jetpack_post_was_ever_published":false,"_jetpack_newsletter_access":"","_jetpack_dont_email_post_to_subs":false,"_jetpack_newsletter_tier_id":0,"_jetpack_memberships_contains_paywalled_content":false,"_jetpack_memberships_contains_paid_content":false,"footnotes":"","jetpack_publicize_message":"","jetpack_publicize_feature_enabled":true,"jetpack_social_post_already_shared":true,"jetpack_social_options":{"image_generator_settings":{"template":"highway","default_image_id":0,"font":"","enabled":false},"version":2}},"categories":[1],"tags":[724,721,729,453,730,725,726,720,728,727,722,723],"class_list":["post-1954","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-okategoriserade","tag-anthony-burton","tag-arendt","tag-carl-wilen","tag-chantal-mouffe","tag-evelina-johansson","tag-fanon","tag-kimberly-hutchings","tag-machiavelli","tag-radikalismen-kommunismens-barnsjukdom","tag-simone-de-beauvoir","tag-slavoj-zizek","tag-thomas-hobbes"],"jetpack_publicize_connections":[],"jetpack_featured_media_url":"","jetpack_sharing_enabled":true,"jetpack_shortlink":"https:\/\/wp.me\/sRzA9-1954","_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1954","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=1954"}],"version-history":[{"count":2,"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1954\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":1964,"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1954\/revisions\/1964"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=1954"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=1954"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=1954"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}