{"id":2319,"date":"2019-06-16T21:08:01","date_gmt":"2019-06-16T20:08:01","guid":{"rendered":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/?p=2319"},"modified":"2019-06-18T21:00:11","modified_gmt":"2019-06-18T20:00:11","slug":"2319","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/2019\/06\/16\/2319\/","title":{"rendered":""},"content":{"rendered":"

Ur nr 1-2\/2019<\/em><\/strong><\/h4>\n

Kritik & kamp – Att t\u00e4nka politisk gemenskap idag<\/strong><\/h1>\n

Evelina Johansson Wil\u00e9n diskuterar tv\u00e5 nyutkomna b\u00f6cker; av v\u00e4nsterpopulisten Chantal Mouffe och det betydligt mer socialistiskt orienterade f\u00f6rfattarkollektivet bakom boken Feminism f\u00f6r de 99 procenten.<\/strong><\/h3>\n

\"\"Det \u00e4r m\u00e5nga som under det senaste decenniet har talat om nyliberalismens s\u00f6nderfall eller \u00e5tminstone p\u00e5g\u00e5ende hegemoniska kris. Det framh\u00e5lls hur den ekonomiska krisen 2008 – 2009 har skapat misstro gentemot det r\u00e5dande ekonomiska och politiska systemets f\u00f6rm\u00e5ga att skapa ett gott samh\u00e4lle och en h\u00e5llbar framtid. Ist\u00e4llet f\u00f6r att fogligt acceptera status quo kr\u00e4ver allt fler m\u00e4nniskor politiska alternativ i form av av radikala f\u00f6r\u00e4ndringar. Samtidigt forts\u00e4tter politiker i mitten att uppr\u00e4tta koalitioner mellan traditionella arbetarpartier och h\u00f6gerpartier. Den gemensamma n\u00e4mnaren som m\u00f6jligg\u00f6r dessa koalitioner \u00e4r att ingen av de partier som f\u00f6rs\u00f6ker skapa dem p\u00e5 allvar mots\u00e4tter sig den nyliberala ekonomi och politik som inom de folkliga lagren v\u00e4cker allt mer ilska och missn\u00f6je. Medan v\u00e4ljarna tycks ha f\u00e5tt nog och sedan l\u00e4nge har varit beredda att begrava den nyliberala modellen tycks politikerna vara inneslutna i en bubbla d\u00e4r nyliberalism inte \u00e4r ett val utan ett sj\u00e4lvklart villkor att anpassa sig efter.<\/p>\n

Som valunders\u00f6kningar har visat s\u00e5 har detta glapp mellan politikerna och v\u00e4ljarna bland annat kommit till uttryck genom att r\u00f6stdeltagandet har g\u00e5tt ner i flera sociala grupper i m\u00e5nga europeiska l\u00e4nder. Samtidigt har den strid mellan h\u00f6ger- och v\u00e4nsterpolitik, som den tredje v\u00e4gens socialdemokrati – med f\u00f6respr\u00e5kare som Anthony Giddens i f\u00f6rtruppen – deklarerade som hoppl\u00f6st f\u00f6rlegad, kommit att bli allt mer framtr\u00e4dande. Utvecklingen har varit p\u00e5taglig under flera europeiska val det senaste decenniet d\u00e4r det \u00e4r just de konservativa och fr\u00e4mlingsfientliga partierna samt v\u00e4nsterpartierna som har f\u00e5tt \u00f6kat st\u00f6d medan mittenpartierna f\u00f6rlorar v\u00e4ljare. F\u00f6r\u00e4ndringen av det politiska landskapet \u2013 fr\u00e5n en liberal konsensuspolitik i mitten till \u00f6kad politisk polarisering och antagonism \u2013 har skapat b\u00e5de hopp och oro inom politiskt progressiva l\u00e4ger. Samtidigt som det v\u00e4xande st\u00f6det f\u00f6r v\u00e4nsterpolitik med socialistiska \u00f6vertoner, med politiker som Jeremy Corbyn, Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez som tydliga symboler, \u00e4r en v\u00e4lkommen utveckling s\u00e5 har \u00e4ven konservativa, h\u00f6gerextrema och fr\u00e4mlingsfientliga partier samlat sina krafter. Och \u00e4ven om den nyliberala politiken har f\u00f6rlorat ideologisk hegemoni tycks den samtidigt uppr\u00e4tth\u00e5llas ekonomiskt med hj\u00e4lp av ett fortsatt starkt samarbete mellan etablissemangspolitiker och kapitalistiska intressen. Donald Trumps politiska kampanj, som p\u00e5 ett retoriskt plan var kritisk mot nyliberal politik och den globala ekonomin, har till exempel efter segern i preidentvalet tagit formen av en aggressiv nyliberal politik med konservativa f\u00f6rtecken.<\/p>\n

Likv\u00e4l kan mellanpartiernas politiska f\u00e4stning f\u00f6rst\u00e5s som hotad och en kamp mellan v\u00e4nsterorienterade alternativ \u00e5 ena sidan och rasistiska, konservativa och nationalistiska s\u00e5dana \u00e5 andra sidan p\u00e5g\u00e5r f\u00f6r fullt i stora delar av v\u00e4rlden. Ist\u00e4llet f\u00f6r att p\u00e5 h\u00e5ll betrakta denna kamp mellan olika mothegemoniska politiska krafter har flera politiska teoretiker som tidigare \u00e4gnat sig \u00e5t politiska analyser av samtiden nu kommit att aktivt intervenera i den. Upplevelsen av n\u00f6dv\u00e4ndigheten att g\u00e5 fr\u00e5n analys till aktion kan f\u00f6rmodligen ocks\u00e5 till stor del f\u00f6rklaras av den p\u00e5g\u00e5ende klimatkrisen. Att \u00e4ndra den politiska inriktningen handlar idag inte enbart om att skapa grunden f\u00f6r ett gott samh\u00e4lle, utan \u2013 som den samlade klimatforskningen visar \u2013 om att m\u00f6jligg\u00f6ra f\u00f6rekomsten av en gemensam framtid \u00f6verhuvudtaget. Vi st\u00e5r alla med kniven mot strupen och n\u00e5gonting m\u00e5ste ske. F\u00f6r att \u00e5stadkomma dessa f\u00f6r\u00e4ndringar beh\u00f6vs ett starkt politiskt kollektiv mobiliseras som st\u00e4ller transformativa krav.<\/p>\n

Tv\u00e5 exempel p\u00e5 politisk-teoretiska ingripanden som fokuserar p\u00e5 byggandet av kollektiva r\u00f6relser \u00e4r de skrifter som kom ut p\u00e5 Tankekraft f\u00f6rlag under v\u00e5ren 2019. Den ena \u2013 Till v\u00e4nsterpopulismens f\u00f6rsvar<\/em> \u2013 \u00e4r skriven av postmarxisten Chantal Mouffe. Den andra boken \u2013 Feminism f\u00f6r de 99 procenten<\/em> \u2013 \u00e4r f\u00f6rfattad kollektivt av de marxistiska feministerna Cinzia Aruzza, Tithi Bhattacharya och Nancy Fraser. Det r\u00f6r sig om b\u00f6cker som i m\u00e5nga avseenden liknar varandra. F\u00f6r det f\u00f6rsta \u00e4r de skrivna av teoretiker som st\u00e5r n\u00e4ra olika politiska r\u00f6relser. Medan Mouffe har varit i aktiv dialog med Podemos fr\u00e4msta ledare har Aruzza, Bhattacharya och Fraser bland annat engagerat sig i de kvinnostrejker som \u00e4gt rum i USA, Italien och Spanien under 2017 och 2018. B\u00e5da best\u00e5r av ett inledande manifestlikande block som efterf\u00f6ljs av ett teoretiskt appendix, d\u00e4r de politiska \u00f6vertygelserna som torgf\u00f6rs i det f\u00f6rsta blocket sedan f\u00f6rankras i en teoretisk diskussion. Dessutom delar skrifterna syftet att skapa grund f\u00f6r kollektiva mothegemoniska projekt mot nyliberal ekonomi och politisk samt mot konservativa\/h\u00f6gerextrema och fr\u00e4mlingsfientliga politiska alternativ till den r\u00e5dande nyliberala politiken. I den h\u00e4r texten sammanfattar jag och j\u00e4mf\u00f6r dessa tv\u00e5 projekt och argumenterar f\u00f6r varf\u00f6r det som f\u00f6retr\u00e4ds av Aruzza, Bhattacharya och Fraser \u00e4r att f\u00f6redra.<\/p>\n

Det gemensamma som en konstruktion<\/strong>
\nP\u00e5 de inledande sidorna av Till v\u00e4nsterpopulismens f\u00f6rsvar presenterar Mouffe sitt politiska projekt och de centrala argument som ligger till grund f\u00f6r hennes f\u00f6rsvar av v\u00e4nsterpopulism. Hon menar att vi lever i ett \u201dpopulistiskt \u00f6gonblick\u201d och att v\u00e4nstern beh\u00f6ver f\u00f6rst\u00e5 vad detta inneb\u00e4r f\u00f6r att kunna utnyttja det faktum att nyliberalismen befinner sig i en kris. Att leva i ett populistiskt \u00f6gonblick betyder, enligt Mouffe, att \u201dden dominerande hegemonin b\u00f6rjar destabiliseras\u201d och att det politiska f\u00e4ltet \u00f6ppnats upp f\u00f6r nya alternativ som kan vinna makt genom att vinna folkets sympatier. Hon h\u00e4vdar vidare att m\u00e5nga socialistiska och socialdemokratiska partier h\u00e5ller fast vid en f\u00f6rst\u00e5else av politik som bygger p\u00e5 \u201dklassessentialism\u201d, vilket hon beskriver som ett premierande av arbetarklassen som revolution\u00e4r klass framf\u00f6r andra grupper. Dessutom menar hon att de dras med tron p\u00e5 slutgiltig politisk harmoni d\u00e4r politiska konflikter \u00e4r utraderade. Dessa \"\"tv\u00e5 svagheter inom det som hon genomg\u00e5ende ben\u00e4mner som den \u201dtraditionella v\u00e4nstern\u201d f\u00e5r f\u00f6r\u00f6dande konsekvenser d\u00e5 det inneb\u00e4r att v\u00e4nstern blir blind inf\u00f6r andra politiska kamper och politiska identiteter och \u2013 om de erk\u00e4nner dem \u2013 st\u00e4ndigt f\u00f6rs\u00f6ker underordna dem sin egen politiska agenda d\u00e4r klass alltid st\u00e5r f\u00f6rst. Sin stil trogen \u00e4r Mouffe inte s\u00e4rskilt gener\u00f6s med referenser eller konkreta m\u00e5ltavlor, ist\u00e4llet f\u00f6rblir den v\u00e4nster hon kritiserar utan namngivna f\u00f6retr\u00e4dare. Denna \u201dklassessentialism\u201d inneb\u00e4r, enligt Mouffe, att v\u00e4nstern blir of\u00f6rm\u00f6gen att bilda en bred v\u00e4nsterpopulistisk r\u00f6relse, d\u00e4r olika grupper ryms och f\u00e5r m\u00f6jlighet att definiera en samtida v\u00e4nsterpolitik.<\/p>\n

Ist\u00e4llet f\u00f6r att utg\u00e5 fr\u00e5n en id\u00e9 om f\u00f6rekomsten av objektiva politiska positioner eller intressen grundade i samh\u00e4llets produktionsf\u00f6rh\u00e5llanden argumenterar Mouffe f\u00f6r hur en gemensam politisk vilja snarare \u00e4n en gemensam politisk position b\u00f6r konstrueras och sedan ligga till grund f\u00f6r politiska gemenskaper. Detta kan uppn\u00e5s genom vad hon beskriver som \u201dekvivalenskedjor\u201d, d\u00e4r olika gruppers krav artikuleras tillsammans. En ekvivalenskedja \u00e4r som ett slags l\u00e4nk, d\u00e4r olika r\u00f6relser m\u00f6ter varandra och l\u00e5ter sig sj\u00e4lva f\u00f6r\u00e4ndras i m\u00f6tet med andra gruppers krav. Samtidigt betonar Mouffe hur denna gemensamma vilja aldrig kan bli total eller harmonisk, d\u00e5 den uppst\u00e5r i samtalet mellan en m\u00e5ngfald av samh\u00e4lleliga akt\u00f6rer och m\u00e5ste h\u00e4rb\u00e4rgera de konfliktlinjer som kan uppst\u00e5 mellan dessa.<\/p>\n

F\u00f6r Mouffe \u00e4r inte det slutgiltiga m\u00e5let socialism utan ist\u00e4llet vad hon, tillsammans med den teoretiska parh\u00e4sten Ernesto Laclau, har kallat f\u00f6r en radikal och pluralistisk demokrati. Centralt f\u00f6r denna form av demokrati \u00e4r att konflikt och politiska samtal mellan olika politiska positioner utg\u00f6r politikens livsnerv. Genom att uppr\u00e4tth\u00e5lla denna scen f\u00f6r konflikt menar Mouffe att vi kan undvika den postpolitiska, postdemokratiska och byr\u00e5kratiska politik som hon f\u00f6rknippar med v\u00e5r tid, som genom att sakna tydlig ideologisk f\u00f6rankring och framst\u00e4lla sig som samh\u00e4llsf\u00f6rvaltare snarare \u00e4n \u00f6vertygade ideologer f\u00e5r m\u00e4nniskor att misstro politiken och avf\u00e4rda alla politiker som av samma skrot och korn. Vi m\u00e5ste med andra ord st\u00e4rka konfliktperspektivet och skapa grund f\u00f6r det som Mouffe genomg\u00e5ende ben\u00e4mner som en \u201dagonistisk debatt\u201d. H\u00e4r skiljer Mouffe p\u00e5 begreppet antagonism<\/em>, som hon menar \u00e4r ett uttryck f\u00f6r en destruktiv vilja att f\u00f6rinta sin motst\u00e5ndare, medan den agonistiska<\/em> politiken snarare respekterar men samtidigt skapar en tydlig skiljelinje mellan sig sj\u00e4lv och sin politiska fiende.<\/p>\n

Det vi, enligt Mouffe, beh\u00f6ver \u00e4r allts\u00e5 fler politiska skiljelinjer och hon menar att den populistiska politiken \u00e4r den som \u00e4r b\u00e4st l\u00e4mpad f\u00f6r att skapa s\u00e5dana politiskt produktiva skiljelinjer. Mouffe vill emellertid inte skapa denna skiljelinje utifr\u00e5n distinktionen mellan h\u00f6ger och v\u00e4nster, utan ist\u00e4llet utifr\u00e5n distinktionen mellan \u201dfolket\u201d och \u201doligarkin\u201d. Mouffe vill frig\u00f6ra sig fr\u00e5n en socialistisk tradition som lyfter fram specifika samh\u00e4llspositioner och menar ist\u00e4llet att vi m\u00e5ste kombinera kampen hos milj\u00f6r\u00f6relser, feministiska r\u00f6relser, anti-rasistiska r\u00f6relser, med flera f\u00f6r att etablera en gr\u00e4ns\u00f6verskridande och stark mothegemoni.<\/p>\n

Mouffe har haft stort inflytande inom delar av den samtida v\u00e4nstern. De ledande politikerna inom Podemos hade till exempel redan l\u00e4st Mouffe (och Laclau) fr\u00e5n p\u00e4rm till p\u00e4rm innan de presenterade sitt politiska projekt som \u2013 i likhet med Mouffes t\u00e4nkande \u2013 ville frig\u00f6ra sig fr\u00e5n v\u00e4nsterns \u201ddaterade spr\u00e5k\u201d och tala till folket behov och \u00f6nskem\u00e5l snarare \u00e4n att nyttja en f\u00f6rlegad v\u00e4nsterretorik. Samtidigt har Mouffe st\u00f6tt p\u00e5 h\u00e5rd kritik, bland annat fr\u00e5n svenska politiska debatt\u00f6rer. Journalisten Kajsa Ekis Ekman kritiserar bland annat Mouffe f\u00f6r att uttrycka relativt sj\u00e4lvklara tankar men kl\u00e4dda i en h\u00f6gtravande, och ofta elitistisk, spr\u00e5kdr\u00e4kt (Aftonbladet 19\/3 201. Att m\u00e4nniskor misstror politiker och att denna misstro bli allt starkare ju mer lika dessa politiker blir varandra \u00e4r inte en nyhet, och det blir inte mer tankev\u00e4ckande bara f\u00f6r att det uttrycks p\u00e5 ett otillg\u00e4ngligt s\u00e4tt. Ekis Ekman pekar \u00e4ven p\u00e5 hur Mouffe inte g\u00f6r n\u00e5gon tydlig skillnad mellan populism och folkr\u00f6relser, vilket inneb\u00e4r att det blir sv\u00e5rt f\u00f6r Mouffe att f\u00f6rklara varf\u00f6r det \u00e4r just populism vi beh\u00f6ver och hur den skulle skilja sig fr\u00e5n tidigare politiska folkr\u00f6relser.<\/p>\n

\u00c4ven om jag inst\u00e4mmer i Ekis Ekman kritik s\u00e5 menar jag att skon kl\u00e4mmer betydligt mer besv\u00e4rande i relation till andra delar av Mouffes politiska projekt. F\u00f6r det f\u00f6rsta s\u00e5 tenderar Mouffe, som sj\u00e4lv tar spj\u00e4rn mot vad hon kallar f\u00f6r det postpolitiska tillst\u00e5ndet, som inte till\u00e5ter politiska alternativ utan framh\u00e4ver status quo som det enda m\u00f6jliga, att sj\u00e4lv bli en ofrivillig f\u00f6respr\u00e5kare av detta perspektiv. Mouffe beskriver en fungerande demokrati i termer av ett utrymme f\u00f6r debatt, diskussion och konflikt och m\u00f6jligheten att v\u00e4lja mellan olika politiska positioner. Det \u00e4r, menar Mouffe, viktigt att det finns plats f\u00f6r politisk diskussion mellan tydligt skilda politiska alternativ, annars riskerar konflikter mellan m\u00e4nniskor att ta mer destruktiva uttryck. Samtidigt f\u00f6rknippar Mouffe denna diskussion helt och h\u00e5llet med den liberala demokratin, som enligt henne b\u00f6r f\u00f6rdjupas men inte upph\u00e4vas. H\u00e4r avf\u00e4rdar hon kritik av relationen mellan den liberala demokrati och kapitalism som ett uttryck f\u00f6r v\u00e4nsterextremism. Ett s\u00e4rm\u00e4rke f\u00f6r den liberaldemokratiska regimen \u00e4r, enligt Mouffe, att den till\u00e5ter en agonostisk f\u00f6rhandling mellan h\u00f6ger och v\u00e4nster. Mouffe framst\u00e4ller allts\u00e5 en tydligt avgr\u00e4nsad period (som inom en svensk kontext brukar kallas f\u00f6r rekord\u00e5ren) \u2013 d\u00e5 kapitalistiska intressen kunde samverka relativt v\u00e4l med v\u00e4lf\u00e4rdssamh\u00e4llet \u2013 som ett exempel p\u00e5 den liberala demokratins v\u00e4sen. Att detta utrymme f\u00f6r progressiv politik krymper alltmer tycks Mouffe betrakta som en fr\u00e5ga om felaktiga politiska prioriteringar fr\u00e5n v\u00e4nstern, snarare \u00e4n ett bevis p\u00e5 att rekord\u00e5ren \u00e4r en parentes i en historia d\u00e4r det \u00e4r kapitalistiska intressen som till syvende och sist s\u00e4tter agendan. Viljan att uppr\u00e4tta andra politiska system \u2013 till exempel socialism \u2013 beskrivs dessutom som detsamma som att avf\u00e4rda f\u00f6rekomsten av konflikter och politiska mots\u00e4ttningar, i vad hon beskriver som den kommunistiska myten om \u201dett transparent och f\u00f6rsonat samh\u00e4lle\u201d. F\u00f6r Mouffe tycks med andra ord den goda politiken endast kunna frodas inom den r\u00e5dande ordningen, givet att denna ordning g\u00f6r sig fri fr\u00e5n nyliberalismens d\u00e5liga inflytande. H\u00e4r handlar det om att f\u00f6rb\u00e4ttra snarare \u00e4n f\u00f6r\u00e4ndra den ordning vi befinner oss inom. Allt annat avf\u00e4rdas som en form av oansvarig elitistisk politik som inte \u00e4r beredd att g\u00e5 i n\u00e4rkamp med makten.<\/p>\n

I Mouffes diskussion av nyliberalismens negativa effekter p\u00e5 den agonistiska politiska praktiken framtr\u00e4der \u00e4ven en annan svaghet, vilket \u00e4r just hennes definition av nyliberalism. I Mouffes bok diskuteras det nyliberala ytterst s\u00e4llan som en form av ekonomisk ordning, och behandlas fr\u00e4mst som ett t\u00e4nkes\u00e4tt och vision om samh\u00e4llet. I grund och botten \u00e4r, menar jag, en bred definition av nyliberalism inte s\u00e4rskilt problematisk utan har snarare f\u00f6rdelar. M\u00e5nga, bland annat David Harvey, har argumenterat f\u00f6r hur nyliberalismen b\u00f6r f\u00f6rst\u00e5s b\u00e5de i termer av en ekonomisk och politisk ordning samt en ideologi. Genom en s\u00e5dan bred f\u00f6rst\u00e5else \u00e4r det enklare att f\u00f6rst\u00e5 hur den nyliberala ekonomin och politiken har f\u00e5tt ett s\u00e5dant genomslag. Hos Mouffe f\u00e5r de ekonomiska aspekterna och de gr\u00e4nser de s\u00e4tter allt f\u00f6r lite uppm\u00e4rksamhet. Att g\u00f6ra motst\u00e5nd mot den nyliberala ordningen kommer oftast att handla om att ers\u00e4tta ett politiskt t\u00e4nkande med ett annat. Av denna anledning kan hon beskriva den reformistiska v\u00e4nsterns problem i idealistiska termer, som att de inte har f\u00f6rst\u00e5tt politikens v\u00e4sen, snarare \u00e4n att grunda det i analys av hur relationen mellan stat och kapitalism har sett ut och f\u00f6r\u00e4ndrats i samband med ekonomiska konjunkturer.<\/p>\n

Det \u00e4r \u00e4ven h\u00e4r, i hennes bristande analys av nyliberalismen som en samtida form av kapitalism, som hennes f\u00f6rst\u00e5else av folket och hennes kritik av v\u00e4nsters \u201dklassessentialism\u201d st\u00f6ter p\u00e5 problem. F\u00f6r Mouffe \u00e4r folket blott en politisk konstruktion och inte n\u00e5gonting som har sin grund i reella politiskt gemensamma villkor. De \u201dekvivalenskedjor\u201d som skapas mellan olika grupper \u00e4r, enligt henne, ett uttryck f\u00f6r en gemensam vilja till ett annat samh\u00e4lle och inte f\u00f6r delade intressen. N\u00e4r hon analyserar vad som kan vara grunden f\u00f6r en gemensam identifikation som ett folk mot en elit s\u00e5 relateras detta s\u00e5ledes inte till att dessa m\u00e4nniskor de facto skulle ha n\u00e5gonting med varandra att g\u00f6ra. Ist\u00e4llet betraktas de som f\u00f6retr\u00e4dare f\u00f6r separata underordnade grupper med disparata intressen som m\u00e5ste lyckas formulera ett politiskt projekt i sk\u00e4rningspunkten mellan dessa olika intressen.<\/p>\n

D\u00e5 hennes politiska projekt inte ger verktyg f\u00f6r att erbjuda en kritik och ett motst\u00e5nd mot det ekonomiska system som splittrar grupper \u2013 manliga arbetare fr\u00e5n kvinnliga, rasifierade, hbtq-personer och s\u00e5 vidare \u2013 s\u00e5 finns det f\u00e5 anledningar att tro att hennes \u00f6nskem\u00e5l att skapa ekvivalenskedjor mellan dessa grupper kan f\u00e5 f\u00e4ste. Om inte gemensam kamp grundas i faktiska gemensamma intressen s\u00e5 \u00e4r chansen liten f\u00f6r att grupper g\u00e5r samman och uppr\u00e4tth\u00e5ller en politisk gemenskap. S\u00e4rskilt n\u00e4r dessa grupper de facto ofta st\u00e4lls mot varandra och s\u00e5ledes g\u00f6rs till varandras motst\u00e5ndare. Mouffes bristande f\u00f6rankring i en tradition som beskriver nyliberalismen som grundad i en kapitalistisk ekonomi inneb\u00e4r allts\u00e5 att hennes politiska projekt bygger p\u00e5 hoppet att m\u00e4nniskor ska enas i f\u00f6rs\u00f6ket att uppr\u00e4tta det goda politiska samtalet. Sammantaget \u00e4r det ett idealistiskt politiskt projekt som, p\u00e5 typiskt liberalt man\u00e9r, framh\u00e4ver vikten av det politiska som kommunikationsform framf\u00f6r en analys av de sociala och ekonomiska villkor som betingar detta samtal.\"\"<\/p>\n

Aruzzas, Bhattacharya och Frasers utg\u00e5ngspunkt i manifestet Feminism f\u00f6r de 99 procenten \u00e4r, till skillnad fr\u00e5n Mouffe, att flertalet m\u00e4nniskor \u2013 \u00e4ven om de tillh\u00f6r olika grupper som uts\u00e4tts f\u00f6r olika typer av or\u00e4ttvisor \u2013 beh\u00f6ver ett annat ekonomiskt system f\u00f6r att de or\u00e4ttvisor som de uts\u00e4tts f\u00f6r ska kunna bek\u00e4mpas effektivt. I motsats till Mouffe \u00e4r det antikapitalistiska momentet centralt f\u00f6r hur de formulerar grunden f\u00f6r gemensam politisk kamp, d\u00e4r olika politiska kamper inte reduceras till varandra men d\u00e4r kontexten inom vilka dessa kamper sker \u2013 den kapitalistiska \u2013 blir den gemensamma utg\u00e5ngspunkten. Det r\u00f6r sig inte om att reducera varje kamp till en fr\u00e5ga om klass utan ist\u00e4llet om att ta sin utg\u00e5ngspunkt i hur den ekonomiska ordningen ang\u00e5r merparten av de m\u00e4nniskor som ofta beskrivs som i konflikt med varandra eller som politiska subjekt med skilda intressen. Det \u00e4r inte s\u00e5 att kapitalismen \u00e4r roten till allt ont, men m\u00e5nga av de r\u00e4ttvisekamper som bedrivs beh\u00f6ver f\u00f6rankras i en antikapitalism f\u00f6r att kunna vara en kamp f\u00f6r de m\u00e5nga snarare \u00e4n de f\u00e5.<\/p>\n

Feminism f\u00f6r de 99 procenten<\/strong><\/p>\n

”Dagens feminister m\u00e5ste fatta ett beslut: Ska vi forts\u00e4tta delta i de j\u00e4mlika m\u00f6jligheternas herrav\u00e4lde medan planeten brinner upp? Eller ska vi omdefiniera j\u00e4mst\u00e4lldhet och ge den en antikapitalistisk form som kan ta oss ur den nuvarande krisen och leda oss mot ett nytt samh\u00e4lle?”<\/em><\/p>\n

\"\"I Feminism f\u00f6r de 99 procenten vill Aruzza, Bhattacharya och Fraser formulera ett brett gemensamt feministisk antikapitalistiskt projekt, med utg\u00e5ngspunkt i sina olika politiska och teoretiska bakgrunder. Medan Aruzza fr\u00e4mst har varit intresserad av relationen mellan marxism och feminism, har Bhattacharya \u00e4gnat sig \u00e5t att utveckla den sociala reproduktionsteorin i m\u00f6tet med vad som skulle kunna kallas f\u00f6r ett intersektionellt perspektiv. Fraser har \u00e5 sin tur \u00e4gnat stora delar av sina verk \u00e5t att reflektera kring relationen mellan statusorienterade kamper och klassorienterade s\u00e5dana inom den samtida liberala kapitalismen. Tillsammans skriver de fram elva teser f\u00f6r en feminism som de menar inte v\u00e4nder sig till de f\u00e5, utan ist\u00e4llet till de m\u00e5nga. Det handlar, till skillnad fr\u00e5n den liberala feminism som f\u00f6respr\u00e5kar meritokrati och representation, om en feminism som riktar in sig mot kapitalismens destruktiva konsekvenser och v\u00e4grar vara tacksam \u201d\u00f6ver att det \u00e4r en kvinna, inte en man, som krossar deras fackf\u00f6reningar, d\u00f6dar deras f\u00f6r\u00e4ldrar i en dr\u00f6narattack eller l\u00e5ser in deras barn i en bur vid en gr\u00e4nspostering\u201d och som \u201dv\u00e4grar att skydda f\u00e5talets frihet p\u00e5 bekostnad av de m\u00e5ngas v\u00e4lst\u00e5nd\u201d.
\nI likhet med Mouffe beskriver de v\u00e5r tid som pr\u00e4glad av nyliberalismens h\u00e4rjningar. Men till skillnad fr\u00e5n henne framh\u00e5ller de emellertid nyliberalismen just som en samtida form av kapitalism som har lett till \u00f6kad ekonomisk oj\u00e4mlikhet, en avpolitisering av v\u00e5ra demokratiska organ och genom sina ekonomiska moment har bidragit till den stora milj\u00f6kris som vi befinner oss i och som vi \u00e4r of\u00f6rm\u00f6gna att l\u00f6sa utifr\u00e5n dagens politiska ramar. Dessa fr\u00e5gor \u2013 ekonomi, milj\u00f6, kvinnors villkor med mera \u2013 h\u00e4nger allts\u00e5 ihop och \u00e4r inte ett uttryck f\u00f6r olika politiska akt\u00f6rer som representerar olika intressen som m\u00e5ste sammanfogas. Snarare \u00e4r de redan sammanl\u00e4nkade och politiska gemenskaper kan byggas med utg\u00e5ngspunkt i en f\u00f6rst\u00e5else om hur de faktiskt h\u00e4nger ihop i m\u00e5nga avseenden.\"\"<\/p>\n

Genom att fokusera p\u00e5 den kapitalistiska kontext som den politiska kampen p\u00e5g\u00e5r inom erbjuder Aruzza, Bhattacharya och Fraser mer \u00e4n en gemensam utg\u00e5ngspunkt. De pekar \u00e4ven mot en l\u00f6sning p\u00e5 den konflikt mellan statusorienterade och klassorienterade kamper som har pr\u00e4glat det politiska landskapet och den politiska debatten under ett flertal decennier. Medan de statusorienterade kamperna brukar relateras till or\u00e4ttvisor som kapitalismen inte beh\u00f6ver f\u00f6r att verka effektivt s\u00e5 ses de klassorienterade or\u00e4ttvisorna som fundamentala f\u00f6r kapitalismens fortlevnad. Detta har inneburit att vissa grupper har kunnat st\u00e4lla politiska krav och n\u00e5tt framg\u00e5ngar som andra grupper inte har. I LO-rapporten H\u00f6gerpopulismen och j\u00e4mlikheten \u2013 en ess\u00e4<\/em> pekar f\u00f6rfattarna Anders Nilsson och \u00d6rjan Nystr\u00f6m p\u00e5 detta f\u00f6rh\u00e5llande och argumenterar f\u00f6r hur den ekonomiska or\u00e4ttvisan har f\u00f6rdjupats medan det finns tecken p\u00e5 att kulturellt grundande or\u00e4ttvisor inte har f\u00f6rdjupats p\u00e5 samma s\u00e4tt. De tre f\u00f6rfattarna pekar p\u00e5 de begr\u00e4nsningar som en statusorienterad kamp m\u00f6ter i kapitalismen. \u00c4ven om den nyliberala kapitalismen p\u00e5 ett ideologiskt plan inte mots\u00e4tter sig vissa r\u00e4ttvisekamper s\u00e5 kan den p\u00e5 ett konkret plan g\u00f6ra det sv\u00e5rt f\u00f6r m\u00e4nniskor att utnyttja de r\u00e4ttigheter som de formellt har:<\/p>\n

”Av nyliberalismens s\u00e4tt att omst\u00f6pa k\u00f6nsf\u00f6rtrycket inser vi att kvinnor och k\u00f6nsm\u00e4ssigt nonkonforma personer bara kan er\u00f6vra r\u00e4ttigheter (och f\u00f6rverkliga de r\u00e4ttigheter som de redan har p\u00e5 pappret) genom att omdana hela det samh\u00e4llssystem som urvattnar dessa r\u00e4ttigheter. Den legala r\u00e4tten till abort \u00e4r i sig av f\u00f6ga v\u00e4rde f\u00f6r fattiga kvinnor och arbetarkvinnor som inte har r\u00e5d att betala f\u00f6r ingreppet. Reproduktiv r\u00e4ttvisa f\u00f6ruts\u00e4tter tillg\u00e5ng till gratis och allm\u00e4n sjukv\u00e5rd utan vinstsyfte samt avskaffandet av rasistiska eugeniska praktiker inom l\u00e4kark\u00e5ren [\u2026] Slutligen \u00e4r r\u00e4ttslig emancipation blott ett tomt skal utan \u00e5tg\u00e4rder som omfattar v\u00e4lf\u00e4rdstj\u00e4nster, sociala bost\u00e4der och resurser som garanterar att kvinnor skyddas fr\u00e5n v\u00e5ld i hemmet och p\u00e5 arbetet.”<\/em><\/p>\n

R\u00e4ttvisekamper som inte begrundar de ekonomiska f\u00f6ruts\u00e4ttningarna kommer allts\u00e5 att premiera enskilda individer inom de grupper man vill v\u00e4rna om. Det kr\u00e4vs s\u00e5ledes en kombination av b\u00e5de kulturell kamp och ekonomisk kamp f\u00f6r att de segrar man vinner ska komma alla i gruppen till dels. Aruzza, Bhattacharya och Fraser uttrycker detta f\u00f6rh\u00e5llande p\u00e5 ett effektfullt vis i sin kritik av styrelserumsfeminism: \u201dVi \u00e4r inte intresserade av att krossa glastaket om det betyder att den stora majoriteten tvingas sopa upp splittret\u201d. F\u00f6rutom att de v\u00e4nder sig mot denna form av feminism d\u00e5 den innefattar endast ett privilegierat skikt kvinnor \u00e4r ytterligare en anledning att det inte \u00e4r en feminism som mobiliseras mot kapitalismen, utan snarare deltar i att sk\u00f6vla planeten och g\u00f6ra den oigenk\u00e4nnlig. Feminismen f\u00f6r de 99 procenten \u00e4r s\u00e5ledes inte enbart en feminism som f\u00f6retr\u00e4der 99 procent av alla kvinnor. Det \u00e4r \u00e4ven en feminism som sluter upp med milj\u00f6r\u00f6relsen, och d\u00e4r kvinnors kamp helt och h\u00e5llet h\u00e4nger samman med milj\u00f6aktivism. Till skillnad fr\u00e5n Mouffe, vars \u201dfolkfront\u201d helt och h\u00e5llet \u00e4r en diskursiv konstruktion och d\u00e4r det handlar om att genom populistisk retorik f\u00e5 med sig m\u00e4nniskor p\u00e5 det v\u00e4nsterpopulistiska t\u00e5get snarare \u00e4n det h\u00f6gerpopulistiska, utg\u00e5r Aruzza, Bhattacharya och Fraser ist\u00e4llet fr\u00e5n att dessa grupper faktiskt h\u00f6r ihop. \u00c4ven om det givetvis kr\u00e4vs ideologisk kamp f\u00f6r att \u00f6vertyga m\u00e4nniskor om denna gemenskap \u00e4r den reell. P\u00e5 s\u00e5 vis \u00e4r det ocks\u00e5 troligare att den g\u00e5r att uppr\u00e4tta. D\u00e5 den har sitt sikte p\u00e5 ekonomisk omf\u00f6rdelning, och inte bara ett levande politiskt samtal och en konflikt mellan h\u00f6ger- och v\u00e4nster, b\u00e4r den ocks\u00e5 p\u00e5 verkliga f\u00f6ruts\u00e4ttningar att v\u00e4nda den politiska utvecklingen och skapa grund f\u00f6r en j\u00e4mlikare framtid i en levbar v\u00e4rld. <<<\/p>\n

Evelina Johansson Wil\u00e9n <\/strong>ing\u00e5r i redaktionen f\u00f6r R\u00f6da rummet och \u00e4r doktorand i genusvetenskap vid G\u00f6teborgs universitet.<\/strong><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Ur nr 1-2\/2019 Kritik & kamp – Att t\u00e4nka politisk gemenskap idag Evelina Johansson Wil\u00e9n diskuterar tv\u00e5 nyutkomna b\u00f6cker; av v\u00e4nsterpopulisten Chantal Mouffe och det betydligt mer socialistiskt orienterade f\u00f6rfattarkollektivet bakom boken Feminism f\u00f6r de 99 procenten. Det \u00e4r m\u00e5nga … Forts\u00e4tt l\u00e4sa →<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_jetpack_newsletter_access":"","_jetpack_dont_email_post_to_subs":false,"_jetpack_newsletter_tier_id":0,"_jetpack_memberships_contains_paywalled_content":false,"_jetpack_memberships_contains_paid_content":false,"footnotes":"","jetpack_publicize_message":"","jetpack_publicize_feature_enabled":true,"jetpack_social_post_already_shared":true,"jetpack_social_options":{"image_generator_settings":{"template":"highway","default_image_id":0,"font":"","enabled":false},"version":2},"jetpack_post_was_ever_published":false},"categories":[1],"tags":[453,908,866,899,907,909],"class_list":["post-2319","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-okategoriserade","tag-chantal-mouffe","tag-cinzia-aruzza","tag-nancy-fraser","tag-podemos","tag-till-vansterpopulismens-forsva","tag-tithi-bhattacharya"],"jetpack_publicize_connections":[],"jetpack_featured_media_url":"","jetpack_sharing_enabled":true,"jetpack_shortlink":"https:\/\/wp.me\/sRzA9-2319","_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/2319","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=2319"}],"version-history":[{"count":2,"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/2319\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":2380,"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/2319\/revisions\/2380"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=2319"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=2319"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=2319"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}