{"id":4024,"date":"2024-10-27T08:45:00","date_gmt":"2024-10-27T07:45:00","guid":{"rendered":"http:\/\/www.rodarummet.org\/web\/?p=4024"},"modified":"2024-10-30T00:32:41","modified_gmt":"2024-10-29T23:32:41","slug":"domenico-losurdo-och-liberalismen-som-slavagarideologi","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/2024\/10\/27\/domenico-losurdo-och-liberalismen-som-slavagarideologi\/","title":{"rendered":"Domenico Losurdo och liberalismen som slav\u00e4garideologi"},"content":{"rendered":"
\n
\"\"<\/a><\/figure>\n<\/div>\n\n\n

Ett huvudsp\u00e5r hos den italienske filosofen och historikern Domenico Losurdo \u00e4r att liberalismen har sitt ursprung hos slav\u00e4gare, f\u00f6r vilka vissas frihet och andras slaveri inte utgjorde n\u00e5gon mots\u00e4ttning. Det samtida skimret som omger liberalismen kan endast uppr\u00e4tth\u00e5llas om vi ignorerar vilka som har kallat sig liberaler och vad de har gjort. Enligt Losurdo inneb\u00e4r detta att vi f\u00f6rblindas \u2013 flyktingv\u00e5gorna kopplas inte till de v\u00e4stliga attackerna i Mellan\u00f6stern, nedmonteringen av socialstaten uppfattas som ett f\u00f6rvisso beklagansv\u00e4rt men likv\u00e4l n\u00f6dv\u00e4ndigt \u00f6de snarare \u00e4n som ett aggressivt klassprojekt. I detta bidrag till R\u00f6da rummets ess\u00e4serie om den samtida marxistiska teorin \u2013 som ligger till grund f\u00f6r en antologi inom samma tema som kommer att publiceras av bokf\u00f6rlaget Daidalos h\u00f6sten 2025 \u2013 f\u00f6rklarar Linus Bertilsson vad Losurdos kontrahistoria om liberalismen best\u00e5r i och varf\u00f6r den \u00e4r viktig.<\/strong><\/p>\n\n\n\n\n\n\n\n

En vanlig uppfattning om liberalismen \u00e4r att vi har att g\u00f6ra med en politisk ideologi d\u00e4r individens fri- och r\u00e4ttigheter betonas tillsammans med privategendomens f\u00f6rtj\u00e4nster och statsmaktens begr\u00e4nsning. F\u00f6retagsamhet, fram\u00e5tanda, tolerans och \u2013 mer \u00e4n n\u00e5got annat \u2013 frihet<\/em> \u00e4r liberalens ledord. R\u00e4ttsstaten skyddar den medborgare som genom kapitalismen har givits ett \u00f6verfl\u00f6d av varor och njutning.<\/p>\n\n\n\n

Mot en s\u00e5dan skolboksdefinition mots\u00e4tter sig den italienske filosofen och historikern Domenico Losurdo med kraft. Losurdo tar sig an utmaningen att gr\u00e4va fram liberalismens ursprung hos en slav\u00e4gande aristokrati p\u00e5 andra sidan Atlanten och f\u00f6lja dess teori och praktik under de senaste 250 \u00e5ren. Losurdo mots\u00e4tter sig fullt ut likst\u00e4llandet av liberalism, modernitet, frihet och framsteg och erbjuder en omtolkning av centrala fr\u00e5gor som har med imperialism, v\u00e4rldskrig och revolutioner att g\u00f6ra.<\/p>\n\n\n\n

Liv och verk<\/strong>
Losurdo l\u00e4gger fram sin syn p\u00e5 liberalismen i ett flertal b\u00f6cker. Mitt m\u00e5l h\u00e4r \u00e4r att, med fokus p\u00e5 den k\u00e4ndaste av dem, Liberalismen: en kontrahistoria <\/a><\/em>(p\u00e5 svenska 2022, p\u00e5 italienska 2005) presentera de breda dragen i denna syn. Detta arbete blir dock enklare att beskriva om vi f\u00f6rst tar en kort omv\u00e4g \u00f6ver Losurdos liv och verk i \u00f6vrigt. Han f\u00f6ddes 1941 i Sannicandro di Bari i Italien. Han tillbringade sin studieperiod vid universitetet i Urbino, d\u00e4r han sedan blev professor i filosofihistoria. Han kom till f\u00f6ljd av 1960-talets v\u00e4nsterv\u00e5g att radikaliseras politiskt och anammade tidigt en Kinav\u00e4nlig kommunism. Det aktiva politiska engagemanget h\u00f6ll i sig livet ut: han var ursprungligen medlem i PCI, det italienska kommunistpartiet, f\u00f6r att efter dess uppl\u00f6sning 1991 bli del av de efterf\u00f6ljande partibildningar som gjorde anspr\u00e5k p\u00e5 att f\u00f6ra moderpartiets arv vidare.<\/p>\n\n\n

\n
\"\"<\/a><\/figure>\n<\/div>\n\n\n

Losurdos filosofiska och akademiska g\u00e4rning gick st\u00e4ndigt hand i hand med hans politiska aktivism. Bland hans tidiga verk m\u00e4rks b\u00f6cker om tysk och italiensk marxistisk filosofi; senare \u00e4gnade han sig ing\u00e5ende \u00e5t studier av den tyska klassiska filosofin, s\u00e4rskilt Immanuel Kant och G.W.F. Hegel. Hegel f\u00f6rblev en viktigt teoretisk referens, tillsammans med den marxska samh\u00e4llskritiken.
Historiskt inriktade b\u00f6cker om diverse filosofer fortsatte att utg\u00f6ra merparten av Losurdos skriftliga produktion fram till 2000-talets b\u00f6rjan. Han skrev bland annat b\u00f6cker om Heidegger som krigsideolog och om Nietzsche som aristokratisk rebell. De representerar, tillsammans med b\u00f6ckerna om Hegel och Kant, den filosofihistoriska sidan hos hans g\u00e4rning.
Under sina sista levnadsdecennier n\u00e4rmade han sig fr\u00e5gan om modernitetens historia. F\u00f6rutom liberalismen och kommunismen behandlas h\u00e4r bland annat fredsid\u00e9n, icke-v\u00e5ldsr\u00f6relsen och den allm\u00e4nna r\u00f6str\u00e4tten. Genom att sk\u00e4nka den moderna historiens krig och revolutioner deras r\u00e4tta betydelser vill Losurdo utmana samtidens \u201drevisionistiska\u201d historiografi. Hans n\u00e4rhet till de realsocialistiska projekten \u2013 inklusive stalinismen under andra v\u00e4rldskriget och v\u00e5rt samtida Kina \u2013 har borgat f\u00f6r kontroverser; helst b\u00f6r detta dock ses mot bakgrund av hans filosofiska grundsyn: vi kan inte \u00f6nska oss en annan historia \u00e4n den vi faktiskt har, och f\u00f6r oss socialister ing\u00e5r h\u00e4r realsocialismen. Att han f\u00f6r den delen inte \u00e4r immun mot felbed\u00f6mningar borde f\u00f6rvisso vara sj\u00e4lvklart.
Losurdo gick bort 2018, till f\u00f6ljd av hj\u00e4rncancer. Det var f\u00f6rst mot slutet av hans liv som hans internationella renomm\u00e9 p\u00e5 allvar b\u00f6rjade g\u00f6ra sig h\u00f6rt, och d\u00e5 mycket tack vare hans kritik av liberalismen.<\/p>\n\n\n\n

Liberalismens ursprung och definition<\/strong>
Losurdo anv\u00e4nder ett ideologikritiskt och historiserande angreppss\u00e4tt i sin unders\u00f6kning av liberalismen. Han f\u00f6rfr\u00e4mligar oss fr\u00e5n v\u00e5r samtids f\u00f6rh\u00e4rskande syns\u00e4tt genom att konfrontera oss med fenomenets historia. Vi ska finna liberalismens k\u00e4rna i dess konkreta historiska framv\u00e4xt och utveckling, inte i dess sj\u00e4lvbild.
S\u00e5 n\u00e4r han st\u00e4ller den sedvanliga fr\u00e5gan \u201dvad \u00e4r liberalism?\u201d undviker han varje frist\u00e5ende begreppsdefinition och fr\u00e5gar ist\u00e4llet: Vilka \u00e4r och var liberalerna? Och vad har de faktiskt sagt och gjort? Vi f\u00e5r veta att en liberal ikon som John Locke betraktade slaveriet som n\u00e5gonting \u201dsj\u00e4lvklart och obestridligt\u201d och d\u00e4rtill sj\u00e4lv hade intressen i slavhandeln. Och vi f\u00e5r l\u00e4ra oss att en f\u00f6r oss ok\u00e4nd figur som John Calhoun var en mycket inflytelserik politiker i 1800-talets USA som f\u00f6rsvarade alla de centrala liberala dygderna samtidigt som han levererade ett brinnande f\u00f6rsvar f\u00f6r sydstaternas slaveri. Och Adam Smith, som f\u00f6r de flesta idag \u00e4r k\u00e4nd som den ekonomiska liberalismens fader, var p\u00e5 en avg\u00f6rande punkt rent anti-liberal: i syfte att avskaffa ett enligt Smith s\u00e5 motbjudande fenomen som just slaveriet var den skotske upplysaren villig att f\u00f6rorda en \u201ddespotisk regering\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Fr\u00e5gorna hopar sig i takt med motstridigheterna. Vad k\u00e4nnetecknar egentligen liberalismen? Enligt Losurdo: politisk frihet<\/em> och slaveri<\/em>. Losurdo understryker att \u201duppkomsten av liberalismen och spridningen av rasbaserat slaveri som egendom \u00e4r resultatet av en tvillingf\u00f6dsel.\u201d Han sp\u00e5rar detta ursprung till den liberala revolutionen par excellence<\/em>, den amerikanska, d\u00e4r en frihetsparadox yttrar sig i konflikten mellan kolonisat\u00f6rerna och moderlandet: de amerikanska rebellerna v\u00e4grar att ing\u00e5 i vad de kallar f\u00f6r ett politiska slaveri under den brittiska monarkin \u2013 samtidigt som de sj\u00e4lva benh\u00e5rt h\u00e5ller fast vid sin r\u00e4tt att \u00e4ga slavar.
I denna frihetsparadox har Losurdo funnit ledtr\u00e5den f\u00f6r sin framst\u00e4llning. H\u00e4r skiner det hegelsk-marxska arvet igenom, vilket leder honom till att s\u00f6ka efter v\u00e4rldshistoriens puls i de objektiva mots\u00e4ttningar som yttrar sig i sammandrabbningar mellan klasser och folk, liksom i konfrontationen mellan fromma \u00f6nskningar och obeveklig realitet.<\/p>\n\n\n\n

Vad inneb\u00e4r detta mer konkret? Losurdo betonar att liberalismen \u00e4r ett klassprojekt, n\u00e4rmare best\u00e4mt ett f\u00f6rs\u00f6k hos en, fr\u00e5n de traditionella auktoriteterna frigjord, slav\u00e4garklass att bygga en frihetlig politik och kultur genom att f\u00f6rpassa det tunga och smutsiga arbetet till en l\u00e4gre st\u00e5ende kast. Genom den oinskr\u00e4nkta makten \u00f6ver slavarna kan man sj\u00e4lv definiera sig som herre med en h\u00f6gre, f\u00f6rfinad kultur. Losurdo talar d\u00e4rf\u00f6r hellre om en \u201dliberal aristokrati\u201d \u00e4n om en borgarklass.
Losurdo finner denna liberalism i dess renaste form i USA men ser den \u00e4ven annorst\u00e4des: i de europeiska staternas v\u00e4rldsvida kolonialsystem liksom i inf\u00f6randet av arbetshus och fabriksdisciplin p\u00e5 hemmaplan. Det sena 1700-talets arbetare, verksamma under miserabla f\u00f6rh\u00e5llanden i London och Manchester eller tvingade att slita i tukthus ist\u00e4llet f\u00f6r att leva av de traditionella \u201dpoor laws\u201d, framtr\u00e4der som sl\u00e4ktingar till de afroamerikanska slavarna. Den liberala tendensen g\u00e5r mot uppdelningen av v\u00e4rlden i tv\u00e5 \u2013 de som avnjuter och de som arbetar.
Losurdo vill dock inte bara f\u00f6rkasta liberalismen. Den inbegriper enligt honom trots allt vissa framsteg: m\u00e4nniskan har h\u00e4r v\u00e5gat st\u00e4lla sig sj\u00e4lv i centrum, ist\u00e4llet f\u00f6r gudar och konungar, och m\u00f6jliggjort en upplyst, sekul\u00e4r kultur. Den anonyma borgerliga r\u00e4ttsstaten och dess inneboende mekanismer f\u00f6r maktbegr\u00e4nsning utg\u00f6r grunder att bygga vidare p\u00e5, oaktat hur mycket samma apparat missbrukats av de liberala aristokraterna sj\u00e4lva. Problemet \u00e4r att man tillskurit sig ett begr\u00e4nsat \u201dheligt rum\u201d som exkluderar alla andra, i synnerhet arbetare och slavar. Det kommer d\u00e4rf\u00f6r an p\u00e5 dem att f\u00f6rverkliga det projekt liberalismen p\u00e5b\u00f6rjat och d\u00e4rigenom f\u00f6ra liberalismen bortom sig sj\u00e4lv.<\/p>\n\n\n\n

Den moderna historiens dynamik<\/strong>
Men nu ser ju v\u00e4rlden inte likadan ut idag som p\u00e5 1700-talet \u2013 slaveriet har avskaffats, demokratier instiftats, allm\u00e4n r\u00f6str\u00e4tt lagstadgats. F\u00f6r att g\u00f6ra sin syn p\u00e5 liberalismen trov\u00e4rdig m\u00e5ste Losurdo f\u00f6lja frihetsparadoxens utveckling fram till v\u00e5ra dagar. Det \u00e4r en utveckling som f\u00f6r honom sammanfaller med den moderna historiens dynamik i dess helhet.<\/p>\n\n\n\n

Det \u00e4r f\u00f6r Losurdo avg\u00f6rande att denna utveckling inte kan ses som en spontan mognadsprocess \u2013 ist\u00e4llet drivs historien p\u00e5 av konflikt och kamp. I det h\u00e4r sammanhanget lyfter Losurdo fram tre huvudsakliga faktorer. F\u00f6r det f\u00f6rsta bidrar de olika liberala aristokratierna sj\u00e4lva genom sin kritik av l’ancien r\u00e9gime<\/em>. Mot monarkins godtycklighet riktade man Deklarationen om m\u00e4nniskans och medborgarens r\u00e4ttigheter, men dess inneh\u00e5ll kunde \u00e4ven komma till anv\u00e4ndning i kampen mellan de olika liberala aristokratierna: britterna pekar p\u00e5 skenheligheten hos de amerikanska slav\u00e4garna; amerikanerna kontrar genom att p\u00e5tala britternas kolonier och arbetshus. H\u00e4rigenom \u00f6ppnas ett visst spelrum f\u00f6r kritik inom den nyvunna sekul\u00e4ra offentligheten.
Avsev\u00e4rt viktigare \u00e4r dock \u2013 f\u00f6r det andra \u2013 de f\u00f6rtryckta klassernas kamp. Arbetare och slavar finner sig inte i sin underordning, de g\u00f6r uppror och kr\u00e4ver sin r\u00e4tt. Losurdo framh\u00e5ller 1790-talets haitiska revolution, d\u00e4r f\u00f6re detta slavar tog makten och avskaffade slaveriet, som paradigmatiskt exempel h\u00e4r.
F\u00f6r det tredje identifierar Losurdo den \u201dradikalism\u201d som har sin grund i uppkomsten av ett organiskt obundet skikt av \u201drotl\u00f6sa intellektuella\u201d som en viktig faktor f\u00f6r historiens utveckling, vilka allts\u00e5 med st\u00f6rre och st\u00f6rre frihet kunde kritisera den best\u00e5ende ordningen. Den franska revolutionens jakobiner \u00e4r Losurdos paradigmatiska exempel, men \u00e4ven Marx och Engels r\u00e4knas hit.<\/p>\n\n\n\n

Utifr\u00e5n det kritiska rum som de liberala idealen ger upphov till, och med de intellektuella radikalernas hj\u00e4lp, kan de f\u00f6rtryckta klasserna under den moderna historiens g\u00e5ng utmana den liberala makten och hegemonin. Det \u00e4r en segdragen kamp, som s\u00e5 sm\u00e5ningom resulterar i slaveriets avskaffande i USA och bildandet av arbetarorganisationer i Europa och annorst\u00e4des.
Det inneb\u00e4r inte att utvecklingen \u00e4r enkel eller linj\u00e4r. Liberalerna ger inte upp sin maktst\u00e4llning utan kamp, de biter sig fast i sina privilegier och mobiliserar h\u00e4rf\u00f6r statsmakt, milit\u00e4r och propaganda. Under 1800-talet intensifieras den v\u00e4sterl\u00e4ndska imperialismen samtidigt som rasbiologi och \u201dsurvival of the fittest\u201d blir ledande ideologiska paroller. Losurdo v\u00e4ssar sina argument till det yttersta n\u00e4r han vidh\u00e5ller att det \u00e4r i det amerikanska slaveriet och utrotningen av ursprungsbefolkningen och i det brittiska kolonialstyret som nazismen och fascismen finner sina fr\u00e4msta inspirationsk\u00e4llor. Hitler och Mussolini var inte s\u00e5 mycket anti-liberaler, snarare stod de f\u00f6r en radikaliserad liberalism med andra medel. Utifr\u00e5n dessa disparata projekt understryker Losurdo en allm\u00e4n historiefilosofisk po\u00e4ng: det \u00e4r n\u00e4r man likt liberalerna till varje pris vill \u201dundertrycka det objektiva i politisk-sociala konflikter\u201d som konflikten blir som v\u00e4rst.
Men Losurdo vill understryka att den historiska processen \u00e4r komplex \u00e4ven f\u00f6r de f\u00f6rtryckta klasserna. Dessa kan n\u00e4mligen mycket v\u00e4l st\u00e4llas mot varandra. Frig\u00f6relse kan, som han uttrycker det, tvinnas samman med \u201dde-emancipation\u201d. \u00c5terigen \u00e4r USA fr\u00e4msta exemplet: \u201dTendensen till sociala framsteg f\u00f6r de fattiga vita sammanf\u00f6ll med ett fullbordande av de svarta slavarnas avhumanisering.\u201d Dessa mots\u00e4ttningar kan utnyttjas av liberaler, men ocks\u00e5 av sig sj\u00e4lva st\u00e4lla hinder i v\u00e4gen f\u00f6r en allm\u00e4n frig\u00f6relse; vi f\u00e5r inte l\u00e5ta oss bli lurade av id\u00e9n om de f\u00f6rtryckta klassernas essentiella godhet.<\/p>\n\n\n\n

Liberalismen idag<\/strong>
I sin bok om liberalismen uppeh\u00e5ller sig Losurdo huvudsakligen vid 1700- och 1800-talen. I b\u00f6cker som War and Revolution<\/em> och, mer kontroversiellt, Stalin: History and Critique of a Black Legend<\/em> f\u00f6ljer han den moderna historien vidare under 1900-talet. F\u00f6r Losurdo \u00e4r det under detta \u00e5rhundrade, med uppr\u00e4ttandet av ett socialistiskt block i \u00f6st och den stora m\u00e4ngden antikoloniala revolutioner, som liberalismen f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen utmanas p\u00e5 allvar. Efter \u00f6stblockets fall cirka 1990 har den kunnat h\u00e4rja desto mer fritt. Att detta inte innebar n\u00e5got slut p\u00e5 krig och el\u00e4nde sl\u00e5r Losurdo fast i inledningen till hans bok om fredsid\u00e9n:
\u201dP\u00e5 tre \u00e5rtionden, efter en rad krig, hundratusentals d\u00f6da, miljoner skadade och miljoner flyktingar, har Mellan\u00f6stern f\u00f6rvandlats till en ruin och grogrund f\u00f6r nya konflikter. Och det \u00e4r bara en av orosh\u00e4rdarna.<\/em>\u201d1<\/sup><\/a><\/sup>
Vad som framf\u00f6rallt h\u00e4nde 1990 var f\u00f6rlusten av en motpol och den resulterande intensifieringen av det liberala projektet p\u00e5 s\u00e5v\u00e4l ekonomisk och politisk som ideologisk niv\u00e5.
Att liberala krafter desto mer ost\u00f6rt kunnat g\u00f6ra bruk av en alltmer n\u00e4rvarande medieapparat har bidragit till det rosiga skimmer som m\u00e5nga f\u00f6rknippar med liberalismen idag. F\u00f6r Losurdo inneb\u00e4r detta en katastrof som g\u00f6r oss of\u00f6rm\u00f6gna att tolka det som sker precis framf\u00f6r \u00f6gonen p\u00e5 oss \u2013 flyktingv\u00e5gorna kopplas inte till de v\u00e4stliga attackerna i Mellan\u00f6stern, nedmonteringen av socialstaten uppfattas som ett f\u00f6rvisso beklagansv\u00e4rt men likv\u00e4l n\u00f6dv\u00e4ndigt \u00f6de snarare \u00e4n som ett aggressivt klassprojekt.
Mot alla som efter Sovjets fall vill se den kommunistiska utmaningen som f\u00f6rg\u00e5ngen h\u00e4vdar Losurdo med emfas: klasskampen f\u00f6rsvann aldrig, kommunismen har aldrig d\u00f6tt, den koloniala eran \u00e4r inte \u00f6ver och vi \u00e4r \u00e4nnu ofr\u00e5nkomligen i historiens mitt. H\u00e4rifr\u00e5n m\u00e5ste vi p\u00e5 nytt ta itu med att demaskera liberalismen och d\u00e4rigenom bidra till att infria modernitetens l\u00f6ften om frig\u00f6relse.<\/p>\n\n\n\n

Losurdos realistiska och antikoloniala marxism<\/strong>
Ett vidare syfte med Losurdos historia \u00f6ver liberalismen och moderniteten \u00e4r att bidra till en ny sorts marxism. Han vill l\u00e5ta den koloniala fr\u00e5gan komma till sin r\u00e4tt och ifr\u00e5gas\u00e4tta de varianter av den samtida marxismen som tror sig kunna dra ett streck \u00f6ver 1900-talets realsocialistiska bravader. Det leder till en utpr\u00e4glat politisk och historisk marxism, d\u00e4r internationella relationer och realpolitiska maktspel prioriteras framf\u00f6r analyser av kapitalismens ekonomiska logik eller subtila kulturteorier. Emellan\u00e5t f\u00f6rvecklar sig Losurdo h\u00e4r i on\u00f6dig polemik mot meningsmotst\u00e5ndare \u2013 hans genomg\u00e5ng av den \u201dv\u00e4stliga marxismen\u201d i en av hans sista b\u00f6cker \u00e4r allt annat \u00e4n ink\u00e4nnande \u2013 men det \u00e4r \u00e5tminstone tydligt att han representerar ett sj\u00e4lvst\u00e4ndigt perspektiv d\u00e4r v\u00e4lbeh\u00f6vlig realism kombineras med ett entr\u00e4get humanistiskt patos.<\/p>\n\n\n\n

F\u00f6r den marxistiska teorins vidkommande drar han ur den moderna historiens utveckling vissa slutsatser som f\u00f6r m\u00e5nga marxister torde te sig bittra: vi b\u00f6r enligt Losurdo \u00f6verge f\u00f6rest\u00e4llningarna om statens bortvittrande eller marknadens fullst\u00e4ndiga avskaffande, f\u00f6r att ist\u00e4llet fokusera p\u00e5 det mest tr\u00e4ngande: liberalism som g\u00e4ller alla m\u00e4nniskor, inte bara ett aristokratisk f\u00e5tal. F\u00f6r det kr\u00e4vs medvetet bruk av stat och ekonomi, med vilkas hj\u00e4lp varje framtida aristokrati ska g\u00f6ras om\u00f6jlig. I viss mening m\u00f6ter de liberala och realsocialistiska projekten varandra h\u00e4r, i bortre \u00e4nden av Losurdos perspektiv, n\u00e4r det handlar om att \u00e4ntligen l\u00e5ta frihetens verklighet motsvara dess begrepp.<\/p>\n\n\n\n\n\n

Artikelf\u00f6rfattare <\/strong>
Linus Bertilsson<\/strong> har en masterexamen i id\u00e9- och l\u00e4rdomshistoria vid G\u00f6teborgs
universitet. F\u00f6r n\u00e4rvarande arbetar han som forskningsassistent i Stockholm. Tidigare varit
aktiv i V\u00e4nsterns studentf\u00f6rbund.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Ett huvudsp\u00e5r hos den italienske filosofen och historikern Domenico Losurdo \u00e4r att liberalismen har sitt ursprung hos slav\u00e4gare, f\u00f6r vilka vissas frihet och andras slaveri inte utgjorde n\u00e5gon mots\u00e4ttning. Det samtida skimret som omger liberalismen kan endast uppr\u00e4tth\u00e5llas om vi … Forts\u00e4tt l\u00e4sa →<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"jetpack_post_was_ever_published":false,"_jetpack_newsletter_access":"","_jetpack_dont_email_post_to_subs":false,"_jetpack_newsletter_tier_id":0,"_jetpack_memberships_contains_paywalled_content":false,"_jetpack_memberships_contains_paid_content":false,"footnotes":"[]","jetpack_publicize_message":"","jetpack_publicize_feature_enabled":true,"jetpack_social_post_already_shared":false,"jetpack_social_options":{"image_generator_settings":{"template":"highway","enabled":false},"version":2}},"categories":[1],"tags":[1700,1702,1701,1704,1703],"class_list":["post-4024","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-okategoriserade","tag-domenico-losurdo","tag-john-locke","tag-liberalism","tag-liberalismen-en-kontrahistoria","tag-linus-bertilsson"],"jetpack_publicize_connections":[],"jetpack_featured_media_url":"","jetpack_sharing_enabled":true,"jetpack_shortlink":"https:\/\/wp.me\/pRzA9-12U","_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/4024","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=4024"}],"version-history":[{"count":3,"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/4024\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":4029,"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/4024\/revisions\/4029"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=4024"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=4024"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.rodarummet.org\/web\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=4024"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}